Kategori: 2010

Publicerat

SHELTER

Dr Cara Jessup (Julianne Moore) är expert på människor med djupa psykologiska störningar som multipla personligheter och andra riktiga knepigheter. Hon utreder kriminella som riskerar dödsstraff för sina brott och får en riktig luring på sitt bord.

Adam (Jonathan Rhys Meyers) är inte helt lätt att diagnistisera. Han är Adam, han är David OCH han är kille vid namn Wes. Men vem är han egentligen och varför är han så otäck?

Cara sliter sitt hår på sin sida skrivbordet och jag sliter mitt. Jag blir inte klok på Adam/David/Wes och jag blir inte klok på filmen heller. Är den spännande, är den läskig eller är det jag som lider av narkolepsi eftersom jag somnar hela tiden?

Jag tittade, somnade, spolade tillbaka, tittade, somnade, började om från början och nej, inte ens när jag sett hela filmen från A till B får jag kläm på den.

Dom svenska killarna Måns Mårlind och Björn Stein har regisserat filmen vilket faktiskt ger mig rätt höga förväntningar. Dom ligger bakom både sci-fi-filmen Storm och flera avsnitt av TV-serien De drabbade som är en av dom bästa svenska serier jag någonsin sett.

Det retar mig lite att Shelter inte är bättre än den är. Det känns som om grundhistorien är bra, skådisarna är utan anmärkning, det skulle ha kunnat bli något riktigt häftigt av det här men det blev inte mer än ett gäsp från mitt håll.
Inte ens en liten ynka rysning faktiskt.

Publicerat

Grown ups

Lenny (Adam Sandler) och hans närmsta polare spelade basket i sina unga tonår och ett år blev dom mästare och vann hela ligan.

Tränaren för laget, ”The Buzzer”, var som en Big Papa för dom alla. Han var klokheten och tryggheten personifierad i en vuxen mansperson och det var första – och enda – gången The Buzzer fick ta hem ett mästerskap med sitt lag så killarna i laget blev hans riktiga favoriter även när åren gick.

Dryga 25 år senare dör tränaren och killarna i laget återses på begravningen. Lenny har hyrt ett stort hus där dom alla ska bo över helgen med både sina respektive och alla barn och det blir ett återseende av guds nåde.

Det är Lamonsoff (Kevin James) som är en överviktig mysfarbror med vacker fru (Maria Bello) som fortfarande ammar deras fyraårige son eftersom han fortfarande vill och dom inte tror på idén att säga nej. Behöver jag säga att deras lite äldre dotter är ett fullkomligt drägg? Nä.

Kurt (Chris Rock) är hemmaman. Han sköter hem och barn när hans återigen gravida fru jobbar och drar in stålar och han är ett tacksamt byte för alla vuxna i närheten eftersom han inte beter sig som en ”normal man” utan borstar barnhår, lagar mat och tittar på Rachel Ray.

Higgins (David Spade) är nånslags pårökt unkistomte som inte växt upp en dag sen dom gick i high school och Rob (Rob Schneider), han som redan när han var en liten knatte kollade in klasskamraternas mammor, kom till begravningen med en riktig new-age-dam som lätt gick att förväxla med någons mormor.

Lenny själv är nån slags filmagent och gift med Roxanne (Salma Hayek), en vacker modeskapare och tillsammans har dom tre odrägliga barn vars största bedrift är att dom är sjukt brattiga och inte kan lyfta röven och göra ett skit själva utan sms:ar hushållerskan i tid och otid.

Hela detta gäng samlas alltså under en hel helg i ett hus. Är det nåt att göra film av?

Finner man det komiskt med kiss och bajshumor, med dratta-på-ändan-skämt, med kategorisk vuxenmobbing, med bortskämda idiotiska barn, med sexistiska skämt, med en kvinnosyn så ytlig att jämfört med neandertalarna så hade dom 140 poäng i könsrollshantering (grottmänniskorna alltså) så ja. Annars nej.

Men vad tycker då jag?

Jag tycker det här är skitroligt!

Hela filmen är gjord med glimten i ögat, alla får lite spö och alla får kramar, ingen kommer undan men alla är bra på sitt sätt. Jag skrattade gott, ofta och med tårarna rinnande längs kinderna och vem fan är jag att dissa det här bara för att det samtidigt är en smula infantilt?
Det är en STOR smula infantilt, barnsligt, larvigt och töntigt – men – det är en komedi, den är gjord för att underhålla och det är precis vad filmen gör.

Den håller vad den lovar, jag mår bra efteråt, jag fnissar åt många scener och jag kommer definitivt se om den. Kiss-och-bajs-humor är grovt underskattat och det inte bara på film.

Publicerat

THE EXPENDABLES

Det här är en hård nöt för mig att knäcka.

The expendables är utan jämförelse den svåraste filmen hittills för mig att recensera och jag ska försöka förklara varför.

1. Jag har sett fram emot den här filmen sen jag hörde första knystet om den. Det var flera år sedan.

2. Jag har älskat Sylvester Stallone sen jag lärde mig stava till italian stallion.

3. The expendables saknar en av hörnstenarna i det som kallas film, nämligen ett manus skrivet för åskådare med ett IQ över 2.

4. Sylvester Stallone har både skrivit manus och regisserat filmen.

Så, hur gör man? Hur sågar man sin forne filmstjärneidol jäms med fotknölarna på ett kärleksfullt och konstruktivt sätt?
Ja, det är väl bara att säga precis som det är antar jag: The expendables är en riktig skitfilm.

Den är så usel att Sliver känns som Den gröna milen i jämförelse. Det som skulle vara ett kärt återseende av actionshjältarna från min uppväxt känns mer som en varningsfilm från Socialstyrelsen som borde visas i väntrummen hos samtliga plastikkirurger i hela västvärlden.

Vi snackar tuffisar här, tuffa karlar med många gröna dollars på banken, karlar med koll, karlar med assistenter och agenter och managers men ÄNDÅ finns det ingen som kan säga STOPP PÅ BELÄGG och få dom att fatta att det inte är speciellt MANLIGT att vara 64 år och ha porslinsansikte, att det inte är speciellt hårt att bygga på underkäken så man ser ut som som Gaston i Skönheten & odjuret och att det inte är speciellt macho att spruta läpparna fulla med nervgift så dom putar ut mer än på Linda Rosing och hon den där Olinda, samtidigt.

Det finns liksom nåt som inte går att köpa för pengar och det är att åldras med värdighet och det är nåt som varken herr Stallone, Willis, Schwarzenegger eller Rourke kan stava till.

Det tar ett tag att vänja sig vid synen av Stallones brutalt ådriga, uppumpade underarmar och en kropp som känns totalt fullsmockad av ryssfemmor och en cocktail av diverse tillväxthormoner. Fan, han är lika gammal som min pappa (ja, mamma med för den delen) men efter ett tag när jag hackat mig igenom plasten känner jag mig som hemma igen. Det känns som förr i tiden och jag förstår varför filmen blev av, jag fattar vitsen.

Sylvester Stallone visste säkerligen vilka polare han ville ha med i filmen och han skrev antagligen rollerna utifrån vem som skulle spela dom. En figur som Gunnar Jensen, en blindgalen stor blond viking, kan inte ha blivit skriven med nån annan än Dolph Lundgren tankarna. Den lille snabbe asiaten Ying Yang, vem skulle spela honom om inte Jet Li? Sen finns det ju några jag saknar. Jean-Claude van Damme, Carl Weathers och Steven Seagal för att ta några exempel.

Mitt enda sätt att hantera den här filmen är att se den som en återträff. Jag ser den som en reunion, men inte av en högstadieklass utan av ett gäng moppepojkar som nu inte längre behöver skruva hoj i någon förälders skumt belysta garage för nu har det kommit nån med en stor låda pengar och orden ”Gör vad faaaan ni vill me´rom” och det är precis vad snubbarna har gjort.

I The expendables låter pistolerna lite högre, maskingevären tuggar ammunition lite fortare, bomberna sprängs lite maffigare och dummisarna dödas lite klafsigare. Däremot räckte nog inte pengarna till skyddsglasögon för filmfotograferna verkar ha stått en bra bit ifrån och zoomat järnet, för sällan har jag sett så mycket hård action i sån närbild att jag egentligen inte får se ett skit.

Jag har ingen aning om vem som dör, vem som slåss med vem, vart blodet kommer ifrån, varför den där kniven är där just nu och hur dom där kunde ramla in från taket, för allt är så nära att en lupp inte hade fått mig att komma närmare.

Hur mycket jag än sitter där i biostolen och motorsågar filmen medans jag tittar, hur mycket jag än hånskrattar åt dom där männen som ska vara så ofantligt manliga men som ser ut som gamla tanter som ska på tebjudning i ansiktet ja, hur mycket jag än vill kunna motstå det här så kan jag det inte.
Jag njuter, jag fnissar, jag ler för The expendables är inte bara den här filmen, det är känslan som finns kvar av ett par decennium då dessa män faktiskt var dom tuffaste grabbarna som fanns.Så jag lägger huvudet på sned och låter dom tro det.
Jag har fått vad jag betalade för. 95 spänn för 103 minuter nostalgi är inte fy skam men just i fallet som rör dessa inblandade skådespelare så stämmer faktiskt floskeln det var bättre förr.

Filmens betyg:

Att se Sylvester Stallone på bioduken igen:

Publicerat

SEBBE

Sebbe (Sebastian Hiort af Ornäs) är fjorton år och bor med sin mamma Eva (Eva Melander) i ett nedgånget bostadsområde nånstans i Sverige.

Pappan är död och mamman har problem med alkohol, hon röker oavbrutet, hon jobbar natt med att dela ut tidningar, verkar inte ha en endaste vän i hela världen och hon sover hela dagarna.
Eva orkar inte med att vara en närvarande förälder, hon har så dåligt med pengar att Sebbe inte ens får en present på sin födelsedag och Sebbe har ett mindre helvete med mobbare i skolan.

Handlingen i Sebbe är ingen discodans, inga disneystråkar eller hopp-och-skutt-glatt direkt. Herregud, det är ju en prisbelönt svensk film, klart som fan den handlar om vardagsrealism, förortsmisär och mobboffer i yngre tonåren, gärna med ett pärlband av P3-pop i bakgrunden – vad annars?

Men, jag tänker inte dissa filmen rätt av för det finns faktiskt tre saker med Sebbe som är riktigt bra.

1. Sebbe själv.
Sebastian Hiort af Ornäs är en otroligt begåvad kille och hans ansikte kommer synas i många filmer framöver det är jag bombsäker på. Han når fram, han når ut, han spelar inte – han ÄR och DET är man inte bortskämd med i svensk film.

2. Mamma Eva.
Eva Melander är för mig en okänd skådespelerska och jag tror inte en känd skådis hade kunnat göra den här rollen ett dugg bättre än hon.
Jag blir arg på henne, hon är vidrig, jag blir trött på hennes jävla rökande och gnället om att hon inte har några pengar (SLUTA RÖK DÅ FÖR I HELVETE!!!) men framförallt har hon och Sebbe en äkta känsla dom emellan och den är mycket värd i den här rullen.

3. Det autentiska språket.
Scenerna i klassrummet, bråken mellan Sebbe och Eva, snacket tonåringarna emellan, allt detta känns på riktigt. Det är ingen dramatensvenska, det är flyt i språket och DET gör mig glad.

Det mesta annat i filmen gör mig bara…irriterad. Sebbe är ännu en svensk film i raden som kallar sig långfilm fast den bara är 1 tim och 20 min och fast filmen är så himla kort så håller inte storyn hela vägen. Är det ingen som har koll på sånt innan liksom?

Äsch. Jag fattar inte grejen riktigt ändå tycker jag filmen är helt okej. Jag tänker inte ens tanken att varken stänga av eller spola fram, jag tittar och upprörs och det hade jag inte gjort om filmen var helt igenom kass.

Publicerat

THE GHOST WRITER

Världens cineaster är inte bortskämda med filmer signerade Roman Polanski direkt. Det är synd tycker jag men med tanke på Polanskis något turbulenta privatliv så antar jag att det inte finns så mycket utrymme till just filmande.

Men säkert som amen i kyrkan så kommer filmen ”Polanski” att dyka upp bara nåt år efter hans död (när det nu blir, gubben är född 1933) för det är få människor som har ett sådant levnadsöde som han, få som fått sin gravida fru mördad av Charles Manson för att ta ett exempel.

I The ghost writer får vi följa spökskrivaren (Ewan McGregor) som får i uppdrag att skriva den brittiska före detta premiärministern Adam Langs (Pierce Brosnan) memoarer och i ren Agatha Christie-anda, eller Hitchcock för den delen, så radas skumma händelser och människor upp som ett pärlband och mitt i alltihop är spökskrivaren – och åskådaren – som ska försöka klura ut det hela.

Kruxet för mig är att det aldrig tänder till, det blir liksom aldrig nervkittlande. Jag förstår att det SKA vara spännande eftersom musiken ligger som en nojjig ljudmatta bakom allt som händer men nej, it doesn´t really do it for me.

Ewan McGregor är en jäkligt subtil skådespelare som med närmast pedantisk fingertoppskänsla närmar sig sina roller. Han är en mänsklig kameleont och kan spela i stort sett vad som helst, göra det bra men ändå pratar jag aldrig om någon film han varit med om som ”du vet den där med Ewan McGregor”. Aldrig. Och det är stort, att aldrig göra rollen större än filmen. Motsatsen till detta är överspelarnas överspelare Ben Affleck som kämpar som en gnu i motvind att bli ihågkommen som DEN ENDA skådisen i alla filmer han gör.

The ghost writer är definitivt en sevärd film där skådespelarna är en tajt ensemble och manus är välskrivet och klurigt. Men, som sagt, det är något som fattas för att jag ska gå igång på alla cylindrar. Kan inte sätta fingret på vad, men nåt är det.

Publicerat

INCEPTION

För att vara en film jag sett fram emot att se ända sen premiären i slutet av juli så måste jag säga att jag väntat länge.

Det finns vissa filmer man ALLTID ska se helst under premiärhelgen och det är såna filmer som ”alla” går och ser. För ”alla” är inte tysta med vad dom tycker, ”alla” håller inte inne med viktig information – exempelvis slutet – och då står man där antingen med skyhöga och inte alls vettigt dimensionerade förväntningar eller så skiter man i att bilda sig en uppfattning och lämnar filmen helt åt sitt öde.

Alla jag känner som sett Inception har sagt samma sak. Åååååååå, den är såååå braaaaa! Det är ju kul. För filmen. Men kanske inte för mig.

Jag satt i biografen och hade pirr i magen strax innan filmen började. Jag vet inte när jag hade det sist (det kan ha varit Rocky V) men nu kändes det som att jag väntade på något alldeles extra.

En kaxig storfilm, en bejublad sådan gjord av härliga The dark knight-regissören Christopher Nolan och med jättefina Marion Cotillard i en av rollerna OCH en comeback av en av min tonårs mest slurpigaste posterboys: Tom Berenger! Vad kan gå fel liksom?

Helt ärligt, det lilla som skulle ha kunnat gå fel gjorde det inte. Leonardo DiCaprio i huvudrollen till exempel. Fan, killen KAN agera. Han går verkligen från klarhet till klarhet och är inte alls den lilla lenkindade pojkspolingen längre (även om han liksom Johnny Depp aldrig kommer att se ut som medelålders män).
Det som också hade kunnat bli en gäspning var Juno-tjejen Ellen Page i en riktigt stor roll men jag backar även här. Om Hollywood öppnar ögonen så har dom en briljant och helt perfekt Lisbeth Salander i just Ellen Page. Heeeelt perfekt.

Storyn då? Biograftjejen som presenterade filmen sa att man var tvungen att se filmen tre gånger för att fatta den och det håller jag inte med om. Eller så är det jag som inte fattat ett skit. Det KAN vara så men jag tror inte det.

Den handlar om ett gäng människor som jobbar med att förvränga människors drömmar, att liksom ta sig in i hjärnan när man/dom sover och manipulera drömvärlden för att få människorna dit dom vill. Det inte mer komplicerat än så även om det kan vara nog så komplicerat när drömvärlden växer ihop med verkligheten och därmed också insikten att det finns fler nivåer i drömvärlden och var i alla dessa världar befinner man sig – egentligen?

Det är klart, helst ska man inte se filmen med paltkoma och helst inte på en 19″-skärm. Nej, laddad med energi med nyputsade glasögon och en full biosalong med folk som har vett att stänga av mobilen, så ska Inception ses. Om inte så, inte alls.

Och hur det var att se Tom Berenger igen?
Hmmmm. Ja, det var ett kärt återseende även om jag flera gånger tänkte att det där inte är Tom Berenger, det måste vara hans pappa. Men det finns bara en snubbe i filmhistorien som har snyggare överläpp än den där karln och det är Jude Law och en snygg överläpp försvinner inte med åldern, i alla fall om man har vett nog att nobba nervgiftsinjektioner just där – och det har Mr Berenger, tack och lov.

 

Hyr filmen på Headweb. Klicka här.

Publicerat

VALENTINE´S DAY

Regissören Garry Marshall, han som bland annat lyckades göra myspysunderhållning av prostitition med Pretty woman 1990, har nu gjort en film av den mest romantiska dagen av dom alla: Alla hjärtans dag.

Valentine´s day är som ett slags Short cuts, eller Dumpa honom för den delen. Massor med karaktärer som vävs ihop under en dag till en härligt rosaskimrande gegga.

Det är som att ligga i en fleecevadderad tygpåse som sakta fylls på med ärtsoppa, fint mixad i en matberedare och samtidigt lyssna på vågskvalp i sin Ipod.
Det är helt ofarligt, det ger inte upphov till några känslor whatsoever, det svänger inte, gungar knappt, det är bara en lugn beige resa mellan förtext och efterdito.

Alla är snygga, alla är normalt fungerande människor, eller så normalt funtad man då kan vara när man som Ashton Kutchers Reed friar till sin drömtjej på morgonen, får ett ja, blir glad som en speleman och hoppar, sjunger, kramar och berättar den stora nyheten för alla som vill höra på för att sen framåt eftermiddagen bli dumpad men tre sekunder senare skutta vidare mot nya mål, fortfarande lika frejdigt glad. Men filmen är liksom bara tradigt snäll. Varken mer eller mindre.

Jag tror egentligen att min jämförelse här ovan med Short cuts och Dumpa honom är grovt felaktig, jag tror att filmmakarna ville göra en amerikansk Love actually.

Om jag har rätt i det tar jag på mig min Bark-at-the-moon-kostym, väntar in fullmånen, sätter mig i skogen och HÅNSKRATTAR högt med långa gula tänder ända till gryningen.

För om Love actually är kungen, drottningen, kronprinsessan, prinsen, prinsessan, prins Daniel och hela kungariket så är Valentine´s day Jonas Bergström.

Publicerat

FARSAN

Josef Fares pappa Jan är en skön snubbe. Jag fattar det OCH jag fattar att Josef Fares tycker det.

Jag fattar att han tycker det är ballt att vara i den situationen att han kan anställa sin pappa, ge honom huvudrollen i en ”storfilm” utan att någon människa höjer varken röst eller ögonbryn. Kanske skulle många i hans situation göra likadant. Kanske inte. Jag vet inte.

Det som bekymrar mig är inte att Josef Fares hängt upp en hel film på sin far, det är att filmen i sig knappt kan klassas som film. Det händer knappast ingenting och det som händer är lika intressant som att veta hur många gram amalgam Rolf Lassgård har i överkäken.

Josef Fares gjorde en kanonfilm* 2002, en helt okej film* 2003, en extremt överskattad film 2005 och en rulle* 2007 (som jag inte har sett). Är det vad som krävs i filmsverige för att få fria tyglar och göra biofilm av det man känner för? Ja. Tydligen.

Manus till Farsan är skrivet av Josef Fares och Torkel Peterson, den sköna skådisen som i film efter film efter film försöker bevisa att han är dyngsäker i sin manlighet och att han är helt okej med att ha gett potensproblem ett ansikte.
Det är fine, jag köper den grejen, men nu har det gått så långt att Torkel Peterson inte längre spelar sköna och roliga snubbar på film, han spelar Torkel Peterson. Samma roll, olika skepnader. Det är synd.

Men Farsan verkar ha gått bra på bio. Det är väl sånthär som svenska folket vill betala en hundring biljetten för att se. Jag betalade 39 för en hyr-DVD och DET kändes saftigt.

Alltså, jag betvivlar inte alls att Josef Fares är en begåvad regissör och manusförfattare, jag är bara helt säker på att fler skulle fatta att han är det om han vidgade sina vyer en aning och inte bara gav ut sina filmroller till släkt och vänner. Det är farligt att hamna i Colin Nutley-träsket. Även om det ger mat på bordet så finns det ett värde i att kunna se sig i spegeln om mornarna också.

* Film i vilken pappa Fares har en papparoll.

Publicerat

UNTHINKABLE

På pappret känns Unthinkable som en rätt smart politisk thriller. Det är terrorister i alla möjliga hudfärger, det är strategiskt utplacerade inte bara bomber, utan ATOMbomber.
Det är en sval och skön Carrie-Ann Moss som spelar agent och det är den störtsköna Samuel L Jackson som spelar tuff och hård snut.

Det dröjer bara en kvart in i filmen, sen ångrar jag att jag tänkte ordet smart.
En halvtimme in i filmen ångrar jag ordet politisk.
En halvtimme senare funderar jag på den verkliga betydelsen av ordet thriller och när filmen är slut gäspar jag och tänker att Samuel L Jackson ÄR störtskön, MEN han är bara bra på att spela en störtskön Samuel L Jackson. Det är vad han gör i alla sina roller och jag nöjer mig med det för jag gillar honom, men om han inte ens kan hjälpa till och höja en medioker rulle som denna då kanske karaktärsskådespelare inte är något som ska stå på visitkortet.

För Unthinklable är inget annat än en rätt medioker film. Inte särskilt spännande, men inte speciellt tråkig heller. Den går absolut att se i brist på annat och med tanke på att jag såg Natt på museet 2 igår så skulle jag kunna titta på myrornas krig och göra vågen.

Det mest intressanta med filmen är egentligen Agent Vincent, spelad av Gil Bellows som nån har grävt fram i spillrorna efter Ally McBeal. Han kommer även efter denna film vara förknippad med sin roll som Billy Thomas, inte som nån agent whatsoever.

Publicerat

Tre om en: SHREK – Nu och för alltid

Jag minns att jag hörde Hans Wiklund på radio, det var nångång under 2001 när han hade varit i Cannes och sett nån nyskapande datoranimerad film om ett grönt träsktroll som rapade och fes och som dessutom var nominerad för nåt pris – i pretto-Cannes!

Sånt händer ju inte, jag fattade ingenting, men filmen verkade skum på ett bra sätt och rätt kul. Sen kom filmen till Sverige, jag såg den på bio och föll totalt pladask för detta gröna snällismonster vid namn Shrek.

Nu har det gått nio år och det är dags för fjärde Shrek-filmen att gå upp på bio. Shrek fick sin prinsessa, han har varit med om äventyr med gamla polare (Åsnan) och nya polare (Mästerkatten), han har bråkat med fru Fiona, blivit pappa till tre små gröningar – och sen då…? Vad blev det med livet, Shrek? Blev det som du ville?

Shrek Nu och för alltid handlar om just det: om småbarnsföräldrars ständiga gluttande över staketet, om tankarna på att allt var bättre förr, om längtan efter någonting annat och om okunskapen att vara glad åt det man har. Det är faktiskt en rätt tankfull film, om än en smula långtråkigare än de övriga filmerna i serien.

Att se Shrek-filmerna dubbat till svenska är lika oskönt som att sova i en pissmyrestack utan sovsäck. Den som kom på att Samuel Fröler skulle vara en toppenröst till Shrek måste vara döv, alternativt genom alla år sett Skärgårdsdoktorn på TV utan ljud. Originalrösterna däremot är klockrena, det är sällan det finns nåt att gnälla på gällande amerikansk animerad film och röstpåläggning.

Nåt som därmeot är toppen med denna film är 3D-effekterna. Jag har inte sett nåt liknande sen Alien vs Monsters, inte ens Avatar-smörjan klår det här. Sen tycker jag fortfarande att 3D över lag är rätt överskattat då jag alltid förväntar mig mycket mycket mer än jag får, men det kanske inte är filmmakarnas fel, det kanske är min önskan om karusell-pirr i magen som är för stark?

Om detta nu är det sista kapitlet i Shrek-sagan så vill jag lyfta på hatten och säga TACK. Sällan har jag sett så många figurer på film – samtidigt – som alla klivit in och pickat fast sig vid min hjärterot som små små vänner som är med mig i alla tider. Nu och för alltid.

 

Vad tyckte jag om dom ”gamla” Shrek-filmerna då? Jo, såhär:

Shrek 1

 

Shrek 2

 

Shrek 3

Publicerat

DEAR JOHN

Efter den formidabla hundfloppen Hachiko: A Dog’s Story känns det som att Lasse Hallström behöver åtminstone en liiiiten flipp för att behålla sin plats som Hollywoods mesta mysgubbe.

Är Dear John den filmen?

Savannah (Amanda Seyfried) tappar sin handväska från en pir och hennes mesige kunde-ha-blivit-en-pojkvän tvekade några sekunder för länge innan han joggade mot vattnet. John (Channing Tatum), en soldat på permission, stod nämligen och tittade och kastade sig snabbt som en gazell ner från den sex meter höga piren och hämtade upp väskan från sjöbotten och gav den till Savannah.

Spännande början på en film?
Ja. Som FAN.

Jag tror aldrig under hela min livstid att jag känt samma ”klick” mellan två människor på film som jag gör mellan Savannah och John. Jag hamnar in nån sorts trans, minns känslan själv, den där känslan av att ha hittat den rätte bara genom ett ögonkast och det är så sjukt sällan den nerven infinner sig mellan skådespelare som har ett helt kamerateam runt omkring sig.

Det är smart av Hallström att ge rollen som John till Channing Tatum som i min värld är en okänd skådis (fast han hade en liten roll i Public enemies och ja, även i G.I. Joe: The Rise of Cobra, men den sistnämnda är INTE en film som ligger på min måste-se-lista). Han är klockren som soldat, klockren som vanlig kille, han beter sig precis som som vilken romantisk lagd nykär tjej vill att ens kille ska bete sig och han är skitsnygg men på ett ordinärt vis. Amanda Seyfried är även hon helt klart rätt i rollen som Samantha.

Dear John är på pappret inget mer än en vanlig kärlekssaga men en kärlekssaga är egentligen aldrig vanlig, det är aldrig ”bara” en historia. En kärlekssaga är aldrig en petitess, aldrig förgäves, aldrig utan minnen, mål och mening även om den tar slut.

Ja. Jag gillar Dear John. Den känns äkta och på riktigt precis som kärlek gör för dig och mig och alla som någon gång upplevt den.
Lasse Hallström är definitivt tillbaka och han sitter rätt säkert där han sitter, på sin stol stoppad med mysiga och välgjorda filmstunder som Gilbert Grape, Once around, Chocolat, Mitt liv som hund – och Dear John.

Publicerat

GREEN ZONE

Filmen börjar med att ett gäng soldater med Roy Miller (Matt Damon) i täten ska leta efter en hemlig vapengömma någonstans i Bagdad.

Det sprängs och skjuts och det letas i mörker och tillslut kommer dom fram till vad som enligt en hemlig källa ska vara ett stort lager med vapen men som inte är något annat än en bortglömd toalettfabrik.

Varje gång Miller beger sig ut på Bagdads gator och ska göra sina ”tillslag” så blir det fel och till slut får han nog, höjer rösten och ifrågasätter denna hemliga källa och vad denna källa egentligen vet och är ute efter.

Green zone känns som en helt ordinär krigsthriller. Att jag själv just nu är urbota less på allt som rör Irakkriget vs USA får jag liksom lägga åt sidan om jag ska kunna se filmen objektivt, men å andra sidan, vem har sagt att jag måste vara objektiv?

Visst, filmen är inte dålig men jag sitter heller inte i soffan och gör vågen med visslor och vuvuzelor. Matt Damon är Matt Damon, alltid bra, sällan bländande (förutom i denna film förstås) och Greg Kinnear är egentligen samma typ av skådis.

Det går liksom inte att kräkas även om jag stoppar fingrarna i halsen och det det går inte att vråla Hallelujah heller. Det blir mer ett stort…trött…gäsp.

 

Publicerat

SEX AND THE CITY 1 & 2

Jag var en riktig Sex and the city-trashtalker innan jag sett TV-serien.
Jag tyckte bara den verkade tjejflamsig och relations-tramsig och den utspelade sig i en värld där jag inte tyckte mig vare sig ingå eller ens förstå.

Sen separerade jag från min förra sambo och kände ett enormt behov av en TV-serie, en lång jävel, som kunde få mig att tänka på annat på kvällarna. Jag köpte den snygga rosasvarta SATC-boxen och började titta. Och titta och titta. Jag fastnade kan man säga.

Exakt VAD som gör att en kvinna som jag fastnar för SATC har jag ingen aning om. Jag hatar blingbling, skulle en snubbe fria med en redan inköpt diamantring skulle jag göra slut, jag fattar inte vitsen med att köpa dyra kläder och prylar bara för märkets skull, jag tycker högklackade skor är extremt överskattat, jag behöver inte byta kläder fem gånger om dagen för att känna mig tillfreds med livet och jag känner definitivt inget sug efter en walk-in-closet.

Hur som helst så fastnade jag, som en insekt på ett flugpapper. Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte blev mina väninnor, mina partners-in-crime. Dom fattar, dom har varit med om ett och annat, dom har problem och dom löser dessa – tillsammans.

Carrie (Sarah Jessica Parker) är kolumnisten/författaren som skriver om sex som det ”är”. Hon har liksom fastnat i beteendet hos en tjej i dom sena tonåren, men med lite mer pengar. Hon klär sig i sånt som jag skulle klassa som ren lump, hon kombinerar trasor som jag skulle tvätta fönstren med, men hon kommer undan med det för att hon är Carrie Bradshaw (att hon ser ut som en häst och får Zeb Macahan att framstå som kobent hör inte hit).
Samantha (Kim Cattrall) är äldst. Hon är affärskvinnan, den kloka, den hormonstinna, den sexgalna, den gränslösa. Miranda (Cynthia Nixon) är den rödhåriga, den eldiga, den intelligenta och välutbildade. Charlotte (Kristin Davis) är den oklanderliga, den söta konservativa, hon som inte vill annat än att bli någons Fru.

En vanlig tjej, vilken som helst, kan nog plocka delar av alla dessa karaktärer och känna igen sig i, det är seriens absoluta styrka. Det och känslan av girl power. Tjejernas vänskapliga band är starkare än familjens, starkare än pojkvänner och äkta män.

2008 kom den första filmen. Carrie och Big ska gifta sig och Charlotte vill bli mamma och adopterar en dotter. Ingen skitspännande handling direkt men filmen fick bra mottagande och jag var lyrisk. Jag fick ”träffa” tjejerna igen. Jag log som en delfin hela vägen hem från biografen.

För några veckor sedan hade uppföljaren premiär. Jag ska försöka summera handlingen:…..?
It beats me!

Det jag tror är att Abu Dhabis turistråd haft en massa miljoner insydda i madrassen och mutat regissören (som även är manusförfattare) till att bekosta filmen om han skriver in en lyxig tjejsemester till just…Abu Dhabi.
Så Michael Patrick King säljer sin själ och skriver för brinnande livet. Han skriver så mycket att över 90 minuter av filmens 147 utspelar sig där. Och vad händer då? Är det spännande? För det storyn framåt? Är det underhållande? Nej, nej och….eeh…nej.
Sex and the city goes Abu Dhabi ger bara utrymme till en enda grej: sjukt många klädbyten och mannekänguppvisning i ökensand.

Sex and the city 1 är som ett megalångt härligt serieavsnitt. Det är samma typ av handling som i serien, samma flow, samma känsla.
Sex and the city 2 är ingenting. Visst är det kul att ”hänga med brudarna” en stund igen, men jag hade hellre sett att det fanns en hjärna bakom manuset, inte bara en stor jävla girigbuk med dollargrin i ögonvitan. Trots det skulle det förvåna mig mycket om det kommer en trea.

Sex and the City 1

.

Sex and the City 2

.

Sex and the City – TV-serien

Publicerat

SHUTTER ISLAND

Ibland när jag har tråkigt och tittar på en film som inte är så värst bra brukar jag roa mig med att dra av ljudet. Det blir sällan bättre men ibland rätt intressant. Det finns nästan ingen film som funkar utan ljud. Det blir B på alla sätt och vis.

En films ljudbild är otroligt viktig för stämningen och som en känslomässig ”hjälp” för att få åskådaren i den sinnesstämning filmmakaren eftersträvar.

Shutter island är en fantastisk resa i ljudbild. Genom hela filmen pumpas antingen hög klassisk musik, ett irriterande dovt ljud, alternativt oljud, vilket gör att från första scenen fattar jag att det är spännande. Jag glider in i filmen, världen utanför försvinner, jag är hundra procent koncentrerad och det är en fullkomligt fantastisk känsla.

Man måste kyssa en himla massa grodor ( = se en massa riktiga B-C-D-kalkonrullar) innan man hittar Prinsen ( = den fullkomliga filmupplevelsen)och det är en del av grejen med att älska film. Plötsligt händer det, liksom.

Shutter island är en mix av Hitchcocks sätt att filma, av The shinings vidriga väderberoende stämning och Martin Scorseses förmåga att få sina skådespelare att göra exakt som han vill. Leonardo DiCaprio blir inte mer än ”lilla Leo” i händerna på dom flesta regissörer, men i samarbete med Scorsese blir han en stor skådis – kanske till och med större än sig själv. Karaktären han spelar här, den luskande och trasige sheriffen Teddy Daniels, är hans livs bästa rollprestation, helt utan motstycke.

Jag hade inte läst boken av Dennis Lehane som filmen grundar sig på, jag hade knappt läst något alls om filmens handling, jag bara tittade – och fastnade.

Det här är en film som borde läggas till i boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Det här är filmhistoria. Det här är fanimej magi.