Nicole (Jennifer Aniston) är en journalist som hamnat i blåsväder. Hennes ex-man Milo (Gerard Butler) försörjer sig på att leta upp brottslingar/ kriminella/allmänt bus som inte infinner sig på rättegängar och lämnar över dessa till polisen – mot betalning. Självklart har Nicole hamnat i den sitsen och självklart tackar inte Milo nej till 5000 dollar och den slutgiltiga hämnden på ex-frun.
Gäsp. Alltså, jag satt och gäspade fast jag sovit 14 timmar i sträck och druckit en liter magsårsstarkt kaffe. The Bounty Hunter må vara en actionromantiskkomedi på pappret, men i verkligheten, nääääää.
Det är stendött mellan Aniston och Butler, det är inte minsta sprak och känsla. Tydligen blev dom ihop en stund vid filminspelningen men det är ingenting som lyser igenom till oss i publiken. Det är lika känslokallt som att se två skyltdockor hångla.
Jag gillar Jennifer Aniston och hon är den enda anledningen till att jag ens ser klart filmen. Gerard Butler har skapat en alldeles egen genre för sig själv i sina filmer: den osympatiske snubben som man tror egentligen är en snällis men vändningen kommer liksom aldrig, det är precis som i hans förra film.
