Kategori: 2010

Publicerat

SMÅ VITA LÖGNER

Det är lätt att tro att små vita lögner inte kan göra nån verklig skada, dom är ju så små och så vita liksom. Människan som hasplar ur sig lögnen menar inget illa, den enda egentliga baktanken med den lilla vita är att på enklast möjliga sätt ta sig ur en jobbig situation.

Efter att Maries (Marion Cotillard) pojkvän Ludo (Jean Dejardin) råkat illa ut i en trafikolycka och ligger helgipsad på sjukhuset bestämmer sig hela bekantskapskretsen att hur ledsna dom än är, hur överjävligt det än är för Ludo, hur mycket dom än vill hjälpa och stötta honom så ska dom ändå åka på den årliga semesterresan tillsammans. Han blir inte friskare av att dom stannar hemma. Så dom packar sina väskor, lämnar Ludo på intensiven och reser till semesterhuset där dom ska bo tillsammans.

Om små vita lögner har någon som helst inverkan på människor så är det att dom skaver. Dom gör inte ont men dom finns där och dom ligger som osynliga häftstift på rad mellan människor om dom inte kommer upp till ytan, luftas och reds ut. Stora livslögner kan förpackas ner i vadderade lådor, grävas ner och gömmas långt ner i det undermedvetna men små vita hamnar aldrig där. Dom är för obetydliga för det. Oftast för larviga. Ändå finns dom, ändå skaver dom, ändå gör dom illa, speciellt om dom läggs på hög och blir fler och fler.

På nåt twistat sätt hade jag hoppats att den här filmen skulle bjuda på riktigt härligt franska ont-i-magen-lögner men det gör den inte, däremot fick jag en hel del sorgliga beteenden till livs. Samtliga roller är fint tillsatta även om det är Marion Cotillard och François Cluzet (från Intouchables) som gör mest intryck på mig förutom dom första minutrarna av filmen då Jean Dejardin (från The artist) är i fokus. Dom minutrarna är magiska i all sin enkelhet. Vilken utstrålning den karln har! Vilket filmstjärneämne han är! Att se honom sådär-lite-på-en-höft göra nåt så simpelt som att vira en halsduk om halsen, alltså, det är världsklass på det men be mig inte förklara varför.

Små vita lögner är som ett hyggligt nedstamp i den vanliga franska vardagen, gärna med marint randiga tygskor på fötterna. Det är dryga två timmars relationsdrama, inga bomber och granater, inga blodbad eller 3D-effekter. Rätt soft faktiskt.

Filmen finns på Voddler.

Publicerat

VÅR DAG SKALL KOMMA

Tonårige Remy (Olivier Barthelemy) ser ut som en medelålders man. Han är hatad av sin familj, mobbad och slagen av sina polare, han är utstött av allt och alla av vad det verkar en enda orsak: han är rödhårig. Det lustiga i kråksången är att han inte är det. Han är brunhårig. Ändå talar alla i filmen om att han är rödhårig så till den milda grad att jag undrar om jag är färgblind eller om dom skämtar med mig.

När Remy ser en reklamaffisch för Irland och en uppenbart rödhårig man står som förgrundsfigur på den stora pappbilden blir det heureka i skallen på Remy, han känner igen sig, han vill till Irland och jag tänker mest ”kolla dig i spegeln grabbhalva, du ser INTE ut sådär.”

Remy har EN vän på jorden, den psykiskt rätt störda psykologen Patrick (Vincent Cassel). Patrick kör efter Remy en natt när Remys sajberflickvän Gaëlle hotat skära sig och Remy i en svettig språngmarch mot World of Warcraft-gänget (som han aldrig träffat) inte kan motstå lift.

Det här är alltså en film som säljs in som ”en fransk Fight Club”. Det är också en film som efter att ha sett trailern kan beskrivas som ”en fransk Trainspotting light.” Trailern fick mig att hyra filmen och det är trailern som får mig att snabbt skicka tillbaka den till Lovefilm med en skapligt besviken smak i munnen, den har nämligen föga med filmen att göra. Filmfodralen lovar mycket med tuffa rakade killar på framsidan men det tar 70% av filmen innan håret ryker.

Kanske ska den här filmen ses som nåt tjorvigt inlägg i den samhällskritiska debatten, kanske ska den ses enbart som ytlig action, kanske som ett testosterondrypande drama, fast jag vet inte…det är ju inte action och det är inte så kritiskt och drama vetefan. Ska jag summera upplevelsen så får det bli med hjälp av ett stort ?. Jag sitter som ett frågetecken i soffan och undrar vad som hände, för ingenting som jag trodde skulla hända hände och ändå blev jag inte överraskad, bara besviken. Konstig film det här.

 

Här finns filmen.

Publicerat

Tre om en: Filmer med James McAvoy

STARTER FOR 10 (2002)

Brian (James McAvoy) är en intelligent arbetarklasskille som med en smula övertalning lyckas få en plats på universitetet i Bristol. Han är uppväxt med att titta på frågesportprogram på TV och hans mål i livet är att kunna svara rätt på alla frågor, något som hans föräldrar inte är i närheten av att klara av.

Som universitetsstuderande – och smart – lyckas han knipa en plats i skollaget som ska vara med i nämnda TV-program och lyckan är total när blondinen och studiekamraten Alice (Alice Eve) också ska med.

Brunetten, den fula ankungen Rebecca (Rebecca Hall) kämpar på barrikaderna för en bättre värld och trots idogt flirtande med Brian lyckas hon inte få honom att se henne som en kvinna, inte med superpinglan Alice i närheten.

David Nicholls, mannen bakom succéromanen One day, har skrivit manus till filmen med sin egen roman som förlaga. Det ger mig vissa förväntningar och det är förväntningar som faktiskt infrias. Det här är en smart liten komedi. Det är ingen film som har eller får en plats i 1001 filmer du måste se innan du dör-boken men det är en sevärd film, underhållande i all sin enkelhet.

Bra skådespelare, en klurig handling som inte är helt självklar och då filmen utspelar sig i 80-talets England är det självklart en hel drös sköna 80-talshits på soundtracket. Jag gillade det här. Den ger mig inte svallningar eller förstorat hjärta men den ger mig nittio minuters underhållning och ett litet leende på läpparna.

Här finns filmen.

 

 

 

THE CONSPIRATOR – MORDET PÅ ABRAHAM LINCOLN (2010)

Robert Redford goes Hallmark, det är min första tanke när filmen drar igång.

Det här är en sann berättelse om mordet på president Abraham Lincoln med en HORD av amerikanska skådishögdljur i rollistan: Justin Long, Kevin Kline, Robin Wright, Evan Rachel Wood, James MvAvoy, Tom Wilkinson och en handfull skådisar till vars kända ansikten glimrar förbi. Redfords tanke är alldeles säkert god då detta känns som en del av den amerikanska historien som inte berättats sönder direkt – men vad tusan hjälper det när det bara känns hypermossigt?

Jag tror inte att någonting jag skriver kommer att få dig att vilja se filmen om du inte velat det redan innan. Jag tror heller inte att någonting jag skriver kommer få dig att undvika filmen om den finns på din ska-se-lista. Jag fattar inte riktigt varför jag såg den själv och den vetskapen räcker liksom.

Robert Redford goes Hallmark var inte en heeeelt fel tanke.

 

 

BRIGHT YOUNG THINGS (2003)

Adam Symes (Stephen Campbell Moore) är en kille med författarambitioner. Han drömmer om att bli erkänd, ökänd, känd (whatever) och att gifta sig med fästmön Nina (Emily Mortimer). Nina känns inte så trevlig.

Filmen rör sig i Londons aristokrati. Den starka adeln är inte så stark längre sen Hitler höjde armen och invaderade Polen. Adam försörjer sig på skvaller och Nina är knepig och Dan Aykroyd har ätit alldeles för mycket julmat och Stockard Channing är inte riktigt samma Stockard Channing som i Grease.

Jag hyrde Bright Young Things en eftermiddag när jag led av svår X-men: First Class-abstinens. Det var ganska dumt. James McAvoys anlete hjälper varken upp filmen till oanade höjder eller botar min klåda. Det enda filmen ger mig är sårig hårbotten.

Jag kliar mig i huvudet som en kanin med skabb för den är så hattig och så ologisk och så totalt i avsaknad av röd tråd, samtidigt är den snyggt filmad och har en skön känsla. Knepigt, jag vet. Fråga min hårbotten.

Det här är absolut ingen film jag rekommenderar annat om du ska på engelsk blåblodig maskerad och vill ha klädtips. En ganska onödig film helt enkelt men James McAvoy är bra, precis som alltid.

Här finns filmen

Publicerat

THIS IS NOT A FILM

En sjuttiofem minuter lång dokumentär om en iransk regissör filmad med en Iphone, låter det mums för filmsugna ögon? Njäää, inte direkt, inte vid första anblicken kanske men då jag läst Jessicas text om filmen (klicka här och läs vettja) fick den mig att klicka på hyr-knappen hos Lovefilm.

Det värsta som kan hända en filmskapare i Sverige är att han/hon blir offentligt mobbad och grovt felciterad i kvällstidningarna. Det värsta som kan hända en filmskapare i Iran har hänt Jafar Panahi. Han lever i husarrest och har blivit dömd till ett sexårigt fängelsestraff, till råga på allt får han inte göra film dom närmaste tjugo åren. Det är skillnad på skitliv och skitliv kan man tycka. Regissörer i Iran filmar med livet som insats, det gör inte Colin Nutley.

Filmen utspelar sig alltså hemma hos Jafar, vid hans köksbord, i hans soffa. Han berättar sin historia, han försöker beskriva filmen som han hade tänkt göra, den han ”åkt dit” för. Det hade lätt kunnat bli en gäspig liten film hur hemsk bakgrunden än må vara men den blir inte det. Jafar har en utstrålning som går genom rutan. Jag ser hans förtvivlan, jag förstår hur sjukt understimulerad han är, hur arg, rasande, ledsen, förtvivlad, ensam han är och det värsta är att ingen kan hjälpa honom. Den enda lilla hjälpen, den mikroskopiska handen som jag kan lägga i hans, är att se filmen, att skriva om den, att påtala problemet.

Filmen heter This is not a film för att det på pappret inte är en film, inte en film som får finnas. Den smugglades ut från Iran och in i Frankrike via ett USB-minne inbakad i en kaka. Bara där har vi en historia mer spännande än många påhittade hollywoodditon. Eftertexterna är en samling prickar. Jafar kan inte öppet tacka någon med risk för att även dom ska fängslas och dömas.

Så funkar det i Iran idag.

Det är 2012, inte 1512.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

THE BUNNY GAME

Bunny (Rodleen Getsic) är en jävligt trasig prostituerad knarkare i ständig jakt efter nästa torsk och mer knark. Hon går med på i stort sett vad som helst för pengar och med närgångna kameror visas både övergreppen och det förnedrande självhat hon känner efteråt.

När hon blir upplockad av lastbilschaffisen Hog (Jeff F. Renfro) tror hon att det kommer bli en vanlig äcklig snoppstinkande flenssmakande halvtimme ”på jobbet” men inget kunde vara mer fel. Hog är nämligen en mycket störd man och hans lastbil används till mycket annat än att frakta varor.

Jahapp. Då var det dags igen då. Jag vet inte om det här kan klassas som årets variant av The Human centipede eller A Serbian Film, men kanske, i alla fall om man ser till att den är totalförbjuden i England och att den ska ”chockera” på alla de sätt som finns. Tydligen ska den även vara baserad på verkliga händelser, nåt som tyvärr inte förvånar mig det minsta om det skulle vara sant.

Filmat i svartvitt får i alla fall början av filmen lite av en dokumentär känsla men halvvägs in i filmen, i samma veva som Hog gör entré, är det som att killen på tuba får frispel och börjar tuta alldeles själviskt och utan noter och resten av orkestern ser ut som fågelholkar och undrar vad som hände. Det blir hux flux miljarders miljoner snabba klipp, det är hit och dit, fladdrigt och underligt och jag får konstfilmsvajbs. Där nånstans förlorade filmen mitt fokus.

Bunny lever i ett helvete. Hog är en äcklig jävel. Filmens första halva funkar, andra gör det inte och framförallt lovar filmen mer än den håller. Tycker jag då.

Det här är absolut inte det värsta jag har sett, inte på en fläck. Det är fortfarande Göta Kanal 3.

Publicerat

Veckans dokumentär: WASTELAND

Jag tänker ofta på det här med sopor. Jag kan få ångest när jag ser hur mycket skit jag själv slänger – dagligen. Hur ska det gå liksom? Var tar soporna vägen? Hur mycket sopor kan jorden klara av egentligen?

Konstnären Vik Muniz verkar ha en liknande hang-up på sopberget när han beger sig till sin hemstad Rio de Janeiro för att fota människorna som samlar på sånt som vi kallar skräp men som dom kallar förnyelsebart material och prylar som ger dom lön och mat för dagen.

Ordet karnivalssopor är det enda som andas lite glamour i den här filmen, resten är ett samelsurium av gamla matrester, trasiga kläder, PET-flaskor, metall och vanligt hederligt bös men människorna som porträtteras är mysiga.

Det är nånstans en må-bra-film mitt i smutsen och odören av ruttet kött. Människorna ser glada ut men ögon ljuger inte. Dom klagar inte, dom kämpar på men vem av oss skulle ärligt vilja byta liv med dom och hur reagerar man när man hittar ett dött barn bland soppåsarna?

Moby har gjort musiken, Lucy Walker har regisserat och vi alla hjälps åt att fylla på sophögarna.

 

Publicerat

Veckans Sarandon: YOU DON´T KNOW JACK

Vem var han egentligen, ”Doktor Död”, Jack Kevorkian?

Jag kan inte säga att jag var påläst om honom och insatt i hans handlingar men jag har läst tidningarna och sett rubrikerna. Jack Kevorkian var läkaren som stenhårt trodde på och kämpade för rätten till dödshjälp.

Mellan 1999 och 2007 satt han i fängelse för mord då han själv injicerat en patient med dödligt gift men alla dom andra 130 svårt sjuka som han hjälpte att dö var han ”bara” självmordsassistent till. Han byggde maskiner som i varje enskilt fall fungerade som ett hjälpmedel så att patienten själv kunde välja om och när det var dags att dö och det var patienten som själv tryckte på en knapp/ drog i ett snöre/ nickade eller vad som nu krävdes, det var inte Jacks beslut.

I filmen gestaltas Jack Kevorkian av en alldeles lysande Al Pacino. Han har pluggat in manér och ticks så dom sitter i ryggmärgen och med nya tänder och perfekt utvalda glasögon så är han porträttlik den gamle läkaren. Susan Sarandon spelar Janet Good, en kvinna som även hon förespråkar aktiv dödshjälp och som blir en slags ”medbrottsling” till Kevorkian.

Sarandon har fått nåt att bita i här, hon ska förvandlas till en karaktär som är väldigt långt ifrån roller hon vanligtvis spelar och hade Janet Good varit en svensk kvinna hade hon hetat Anita Bengtsson eller Barbro Beige eller så. Stora lockar, fula glasögon, väldigt fula och extremt fotriktiga skor och hon är en bra kvinnlig motvikt till den excentriske Kevorkian.

Filmen ger mig egentligen inga svar på frågan om vem Jack Kevorkian egentligen var, hur han blev som han blev och kanske…varför. Däremot ger filmen mig en hel del andra frågor att ta ställning till.  Är det en mänsklig rättighet att själv få bestämma när livet ska ta slut? Var Kevorkian en brottsling? Hur skulle jag själv tänka om jag var dödligt sjuk och inte ville/orkade mer men inte hade möjlighet att ta mitt eget liv?

Så som tankeväckare är detta en bra film och som film är den också helt okej, jag hade bara önskat att den var lite matigare, att den gick in ännu lite mer på djupet. Men Al Pacino och Susan Sarandon imponerar, det gör dom.

Här finns filmen.

Publicerat

BEGINNERS

När man är liten tror man att allt som händer inom hemmets dörrar är normalt. Bor man med en mamma och en pappa som är gifta så är det normalt. Bor man med en pappa och en pappa så är det lika normalt. Bor man med en ensamstående mamma eller pappa, en mormor, fosterföräldrar, whatever,  allt är lika normalt. Ett barn som är uppfostrad och vårdad av en bergsget skulle säkerligen tycka att det var normalt och det av en enda anledning: man vet inget annat.

Själv trodde jag att jag växte upp i en familj som alla andras och det var inte förrän jag blev vuxen ordentligt i huvudet som jag insåg att så nog icke var fallet. Nåja. Vad som än hänt i ens barndom så har man två val: 1. acceptera det jag inte kan förändra, lära mig nåt av det och gå vidare eller 2. älta detta in absurdum på psykologdivanen och skylla alla livets misslyckandet på taskig barndom.

Oliver Fields (Ewan McGregor) står även han inför ett vägval när hans pappa (en tandblekt och fräsch Christopher Plummer) kommer ut som gay vid 75 års ålder. Mamman är död och föräldrarna var gifta över fyrtio år. Vad säger man i det läget? Grattis pappa, bättre sent än aldrig. Ner i brygga och kör på dom år du har kvar eller Eeeeeeeeh, vadå, älskade du aldrig mamma?

Självklart ger det upphov till funderingar, speciellt eftersom pappan är svårt sjuk och träffar en ung pojkvän (Goran Visnjic, Armansky i The girl with the dragon tattoo). Själv möter Oliver fina Anna (Mélanie Laurent som var så fantastisk i Inglorius basterds) och deras förhållande är av det mer intressanta slaget.

Filmen som helhet är också intressant men ändå inte lika intressant som jag trott och hoppats. Christopher Plummer gör en minnesvärd insats som pappa Hal, en mer classy bög får man leta efter och Oscarsnomineringen för Bästa manliga biroll satt givetvis som gjuten. Mélanie Laurent är en personlig favorit som jag sett på tok för lite av och hon är toppen här. Filmens svagaste kort som jag ser det är Ewan McGregor. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över hans nakna underkropp i The Pillow Book och har lite svårt med koncentrationen i hans närhet men sen tänker jag på Obi-Wan Kenobi och då går det över.

The Velvet Café hade betydligt fler superlativer över för den här filmen medans Movies-Noir tyckte ungefääääär som jag.

Publicerat

BARNEYS MÅNGA LIV

Barney Panovsky (Paul Giamatti) lever ett liv som i mångt och mycket liknar mitt eget, eller ditt eller grannens. Det händer grejer och det händer grejer hela tiden. Ett liv är sådant, det är en berg-å-dalbana. Det startas relationer som sedemera oftast avslutas. Det börjas på jobb, det utvecklas idéer, det är resor och upptäkter och barn och vänner och ovänner och glada dagar och tråkiga dagar. På så sätt är Barneys liv inte unikt på något sätt, det unika är att hans liv kan beskådas på film och att han är misstänkt för ett mord han aldrig blivit dömd för. Hur innehållsrika våra egna liv än är så är det inte många av oss som hamnar i den situationen och det är åtminstone jag väldigt glad för.

Vi får lära känna en gammal Barney när han bitter och eländig telefontrakasserar ex-fruns nya man. Att han fortfarande har känslor för sitt ex Miriam (Rosamund Pike) är klart som korvspad och jag får en liten hint om att hon är hans livs stora kärlek. Samtidigt har en poliskommissarie gett ut en bok baserad på Barney och det ouppklarade mordet på hans vän Boogie (Scott Speedman). Barney tänker tillbaka och där är filmen. Vips är han ung, vips är vi i Rom och vips är han i stånd att gifta sig då han gjort en mentalt tveksam men vacker kvinna på smällen.

Paul Giamatti är en skådespelare som är allt annat än jämn men nåt han är bra på är att gestalta ordinära män som har känslorna utanpå kroppen (se bara hans Miles i Sideways) och hans Barney är en ren uppvisning i manlig mänsklighet. Dustin Hoffman spelar hans excentriske pappa Izzy – och som han gör det! – och Dustins son Jake Hoffman spelar Barneys vuxne son.

Minnie Driver är fru nummer två och visst, hon agerar okej det gör hon, men hon har en underkäke som påminner om en viss Kiera Knightley och jag undrar vem med en sådan käke som gjort mig så ont i min barndom att denna kroppsdel sitter som en kräkreflex i min ryggrad. Rosamund Pike däremot, vilken perfekt kvinna! Hon spelar Miriam med integritet och värme och hon utstrålar lojalitet och kärlek inte bara till sin man och sin omgivning utan även till sig själv, alltså hon är SÅ HIMLA FIN!

Det här är en film jag verkligen rekommenderar och speciellt om du har en tom eftermiddag och det är pissåskitväder ute och mysbyxorna hägrar och ingenting annat finns på agendan. Den tar 134 minuter av ditt liv men du får många liv tillbaka.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans Sarandon: PEACOCK

Om du tänker dig en blandning av Norman Bates, Forrest Gump och Jim Carrey så har du den här filmens huvudkaraktär John Skillpa i Cillian Murphys gestaltning.

Av nån underlig anledning trodde jag att Emily Blunt skulle vara med i filmen och i dom första scenerna tänkte jag ”Gud vad vacker hon är, Emily” men sen tar ”Emily” av sig peruken och vips ser jag vem det är: Cillian Murphy med bruna linser och klänning. Wow, liksom. Han är både jättebra och riktigt snygg som kvinna och här får han verkligen chansen att visa alla sina begåvningar eftersom han spelar både John och Johns ”fru” Emma. Ett schizofrent drama med andra ord.

Susan Sarandon är borgmästarens fru som på ett ganska jobbigt men ¨überkvinnligt” sätt försöker fixa, trixa och få folk att slappna av och känna sig som hemma. Hennes roll är inte stor men hon är bra. Såklart.

Maggie, en ung kvinna och mamma till lille Jake, har ett ganska komplicerat förhållande till John (och tänker du se filmen så ska jag inte avslöja för mycket här) men hon spelas av Ellen Page och även hon gör – som vanligt – ett bra jobb. Bill Pullman och Josh Lucas har även dom små men tongivande roller och alla dessa skådisar sammantaget gör Peacock till en ganska intressant film i alla fall på pappret men i verkligheten är den tyvärr ganska spretig och konstig. Inte tråkig men ja….weirdo liksom.

Publicerat

Veckans dokumentär: Raindeerspotting – Escape from Santaland

Ordet för dagen heter inte Annandag jul eller lutfisk utan Subutex. Subutex är en drog som i den här filmen mest benämns som S.

På vintern 2003-2004 hade Subutex (som är en injicerande drog av heroin-typ) ersatt amfetamin som den vanligaste drogen i norra Finland. Den smugglades in från Frankrike. Drogmissbrukaren Joonas Neuvonen bodde i Rovaniemi, var arbetslös och gick på socialbidrag och en dag fick för sig att han skulle börja dokumentera sin omgivning. Istället för att navelskåda sig själv valde han ut vännen Jani som fick bli nån slags huvudrollsinnehavare i filmen om baksidan av Tomtens hembyggd Rovaniemi.

Jani är en mycket trasig ung pojke. Han är riktigt fast i sitt missbruk, han stjäl för att få råd med en sil om dagen och alla människor runt omkring honom är i samma situation. Efter ett skumt inbrott (eller om han hade tjallat, jag vet inte) blev han av med två fingrar under en yxa och han märker mer och mer att hans vänner kanske inte är hans vänner. Drogen och pengar är det enda viktiga i hans liv.

Jani gör en ”kupp”, han stjäl 500 euro från ett kassaskåp och kastar sig på tåget med siktet inställt på Paris. Franska staten subventionerar Subutex till sina missbrukare som en ”medicin” för att stävja det utbredda heroinmissbruket i landet och det vet Jani om. Frankrike är således Paradiset för en sån som honom.

Det här är enväldigt jobbig film att titta på. Det är sån tragisk misär att jag vill kräkas upp både julskinka och ischoklad, fast vad skulle det göra för skillnad? Den kritvita snön i kontrast mot dom sunkiga toaletterna, silarna, nedgångna lägenheter, aggressivitet, bråk, ledsna unga människor som hamnat så jävla fel.

I slutet av filmen öppnar sig Jani. Han erkänner att han drömmer. Han drömmer om det enkla i livet, om ett hus, en fru och en bit jord att odla och helst av allt i Spanien. Det gör mig glad att något så fint som en framtidsdröm ändå finns kvar i hans kemikalieförstörda undernärda kropp, samtidigt som det gör mig förbannad att han inte kan ta sig bort från drogerna, att han inte kan få hjälp, att han inte ber om hjälp.

Visst lägger en dokumentär som denna sordin på julmys, så är det, men det gör filmen inte mindre viktig. Den får mig att känna glädje över till synes små saker i livet och den får mig att känna både panik och medkänsla för dom föräldrar som har barn som sitter fast i detta helvete  – och den får mig att hoppas att mina barn aldrig hamnar där.

Publicerat

Veckans dokumentär: Inside job

Gubbar i grå kostymer. Namn. Siffror. Animerad grafik. Svåra ord, dystra siffror. Mer namn. Flygfoton över skyskrapor. Digitala siffror inifrån Wall Street. Fler kostymer. Ännu fler namn.

Herregud säger jag. Jag vill verkligen, jag vill försöka förstå, fan jag TITTAR JU på filmen, på HELA filmen och vad blir slutresultatet? Huvudvärk och ÄNDÅ fattar jag inte allt! Vilket nys!

Visst förstår jag att Inside Job är en viktig dokumentär, den handlar ju trots allt om den globala finanskrisen och den försöker hitta svaren på varför världen hamnat i skiten, jag ser att den är extremt välgjord och ja, den har fått priser och Matt Damon har en fantastisk berättarröst men är man inte extremt kunnig i ekonomiska termer i allmänhet och USA´s politik i synnerhet så är filmen tyvärr rätt tröttsam i all sin genialitet.

Att det sitter maktfullkomliga och giriga män (oftast) i höga positioner världen över som inte har förmåga att stava till långsiktigt tänkande är ingen nyhet men om jag ska se en förklarande dokumentärfilm i ämnet vill jag inte behöva se den i slow motion med ett valt ljudspår som heter ”förklarande röst på lätt svenska” för att hänga med.

Trots att jag vet att det är mina egna tillkortakommanden som sätter betyget på filmen så kan jag inte göra på nåt annat sätt. Alla mina recensioner är subjektiva. Fattar jag inte så fattar jag inte. Är inte filmen engagerande så är den inte. Kapitalism är inte min starka sida och den sidan blev tränad men ingen vinnare efter dom här 90 minutrarna.

Det är säkerligen en film som passar andra, MÅNGA andra skulle jag gissa, men näpps, inte mig.

Publicerat

RUBBER

För att börja denna något spretiga recension nånstans så kommer här en svengelsk översättning av filmens första monologminuter:

”I Steven Spielbergs film E.T, varför är utomjordingen brun? No reason. I Love Story, varför blir dom två karaktärerna vansinnigt förälskade i varandra? No reason. I Oliver Stone´s JFK, varför blir presidenten helt plötsligt mördad av en främling? No reason.

I den utmärkta Motorsågsmassakern av Tobe Hooper, varför får vi aldrig se karaktärerna gå på toa? Eller tvätta händerna som folk gör i det vanliga livet. Absolutely no reason. Vad som är ännu värre, i Pianisten av Polanski, varför måste killen gömma sig och leva som en luffare när han spelar piano så bra? Ännu en gång är svaret: no reason.

Jag kan hålla på i flera timmar och dra fler exempel, listan är oändlig. Ni har nog aldrig ens tänkt på det men alla stora filmer – utan undantag – innehåller en viktig del av no reason. Vet ni varför? För att livet självt är fullt med no reasons.

Varför kan vi inte se luften omkring oss? No reason. Varför tänker vi alltid? No reason. Varför älskar vissa korv medans andra hatar det? No fucking reason. Damer och herrar, filmen ni ska få se idag är en hyllning till no reason. The most powerful element of style.”

Vad säger man om en sådan inledning? Jag satt mest och bara…gapade. Alltså, jag har skrivit om det där med fördomsanalyser förut, om vad jag får för känsla för en film bara genom att titta på fodralet. Vad gäller den här filmen så var det postern som fick mig intresserad för den är så SJUUUKT snygg. Nu har jag den upptryckt som en dogtag kring halsen men jag skulle mer än gärna ha affischen uppsatt på väggen.

Håller då hela filmen samma höga klass som postern och inledningen? Hmm. Om jag säger såhär, tyckte du Mördartomaterna anfaller kändes som en liiite för overklig Bolibomba-historia för att väcka ditt intresse så låt bli Rubber. Den här filmen handlar nämligen om ett bildäck som vaknar till liv och blir seriemördare. Ja, du läste rätt. Ett bildäck.

Filmens regissör heter Quentin Dupieux och är mannen som låg bakom Mr Oizo när det begav sig. Han har även komponerat musiken till den här filmen. Jag tycker Dupieux är en väldans fascinerande person. En kille som kan komma på ett manus som detta och dessutom rida det iland ska ha all cred jag kan frambringa. Det är snyggt filmat, fast det inte är klokt på en fläck, det är coolt men helt jävla galet, det är helt enkelt en beundransvärd, kärleksfull och helt igenom tokvriden hyllning till filmkonsten, i alla fall är det så JAG ser på saken, mördande bildäck eller ej.

Soundtracket till filmen hittar du på Spotify genom att klicka här.

Publicerat

BIUTIFUL

Så kom den då äntligen den där känslan jag väntat så länge på.

Jag låg i min säng under mitt nästan perverst sköna hotelltäcke och kunde inte under några omständigheter somna. Jag tänkte inte på nåt speciellt, hade inte panik för att klockan tickade mot 01, jag var inte hungrig, hade inte ont nånstans, jag var helt enkelt inte trött nog. Så var det som att nånting tog tag i mig, drog upp mig, fick mig att gå ut i vardagsrummet, lägga mig i soffan och vips så hade filmen gått igång.

Ljudet var så tyst så tyst men vad gjorde det, det var ju mitt i natten? Alla mina sinnen var på helspänn, självklart var det här natten då jag skulle se Biutiful, självklart var det det. Och som jag väntat. Det är som att jag stått och väntat vid ett övergångsställe men jag väntade inte bara på att bilarna skulle stanna och att solen skulle skina och att jag skulle ha nya rena strumpor med perfekt resår , nej, dom vita strecken på gatan skulle vara putsade alternativt sandade och Herr Gårman skulle inte bara gå på sin skylt, han skulle vinka och dansa Charleston också.

Allt är alltså upplagt för en nattlig praktgroda. Klart det kommer att bli en skitupplevelse av det här, kan det bli annat med dessa uppskruvade förväntningar? Jag är inte född igår, jag fattar grejen.

Uxbal (Javier Bardem) har inget lattjolajbanliv direkt, det vore att överdriva. Han är en pappa med ensam vårdnad om sina barn, han är kriminell och försörjer sig på att förmedla svart arbetskraft, han har svårt att få ihop pengar till mat för dagen, han bor i en skitig del av Barcelona, mamman till barnen är manisk och extremt labil och nu har han bara några veckor på sig att lösa framtiden för ungarna eftersom han själv är döende i skenande cancer. Det är inte utan att jag tycker synd om honom. Att solen skiner en stund eller att han skulle få se en skymt av en krokus gör inte hans dag direkt. Å andra sidan skiner aldrig solen. Det är kolsvart, det finns liksom ingen lösning i sikte, fan, usch vad allt känns meningslöst.

Att se en film nattetid är som att öppna alla porer och sitta i en maxad ångbastu. Det är liksom ingenting utifrån som stör. Alla känslor blir starkare, alla intryck jobbigare och att se en film som handlar om cancer, prostitution, utnyttjade papperslösa flyktingar utan rättigheter, manodepressivitet, knark, magiska färdigheter, polisrazzior, andlighet, väntan på döden, barnmisshandel, ångest, förbjuden kärlek och  undertryckt homosexualitet SAMTIDIGT är ingen lek. Jag blir ledsen, jag kan inte riktigt hantera det här. Jag får en klump i magen för barnens skull från första sekund och den klumpen minskas inte direkt. Jag känner mig som Ringaren i Notre Dame fast jag har puckeln i solar plexus istället för på ryggen. Jag blir tvungen att stänga av, ja, inte bildligt talat men bokstavligt. Jag fixar det inte. Barn som far illa och föräldrar som väntar på döden är en kombination som ger mig brutal dödsångest och nätter helt utan sömn och riktigt så mycket vaken vill jag inte vara.

Så jag säger tack men nej tack och trycker på min imaginära avstängningsknapp. I samma veva vet jag att Biutiful aldrig kommer att nå den betygsmässigt högsta höjden för jag kommer inte tillåta att den når in tillräckligt i mig för det men jag gör det valet för jag känner mig själv. Det är av precis samma anledning som jag inte kan se om Bröderna Lejonhjärta eller Ömhetsbevis, jag vet min känslomässiga begränsning och jag vill inte börja fundera på döden, jag vill inte fastna där och speciellt inte mitt i natten.

Jag lever, jag är frisk, jag har två balla barn och ett jävligt skönt hotelltäcke. När filmen är slut är det status quo för mig. Det är det inte för Uxbal.

[Addepladde har också skrivit om filmen, liksom Filmmedia, Fripps filmrevyer, The Velvet Café och Movies-Noir och betygen skiftar stort, det är allt mellan 1 och 5. Intressant det där när det skiftar mellan ytterligheterna.]

Publicerat

Skräckfilmsvecka: WE ARE WHAT WE ARE

Det kryllar inte av mexikanska skräckfilmer direkt, eller jo det kanske det gör men det är inte speciellt ofta dom når mina trakter.

Det är alltid lite extra spännande med just skräckfilmer från länder vars sätt att filma inte är vardagsmat för mig, det blir liksom en extra dimension när jag inte kan förutspå vad som kan hända och heller inte har några förväntningar på vad jag kommer att få se.

Filmen börjar med att en äldre man dör mitt på öppen gata. Han blodar en del både från magen och genom någon form av kräks och när han dragit sin sista suck på gatstenarna tar det bara sekunder innan sjukvårdare är på plats och bär bort honom och några sekunder till innan en lokalvårdare kommer och torkar rent med sin vita golvmopp (som inte blir det minsta färgförändrad efter att ha torkat upp en massa svart klaffs, mexikanerna kan tydligen det där med att tillverka effektiva städprodukter).

Självklart dyker det upp en massa frågor i och med mannens död, speciellt när jag blir presenterad för hans familj, dom efterlevande. Frugan, argbiggan (alltå, jävlar vad arg hon är hela tiden!), dom två sönerna (den ena är rak och slagskämpe och den andra överkänslig och homosexuell) och dottern (som känns som familjens nav). Jag förstår att det är en tämligen speciell familj och att den döde mannen var patriarken, han som skötte ritualerna, han som letade upp horor, dödade dom och sedan åt dom. Ja, precis. Åt dom. Det är alltså en mexikansk kannibalfamilj jag får lära känna här.

Nu är inte den här filmen riktigt så enkel. Visst är det en sort-of-skräckfilm, men jag förstår att regissören och manusförfattaren vill säga något mer än att servera snabbmatsskräck till mig som tittar. Han verkar vilja belysa den snedvridna sociala rangordningen i Mexiko i och med att kannibalerna fokuserar på just prostituerade, gatubarn och bögar, människor som inte direkt toppar statusligan i samhället. Han gör det dessutom med aningens mer finess än inlägget i den serbiska inrikespolitiska debatten A Serbian Film och med mer uppenbar tydlighet än den grekiska motsvarigheten Dogtooth.

Jag går inte igång på filmen alls egentligen, för mig blir den varken hackad eller malen. Det känns som det finns väldigt mycket vilja men inte så mycket mod och jag tycker också den är för lite otäck för att kallas skräckfilm och för mörk för att bara kallas drama. Lite knepig helt enkelt men det var kul att se nåt helt annorlunda.

[Idag har Filmitch och jag lyckats synka recensionerna så han skriver om precis samma film som jag: We are what we are]