Kategori: 2010

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Arctic blast

På min resa genom all världens katastrofer har turen nu kommit till Australien.

Arctic blast utspelar sig på en plats på jorden som ligger mig varmt om hjärtat, mest för Rebecca, en brevvän jag hade hela mellan-och-högstadiet som bodde på en hästgård i något som kändes som världens mest avlägsna ställe: Tasmanien.

Många år senare tog möjligheten att resa till denna gröna ö  och när jag tänker tillbaka känner jag smaken av den där fantastiska multiköttpastan jag åt flera dagar i rad på en av Hobarts bakgator, att jag faktiskt behärskade att köra vänstertrafik samt att jag just där upplevde biopremiären av Seven.

Tasmanien i denna film beskrivs helt annorlunda än jag minns den. Långt borta är kulliga gröna höjder och fårskockar, nu är det isvindar och förfrysningseffekter för hela slanten.

Att ozonlagret är under all kritik – och främst över just Australien – är ingen hemlighet. Därför känns det inte heeelt otroligt att detta ozonhål skulle kunna släppa igenom en hel del läbbigheter, svinkalla vindar till exempel. Det är precis just det som händer här. Temperaturen sjunker till minus 80 grader när den otäcka isröken drar fram och dödar allt i sin väg och precis som sig bör i denna typ av film är huvudpersonen en intelligent forskare som försöker varna myndighetspersoner men ingen lyssnar.

Arctic blast har två saker jag gillar: ett schysst tempo och enkla men väl fungerande effekter. Det jag inte gillar med filmen är desto mer. Framförallt stör jag mig på bakgrundsmusiken som filmen igenom är alldeles för hög. Det gör att det känns som om jag tittar på en episod av Livräddarna på Bondi Beach eller nåt. Skådespelarna är väl kanske inga höjdare heller (faaaan vad diplomatisk jag var nu då!) och scenerna när dom liksom ”fastnar”, när ismolnet kommer närmare och närmare och dom varken springer eller skriker utan bara står där alldeles tomma i blicken och handlingsförlamade, alltså, jag får KLÅDA på hela kroppen, för fan, kom IGEEN alltså! Töntar, spring då!

Allting går alldeles för enkelt. Vissa fryser ihjäl på ett kick, vissa överlever i samma kyla med ett täcke kring axlarna. Det är så kallt att tegelhus fryser sönder, att fönster spricker och att havet fryser till is men gråter du utomhus så rinner tårarna alldeles jättenormalt nedför kinderna och ska du skrapa bilrutorna så är det bara ett tunt snötäcke.

Jag må gilla katastroffilmer men jag har samtidigt en IQ som överskrider en daggmasks.  Det krävs alltså liiite mer för att lura mig. Liiite mer.

Publicerat

HOW DO YOU KNOW

När James L Brooks slår på stort och gör en film igen blir det om inte världsomvälvande så i alla fall ganska….annorlunda.

1983 vann han alla priser som gick att vinna med Ömhetsbevis och han fick chansen att regissera Jack Nicholson till stordåd. Men som om inte det var nog slog han till fjorton år senare med Livet från den ljusa sidan och detta gav både Helen Hunt och Jack Nicholson varsin Oscar för bästa huvudroll.

Bortsett från Spanglish (med Adam Sandler) är denna film den enda han gjort sen Melvin Udall gick omkring och var ett buttert jävla as och jag tycker personligen att han står bakom kameran aningens för sällan.

How do you know är en underlig film. Den har en speltid på strax över två timmar och den har ett manus som normalt sett borde räcka till nittio minuter – max. Men James L Brooks litar på sina skådespelare (och på att han har nog med film i kameran) vilken gör att i stort sett varenda scen känns för lång och därmed lite….eljest. Jag sitter och undrar vad som komma skall, rynkar pannan, kisar med ögonen, funderar för hmmmmm nu är ju allt som ska sägas sagt, ska det inte komma ett klipp nu, en ny scen, någonting….va? Men nej, det kommer ingenting utan scenen fortsätter…och fortsätter…. och VIPS har det kommit en vändning som inte ens Uri Geller hade kunnat förutspå.

Den enda sanningen om How do you know är att det inte finns någon. Jag som har sett en miljaaard såna här filmer tror mig kunna genomskåda manus rätt bra men nä, det gick inte alls. Frågetecknet Fiffi blev större och större och ”meh, va faaaan” hördes gång på gång från min gapande mun för trots att det här ”bara” är en romantisk dramakomedi så går det att rada upp överraskningar i det lilla. Det är klart att filmen slutar precis som jag trodde men vägen dit är långt ifrån spikrak och karaktärerna långt ifrån så stereotypa som brukligt är i denna typ av film.

Jack Nicholson kör sin grej nästan på autopilot. Reese Witherspoon visar återigen att hon kan agera även när hon klippertiklapprar runt i höga klackar och små docklika klänningar. Owen Wilsons karaktär gör mig smått vansinnig och speciellt i scenerna tillsammans med Reese för deras beteende mot varandra känns så ovanligt och så dumt att jag till slut undrar om det är JAG som är onormal eller om det är dom.

Sen har vi Paul Rudd, den glittrande glänsande Paul Rudd som bär upp den här filmen på sina sluttande axlar och fixar och trixar sig igenom varenda scen med mikrometerprecision. Han har hittat ett fack han behärskar till fullo och jag tycker sååå mycket om honom! Jag tror att han är precis sådär i verkligheten och jag skulle antagligen bli sjukt besviken om jag träffade honom så det är nog bästa att jag låter bli.

How do you know är, som redan sagt, en annorlunda film. Den funkar inte riktigt som den borde och är inte riktigt som den ska, men å andra sidan: vad och vem är det?

 

Publicerat

Life as we know it

Jag trodde att jag gillade Katherine Heigl när jag såg henne ”agera” mot Seth Rogen i ”komedin” På smällen. Det gjorde jag inte.

Jag gav henne en andra chans i 27 dresses och där passerade hon nålsögat med hårfin marginal.

Några månader senare dök hon ner i dyn igen när hon återigen försökte sig på att ”agera”, denna gång mot ”karaktärsskådespelaren” Ashton Kutcher i pissrullen Killers. Hon dök ner så hårt att det knappt gick att skönja trampdynorna.

Nu VET jag att jag inte gillar henne. Jag VET det. Ändå sitter jag här och har kollat på ännu en bortom medioker ”komedi” med henne som leading lady.

Jag blir så jävla trött. Jag blir trött på henne men mest av allt på mig själv. Det är ju som att springa med huvudet före rätt in i en tegelvägg gång på gång på gång och inte fatta att man måste ta på sig en hockeyhjälm för att överleva klungan med bulor.

Jag kan lova en sak. Det kommer aldrig aldrig aldrig någonsin att dyka upp en ”Veckans Heigl” här på bloggen. Aldrig.

Nej.

Never.

Jag säger NEJ till det och ett nej är ett nej alldeles oavsett röstläge.

Hörs det att jag skriker?

 

Publicerat

All good things

Bara för att temat Veckans Gosling är slut betyder det inte att Ryan Gosling har slutat vara en intressant favorit för mig. Han har visat att han ensam besitter karisma nog att göra vilken film som helst intressant och det är få skådespelare förunnat.

All good things är ett verklighetsbaserat psykologiskt thrillerdrama om David Marks (Gosling), son till det store Sanford Marks (Frank Langella) som äger typ halva Times Square i början på 70-talet. Pappans personlighet inkluderar allt som andas en profithungrig magnat och David vill egentligen inte alls gå i hans fotspår. Han försöker bryta sig loss och bli någon annan när han träffar Katie (Kristen Dunst) men pengar är behövs och han vill ge dom båda ett bra och ekonomiskt stabilt liv fast Katie egentligen skiter i vilket. Hon gillar David precis som han är, innehållet i plånboken är inte så viktigt.

Att David inte är den man Katie tror att hon lovat älska ”tills döden skiljer oss åt” märker hon efter ett tag men det kommer smygande. Hon får reda på små små skärvor av hans liv som hon ska försöka hantera och trots att pusselbitarna blir fler och fler så förblir pusslet som helhet en suddig massa.

Filmen börjar 1971, slutar 2003 och ett polisförhör av en äldre David är den röda tråden filmen igenom. Om jag delar upp filmen i tre delar så är första delen en stark fyra, mittendelen en rätt stabil trea och sista tredjedelen känns som en dålig TV-film från Hallmark och får en svag tvåa.

Det är en klurig film att få ihop för utan Gosling och Dunst skulle den lätt ha kunnat bli en kacklande kalkon. Ryan Gosling spelar med små medel, det är en ryckning i ansiktet, en extra blinkning, en tom blick som gör att jag förstår att allt inte står rätt till med honom och han blir läskig på ett belevat vis. Men trots detta, trots att Gosling är bland det bästa som går att se på film just nu så är det här Kirsten Dunsts film. Hon är fanimej självlysande! Allt hon visar, alla känslor som ligger utanpå kroppen för hon över i mig som om vi hade hopkopplade Matrix-sladdar i bakhuvudet.

Hon är ensam men stark, hon är ett offer som vägrar behandlas som ett, hon vill så gärna att kärleken ska vinna men när hon säger ”du är den som kommit mig närmast någonsin och jag känner dig inte alls” så går det en liten stöt av igenkänning genom kroppen. Allt går inte att laga, sprickor i porslin kan inte gömmas och ett manus som går på tomgång är inget annat än det hur mycket Gosling och Dunst än kämpar.

Publicerat

Mina eftermiddagar med Margueritte

Germain (Gérard Depardieu) föddes för en 45-50 år sedan av en aggressiv och kärlekslös mor som produkt av en fyllekväll med en okänd man i gröngräset.

Hela hans uppväxt kantades av mobbing, både hemma och av klasskamrater och att han hade svårt för sig i skolan gjorde inte saken bättre.

Nu är han vuxen, jobbar som nån form av hantverkare/
dagverkare, är ocharmigt överviktig och har aldrig läst en bok i hela sitt liv. En dag när han sitter och kollar in sina namngivna polare duvorna får han sällskap av en 95-årig gammal dam vid namn Margueritte. Det visar sig vara början på en udda vänskap och en vänskap som lär Germain både att tro på sig själv och att läsa.

Nu ska jag försöka bena ut den här filmen.

1. Mina eftermiddagar med Margueritte skulle kunna vara en jättemysig film. Det är den inte.
2. För att Mina eftermiddagar med Margueritte ska kännas som en mysig film skulle den ha behövt vara trovärdig, vilket den inte är på en fläck.
3. Om Germain fanns på riktigt och inte hette Gérard Depardieu skulle han ses som en rätt ful man. En rätt ful och ganska arg man utan direkt inkomst blir normalt sett inte ihop med byns pudding, inte i verkligheten. Men i den här filmen har Germain en kärleksrelation med en jättesöt ung blond busschaufför, Anette (Sophie Guillemin) som verkar upp över öronen förälskad i denne bastande man i blåbyxor. Well, jag må vara kall och hård nu men nej, jag köper inte det där.
4. En långfilm, vilken som helst, där eftertexterna börjar rulla strax innan DVD-klockan visar 1:15:00 är ingen långfilm, det är en lång kortfilm och långa kortfilmer retar mig. Speciellt enerverande är det med långa kortfilmer som känns som en normallång långfilm. Då har det inte hänt mycket.

Att planera för en skön filmkväll, hyra en rulle (exempelvis denna) och sen bli avsnäst och lurad på konfekten efter bara en dryg timme, nopps, det är inte okej i min värld. Samtidigt, när jag tänker på denna film specifikt så är det synd. Det hade kunnat bli bra. Med ett manus som inte bara gav en ljummen soppa till förrätt och sen inget mer hade filmen kunnat bli precis så mysig som jag trodde innan och som en hel drös andra recensenter verkar ha tyckt även efteråt.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Medan åren går

Tom (Jim Broadbent) och Gerri (Ruth Sheen) är ett såntdär gammalt strävsamt gulligt par som är nästintill utrotnings-hotade nuför tiden. Dom är ett par som varit ihop sen ungdomen, som gjort allt tillsammans men som ändå låtit varandra växa på varsitt håll och som fortfarande efter eoner ihop har kul och visar respekt för varandra.

Tom är geolog, Gerri är kurator och tillsammans har dom sonen Joe (Oliver Maltman). Mary (Leslie Manville) är arbetskamrat med Gerri och en sorglig figur. Hon är ofrivilligt singel, hon dricker på tok för mycket, pratar för fort, låter desperadons lampa lysa alldeles för starkt i ögonen och som grädde på moset ser hon ut som en jävligt trasig Martina Haag.

Tom och Gerri är den trygga punkten i hela deras vänskapskrets och i Medan åren går får vi följa ett år i deras liv, tyvärr inte HELA deras liv som jag hade trott innan jag såg filmen. Mike Leigh tycker tydligen att parets vänner är det mest intressanta medans jag hellre hade dykit ner en bit under skinnet på det strävsamma paret och kanske försökt hitta en ledtråd till hur fan man ska göra för att hamna där.

Filmen är, oavsett vad den nu handlar om, mysiga två timmar och det är skönt med en film där diskussioner och dialoger ges tid och utrymme. Det känns ibland som att jag är en fluga på väggen i en autentiskt möte och Leigh är bra på sånt. Att vara bra på vardagsskildringar och på att göra dom intressanta utan att twista till händelser är ingen barnlek. Mike Leigh kan det liksom Tom och Gerri och just precis DÄR kanske jag fann ledtråden jag letade efter?

Publicerat

Fyra år till

Folkpartiledaren David Holst (Björn Kjellman) är Sveriges hetaste politiker och millimeter från att bli landets nya statsminister.

Han är poppis i alla läger och har till och med knipit sig en plats i På spåret i lag med Babben Larsson. Men istället för en klockren valseger åker Kristdemokraterna ur riksdagen och högeralliansen förlorar, Socialdemokraterna får fyra år till vid makten och David känner sig som – och är – en riktig loser.

David är gift med den strama Fia (Tova Magnusson) som också jobbar för partiet, ett äktenskap som inte sprudlar av romantik direkt. När han en dag möter Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson) på en toalett händer det något stort. David blir kär! Att dom inte har samma politiska åskådning är av ringa betydelse när båda gillar det bästa band som finns: Ratata.

Jag gillar den här filmen som fan! Den är genomtänkt och finurlig och smart och rolig och med Mauro Scoccos musik som soundtrack känns det nästan som en fiffilinsk önskelista för en superdejt.

När David och Martin kysser varandra för alla första gången, det hettar till som tusan och självklart förstår jag att David kommer spendera natten utan kläder väldigt nära sin nyfunne kärlek och då, samtidigt, sjunger Mauro Scocco ”Släpp in mig, ja släpp in mig i ditt paradis.” Det är subtil humor på en nivå jag sällan skådat i svensk film och med tanke på kommentarsdiskussionen (Hey, Henke!) härom dagen så skulle jag absolut kalla denna film för en intelligent komedi.

Kjellman och Ericsson är trovärdiga bögar och väldigt söta tillsammans och dom har bra tajming. Imponerande bra till och med. Storyn har rätt stora logiska luckor, luckor jag inte berättar här med risk för att spoila för mycket, men jag köper dom, dock inte utan en fundersam rynka mellan ögonen.

Med en speltid på 87 minuter har regissören Tova Magnusson totalmaxat filmen på ett alldeles ypperligt sätt, ett sätt som många borde ta efter. En lång långfilm är inte ett självändamål däremot borde en BRA film vara det. Fyra år till ÄR en bra film! Två tummar upp (och en stortå med som grädde på moset)!

 

Publicerat

Sjöodjursonsdag: MEGA PIRANHA

The Orinoco river i Venezuela är en smutsig sydamerikansk flod. Var skulle gen-manipulerade pirayor finnas om inte där?

Regissören Eric Forsberg är med all önskvärd tydlighet ett stort fan av Tony Scott. Satan så mycket snabba klipp och jösses så menlöst det blir när det inte är lika snyggt gjort som i Scotts filmer.

Här är det inte färgade linser och vackra människor i close-up, det är en ganska ful man med gröna tatueringar, det är en vuxen kvinna med tandställning och en bikini som vid första anblicken ser ut som ett gäng leverfläckar, det är en tjock man i hudfärgad skjorta och en handfull asiatiskor med och utan bikiniöverdel och med underdelen långt intryckt mellan skinkorna (och nej, inga string) och det är en sunkig båt mitt ute på den där leriga floden. Vad är det mer då? Jo, PIRAYOR såklart, massor massor MASSOR av pirayor!

Mega Piranha lider av en stor och svåravhjälpt åkomma: den är dum. Det är en film nåt så inihelvete korkad att jag redan efter tio minuter funderar på att stänga av. Människorna i båten blir nämligen – givetvis – uppätna av dessa hoppande fiskar men vad händer? Jo, båtens undersida börjar bubbla och BÅTEN sjunker. Varför då? Käkar pirayor skrov och båtinredning till dessert eller vadå?

Filmen hoppar till Los Angeles. Jason, en man med grym six-pack vaknar. Han jobbar i nån form av specialstyrka och skickas till Venezuela då USA´s ambassadör blivit dödad på en båt. Vad är viktigt här? Är det viktiga att någon högt uppsatt man mördats eller att Jason är en snygg uppumpad man i kalsonger? Vad skrev jag här ovan? Jo, att det är en DUM film och således är killens hockeylår det viktiga i den scenen.

Det hoppas vidare igen, nu till ett gäng mikrobiologer som kommit på nåt smart. Men jag som tittar tänker inte på VAD utan fokuserar på hur jävla tröttsamt det är att biologer och/eller forskare i fält på film alltid ska vara klädda i militärgröna västar och att naturintresserade och intelligenta kvinnor alltid är rödhåriga och klär sig i beigt.

Filmen fortsätter i samma anda och nu kan jag välja mellan att skriva norra Europas längsta sågning eller helt enkelt bara höja ett varningens pekfinger för det finns ingen – INGEN – anledning i världen för NÅGON att se den här filmen. Det räcker med att jag slösat bort 90 minuter av mitt liv, tro mig, snälla gör det. Lär av mitt misstag.

Det här var den sista läskiga-djur-under-vatten-sjöodjursonsdagsfilmen. Det är snart sommar. Snart ska bikini, baddräkt, sköna badbyxor eller tajta speedos tas fram ur gömmorna och nära och kära ska börja tjata om bad i svinkalla hav och insjöar fulla av myggägg och soppåsar.

Är du liksom jag en badkruka? Är du en stolt sådan? Svarar du ja på båda dessa frågor så skicka ett mejl med ditt namn och adress till badkruka@fiffisfilmtajm.se.

Jag har tio små presenter att dela ut och dom tio första som mejlar får ett pyttelitet men kärleksfullt bevis för att det 1. är helt okej att vägra bada ute för sjöodjur finns VISST och 2. du är inte ensam.

Publicerat

LIMBO

Trinidad. Paradiset. Sol och värme. Så långt från både norsk och svensk vardag som man kan komma. Två män, två ingenjörer, jobbar på ön och deras fruar finns på plats.

Jo (Henrik Rafaelsen) är gift med Sonia (Line Verndal) och hon har precis kommit dit med parets barn då hennes mamma fick ett slaganfall lagom när hon skulle ha åkt för ett halvår sedan och hon valde att stanna kvar hemma. Daniel (Bryan Brown) är gift med Charlotte (Lena Endre) och dom är vana att kuska runt världen. Där Daniel jobbar där lägger dom hatten, hon utan att ifrågasätta. Jag antar att han tjänar bra och hon mest går hemma och glassar, det brukar vara en förutsättning i dom här lägena.

Om gårdagens film handlar om relationstrubbel modell ytliga Hollywood då är det här det här ren och skär Bergmansk ångest. Line Verndals Sonia är psykisk instabilitet personifierad och sällan har jag sett nerverna utanpå kroppen på en skådespelerska på liknande sätt. Jag mår fysiskt illa bitvis och detta trots att historien egentligen är en rätt enkel – men jobbig – bagatell. Ingen av dom andra skådespelarna får mig att reagera alls, vilket jag tycker är både synd och konstigt då jag normalt sett gillar dom alla tre.

Det är en konst att hålla ihop ett äktenskap och visst ingår det att göra vissa uppoffringar och att gå ”halva vägen var”. Det gäller bara att komma på var halva vägen är och att komma ihåg att faktiskt mötas där. Limbo handlar om fyra vuxna människor som kanske missat både andemeningen, kartan och kompassen i den förra meningen. Livet borde vara alldeles för kort för att sno in sig i lögner och behandla andra som skit, i alla fall dom man säger sig älska.

Tänker du gå och se Limbo för att få en skön stund i en biofåtölj och liksom blåsa bort en grå vardag, tänk om och tänk om ordentligt. Att se Limbo är ett känslomässigt heltidsarbete, inte dåligt på något vis men mer tärande än närande. Men att se Line Verndal in action är värt hela biobiljetten.

 

 

Filmen har biopremiär på fredag.

Publicerat

Due Date

Oftast när jag tänker ”idag känner jag för att garva läppen av mig, jag sätter på en komedi” så blir det bara bajs av allting.

Jag hittar nån gammal film som jag tror är rolig, sen sitter jag i soffan som ett stort jävla frågetecken och bara stirrar på scenerna framför mig som LÄTT kan hålla mig för skratt och blir besviken på ett mycket tråkigt sätt.
Att vilja skratta men inte kunna är banne mig värre än att vilja gråta och misslyckas.

Den där garva-läppen-av-mig-tanken kom över mig igår igen och då låg Due date nära till hands. Den SKA ju vara rolig. Det är ju en KOMEDI. Skäggot Zach är med och Robert Downey Jr vill jag gifta mig med (när han är Iron man) så han borde kunna duga att fnissa lite åt också. Jag kör, det här kommer gå bra!

Jag var verkligen helt övertygad, länge, om att det här är en ROLIG film, en skratta-i-byxan-rulle, men jösses så fel jag hade. Jag skrattade två gånger. En gång åt när dom körde en pick-up över ett gupp och skäggot Zach satt på flaket, fast han satt inte när dom passerade guppet, då FLÖG han. Andra gången jag skrattade var när Robert Downey Jr föreslog att dom skulle köra över ett gupp TILL för att skäggot Zach skulle få flyga IGEN. That´s it liksom.

Due date är en enerverande film, en irriterande film men också en väldigt – tro´t eller ej – engagerande film. Otippat som tusan faktiskt. Flera gånger tänkte jag ”vad duktiga filmmakarna är på att få mig att känna saker, fast jag egentligen inte vill”, för så var det. Jag reagerade hela tiden. Jag blev ledsen och stressad och förbannad och rädd och nervös och glad och otålig och på slutet nästan lite charmad och gråtmild av det omaka kompisparet.

Nån komedi är det inte, inte som jag ser det, men en helt okej roadmovie är det absolut. Jag skulle definitivt kunna se om den och kanske kanske skrattar jag tre gånger då? Eller fyra? Eller inte alls?

Vem vet?

Publicerat

Sjöodjursonsdag: Dinocroc Vs Supergator

Okej, krokodiler är djur som lever både på land och i vatten. Krokodiler ska kanske inte klassas som sjöodjur i egentlig mening men hey, det är onsdag och sjöodjursdito igen och här är det jag som bestämmer. Wihii!

Dinocroc Vs Supergator utspelar sig på Kauai, Hawaii. Det är en liten liten ö på vilken jag själv befann mig för ett gäng år sedan och då var jag hundra procent säker på att jag såg minst ett par livs levande T-rexar (och en och annan långhalsad dinosaurie).

Jag åkte omkring på steniga småvägar i den lilla vita hyrbilen fullständigt livrädd för varenda palm som blåste i vinden för jag hade Jurassic Park i på tok för färskt minne. När jag nu ser att Dinocroc Vs Supergator utspelar sig just på denna ö blir jag inte direkt förvånad. Herregud, var ska dom annars finnas liksom?

Dinocroc Vs Supergator är precis som Sharktopus en charmig undervattensskräckis. Effekterna är halvbra (jodå!) och gjorda med om inte finess så väl med kärlek – och det räcker långt. Att jag sen suckar HÖGT åt scenen med två blonda bimbos i turkosa minimala bikinis som blir fotograferade i naturen och fotografen blir uppäten av en krokodil som gömt sig i VATTNET (såklart!) och tjejerna springer iväg och vevar med armarna som om dom skulle starta en gammal T-Ford och skriker ”IIIIiiiii, IIIIiiiiii” och rusar ut – i vattnet!! Jösses! Va fan liksom?!

Kvaliteten på många av skådisarna har som synes en hel del övrigt att önska men Helena Seger-look-aliken i en av rollerna gör det hon ska i urringad tight khakiblus (det är många kilo agerande silikon här) och David Carradine gör en av sina sista roller som Drake. Okej, det är ingen Kill Bill-Bill över karaktären men det spelar ingen roll, det är ju för tusan David Carradine!

Jag blir väldans fascinerad av att se flygplansbilder från ön som förutom dinosaurievajbsen gav mig två stora bioupplevelser: Goldeneye med Pierce Brosnan och den med rätta totalt bortglömda filmen Jade med David Caruso.

Summa summarum, jag hade aldrig, aldrig, ALDRIG badat i ett vattenfall på denna ö om jag sett den här filmen innan jag åkte dit. Aldrig.

Men jag hade inte sett den då.

Publicerat

En glad påsk: Jackass 3D

Johnny Knoxville, Bam Margera, Steve-O, Wee Man och dom andra är inga youngsters längre.

När dom började med sina knasigheter på MTV för massor med år sen var dom unga, till synes osårbara och fullskitna med kreativitet och dumheter som dom filmade till mångas stora glädje och ja, även min. Jag skrattade både högt, ofta och länge åt dom och fick mig ett par idéer som jag faktiskt provade själv (varav ett börjar med K och slutar med undvagn).

Jackass är lite av ett guilty pleasure för mig. Det är liksom inte riktigt okej att gilla det här men det struntar jag i. Det är roligt att skratta och det är bara att hugga alla tillfällen som bjuds.

Jackass 3D som film betraktad är egentligen inget nytt under solen. Det är en samling män, numera lite slitna och rynkiga, i till synes total avsaknad av hjärnceller och självrespekt som klättrar upp i en gran och fäller den, som retar en bock till vansinne, som dricker svett, som vulkanbajsar i en tågbana, som använder superlim och klistrar ihop sig med varandra, som lattjar bakom en jetmotor, som stänger in sig i en bajamaja full med hundbajs, som kräks, skrattar, plågas, pinas och skämmer ut sig själva.

Om det är roligt? JA, det är ju det!

Jackass 3D ÄR en kul film. Tyvärr når den inte dom stora komiska höjderna då jag personligen tycker gänget är som roligast när dom kommer på sina enkla men effektiva knasbollehyss (ofta sånt som har med bollar, gummisnoddar, fordon, hopp och vatten att göra), alltså sånt som inte visas för att det ska vara så äckligt som möjligt utan för att det BARA är kul. Många episoder i den här filmen går ut på kräks och så himla kul är det inte vare sig att se andra kräkas i närbild eller sitta och hulka själv i soffan.

Jag kan sammanfatta filmen såhär: jag garvade många gånger men inte åt allt och jag fick inga nya idéer som jag vill prova att genomföra själv. Det kanske inte BARA är Jackass-killarna som blivit äldre?

Filmens soundtrack går inte av för hackor. Jag har lagt in mina favoriter på den här listan. Fyll gärna på med dina filmmusikfavoriter.

Publicerat

Sjöodjursonsdag: Sharktopus

Den förra sjöodjursfilmen jag skrev om kommer inte påverka mitt framtida utomhusbadande åt något håll, inte en chans. Till och med en kombinerad djurfobiker/badkruka som jag kan se den utan biverkningar. Sharktopus är en helt annan femma, eller åtminstone en helt annan enkrona.

Första fem minutrarna av filmen är förvånadsvärt spännande. Sedvanlig blond tjej ska prompt ut och simma – ensam. Polaren ligger kvar på stranden och läser. Den blonda tjejen springer ner till vattnet och hon ser ut som en helt vanlig tjej när hon springer, huden rör sig, kroppen guppar, låren skumpar till och med! Hon simmar iväg – crawlar såklart (och vad vet ALLA som tittar på hajskräckisar? Jo, crawla inte, då kommer hajen! Ingen har någonsin dött i en hajskräckis simmandes bröstsim) och hajen som kommer efter henne är en vanlig old-school haj. Att det är HAJEN som sen blir uppäten, ja det är ju det som är själva historien. Det finns något större och läskigare därute än en fjantig haj.

Den jättestora Sharktopussen, hajbläckfisken, är en riktig mördarmaskin. Den är tillverkad åt militären och styrs av ett halsband kring halsen av Nathan Sands (Eric Roberts) men odjuret lyckas givetvis få av sig halsbandet och blir en fri fisk på djupa vatten.

Sharkotopus är till skillnad mot Dinoshark en helt okej film. Både storyn och skådespelarna är godkända, det är kekkiga men jättecharmiga effekter och jag personligen tycker det är en JÄVLIGT otäck tanke att inte ens vara safe när jag ligger på land. Dom där sugploppstentaklerna kommer att hemsöka mina drömmar både när jag sover och när jag dagdrömmer en sommardag på stranden.

En läskiga-djur-under-vatten-film som gör ett sådant intryck MÅSTE få godkänt.

Publicerat

Sjöodjursonsdag: Dinoshark

Idag är det onsdag. Onsdagar är en bra dag att titta på läskiga-djur-under-vatten-filmer (precis som alla andra dagar i veckan).

Därför kommer jag att skriva om två sådana filmer idag som båda innehåller kreativa simmande monster som hellre käkar folk i badkläder än påsklunch. Först ut är Dinoshark.

En man befinner sig på en båt i Alaska. Mannen dyker ner i vattnet. En muterad dinosauriehaj vaknar till liv och äter upp honom.

En kille i solglasögon kommer till Mexico. Killen vet troligtvis om att han ser ut som en ung Tom Cruise från sidan varför han i alla lägen ställer sig i profil mot kameran. Till och med Julio Iglesias ligger i lä där och han visar ändå ALLTID upp sig i profil.

En kille som på håll skulle kunna misstas för Jeff Bridges har en båt. Han drar iväg och Tom Cruise-profilen får vakta båten. Sen dör alla av en dåligt gjord CGI-haj som i vissa scener är stor som en normal gädda och i vissa större än Megalodon.

Ja det var väl det.
Typ.

Roger Corman har producerat skräpet och har även en liten roll som doktor i filmen. Nu ska jag ta mig an nästa höjdare som jag misstänker är av samma kaliber. Tjohoo!

Publicerat

Fair game

Precis som det står på postern så är Valerie Plame (Naomi Watts) inte bara fru och mamma hon är spion också.

Det är den ytliga plotten till filmen Fair game. Den mer grundläggande är att filmen handlar om det sanna politiska spelet som föregick Irak-kriget 2003 och som strössel på glassen serveras en hel del kritik mot den före detta presidenten George W Bush.

Sean Penns nuna i en politisk thriller är en garant för mig att filmen inte är en kalkon. Naomi Watts ansikte lovar mig egentligen ingenting alls. Hon kan vara alldeles briljant (som i Eastern promises), lite för blek (som i Du kommer att möta en lång mörk främling), jättecharmig (som i King Kong) och helt okej (som i amerikanska The ring).

I Fair game visar hon upp en egenhet som jag trodde var unik för svenskar som inte är så vana att prata med invandrare eller när illa utbildad sjukvårdspersonal ska försöka prata med någon som är handikappad och inte riktigt fattar att den handikappade kanske bara har ett trasigt ben, inte fel i huvet. Watts böjer sig fram när hon pratar, hon säger orden lite för sakta och artikulerar sin engelska som om hon skulle förklara nåt för ett dagisbarn. Det ska hon inte. Hon är CIA-agent, en högt uppsatt sådan dessutom och dom hon pratar med är inte efterblivna på något sätt.

Även regissören Doug Liman har en egenhet som jag tycker är aningens enerverande. I scener när det är fler än två personer i ett rum låter han kameran liksom gunga horisontellt från vänster till höger, fram och tillbaka fram och tillbaka, istället för att använda sig av klipp och han har säkert en skitsmart baktanke med det men jag tycker det blir jobbigt att titta på i längden. Att åka Vikingagungan på Grönan har samma effekt, jag blir ett light-fyllo i skallen. Vad gäller Sean Penn så är han Sean Penn, han sköter sig galant precis som alltid.

Fair game är en rätt spännande thriller fullskiten med vapentekniska och politiska facktermer som gör att jag ibland inte ids hänga med. Kanske är det meningen, kanske inte, men det är smart för vem vill dissa en film med orden ”Jag fattar liksom inte allt…”?

Jag vill ju inte att Naomi Watts ska luta sig fram mot mig och liksom föööörsööööööööka föööörklaaaaara.