Kategori: 2010

Publicerat

HÄMNDEN

28 oktober förra året stod jag på en SF-bio nära mig och valde bort att se Hämnden. Jag vet att det inte är nån idé att blicka bakåt och bli förbannad för det är ju inte mycket jag kan göra åt saken nu, men jag kan lugnt konstatera att jävlar vad jag valde fel.

Susanne Bier fick gå fram och ta emot en Oscar för bästa utländska film i söndags natt och inte sedan 1998 när Livet är underbart vann samma pris har jag känt samma oförställda glädje.

Nu kunde jag inte vråla mig glädjehes i direktsändning för jag hade som sagt inte sett filmen då, men nu jublar jag. Jag jublar och skickar en famn stora gula heliumfyllda ballonger hela vägen till rød-pølse-landet och Susanne Bier för det här är så bra att jag nästan får skrivkramp. Men bara nästan.

Historien kretsar kring läkaren Anton (Mikael Persbrandt) vars arbetsplats är ett fältsjuk någonstans i Afrika och hans danska fru (Trine Dyrholm) som vill skiljas efter Antons otrohet. Dom har två söner, varav den ene, Elias (Markus Ryygard) blir brutalt mobbad i skolan.

Samtidigt i London dör 12-årige Christians (William Jonk Nielsen) mamma i cancer och han flyttar hem till Danmark med sin pappa (Ulrich Thomsen). Både Christian och hans pappa är introverta tryckkokare fyllda av känslor och sorg men ingenting ens så mycket som pyser ut. Allt stannar på insidan.

Christian hamnar i samma klass som Elias och det behövs bara en första skoldag innan Elias lynchmobb visar sitt fula ansikte även mot Christian. Skillnaden är nu att Christian ger tillbaka, han vägrar ta skit.

Filmens röda tråd är just hämnd (nähä!) och frågeställningen om det verkligen är det bästa att i varje läge vända den andra kinden till. Jag är inte så säker på det även om jag önskade att det var så.

Komplexa frågor, inga lätta svar, män som kämpar med sin manlighet, en kvinna som kämpar med sig själv, två pojkar på väg att växa upp som kämpar med det mesta, alltså, det är ingen enkel film det här. Det är två timmar skruvstäd, två timmar film där det känns fel att ens blinka, än värre att sörpla i sig lite kaffe. Jag vill liksom inte missa nåt.

Barnskådespelarna är obegripligt bra, det känns inte som att dom spelar, dom bara ÄR och Persbrandt är så sjukt närvarande i varenda scen, jag tror inte jag sett honom såhär bra sen Dag och natt.

Jag är mäkta imponerad av helheten. Efter det här är Susanne Bier inte ”regissören till Livet är en schlager” om någon frågar mig, hon har regisserat Hämnden.

Publicerat

Gudar och människor

I väntan på den stora filmgalan i söndags såg jag veckans Big Brother-show.

Jag vill väldigt gärna bygga mig en tipi långt ut på den sibiriska tundran när jag ser program som detta. Jag vill ha mitt tält, jag vill trycka in mina barn, mina homies, alla mina viktiga människor och sen dra över en stor jävla infravärmare och där kan vi leva tillsammans till livets ände och strunta i människor som tror att det ballaste som finns, det smartaste draget för trygg inkomst och det vettigaste sättet att bli ”nån” är att ha Greta Garbo-glasögon inomhus och att knulla i TV.

Tyvärr stämmer det ju. Det funkar att bli känd genom att vara ung och bortskämd – i TV -, att vara kvinnlig eller manlig Big Brother-bimbo – i TV – eller att gifta sig rikt och anställa mexikanska tjänstehjon i Hollywood – sålänge det visas i TV.

Häromdagen hade en vänlig bloggläsare åkt förbi mitt jobb och lämnat fribiljetter till filmen Gudar och människor. Jag undrar om han kände på sig att min kropp några dagar senare skulle skrika efter den sanna berättelsen om sju franska kristna munkar i ett kloster i Algeriet? Hur som helst, så var det. Sällan har en långsam sällsam film om sju troende gubbar i vita klänningar och grovstickade tröjor som blir lyriska över en bit ost passat mig bättre.

Gudar och människor är en film om människor som med stenhård ryggrad och stake (häpp!) i kombination med en orubblig tro på vad som är rätt och riktigt finner ett slags inre lugn trots att terrorister lamslagit den lilla byn där klostret ligger och bara väntar på rätt tillfälle att avsluta munkarnas liv.

Om Gudar och människor befinner sig på ena änden av Vintergatan så är Big Brother längst ut på den andra. Två fenomen vars ramhandling är så lika som dessa kan inte bli mer olika. Människor med olika bakgrund och förutsättningar bor tillsammans i ett hus utan att ha någon annan koppling till varandra än en tro. I munkarnas fall en tro på en god Gud och på att göra gott här i livet, i Big Brother-deltagarnas fall en tro på ingenting mer än sin egen alkoholindränkta och utseendefixerade förträfflighet.

Jag väljer munkarna i tio fall av tio.

Publicerat

TROLLJÄGAREN

Thomas, Kalle och Johanna går på medialinjen i Volde och dom får till uppgift att göra en dokumentär. Samtidigt hörs starka röster i byn om björnjakt och om att det finns en man utan licens som tydligen dödar björnar. Ungdomarna bestämmer sig för att leta upp den hemlige mannen och intervjua honom.

Mannen, Hans, är inte den mest öppenhjärtlige och lättpratade av människor och vill inte ha dom i närheten. Det är full förståligt då han har ett av Norges mest hemliga yrken. Han är jägare men det är inte björn han letar upp och dödar utan troll.

Men ungdomarna ger sig inte. En natt följer dom efter honom upp i skogen och det dom får se där är en av Norges största statshemligheter. Troll finns och dom är varken små eller speciellt söta.

Trolljägaren är filmad som en mockumentär, alltså på samma sätt som [Rec] eller Cloverfield eller om man så vill, en upphittad mockumentär i samma anda som Blair witch project eller Cannibal holocaust. Det betyder skakig kamera, oskärpa och mikrofonflås. Det betyder också att när det görs bra ger det en autentisk känsla som inte går att återskapa i en ”vanlig” film.

Trolljägaren är en skön film med en handling som jag köper rätt av. Jag ifrågasätter den inte ens. Klart troll finns, det har jag alltid trott, men att det finns så många fler sorter/arter än dom som beskrivs i Trolltyg i tomteskogen det har jag aldrig fattat. Raglefant till exempel. Är det inte världens coolaste ord?

Jag blir glad av Trolljägaren precis som jag blir av alla nytänkande och modiga filmskapare som finns runt om i Skandinavien just nu. En action-effekt-skräckis om norska troll är precis lika fränt som en svensk krigsfilm, en dansk oscarsvinnande film om hämnd eller en finsk kolsvart basturysare. Det känns som den nordiska filmlampan lyser både flitigare och klarare än på mycket länge.

Publicerat

TRUE GRIT

Mattie Ross pappa är död. Endast 14 år gammal har hon begett sig till staden för att som talesperson för hela familjen klara upp pappans kvarlåtenskaper och få den döda kroppen forslad tillbaka till byn där dom bor.

Men varför bryr sig ingen om Tom Chaney, mannen som uppenbarligen bragt pappan om livet? Varför ger sig ingen av efter honom, varför straffas han inte?

Mattie (Hailee Steinfeld) är inte bara ung och arg, hon är handlingskraftig också. Hon tar saken i egna händer och hon köper/mutar det tuffaste killen hon kan hitta för att följa med henne på letandet efter Chaney. Den utvalde är suputen U.S Marshal Reuben J. ”Rooster” Cogburn (Jeff Bridges) som älskar sin revolver nästan lika mycket som han älskar att skjuta av den. Stod den nån ivägen? Jaha. Tough luck, typ.

Att få mig att bli sittande med ett tokleende på läpparna åt en westernfilm, ja, det är ingen enkel sak att få till. Många har försökt och lika många har misslyckats. Det är liksom inte riktigt min grej. True grit är en remake av John Waynes westernklassikern ”De sammanbitna” från 1969 (en film jag inte sett) och Wayne fick en Oscar för sin roll som Rooster, samma roll som Jeff Bridges är nominerad för i år.

Som sagt, att få mitt hjärta att smälta av dammiga vyer, bruna hästar och doften av krutrök det är ungefär lika lätt som att få en rauk att börja dansa pasodoble. Men om det är några på jorden som skulle kunna få en stor sten att vicka på höfterna i takt till spansk musik så är det bröderna Coen.

Redan tjugo minuter in i filmen tänker jag ”jag vill inte att den ska ta slut”. Filmen lyckas inte hålla mig i den känslan exakt hela vägen, men nästan.

Jag tycker om den. Mycket. Filmen alltså. Den funkar. Jag är glad. True grit. Kanon, ju! Hihi!

Publicerat

THE FIGHTER

Micky Ward (Mark Wahlberg) är en welterviktboxare från Lowell, Massachusetts. Hans mamma Alice (Melissa Leo) är hans engagerade manager och hans äldre halvbror, Dicky Eklund (Christian Bale) är inte bara en föredetta boxare utan även hans tränare, en tränare som vill att lillebror ska bli allt det han själv aldrig blev.

HBO ska göra en dokumentär om Dicky som nu inte är mycket mer än en spillra av sig själv och ett riktigt crackhead och han tror att dokumentären ska hjälpa honom till comeback. Det är en ganska korkad tanke.

Hela filmen känns rätt korkad tycker jag, korkad och plastig. Jag förstår inte hur den har kunnat gummistövlat sig in i oscarsnomineringsträsket, den enda vettiga förklaringen måste vara att 2010 verkligen inte var ett starkt filmår.

Att oscarsjuryn är svag för boxningsfilmer är ingen hemlighet. Rocky, Tjuren från Bronx, Million dollar baby, ja, det går att namedroppa en hel hög men att jämföra The fighter med dessa klassiker är som att köpa en Cappricciosa i frysdisken på Willys och tro att den ska smaka lika gott som en vedungsbakad pizza med hemlagad tomatsås, parmaskinka och färska champinjoner hos italienaren på hörnet.

Christian Bale har inte varit såhär smal/tärd sen han gjorde The machinist och såg ut som han bott i en grotta utan mat i tio år. Han gör rollen som Dicky bra, inget snack om saken och om det är någon i filmen som förtjänar att uppmärksammas så är det just han. Mark Wahlberg spelar samma roll som han alltid gör, dvs sig själv och det går att hålla sig för skratt rätt enkelt när jag ser honom.

Amy Adams (som Mickys flickvän) är söt och fin men gör absolut ingenting extra för att förtjäna sin nominering för bästa kvinnliga biroll. Då är Melissa Leo bättre som mamman Alice, men inte heller hennes prestation får mig att gå ner i brygga.

The fighter är en konstig film som av någon underlig anledning ses som en storfilm. Jag ser inte det oscarsjuryn ser, jag bryr mig inte det minsta om karaktärerna, jag satt mest och hoppades att Micky eller Dicky eller nån annan skulle dö så jag skulle slippa höra detta messande av alla namn som slutar på Y. Som Marky Mark. Det var tider det!

Publicerat

BLACK SWAN

Black swan har inte premiär på svenska biografer förrän 4:e mars. Det är synd tycker jag då filmen är en av dom stora förhandssnackisarna inför Oscarsgalan den 27:e februari.

Eftersom det kan vara klurigt att tippa rätt vinnare i min Oscarstävling utan ha sett alla dom stora tävlande filmerna så kommer jag att recensera dom kvarvarande tre nominerade i Bästa film-kategorin dom närmsta dagarna: Black swan, The fighter och True grit. Jag hoppas såklart att mina åsikter kan hjälpa till liiite på traven i förhandstippandet.

Men nu till filmen!

Nina (Natalie Portman) är perfektionist, träningsnarkoman, kontrollfreak och en prima ballerina i ett och samma fodral.

Nina har sitt dockrosa flickrum hemma hos mamma, den före detta dansaren som inte går miste om en enda chans att berätta för dottern att hon minsann fick ge upp sin karriär för att få henne och den outtalade kontentan blir att dottern ska vara glad, söt, trådsmal, tacksam och framgångsrik ”för mammans skull”.

När Ninas balett ska sätta upp en nyskapande version av Svansjön under ledning av den osympatiske fransosen Thomas (Vincent Cassel) vill självklart alla kvinnliga dansare åt rollen som Swan Queen, men bara en kan få den. Thomas vill göra drottningen som två svanar, en vän och vit och en explosiv svart, lite som två sidor av samma mynt och han är tvärsäker på att Nina är som klippt och skuren för den vita svanen – men klarar hon av att bli the black one?

Jag trodde att Black Swan skulle vara någon slags kultursnobbig variant av Dirty Dancing, men där hade jag ganska fel. Darren Aronovsky har lyckats få in både hjärta, smärta, spänning och flera intressanta infallsvinklar i historien och den håller faktiskt hela vägen rätt igenom. Natalie Portman är den klarast lysande stjärnan i filmen – såklart – men Mila Kunis briljerar i sin lilla roll, liksom Barbara Hershey i rollen som Ninas mamma.

Jag är helt klart positivt överraskad. Black swan är en film som inte släpper taget. Den finns kvar i magen som en liten smyckesskrins-speldosa, en sån som både filmens Nina har och som jag själv hade som barn där en ballerina börjar dansa när man lyfter på locket.

Publicerat

Kärlek i New York

I tisdags skrev jag en fördomsanalys av den här filmen. Jag försökte känna in den bara genom att titta på fodralet och fundera på titeln och jag måste säga att jag tycker min analys var rätt bra om jag ser till dom hundratals filmer jag tidigare sett i denna genre, däremot hade den ingenting att göra med just denna film.

Blondinen på bilden, Annie (Malin Åkerman), är inte blond i filmen. Hon har faktiskt inte ens hår. Hon lider av sjukdomen alopeci och har inte ett hårstrå på hela kroppen och bara där känner jag mig en smula lurad av fodralet (fast lurad på ett larvigt sätt eftersom jag egentligen skiter en hel hög i hennes hår). Jag trodde att blondinen skulle vara en killmagnet men eftersom blondinen alltså inte var en blondin var hon heller inte en killmagnet utan mer en ganska olycklig tjej som fortfarande hade känslor för sitt rätt otrevliga ex.

Brunetten Mississippi (Kate Mara) jobbade i en bar och drömde om att bli sångerska. Jag trodde hon skulle vara den ”snälla kompisen”, hon som aldrig får den snygga killen för att hon är reko och fulsöt, inte beräknande och asläcker och min analys av henne var både rätt och fel. Hon är snäll i filmen. En bra tjej liksom. Men hon är också tjejen som snygge killen faller för.

Att han med stora skor, Sam (Josh Radnor), skulle vara en kvinnotjusare hade jag också rätt i men han är mer än så. Han är lite tyst, rätt underlig, skönt framfusig och otippat personlig för denna typ av film.

Mitt absolut största fördomsanalysfel är den lille svarta killen som jag trodde skulle vara ”en skojfrisk figur med lätt till skratt och glada tillrop”. Jag vill bara köpa en stor hockeytuta och bröla mig själv i örat, SÅ fel hade jag. Rasheen (Michael Algieri) vet inte hur gammal han är, han har ingenstans att bo, han säger inte flaska större delen av filmen, han är bara en liten ensam pojke som hellre rita än pratar vilket är ljusår ifrån den tokrolige sidekicken jag trodde han skulle vara.

Sammanfattningsvis är Kärlek i New York inte riktigt den film jag inbillade mig att den skulle vara. Framförallt var den sämre än jag trott. Ganska mycket sämre dessutom.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

I SPIT ON YOUR GRAVE

Jennifer (Sarah Butler) har hyrt en stuga mitt ute i ingenting. Tanken är att hon ska bo där alldeles själv i några månader för att skriva klart en bok.

Redan på bensinmacken en bit därifrån träffar hon på traktens byslödder, tre relativt unga män med lika skev syn på sig själva som på kvinnor i stort.

Jennifer är en snygg tjej med långt hår, tajta byxor och skräckfilmslinne, killarna ser ut som vilka killar som helst. Det är inga mutanter, inga monster, bara ”vanliga” killar som tycker sig ha rätt att våldta, förnedra, hota och misshandla en ensam tjej i en stuga i skogen.

Bilder och ord-Sofia har myntat ett fenomenalt beskrivande samlingsord för denna typ av män: tortyrlantis. Inget ord kan stämma bättre. Dessa mentala missfoster känns som både en anledning till och en konsekvens av en avbefolkad glesbygd.

Rape-and-revengefilmer är egentligen inte min grej alls. Att på nära håll behöva bevittna en segdragen gruppvåldtäkt bara för att få känna den uppfinningsrika hämndens ljuva doft efteråt, nej, den delen av reptilhjärnan finns inte hos mig. Jag blir snarare bara än mer hatisk mot svaga män som tror sig bli starka i grupp och det är en känsla som inte släpper bara för att filmen tar slut. Den sitter i ett bra tag och det känns inget vidare faktiskt.

Däremot undrar jag hur länge det kommer dröja innan vi i jämlikhetens namn får se en omvänd rape-and-revengefilm. Vem blir först med att filma fyra-fem samvetslösa kvinnor som brutalt våldtar och skändar en ensam man?

Kan man göra en film av en doktor som syr ihop folk till en mänsklig tusenfoting då kan man banne mig göra film av vad som helst.

Publicerat

The kids are all right

Ett lesbisk par ville ha barn. En man donerade sperma. Det lesbiska paret får en dotter och några år senare en son. Barnen växer upp och blir två sökande ungdomar som är nyfikna på sitt ursprung och bestämmer sig för att kontakta den biologiske fadern.

Där är filmens handling, en smula förenklad. Krafsar man lite på ytan dyker det upp många fler och intressanta frågeställningar och jag måste säga att The kids are all right är rätt nytänkande i sin enkelhet.

Det är frågor om relationer i stort, om sexualitet, om kontrollbehov, om kärlek, om att vara barn och växa upp och om att vara vuxen och bli äldre. Jag är väldigt imponerad av filmmakarna, av skådespelarna, av helheten för det hade precis lika gärna kunnat bli en banal smörja av det här. Nu är The kids are all right istället en köttig berättelse som håller från A till Ö och hela vägen däremellan och detta tack vare Annette Bening, Julianne Moore och Mark Ruffalo som den glödande och personliga vuxna trion. Mia Wasikowska (Alice i Underlandet) är också bra som den osminkade tonårsdottern Joni.

Jag gör en liten våg i soffan för det här är bra. Det känns liksom som att det är…på riktigt.

Publicerat

THE KING´S SPEECH

Att vara son till en kung, bror till en blivande dito och så småningom på G att bli kung själv med allt vad det innebär av offentlighet och samtidigt stamma kan inte vara så kul. Att bli av med sin stamning är dessutom inte en enkel nöt att knäcka. Fråga prins Albert, Hertigen av York. Han vet.

Albert (Colin Firth) har provat alla metoder som finns men ingenting hjälper. Han stammar svårt och avskyr att prata inför folk och hans fru (Helena Bonham Carter) ser hur han lider.

Hon söker upp Lionel Louge (Geoffrey Rush) som driver en praktik där han hjälper människor med talproblem. Lionel är en ganska stor smula kontroversiell och Albert tycker det är läskigt och vill inte riktigt vara med på noterna till en början. Att bli behandlad som en jämlik av en simpel talpedagog, herremingud, det är klart han backar!

Men det är klart det finns ett men. Lionel vet vad han snackar om och Albert har inget val. Hans pappa kungen är död, hans bror har abdikerat och han varken kan eller vill vara en stammande kung.

Colin Firth, den fantastiske, charmante, jättefina Colin Firth, tänk vilken gudabenådad skådespelare han är. Han förtjänar att kliva upp det sista trappsteget och bli en av dom riktigt stora och The king´s speech kan mycket väl vara filmen som hjälper honom till just det.

Att med så små medel, bara en blick, bara med en liten liten rörelse visa stora stora känslor är en konst väldigt få skådespelare behärskar. Colin Firth är en mästare på detta. Det tog mig många år och många filmer innan jag förstod hans genialitet men när insikten väl kom är den i mitt hjärta för att stanna.

Helena Bonham Carter är hans fru, drottning Elizabeth. Hon är mitt enda aber med filmen då jag tycker hon är extremt felcastad. Må så vara att hon kanske är porträttlik, må så vara att hon är en duktig skådespelerska men här fungerar hon inte tycker jag. Att hon nominerats för sin roll tror jag mer beror på lång och trogen tjänst än på denna roll specifikt. För mig är hon som drottning inget märkvärdigare än en slags emo-Silvia med sina stora bruna lojala hustruögon men sett till hela filmen är min irritation över henne ingenting att yvas över.

Geoffrey Rush gör en fin och mänsklig rolltolkning av snällisen Louge, det är en enormt snygg film och trots att det egentligen inte händer så mycket så tappar den inte fart och blir ointressant en enda sekund.

Det enda jag inte förstår är varför prins Albert byter namn till George VI när han blir kung. Är det någon historiskt beläst läsare som vill förklara det för mig så vore jag tacksam.

Publicerat

Let me in

När jänkarna tar sig an skräckfilmer från andra länder och gör till sina egna är det oftast något som går förlorat. Japanska Ringu blev inte samma grej med Naomi Watts i The ring och danska bårhusrysaren Nattevagten förlorade en hel del i känsla när det var Ewan McGregor som sprang runt i korridorerna istället för Nikolaj Coster-Waldau (och detta trots att regissören var densamma) för att ta två exempel.

Jag vet inte varför det ofta blir så men det är som att amerikanarna suktar efter originalitet och när dom väl får det så ska det ändå göras om till lättsmält skräpmat. Därför blev jag lite rädd när det blev klart att Hollywood skulle ta sig an Låt den rätte komma in. John Ajvide Lindqvists bok om 12-årige Oskar och vampyren Eli är en modern svensk klassiker (som jag ser det) och Tomas Alfredssons film gör absolut boken rättvisa.

I Matt Reeves amerikanska version är den blonde blåögde Oskar mörkhårig, heter Owen och spelas av Kodi Smit-McPhee ( Viggo Mortensens son i The road), den svarthåriga Eli har rågblont hår, heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (världens ballaste Hit-girl i Kick-ass) och stockholmsförorten Blackeberg har blivit Los Alamos, en sömnig småstad i New Mexico, cirka fyra mil nordväst om Santa Fe. Rollen som den ruggiga ”pappan” som spelades så fenomenalt av Per Ragnar har Richard Jenkins fått och han är väldigt lik originalet.

Let me in är en lyckad remake. Den har klarat av att behålla en hel del av den suggestiva känslan från originalfilmen och återanvänder vissa hela scener rätt av. Sen är det klart att nostalgikänslan som kom till mig med den svenska filmen, med Per Gessles musik (och Flash in the night med Secret service) plus att jag kunde känna lukten av skoltidens omklädningsrum och gymnastikpåsar, den infann sig inte riktigt nu men jag antar att den gör det för amerikanska medelåldringar som ser sin version av filmen.

Det den svenska versionen ska ha absolut cred för är att effekterna är MYCKET bättre där än i remaken. ”Pappans” sönderfrätta ansikte till exempel. Det är bland det makabraste jag sett i en svensk film (jag trodde inte när jag läste boken att det ens var genomförbart att få till) men i remaken blev det bara ett jaha, där var det stelnat bananmos och hallonsylt i hela fejset, suck.

Precis som John Ajvide Lindqvist sa själv på Nyhetsmorgon härom veckan så är det amerikanska slutet ännu mer öppet än det svenska och därför har han skrivit ett eget slut, en fortsättning på historien om Oskar och Eli. Låt de gamla drömmarna dö heter den och finns här.

Publicerat

Dinner for Schmucks

Jag förstår att produktionsbolagen totar ihop världens roligaste män i en och samma film. Jag förstår verkligen det.

Paul Rudd och Steve Carell som leading men, Jemaine Clement från Flight of the conchords, Little Britains David Walliams och Zach Galifianakis i tongivande biroller och Stephanie Szostak som den enormt vackra kvinnan som inte bara är skitsnygg utan även precis så lagom okänd att hon inte tar bort fokus från grabbsen.

Det som inte får glömmas bort i sammanhanget är att även dom roligaste komikerna behöver manus -och skämt – roliga skämt förslagsvis för att fungera. Dinner for Schmucks är en komedi där det är rätt långt mellan skratten och inte ens skratten är särskilt hjärtliga. Jag har svårt att skratta åt snälla ensamma människor med underliga hobbys. Jag har samma problem med Jim Carreys karaktär i Cable guy, skrattet fastnar liksom i halsen.

Barry (Steve Carell) gör helt fantastiska dockor av döda möss. Han konserverar dom, syr kläder, han tillverkar möbler, han sätter dom i sammanhang, målar av dom, fixar och donar. Helt fantastiskt häftiga grejer (tycker jag) men självklart ses han som värsta knäppisen och blir således den man som Tim (Paul Rudd) bjuder in till kora-värsta-knasbolle-middagen som högste chefen på kontoret anordnar varje år och som sen ligger till grunden för eventuell befordran. Den som bjuder med sig det största wackot som höjdarna i Armani kan håna bäst han vinner. Typ.

Jag trodde att filmen skulle handla om just denna middag dels på grund av titeln, dels på grund av det trailern visade upp. Trailern ljög. Själva middagen är en procentuell väldigt liten del av filmen och för mig kändes det lite…konstigt.

Men vem är jag att dissa två av världens härligaste män? Okej, dom har inte det bästa av manus och kanske inte dom bästa av dagar men det var ändå lite myspysigt att se dom tillsammans och jag hade inte tråkigt även om jag hade mindre kul än jag förväntade mig. Så frågan är om det var mina förväntningar som var för höga eller om det var filmen som var för dålig?

Publicerat

THE GREEN HORNET

JA:

– Christoph Waltz.
– Cameron Diaz.
– Soundtracket.
– James Franco sprängs i luften och det snabbt.
– Okej, jag har köpt en ny kaffemaskin som är självlysande i mörker men här snackar vi en VÄRDSKLASSKAFFEMASKIN som måste kosta som en årslön. För en aktiemäklare.

NEJ:

– Jay Chou som Kato. Han är säkert en jättefin kille men det går inte att höra vad han säger.
– Tom Wilkinsons överspel.
– Att se denna i 3D. Big big no-no. Finns inte en orsak i världen att göra det om man inte har en fetisch för 3D-glasögon.
– Soundtracket ÄR bra (se ovan) men det är för hög volym på bakgrundsmusiken. Den hamnar liksom inte i bakgrunden, det känns mer som att titta på en lång musikvideo.
– Storyn. Skulle kunna ha fungerat rätt bra men vissa störande moment förstörde upplevelsen (se nedan).

NEJNEJNEEEEEEEEJ:

– Seth Rogen.

Publicerat

BURLESQUE

Det finns några saker här i världen som jag är riktigt allergisk mot: dumhet, orättvisor, tanken på att äga en hund, ja, det finns några grejer.

Sen finns det detta.

En tjej med cheerleader-lockar klädd i ett ganska fult linne (så det känns som om hon är granntjejen men alla fattar att hon är alldeles för snygg för att låtsas vara the girl next door) som smiter åt över brösten och hon tittar i fjärran med stängd mun men precis i samma sekund som hon fastnar med blicken på något obestämbart öppnar hon munnen bara så lite så underläppen fuktas och hon ser sådär peddokåt ut samtidigt som hon iklädd högklackade skor (som hon inte kan gå i utan att knäa) står med fötterna lite snett inåt. Tuggar hon dessutom tuggummi är det grädde på moset, då snackar vi ANAFYLAKTISK CHOCK!

För att göra det väldigt enkelt, denna bimbofördom och allergi är hos mig personifierad av, ja, just det: Christina Aguilera.

Självklart är jag skeptisk när jag sätter mig i biofåtöljen och filmen börjar. Storyn har vi sett på film hundratals gånger förut. Lantlollan Ali (Aguilera) drömmer om att bli ”någon” och drar från hålan, flyttar till Los Angeles, vet vad hon vill göra och stapplar fram på höga klackar mot målet. Som den lantis hon är är hon givetvis 1. snäll,
2. moralisk, 3. lojal, 4. eftertänksam 5. klok och 6. envis vilket gör att ingen kan tycka illa om henne, inte ens jag som sitter där och morrar och bara väntar på att huggtänderna ska växa ut.

I Los Angeles går hon förbi klubben Burlesque som drivs av Tess (Cher, som för övrigt är så plastikopererad att hon nu är mest lik kattkvinnan, minus morrhåren). Hon betalar entré i kassan och undrar lite försynt om det är en strippklubb hon kommit till men vid blotta åsynen av dom lättklädda kvinnliga dansarna förstår både hon och jag att hon är där för att stanna, på ett eller annat sätt.

Det finns inte en enda minut i filmen som inte går att förutse. Inte en scen som inte går att förutspå. Inte ett sång-och-dans-nummer som inte känns som en reklamfilm för Miss Aguilera herself. Därmed inte sagt att jag tycker filmen är dålig för dålig är ett alldeles för enkelt ord i sammhanget.

Filmen är ytlig, den är simpel, den är förutsägbar. Inget nytt under varken solen eller kjolen. Filmen är också påkostad, välgjord och rätt underhållande med sina musikalnummer, vackra flickor, gaymän, paljettklänningar och pärlband av moralpredikningar. Men det som filmen ger mig mest är en eftersmak av Kvinnor-Kan-mässa. Skulle jag spotta skulle det komma ut guldglitter och en och annan lösögonfrans men det skulle också komma upp en rosa klump slajm som låter som Gunde när jag trycker på den: Ingenting är omöjligt, kom ihåg det!

Ingenting ÄR omöjligt. Jag vet det. Efter att ha sett Burlesque är jag bomsäker på det. Christina Aquilera kan faktiskt agera, hon är väldigt porträttlik en ung Dolly Parton så vem som kommer få spela henne i filmen om hennes liv känns ganska solklart. Cher har jag alltid tyckt om som skådespelerska men jag vet inte vad det är för insprutat sönderkarvat toksminkat skal jag tittar på längre. Finns hon nånstans där innanför eller är har Madame Tussaud fått jobb som effektmakare?

Cam Gigandet, Kristen Bell, Eric Dane, Peter Gallagher och Stanley Tucci gör alla bra rollprestationer, den sistnämnde alldeles speciellt och det är tack vare hela ensemblen att filmen inte går att såga lika hårt som jag först trodde. Den gick uppenbarligen knappt att såga alls.

Förvånad? Någon?
Jag är det i alla fall.

Publicerat

Easy A

Ibland när jag ser vissa filmer får jag som en reflexmässig reaktion att jag vill stoppa ner fingrarna djupt i halsen. Jag vill krafsa lite på gomseglet och sen se resterna av dagens lunch liksom glida ner längs sanitetsporslinets insida och ut till reningsverket. Dom gånger detta händer är när jag ser idiotfilmer och samtidigt har den intelligenta, tänkande delen av hjärnan satt på ON.

Sen händer det, visserligen mycket sällan men ja det händer, att kräkreflexerna liksom sätts igång men att jag verkligen inte kan spy för det är otroligt svårt att kräkas och skratta samtidigt. Kanske något du känner för att prova? Jag lovar dig, det ÄR svårt.

Att se Easy A är att mentalt utmana allt jag tror på. Easy A spelar på alla klyschor jag egentligen avskyr, den radar upp (amerikanska) kristna höga-häst-ryttare som moralpredikar, den pendlar mellan att ha en syn på sexualitet som ansågs pryd på 1700-talet för att i nästa sekund prångla ut den lukrativa idén med prostitution i high school-miljö och den spelar bra länge på den unga kvinnan som offer.

Men. Easy A är en asrolig film! Där skiter sig alla mina argument. Jag kan sitta här och vara vuxen och klok och tycka si och tycka så men fan, jag garvade läppen av mig! Emma Stone är ett komiskt geni och även om jag inte för en sekund tror på att hon är 17 när hon använder ett språk och har ett röstläge som påminner om en whiskyhinkande storrökande 40-plussare med 680 högskolepoäng och eget direktnummet till CSN så krattar jag gången, jag skottar uppfarten, jag putsar skorna, ja, jag lägger mig platt ner och erkänner att jag är typ KÄR i hela hennes uppenbarelse.

Easy A är helt enkelt en skitjobbig feel-good-film. Hur det är praktiskt möjligt att förena detta vet jag egentligen inte men det är sannorlikt där filmens storhet ligger. Stanley Tucci, Patricia Clarkson, Thomas Hayden Church, Amanda Bynes, Dan Byrd, Lisa Kudrow, hela ligan hjälper till att göra Easy A till mer än en vanlig collegefilm.

Jag tar upp fingrarna ur halsen, torkar skrattårarna och dristar mig till att applådera en smula. Collegefilmer är inte någon av mina favoritgenres men det här är en collegefilm med eftersmak och det funkar på mig.