Kategori: 2010

Publicerat

Wall Street – Money never sleeps

Jake Moore (Shia LaBeouf) jobbar som nån form av finansmäklare på ett stort företag.

Äsch. Jag vet inte ens om det heter finansmäklare förresten. Han befinner sig nämligen i en värld som är mig föga intressant men som kryllar av män i dyra kostymer formade i samma mall som har möten vid stora ovala välpolerade bord, använder hängslen och har ett mycket begränsat ordförråd. Allt dom pratar om på arbetstid (vilket verkar vara dygnet runt) kretsar kring affärer, årslöner, bonusar, aktier, ja dollars helt enkelt.

Jake bor tillsammans med Winnie Gekko (Carey Mulligan) och javisst är hon dotter till Gordon (Michael Douglas), yuppiesvinet som åkte in i finkan i slutet av första Wall street-filmen.

Men nu har det gått några år. Gordon har avtjänat sitt straff och Wall Street 2 börjar med att han lämnar fängelset som en fri man. Scenen när han får tillbaka sina tillhörigheter säger så mycket om tiden som flytt. Mobiltelefonen som var så cool 1987 ser ut som nåt som skulle kunna ha hackats loss från Berlinmuren och Gordon kommer ut till en värld som på många sätt är helt främmande och ny.

När Gekko 1987 sa ”Greed is good” ansågs han både nytänkande och iskall och det var allt annat än okej att öppet vara så beräknande, girig och egoistisk som han var. 2010 är det mer tjolahopp-tjolahej, det är ”Kapitalist, javisst!”, ingen höjer på ögonbrynen åt uppenbara vinstintressen och åt att det finns folk som går över lik för att tjäna pengar.

Relationerna mellan far-dotter, svärson-svärfar och den mellan Jake och Winnie borde ha kunnat bli riktigt intressanta, jag menar, det ÄR en storfilm gjord av ingen mindre än Oliver Stone och det är tre skådespelare som i min bok är MYCKET kompetenta men för mig faller relationerna bara platt, liksom hela filmen.

Jag ler två gånger under Wall street 2. Första gången under hela förtexten eftersom Stone återanvänt typsnittet från första filmen och jag hamnar i 80-tals-feeling direkt jag ser bokstäverna och andra gången när Charlie Sheen dyker upp som sin karaktär i första filmen, Bud Fox. Jag ler och tänker på hur mycket vatten som flutit under broarna sen 1987, under hans, under Douglas och under min.

Oliver Stone har gjort en uppföljare på en film som blev ett riktigt tidsstudiedokument men som sådant har Wall Street – Money never sleeps inegnting att hämta. Det är 23 år mellan filmerna men när jag hör Talking heads sångare David Byrnes röst i filmens soundtrack får jag snarare känslan av att det är tre år. Fem år max.

Jag har bara så himla svårt att se det spännande i jakten på mycket pengar. Jag tycker personligen att det är mycket mer underhållande att se filmer om människor som ingenting har och som jagar växelpengar för sin överlevnad och kanske snor en skogaholmslimpa, inte för att dom KAN utan för att dom svälter ihjäl annars.

Hur som helst så hade världen klarat sig toppenfint utan denna uppföljare. Ingen i framtiden lär minnas den i vilket fall.

Publicerat

LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET

”Getting a baby is like getting a tattoo in the face. You have to be totally committed.”

Elizabeth Gilbert skriv boken Eat Pray Love, en roman om en 30-årig på ytan lyckad kvinna som när hon skrapar sig själv en smula på ytan är allt annat än lycklig och som därför beger sig ut i världen för att hitta sig själv.

Boken har blivit en succé och, som jag förstått det, lite av en kvinnlig bibel. Fördomsskatan på min axel kraxar högt och hostar som en gammal storrökare – klart som faaaaan att kvinnor har lätt att ta till sig boken när den handlar om män, om mat, om att hitta gud och sig själv (eller om det nu är samma sak?), om att vägra känna skuld och om att kunna äta en pizza utan att tänka på vikten (lösningen är inte att tycka om sig själv precis som man ser ut, det är vetskapen om att det går att köpa större byxor).

Filmen Lyckan, kärleken och meningen med livet gör mig varken glad, kär eller hjälper mig att hitta någon form av mening. Däremot vet jag att jag inte är alla, den kan säkert hjälpa någon och jag tänker inte vifta bort den som likgiltigt plastanalyserande nyandligt krafs även om jag tycker att mycket av filmen är just det.

Det jag inte tycker om med filmen är att huvudkaraktären (Julia Roberts) måste åka till såna uppenbara platser som Rom, Indien och Bali för att hitta ingredienserna till sitt medvetna liv.

Det jag tycker om är att filmen även pekar på dom små små sakerna, vardagssaker som kan vara otroligt vackra bara man öppnar ögonen och TITTAR. Att sånt som kan kallas ödet, ovanliga möten nya människor emellan, faktiskt kan ske när som helst och var som helst. Du behöver inte åka till Livets ord i Uppsala, till Ängsbacka, till Peterskyrkan, till nån currydoftande guru i Indien, till en medicinman eller bli buddhist för att hitta andlighet, det räcker att gå ner till ICA, sitta en stund på en brygga med fötterna i vattnet, gå en promenad i skogen, titta i en stjärnkikare eller åka skridskor på en djupfrusen sjö. Allt sitter i ditt eget huvud.

Julia Roberts är självklart jättebra i rollen som Liz, hur skulle hon
inte kunna vara det? Tuva Novotny är supercharmig som svenska Sofie som bor i Rom och lär känna Liz av en slump och Javier Bardem är en av världens ballaste män och här är han en kombo av inkännande, übermacho, snygg, gråtmild och intelligent och det är säkerligen många kvinnor som ser filmen som mentalt bokar en enkel till Bali för att försöka hitta mannen i sitt liv.

Att hitta både mannen i sitt liv och meningen med detsamma är ingen lätt sak och även om en glättig hollywoodrulle som denna kan få nån enstaka sökande människa att öppna ögonen, få balans och tänka klarare så känns det som om denna film vill vara så väldigt mycket mer än den är.

Det är lite som att inbilla sig att man badar i söderhavet fast man sitter dubbelvikt i en uppblåsbar färgglad barnpool och sprattlar med benen.

Publicerat

CORNELIS

Precis just idag för 23 år sedan dog Cornelis Vreeswijk, femtio år gammal, utblottad med cancer och svår diabetes.

Han levde ett hårt liv, han krökade, gökade, slogs och satt i finkan samtidigt som han gav ut mängder med skivor, bra skivor, personliga låtar, låtar vi minns.

Jag hade personligen inte någon djupare relation till Cornelis Vreeswijk innan jag såg filmen det ska jag villigt erkänna men nu är jag kär. Fascinerad och kär.

Jag är så betuttad att jag fan har hål i huvudet eller åtminstone mos i hjärnan. Jag lämnade pressvisningen med rinnande ögon och en stor värmande fotogenlampa i bröstkorgen och jag är inte van vid det, inte på det här viset.

En storfilm, en stor svensk film, där nya ansikten vågar testas och nya grepp tas, det hör inte till vanligheterna. Jag menar, i normalfall skulle Cornelis ha spelats av en Micke Nyqvist med lösskägg och sumodräkt och hans fruar av Helena Bergström och Lena Endre, men det här är inte normalfall, det här är svensk films framtid och jag är så djupt impad av hela gänget, av allihop som dragit detta projekt i hamn.

Regissören Amir Chamdin har sitt förflutna i gruppen Infinite mass men sin framtid bakom kameran med tunga filmpriser runt halsen. Filmens Cornelis, Hans-Erik Dyvik Husby, har sitt förflutna som frontman i bandet Turbonegro men sin framtid bland dom riktigt stora svenska folkhemshjältarna. David Dencik var lysande som John Ausonius i TV-serien Lasermannen och här porträtterar han Fred Åkerström med knivskarp precision och snart ser vi honom i The girl with the dragon tattoo, det kan liksom inte gå illa för den killen. Resten av rollistan är bara så bra, ingen nämnd och ingen glömd.

Cornelis Vreeswijk är vissångaren som vi svenskar tycker är bland det svenskaste som finns, men som var född i Holland och faktiskt var holländsk medborgare ända till sin död. Det känns som ett skönt hånskratt rätt upp i ansiktet på alla rädda små sverigedemokrater att det ska till en förortsrappare och en norrman för att få ihop en film om en holländare som kommer bli en svensk musikfilmsklassiker fullt jämförbar med hur stor filmen om Johnny Cash, Walk the line, blev i USA.

Det är nåt litet litet med filmen som saknas, kanske en dimension till, kanske ville jag veta något MER om Cornelis, nåt som inte stått på löpsedlar, men det är ingenting som stör mitt helhetsbetyg.
Amir Chamdins Cornelis kommer bli en STOR SVENSK KLASSIKER och Hans-Erik Dyvik Husby är en norrman som aldrig mer kommer behöva höra en dålig norgehistoria när han går på krogen. Däremot kommer han bli tvingad att sjunga Somliga går med trasiga skor.

Hela det fantastiska soundtracket till Cornelis finns såklart på Spotify. Klicka här så kommer du dit direkt.

Publicerat

The american

I filmens början går George Clooney omkring i snön mina älskade sommarstugetrakter i Dalarna (men i verkligheten spelades scenerna in i Brunflo i Jämtland). Det är huttrigt, det är kallt, det är svensk vinter när det är som snyggast och sedär, där dyker Björn Granath, Madickens pappa, upp i en liten liten roll.

George Clooney fortsätter sin promenad genom filmen. Han tar sig till Italien, till en mysig liten by där han liksom på övriga ställen han besöker är ”the american”. För det är han ju. Amerikanen. Den namnlöse, den tyste, den ensamme. Mannen som inte får skaffa vänner och därför fikar med en präst. Mannen som inte får bli kär och därför besöker bordeller. Mannen som dödar för pengar och därför lever som en köpt man gör.

Filmens regissör Anton Corbijn är för mig mest känd som mannen bakom Depeche Modes jättefina skivomslag, en del av deras musikvideor och att han – tro´t eller ej – gjort omslaget till Per Gessles platta Mazarin!

Filmaffischen är skitsnygg och för åtminstone mina tankar tillbaka i tiden till Cary Grant, till Hitchcock, lite till tidiga Bond, till filmer från 60 och 70-talet, till mysnostalgi, till välgjorda thrillers med män i dyra kostymer och till postern från Vertigo som hänger på jobbet (men även på Dr. James Wilsons kontor i TV-serien House).

Men, filmaffischen visar en springande George Clooney och det är lätt att luras att tro att The american skulle vara en tempofylld actionfilm men inget kunde vara mer fel. Det är mer drag i en morgontrött sköldpadda. Jag kan inte säga att filmen gjorde mig besviken, snarare tankfull och fundersam. Jag förstår nämligen inte riktigt vad Corbijn vill säga men han kanske inte vill säga nåt speciellt? Han kanske bara ville göra en snygg agentfilm och visa upp mannen med världens snyggaste händer när han noggrannt monterar ihop ett skjutvapen i närbild?

Ja tack, säger jag och nickar.
Det räcker alldeles tillräckligt för mig.

Publicerat

SCOTT PILGRIM VS THE WORLD

Ja, alltså, om man blev trött av att titta på MTV redan på 90-talet på grund av alla snabba klipp, ja då kanske man ska välja nåt annat på biorepertoaren än Scott Pilgrim för här går det undan.

Det här är TV-spelsaction doppad i Red Bull och rullad i såna där tuggummin som liksom smäller i munnen när man tuggar.

När jag ser den pixliga Universalloggan innan förtexterna och hör den blipp-bloppiga Nintendo-musiken blir jag glad, sen dippar glädjen en smula när jag sitter och funderar på den skitlarviga moralpredikan som pumpas ut under den första kvarten av filmen. Okej, herregud, Scott Pilgrim är 22 år och ihop med en 17-åring!! Stoppa pressarna, ring klagomuren och Bris, eller nåt.

Det larviga är att Michael Cera som spelar Scott inte ser ut som 22 (fast han är så gammal i verkligheten). Han har samma oförstörda babyskin i ansiktet som min 11-årige son och jag har väldigt svårt att se det ”fula” och konstiga i att han skulle dejta en tjej som är 17.

Men nu tänker jag inte dissa Michael Cera, det finns ingen anledning till det. Han är född till den här rollen, den sitter som gjuten, som latexhandsken på en grisinsiminerare. Jag blir glad att det verkar vara en nörd-boom i Hollywood, det gör verkligheten en smula enklare för alla killar som inte kan jämföra sig med den långa-mörka-vältränade-babemagnet-snyggingen som oftast pumpas ut som nåt slags snubbeideal.

Scott Pilgrim vs The world är en film som tilltalar min hjärna mer än mitt hjärta. Den lyckas inte slå sig in och göra bestående avtryck men den var underhållande för stunden och vore jag tjugo år yngre skulle jag antagligen ha en Michael Cera-plansch på väggen.

Nu undrar jag bara hur lång tid det tar innan vi får se honom och Jesse Eisenberg som brödrapar i nån film. Det kan inte dröja länge.

Publicerat

Resident evil: Afterlife

Musiken under dom första minutrarna påminner som sånt jag gärna dansar till på skumma synthklubbar. Då känner jag mig lite glad.

Sen börjar det skjutas frenetiskt. Jag fattar inte varför, det är ingen handling alls att tala om, det känns som att jag är mitt inne i nåt dåligt animerat TV-spel där hjältinnan filmas i slowmotion inte för att det ser ballt ut utan för att förlänga filmens speltid. Den manliga skurken, om han nu är en skurk, har solglasögon och pratar sådär entonigt och med sammanbitna käkar som Agent Smith (Hugo Weaving) gör i Matrix.

Men Resident evil: Afterlife är inte Matrix. Resident evil: Afterlife är inte ens Resident evil, inte om man ser till första filmen – och i viss mån andra – som faktiskt var sköna fungerande actionfilmer med en handling som man inte behövde vara universitetsutbildad för att fatta, eller TV-spelsskadad småunge.

Vad än Paul W.S. Anderson har för baktanke med att skriva och regissera detta, om han försöker ge frugan Milla Jovovich en skjuts uppåt på karriärsstegen, så har han absolut fel i sina tankegångar. Att skriva och regissera dynga har nämligen inte hjälpt någon på traven och det blir inte ett dugg bättre av att dra in nära släktingar i den illaluktande högen. Snarare pinsamt av honom – och jääävligt korkat av henne att tacka ja.

Publicerat

When in Rome

Nu gör jag det lätt för mig men jag gör det av pur beundran.

Jag hittade nämligen en av dom roligaste film-recensionerna jag någonsin läst för ett tag sedan och nu har jag sett filmen. När jag sen skulle skriva ihop något som toppade den där recensionen började jag bara garva för det går inte, det är fan omöjligt.

Så varsågod. Det här är en recension av När man är i Rom (When in Rome) skriven av Caroline på Nöjesguiden.

”När man är i Rom kan vara det vidrigaste jag har sett. Den innehåller allt som är dåligt med filmindustrin och livet. Det börjar med ett extremt reducerande av människor.

Alla på två ben får bli stereotyper, tjocka, roliga kompisen, stornästa svartklädda konsttjejen, kåta italienaren, barska chefen, känslig-på-insidan-hunken, och som grädden på moset, den smalaste vinner, en blond Kristen Bell med barnhöfter som har blivit bränd för många gånger och som filmen nu handlar om. Bell, från tv-serien Veronica Mars, en tjej med oidipala komplex som bor med sin dekade polisfarsa och löser mord på ett präktigt osexigt sätt, fast hon bara går i high school, är en av de värsta skådisar 2000-talet har fört fram.

Det finns inte utrymme för att förklara hur kass den här filmen är. Men ni kan få en hunch: Ni vet, den världsberömda scenen i Fellinis Det ljuva livet, när Anita Ekberg badar i Fontana di Trevi? Den här filmen gör en hommage till den, nej, en kopiering, med anorektikern Bell som snurrar runt och badar i klänning.

Jag hatar den här filmen. Sättet att gestalta relationer, byggandet på den kapitalistiska förslavade lögnen om att meningen med livet (för kvinnor) är att gifta sig med någon välbyggd. Alla är så osexiga och dumma i huvudet. Man får lust att rusta upp EU och förbjuda amerikaner att äntra utan kunskaps- och kulturtest.”

För att lägga till några egna ord: Don Johnson som åldrats med värdighet (och välutbildad plastikkirurg med full syn till skillnad mot så många andra i Hollywood) har en liten roll som han förvaltar väl. Angelica Huston ger en kaksmula tyngd till historien och vill du prompt se Kristen Bell (som jag inte tycker är fullt så dålig skådis som recensenten ovan), se Forgetting Sarah Marshall istället. Den har både hjärta och hjärna till skillnad från denna larviga parentes i filmhistorien.

Publicerat

PREDATORS

Det här med uppföljare är ganska intressant. Jag kan känna att ska man som regissör sätta tänderna i en film som redan är gjord så ska idén med remaken vara 1. rejält nyskapande och 2. hålla hela vägen. Detsamma gäller med musik. Att leka härmapa gör ingen glad men blir covern personlig och annorlunda, fine, kör på.

Predators klarar sig undan med blotta förskräckelsen eftersom den inte är nån remake i egentlig mening, mer en spin-off på originalet och den börjar bra. Riktigt bra faktiskt. Ett gäng till synes slumpmässigt utvalda tjommar faller bokstavligt talat ner från himlen rätt ner i djungeln.

Det är människor från världens alla hörn. Det är den hårda mexikanen (Danny Trejo, såklart, vem annars?), det är en dödsdömd amerikansk fånge (Walton Goggins, som jag har jättesvårt att se som någon annan än Shane Vendrell i världens bästa polisserie: The Shield), det är ryssen Nikolaj (Oleg Taktarov), det är den store svarte soldaten (Mahershalalhashbaz Ali – haha, vilket schysst namn! Jag tror inte hans mamma tyckte så mycket om honom), asiaten i blå kostym (Louis Ozawa Changchien), den tuffa sydamerikanskan (Alice Braga), den beläste läkaren (Topher Grace) och det är filmens affischnamn: Adrien Brody.

Adrien Brody är en personlig favorit. Jag gillar honom som fan i allt han gör men jag erkänner, jag var skeptisk till honom som tuff testosteronfylld actionhjälte. Med lite längre och otvättat hår ser han ut som vilket konkavt popsnöre från Södermalm som helst men tanken var kanske att hitta Schwarzeneggers totala motsats när dom letade huvurollsinnehavare. I såna fall har dom lyckats. Adrien Brodys Royce-karaktär fungerar förvånadsvärt bra som ledare för den brokiga Lost-wannabe-samlingen jagade jägare. Han kan prata sådär hest tufft, han är snygg även när han är skitig och han behärskar både krigslist och framförhållning.

Men hur var filmen då? Ja… Jag hade ganska höga förväntningar på den tills jag läste recensioner som var både lite ros (Andreas filmblogg och Filmitch) men också massor med ris (Flmr och Movieshine). Hade filmen stannat vid första halvtimmens tempo och känsla hade jag gjort vågen och klafsat till med ett toppenbetyg men nu blev det precis tvärtom. Laurence Fishburne dök upp och i och med det dog filmen.*

Sambon: Sover du?
Jag: Mmmmmm.
Sambon: Han lever inte längre nu.
Jag: Ummhummm. Vad bra.

 

 

* Jag har ingenting emot Laurence Fishburne som skådis men från att ha varit ett furiöst köra-motorväg-på-natten-i-180-blås-tempo i filmen så blev det gammal-lårbensopererad-dam-med-rullator och detta hände så fort Fishburne visade sig och det höll i sig resten av filmen.

Min recension av originalet kan du läsa här.

Publicerat

BECK – LEVANDE BEGRAVD

Det finns någonting med Beck-filmer som gör att jag stänger av min recensionskritiska del av hjärnan så fort jag stoppar i en Beck-DVD i spelaren.

Kanske beror det på att jag har svårt att se dessa filmer som just filmer, för mig är det mer 90-minuters-avsnitt av en småputtrig polisserie, kanske börjar min okritiskhet med bokstaven G och slutar på UNVALD?

Jag vet inte, jag vet bara att det nu börjar bli så många filmer, så lika omslag och trots att jag läser på baksidan av fodralet vet jag inte med säkerhet om jag sett filmen eller inte. Det är ju lite bajs faktiskt, jag är annars en ”rain man” när det kommer till att komma ihåg filmer.

Levande begravd är den av Beck-filmerna som kan vara den mest förutsägbara av dom alla och det säger en hel del. Mina barn hade kunnat lista ut plotten, när dom var blöjbarn och sög på smörgåsrån i sulkyn. Jag tycker att det är att nedvärdera sin publik att skriva ihop sån ytlig smörja till handling med såna enorma glapp att Helvetesgapet i Ronja Rövardotter är som en skrattrynka i jämförelse.

Att Levande begravd överhuvudtaget funkar som film är helt och hållet regissören och kameramännens förtjänst som med hjälp av ”spännande vinklar” försöker få till nåt nytt av det som redan filmats tvåtusen gånger förut.

Det sjuka är att jag ändå inte kan såga skiten helt. Det går inte. Jag gillar Beck, jag gillar stämningen, jag gillar figurerna och jag gillar att äta lång söndagfrukost med Haber, Persbrandt, Rautelin och Hirdwall som sällskap.

Ja. Sån är jag.

 

 

Publicerat

TILL DET SOM ÄR VACKERT

Jag står framför den där tavlan på bion på vilken man kan läsa filmtitlar och visningstider. Jag vill gå på bio kl 16 och jag har tre filmer jag inte sett att välja mellan: den kritikerrosade Hämnden, publikfavoriten Himlen är oskyldigt blå och det till synes pretentiösa dirigentdravlet Till det som är vackert.

Jag vet inte vad det är som får mig att välja den sistnämnda men nånting är det. Kanske hoppas jag på att få gå loss med en ordentlig tarmtömnings-recension när jag kommer hem? Kanske har jag inte tillräckligt höga tankar om dom övriga två filmerna? Kanske vill jag bara se nåt jag inte vet så mycket om?

Nåja. Hur som helst så går jag in i salongen och med ens sänks medelåldern med tjugo år. Vi är nio personer därinne, inte en chipspåse, inte en enda android mobil som pockar på uppmärksamhet, inte så mycket som ett viskande försnack eller nåt Samuel Fröler-skvaller bakom ryggen på mig. Det är bara knäpptyst och det är asskönt!

Filmen börjar och jag får lite dålig smak i munnen redan efter några minuter. Att klämma in nånting nytt (Youtube), nånting gammalt (Mozart) och två könsord (fitta och kuk) i dom första fem meningarna känns en anings…krystat…men jag bestämmer mig för att vara openminded och inte sparka på någon som mentalt redan ligger.

Till det som är vackert handlar om Katarina (Alicia Vikander), en 20-årig tjej som har levt ett hårt liv på många sätt, bland annat genom att ha vuxit upp med en alkoholiserad mamma. Hon bor med sin hantverkarsnubbe Mattias (Martin Wallström) och jobbar i skolbespisningen, men får ett utbrott, spöar på en elev som snackar skit om henne och får sparken. I samma veva får hon nys på Mozart och blir alldeles tagen av musiken.

Efter ett gäng turer lyckas hon få jobb i receptionen på Göteborgs konserthus och där kommer hon i kontakt med Den Store (och gifte) Dirigenten Adam (Samuel Fröler) och dom inleder en kärleksaffär.

Alicia Vikander är en unik skådespelerska, hon är av en sort vi inte är direkt bortskämda med i Sverige. Hon lyckas pendla i uttryck mellan en oskuldsfull trettonåring till en tärd fyrtio-plussare till en gammal gammal kvinna och hon tappar aldrig fokus, hon spelar aldrig över, inte en sekund.

Samuel Fröler däremot är både kung och president i riket Överspel men på nåt underligt sätt så köper jag det här. Jag antar att egocentriska dirigenter med narcissistiska drag beter sig just som han gör.

Däremot blir jag inte klok på FILMEN. Den drar åt en massa håll och just som jag tror jag får kläm på vad den vill säga så sliter den sig som en obstinat gammal hund. Lisa Langseth har både skrivit manus och regisserat och enligt det jag kan läsa mig till ska filmen handla om ”nedärvda maktförhållanden i den högkulturella världen”, vilket för mig är ren mumbo-jumbo. Det är som att försöka göra Darin till Rachmaninov eller Marcus Birro till Ernest Hemingway.

Till det som är vackert är som att lägga Lilja 4-ever, Så som i himmelen, Skärgårdsdoktorn, I rymden finns inga känslor (bara för att Martin Wallström är med, ingen jämförelse för övrigt) och Hundtricket i en blender och trycka på On. Resultatet blir spretigt och halvdant och Alicia Vikander. Det är dessa tre ingredienser jag kommer minnas i alla fall.

Publicerat

THE SOCIAL NETWORK

En miljon flugor kan inte ha fel – skit är gott.

500 miljoner facebook-användare i 207 länder kan inte heller ha fel – Mark Zuckerbergs uppfinning fyllde ett hål som behövde stoppning.

The social network handlar om datanörden Mark Zuckerberg och hans liv runt 2003-2004 när han startade Facebook.

Zuckerberg var smart och jag kan absolut förstå hans baktanke med Facebook: att skapa en plattform där vänner kan interagera med varandra, hålla koll, umgås och chatta. På det sättet förstår jag hålet. Det jag inte kan förstå är att stoppningen är så jävla lättsmält och icke ifrågasatt.

För några år sedan umgicks alla på nätet med alias och hade användarbilder som var porlande vattenfall, sandstränder i motljus eller seriefigurer och hade man mot förmodan sin egen bild så visst tusan var den photoshoppad intill oigenkännlighet. Lägg därtill att ingen någonstans uppgav bostadsort eller exakt födelsedatum.

I och med Facebook har internet som användningsområde och informationsspridningscentral vänt 180 grader och allt som förut var läskigt och tabu är nu inget konstigt alls. Hela fotoalbum ligger uppe för allmän beskådan, bilder på barn prånglas ut, vardagslivet berättas in i minsta detalj och det går att få tag på långt mycket mer info än man frågar efter, både om andra och om sig själv.
Men det är okej, för klickar 500 miljoner användare i rutan att dom accepterar villkoren och förlorar rättigheterna till sina egna bilder så ja, då är det väl okej antar jag. Däremot är det inte okej för mig.

Jag som privatperson är inte med på Facebook. Jag vill inte. Fiffis filmtajm fanns på Facebook i 72 timmar. Efter 48 timmar blev mitt konto hackat och jag fick mejl om försök till intrång. Jag bytte lösenord men bestämde mig för att avsluta mitt konto, vilket för en egentlig facebookhatare och skeptiker som jag inte var ett särskilt svårt beslut att komma fram till. Men jag vill passa på att tacka alla som under dessa få timmar blev bloggens FB-vän. 48 stycken hann ni bli, vilket bara det är helt fantastiskt!

Jag säger således tack men nej tack till Facebook men tack men ja tack till The social network. David Fincher har fått till en riktigt underhållande film om visionära idéer, om vänskap, om pengar och om det faktum att man aldrig någonsin ska underskatta makten hos en redig nörd.

Publicerat

Somewhere

På pressvisningen av Sofia Coppolas film Somewhere sitter en man i stickad grå kofta på raden bakom mig. Han pratar med en kritiker-kollega innan filmen börjar och säger högt:

”Jag känner att jag måste se den här trots att det är en kvinnlig regissör. Jag försöker jobba mot mina fördomar, men det går inte. Det är sällan jag förstår varför kvinnor gör film. Jag förstår inte sensmoralen.”

Jag har fördomar mot män, speciellt äldre. Mot äldre män som har fördomar mot yngre begåvade kvinnor för att dom är just kvinnor har jag extremt mycket fördomar så självklart lyssnade jag extra noga och antecknade vartenda ord han sa. Det gäller att citera korrekt om det ska citeras.

Sofia Coppola som regissör är intressant. Ska man fortsätta fördomsanalysera henne så tror jag att hade hon inte hetat Coppola och inte varit dotter till Francis Ford så hade hon antagligen inte fått göra film. Hon hade definitivt inte fått någon roll i Gudfadern 3 om hon inte varit regissörens dotter, DET är klart som korvspad i alla fall.

Nu säger jag däremot inte att hon är en usel filmmakare, för det är hon inte, men det finns många begåvade människor överallt i världen som inte kommer nånstans alls utan rätt kontakter och släktskap. Sofia Coppola fick rätt räkmacka och nu är hon här för att stanna, om detta är jag säker.

Somewhere handlar om Johnny, en nerdekad skådis spelad av en annan skådis på nedåtgående, nämligen Stephen Dorff. Han lever ett liv som mest kretsar kring starksprit och blonda poledansöser men inget av det verkar intressera honom nämnvärt. Han har en 11-årig dotter, Cleo (Elle Fanning), som han har hand om ibland och när Cleos mamma bestämmer sig för att ta en time-out i föräldraskap och överlämnar ansvaret för dottern till Johnny har han liksom inget val. Han måste växa upp.

Somewhere är inte en särskilt speciell film, kanske inte ens en särskilt bra film. Ja, jag vet att den fått Guldlejonet för bästa film i Venedig men det biter inte på mig. Jag gör inte vågen, jag hurrar inte ens litegrann. Å andra sidan somnar jag inte heller och jag hade inte en tanke på att resa mig från visningen och gå därifrån.

Somewhere är som ljummen potatissallad för mig. Inte bra, inte dåligt, inte main-stream och inte as-udda men för att odla mina fördomar så är Somewhere en film för dom som gillar P3-musik. Mannen bakom mig i biosalongen lär alltså såga den hårt.

Publicerat

Knight and day

En actionfilm med Tom Cruise i huvudrollen är sällan genomtråkig, för att inte säga aldrig.

Cameron Diaz gör sällan ett genomuselt jobb, bortsett från lågvattenmärket Charlies änglar 2 som inte är nåt annat än en kompostrest från helvetet om någon frågar mig.

I Knight and Day spelar dom mot varandra. Cruise är Roy och Cruz är June och storyn känns lite som en såndär teckning där en person ritar huvudet på en gubbe och sen viker pappret, sen ritar nästa person nacken och viker pappret och nästa ritar överkroppen, nästa underkroppen, nästa benen och den sista fötterna och sen viker man upp pappret och ser hur gubben blev. Jag kan väl säga att handlingen inte är helt…kosher. Helt ärligt så hänger jag inte riktigt med, jag förstår inte allt, men det är egentligen lite skit samma.

Tom Cruise är manligt lugn och trygg i varenda situation hur mycket det än smäller, pangar och skjuts runt omkring honom. Cameron Diaz är andfådd, skrikig och flamsig precis som en tjej ”ska” vara och filmen, hur är den då? Ja, den är väl precis vad jag förväntar mig av något som släpptes som en sommar-blockbuster – lagom hjärndöd underhållning för en trött kväll men så hiskeligt bra vet jag inte om den är. Ganska medioker faktiskt.

Cruise och Cruz funkar däremot bra tillsammans. Det hade varit kul om dom varit gifta och lagt till varandras efternamn efter sina egna. Ungefär lika kul som om Glenn Close och Glenn Hysén gifte sig. Då skulle båda heta Glenn Hysén, eller om man tänker lite mer modernt: Glenn Close.

Publicerat

En ganska snäll man

”Jag har gjort ett par väldigt bra filmer och ett par väldigt dåliga filmer och en massa mediokra filmer. Jag ångrar inga, inte ens de sämsta. Man kan inte alltid pricka rätt men man kan i alla fall göra det bästa möjliga av situationen. Som livet självt litegrann. Man ska se framåt, med nyfikenhet och entusiasm” säger Stellan Skarsgård under en intervju i samband med Berlins filmfestival tidigare i år.

Han fortsätter:

”Igår kom en kvinna fram till mig och sa att till och med i Dogville hade hon gärna gått i säng med mig. ”Men den här filmen gjorde mig helt torr!” Allt är hästsvansens fel!”

Man kan skriva spaltmeter om Stellan Skarsgårds roll i En ganska snäll man. Ett är att någe vidare snygg är han inte och han klär definitivt inte i tunn, lång bikertofs. Ett annat är att just i den här rollen ska han inte vara snygg. Han ska se ut som en man som suttit länge i finkan och nyss kommit ut och det är precis det han gör, varken mer eller mindre.

Stellan Skarsgård har en genialisk förmåga att ta fram intressanta personlighetsdrag även hos väldigt beiga karaktärer och i lag med den norske regissören Hans Petter Moland får han alla chanser till det. Dom jobbade tillsammans även i filmerna Aberdeen och Zero Kelvin men det är med denna som det enligt mig klickat till både in absurdum och perfektum.

Skarsgårds Ulrik är ingenting mer än en ganska snäll man med ett mörkt förflutet. Han vill leva ett enkelt hederligt liv men dras in i skit av sina forna gangsterpolare för han är för snäll för att säga nej. Han ligger med sunkiga kvinnor med smutsiga trosor för att dom vill, han själv vill mest bara vara snäll och ställa upp. Men som den ganska snälla man han ändå är så har han en gräns för vad han kan se och vad han tål utan att reagera.

En ganska snäll man är en film som med en underfundig handling knallar på i ett behagligt tempo och med jämna mellanrum blixtar till med oneliners så fyndiga att jag skrattar högt. Filmen ger mig en varm känsla i magen som inte försvinner och jag sitter och tittar på eftertexterna utan att se bokstäverna, jag bara tänker. Drömmer. Fnissar lite.

Snart ser vi Stellan Skarsgård som Martin Vanger i den första amerikanska Millenium-filmen The Girl with the Dragon Tattoo och jag tycker det är så väldans synd att vi inte får se Stellan Skarsgård i fler svenska filmer. Han skulle höja kvaliteten på många filmer bara genom sin närvaro men vad bristen på svenska Stellan-filmer beror på svarar han bäst på själv:

”Jag får inte de erbjudanden jag får utomlands. Det finns ingen Moland eller von Trier i Sverige som har de intressanta jobben. Och så ser jag inte så bra ut i poliskläder.”

Du kan se filmen direkt på Headweb. Hyr den genom att klicka här.

Publicerat

THE LAST AIRBENDER

Om förra fredagens biopremiär hade världens fånigaste titel så har denna världens ballaste.

The last airbender är en titel som förpliktigar. En film som heter så ger intrycket att vara en tuff film, alltså ingenting för mesar, veklingar och folk som lätt blir förkylda.

Filmen är baserad på en tecknad TV-serie som tydligen går på Nickelodeon som heter Avatar: The Last Airbender eller Avatar: Legenden Om Aang (ibland är det bra att ha en halvstor son för det här har gått mig helt obemärkt förbi).

Världen serien och filmen utspelar sig i består av fyra olika nationer där invånarna kan bända det element dom tillhör hur dom vill. De fyra folkslagen består av Eldnationen, Vattenfolket, Jordriket och Luftnomaderna.

Den 12-årige luftbändaren Aang (Noah Ringer) är en pånyttfödd Avatar och den ende som kan bemästra alla fyra elementen. Att hålla elementen i balans är viktigt för att bibehålla fred på jorden.

I första filmen får vi lära känna två syskon, Sokka (Jackson Rathbone) och hans syster Katara (Nicola Peltz) som är vattenbändare och det är dom som hittar Aang nedfrusen i en stor isklump och…..nej, jag orkar inte skriva mer om handlingen nu. Den är mig fullkomligt likgiltig. Jag känner aggressionerna bölja upp inom mig och jag försöker verkligen se objektivt på filmen för jag fattar att den inte är gjord för 38-åriga kvinnor men va faaaaan, lite kan man väl få kräva ändå? Typ någorlunda vettigt skådespeleri?

Jackson Rathbone är den jag retar mig mest på. Jag får fan klåda i underlivet av att se honom agera. Han ser sjukt dum ut med sina uppspärrade ögon och inte en enda gång lyckas han använda dom korrekt och titta mot rätt punkt på blue screenen så att effekterna runt omkring honom blir trovärdiga. Alltså, jag snackar om en kille som inte skulle platsa i Glada Hudikteatern men som av någon skum jävla anledning fått en roll både i denna och i Twilight. Den självklara frågan jag ställer mig är: vem har han sugit av för att få dessa?

Den enda skådespelaren som får godkänt är Dev Patel, killen från Slumdog millionaire som här spelar Prince Zuko. Det är en kille som kommer gå hur långt som helst.

Regissören M. Night Shyamalan är innan detta mest känd för sina annorlunda och personliga filmer Sjätte Sinnet, Signs, Unbreakable och The village. Jag gillar det han gjort förut och låter det vara så i min värld. Jag ska försöka förtränga den här, gå vidare och låtsas som det regnar när affischerna för uppföljarna dyker upp på stan. Jag ska helt enkelt behandla filmen som luft.

The last airbender är alltså inte avataren Aang, det är jag!