Kategori: 2011

Publicerat

GOD BLESS OZZY OSBOURNE

Det kanske är svårt att få ihop det i huvudet men när undertecknad var väldigt liten samsades Depeche Mode-skivorna med hårdrocksditon vid min stereo. 1983 kom nämligen LP:n Bark at the moon med Ozzy ut och jag var helt fast! Jag tyckte han var ascool, att låtarna var fantastiska och låten ”So tired” fick mig att somna många många nätter när dödsångest och livsångest höll mig vaken och grubblande. Hela 35 år har gått sedan dess men jag hävdar fortfarande att Ozzys röst är en av världens bästa och mest speciella och Bark at the moon har fortfarande en plats i mitt musikhjärta.

Att Ozzy Osbourne fortfarande lever känns som en medicinsk sensation när man följt honom i media. 3:e december fyller han obegripligt nog 70 och när man tittar på dokumentären God bless Ozzy Osbourne känns det som att ingen är mer förvånad än han själv. All logik säger att hans kropp borde ha gett upp för länge länge sedan. I filmen säger dom andra Black Sabbath-medlemmarna att hade Ozzy inte fått sparken från gruppen 1979 hade han varit död nån månad senare, så illa däran var han då. Redan då. Men det visade sig kunna bli än värre.

I den här filmen tar regissörerna Mike Fleiss och Mike Piscitelli med oss på en resa från Ozzys födelse som den fattige mobbade ölpimplande John Osbourne i Birmingham till nutid (filmen är från 2011) och dom har åkt runt med honom i världen i två år. ”Nearly anyond died” står det i förtexterna och ja, även om inte någon faktiskt avlidit under dessa år så är vissa bitar något alldeles hemskt att beskåda och då tänker jag på episoderna när hans barn beskriver honom som far och klippen vi får se från den populära TV-serien The Osbournes. Då dog något inombords på mig. Att hela jävla världen sitter och tittar på detta och finner det UNDERHÅLLANDE?! Alltså, jag blir tokig.

Som musikdokumentär tycker jag den här är av allra bästa märke. Den är gripande, underhållande, grävande, den väjer inte för skit och jobbigheter, den beskriver hans storhetstid och baksidorna med att gå från att inte ens ha råd med strumpor och skor till att få flingpaket fulla med kokain levererade till hotellrummet. Vilken hjälte han är Ozzy. Vilken artist. Grattis till 70 år på jorden och grattis till att – äntligen – lyckas må bra utan diverse substanser i kroppen.

Filmen finns att hyra på Itunes, väl värd sina 39 kronor!

Publicerat

10 YEARS

Återigen levererar Netflix när man ”gör en ojsan” och hittar en film man inte visste fanns, klickar på play och fastnar.

Klassåterträffar verkar vara en poppis grej både i verkligheten och på film och här är ännu en. Tio år har gått sedan klasskompisarna skiljdes åt och en hel del har hänt Jake (Channing Tatum), Marty (Justin Long), Reeves (Oscar Isaac),  Elise (Kate Mara), Cully (Chris Pratt), Mary (Rosario Dawson), Julie (Kelly Noonan) och Andre (Anthony Mackie). En del har växt upp, andra inte, den del har lämnat den lilla staden, andra inte, en del har hittat kärleken, andra inte. Lite som vanligt alltså.

10 years är en mysig film som inte gör en fluga förnär och den dukar verkligen upp ett smörgåsbord av kända skådespelare och dom flesta är en ren ynnest att beskåda. Chris Pratt kanske speciellt då den här filmen är från 2011 och det var långt innan han blev Starlord med hela världen. Han är väldigt långt ifrån en snygga-killen-med-pumpade-biceps-killen här. Tänk mer ”sorglig typ på Gröne Jägaren”. Tänk ”snubbe med alldeles för snygg och bra fru som envisas med att kalla henne regeringen trots att han inte vore värd mer än en flugskit utan henne”.

En sevärd film alltså, perfekt som sällskap under en söndagsfrukost.

Publicerat

Asiensommar: SILENCED (Do-ga-ni, 2011)

Under en femårsperiod i början av 2000-talet misshandlades och våldtogs ett antal döva barn på en internatskola i Sydkorea. I verkligheten hette skolan Gwangju Inhwa School, i filmen Benevolence Academy men händelserna i filmen är för övrigt verklighetstrogna och manuset är baserat på en roman av Gong Ji-young som beskriver övergreppen samt dom rättsliga turerna kring dessa hemskheter. Filmen hade premiär i september 2011 och fick en sån genomslagskraft att åtalen mot dessa rektorer och lärare fick öppnas igen och nya domar föll.

När filmen är slut är jag detsamma och jag är så arg, så jävla arg. Fy fan för människor i maktposition, fy fan säger jag bara. Gå och dö alla era jävlar som sparkar nedåt, som står på redan drunknade axlar för att hålla er själva flytande och finns det ett helvete så må ni brinna där – levande – tills ni inte kan skrika längre.

Hur FAN kan människor i alla tider, i alla samhällen, i alla världsdelar få för sig att dom har RÄTT att förstöra andra människors liv? Vilka tror dom att dom är? Vad FAN är problemet??

Den här filmen visar vuxna som – i mitt tycke – med sitt beteende har avsagt sig rätten att kallas människor. Vuxna som misshandlar barn blodiga helt öppet i lärarrummet inför andra kollegor som inte höjer på ögonbrynet. Vuxna som mörkar sanningen, som vet om att små killar och tjejer blir våldtagna av skolans personal innanför skolans väggar under alla tider på dygnet, år ut och år in och som med sitt handikapp är utsatta och utlämnade på SÅ många sätt. I flera fall är barnen dessutom föräldralösa och har inte NÅGON att anförtro sig till.

Fy fan, säger jag. Fy fan. Att se den här filmen var ingen lek men filmer som berör ända in i magen är väldigt bra att se ibland. Att jag kan tycka att filmen ibland är lite omständligt berättad får underordnad betydelse när magkänslan säger sitt.

Här är en lista på alla filmerna jag hittills skrivit om i årets sommartema. Nästa tisdag kommer en ny film.

Publicerat

LUCKA #5: ARTHUR OCH JULKLAPPSRUSHEN

Alla barn förtjänar en julklapp, eller hur? Och om Tomten missar EN enda av alla dessa miljoner barn, spelar det nån roll? Klart som tusan det gör! Det tycker i alla fall Tomtens som Arthur (även om Tomten själv skiter i vilket) och här är filmen om hur Arthur löste detta problem.

Det sparas inte på krutet här, herregud nej. Det händer så mycket i varenda bildruta att var man inte trött i ögonen innan så är man det efteråt – dock så satt åtminstone jag på soffkanten med ett leende på läpparna för det här var en åktur jag kommer vilja göra igen många jular framöver.

Det är tecknad action när det är som bäst och filmen innehåller precis ALLT som en julfilm av detta slaget ska göra. Tomtar, nissar, snö, julpynt, renar, väl inslagna paket PLUS extra allt i form av mysighet, finurlighet, fnissighet och spänning.

James McAvoy gör rösten till Arthur och han gör det alldeles perfekt precis som Hugh Laurie som Steve, Bill Nighy som gammeltomten, Jim Broadbent som Tomten och Imelda Staunton som fru Tomte, aka Margaret.

Det här är den näst bäst tecknade julfilmen jag sett, enbart slagen av De fem legenderna. Att börja en julaftonsmorgon med en film som denna, alltså det kan inte bli annat än en energifull och härlig jul då.

Mitt betyg på filmen:

Mängd julkänsla i kroppen under tittningen:

 

 

 

.

.

Publicerat

THE DETAILS

Tänker du ibland på att det är dom små detaljerna i livet som gör dom största skillnaderna? Att gå över gatan och nästan bli påkörd kan ge en lyckokänsla över att vara vid liv som i sin tur leder till att man byter jobb. Till exempel.

Jeff Lang (Tobey Maguire) har ett helvete med sin gräsmatta. När han misstänker att det är tvättbjörnar som förstör den blir han arg, så arg att han vill ligga med sin fru (Elizabeth Banks) som i vanlig ordning säger nej så han sätter sig och onanerar framför live-porr-brudarna på nätet och vips – en sak leder till en annan – och han är hux flux otrogen med sin bästa vän. Samtidigt är han läkare till yrket och kommer nära en av sina patienter, en svårt njursjuk man och det får honom att tänka på det här med livet, på om frun och sonen är friska eller om det är bra att testa sig och huset därhemma behöver byggas ut men dom ids inte hålla på med bygglov, istället charmar Jeff den mentalt instabila grannen (Laura Linney), hon lagar blåbärspaj och sen hamnar han i säng med henne också.

Det snurrar runt Jeff Lang kan man säga. Livet snurrar. Allt snurrar. Han snurrar. Samtidigt, detaljerna, det är DETALJERNA som är A och O. Karman. Ödet. Mirakel. Helveten. Var man hamnar. Vilka man omger sig med. Vem man släpper in nära, vem man håller på avstånd och tvättbjörnarna, vad gör alla tvättbjörnar i badrummet?

Sevärt för stunden är det utan tvekan. Bra skådespelare och helt okej hantverk överlag. Och nu finns filmen på Netflix också. Det måste vara ödet.

 

Publicerat

ID:A

Id:a skulle kunna handla om den vuxna Mathilda från filmen Léon MEN jag tror att filmen hade varit aningens bättre gjord om så varit fallet.

Grundtanken med Id:a är dock inte dum alls. En kvinna (Tuva Novotny) vaknar upp i ett vattenbryn nånstans i Frankrike, halvdöd och med minnesförlust. Hon lyckas ta sig till ett hotell och får hjälp med ett rum över natten. Hon kallar sig Aliena men vet egentligen inte sitt riktiga namn men hon behärskar det franska språket trots att hotellkillen Pierre (Arnauld Binard) är övertygad om att hon inte är född fransyska.

På en buss överhör hon musik från en killes hörlurar och frågar vad det är för nåt. Just One heter artisten. Just är alltså förnamnet, One efternamnet och det är inte en pojkgrupp, det är en dansk operasångare. Aliena bestämmer sig för att ta sig till Köpenhamn och ta reda på varför hon känner igen namnet och rösten.

Naaaaaaaw, jag köper inte den här schweizerosten alls faktiskt. Lösa trådar, konstigheter, hemliga grupper med sadister/mördare, förföljare, avlyssning, kärlek, en syster, graviditet, kärlek, nojjor och mitt i alltihop en Tuva Nuvotny som styr den bräckliga skutan rätt så bra.

Filmen finns på Netflix. Se den om du känner för det. Strunta i den om du vill. När det kommer till karmakontot spelar en titt på denna film ingen roll alls.

Jag pratar med om den här filmen i avsnitt 34 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: OCTOBER BABY

När Moya tipsade mig om October Baby blandade jag först ihop den med October Sky, den gamla filmen med en ung Jake Gyllenhaal. Det här är dock något helt annat.

Hannah (Rachel Hendrix) ramlar ihop på scenen under premiärföreställningen av en pjäs hon har huvudrollen i. Efter en massa tester på sjukhuset står det klart att ingenting är direkt fel med henne MEN det dyker upp en annan sak. Det visar sig att hennes omtänksamma gulliga föräldrar inte är hennes biologiska diton. Hannah är nämligen kvarlevan av en misslyckad abort och adopterad.

Självklart vänder detta upp och ner på hela hennes värld då hon hux flux har föräldrar som under 19 år ljugit för henne och ju mer hon nystar i detta ju fler hemligheter springer hon på.

När jag tittar på October Baby känner jag att jag tittar på en berättelse mer än en film. Det är ett ganska ovanligt tempo och känsla i filmen, det är nämligen samma tempo, samma långsamma musik genom precis hela filmen OCH karaktärsutvecklingen är absolut minimal. Alla beter sig likadant filmen igenom även när det radas upp svårigheter och problem som måste lösas. Dom vuxna pratar lågmält och respektfullt i alla lägen, Hannah gråter men blir aldrig arg och läkaren uppvisar högsta betyg i pedagogiskt närmande av patient.

Jag tycker ändå att filmen var rätt fin att titta på, det är skönt som omväxling när en film bara är ”puttrig”. Så det är inte filmens utförande som gör att betyget blir underkänt, det är bismaken av moralpredikan, av det religiösa förklarandet av vikten att kunna förlåta och det känns som filmen är en (luddig) inlaga i abortdebatten. Filmen känns precis som den är, dvs väldigt amerikansk och i just detta fallet blir jag inte jätteimponerad av allt som kan läsas in mellan raderna.

Jag tycker dock jättemycket om samspelet mellan Hannah och hennes pappa. Det vore en dröm att ha en pappa som honom, biologisk eller ej.

Nästa tisdag kommer den sista filmen i detta tema. Här kan se länkar till övriga filmer Moya tipsat mig om.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: Den japanska och den amerikanska versionen av PULSE

Då var det dags igen. Dags att prutta i byxan åt en japansk skräckfilm, en såndär film som min jobbkollega beskrev som ”man tror nästan att dom dödar folk på riktigt-film”. Kanske är det även dags att återigen sucka lite förnumstigt åt en amerikansk remake som bara blev… ”sådär”? Eller bjussar jag mig själv på SM i fördomar nu? Kan utfallet måhända bli nåt annat? Vi får se. Nu ska jag grotta ner mig i Pluse X 2 i alla fall.

När den japanska Pulse kom 2001 var Internet täääämligen nytt. Inte så nytt att det nästan inte fanns men heller inte så vanligt att alla förstod hur det funkade. Här är det nämligen klurigt även för unga människor att hantera både webben och en dator och det märks främst i en scen där en av huvudrollskillarna, Kawashima (Haruhiko Katô) får hjälp av en datakunnig tjej som förklarar hur han ska kunna spara adressen till den där sidan på nätet som ”spökar”. Print screen pratas det om. En hel del faktiskt. Det heter visst Print screen även på japanska.

Pulse handlar alltså om ett gäng japanska studenter som via skärmen på sina datorer för frågan: Yûrei ni aitai desu ka? (Vill du träffa ett spöke?). Spöket ”får” ungdomarna att begå självmord på lite olika sätt och vissa av dessa, ja speciellt ett kanske, ser otroligt verklighetstroget ut. Jag tänker på scenen med en människa som hoppar från hög höjd och splattar ner i marken och att denna scen inte är klippt. Snyggt gjort. Och lite otäckt.

Annars är det inte mycket i den här filmen som ÄR otäckt. Ibland kallas denna typ av skräckfilm för Slow Bore Horror, alltså saktfärdiga tråkiga skräckisar på ren svenska. Jag vet att många ser japanska skräckfilmer överlag som både slow och bore MEN jag är inte en av dessa. Slow, javisst, men sällan bore.

Pulse är dock urtypen av en Slow Bore Horror-film för mig. Tempot är så långsamt att jag har svårt att hålla mig vaken och scener som borde vara pulshöjare blir det sällan. Ljudet av en plastvägg är nog det som skrämmer mig mest, eller…ja….tänk dig ett tjockt duschdraperi mitt i lägenheten. Känslan när man drar det åt sidan blir som att komma hem till en hemmapulande obducent med kitschig heminredningssmak, typ. Tror jag. Jag känner inte så många men jag kan tänka mig att det är så det skulle kunna se ut.

Den amerikanska versionen har inte tagit efter det långsamma tempot direkt. Denna film kom 2006 och känns betydligt modernare i sin framtoning. Det är fortfarande en muggig, grå, mörk, trist känsla i filmen men det är snabbare klipp och lite mer ”action” på direkten. Efter en kvart har jag fått en otäck stämning i kroppen fler gånger än under två timmar med originalversionen.

Det underlättar att Kristen Bell spelar huvudrollen, både för att jag gillar henne och av den enkla anledningen att jag känner igen henne. Jag känner liksom sympati lite lättare för henne på nåt vänster, dom japanska skådespelarna kändes så väldans bleka i jämförelse.

Hela den här ”internetgrejen” som grundstoryn kretsar kring känns på nåt sätt mer ”på riktigt” i den här filmen. Datorerna är lite mer uppdaterade och beteendet kring att ”surfa på nätet” känns väldigt mycket mer naturligt. Jag tror liksom mer på filmen nu.

Om spökena i den japanska versionen var så grå att dom lätt smälte in i den skuggiga bakgrunden är dom amerikanska spökena desto mer framträdande. Dom går inte att missa. Det dyks fram både det ena och det andra ut datorskärmar, väggar och torktumlare och ja, jag hoppar till både en och två gånger. Tre och fyra också kanske. Ja, fem med.

Fasiken, det är verkligen en funktionell skräckfilm jag ser! Vad hände? Den amerikanska versionen är ljusår mer sevärd än den japanska, det hör inte till vanligheterna.

Pulse (Originaltitel Kairo)
Produktionsår: 2001
Regi: Kiyoshi Kurosawa
Speltid: 118 minuter

 

Pulse
Produktionsår: 2006
Regi: Jim Sonzero
Speltid: 90 minuter

 

 

Publicerat

Tre om en: TRE KORTFILMER MED MINA FAVORITSKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

LITTLE FAVOUR (2013)
Manus och regi: Patrick Viktor Monroe
Favvoskådis: Benedict Cumberbatch

Alla har vi väl någon gång sagt ”kan du göra mig en tjänst” till en vän? Kanske har vi även fått frågan? Den här lilla filmen drar en ”liten tjänst” till sin spets kan man lugnt säga.

Blod, pangpang, dyra bilar och lens flares som skulle göra Michel Bay grön av avund. Man hinner berätta mycket på 22 minuter om man bara vill.

.

.

.

SERGEANT SLAUGHTER, MY BIG BROTHER (2011)
Manus & regi: Greg Williams
Favvoskådis: Tom Hardy

Trots att man får se Tom Hardy spritt språngande supernaken i den här lilla filmen så kan jag inte säga att den är särskilt upphetsande.

Dan (Hardy) har bestämt sig för att gå med i främlingslegionen och hans yngre bror är måttligt förtjust. Liksom jag. Fast jag överlevde 13 minuter utan större men för livet.

Här kan du se filmen.

.

.

.

PITCH BLACK HEIST (2012)
Manus & regi: John Maclean
Favvoskådis: Michael Fassbender

Snyggt, sobert och filmat i svartvitt får vi följa två tjuvar som ska utföra en kupp, kruxet är att larmet aktiveras i ljus varav dom tvingas göra detta i totalmörker. Liam Cunningham och Michael Fassbender är mästertjuvar – och också rätt mysiga.

Den här filmen vann en BAFTA för Bästa kortfilm 2012. Ibland undrar jag verkligen varför filmer måste vara 2,5 timme långa när det går att säga så mycket på 13 minuter. Less is more. Väldigt ofta.

Här kan du se filmen.

Publicerat

FAST & FURIOUS 5

Fast and the furious-gänget är i Brasilien. Dominic Toretto (Vin Diesel) sitter i finkan i Rio och polarna med Brian O´Connor (Paul Walker) i spetsen hjälper naturligtvis till med en fritagning, givetvis med snabba bilar inkluderade.

Jag lyssnar på Filmmixerns avsnitt om Fast & Furious 7, hör dom nästan-såga filmen som jag gillade så mycket. Jag hör dom också jämföra sjuan med film nummer fem och sex som dom allihop håller högre. Jag tänker att deras förväntningar på sjuan var så väldigt mycket högre än mina och kanske är det därför filmen i deras ögon inte höll? Jag tänker också att om jag gillade sjuan och både femman och sexan är bättre, varför inte ge filmerna en chans?

Jag ser femman och visst är den underhållande. Bitvis ordentligt till och med. Men det är långt mellan actionscenerna, i alla fall om jag jämför med det furiösa (häpp!) tempot i sjunde filmen. Femman bjussar på mer av en ”buddy-film”, det är mer bonding, mer prat och antagligen mer känsla för hela gänget om man följt serien från början. Jag vill mest bara se over-the-top-action och då är det långt upp till sjuans standard.

Imorgon får du se vad jag tyckte om den sjätte filmen.

Publicerat

BERNIE

Kliar det? Känns det konstigt nånstans inne i kroppen? Ett imaginärt tryck över bröstet, fantomlöss i hårbotten, svullna lymfkörtlar på ställen där inga lymfkörtlar finns?

Jag tror jag vet vad det kan bero på. Det är en hel månad sedan det dök upp en Matthew McConaugheyfilm här på bloggen. Klart det känns konstigt men det bästa är att det finns medicin mot knepighetsåkomman. Här kommer den nämligen, psykofarmakan i bokstavsform – ännu en film med Mr McConaughejsan!

Bernie är en film som är intressant på en hel massa sätt, kanske främst för att den är skriven och regisserad av Richard Linklater, Boyhoodmannen. Han läste en artikel i Texas Monthly om begravningsentreprenören, sångaren, företagaren och genomsnällisen Bernie Tiede och bestämde sig för att göra en film om honom. Sagt och gjort. Han castade Jack Black som Bernie, Shirley MacLaine som den rika tanten Marjorie Nugent och Matthew McConaughey som polisen Danny Buck och slutresultatet blev en film som på många sätt är bra men på ett sätt mindre bra. Det mindre bra stavas Jack Black.

Jack Black är ingen Fiffi-kille. Jag har för det mesta väldigt svårt för honom som skådespelare. Han har iskalla psykopatiska ögon och utstrålar motsatsen till kramgo och empatisk. Det blir därför tämligen komplext att se honom gestalta någon som alla pratar gott om, som alla tycker om, som alla höjer till skyarna som en fantastisk snäll och inkännande man. Jag tror inte på´t, jag köper det inte och i och med att jag inte köper det fallerar själva grundreceptet en ganska stor smula. Med en sämre regissör bakom spakarna hade det kanske blivit pannkaka av hela filmen på grund av detta men Linklater är pålitlig, han vet vad han pysslar med och han manövrerar filmen med van hand mellan grunden och kommer ut på andra sidan i ett fullt godkänt stycke.

Matthew McConaughey är inte med jättemycket i filmen, jag tror att hans roll hade kunnat klippas bort helt utan att filmen egentligen förlorat på det. Samtidigt var det kul att se honom i fula glasögon och icke klädsam frisyr.

Filmen i sig är som sagt sevärd trots Jack Black. Den är sevärd för den ger viss insikt i det besynnerliga som kallas människans innersta. Ibland händer det hemska saker som faktiskt inte går att förklara.

Publicerat

Svensk söndag: TYSTA LEKEN

Som skådespelare har Görel Crona skänkt mig en av dom allra roligaste filmupplevelserna på bio någonsin när hon spelade regissör i filmen Komplett galen. Hennes dåvarande man Rafael Edholm spelade skådespelare i filmen, samtidigt som dom spelade ett äkta par, samtidigt som han regisserade den verkliga filmen under anagrammet Lea Farmlohde. Det är en svårbeskriven film det där, den måste helt enkelt ses.

När jag hittade filmen Tysta leken på Netflix drogs min blick till regissörens namn: Görel Crona. När jag synar filmen lite närmare i sömmarna ser jag att hon även skrivit manus och när jag tryckt på play och ser förtexterna märker jag bara kvinnliga namn hela vägen förutom fyra manliga biroller och han som skrivit musiken.

Det är tre kvinnliga huvudroller i filmen. Sassa (Maria Lundqvist), Antonia (Malin Arvidsson) och Birgitta (Carina Lidbom), tre kvinnor som inte känner varandra, som aldrig träffats men som ärvt ett hus av någon som heter Dolores. Dom möts i huset under en helg och försöker ta reda på vem Dolores var och varför hon gett huset till just dom tre.

Det här är en film som går finfint att se om man inte har några som helst förväntningar, inte kräver någon som helst hjärngympa och inte har något bättre för sig. Den är helt enkelt inte så pjåkig, den är bara väldigt fort glömd.

Publicerat

TURINHÄSTEN

Jag tänker mig att hästen som spelade Hästen i Steven Spielbergs War Horse hade det ganska förspänt på inspelningen. En stor renskrubbad box, nyslaget hö och en massa ylande horse-hags som bjussar på bitsocker med vita handskar på [denna kursiva del av meningen sjungs med fördel till tonerna av en av Youtubes mest ekivoka sånger, klicka här för att förvånas och/eller förfasas och/eller sjunga med.]

Hästen som spelar Turinhästen inbillar jag mig hade en lite tuffare inspelning. Det här med att ryktas och kratsa hovar och sånt, det fanns liksom ingen budget för det. Ville hästen ha bort skit mellan tårna fick han ordna det av egen kraft. Att filmen spelades in i Ungern möjliggjorde säkert ett kringgående av de arbetsmiljölagar som gäller för filmstjärnedjur i Hollywood så Turinhästen tvingades till långa arbetsdagar. Inspelningar på bortåt 18-19 timmar i sträck var inte ovanliga och hörde man så mycket som ett gnägg från hästen blev han utan mat den dagen.

Mat förresten. När War Horse-hästen serverades äpplen, ekologiska minimorötter och annan hästmat på silverfat fick Turinhästen endast inmundiga de potatisskal som blivit över efter dagens potatisätarscener vilket inte sällan var noll. Skådespelarna var också hungriga och potatisen bra kokt, varken för hård eller för lös.

Det där är sånt jag tänker på när jag ser den här filmen. Det, samt att jag frågar mig själv: VARFÖR somnar jag inte bara?!

Klockan är 23:57 när jag startar filmen. Det är onsdag. Imorgon bitti har jag ett viktigt jobbmöte och jag måste verkligen sova. Läsa bok hjälpte inte. Se en film jag sett många gånger förut hjälpte inte. Lyssna på gamla podavsnitt med Alex & Sigge hjälpte inte. Då kommer jag på det. Turinhästen! En två timmar och tjugofem minuter lång svartvit i princip dialogfri ungersk film som i trettio olika scener följer en häst, dess ägare och ägarens dotter under fem dagar. Det blåser, det är svinkallt, det är fattigt, det äts potatis, vinden viner utomhus, vinden viner genom väggarna, dottern klär på sin far, det skalas nykokt het potatis med händerna, det äts nykokt varm potatis med händerna och hästen kämpar på – och allt sker ordentligt och ordlöst.

Bakgrunden till filmen är denna. Den tredje januari 1889 blev Friedrich Nietzsche vittne till en misshandel av en häst i Turin. Han försökte skydda hästens huvud och nacke, men han föll till marken och kollapsade. Inom en månads tid fick Nietzsche diagnosen att han var mentalt sjuk, vilket gjorde honom sängliggande och stum under 11 års tid, fram till sin död. Det är vad som hände hästen vi får se här.

Som sagt, det som förvånar mig är att jag inte bara somnar, alternativt dör av leda. Det som stör mig är att jag ännu mindre kan somna när jag väl satt igång filmen. Jag blir som förhäxad av detta svartvita helvete och jag vill se klart.

Jag känner att jag njuter av mitt mysiga täcke extra mycket när det är sånt pissväder i filmen, det blåser liksom motvind åt alla håll samtidigt. Jag känner också en extra glädje över smörgåsen jag nyss åt, att jag HAR bröd, smör och ost som jag kan äta närhelst jag är hungrig. Tänk om jag skulle ha gått upp och kokat mig en potatis på kvällskvisten? Skalat den med händerna. Kanske bränt mig. Kanske fortfarande varit hungrig efteråt, jag menar, EN potatis? Det vill till att ha magsäck som en harkrank för att den ska hjälpa när det kurrar som värst.

Jag var förberedd på att få se en knappt tittbar film, ett sömnmedel av guds nåde. 02:30 stängde jag av filmen, fortfarande pigg men utan panik. Okej, jag kommer vara svintrött imorgon men jag har ett kanonliv jämfört med både Turinhästen, dess ägare och hans dotter.

Flmr och The Velvet Café har också sett Turinhästen.

 

 

Publicerat

WRECKERS

Ett lågmält och långsamt brittiskt drama om två bröder (Shaun Evans och Benedict Cumberbatch) och den enes fru (Claire Foy).

Bortträngda familjetrauman kommer upp till ytan, det gifta paret är ofrivilligt barnlösa och Benedict är skitsnygg i skäggstubb.

Känns nåt av dessa intressant nog att lägga 85 minuter av ditt liv på föreslår jag att du ser filmen.

Jag vet varför jag såg den.

.

.

Publicerat

DARK HORSE

Todd Solondz är en regissör som är lika tydlig med estetiken i sin filmvärld som Wes Anderson är i sin, eller Tim Burton i sin. Det tar inte många sekunder förrän man känner igen persongalleriet i Dark Horse från Solondz tidigare filmer men det är inte så att det är replikor eller ens urvattnade fotostatkopior vi bjuds på, nejdå, här är det föga smickrande personligheter precis som vanligt men annorlunda varianter än förr.

Abe (Jordan Gelber) bor hemma hos mamma och pappa, samlar på leksaker i sitt pojkrum med 90-säng och Marimekkotapeter, han är överviktig, har missat det där med skillnaden mellan självförtroende och självkänsla och låtsas vara nån höjdare i och med att han fått jobb på pappans (Christopher Walken) företag. Allt detta skulle kunna vara rätt okej om det inte vore så att Abe faktiskt inte är speciellt trevlig.

På ett bröllop träffar Abe Miranda (Selma Blair), en kvinna som inte heller dansar. Miranda är inåtvänd, knappt konversibel med kolsvarta trötthetsringar under ögonen och ett mycket instabilt psyke. Abe blir såklart intresserad av henne direkt.

I Todd Solondz värld finns inga vinnare och han vänder inte ut och in på sina karaktärer för att visa deras bästa sidor. Det är skönt tycker jag. Som familjens ”dark horse” står Abe i den snygge läkarbroderns ständiga skugga (Justin Bartha) och den icke-så-ömma modern (Mia Farrow) gör ingen hemlighet av att hon tycker Abe är udda även om hon säger sig älska båda bröderna lika mycket. Jag tror inte på det, föräldrarna är inte heller några änglar.

Jag önskar att Todd Solondz gjorde mer film, att han hade Woody-tempo i produktiviteten och kom ut med en film om året. Jag tror det skulle behövas. Småskruvade dramakomedier om vanligt fölk gjorda på detta vis är rätt trevliga att titta på även om ångest är en del av eftersmaken.