Kategori: 2011

Publicerat

FLMR ♥ NATHALIE

Det är inte lätt för en film att blidka Flmr-Steffo sådär till max.

Jag har läst igenom alla filmer Steffo gett 5/5 och det var snabb läsning må jag säga. Endast fjorton filmer har förärats med högsta betyg och av dom fanns det bara två som hade passat in i detta tema – om jag inte redan hade skrivit om dom (Blue Valentine och Upp). Men jag gav mig inte. Jag letade mer. Jag visste att jag skulle hitta en kärleksfilm som platsade här och jag vet att när Steffo ger 4/5 så är han på riktigt bra humör OCH att det är film han tycker väldigt mycket om.

”Kan man börja leva igen fast man förlorat allt hopp och glädje? Nog så svår fråga att ta ställning till, speciellt om man aldrig haft anledning till det. Och framför allt, kan man hitta kärlek igen?”

Det är klart att dessa meningar ger filmen med den svenska titeln Nathalie (originaltiteln är La Délicatesse, den engelska titeln är Delicacy) frikort direkt in på detta minitema. En kärleksfilm som inte enbart är duttidutt och pussipuss är väl (?) alltid intressantare än en rätt igenom sötsliskig historia som ingen människa äldre än 1,5 år kan tro på. Det tycker i alla fall jag och börjar titta på Nathalie med stora ögon.

Nathalie (Audrey Tautou) är en färgsprakande levnadsglad ung kvinna som dessutom är jättekär i sin kille – och han i henne. Därför blir såklart fallet desto högre när han så olyckligt går bort. Åren går och Nathalie jobbar på, framgångsrik i sitt yrke och frivilligt ensam. När hennes svenske (!) (?) kollega Markus Lundell (François Damiens) visar intresse för henne efter att hon själv fått nåt ryck och kysst honom bara sådär (?) på arbetstid (!) öppnar sig en liten lucka i hennes hjärta som väldigt länge varit stängd. Men Markus är en tönt, han visar sig vara feg och svensk (?!) och backar trots att han tycker väldigt mycket om Nathalie.

”Här finns både humor och sorg intill varandra, och det fascinerande är att det ena inte tar ut det andra. Om historien börjar i kärlekens bubbliga uppsluppenhet, slutar den i samma lite stukade kärleks förtroliga och försiktiga framtidstro. Med en av de bästa slutmonologer (och slutbilder) jag upplevt på film om kärlek och livet faktiskt.”

För mig är Nathalie en slags modern Skönheten & Odjuret, fast utan musikalnummer, inte animerad och på franska. En ganska komplex film alltså. Lite mysig, lite konstig, lite som livet är och en del som livet kanske inte är. Markus Lundell till exempel, i verkligheten hade aldrig fått en tjej som Audrey Tautou på fall.

Steffo är en av dom filmbloggare jag följer som är mest bjussig och personlig i sina texter och han får alltid ihop långa välskrivna engagerade recensioner. Så jag passar på att tacka Steffo så mycket för detta filmtips, för en underhållande och jättebra blogg och för att du alltid skriver så man förstår vad du menar.

Steffos recension av filmen kan du läsa här.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

Publicerat

Svensk söndag: MARIANNE

Marianne är en film som jag har hört ”varit på G” så länge att när jag hittade den på rea på Discshop trodde jag att jag såg i syner. När det har snackats om en ”ny svensk skräckis” så är det klart jag får kastrullöron men som sagt, i det här fallet hjälpte det inte. Marianne slank helt enkelt förbi mig – ända tills nu.

Läser man lite mer om filmen (som jag gjort nu) så är skriverier om att den är en skräckfilm sällsynta. Nu klassas den istället som ”en norrländsk psykologisk thriller” och vid närmare förstoringsglastittande på postern tycker nån Kurt Rallyard (?) från Twitch att det är ”Årets debutfilm” och The Daily Record citeras med ”En av 2011 års bästa filmer”. Spännande. Ska denne Kurt ha rätt?

Njäääää. Jag håller sannerligen inte med Mr Rallyard. Årets debutfilm från 2011 kanske är Paddy Considines Tyrannosaur eller Michaël R. Roskams Bullhead, i det sammanhanget har Marianne inte mycket att hämta. Jag undrar om det finns något sammanhang där Marianne har nåt att komma med. Jag tror inte det.

Otrogne äkta mannen Krister (Thomas Hedengran) har förlorat sin fru (Tintin Anderzon). Nu är han ensam med en motsträvig tonårsdotter (Sandra Larsson) och en spädis som heter Linnea. Han drömmer konstiga saker på nätterna, inbillar sig att nån är i rummet och får rådet att sprida ut linfrö utanför dörren för att ”det” inte ska kunna komma in. Så han gör det och han slipper nattligt besök. Ja, han slipper. Halvårsbebisen Linnea slipper inte. Linfröna skulle ju ligga vid ytterdörren juuuuuuu.

Å det är så dumt! Det är SÅ dumt! Ändå tittar jag klart på filmen, jag försöker hitta halmstrån, frön (häpp!) som skulle kunna vara positiva men jag är ledsen, det går inte. Inte ens Peter Stormares inhopp som psykolog (?) med bred norrländsk dialekt gör mig glad och nöjd. För att vara diplomatisk så kan jag säga att med facit i hand så förstår jag varför Marianne försvann.

 

Publicerat

SUCKER PUNCH

Vart tredje år får kvinnor mellan 23 och 50 år som är boende i Sverige en kallelse till gynekologisk cellprovtagning.

Det är jättebra.

Vart tredje år får man alltså ett brev hemskickat med en bokad tid för en gratis cellprovstagning, ett prov som kan rädda ens liv om det visar sig vara nåt tok och ett prov som kan lugna ens psyke om man är av den oroliga sorten. Men det är också ett prov som innebär att man måste ta av sig kläderna, lägga sig i en gynstol, spreta med benen, lägga upp fötterna på fabriksinställda hållare och få en iskall (sort of) metallspade uppkörd i muttan. Det är det sistnämnda som gör att den språkliga utformningen av kallelsen är mindre bra. Det står nämligen att den är frivillig. Att tiden inte ens behöver avbokas om man inte vill eller kan komma. Man har alltså chansen att få någonting livsviktigt utan kostnad men väljer bort det för att det är obehagligt en liten stund och för att man kan. Man får inte ens en liten….faktura.

Jämförelsen mellan en gynekologisk cellprovstagning och filmen Sucker Punch kan kännas aningen långsökt men är allt annat än. DVD:n har nämligen legat i hyllan länge, jag vet att jag borde sen den, att den antingen är bra, kanske till och med bättre än jag tror och då har jag haft en trevlig filmstund i soffan eller så är den helt kass och då vet jag det och får skriva ihop en sågning. Det är alltså en win-win-situation, ändå väljer jag att ignorera den bara för att jag kan. Ligg där du, tänker jag, ligg där, det är ändå jag och bara jag som väljer när eller om du ska bli sedd. Jag kan alldeles ostraffat tacka nej till dig hur länge jag vill.

Men nu ville jag inte längre. Jag ville gå på min cellprovstagning och jag ville se Sucker Punch, mest för att få bägge ur systemet. Det gick dåligt och det gick bra, det blev liksom fifty-fifty i slutsummeringen. Men jag ser mycket hellre en svindålig film än har början till livmoderhalscancer.

Publicerat

Måndagar med Matt: EN NY START

Jag visste inte mycket om den här filmen innan jag började titta, inte mycket mer än att Matt Damon spelade huvudrollen och att den hade en nästan lökigare originaltitel än den svenska varianten. En ny start eller We bought a zoo, ingen av titlarna får mig att transpirera av lycka direkt.

Om jag däremot hade vetat att det var regissören bakom filmer som Jerry Maguire, Almost Famous, Elizabethown, Singles och Vanilla Sky som gjort även denna, ja då hade det nog gått liiite fortare och liiiite lättare att trycka igång filmen. Cameron Crowe är nämligen en såndär regissör som borde ha en guldstjärna påsydd på kragen. Jag tycker ofta han lyckats göra det där lilla extra även av medelmåttiga historier, kanske lyckas han även med denna, jag hoppas det. På pappret är filmen nämligen ingen pulshöjare.

Benjamin Mee (Damon) har precis förlorat sin fru och sonen och dottern sin mamma. Han behöver en omstart, nåt att leva för, ett mål. När sonen blir relegerad från skolan säger han upp sig från jobbet, tar lilltjejen i hampan och köper en djurpark långt ute i obygden. Kelly (Scarlett Johansson) är en söt tjej som ser sig själv som en looser då hon flyttat hem till mamma igen och mockar skit utan pröjs hela dagarna för att hålla liv i djuren Benjamin nyss köpt. Det finns inte ett bettingföretag i världen som skulle ge mig ens pengarna tillbaka om jag vill sätta en hundring på att dom två blir ett par innan filmen är slut.

Det är julafton imorgon, en dag för familjer, hela som trasiga, funktionella som förfärliga. Den här filmen är urtypen av en familjefilm som funkar att se tillsammans, en hel soffa full av familj. Det är en film som inte retar upp någon, som inte är läskig eller knasig, som inte bjussar på skämmiga sexscener eller otrevligheter. Det är en hygglig film både i betydelsen snäll och bra. Däremot kan jag inte förstå att det är Cameron Crowe. Han måste ha sålt sig, dyrt hoppas jag. Filmen känns nämligen mer Lasse Hallströmsk än Crowesk.

Publicerat

RED STATE

Det är fjorton år mellan filmen jag skrev om igår (Chasing Amy) och denna. Kevin Smith var tjugosju när han skrev och regisserade Chasing Amy och fyrtioett när han gjorde detsamma med Red State. Kan man ana att en stor portion livserfarenhet, nyhetssändningar och samhällsfunderingar runnit under broarna sedan 1997? Kan man ana att Kevin Smith har så mycket han vill säga, så många ämnen han vill beröra att en film på 88 minuter inte räcker långt? Ja det kan man ana.

Om Red State skulle jämföras med nån form av tallriksmodell så är den uppbyggd till en stor del samhällskritik, en stor del religionsfrågor och en liten del hjärndöd action. Sen tar man en ketchupflaska av familjesize och spruttar tallriken så full att flaskan tar slut, man tar ett par tre deciliter av klumpig bechamelsås med soppslev och släpper över ”maten” och sen flamberar man hela skiten med billig whisky.

Tre killar har fått kontakt med en äldre kvinna på nätet. Hon vill träffa dom alla tre, erbjuder dom gruppsex i hillbillyhusvagnen och killarna tycker sig inte kunna eller vilja göra annat än att åka dit.  Travis (Michael Angarano) lånar föräldrarnas Volvo och grabbarna drar iväg. Ibland är det tur att man inte vet vad framtiden har i sitt sköte fast om dessa tre killar visste nåt överhuvudtaget hade dom antagligen inte åkt. Eller hade dom? Ja, det hade dom kanske, grabbarna känns inte rätt igenom smarta.

Jag känner mig en smula förvånad när filmen är slut. Den var väldigt…konstig. Det är flera för filmen viktiga karaktärer som dyker upp tämligen sent i filmen och det blir liksom som att lära sig gå igen just som jag trodde att jag hade koll på åt vilket håll filmen var på väg. Ibland kan det sättet att göra film på vara riktigt bra men för mig funkar det inte den här gången. Jag tror filmen hade kunnat bli riktigt bra om historien hade varit enklare berättad.

Melissa Leo gör sitt livs bästa roll här tycker jag, till och med bättre än i Frozen River. Det är hennes film. Å lite John Goodmans.

Publicerat

Måndagar med Matt: MARGARET

Alla som nån gång varit tonårsföräldrar vet hur jävla enerverande det är med ungdomar som skriker för att föra fram sitt budskap. Kombinationen VRÅL och DRYGHET är inte heller så värst trevlig, inte ens om det är ens eget fantastiska barn som beter sig på detta sätt.

Att då försöka hitta någon form av underhållningsvärde i att se och höra Anna Paquin bete sig på detta vis i närmare två timmar är too much för mig. Öronen stänger av först, sen ögonen (för hon är så jävla bitchig mot alla i sin omgivning och hon är det – faktiskt – helt utan anledning!) och till sist hjärnan. Och när det bara är lukt, känsel och paranormal activity kvar av sinnena i kroppen då har den här filmen förlorat allt hopp för mig vilket antagligen är synd för det kan mycket väl vara en bra film JAGHARBARAINGENAAAAANINGOMDEEEEEEEEET.

Mark Ruffalo kör buss och under ett arbetspass får han ögonkontakt med Anna Paquin. Sen är det nån stor sombrero inblandad. Nåja. Mark Ruffalo kör i alla fall på en kvinna som sedan avlider i Anna Paquins armar och sen går hon bananas i tonårig hormon-och-noll-koll-träsket.

Det är dom små rollerna som gör att jag inte sågar sönder filmen helt i smådelar. Jean Reno som ny flirt till Paquins mamma och Mark Ruffalo är såklart bra som den dumdryga busschauffören. Men Anna Paquin? Vad håller hon på med? Borde hon få göra film mer? Jag är skeptisk.

Matt Damon har en liten roll i filmen, han spelar Mr Aaron, en beige lärare som Anna Paquins tonårstrasiga karaktär försöker lura skjortan av genom att säga att han tafsat på henne. Det är inte många minuter han syns i bild ändå minns man honom väl. Är det beviset för att han kan sitt jobb? Att han gör sand till guld? Ja, för mig är det det.

Publicerat

A FEW BEST MEN

Hahahaha. Tänker tillbaka på filmen och skrattar. Det hade kunnat bli platt fall av det här men det blev det inte.  Sköna skådisar, utflippat manus, bröllop med en twist.

A few best men är absolut ingen film som löser frågan om meningen med livet, den utger sig heller inte för att vara det. Det här är mysig lättsam humor, no more no less.

 

 

Publicerat

SILENT HOUSE

Jag stängde av. Jag stängde av!

Klockan var strax efter midnatt, jag låg i sängen, ensam vaken. Det är tyst, det är mörkt, jag är sådär lagom trött, sådär att det är skönt att ligga ner men kroppen vill inte sova.

Jag känner för en skräckfilm och blev upprymd när jag hittade Silent House, glad för att det var en läskig film jag inte sett och för att Elizabeth Olsen hade huvudrollen. Filmen börjar och jag känner direkt att den är bra. En skön känsla, bra uppbyggnad, inget direkt nytt men det gör inget för det är bra. Kanske för bra. Kanske…. fyfanaaaaannämenOJvadhjärtatslår. Det här är ju läskigt på riktigt!

Jag ser att det är 59 minuter kvar av filmen när jag klickar på paus. Det funkar inte. Jag blir för rädd, det är för spännande, jag fixar inte halvmeters jumpscares, inte nu. Så jag stänger av. Jag tror inte det någonsin förut har hänt. Jag klickar på stopp, stänger locket på laptopen och känner mig som en kyckling. En kyckling med maxpuls. Varför tyckte jag den var så läskig? Jag försöker analysera, försöker fatta men somnar med vetskapen om att jag ser klart filmen imorgon, på dagtid.

Så jag gör det. Solen skiner, det är tidig kväll och jag bestämmer mig för att se klart filmen.

 

 

 

 

HUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!!!!


Publicerat

FACES IN THE CROWD

Ta-daaaaaam.

En seriemördare härjar i staden.

Ta-daaaaaaam.

En vacker kvinna på väg hem från krogen ser seriemördaren mörda en annan kvinna.

Ta-daaaaaaam.

Den vackra kvinnans första tanke blir jag måste smyga härifrån. Inte jag måste hjälpa den där snart-döda kvinnan.

Ta-daaaaaaaam.

Mobilen ringer, seriemördaren tittar upp och möter den vackra kvinnans blick. Hon har sett honom, nu måste hon också dö såklart. Seriemördaren gör sitt bästa och den vackra kvinnan dör – nästan. Eller nä. Hon överlever men hon har fick den jobbigaste biverkningen av dom alla efter en nära-döden-upplevelse: hon blev ansiktsblind. Men hon har ju sett mördaren och mördaren är fortfarande kvar därute. Hon sitter på lösningen men hon minns ju inte.

Mo-hooooooo.

Kan det vara pojkvännen?

Kan det vara läkaren?

Kan det vara den halvkända skådespelaren med uppenbart lösskägg?

Ta-daaaaaaam.

Filmen tog slut. Tack gode gud för det.

Publicerat

SON OF NO ONE

Misstag som görs när man är väldigt ung, går dom att rätta till? Går det att förlåta sig själv, går det att få förlåtelse från andra? Kan man någonsin gå vidare, växa upp och bli en helt igenom fungerande vuxen person med en hemlighet i bakhuvudet som bara gnager och gnager och en ständigt illavarslande rädsla om att någon gång bli påkommen och avslöjad?

Son of no one handlar om den lilla pojken ”Milk” och om polisen Jonathan (Channing Tatum), om ett olöst mordfall, om nitiska poliser, om att se mellan fingrarna, om att vilja göra sitt bästa, om rädslor, om en familj i förfall.

Dom kända ansiktena fullkomligt radas upp i denna på pappret mellanmjölksthriller och faktiskt, ansiktena gör nytta. Channing Tatum visar (igen) att han är mer än bara en musklig kropp. Katie Holmes beter sig genuint känslosam som hans rädda och arga fru. Juliette Binoche är en grävande journalist med slafsig urringning och tveksamt amerikanskt uttal. Al Pacino och Ray Liotta har man sett så ofta som poliser att det är lika hemtrevligt som att dricka varm choklad efter en hurtig promenad i kall nysnö.

Filmen presenterar inget nytt under solen i manusväg men det är tajt berättat, schysst filmat och precis lagom sevärt för dagar då hjärnan inte direkt kräver högspänning.

Publicerat

THE WOMAN

För nån vecka sedan skrev jag om manlighet här på bloggen och i början på juli kommer fortsättningen, kvinnlighet. Om jag inte redan hade skrivit klart det inlägget hade jag mycket väl kunnat skriva om den här filmen och enbart den.

Kvinnlighet som miljö och arv, kvinnlighet som fördom i mina och andras ögon, hur gestaltas den på film? The Woman har så många olika mer eller mindre starka kvinnoporträtt att det skulle gå att skriva en doktorsavhandling om kvinnlighet bara genom att dissekera filmen en smula. Det tänker jag inte göra men jag tänker skriva en hel del, det är nämligen en väldigt intressant film både ur kvinnlig och manlig synvinkel.

En liten småstadsidyll. En dysfunktionell familj. En kuvad fru, en störd man, en söt lillasyster, en brådmogen mellanbror och en storasyster som med kort svart hår ses som egen i sin omgivning. Pappan Chris gillar att vara ”man” i betydelsen familjens överhuvud. Han säger hur saker och ting ska vara, han bestämmer, hans ord är lag. Han gillar även jakt, geväret känns som hans bästa vän, som en metallisk förlängning av högerarmen.

På en liten kvällsjaktrunda ser han en kvinna vid vattenbrynet. Smutsig, trasig, djurisk och i hans ögon – förstår jag – fascinerande. Vid blotta åsynen av henne får han en idé. Han ska tillfångata henne, låsa in henne i källaren och göra henne till en civiliserad och ”riktig” kvinna. Det ska bli familjens gemensamma uppdrag, nåt att samlas kring, hjälpas åt med.

Ur manlighetssynpunkt så känns Chris som en klassisk grottmans-man. I sitt arbete som advokat är han välklädd och belevad men när han kommer hem åker camobyxorna på. Chris använder härskartekniker, han utnyttjar sin kroppsliga styrka för att få som han vill, han förgriper sig sexuellt på dom han ser som sina ägodelar och han lyckas få kvinnorna i sin närhet att känna att dom inte är värda leran under hans skor. Han använder sig även av våld på det sättet Filmmedia skrev om på manlighetstemat, ett sätt som där beskrivs som vanligt men som jag sällan lagt märke till i nyare filmer. Summan av detta är en man som jag personligen skulle vilja gå loss på med en spikklubba.

Kvinnorollerna är välskrivna och komplexa. Det är ingen uppenbar förenkling av verkligheten manusförfattaren och regissören Lucky McKee pysslat med här, han har låtit dom kvinnliga karaktärerna visa kvinnlighet på väldigt många olika sätt. Det är hela spektrat och jag gör inte bara vågen för att det är vågat, jag gör det för att det är alldeles lysande genomfört. Mamman som blundar för verkligheten, som vill vara den goda frun. Dottern som uppenbarligen behövt stå ut med pappans nattliga besök under många år. Lillasystern som ännu inte tagit skada av sin omgivning. Lärarinnan med den korta kjolen som genomskådar och bryr sig och så skogskvinnan, hon som lever på rått kött och som dödat med sina bara händer så länge hon kan minns.

Som film betraktad är det här perfektion. Manuset är lysande, skådespelarna är grymma, det är vackert filmat, musiken förhöjer stämningen och filmen har väldigt många bottnar. Den är gripande, vidrig, väldigt blodig, grym och tänkvärd och detta paketerat i nåt som känns fräscht och nyskapande.

Jag önskar att jag hade kunnat se de här på bio, jag undrar hur jag hade reagerat då med tanke på hur jag försvann in i filmen trots att jag såg den på en liten laptop. Så jävla bra helt enkelt!

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

Publicerat

Mors-dag-helg: MARS NEED MOMS

Vad är mammor bra till egentligen? Vad ska man ha dom till? Laga mat, kasta sopor, tvätta kläder, hålla ordning, alltid finnas hemma och ta skit när det passar andra? Nioårige Milo tar sin mamma en aaaanings mycket för givet och förstår det inte riktigt förrän hon en dag är borta. Det är inte så att hon fått nog och stuckit, att hon dött eller flyttat ihop med en random snubbe på annan ort, nejdå, det är nåt helt annat som hänt. Hon har blivit bortrövad. Av marsianer.

Milos mamma befinner sig på Mars för är det nånstans i världsrymden som det är underskott på bra mammor så är det just på Mars. Det känns helt logiskt på nåt vis. Det som också är fullt logiskt är att Milo saknar sin mamma och vill ha henne tillbaka OCH att han beger sig till Mars för att leta reda på henne.

Mars needs moms (med den svenska titeln Milo mot Mars) är en välgjord Disneyproduktion men som saknar liiiite ”det” för att sticka ut över mängden. Jag tror den är tänkt att tilltala lite yngre barn än en 40-årigt och jag tror att många mindre barn kan få sig en tankeställare av filmen och kanske uppskatta sina mammor lite mer innan dom blir bortrövade av aliens. För det kan hända. Det är logiskt.

Publicerat

ELLE

Är det alla gifta mäns dröm att köpa sex? Finns den lyckliga horan? Går det att ha ett långt äktenskap som inkluderar ett aktivt sexliv? Kan en prostituerad få känslor för en torsk? Kan en torsk känna respekt för en prostituerad? Kan en prostituerad ha ett vanligt förhållande och vara öppen med sin syssla för sin pojkvän? Hur känns det för en mamma när hon förstår vad hennes dotter jobbar med?

Anne (Juliette Binoche) är journalist på tidningen Elle och ska skriva ett ingående reportage om prostitution. Hon träffar två unga tjejer, Charlotte (Anaïs Demoustier) och Alicja (Joanna Kulig), som tjänar sina pengar på att prostituera sig och Anne kommer dom nära. Mycket nära. Hon kommer så nära att deras berättelser om sexuella äventyr letar sig in i hennes medvetande och förändrar hennes liv. På nåt sätt. Tror jag.

Elle är en komplicerad film. Elle är en film som gör att jag skulle vilja vara en fluga på väggen på en riktig hardcore feministkongress om denna film skulle diskuteras. Samtidigt tvekar jag för jag tycker inte filmen är särskilt bra ändå tänker jag på den. Frågorna hopar sig och kanske är det det som är meningen. Jag vet inte. Jag vet liksom inte vad baktanken är. Är det att visa onaniscener i närbild eller att filma en naken man som kissar på en ung flicka eller när samma nakna man lirar lite gitarr sådär anspråkslöst efter den långa heta – och dyra – natten och både han och den köpta kvinnan sjunger tillsammans som om det vore en alldeles vanlig bortamatch?

Juliette Binoche är alldeles lysande precis som hon alltid är. Hon är fantamej SJÄLVLYSANDE! Det är inga lätta rollprestationer för någon av dom tre huvudrollsinnehavarna och alla tre tjejerna klarar det galant. Männen är mer i periferin. Är dom inte kåta, skrynkliga, otäcka, ömsinta, gråtmilda, vanliga och gitarrplonkande så är dom som Annes äkta man som i sista scenen visar exakt vad en man är bra för (och till för) i hennes liv: att öppna locket på en glasburk när hennes nypor är för svaga. Och då blir jag lite arg och ännu mer förvirrad. Vad är det hon vill Malgorzata Szumowska? Hennes manus och regi är inte direkt övertydligt. Eller är det det?

Filmen går att streama gratis på Lovefilm

Publicerat

HOTELL MARIGOLD

Om den här filmen hade gjorts i Sverige hade vi sett idel äldre högpresterande dramatenskådespelare i huvudrollerna, Colin Nutley eller Hannes Holm hade säkert regisserat och filmen hade sågats jämt med fotknölarna. Nu är det en engelsk film, det är engelska högpresterande skådisar i samtliga stora roller och det är mysigt som bara den. Vari ligger skillnaden?

Den frågan är kanske inte så viktig att besvara, snarare är det kanske inte så konstigt att filmer som Gossip och Bäst före hittar sin publik även om filmrecensenter inte förstår varför. Det finns en trygghet i det vi känner igen, varför skulle det annars filmas en ziljon Beckfilmer?

När ett gäng brittiska pensionärer med dålig ekonomi möts på ett hotell i Indien blir det en hel del förvecklingar. Personlighetstyper krockar, gamla hundar kanske inte alltid kan och vill lära sig sitta, främlingar ska läras kännas och det ska acklimatiserat till en ny kultur och ett nytt klimat.

Det blir ganska tjommigt faktiskt. Mysigt. Att se Dame Judi Dench gör mig alltid glad, hon är så otroligt fin! Visst känns det lite som en geriatrisk variant av Slumdog millionaire men inte på ett negativt sätt. Jag hade trevligt och jag känner mig inte speciellt rädd för att bli gammal, inte om det finns ställen på jorden som sköts av Dev Patel.

Publicerat

HAPPY FEET & HAPPY FEET 2

För nån som tycker så obra om djur som jag gör så är det ingen självklarhet att jag ska gilla – eller ens titta på – en film som handlar om steppande pingviner. Hela grejen är liksom absurd.

För flera år sedan fick jag och familjen fick ett ryck och bokade in en hotellnatt i Södertälje av alla ställen på jorden. Vi badade i Sydpoolen, gick på Tom Tits, käkade middag på en grekisk restaurang där servitrisen ville gifta sig med min lille son och han blev alldeles generad för hon var nog minst tjugo och han var typ åtta då. På kvällen fanns det inte mycket att göra men då det fanns DVD-spelare på rummet gick vi och hyrde en film i videoaffären strax bredvid. Barnen valde. Det blev Happy Feet. Dom somnade, det gjorde inte jag.

Historien om pingvinen Mummel/Mumble (Elijah Wood) som inte kan sjunga men väl dansa är en spritt språngande bubblande vitamininjektion i magen. Det är en animerad musikal som börjar helt utan tuggmotstånd, det är gulligt, glatt och galet och jag kan inte värja mig. Jag tycker det är superhärligt och jag märker hur fötterna liksom steppar med och jag sjunger med i alla sångerna jag kan så väl. Sen blir filmen aningens mörkare, den blir lite politisk, den ger tankeställare om framförallt djurparker som jag tycker är vettiga och när filmen är slut känner jag mig precis lika nöjd som efter den sista tuggan baklava på restaurangen några timmar tidigare.

Happy Feet 2 har jag liksom sugit på ett tag. Jag har längtat efter att se den, efter att få uppleva nåt liknande pingviniskt hullabaloo igen och när det kändes absolut helt rätt hyrde jag den. Det var för några dagar sedan och jag känner fortfarande att jag vill spy.

Om jag lagar värsta middagen, en såndär perfekt trerätters, en sån som ger gåshud och tårbildning i ögonvrån och sen ställer jag in den i kylen. Den står där en dag, den står där två, en vecka går, två veckor, tre och snart har en månad passerat. Bara för att middagen var toppen för trettio dagar sedan betyder inte att den är god idag. Den är luden, den är grön-brun-lila och går själv till sopkorgen bara jag ropar APPORT med tillräcklig pondus. Fan alltså, att göra en sån usel uppföljare borde vara brottsligt. Orkar inte skriva nåt mer. Blir bara förbannad. Är grön-brun-lila i ansiktet och vill ha pengarna tillbaka, eller hyra den första filmen igen.

Happy Feet – den första – är perfekt som jullovsfilm. Happy Feet – den andra – är det inte.

Happy Feet (2006)

Happy Feet 2 (2011)