Kategori: 2011

Publicerat

Beast

I onsdags hade jag något av ett (på pappret) skräckfilmsmaraton på Stockholms filmfestival. Jag såg tre (på pappret) läskiga filmer från tre olika länder och den här lördagen kommer samtliga tre filmer recenseras här på bloggen.

Jag började eftermiddagen med den danska filmen Beast som i festivaltidningen omskrivs som” en blandning av Vem är rädd för Virginia Woolf och Alien”. Helt ärligt, vem hittade på detta? Har denne någon ens sett filmen?

Bruno (Nicolas Bro) och Maxine (Marijana Jankovic) är ett par och dom bor i en fin och dyr lägenhet i Köpenhamn. Om det stämmer att lika barn leka bäst så spelar Bruno inte riktigt i Maxines liga. Detta visas på ett övertydligt sätt genom att Maxine är vacker, smal, har perfekt hår, arbetar som smyckesdesigner och klär i tajta jeans och Bruno är gubbtjock och en typ av kille som jag tror gärna bär bruna bredspåriga manchesterbyxor och vägrar använda roll-on. Han är alltså lite småäcklig och hon är det inte.

För att på riktigt förklara olikheterna dom emellan så ska tydligen Bruno vara jättekär i sin flickvän medans hon inte riktigt är lika intresserad utan istället är otrogen med deras gemensamme vän Valdemar (Nikolaj Lie Kaas). Jag skriver tydligen för detta är inte glasklart för mig som tittar.

Vilken normal människa som helst kan se att deras förhållande är så infekterat, snedvridet och dysfunktionellt att jag inte kan förstå hur någon av dom vill vara kvar i det men tydligen ska det vara så. Hade jag inte läst på om filmen innan hade jag inte fattat att han var lycklig och kär för han är bara dum, BARA dum är han. Sen dricker han blod, Maxines blod och sen börjar han gilla kött, rått kött och någonting växer i hans mage (eller är det i hennes?) och det blir lite närbilder på nåt organiskt kladdigt fosteraktigt men mer än så blir det inte och om DETTA är tillräckligt för att filmen ska jämföras med Alien, ja, då blir jag lätt irriterad.

Och det var precis vad jag blev. Irriterad. 83 minuter danskt skräck-relations-drama kändes i baken som 383 låååånga minuter. Det här var ingen bra början på dagen men det kan bara bli bättre. Eller?

Filmen gick på Grand 4, den lilla lilla  – och sneda – salongen som var – tro´t eller ej – fullsatt! Tjejen bredvid mig hoade och tjoade och höll händerna för ansiktet vid varje scen som innehöll blod men det var jag bara tacksam över för hon höll mig vaken.

 

Publicerat

A DANGEROUS METHOD

 

 

 

 

 

 

 

Efterlängtade filmer är ofta svåra att se med helt objektiva ögon. David Cronenberg är en mästerlig regissör i mina ögon och allt han gör är intressant – om än inte alltid världsomvälvande – men när han väljer att göra en film om en galen kvinna och två av världens mest kända psykologer så inser även jag att det kan bli himmel, det kan bli helvete och det kan bli precis vad som helst däremellan.

Det blev mycket däremellan och vad det beror på ska jag försöka bena ut.

Viggo Mortensen som Sigmund Freud tar mycket plats på filmaffischer och trailers och det är fullt förståeligt då han har lyckats transformera sig själv till att bli väldigt lik denna skäggiga sexfixerade gubbe. Däremot är han med i bild procentuellt väldigt lite i filmen och det tycker jag är synd. Att han för en gångs skull är med i en dialogdriven film är bara ett stort plus även om han själv var lite orolig för just den biten.

Michael Fassbender som Carl Jung är även han porträttlik och eftersom han i mitt tycke är den mest intressanta av filmens skådespelare förlitade jag mycket av mina förväntningar på just honom. Han levererar, som alltid, men Jung är en ganska förutsägbar person och i mina ögon rätt trist, speciellt som filmkaraktär. Jag fick liksom aldrig in nåt endaste Fassbender-WOW, sådär som han lyckades framkalla i både Fish tank och Eden lake.

Vincent Cassel gör ett skojfriskt porträtt av den allt annat än monogame Otto och sen är det Kiera Knightley som filmens verkliga huvudroll Sabina Spielrein. Kiera, Kiera…Kiiiieeeeeera. Suckåfysatan.

I en helt fullsatt och knäpptyst biosalong är det inte helt kosher att börja skratta hysteriskt när det är tunga svåra scener i filmen som på pappret är allt annat än roliga. Därför får jag idag leva med sönderbitna kinder. När Kiera Knightley med VÄRSTA överspelsmanér ska gestalta denna psykiskt sjuka kvinna och trycker fram hela sin redan innan överdoserade underkäke och liksom kippar efter andan med alla småtänderna fullt synliga så är det inte en utåtagerande sjuk kvinna jag ser, jag ser Piraya 3D fast utan 3D, jag ser en Tim Burtonsk version av ett kvinnligt skelett i motion-capture, jag ser en parodi på dokumentären jag såg tidigare i veckan.

Jag vet inte hur David Cronenberg resonerade när han gav rollen till Kiera Knightley men jag antar att han behövde ett känt ansikte (till) för att finansiera filmen. Det finns många kända ansikten som ser ut som Sabina Spielrein men bara EN som lyckas transformera alla scener hon är med i till något som hade platsat i När skinkorna tystnar 2 eller Hot Shots 3. Jag hoppas att David är mer nöjd med hennes insats än jag är, för i min värld finns inte fula ord i tillräcklig mängd att tillgå för att beskriva hur jävla USEL hon är. Hennes agerande lägger sordin på hela filmupplevelsen.

Filmen som sådan är annars helt okej. Jag gör inte vågen men jag kräks heller inte. Jag somnade inte men log inte heller på vägen hem.

Efter en till synes oääändlig väntan på att bli insläppt i salongen och en givande diskussion med en äldre dam och varför det bara serveras ”tråkig Mer” och ”ännu tråkigare Ramlösa” på biografen och inte färgglada drinkar blev vi insläppta, men bara en liten bit. Personalen höll dörrarna in till salongen stängda då dom förberedde en ”liten överraskning” som inte var en överraskning mer än ett par sekunder eftersom tjejen som vaktade min dörr sa vad det var: en intervju med Viggo Mortensen via Skype efter filmen. Tjohoo liksom, tänkte jag, men för fan släpp in mig nu innan jag får en panikångestattack och som på beställning öppnades dörrarna.

Väl inne i salongen var det inget tekniskt strul alls och den kvarten långa pratstunden med Viggo efter filmen var charmigt spontan. Han tyckte Zlatan var bra men gnällig. Jag håller med. (Filmklipp från intervjun kan ses här)

Det roligaste och det som värmde mitt hjärta mest denna kväll var det jag såg snett framför mig i salongen innan filmen började. En kille läser den eeeeeminenta filmbloggen Fiffis filmtajm i sin Iphone och jag vill bara ställa mig upp och ropa nåt klämkäckt kul sådär men jag lät bli. Jag vill gärna behålla mina läsare.

Publicerat

DRIVE

Alla som känner mig vet att en viss del av min musiksmak kan läsas som en öppen bok.

Det går att höra på dom första sekunderna av en låt om det är en ”fiffilåt” eller inte (här är tre exempel på såna låtar: 1, 2, 3), det är liksom inget att snacka om. Jag älskar 80-talsmusik i alla former och jag älskar blipp-blopp och när dessa två ingredienser blandas ihop finns det inte en del av min kropp som inte ler eller hoppetihoppar.

Det finns vissa filmer som har precis samma inverkan på mig, filmer som redan efter dom första förtextsekunderna liksom står med en handtextad banderoll och hoppar och skriker ”You´re gonna LÖÖÖÖÖVE this!” och jag nickar sakta och känner den där sköna värmen sprida sig i kroppen och jag vet att nu kan ingenting gå fel, ingenting. Inledningen på Rocky IV är ett klassiskt exempel på detta.

När förtexterna till Drive visas vet jag. Rosa kursiva bokstäver av 80-talssnitt, musik som skulle passa i vilken 80-tals thriller som helst och en tystlåten Ryan Gosling i en snabb bil med en tändsticka i mungipan (homage till Marion Cobretti månne?). Jag får ståpäls på armarna. Hade jag haft redigt hundkrull i nacken (sådär som en del korthåriga killar med naturligt lockigt hår får om dom väntar några veckor för länge mellan klippningarna) hade krullet stått som spikes rätt ut från bakhuvudet. Jag hamnar i The Freaky Fantastic Film Feeling på direkten och nu finns det ingen återvändo, nu vankas det filmmys av den högre skolan och jag jublar.

Den danske regissören Nicolas Winding Refn har slagit an en ton jag inte sett på film sedan Blue Valentine förra året och att jag känner så beror inte bara på att Ryan Gosling spelar huvudrollen i båda dessa filmer. Jag tror att känslan beror på avsaknaden av ord. Både Blue Valentine och Drive är filmer som inte är rädda för tystnaden, för att låta blickar tala. Det är en fantastiskt skön känsla när denna grej funkar på film, när bilderna blir det viktiga, när historien är bra nog att berätta sig själv utan en massa förklarande ord.

Ryan Goslings namnlöse stuntman, kvinnan Irene (Carey Mulligan) och hennes son Benicio är en trio viktig nog för filmen, sen kryddas detta med Irenes äkta man som i början av filmen sitter i fängelse och en handfull gangsters som alla har sin del i historien. Historien ja, historien. Biljakter, mord, blod, passion, nattbelysning, onda män, en god och vacker mamma, Drive har ingenting nytt rent manusmässigt men det är just det som gör filmen så speciell, att det 2011 fortfarande går att göra en tämligen enkel rånar-action-relationsthriller som känns helt igenom egen, fräsch och annorlunda.

Jag har inte mer att säga än att Drive är för mig i år vad Tron:Legacy var 2010.

Du som känner mig förstår vad jag menar.

Du som inte känner mig förstår nog ändå.

Publicerat

This must be the place

Cheyenne (Sean Penn) är en föredetta superrockstjärna vars stjärna dalat betänkligt. Nu är han mer uttråkad än någonting annat. Han behöver inte lyfta ett finger för att klara sig ekonomiskt men hans fru sedan 35 år (Frances McDormand) jobbar som brandman.

Cheyenne får dagarna att gå genom att knata runt på det lokala köpcentrat släpandes på sin Dramaten-väska och hänga med den unga Mary (Eve Hewson) vars bror försvunnit/tagit sitt liv. Han känner sig skyldig till broderns död då brodern lyssnade mycket på Cheyennes depprockarmusik som inte var nåt direkt upplyftande för en redan trasig själ.

När Cheyennes pappa ligger för döden bestämmer han sig för att lämna sitt stora slottsliknande boende på den irländska landsbygden för att åka till sin far i USA som han inte varken sett eller pratat med på trettio år. Han bokar en biljett på färjan över Atlanten då han är flygrädd (bara en av många rädslor som är djupt rotade i den mannen).

Fadern visade sig vara en fd Auschwitzfånge som dom senaste decennierna av sitt liv försökt leta upp tysken som gjorde hans liv till ett helvete och när fadern dör bestämmer sig Cheyenne för att avsluta uppdraget vilket resulterar i en roadtrip genom USA med Dramaten-väskan som enda sällskap.

Sean Penns uppenbarelse får inte bara stå ut med olika reaktioner av andra karaktärer i filmen, det är många runt omkring mig i biosalongen som skrattar och jag hör ord som ”konstig”, ”ful” och ”bög”. Själv fattar jag inte grejen. Han ser ut som vem som helst av alla dom som hänger på ”mina” synthklubbar, han är inge konstig alls i min värld och jag märker efter ett tag att min inställning till honom gör filmens centrala frågeställning i princip omöjlig. Han är nämligen inte underlig alls, han har möjligtvis fastnat i en stil han hade som ung men som med stigande ålder blir allt svårare att hålla snygg. Men vem har sagt att en man måste se ut som en klippdocka från Dressmanreklamen bara för att han passerat 50?

Vad är då det centrala i filmen? Vad handlar den om? Som jag ser det handlar den om ”det gamla vanliga”: att växa upp och att hitta sig själv, så är det alltid när en film andas road trip (som om det inte går att fnula ut viktiga saker om sin egen existens eller lösa viktiga frågeställningar i hem-miljö). Det gör att jag blir skitförbannad på den sista scenen (som jag inte tänker spoila här) för den scenen visar att allt jag tror på – och allt jag trodde Cheyenne trodde på i 116 av 118 minuter – inte är sant. Resten av filmen gör mig allt annat än arg, jag sitter och myser och njuter av att se Sean Penn briljera. Han har med den här prestationen prickat in ännu en solklar oscarsnominering för bästa manliga huvudroll, att något annat skulle hända är för mig fullständigt obegripligt.

Det äkta paret Jane och Cheyenne är det omaka paret personifierat. Det går inte att bli mer omaka än så men fan så charmiga dom är tillsammans.

This must be the place är en låt av Talking Heads vars frontfigur David Byrne har gjort musiken till filmen och han syns även i en cameoroll i filmen. Filmen som sådan har lite samma känsla som Sophia Coppolas Somewhere eller Jim Jarmusch Broken flowers, det är indie när det funkar som bäst. Lite musik, en gås, en hund med tratt, lite ljud, något trasigt, lite sprit, oneliners som funkar, Harry Dean Stanton med sprillans nya framtänder och en pool utan vatten.

Fripp har också sett filmen och den förväntas få svensk biopremiär 9 mars 2012.

 

Det här är den första filmen jag ser på Stockholms filmfestival – någonsin. Jag vann ett årskort på en tävling hos Lovefilm och det gav mig den nödvändiga sparken i baken att slå slag i saken och nu sitter jag här med 1,5 meter utskriva biobiljetter i handväskan och ända fram till söndag kommer jag att tillbringa all min lediga tid i biosalonger runt om i stan.

Gårdagskvällen tillbringade jag på Skandiabiografen på Drottninggatan, Stockholms kanske sämsta biograf om än gammaldags och mysig. För första gången i modern tid valde jag självmant en plats långt bak i salongen vilket är ett måste i denna värdelösa och feldoserade salong. Det är fullsatt och all teknik gällande filmen fungerar felfritt vilket jag förstått att det väldigt sällan gör.

Det enda som förvånade mig var att filmen inte var textad men det kanske beror på att den svenska biopremiären av filmen dröjer. Eller så är det alltid så med festivalfilmer? Jag vet inte om det är så men jag hoppas inte för annars kommer jag få redigt svårt att fatta en del av veckans övriga filmer.

 

Publicerat

I don´t know how she does it

Kate Reddy (Sarah Jessica Parker) har ett såntdär högavlönat och glassigt resa-runt-på-torra-möten-och-prata-med-gubbs-i-grå-kostym-jobb, ett sånt där jobb vars titel går att uttala med inte förstå.

Kate är gift med Richard (Greg Kinnear, här i en klädsam frisyr ungefär fem centimeter längre än brukligt). Dom bor stort och charmigt stökigt och har två barn, Emily och lille Ben som en barnvakt har hand om på dagarna. Kates första prio är barnen, alltså det är vad hon själv tror. Barnen håller inte med. Familjen hamnar alltid i skuggan av hennes viktiga arbete och hennes man har ett djuriskt stort tålamod vad gäller detta. Jag hade tagit fram päronbollen efter ett halvår med henne om jag var Richard men i den här filmen funkar det inte så ty detta är en film om kvinnor för kvinnor och den handlar om den verklighet som vi kvinnor upplever dagligen, åtminstone är det vad mannen som gjort filmen verkar tro.

I don´t know how she does it hade kunnat vara en energiboost för sönderstressade mammor världen över, den hade kunnat fungera som en hejjaspark i baken eller som en påminnelse om att vi alla faktiskt gör precis så gott vi kan trots att många av oss har sjukt fulltecknade kalendrar och att det är bra nog, allt behöver inte vara perfekt men istället för att bli en positiv vind i rätt riktigt så blir filmen ett MEEEN VA FAAAAAN DÅÅÅÅÅ, i alla fall för mig.

Tillåt mig småle. Jag springer inte runt med pumps i nysnö. Jag springer inte heller mellan ett möte på ena stan till ett möte på andra sidan stan – på kullersten – i pumps utan att få knallröda kinder och svettdrypande lugg. Det skulle aldrig falla mig in att låtsasbaka en paj (alltså köpa en fabriksgjord,  knöla ner den i en ungsfast form och hälla över lite vaniljsocker) till ungarnas bakdag i skolan bara för att blidka dom där perfekta klassmammorna som önskar att dom vore Leila Lindholm. Jag skiter väl i dom! Herregud så larvigt. Jag tror inte på att en äkta man har ork, tålamod, vilja och kärlek nog att alltid spela andra fiol (med tanke på att Kate pendlar till en finanshöjdare i New York som spelas av Pierce Brosnan), jag tror inte på att så många icke-hollywood-äktenskap fixar det vardagsliv (eller brist på) som filmen skildrar och framförallt – vad fan skaffade hon barn för?

Jag känner mig som vanligt sjukt kritisk till denna typ av film för den får svaga människor att må sämre även om intentionen är precis tvärtom. Sarah Jessica Parker kan inte på något sätt symbolisera en vanlig mamma i karriären men hon är mysig som fasiken att se på film för en Sex and the city-fan som jag. Och Greg Kinnear, Greg Kinnear är mysig och behaglig att titta på, liksom Pierce Brosnan som maxar sin karaktär på alla sätt han kan. Filmen klarar livhanken på dessa tre, plus Olivia Munn som spelar Kates snörpiga och iskalla assistent Momo Hahn.

Jag hade en trevlig stund i biomörkret när jag lyckades koppla bort stora delar av hjärnan. Jag köpte floskler, moralpredikningar och låtsasfeminism några minuter här och där och fnissade till och med ibland. Hon som satt intill mig däremot, hon skrattade hysteriskt och alldeles oavbrutet mellan förtexterna och när lamporna tändes 90 minuter senare så visst kan detta vara en film som passar bättre för andra än för mig, men va faaaaan, kom igen, det går att göra bättre än såhär, det gör faktiskt det.

Den larviga kontentan är nämligen att Kate inte alls är den där framgångsrika kvinnan med en jobbtitel och arbetsuppgifter som ingen kan förstå, hon är heller inte bara mamma eller fru eller väninna eller nånting sånt, nej, hennes man säger att hon egentligen är något mycket enkelt: hon är en jonglör.

Jaha. Jamendåså. En jonglör. Hon kan få ihop sitt liv för att hon är en jonglör. Att hon riskerar hjärnblödning i det tempo hon lever är en annan femma – och en helt annan, men sannorlikt mer intressant, film.

Publicerat

WIN WIN

Mike Flaherty (Paul Giamatti) jobbar ideellt som lokal brottartränare. Han kan ha å göra med Amerikas sämsta brottarkillar, det finns inte tillstymmelse till talang laget. Mike är inte någon gladlynt person direkt, det är hans nuna som dyker om om man slår upp POSITIVISM i Nationalencoklypedin. Han känns låg, håglös, lite som att livet håller på att rinna honom mellan fingrarna och därför dyker Kyle upp och blir nästan som en gudagåva för Mike.

Kyle (Alex Shaffer) är en ung kille som rymt hemifrån och som säger sig vara barnbarn till en man som Mike har lite skumraskaffärer med. Kyle vill egentligen bo hos sin farfar men hamnar i Mikes familj OCH även i brottningslaget då det visar sig att han är en uppcoming brottar-star from Ohio.

På nåt sätt blir Kyle som ett plåster i den något dysfunktionella familjen Flaherty. Fru Flaherty (Amy Ryan) tar sig an honom och pappa Mike får något som kan liknas vid livsgnista i ögonvrån och när allt jobb med brottningslaget plötsligt får utdelning, ja, då är livet riktigt kul plötsligt. En win-win-situation för alla helt enkelt.

Jag tycker det här är en mysig film. Enkelt gjord, ett schysst hantverk, snygga och strategiskt utplacerade prylar i klara färger lite i Wes Andersons anda. Paul Giamatti kommer inte upp i Sideways–höjder men å andra sidan, gör han någonsin det nuförtiden?

Regissören Thomas McCarthy är förutom The Station agent mest känd som skådespelare och att han i 11% av filmerna han medverkat i (4 av 37) spelar någon som heter Bob.

Publicerat

THE HUMAN CENTIPEDE 2 – FULL SEQUENCE

Jadu. Var ska jag börja? Vilken ände ska jag börja nysta i?

Om jag äter smörgåsbord på Finlandsbåten och jag hör bordsgrannarna högt och excentriskt proklamera att choklad-puddingen är den godaste och mest välsmakande chokladpuddingen dom någonsin ätit så tror jag kanske på dom, i alla fall tills jag fyllt min egen tallrik och tar första tuggan och känner att det är finskt lösbajs jag silar mellan framtänderna.

Ibland känner jag mer än annars att jag behöver bilda mig en egen uppfattning om saker och ting och speciellt när det handlar om nåt som ”alla” säger är det godaste/bästa/snyggaste/ballaste som finns, eller som i det här fallet när vi snackar om uppföljaren till ”vääääldens äckligaste film”: The Human Centipede 2.

Den här gången handlar det inte om en klinisk kirurgsadist utan om en tjock parkeringsvakt vid namn Martin (Laurence R. Harvey). Han ser ut lite som om man fyllt Gollum med ister via en cykelpump i analen, lite Engla-mördaren Anders Eklund möter Marty Feldman, ja lite så på ett ungefär. För att uttrycka det milt: han ser inte så vidare värst trevlig ut.

Att detta är en uppföljare har manusförfattaren och regissören Tom Six löst på ett kreativt vis: denna Martin är i det närmaste besatt av den första filmen. Han tittar på den oavbrutet och han har bilder från filmen inklistrade i ett fotoalbum som han gömt under madrassen eftersom han fortfarande bor hos mamma och han vill inte att hon ska se vad det är som får honom att vilja masturbera medelst grovt sandpapper. Förutom denna film så har Martin två hobbys: att döda folk som parkerar i p-huset som han vaktar (och sedan spy lite och/eller behöva använda sin inhalator) och att drömma om att förverkliga den RIKTIGA tusenfotingen, den med tolv personer i rad.

Om Martins dröm går i uppfyllelse? Jorå. En film blir inte bannlyst i England helt utan anledning. Är då filmen så obscen att den förtjänar detta öde? Jag vet faktiskt inte.

För det första så är filmen inte i närheten av så äcklig som jag hade förväntat mig. När det skrivs spaltmeter om hur sablans vidrig filmen är så är det klart att jag någonstans tror att det är sant och visst är vissa scener motbjudande men jag vet inte om den är så mycket värre än en del andra filmer jag sett. The British Board of Film Classification skriver:

The principal focus of The Human Centipede II (Full Sequence) is the sexual arousal of the central character at both the idea and the spectacle of the total degradation, humiliation, mutilation, torture, and murder of his naked victims. Examples of this include a scene early in the film in which he masturbates whilst he watches a DVD of the original Human Centipede film, with sandpaper wrapped around his penis.

Javisst, grabben runkar sönder ballen med 40-papper men det är ingenting som grafiskt visas i filmen. Jag får se hans glansiga glosögon och jag får se honom riva sönder ett sandpapper men ingenting mer. Nu är den visuella upplevelsen av detta ingenting jag direkt saknar att ha i min minnesbank men det känns lite konstigt att just denna scen tas upp som en av anledningarna till att den totalförbjöds eftersom ingenting av detta faktiskt syns i bild.

Dom sista tjugo minutrarna är däremot ett formidabelt MAYHEM, det är ett bajskalas av guds nåde för sällan har väl en stor tratt nedtryckt i svalget och ett par liter laxermedel gjort mer ”nytta”. Martin framstår mer och mer som en mycket sjuk man och återigen förklaras det på film med den obligatoriska idiotmorsan, den kontrollerande gamla mamman som vägrar kapa navelsträngen. Nåja, hon tvingades till det till slut.

Jag kan inte med bästa välvilja i världen säga att det här är en BRA film men jag tycker inte den är helt igenom rutten. Fotot är snyggt liksom många av effekterna, däremot är filmen inte vare sig läskig eller underhållande. Den är liksom bara ett stort antiklimax, precis som sin föregångare.

Publicerat

Veckans dokumentär: Bobby Fischer against the world

Världens genom tidernas bästa schackspelare, så har han kallats, Bobby Fischer. Men hur är han funtad egentligen? Hur fungerar hjärnan på en man som behärskar spelstrategier som han gör? Hur beter han sig i sociala sammanhang, är han ”normal” i jämförelse med oss kanske inte riktigt lika schackintelligenta, hur hade han det med relationer, uppväxt, ja allt det där och sett ur en filmbloggares synpunkt – är det här en dokumentär som ger svar på några av dessa frågor?

Japp.

Joråsåatteh.

Visst får jag svar.

Jag får svar och nya frågor ploppar upp som jag inte visste att jag hade och jag får faktiskt svar även på dom PLUS att  jag blir skitglad över alla timmar av tålamod min morfar la ner på att lära mig schackspelets grunder och jag blir ännu gladare över att jag lärde mig spela och att han lät mig vinna ibland men inte tillräckligt ofta för att jag skulle få för mig att jag var begåvad i ämnet. Att vara ett schackgeni är nämligen ingenting jag önskar någon. Att vara Bobby Fischer önskar jag knappt Bobby Fischer själv.

Amerikanen Bobby Fischer är lite som schackvärldens Rocky Balboa. Han var USA´s kelgris gentemot Sovjet i något som kan liknas det kalla kriget fast placerad på en rutig träbit men istället för att ha fått bestående hjärnskador orsakade av aggressiva boxare har han en hel del problem i dom regionerna redan från början. Jag vet inte om han alltid var en bra mänsklig reklampelare för amerikanarna egentligen, alldeles oavsett hur smart han var. Jag känner mig rätt osäker på det.

Bobby Fischer against the world är en mastig dokumentär som rymmer alla delar av hans liv även om schack var 99,99% av det livet. Ett spännande och välgjort porträtt av en ganska läskig man.

[Filmen går att Video-on-demand-hyra på Discshop. Klicka här.]

Publicerat

MAKTENS MÄN

Jag tror att jag helt sonika börjar den här recensionen med att busvissla litegrann. Jag bara måste göra det. Filmer som denna växer nämligen inte på träd.

För mig är Maktens män själva kärnan av vad film är eller borde vara och jag ska försöka förklara varför.

George Clooney hade en idé, en bra idé, en vettig idé att göra film av Beau Willimons pjäs ”Farragut North” som handlar om Mike Morris, demokraternas presidentkandidat, hans posse och vad makt kan göra med människor. Han ville regissera filmen men inte spela huvudrollen men ibland har inte ens George Clooney något val för att finansiera sin idé, han blev liksom tvungen att ta på sig rollen som Mike Morris och nu när jag sett filmen känner jag bara: vem annars hade kunna göra det? Ingen nu levande skådis, ingen hade kunnat göra det lika bra.

Kampanjledaren Paul spelas av Philip Seymour Hoffman som ökat en hel del gubbkilon för den här rollen och jag kan lätt känna lukten av hans inrökta gröna och ganska ordinära höstjacka när han står i snöslask med lågskor och glasögonbågar som bara män har som inte bryr sig alls om sitt utseende. Att Brad Pitt egentligen skulle ha gjort den rollen är skrattretande såhär med facit i hand.

Ryan Gosling spelar Pauls högra hand Stephen Meyers och även han är FENOMENAL här. Jag är sjukt imponerad av honom och han växer för varje film jag ser och därför blev jag ganska förvånad när jag såg att han var Clooneys tredje val i rollen. Leonardo DiCaprio skulle ha gjort den men hoppade av (men är fortfarande producent) och sen var Chris Pine påtänkt men som tuuuur var slajdade Gosling in på ett bananskal och knep åt sig rollen och jag skulle bli förvånad om det inte blir en oscarsnominering av det här. Så en del av konsten med att göra en riktigt bra film handlar faktiskt om ren tur och tajming och Clooney har helt klart prickat in full pott här och det även med resten av birollerna.

Men storheten med filmen ligger inte enbart i skådespeleriet, även om det är betydelsefullt såklart. En amerikansk film som belyser det politiska spelet, som tar fram ord som moral och integritet och som får oss som tittar att fundera på det här med rätt och fel hör inte till vanligheterna. Jag vet inte någon förutom George Clooney som hade kunnat göra detta med trovärdighet, jo, det skulle vara Robert Redford. Det krävs en regissör med stake och egna klara politiska åsikter för att kunna stå för en film som Maktens män och Clooney har det, stake alltså.

Filmen är utseendemässigt enkelt gjord, lite på samma sätt som politiska filmer var under 70-och 80-talet. Det behöver inte nödvändigtvis vara snyggt när det är en viktig och hållbar historia som effektivt ska berättas. Här är ytan oviktig, det behövs inga flådiga kameraåkningar, inga balla klipp, inga slowmotionscener, inga extraordinära kulisser eller effekter och just på det här viset märks det att filmen är baserad på en teaterpjäs och att fokus mestadels ligger på människors möten med varandra.

Originaltiteln The Ides of March syftar på datumet den 15:e mars då Caesar mördades i den romerska senaten. Kanske kan filmen komma att kallas The Ides of February när det vankas Oscarsgala 2012 för om det inte händer nåt världsomvändande på filmfronten så har den här filmen stora chanser till många nomineringar, åtminstone om JAG får bestämma.

[Det är en superduperjättestark fyra, så stark att det nästan är larvigt att jag inte ger den en femma, men det är nåt filmen saknar som gör att jag inte kan ge den full pott. Kanske kommer jag höja betyget efter en omtitt, det är ingen omöjlighet alls.]

Publicerat

TINTINS ÄVENTYR: ENHÖRNINGENS HEMLIGHET

Jaha, då var jag där igen vid min fascination att ta på papper.

Tintin för mig är serieböckerna med röd rygg, tummade, vällästa, ibland så till den milda grad att sönderlästa blir ett bättre ord. Tintin för mig är händerna mot vältecknade skönt tjocka papper, bläddrande, känslan av att försvinna en stund i seriens förtrollade värld och gärna sittandes uppkrupen nånstans med höstväder utanför fönstret.

Tintin i andra hand är kassettband med Tomas Bolmes röst och att somna till ljudet av Castafiories juveler.

Idag klev Tintin på 3D-film in i mitt liv och jag skulle mer än gärna sparka ut honom igen och låtsas att han aldrig var där. Alltså, missförstå mig gärna rätt, det här är en film som är precis som George Michael sjunger, den är absolutely flawless. Det finns ingenting att gnälla över sett till tekniken för om jag trott att jag vetat vad animerad perfektion var innan det här så visste jag det inte. Men precis som när det gäller andra saker här i världen så kan perfektion slå över och bli nåt så banalt som tråkigt.

Detta det första av Tintins äventyr sett ur Steven Spielbergs ögon är nåt så underligt som ett sprakande fyrverkeri men bara med pastellfärger. Det är som att göra flamberade bananer men missa att tutta eld på spriten, som att betala 3000 spänn för en bröllops-make-up men bli sminkad med vattenlöslig mascara, som att sitta i en biosalong och se detta högteknologiska under av serietidningsadaption men ändå somna. Ja, jag gjorde det. Jag somnade. Fan vad jag sov och jag kan inte skylla på dom otroligt sköna fåtöljerna på SF i Sickla, nej, det var filmens förskyllan, inget annat.

När vi gick från bion säger min 12-årige son: ”Vad är det här 3D bra för egentligen? Jag hade mycket hellre sett den som en vanlig film för varför gör dom 3D-filmer utan 3D-effekter? Det är ju larvigt.”

Hela mitt modershjärta bultade av stolthet, jag har närt en liten kille med filmintelligens vid min barm! Han har så himla rätt. När inte ens en film som denna kan bjussa på pulshöjande 3D-effekter då vete fan om inte min tes stämmer att det enbart handlar om stålar. 130 kronor för en biobiljett, för att få låna ett par illa sittande glasögon och bli illamående för att även den där jävla texten är i 3D och rör på sig hela tiden, jag kan verkligen inte hitta en enda anledning till att det ska vara värt dom där extra pengarna. Denna film visas dessutom inte nånstans i 2D och således har vi som vill se den inget val och att inte ha några val är en situation jag inte gillar. Jag vill välja och jag vill kunna välja bort.

Jag hade sett fram emot den här filmen som en femåring på julafton och det blev inte alls som jag trodde, ändå är jag inte överdrivet besviken, jag är kanske bara lite mer sugen att ta på papper än jag trodde. Det jag lärde mig denna kväll är att när Tintin del 2 och 3 och 4 kommer på bio så tänker jag vänta tills den släpps på DVD sen köper jag den till ungarna medans jag själv sitter i soffan och bläddrar i mina serieböcker, nostalgisk och alldeles lycklig.

Publicerat

Jane Eyre

Det fanns en tid i världen då ett namn som Michael Fassbender inte fick mig att höja det minsta på ögonbrynen. Nu kan ett namn som Michael Fassbender få mig att gå och se en film på bio som egentligen inte lockar mig alls.

Skillnaden mellan då och nu heter i mitt fall Eden lake, Inglorious basterds, Fish tank och X-men: First class. Michael Fassbender har med dessa fyra filmer fått en stadig plats i mitt filmhjärta och det är alltså därför jag alldeles frivilligt grötar mig igenom två timmar högengelskt klassiskt drama på bioduken.

Jane Eyre (Mia Wasikowska) är en fattig föräldralös flicka med ett mycket speciellt inre. För henne kommer integritet och en stark självbild helt naturligt vilket är ganska ovanligt för unga tjejer alldeles oavsett klass. Hon får jobb som guvernant åt en franskspråkig liten flicka på ett stort gods ägt av Mr Rorchester (Michael Fassbender), en man som liksom en lök har många lager och skär man igenom dom finns det en risk att man börjar gråta. Han blir förälskad i Jane och hon i honom men han har ett hemligt förflutet som kommer ikapp honom. Vissa saker går liksom inte att springa ifrån.

Charlotte Brontë har med sin roman lyckats få till ett kvinnoporträtt som är både mångfacetterat och djupt och regissören Cary Fukunaga har gjort sitt bästa för att gestalta detta på film. Jag tycker inte att det gick så bra. Jag minns boken från högstadiet, då när klassikerna skulle betas av och jag inte förstod alls hur vissa av dom kunde få kallas just klassiker då dom inte gav mig någonting alls, då. Men vissa hänger fortfarande kvar i minnet och Jane Eyre är en av dom böckerna och jag får inte ihop känslan av boken med filmen, inte alls faktiskt.

Mia Wasikowska är inte Jane Eyre. Michael Fassbender är inte Mr Rorchester. Det sprakar inte det minsta mellan dom, det är inte ens en liten träflisa som tuttat eld, det är torrt som fnöske, torrt som en sårskorpa i sommarsolen, torrt som en söndersnuten nästipp efter två veckors förkylning. Fan, det är skitjobbigt det här, jag tror inte på dom alls, det här funkar inte för mig.

Filmen är långsam och vacker men rätt tråkig och eftersom den andas noll procent romance skruvar jag på mig redan vid halvtid. Jag gillar fortfarande Michael Fassbender men romantiska engelska dramor kanske inte är hans thépåse. Jag ser om Eden lake istället. Det är nog mer både hans still och min.

Publicerat

Attack the block

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns få element som är så störande som kaxiga ouppfostrade ungjävlar. Jag har sjukt svårt att frambringa tålamod och förståelse för denna del av mänskligheten fast jag vet, jag VET, jag veeeeeeeeet att det oftast beror på hur idiotvuxna i deras närhet beter sig. Barn gör inte som vuxna säger, dom gör som vuxna gör och allt det där. I know, jag fattar rent logiskt men känslomässigt sparkar jag bakut med alla benen samtidigt.

I en fattig förort till London sätter ett såntdär vidrigt grabbgäng skräck i besökare genom att knivråna dom. Sam (Jodie Whittaker) råkar befinna sig på fel plats på fel tidpunkt och hamnar mitt i dessa uttråkade, hormonstinna, gränslösa och panka killars väg. Dom robbar henne på allt hon äger och har och mitt när rånet pågår som mest tjongar det ner nåt ljusklotsaktigt mitt i taket på en parkerad bil. Gängets ledare Moses (John Boyega) klättrar in i bilen och blir attackerad av vad-det-nu-är, nåt UFO-monster-aktigt som han sen letar upp och har ihjäl. Men vad är det för nåt, vad kommer det ifrån och vad är det för håriga gorillamonster med självlysande tänder som regnar ner från himlen?

Attack the block är ingenting jag någonsin sett förut. Joe Cornish  har skrivit och regisserat en ungdomsaction-scifi-samhällskritisk-slaffsfilm som på sitt lilla vis är helt nyskapande. Därför blir jag lite förbaskad på mig själv när jag retar mig på ”missar” som att en tuff svart tonårsförortstjej har sprillans nya konståknings-skridskor ståendes i bokyllan för i samma veva lyckas han skildra vad som faktiskt händer – på riktigt – när man åker liten skruttig moppe nedför en betongtrappa och det inte är en massa balla stuntkillar som utför tricken i slowmo: det går åt helvete.

Det är inga speedade biljakter, det är moped-och-cykel-turer på cykelbanor i lagom tempo, ja, det mesta är ganska basic. Visst är filmen överdriven – heeeey det regnar aliens från himlen –  men det är ändå grått asfaltigt och ganska ocoolt allting.

Det enda riktigt coola i filmen är musiken som är signerad Basement Jaxx (här finns ett skönt exempel inspirerat av John Carpenter och hans film Attack mot polisstation 13 från 1976). Musiken gör precis lika mycket för den här filmen som Daft Punk gjorde för Tron: Legacy eller Chemical Brothers gjorde för vissa av scenerna i Hanna.

Nånstans inuti mig svider det att jag inte kan ge filmen bättre betyg än en hygglig trea men jag kan inte för jag tycker inte den är bättre än så. Samtidigt har den sköna kvalitéer som gör att jag mer än gärna rekommenderar den. Tyvärr har den premiär samma dag som Tintin och det är synd tycker jag. Jag tror att Attack the block kommer att gå relativt obemärkt förbi på biograferna men att den kanske får en välförtjänt liten boom på DVD så småningom. Jag kommer i alla fall att se om den och jag kommer DEFINITIVT lyssna en hel del på soundtracket.

 

Publicerat

CRAZY STUPID LOVE

Ibland kan jag bli förbannad när vardagen måste gå före filmtittande. Det händer inte så ofta, vare sig att jag blir förbannad över just detta eller att det ens är ett problem men när det händer så är det alltid filmen i fråga som får stryka på foten och självklart är det en film jag längtat en hel massa efter annars hade jag ju inte blivit förbannad.

Crazy Stupid Love har jag sett fram emot lääänge. Hur skulle jag ha kunnat göra annat när fyra av sex huvudrollsinnehavare hör till mina riktiga superfavoriter i skådisvärlden? Men så blev den bortkollrad vid premiären och sen kommer det nya filmer som kräver uppmärksamhet och då försvann den litegrann ända tills Movies-Noir skrev en recension och därmed sparkade en stor svart träsko rätt i rumpan på mig. Jag fick äntligen arslet ur vagnen och tog mig till en biograf och för det är jag honom evigt tacksam.

Hur förklarar jag för någon som aldrig varit kär hur det känns? Hur beskriver jag känslan när jag träffat någon som jag inte bara vill leva med utan även inte kan leva utan? Går det att berätta så någon annan förstår hur klumpen i magen fungerar, hur mörkret, ångesten, rädslan känns som infinner sig precis sekunden innan jag säger meningen ”Jag vill skiljas” högt och jag vet att det inte finns någon återvändo? Hur berättas dessa livssituationer med humor och glimten i ögat?

Aldrig någonsin i hela mitt liv hade jag trott att en amerikansk romantisk komedi skulle klara av att beskriva alla dessa känslor och mer därtill och i samma veva få mig att skratta hysteriskt, att gråta, att skämmas, att känna igen mig, att flina och att i pauserna mellan allt detta le som en påtänd delfin.

Steve Carell spelar Cal Weaver, mannen som får jag vill skiljas-meningen rakt i fejset lagom till desserten av sin fru sedan 25 år (Julianne Moore). Frun har varit otrogen med David Lindhagen (Kevin Bacon), den torre revisorn på jobbet och vill inte mer. Hon vill ut, bort, iväg och Cal har ingen plats kvar i hennes liv. Cal har bara varit med en enda kvinna i hela sitt liv och känner sig inte direkt redo att bege sig ut på jakt igen men på en bar lär han känna kvinnotjusaren Jacob (Ryan Gosling och ja, han har en kropp som tamejfan ser photoshoppad ut) som hjälper honom att hitta en ny och aningens…modernare… stil och han delar även med sig av handfasta tips för att Cal ska lyckas att få kvinnor i säng.

Det tillkommer en hel del sidohistorier som på ett skönt sätt glider in och ut ur huvudberättelsen och samtliga biroller förhöjer filmupplevelsen. Emma Stone går från klarhet till klarhet, liksom Ryan Gosling och med risk för att låta tjatig men den mannen kan verkligen spela vilken roll som helst och jag liksom-bah-waaaaaaaoooow-halllååååå-jag-typ-baah-dööööör. Steve Carell är nedtonad några hack mot sin vanliga spelstil och det är jätteskönt att han får chans att visa vilken bra skådis han faktiskt är under alla flamsiga skämt som han oftast gömmer sig bakom. Men det härligaste med alla karaktärer är att dom känns så rätt igenom vanliga, mänskliga, som du och jag med fel och brister och allt som faktiskt är bra trots att vi gör dumheter ibland.

Jag har ohyggligt svårt att hitta något som ens stavas svaghet med den här filmen. I den här genren går det inte att göra en film som är bättre än den här, inte som jag ser det. Dom har till och med fått in Spandau Ballets finfina låt ”True” i soundtracket och det ger en solklar guldstjärna från tjejen med 80-talsmusikmani.

Crazy stupid love är helt enkelt det perfekta namnet på en i stort sett perfekt film.

Filmitch har också skrivit om filmen liksom The Velvet Café och MOVIE BLOG 4 YOU.

Publicerat

EN ENKEL TILL ANTIBES

”Hej och välkomna till Filmstaden Söder. Filmen ni snart ska få se heter En enkel till Antibes. Flera av er kanske kommer att behöva en toalett och det finns bara en här utanför men en trappa upp finns det massor. Glöm inte att ta med biobiljetten om ni går på toaletten en trappa upp för det finns en kod på biljetten som öppnar dörren. Och så var det det här med mobiltelefoner. Det kanske inte är så många av er som har mobiltelefoner men ni som har ska stänga av dom nu. Tack. ”

Att gå på eftermiddagsbio och välja en icke-amerikansk film var verkligen en upplevelse. Salongen var fullbelagd till 90% och av dessa var 89,99% av besökarna över 70 år – och sen var det jag. Det fanns inte ett naturligt brunt, blont eller svart hårstrå, det var bara grå pantrar – och jag (som inte heller har naturlig hårfärg men det är en annan femma). Jag satt där alldeles ensam inklämd mellan en torrhostande tant och en orutinerad oldie som öppnade sin påse Ahlgrens bilar lagom precis när filmen började och sen envisades hon med att grävprassla, att vilja äta enbart den bil som låg längst ner i botten, en bil i taget tills påsen var slut.

Alltså, det här hade verkligen potential att bli biobesöket från helvetet. Nu blev det inte så. Tack vare den kanske viktigaste beståndsdelen i ett biobesök – filmen själv – OCH mina till åren komna medbesökare blev Richard Hoberts roadmovie En enkel till Antibes mina mysigaste biotimmar hittills i år.

Änkemannen George Olsson (Sven-Bertil Taube) fyller 73 och överraskas på sin födelsedag med att grannen hittat en annons i morgontidningen att hans hus är till salu. Barnen Johan (Dan Ekborg) och Susanne (Malin Morgan) har gått bakom ryggen på sin far. Dom vill sälja huset, ta pengarna själva och stoppa in George på ett hem för senildementa fast det enda stora medicinska felet med honom är hans hjärta.

George har dom senaste tre åren haft hjälp av en tjej som heter Maria (Rebecca Fergusson). Hon stjäl hans prylar som en korp och han vet om det. Nya mobilen kommer väl till pass och han fotar henne när hon stoppar ner sakerna i väskan för han vill ha henne kvar, hon är trevlig och duktig på sitt jobb men skulle hon en dag vilja sluta kommer han hota med att polisanmäla henne, utpressa henne lite lagom sådär för att få henne att stanna.

Födelsedagen blir en händelserik dag för hela familjen, George spelar med men har full koll på cirkusen runt omkring honom, precis som han alltid haft. Han vet att barnen inte tycker om honom och i ärlighetens namn tycker han inte om dom så mycket heller. Det har flutit mycket vatten under broarna och det är många konflikter som pyser och bubblar under ytan.  En av dom handlar om Charlotte, en fransk kvinna som spökat i hela Georges vuxna gifta liv med barnens mamma Helena (Anita Wall).

Jag undrar om jag inte satt och log hela filmen igenom. Jag hade ont i kindvecken när jag lämnade biografen och jag var alldeles varm inombords. Det var härligt att få se Sven-Bertil Taube i sitt absoluta esse, rollen som George är som klippt och skuren för honom precis på samma sätt som Ragnar i Glädjekällan var för Sven Lindberg. George är hjärtskärande, han är så fin och Sven-Bertil Taube spelar den gamle halvblinde mannen på ett sätt som bara en gammal halvblind man kan.

Rebecca Fergusson har jag enbart sett i TV-serien Nya tider innan det här och det var många år sedan nu. Hon har växt upp och hon fått fason på många av dom skådespelarmässiga barnsjukdomar som jag kunde tycka att hon hade då (detta var år 2000). Här är hon oklanderlig, jättebra och fullt trovärdig.

Kombinationen Sven-Bertil Taube, Rebecca Fergusson och Richard Hoberts fullständigt BRILJANTA manus gör att En enkel till Antibes är så nära en fullpoängare en svensk film kan komma utan att riktigt nå ända fram. Det är så nära så nära en femma och vid en omtitt är det fullt möjligt att jag höjer betyget ett snäpp. Det jag vet helt säkert är att jag aldrig kommer sänka det även om jag ser filmen hemma och inte har den äldre generationens sköna reaktioner runt omkring mig.

[Som bonus fick jag idag reda på vilka som svarar ”JA!!” på min fråga om världen behöver ännu en Stig-Helmer-film. Det skrattades hjärtligt, högt och mycket när trailern till The Stig-Helmer Story visades före filmen. Så nu vet jag. Det kommer busslastas in PRO-medlemmar på SF-biograferna under julhelgen.]

Publicerat

SVENSSON SVENSSON…I NÖD OCH LUST

När jag fick en inbjudan av mitt lokala bankkontor att gå på gratisbio så är det klart jag nappar även om det är en film jag kanske inte valt själv.

Då jag har nollkommanoll procent ränta på mitt lönekonto så blev detta ett sätt att få valuta för pengarna tänkte jag, att åtminstone få en hundring indirekt plus på kontot. Dom bjöd dessutom på popcornmingel, läsk och ett föredrag om diverse sparformer innan filmstart. Flådigt värre (haha). Nåja. Ibland är det kul att se en film som jag aldrig skulle pröjsa för att se och Svensson Svensson …i nöd och lust är definitivt en sån film.

Jag säger det på en gång: jag hatar Gustav Svensson (Allan Svensson). Han är urtypen av en man som jag avskyr med varenda cell av min kropp. Han beter sig som ett förvuxet dagisbarn,  han är egocentrisk och manipulativ och att hans fru Lena (Suzanne Reuter) stått ut med honom i alla dessa år är inte bara en gåta, det är fanimej en OMÖJLIGHET. Hon är framgångsrik, snygg, har stil, klass och smak och så är hon gift med….den där. Det finns inte.  Jag har så fruktansvärt svårt att se någon form av humor i honom. Jag kan inte skratta åt såna män, han är inget annat än patetisk.

Lena Svensson är inte mycket bättre hon heller. I den här filmens början vill hon skiljas. Det är en vecka före deras trettionde bröllopsdag och hon har varit sur och bitter hur länge? Tjugo av dom åren? Tjugofem? Nu sitter dom i alla fall hos en parterapeut som får den lysande idén att det strävsamma paret ska åka bort en vecka  – ensamma – för att lappa ihop det som (eventuellt) lappas kan och Lena säger ja men har ETT krav: hon vill inte att Gustav pratar om, tittar på eller ens tänker på fotboll under hela den veckan. Då lämnar hon in skilsmässopappren utan att passera gå.

Och vad händer? Jo, den där ryggradslöse ljugande tröstätande förtidspensionerade brevbärarjäveln lyckas såklart få allt som händer under hela veckan att kretsa kring två saker: 1. Han själv. 2. Fotboll.

Det där var alltså handlingen i korthet. Krydda detta med den sedvanliga svenska modellen för en ”rolig komedi”, dvs att det är sjuuuuukt kul med folk som luras och ljuger och sätter sig själv och andra i skiten för egen vinning. Jag må ha en pinne uppkörd långt upp i röven nu men jag kan inte förmå mig att tycka att det är kul, jag kan inte skratta åt folk som beter sig så illa. Det är liksom inte humor i min värld.

Men jag ska vara ärlig, flera scener i filmen fick mig faktiskt att skratta högt (neeeej, inte någon av dom farsartade scenerna som kretsade kring lögnerna, inte en enda). Bland annat var det en helt meningslös manlig blockflöjtstrio som var inskrivna i manus och som satt och trudiluttade i ett hörn av pensionatet. Klockrent! Jättekul! Peter Dalles mimik satt också som en smäck och flera av Suzanne Reuters oneliners var som syrliga piskrapp, sådär som hårda surisar kan vara, såntdär godis som liksom fräter sönder gommen om man äter för många.

Jag hade förväntat mig något mycket mer uselt än detta. Svensson Svensson…i nöd och lust är en film som går att se och som faktiskt har ett underhållningsvärde till skillnad mot dom mängder av TV-serieavsnitt jag tvingat mig igenom med inget annat än magsyra som eftersmak.

Men kan dom inte bara skilja sig en gång för alla? Kan den här påhittade familjen inte bara få självdö nu? Snälla. Sluta nu medans det ändå finns en flagga att hissa upp på halv stång. Den är inte stor och den är inte hel men den finns.

En ganska stark 2:a till och med. Mmmm, det var bara läsk i bankens bjudläsk. Inget starkare än så.