Filmitch-Johan är en av ganska få filmbloggarkompisar som läste min blogg även när den fanns på en annan adress och inte handlade om film.
På den bloggen kunde jag vara rätt frispråkig om både ditten och datten och inte sällan när jag skrev om mina åsikter kring ett visst land och ett visst ämne som härrör detta så fylldes inkorgen i ett HUJ av rejält arga mejl från personer med mycket tveksamt vokabulär som ville göra både det ena och det andra med mig, oftast medelst tillhyggen och/eller sina könsorgan och i princip alltid med mitt dito inblandat.
Rekordet var 140 kommentarer på fem minuter. Fan, dom bara rasslade in och jag minns att jag satt och undrade vad dessa män tror att sperma innehåller eftersom samtliga kommentarers andemening var att jag ”borde våldtas tills jag fick nån vett i kroppen”. Nuförtiden skulle man kalla dessa mejlare för nättroll, då tänkte jag mest att det var idioter. Skillnaden är kanske hårfin.
Det land jag skrev om var givetvis Thailand och det jag specifikt yttrande mig om var ”köpefruar”. Uppenbarligen ett brännhett ämne bland dessa kränkta män som inte kunde knappra på tangentbordet fort nog för att banka sans i skallen på mig, få mig att förstå att dessa unga vackra flickor med porslinshy och storlek 34 i skor faktiskt var dödsförälskade i sina babyrosa trettio år äldre män med hundkrull på ryggen och bruna fotriktiga sandaler. Äkta kärlek var vad det var och ingen ”feministflata” skulle öppna käften och påstå nåt annat.
Det är andra tider nu. Inte i Thailand men i mig. Jag har lärt mig att välja mina strider samt att stänga av öronen när jag hör historier från män som varit på ”semester” där. Dom får ha sina penecillinkurer ifred, det går inte att förändra dom, jag kan inte hacka mig in i deras hjärnor och få dom att höra det jag hör (dvs deras egna ord) och känna det jag känner, för det här är inte bara en kvinnosyn som är helt jävla bananas, det är synen på hela mänskligheten – inklusive dessa mäns syn på sig själva. Tycker jag, ska tilläggas. Det här är MIN syn på alltihop.
När jag träffade Johan härom veckan gav han mig – utifrån mina thai-aggressiva blogginlägg – ett filmtips. Teddy bear. En dansk film om en bodybuildare på jakt efter kärlek. En jättestor man med ett jättestort hjärta som beger sig till Thailand för att snabbt som ögat hitta sig en fru. ”Han är en riktig snällis”, sa Johan. ”Ge filmen en chans. Du kanske ser på alltihop på ett lite annorlunda sätt sen?”
Det är klart jag ger filmen en chans och det är klart det är värt ett försök!
Den tatuerade teddybjörnen Dennis (Kim Kold) ÄR verkligen en snällis. Eller….man kan se det som att han är snäll. Man kan också se det som att det är nåt vajsing i skallen på honom. Han är alltså 37 år gammal, världskänd och prisad inom sin sport men han bor hemma hos mamma och försörjer sig som dörrvakt. Mamma är kontrollerande, passiv aggressiv, en vidrig liten person som öppnar den (icke låsta) badrumsdörren när Dennis duschar och sätter sig och kissar alldeles bredvid. Att det är nåt skevt i DEN relationen kan till och med ett nättroll se.
Dennis vågar inte berätta att han tänker åka till Thailand så han säger till mamman att han ska tävla i Düsseldorf och då kan hon inte sova, stackars lilla mamman…Lilla pojken Dennis ska läääämna henne, buhuuu buhuuuuu, och han reser iväg med skuldkänslor upp över öronen. Så kommer han till Thailand och beger sig till en ”äktenskapsförmedlare” efter tips från den torre och aurafattige släktingen (?) som precis gift sig med sin söta thaitjej och är överlycklig över matchningen.
Resten av filmen är precis som du tror. Och jag gnisslar tänderna samtidigt som jag TYCKER att Dennis nånstans ändå försöker vara en hyvens man. Ja. Försöker. Typ. Knappt. Men ändå.
Äsch. Jag har så svårt för hela den här världen, jag blir ledsen, jag tycker det är så tragiskt bara. Jag inser (nuförtiden) att det finns många som har en praktisk syn på kärlek som jag inte riktigt har, att det är okej att ha en relation utan att det känns mys i magen, utan att man kan skratta tillsammans eller ens förstå varann. Det är fine. Jag låter det vara så. Låter dom hållas och hoppas dom är nöjda med sina liv för nånstans vill jag ändå tro att alla gör så gott dom förmår.
Men jag håller tummen för Dennis för filmen var sevärd trots att ämnet är svårt. Eller kanske på grund av.
Filmitch har också skrivit om filmen. Här är hans recension.
Finurliga övernaturligheter med Robert De Niro, Sigourney Weaver, Cillian Murphy och Elizabeth Olsen. Låter rätt okej va? Intressant rollista och den spanske regissören som gjorde Buried (med Ryan Reynolds) bakom spakarna. Rodrigo Cortés heter han. Allt känns fine så långt. Att filmen bara har sju år på nacken och att jag inte hört så mycket som en ekorre viska om den kanske borde få mig på andra tankar men nej, jag tror gott om filmen tills motsatsen är bevisad.
