Kategori: 2012

Publicerat

BITCHKRAM

Två gånger i vuxen ålder har jag önskat att jag var tonåring igen. Första gången var en novembereftermiddag 1998 och andra gången var tisdagen den 28:e augusti 2012, kl 11:50.

Första gången var när jag precis hade sett Fucking Åmål och satt och både svor över och önskade att jag hade sett filmen när jag var fjorton, så mycket enklare allt hade varit då. Min tonårstids storfilmer, Filmen G, Ingen kan älska som vi och PS Sista sommaren kändes som fossiler i jämförelse. Vilken WOW-grej det här var, fan, jag vill va ung igen!

Strax efter frukost den 28:e augusti satt jag i biosalongen på Malmö Filmdagar och skulle precis börja titta på filmen Bitchkram. Dagen innan var jag med på ett seminarium där filmens regissör Andreas Öhman också var med och vi hann prata lite om filmen, om att det alltid är svårt att göra en uppföljare till en film som blivit omtyckt och om att Andreas själv var väldigt nöjd med slutresultatet. Så jag satt där i salongen och var lite rädd. Tänk om jag skulle tycka att filmen var apdålig? Tänk om jag skulle behöva ta fram motorsågen. Ja. Tänk om. Tänk om det var som en bal på slottet då? Tänk om filmen var bra, kanske lika bra som I rymden finns inga känslor till och med? Ja, som sagt, tänk om.

Kl 11:50 är filmen slut. Jag vänder mig mot Julia som sitter bredvid och säger: ”Jag måste hitta Andreas innan jag åker hem”. Hon tittar på mig och svarar:”Vill du ha en näsduk?”

Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få en stor kram av Beppe Wolgers, att bli bjuden på den perfekta jättekoppen varm choklad, att ha på sig en randig onepiece när det är 30 grader kallt ute, rimfrost på rutorna och ha en osedd TV-serie-box som ligger och väntar. Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få ett mentalt jätteplåster som är indränkt i ångestdämpande medicin, Red Bull och Coca Cola, att få en stor jävla hästspruta med självförtroende, framtidstro och pirr-i-magen injicerad rätt in i solar plexus. Bitchkram lyckades få mig att säga orden som jag säger så sällan och egentligen inte vill: ”Tänk om jag var 16 år igen. Vad lycklig jag skulle vara då.”

Fast jag ÄR ju lycklig. Fyrtio år och svinlycklig. Jag är toklycklig över att vara vuxen och kunna ta till mig den här filmen på detta sätt. Jag är lycklig över att tårarna rinner ikapp med snoret och att Andreas stod vid den där lyktstolpen utanför bion och att jag faktiskt sa till honom precis vad jag tänkte: Du är fan bäst i hela jävla världen!

Andreas Öhman har med Bitchkram lyckats göra något som känts som en omöjlighet i svensk film: få till en helt igenom supernaturlig dialog. Jag har inte varit med om det (heller) sedan Fucking Åmål. Det är så mycket som är bra med den här filmen. Musiken används helt perfekt, klippning, typsnitt, scenografi är klockrent, skådespelarna är rätt igenom helt grymma och det är med stor glädje jag ser Fanny Ketter, min favorit från TV-serien Bron, i en av huvudrollerna. Den andra huvudrollen görs av Linda Molin från Apflickorna men till skillnad mot i den filmen har hon ett kanonmanus att jobba med här. 

Filmen är annorlunda, rolig, tokig, galen, känslosam, igenkännande, snygg och sorglig samtidigt. Alla ingredienserna är varsamt nedhällda i en fin gammal soppskål, en soppskål som jag likt Emil i Lönneberga vill trä över huvudet för att kunna slicka i mig dom sista dropparna. Jag gick från bion med en längtan efter att se filmen igen, att samla ihop alla jag känner och vallfärda till biografen för en gemensam stund av filmeufori. För det här är eeeuufooooooooria för mig. Svensk film när den är som allra allra bäst.

Bitchkram har biopremiär 19 oktober.

Publicerat

COSMOPOLIS

Tänk dig att en trasig bitter man står med en stor pistol riktad mot huvudet på en yngre svinrik storstadsyuppie. Han måste döda rikisen, han bara måste för hans fotsvamp har talat till honom. ”Jag har assymetrisk prostata” säger rikisen. ”Jag med” säger den bittra jäveln.

Tänk dig den scenen. Sug på den. Sug på den suggestiva bismaken av talande fotsvamp och snälla gör det en liten stund till. Det kommer en förklaring till varför, jag lovar.

Jag läste recensionen av David Cronenbergs nyaste skapelse Cosmopolis i Svenska Dagbladet i fredags. Det gav mig absolut ingenting. En massa uppstaplade ord till synes utan röd tråd som utmynnande i en fullpoängare från Jan Söderqvist är knappast ett rättesnöre för mig och texten inte något som gjorde till eller ifrån för mina förväntningar på filmen, dock slog det mig att texten var förvånadsvärt spretig.

Nu såhär ett par timmar efter att jag lämnat biosalongen kan jag bara säga Jääääy, Jan! Snyggt jobbat. Spretigt, my ass, den där recensionen är lika glasklar som en monteringsanvisning för bokhyllan Billy. Jag tar tillbaka allt jag tänkt för det är ingen lätt match att beskriva en film som Cosmopolis.

Det lättaste är kanske att återge dom spontana utrop jag hörde inne på biografen:

Nä nu skiter jag i det här! (en 25-åring tjej sekunden innan hon lämnade salongen efter dryga 50 minuter)

Ja fy fan! (hennes kompis som gick samtidigt)

Pieeeeeeewwwwwww. (Den där lättnadens suck jag hörde från dom två medelålders kvinnorna som gick drygt tio minuter efter dom två första).

Det här är den sämsta film jag sett i h-e-l-a mitt liv. Den absolut och utan tvekan sämsta. Ever. (Mitt manliga sällskap när filmen var slut)

Det här var faaaan ingen film ens. (Min dotter när filmen var slut och som sett fram emot detta som en utsvulten geting på ett barnkalas i juli då Robert Pattinson är sååååå snygg)

Jag vill helt enkelt aldrig mer se en film med Robert Pattinson. (Sagt av mig OCH mitt sällskap och dottern blev inte ens förbannad åt detta uttalande)

Cosmopolis är en såndär film som är så dålig att jag inte ens ids bli arg. Det är en film som leker svår, som inte kan säga en enda normal uppbyggd mening som inte behövs analyseras en fyra-fem varv och när jag analyserat klart har jag enbart förstått att undermeningen, den smarta, den komplicerade, är lika djup som en plaskpool på en radhusgräsmatta.

Om nu Don DeLillos bok med samma namn (som jag inte läst) är skriven med så styltig dialog som den är i filmen då förstår jag inte David Cronenberg alls. Det måste vara en del av den konstnärliga friheten att se till att skådespelarna pratar så det är funktionellt för filmen. Här blir det så kallt och så hackigt att vi i publiken skrattar åt Robert Pattinsons fullkomligt personlighetsdöda Eric Packer (Pattinson), det blir så fånigt att trots att Pattison nästan visar snorren så drar dottern fram mobilen och börjar instagramma – fast hon mycket väl vet min inställning till överträdelse av biografhyfs – men hon skiter i det för filmen ”är så dålig så man dööööör”. Jag håller med henne men jag dör inte, jag suckar, skrattar, skruvar på mig och vill bara att filmjäveln ska ta slut.

En pajkastningsscen får mig att gurgelfnissa så jag hade ramlat omkull om jag stått upp och när Packer med huvudet fullt av bakverk beger sig till frisören för att klippa sig (och vi har följt åkturen till den där förbannade frisören i över en timme – låter spännande va?) och väl kommer fram så börjar den gamla genuina barberaren att klippa honom med halva skallen full av kladdigt mjölgrädde. Trovärdigt? Ja, verkligen och det säger jag med min mest bitterironiska röst.

Bitter var det ja. Den bittra mannen med fotsvampen i recensionens början, har du sugit klart på den tanken än? Bra. Låt det vara så. Den scenen finns nämligen i filmen, plagierat rätt av i min text och andemeningen i detta är skummare än varenda kladdig skalbagge eller ultrablodigt effektsökeri som var så vanligt i Cronenbergs tidigare filmer.

Jag har sett många filmer av David Cronenberg i mina dagar och jag trodde att han med Cosmopolis skulle hitta tillbaka till det fantastiska han skapade med sina ”vanliga” filmer A history of violence och Eastern Promises (och som försvann som en avlöning med Freud, Jung och Kiera-hajen i A dangerous method förra året) men jag hade så jävla fel som en människa kan ha. Trailern är en riktig lögnhals, den är Pinocchio i teaserformat och jag känner mig sjukt barnsligt snuvad på konfekten.

Jag vet att det kommer vara svårt att undvika men jag skulle klara mig alldeles utmärkt om jag slapp se Robert Pattinson agera under resten av mitt liv.

Publicerat

WANDERLUST

Då så. Nu kan jag likt Gert Fylking men utan rosa träningsoverall utbrista ett hjärtligt  ÄNTLIGEN!

Wanderlust är efter många om och men äntligen sedd och SOM jag har väntat på detta. Paul Rudd och Jennifer Aniston i samma film, kan det bli bättre? Ja tänk för att det kan det och det kan jag skriva utan minsta ledsamhet i tangenttryckningarna.

Bara åsynen av Rudd och Aniston i filmer gör mig glad, resultatet kan vara i stort sett hur ruttet som helst men jag är ändå nöjd efteråt. Vissa människor har den inverkan på mig. Som han som ligger bredvid mig när jag vaknar (även när han ser ut som Plupp), som barnen även när den ena tjatar om att jag ska trycka ut varet ur nageltrånget med en nål och den andra undermedvetet får mig att memorera namnen på alla fem killarna i One Direction och sen blir arg när jag rabblar upp namnen på dessa fem som enligt ett ihärdigt rykte fått klamydia av en koala (hur fan man nu lyckas med det), som en del skådespelare som nästan känns lika familjära som klasskamrater från förr, som Jennifer Aniston från Vänner, som Paul Rudd från Vänner och som Alan Alda som har filmvärldens mysigaste mansröst.

Det som är bra med Wanderlust är att dessa tre favoriter är med, det som är sämre är att manuset inte håller. Det håller inte hela vägen, det håller inte ens långa stunder, det håller sporadiskt, jag skrattar ibland men jag skrattar inte åt handlingen i sig, jag skrattar åt att Rudd är så dråplig. Aniston får inte chans att vara komedienne på det sätt hon behärskar så bra, här är hon mest en sidekick med snyggt och korrekt balsamerat hår och hon sover med BH och korta fransiga jeansshorts. Vem gör sånt?

Om jag ska försöka beskriva Wanderlust genom att jämföra den med en annan film så känns den som en amerikansk version av Tillsammans, fast i nutid. Det låter kanske luddigt men det är det inte. George och Linda flyr i panik New York när George förlorar sitt jobb och på väg till Georges svinjobbiga bror i Atlanta övernattar dom i ett hippiekollektiv – och blir kvar. Det röks gräs och flummas och blir veganer och praktiseras fri sex och bajsas med öppen toadörr. Eller öppen förresten, det finns inga dörrar. Kollektivet tror inte på dörrar. Skillnaden mellan deras liv i stan och livet på landet bland nudister och druvtrampare är såklart jättestor och tankarna börjar virvla runt i skallen. Vad vill vi med vårt liv? Vad vill JAG med MITT?

Trots att filmen försvinner från mitt medvetande i ett otroligt tempo, till eftertexterna minns jag knappt hur den började, så är jag konstigt nog inte besviken. Jag fick ingenting mer än nittio minuter tillsammans med två mysiga skådisar men ibland räcker det. Inte för ett godkänt betyg men åtminstone för en helt okej eftersmak i munnen.

Filmen finns att hyra på Headweb.

 

Publicerat

IRON SKY

För att börja baklänges: jag trodde Iron Sky skulle vara en helrutten film.

Jag trodde lite fördomsfullt att det skulle vara en keckig finsk film med halvtaskig budget som fått göra avkall på all form av konstnärlighet frihet för att få ekonomin att gå ihop – men jag hade fel. Iron Sky har inte gjort avkall på nåt för att gå i hamn. Det här är snyggt och annorlunda och filmen har ett manus som är skrivet både med historisk sarkasm och humor. Jag är rätt imponerad faktiskt.

Nazisterna försvann inte där efter andra världskriget, å nej, dom flyttade bara lite på sig, byggde en en militärbas på månens baksida och fortsatte sin inskränkta kamp mot dom udda, dom bruna, dom tänkande. 2018 är det tänkt att dom ska bege sig tillbaka till jorden och erövra denna en gång för alla.

Den finske blackmetalsångaren Timo Vuorensola är en man med många strängar på sin lyra. Iron Sky är den första långfilmen han regisserar och det finns inte mycket att klaga på angående hans arbetsinsats. Det här är charmigt, det är coolt, jag får vibbar från Sky Captain And The World Of Tomorrow och jag blev väldans underhållen. Så tack Timo och tack till alla fans som ställde upp med pengar för att filmen skulle bli av. Såna här knasbolligheter är viktiga i filmens värld.

Filmen finns på Voddler.

Publicerat

21 JUMP STREET

Ååååå vad jag trodde att den här filmen bara skulle vara larvig men jag misstog mig. Den ÄR larvig men den har Jonah Hill och Channing Tatum, brains and looks alltså och varenda människa vet att med båda dessa egenskaper kan man komma långt – även om det är fördelat på två individer.

Den gamla TV-serien med Johnny Depp i huvudrollen är avdammad och omgjord till film och istället för att racka ner på bristen på nya idéer (som i och för sig är befogat i filmbranschen) så tänker jag göra tvärtom den här gången. Filmen 21 Jump Streep är nämligen gjord från början till slut med en stor glimt i ögat och det är en glimt jag inte riktigt kan värja mig emot.

En blandning av listmusik med stenhårda basgångar, skönt somrig action, rätt låga skämt (och en hel del ännu lägre), lättsam handling, tacksamt folk att driva med (töntiga och underbegåvade poliser) och – som sagt – en Channing Tatum som fortsätter försörja sig på sin hårdgymmade kropp och Jonah Hill som går från klarhet till klarhet som skådis. Hans version av Eminem – The-Not-So-Slim-Shady – i filmens början är rätt hjärtskärande faktiskt.

Det finns inte mycket att tillägga om filmer som denna. Antingen funkar dom eller så funkar dom inte. 21 Jump Street funkar på mig, förvånadsvärt bra dessutom och vem är jag att gnälla på en sån sak?

Publicerat

HAMILTON 2 – MEN INTE OM DET GÄLLER DIN DOTTER

Jag vägrar tro att jag är trögare än genomsnittet av Sveriges befolkning för jag vägrar tro att genomsnittet av Sveriges befolkning är så smarta att dom typ är medlemmar i Mensa.

Jag vägrar tro att jag ÄR så dum i huvet som jag känner mig under visningen av Hamilton 2 för jag sitter och tittar med vakna pigga ögon och ett fungerande intellekt men ändå, jag fattar fan inte vad filmen handlar om!

Jag försöker smälta filmen efteråt, försöker bena ut alla lösa trådar och vilka alla män var som sprang runt i filmen. Jag googlar, tittar på Lovefilms beskrivning av handlingen och tänker what the fuck, det där var inte filmen jag såg. Var har dom fått den där infon ifrån? Jag läser på SF´s hemsida och blir klokare men inte klok. Visst, ramhandlingen greppar jag, Hamiltons guddotter Natalie blir kidnappad av svartmuskiga män som vill göra henne till muslim för att straffa hennes ”onda” mamma men resten då? Alla män med olika nationaliteter som är dubbelagenter och trippelagenter och har svärd som ser ut som boomeranger och chefer med fula fitteslickarmustascher och som är naiva som dagisbarn fast dom ska vara SÄPO-chefer eller nåt. Jag fattar inte.

Sven Ahlström kan vara filmvärldens sämst castade person som Olof Cedervall, mannen jag då tror ska vara SÄPO-chef. Men eftersom jag inte är säker så googlar jag på ”Vem är Olof Cedervall” och får svaret: Olof Cedervall är en tandläkare i Norrtälje. Hitta tandläkare som erbjuder Tandblekning i Norrtälje. Ja, du ser ju. Allt är så luddigt. Jag blir liksom inte klok. Kanske är en omtitt enda lösningen men hell no, där går gränsen för min filmmasochism.

Finns det nåt som är bra med Hamilton 2? Ja. Reuben Sallmander. Jag skrattar lite när han pratar för det blir liksom too much men han är hård och han är ball och det här är inte sista gången han syns i en actionfilm.

Annars är det tunnsått med sånt som det går att vrida nån form av positiva droppar ur. Allt är totalt ologiskt. Det spelar ingen roll vilket arabland dom befinner sig i eller ska åka till, nog dyker Mouna upp som gumman i lådan, alltid med k-pistar och nån vräkig bil till hands. Och jag tror inte jag spoilar för mycket när  jag skriver att det kommer att bli ett fritagningsförsök, Hamilton vill ta hem Natalie (nähä!?) och detta gör han med hjälp av en specialgrupp bestående av fyra personer. Det är viktigt det där, det är bara fyra personer som vet om detta. Vad händer? Det kommer en HELIKOPTER och hämtar dom, en helikopter som vet precis var dom är och vart dom ska och det är inte en helikopter med autopilot direkt.

Nämen usch säger jag, precis som jag sa efter att ha sett första filmen. Tänk så mycket pengar som lagts ner på detta dravel och tänk så många genomsnittsinvånare i detta land som kommer vallfärda till biograferna för att se skiten. Jag vägrar att tro att jag är smartare än genomsnittssvensken men jag hoppas att fler säger som jag efter det här: Bespara mig en trea, jag tänker INTE se den!

Publicerat

MODIG

Jag har precis varit på pressvisningen av Disney/Pixars film Modig. Med mig har jag två juniorrecensenter, M 13 år och F 15 år. Vi sitter på ett café vid Stureplan, dricker varm choklad, äter scones och pratar om filmen vi nyss sett, den om den irländska flickan Merida som vägrar förändras och bli någon annan än den hon är och vill vara.

Jag tittar mig omkring, studerar människorna som passerar på Birger Jarlsgatan. Jag har aldrig varit på något ängsligare ställe än här. Inte någonstans i hela Sverige finns en plats där så få utseendemässigt vågar sticka ut. Att pressvisningen var bara hundra meter härifrån känns som en genomtänkt tanke, fast det antagligen inte var så.

Hur ser ni på filmen? Vad handlar den om egentligen?

M13: Den handlar om en rödhårig prinsessa som inte tycker likadant som sin mamma. Dom tycker inte lika om nåt. Mamman tjatar om hur hon ska bete sig, hur hon ska vara och se ut, hur en tjej som är prinsessa ska vara helt enkelt.

F15: Den handlar om en prinsessa som inte vill att traditioner ska bestämma hur hennes liv ska se ut.

Det här att Merida är just en prinsessa, hur ser ni på den saken?

M13: Det är inte speciellt viktigt att hon är en prinsessa men drottningen känns som att hon är som drottningar är i verkligheten. Det är så viktigt att Merida gör som man ska göra för så gör prinsessor.

F15: Det känns inte viktigt alls men det känns typiskt Disney. Det kunde lika gärna handla om precis vem som helst. Det finns massor med folk som har förväntningar på sig som dom inte vill ha. Filmen hade varit mycket trovärdigare om hon inte varit prinsessa. Bättre också tror jag.

Vad tyckte ni om filmen?

M13: Den var ibland lite komisk, ibland lite mer spännande, större delen av filmen var okej men ibland var den tråkig, lite fesljummen. Långa stunder var det ingen direkt fart i den.

F15: Jag tyckte den var bra, den kändes lite ny för att vara Disney och ny för barn som kanske inte sett så mycket film. Jag gillar hennes hår jättemycket! Den var lite förutsägbar för mig men kanske inte för mindre barn.

Tror du att mindre barn kommer tycka att den är läskig?

F15: Ja det tror jag. Vi såg den ju i 3D dessutom, då blir allt lite mer liksom. Det finns en del saker som till och med jag tyckte var läskigt.

Är Merida är bra problemlösare?

M13: Äääää, näpp. Det vet ju alla, man ska aldrig lita på häxor. Det går aldrig bra.

F15: Jag tycker inte heller hon är bra på det. Hon kunde ha förändrat sig själv istället för att försöka ändra sin mamma. Dom där förtrollningarna är jag rätt trött på, dom har man sett många gånger förut, för många gånger.

Slutligen, den kanske viktigaste frågan: Är er mamma som mamman i filmen?

M13: Hahahaha, neeeeej.

F15: Nej.

Jag: Bara nej? Hallå!

F15: Ja. Fast jag tror det finns många mammor som är så.

.

M13:

F15:

För att vara en vanlig film

För att vara Disney

.

Jag:

För att vara Disney

För att vara Pixar

Till förfilmen La Luna som andas Pixar till hundra procent och är alldeles magiskt jättefin

Publicerat

EN PLATS I SOLEN

Ingen kan säga att jag inte är idog i alla fall.

Jag känner mig som en speedad iller när jag tänker på alla mina försök att se Liza Marklunds filmade böcker med Malin Crépin i huvudrollen som Annika Bengtzon. Sex filmer, sex försök och alla gångerna har jag haft dom bästa förutsatserna. Jag har verkligen tittat med öppna ögon, jag har varje gång velat tycka att det är bra och varenda gång, sex gånger på raken, har det känts som att jag hoppat magplask från treans trampolin. Inte femman, trean. Vissa gånger har det känts som om bålen ska släppa från resten av kroppen, vissa gånger har det svidit litegrann men det har alltid känts som att det hade gått att göra bättre, lite snyggare, lite mer utan stänk.

Att filmatisera omtyckta böcker är en vansklig uppgift. Det krävs att alla i ledande position verkligen tycker om det dom gör och respekterar förlagan för när det glitchar nånstans i leden märkt det väldigt tydligt. Jag får känslan av att dessa sex filmer är gjorda enbart av EN enda orsak: att tjäna pengar. Det finns inte ett uns av genuin och kärleksfull vilja att sätta levande synliga ansikten på dessa litterära karaktärer, det är bara löpande band, det är snabbmat, det är liksom ingen finess på det hela.

Här får Annika Bengtzon åka ner till Marbella när en svensk familj hittas gasmördad. Som vanligt finns det många trådar, mycket tänkvärt speciellt om vad människor är beredda att göra för att få en plats i solen men också som vanligt så sjabblas kärnan av historien bort.

Jag är glad att det här är den sista filmen i serien. Jag är glad för att den här filmen var den sämsta, för att jag lyckades ta mig igenom nio timmar av halvkass svensk kriminaldrama, för att det är över nu. Kommer det fler filmer så säger jag nej tack, då hoppar jag över. Nu räcker det liksom.

Publicerat

BARBARA

När det skulle väljas film till Filmspanarnas förra träff kan man säga att det blev som en Bellmanhistoria. Det var en fransk (Jag minns en sommar), en tysk (Barbara) och Bellman (som i detta fall får symboliseras av Total Recall) och den valda filmen blev Bellman.

När det dök upp en helt ledig eftermiddag och längtan efter nåt som inte hade en sekund CGI-effekter på menyn smög sig på, ja då dök Barbara upp på näthinnan. Det vore nåt, tänkte jag och bokade plats i den minimala biografen på Söder. Bara en förbokad plats av dom 48 befintliga, det kan bli bra det där, det kan bli öde i salongen, det kan bli tyskt biomys på riktigt. Trodde jag.

Fan, jag känner mig enfaldig nu men jag hade hoppats på en åtminstone halvtom biograf. Istället väller det in folk, salongen blir full och jag räknar till att strax över 25% av besökarna har bredrandig tröja och av dessa är 90% av tröjorna marinblå och vita. Halvvägs in i filmen känner jag av astmaproblem som jag inte ens har. Det är varmt, det är syrefattigt, det luktar härsken parfym och fis och bredvid mig sitter ett par som tror dom är vikarierande sportkommentatorer eller nåt. ”Nu lagar hon punka!” ”Nääää, nu blir det inget bra.” ”Oj, vilket skavsår!” Sådär höll det på och jag tvingades koncentrera mig på filmen till 100% för att inte bli galen i huvudet.

Barbara (Nina Ross) är läkare och bor i Östtyskland. Hennes blivande man bor i Västtyskland och hon har ansökt om utresetillstånd men fått avslag på denna. Istället planerar hon och fästmannen för en avancerad flykt och det är ett himla trassel med alltihop. Barbara har nämligen en stasiofficer i hasorna och så fort hon avviker några timmar ringer det på dörren och det blir husrannsakan och kroppsvisitering medelst diskhandskar.

Barbara jobbar på ett litet sjukhus nånstans på den tyska landsbygden och hon jobbar nära doktor André (Ronald Zehrfeld), en man som visar upp många sidor under filmens gång. Utseendemässigt är han otroligt lik en något fyllig Tom Hanks vilket jag tror är en del av den hemtrevliga aura som han sprider omkring sig.

Filmens första ganska lågmälda två tredjedelar krattar grusgången för den sista tredjedelen som är riktigt stark. Både Nina Ross och Ronald Zehrfeld är bra skådespelare och jag uppskattar att jag aldrig sett dom i någon film förut, det gör det väldigt lätt att ta till sig denna historia. Jag har läst att filmen utspelar sig 1980 och hade jag inte läst det hade jag aldrig kunnat gissa rätt. Kanske spelar årtalet ingen roll, jag ser att det inte handlar om nutid men det är ett spann på trettio år som det skulle kunna vara.

Det är ett makalöst bra ljud filmen igenom. Barbaras klackskor knastrar perfekt i gruset, papper klipps med knivskarpt ljud, det hörs när vatten dricks. Detta i kombination med gamla tanter som äter jordnötter ur foliepåse gör att ljudbilden blir aaaningens mer utförlig än jag bett om men nånstans går det att vänja sig vid allt. Nästan allt i alla fall. Gränsen går vid brist på syre och lukt av fis. I det här fallet kokt-fisk-fis.

Publicerat

THE EXPENDABLES 2

Om inte Sylvester Stallone hade saknat sina gamla polare så mycket att han drog ihop projektet The Expendables så hade min lilla blogg antagligen fortfarande varit mikroskopiskt liten. Mängder med läsare hittade min blogg under några augustiveckor 2010 och ganska många har stannat kvar sen dess. Jag har alltså föga otippat Stallone att tacka för mycket.

Egenligen är det jag som borde fira honom, baka en jättetårta, sjunga en trudilutt, pussa lite på kinden men vad händer? HAN typ tackar MIG dels genom att göra en uppföljare till den där filmen som var sååå dålig och så nostalgisk underbar på en och samma gång OCH han odlar en långtradarmusche som jag tycker är det snyggaste som finns på var man med fungerande skäggväxt.

Stallone gav som grädde på moset fan i att regissera denna uppföljare och jag tror fler än jag gör vågen åt detta. Simon West (Conair, The Mechanic, Lara Croft: Tomb Raider) fick förtroendet och med honom bakom ratten så har The Expendables 2 blivit en långt mycket bättre film än ettan någonsin var.

Där ettan enbart var en totalt obegriplig historia med korniga actionscener ingen människa förstod sig på, där har tvåan morskat på sig i alla dimensioner. Historien är någorlunda vettig, fortfarande grovporig och hoppig men jag hänger i alla fall med på vad som ska hämtas, vem som ska räddas och ungefär varför. Actionscenerna är totalmaxade sett till ljud, våld och skottsalvor och jag kan inte för mitt liv förstå hur dessa expendablesmän kan se skillnaden på elaking och ortsbefolkning men det kanske dom inte ens gör? Det kanske inte finns hederliga människor i dom avkrokar gänget besöker? Nåja. Alla dör. Det kan jag skriva utan att spoila allt gör mycket. A L L A dör förutom dom själva. Det går inte att sitta i biosalongen och vara blödig på det viset, här är det klaffs och slaffs och pow och kabooook från början till slut and I loooooove it!

Självklart är det Sylvester Stallone som har mest screentime, hallåååå, han är ju den tuffaste av dom alla! Dessutom är han den av åldermännen som trots att han ser ut som en rik tant med nageltrång i ansiktet ändå åldrats med skön pondus och värdighet. Arnold Schwarzenegger är motsatsen, han ser precis ut som den där vaxdockan på Madame Tussaud som föreställer honom med halvt huvud i Terminator 2 och om han var en rackig skådis förr så är det ingenting mot vad han är nu. Sweet baby Jesus vad han bör hålla sig borta från filmmediet.

Jean-Claude van Damme är den nya stjärnan i gänget och han gav upphov till flera gapskratt hos mig. Med lite vitare puder i ansiktet skulle han nämligen vara en fotostatkopia av Heath Ledger´s Joker i The Dark Knight. Han är pinsamt pinsam som storskurken Vilain men bjussar på sig själv ändå på nåt underligt sätt. Annars är Dolph Lundgren klockren som galne Gunnar, Terry Crews (som var så rolig i White chicks) får in några oneliners så får mig att skratta så tårarna rinner och Jason Statham är sådär charmigt engelsk stenhård som bara han kan vara.

Det som gör att filmen höjs ett snäpp i mina ögon är scenerna mellan Stallone´s Barney och Liam Hemsworths´s Billy. Det är fina scener som känns äkta på ett sätt jag sällan ser i denna typ av film. Det är också dessa scener som gör att filmens andra halva fungerar riktigt bra och faktiskt – tro´t eller ej – gör filmen en smula känslosam.

Vad gäller kvinnlig fägring i filmen så är Maggie (Nan Yu) rätt ensam men bara för att hon finns betyder det inte att hon är väsentlig för handlingen. Amanda Ooms är med nån minut och gör det hon kan med sin lilla roll. Hon fick klappa Stallone på bröstmuskeln, något som jag själv skulle se som en redig lönebonus, men annars spelar hon mest östeuropeiskt uppriven.

För att sammanfatta mina känslor för The Expendable 2: Jag VET att det här är skitfånigt, larvigt, överdrivet, macholasse-nostalgi-dravel men det struntar jag i. Jag njöt av varenda sekund av filmen! Jag kan blunda för styltigt uttalad dialog, för hackiga klipp och för att det går att flyga mellan Nepal-Kina-USA på två minuter. Hela filmen är fullkomligt o-trolig men det är också det som gör att den funkar. Att se dom här farbröderna tillsammans gör mig varm i magen och jag känner mig alldeles kär nu.

Stallone har händer, underarmar och en mustasch jag skulle kunna döda för. Så är det. Fram med geväret. KABOOOM liksom.

Filmen:

Stallones truckermusche:

Andra filmbloggar som skrivit om filmen: Flickorna,  film4fucksake och Addepladdes j-la filmblogg.

 

Publicerat

MAGIC MIKE

Inte sedan en marskväll 1993 har jag skämts så mycket för det kvinnliga släktet som jag gör nu.

Jag fyllde 20 år 1992 och fick en present som kan ha varit på den översta halvan av min topp-tio-lista av sånt jag aldrig någonsin hade önskat mig: en biljett till Chippendales på  Konserthuset.

Chippendales. Amerikanska dansande män i stringkalsonger och hud som glänste av insmord olja och luktade som detsamma, fast i kombination med svett blir det mer som stanken av gammal bortglömd stekpanna. Jag vet det för i presenten ingick nämligen efterföljande fotografering. Jag med en chippendalare på varsin sida. Det blev ett minne för livet fast kanske inte på det sätt som var meningen.  Jag minns deras kladdiga kroppar, känslan av plastmänniska, den där sunkiga känslan av människor som gör precis vad som helst för pengar och dom svenska kvinnornas vrålande ringande i öronen.

Jag satt på min plats i Konserthuset och tittade mer på publiken än på åmandet och kråmandet på scen. Vuxna människor, vuxna kvinnor ur alla samhällsklasser stod upp och skrek som om dom inte druckit på ett decennium och dom halvnakna männen var ett glas vatten i Gobiöknen. Illande, panikslagna iiiiiiiihiiiiiii-skrik, ögon stora som tefat, salivsträngar som hängde som draperier ur mungiporna, trosor som kastades på scen. Det hoppades, dansades, suckades, trånades och jag satt där och undrade var fan jag hamnat. Vad är det här för grottmänniskor, var kommer dom ifrån, är det möjligt att kvinnor kan bete sig såhär? Jorå, det är det. Däremot trodde jag inte att jag skulle få vara med om det igen men jorå, igen, så blev det.

Magic Mike är en saga som vi sett så många gånger förut men då med kvinnor i huvudrollerna. I Burlesque var det Christina Aguilera,  i Striptease Demi Moore och i Showgirls Elizabeth Berkley som kastade kläderna för sin försörjning, i Magic Mike är det Channing Tatum, denna guds gåva till kvinnorna, som strippar loss inför skrikande tjejer som proppar kalsongerna fulla med gröna sedlar. Matthew McConaughey spelar hans chef och Alex Pettyfer Mikes polare som dras in i den här världen mer eller mindre självvalt.

Precis som med en ”konsert” med Chippendales så är höjdpunkten med denna film med nästannakna juckande snyggingar den kvinnliga publiken. Filmen är nämligen inte speciell alls. Det finns ingenting med filmen eller historien som jag inte sett förut och då jag inte lider brist på manlig hud i min närhet så har jag heller inget behov av att vråla mig hes i en biosalong så fort något sådant dyker upp. Men om jag ska göra nån form av snabbanalys gällande decibellstyrkan på kvinnoskriiiiiken i salongen så finns det många sexuellt frusterade tjejer-kvinnor-damer på Södermalm i Stockholm som inte har minsta problem med att sitta och svanka i en biofåtölj.

Jag skäms. Jag skäms fast jag vet att den enda jag bör skämmas för är mig själv. Jag skäms för att det sitter kvinnor i en biosalong som högt och bittert säger ”jaaaaa, sånt här får man ju aldrig hemma” fast jag vet att om den äkta mannen till vederbörande skulle börja strippa i vardagsrummet med latexstring juckandes mot en polisbatong så skulle hon knappast få vackra rosor på kinderna. Hon skulle skratta sig fördärvad och säga ”vafan håller du på med, har du blivit galen eller?”

Jag skäms av spegelscenen, när Matthew McConaughey ska lära Alex Pettyfer hur man gör när man tar av sig kläderna på ett sexigt sätt inför….engagerade….tjejer och jag skäms för en del av dansnumren som blir alldeles too much. Jag längtade efter min skämskudde, jag borde ha gapskrattat men det blev så pinsamt att jag svalde allt och satt mest och vände och vred på mig.

Varför gör en regissör som Steven Soderberg en film som Magic Mike?  Han kanske vill vända på frågeställningarna tänker jag, kanske vill han visa att en kvinnas reptilhjärna knappast skiljer sig alls från en mans? Han kanske gjorde den för att han gillar Channing Tatum och ville ge honom en roll att bita i på riktigt efter patraskfilmen Haywire? Han kanske gjorde det för att han….kunde? Personligen tycker jag nämligen att filmen är så pass ointressant att jag har svårt att tänka ut något logiskt svar på mina tidigare frågor. Filmen hade kunnat funka om den var lite charmigare men killarna tar sig själv på ett sånt jävla allvar att det är svårt att liksom skala av den och se filmen för vad den är, vad den nu är.

Jag gillar Channing Tatum och jag gillar honom inte mindre efter det här. Han har en unik förmåga att vara värsta skitsnygga killen men ändå kännas som den vanliga grannsnubben, lite som en manlig motsvarighet till Sandra Bullock. Lyckas man fixa en roll som Magic Mike med hedern i behåll då är man fanimej bra och Channing Tatum ÄR bra. Tyvärr tycker jag precis tvärtom om Matthew McConaughey nu. Jag har inte haft några större problem med honom förut men nä, det räcker, det går bara inte. Jag kan inte se honom såhär, det är alldeles ovärdigt. Han luktar genom duken, han stinker desperado och gammal chippendalesolja och beter sig och ser ut som en man gjord av plast.

Plastmän är sällan trovärdiga. Jag litar inte på felfria snubbar. Dressman-män, Elloskillar, Calvin Klein-modeller, människor som ser ut som Kendockor och utstrålar hårdplastpersonlighet är totalt ointressanta både i verkligheten och på film. Det är på den gärdsgården Channing Tatum sitter och dinglar med benen. Han trillar inte bakåt, han trillar inte framåt, han sitter bara där och ler med sin perfekta sixpack och jag skulle kunna bjuda hem honom, dricka en massa sprit och sjunga Singstar en halv natt. Den känslan får jag och den känslan är skön. Inte sann, men skön.

Publicerat

FRIENDS WITH KIDS

Jag var liksom lite Alfons Åberg den kvällen.

Jag tänkte att jag skulle lägga mig, jag skulle bara titta liiite på film först. Kanske titta på första halvtimmen och sen se resten imorgon när jag är lite piggare? Jag är ju inte dum i huvudet, jag VET att jag behöver sova, måste sova om klockan närmar sig midnatt och alarmet ringer 06.15. Jag fattar! Hallåååå, kom igen! Jag skulle ju bara titta lite, börja titta, liksom nosa på filmen och sen stänga av. Lukta på den hembakade banankakan, kanske smaka lite på ett hörn och sen spotta ut resten. Skitlätt, jag har gjort det förr, jag kan den grejen, vet precis hur man gör.

Men vad mysig den är tänker jag efter första tjugo minutrarna och skiter lite i både morgondagen och Alfons för en stund. Vilken skön film. Jag fnissar och mår alldeles bra. Ett kompisgäng på sex personer, två par plus Julie som är den eviga singeln (Jennifer Westfeldt) och Jason som avverkar damer på löpande band (Adam Scott) befinner sig både mitt i livet och vid ett bord mitt i en restaurang. Efter en högljudd diskussion om hur fan man är funtad som förälder när man tar med sig barn på en dyr fin restaurang släpper det ena paret bomben: Vi ska ha barn!

Paret som är först ut att skaffa barn är Leslie och Alex (Bridesmaidsstjärnorna Maya Rudolph och Chris O´Dowd), paret som är tvåa ut är Ben och Missy (Jon Hamm och Kristen Wiig) och sen är det Julie och Jason som aldrig verkar hitta nån presumtiv mamma/pappa till deras framtida barn. Så, dom bestämmer sig för att skaffa barn med varandra. Vad kan passa bättre, dom är ju ändå bästa vänner?

Fan, klockan är snart ett. Jag ska upp om fem timmar och det är nästan en timme kvar av filmen. Meeeeh, jag ska bara titta liiite mer, jag tänker inte alls titta klart, herregud hur korkad tror du att jag är? Men man blir liksom pigg av att fnissa och filmen är ju sådär perfekt med skön musik och karaktärer som är både snygga och fula och snälla och dumma och helt jävla fel och jättebra samtidigt. Alltså alla karaktärerna är det, sådär som du är och jag är. Bra ibland och dåliga ibland. Sådär som alla människor är, det är ju det som gör oss alla intressanta och det är det som många filmer i den här genren misslyckas med. Det gör inget att det visas lite snor, fulgråt, trasighet och att folk gör tokiga val, det är bra, heja sånt!

Jennifer Westfeldt som spelar huvudrollen i filmen även skrivit manus och regisserat den. Wohooooo säger jag, snyggt gjort, verkligen! Friends with kids är nämligen en såndär film som inte tar (eller får) jättestor plats i massmedia men som kommer att leta sig fram till sin publik på andra sätt. Det är en film som kommer hålla länge, som jag kommer se om många gånger och som – AJ FAAAN DÅ – klockan är typ TVÅ nu och här sitter jag och skriver alldeles frustande och rabies-salivig runt munnen.

Jag tycker ju bara att det var en sån jättemysig filmstund, okej, det är mitt i natten och jag kommer se ut och bete mig som en statist ur The night of the living dead på jobbet imorgon men hey, spela roll, I´m worth it!

När Alfons Åberg sa jag ska bara så var han en litet barn. Jag är vuxen, jag kan ska bara hur mycket jag vill för jag är vuxen och tar ansvar för mina handlingar precis som Julie och Jason tar ansvar för sina. Så nu tänker jag se om filmen och sen åker jag direkt till jobbet. Ska bara hämta ett glas mjölk först.

Publicerat

LIVSTID

Nämen NU snackar vi!

Livstid börjar med fem minuters faktiskt spänning. Jag njuter samtidigt som jag räds en smula att den schyssta början snabbt ska blekna och att resten av filmen ska bli lika beige som dom fyra föregångarna (Nobels testamente, Prime time, Studio Sex och Den röde vargen) men min rädsla visar sig vara obefogad. Livstid är en BRA film.

Men vari ligger skillnaden? Varför funkar den här filmen? Varför känns samtliga skådespelare som att dom skärper sig, som att dom hoppat upp ett snäpp? Min enda förklaring är regissören Ulf Kvensler. Han har regisserat en film i serien och det är Livstid och jag kan inte låta bli att fundera på hur resten av filmerna hade varit med honom i registolen. Jag imponeras, jag gläds, fan det GÅR JU att göra spännande film av dom här böckerna, varför görs det inte oftare? Varför ser inte dom andra regissörerna det Kvensler ser?

Livstid är inte en bättre historia än dom andra i serien men överföringen från bok till film har skötts på ett alldeles ypperligt sätt. En försvunnen liten pojke, en skjuten polispappa, en psykotisk mamma, en polis som är vän till familjen hamnar mitt i mordutredningen och den döde polispappan som även är ”känd från TV” har en gloria som snart hamnar på sned.

Jag känner mig glad. Det känns skönt att det femte försöket ÄNTLIGEN bar lite frukt. 89 minuter svischade förbi och jag blev underhållen på precis det sätt som kriminalfilmer som dessa ska leverera. En skönt stund framför TV:n, inga direkta irritationsmoment, en historia som håller, karaktärer som visar känslor som jag faktiskt tror på, befogad musik och en god eftersmak. Härligt. Tack!

Publicerat

TOTAL RECALL

Det här med att gammal kärlek aldrig rostar tror jag inte ett dugg på. Jag tror att kärlek antingen håller sig konstant som en varm känsla i magen eller mattas av och försvinner i nåt som bäst kan jämföras med likgiltighet. Alla gamla kärlekar fastnar inte lika hårt i medvetandet och det gäller alldeles oavsett om det gäller kärlek till en annan människa eller kärlek till en film.

Med det i bakhuvudet gick jag till Filmspanarnas gemensamma biobesök i lördags. Månadens val var Total Recall, remaken på filmen med Arnold Schwarzenegger som jag tycker så hemskt mycket om och som kan beskrivas som en konstant filmkärlek för mig. Hur skulle det gå? Hur skulle det bli? Hur illa kan det vara liksom? Skulle regissören Len Wiseman slakta min gamla favvo jämns med fotknölarna eller skulle han göra något alldeles eget, något som jag kunde se utan obligatoriska jämförelsegrubblerier i biofåtöljen.

Colin Farrell är Douglas Quaid, mannen som beger sig till Rekall för att få nya minnen inplanterade. Han lever i en dyster värld som består av två länder, Brittiska federationen och på andra sidan jordklotet, Kolonin. Däremellan finns en form av gigantisk hiss, eller högteknologiskt tunnelbanetåg om man så vill, som går genom jordens inre och som kallas The Fall. The Fall tar mängder med pendlande människor till sina jobb i Kolonin och vagnen är i det närmaste identisk den jag satt fastspänd i 1991 i London när jag besökte Alien War.

Nu kan jag välja mellan att antingen försöka förklara storyn eller att inte göra det och jag väljer det senare. Om Total Recall-originalet kan uppfattas som luddigt, snurrigt och totalt ologisk så är det ingenting mot denna film. Jag tror att det absolut smartaste man kan göra om man vill se den här filmen är att låta hjärnan gå på tillfällig semester. Pausa hjärnan och skruva upp synen till max, för det här är en fröjd för detta sinne. Effekterna, världarna, scenografin är superhäftig och jättepåkostad och jag kommer på mig själv med att krysta fram WOW-ljud fler än en gång, fast tyst då för att inte störa. Sen tänker jag även den förbjudna tanken, den där jag skäms lite för men ändå känner måste upp till ytan: Varför gjordes inte filmen i 3D? Den skulle som kanske första film någonsin verkligen göra sig i det formatet.

Skådespelarmässigt känns Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel bitvis mer som statister än som huvudrollsinnehavare. Dom fungerar som skyltdockor för asballa CGI-kläder och gör sitt bästa med att föra den luddiga historien framåt men det är gott så, jag har inget negativt att säga om någon av dom. Kate Beckinsale kan ta mer stryk än någon kvinna jag känner till, Anna Laurell blir tuff som överkokt broccoli i jämförelse. Men hon är cool Kate, hon funkar bra i den här rollen även om hon verkar ha fler liv än en katt och jag hoppades att hon skulle dö snabbt, kvickt och NUUUU under filmens sista halvtimme för det blev bra segt med alla dessa utdragna fajtingscener.

Betygsmässigt pendlar filmen mellan en stark fyra (för det visuella), en trea (för skådespelarprestationer och musik) och en svag tvåa (för den omgjorda historien och för jag sista halvtimmen fick träsmak Ben Hur-style). Samtidigt ÄR det en actionstänkare och alla som inte sett originalet kan nog tycka att det här är nyskapande och fräsigt på många sätt.

För mig blir Total Recall anno 2012 en kärlek som rostar, flagnar och fort glöms bort medans originalet bibehåller sin plats i mitt bultande filmhjärta.

Här är dom andra filmspanarnas tankar om filmen: Har du inte sett den?, The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer och DIMDB.

Publicerat

PROJEKT X – HEMMAFESTEN

På Filmspanarnas förra träff sa en filmbloggarkollega att han hade sett den här filmen och sen i förbifarten la han till: ”det är en såndär film du skulle såga direkt Fiffi”.

Såna uttalanden gör mig nyfiken. Vad är det med filmen Projekt X som gör att det torde vara en usel film i mina ögon? Klart jag måste testa. Är min filmsmak dessutom så uppenbar att det går att läsa mig – och den – som en öppen bok? Är jag så enkelspårig, jag som själv tycker att jag är rätt open minded och sällan dissar filmer enbart på grund av sunkiga fördomar eller vad andra tycker, säger eller skriver.

Sagt och gjort. Projekt X fick bli mitt eget Projekt O (som i objektivitet) och min hemmafest bestod av att ensam och allena avnjuta denna film utan risk för ååååååh-vaaaad-dåååååligt-suckar i ena örat och oiiihiiiiiii-fniss i det andra. Tyvärr laddade jag inte upp med en ljummen BiB-tetra dåligt vitt vin och ostbågar som legat i en öppen påse alldeles för nära diskbänken alldeles för länge, jag tror nämligen att dessa små bihang hade gjort mitt projekt till en fulländad upplevelse för både kropp och själ. Kanske hade det inte hjälpt men jag hade i alla fall blivit lite lullig och det hade hjälpt vill jag lova!

Projekt X – Hemmafesten, tre alldagliga, ickepopulära, hormonstinna och socialt missanpassade killar ska ordna en fest i den ena killens föräldrafria jättehus. Jag kan säga det på en gång: ja, det går käpprätt åt helvete. Det går åt helvete på alla sätt en föräldrafri fest kan gå åt helvete på.

Vad gör då en sånhär film med en sån som mig? Får den mig att länga tillbaka till pubbetiden och sakna jättefesterna jag aldrig fick gå på? Får den mig att vilja transformeras till en såndär skitsnygg långbent äldre tonåring som varenda finnig jävel drömmer om att öva bowlinggreppet på?  Får den mig som vuxen att förbanna det faktum att jag satt barn till världen, ett barn med långa ben och ett som snart kommer börja bowla i sömnen? Får den mig att aldrig någonsin mer lämna över hemmet i barnens ansvar, inte ens när jag går ner till centrum för att köpa mjölk?

Vad gör den med mig, denna film som jag spåddes såga redan innan den var sedd? Jo det ska jag tala om. Den får mig att bli så trött att jag längtar efter jordens största glas med Red Bull & Jäger. Den får mig att sucka, inte på grund av filmens handling utan för att handlingen inte är filmad med hjärta. Filmen är liksom bara dålig. Bara. Dålig.

Den bästa skådespelarprestationen i hela filmen kan en fyrtio centimeter hög trädgårdstomte stoltsera med. Han visar fuck-you-fingret åt världen och jag förstår honom. Ingen har frågat honom om han vill vara med, han har inte skrivit på något kontrakt, han får inte procent på vinsten. Han sitter fastspänd under ett bilbälte i baksätet på en trist familjebil och pekar långfinger åt alla som tittar på.

Markus, du hade rätt. Det här är en film som jag sågar men jag sågar den en av enda anledning: den är fullkomligt U S E L.