Kategori: 2012

Publicerat

WOULD YOU RATHER

Alla som känner mig det allra minsta vet att om det finns någon typ av människor jag avskyr som pesten så är det rika människor som använder sina pengar till att ”köpa” andra människor. Nu menar jag inte ”köpa” i betydelsen ”betala bra för tjänster som den icke-rika människan okejat”, jag menar när pengar används för att köpa känslor, moral, kroppar….liv… och när det sker i situationer när den rika vet att den icke-rika av olika anledningar inte kan säga nej till dessa pengar.

Men alla människor har ett pris, alla handlingar också och den här filmen visar med all önskvärd tydlighet just detta.

Iris (Brittany Snow) sköter sin svårt sjuke bror i hemmet utan varken ekonomisk eller praktisk hjälp från någon. Dom har inga föräldrar i livet och nära vänner – om det funnits några – har försvunnit. Brodern behöver en benmärgstransplantation, och det helst igår, för att överleva men det finns ingen ekonomisk möjlighet till att få detta genomfört.

Men så får Iris frågan av en läkare på sjukhuset att närvara vid en middag som även innefattar en form av ”lek”, en tävling där vinnaren går från middagen med cash nog att lösa alla skulder och betala all behövlig sjukhusvistelse och nödvändiga operationer. Iris kan, efter noga överväganden, inte tacka nej. Å andra sidan vet hon inte riktigt vad hon gett sig in i. Frågan är OM hon vetat, hade hon tackat ja eller nej då? Första tanken är såklart nej, men samtidigt…..fan vet.

För att vara en liten anspråkslös och föga känd skräckisthriller så tycker jag den har väldigt många plus. Skådespelarna agerar mycket övertygande, både rätt kända ansikten som Brittany Snow, John Heard, Jeffrey Combs och June Squibb men även dom för mig helt okända Jonny Coyne, Sasha Grey, Charlie Hofheimer och Enver Gjokaj imponerar. Kanske speciellt den sistnämnde Gjokaj som är huvudperson i en riktigt hemsk scen.

Att betyget jackades upp från en stark trea till en fyra beror på slutet. Det passade mig som handen i handsken.

Vill du veta/höra mer om den här filmen? Klicka in dig på Snacka om films hemsida (eller där poddar finns) och lyssna på mig och Steffo när vi fördjupar oss i ämnet. Klicka på avsnitt nummer 3.

Publicerat

DARLING COMPANION

Diane Keaton, Kevin Kline, Mark Duplass, Richard Jenkins, Dianne Wiest, Sam Shepard och Elisabeth Moss i rollistan.

Regisserad av Lawrence Kasdan.

Åsså handlar filmjäveln om en hund!

Bland det sämsta skit jag sett i år.

 

.

.

.

Publicerat

Tre om en: TRE KORTFILMER MED MINA FAVORITSKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

LITTLE FAVOUR (2013)
Manus och regi: Patrick Viktor Monroe
Favvoskådis: Benedict Cumberbatch

Alla har vi väl någon gång sagt ”kan du göra mig en tjänst” till en vän? Kanske har vi även fått frågan? Den här lilla filmen drar en ”liten tjänst” till sin spets kan man lugnt säga.

Blod, pangpang, dyra bilar och lens flares som skulle göra Michel Bay grön av avund. Man hinner berätta mycket på 22 minuter om man bara vill.

.

.

.

SERGEANT SLAUGHTER, MY BIG BROTHER (2011)
Manus & regi: Greg Williams
Favvoskådis: Tom Hardy

Trots att man får se Tom Hardy spritt språngande supernaken i den här lilla filmen så kan jag inte säga att den är särskilt upphetsande.

Dan (Hardy) har bestämt sig för att gå med i främlingslegionen och hans yngre bror är måttligt förtjust. Liksom jag. Fast jag överlevde 13 minuter utan större men för livet.

Här kan du se filmen.

.

.

.

PITCH BLACK HEIST (2012)
Manus & regi: John Maclean
Favvoskådis: Michael Fassbender

Snyggt, sobert och filmat i svartvitt får vi följa två tjuvar som ska utföra en kupp, kruxet är att larmet aktiveras i ljus varav dom tvingas göra detta i totalmörker. Liam Cunningham och Michael Fassbender är mästertjuvar – och också rätt mysiga.

Den här filmen vann en BAFTA för Bästa kortfilm 2012. Ibland undrar jag verkligen varför filmer måste vara 2,5 timme långa när det går att säga så mycket på 13 minuter. Less is more. Väldigt ofta.

Här kan du se filmen.

Publicerat

THE SCAPEGOAT

Sen jag kom på min förtjusning för dubbelgångarfilmer är det som om ögonen transformerats till nån form av slamsug. Jag försöker luska fram fler filmer i ämnet, det kryllar verkligen inte av dom men dom finns. Dead Ringers, Enemy och The Double i all ära men det finns fler, min högt älskade och überromantiska Sommersby till exempel eller denna film som jag ”sprang över” av en slump på Netflix.

Filmen utspelar sig i England 1952. Johnny (Matthew Rhys) är ett överklass-as. Han bor på en såndär överdådigt brittiskt gård på landet tillsammans med fru, barn, mamma, svägerska och personal med – givetvis – hår uppsatt i stram knut i nacken. Han är notoriskt otrogen, har problem med spriten, ljuger och jävlas. Ingen tycker om honom.

John (Matthew Rhys) har fått sparken från din tjänst som lärare i grekiska på en pojkskola. Han var omtyckt och trivdes med sitt jobb men var övertalig, rektorn uppfattade andra ämnen som viktigare att satsa på. John lever ett ensamt liv men nån moster som närmast anhöriga och det är ingen som saknar honom när han tar sig in till London för att ta sig ett glas och summera livet en smula. Han ställer sig vid bardisken och försöker beställa men bartendern behandlar honom som luft. Till slut kommer nån fram och ger honom växeln trots att han inte har beställt något. I ögonvrån ser han en man, en man som ser ut exakt som honom själv och han bestämmer sig för att gå efter honom.

Två identiskt lika män men två diametralt motsatta personligheter i en välspelad film med klassiska twistar. Matthew Rhys är verkligen jättebra i din dubbelroll, Andrew Scott (Moriarty i Sherlock) sticker ut i en liten roll och Alice Orr-Ewing gör sin roll som Frances, kuvad hustru till Johnny, med den äran.

Gillar man brittisk adel, gammalengelsk inredning och/eller dubbelgångarfilmer är det här en film att kolla in.

Publicerat

Sista dagens duo: GINGER & ROSA

Ginger (Elle Fanning) och Rosa (Alice Englert) är riktiga BFF:s, sådär som man tänker sig två tjejer som alltid varit bästa vänner. Man tänker att det kommer vara så för evigt, att ingenting kan komma emellan en vänskap som är så pass stark.

I 1960-talets London demonstrerades det mot och för både det ena och det andra, det var viktigt att ha en åsikt och våga stå för den. Ginger och Rosa vågar, speciellt eftersom Gingers frispråkiga pappa Roland (Alessandro Nivola) är en stor och stark förebild.

Jag vet inte om det här är manusförfattaren och regissören Sally Potters självupplevda historia men det stämmer i ålder, i uppväxtområde samt i hårfärg. Att Sally Potter är Ginger alltså. Fast här är Elle Fanning Ginger, hon ÄR Ginger och för mig är det hon som är filmens stora behållning.

Det tog mig tre kvällar att se filmen, jag somnade obönhörligen men inte på grund av att filmen var tråkig eller dålig utan för att jag var så sjukt trött. As simple as that. Och varje gång när jag började om från början tänkte jag ”satan vad bra hon är Elle Fanning”. Ingen på jorden kan skratta lika naturligt sorglöst som hon. Det är nästan så hon ser lite….korkad….ut när hon skrattar men å andra sidan, vem gör inte det? Men att bjussa på sitt eget naturliga skratt sådär på film, det hör inte till vanligheterna.

Ginger & Rosa är helt enkelt en BRA film, en film som man knappt tänker på är en film, den bara flyter på och ger mig en inblick i en helt annan värld.

Jag måste säga att Ginger och Rosa är en stark duo. Skådespelarmässigt glänser den ena medans den andra är helt okej men tillsammans, tillsammans är dom… Nej, jag tänker inte spoila nåt alls av handlingen här. Se filmen istället.

Det här var den sista duo-filmen i detta tema, i alla fall för den här gången. Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

.

Publicerat

Dagens duo: VENUS AND SERENA

Gosh vad man är bortskämd med bra dokumentärer! Jag märker det så tydligt när jag ser motsatsen, alltså såna som inte är sådär jättebra. Venus and Serena är en sån. 99 minuter tennisdokumentär om idrottsvärldens coolaste och mest framgångsrika systrar, Venus och Serena Williams, en film som på pappret borde vara superintressant men som blir just ingenting på grund av skit bakom spakarna. Jag har liksom ingen annan förklaring än att regissörerna Maiken Baird och Michelle Major faktiskt inte har koll på vad dom pysslar med.

Ett tips till Maiken och Michelle – kolla in Sportspegelns årskrönika. Leta upp gamla avsnitt av Lilla Sportspegeln, äsch vad fan det räcker om ni kollar in Sportnytt vilken torsdagskväll som helst om det bjuds på en kortintervju med någon sportutövare, det är mer nerv i ett trettio sekunder långt inslag i ett tio minuter långt sportnyhetsprogram än i denna sportdokumentär i långfilmsformat och det gör mig faktiskt lite förbannad.

Historien om systrarna Williams är nämligen jättespännande. Uppväxta i Compton, i det kaliforniska ghettot, med en pappa som tiggde använda tennisbollar utanför sportanläggningar, la dom i en kundvagn och drog hem den till sina tjejer, tränade med dom, slet som en tok för att ge dom ett bättre liv. Den bästa och enda lösningen han kunde komma på var att dom båda skulle bli bäst i världen på tennis. Och det blev dom. Båda två.

Ja du hör ju vilken stark grundstory det finns där, det är ju bara att börja gräva vidare men nej, Baird och Major väljer att göra filmen till stora delar som en reklamvideo för systrarnas största tennissegrar – med sedvanlig ”tuff” musik lite för högt i bakgrunden (och DÄR har dom ännu mer att lära av TV-sporten!). Varenda gång det hettar till och blir riktigt intressant så klipps det till något fluffigare och ytligare.

Det är inte bortkastad tid att se filmen, det är bara synd på så goda ärtor. Det kunde ha blivit så himla mycket bättre.

Att säga att Venus Williams och Serena Williams är något annat än den i princip perfekta duon vore tjänstefel. Om nån begåvad filmare INTE gör en kanondokumentär om dessa systrar så är det också tjänstefel. Går det att göra en remake på The Blob går det att göra en remake på Venus and Serena.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

.

Publicerat

SAVING FACE

VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK?

Eller folk förresten, det går att vara mer specifik än så i den här frågan. VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ PAKISTANSKA MÄN SOM KASTAR SYRA I ANSIKTET PÅ SINA FRUAR? Vad är det för jävla snack om att dom vill ”skydda sin värdighet” på det här sättet? Har man ens rätt till värdighet om man häller batterisyra i ansiktet på en sovande kvinna, en kvinna mannen ifråga dessutom säger sig älska och sen tänder på?

Usch, jag mår verkligen piss av att se såna här filmer men jag känner att det är viktigt att jag inte avstår. Det hjälper inte att blunda, skiten finns ju kvar och jag gillar inte att ta den enklaste vägen. Över hundra pakistanska kvinnor per år utsätts för denna vidriga form av ”straff” för att dessa småkukade jävla as ska känna sig lite större, lite bättre, lite…manligare.

Jag är så arg att jag skulle kunna tänka mig att åka till Islamabad med en dunk syra och ge igen, öga för öga, tand för tand, köttslamsa för köttslamsa men samtidigt, vad hjälper det? Det som hjälper är att dessa kriminella män kan straffas för sitt handlande så att dom fattar att det inte är en rättighet vilket är lätt att tro eftersom det fram till 2004 inte fanns några lagar som reglerade detta överhuvudtaget. Nu har sekulära lagar ersatt vissa av sharialagarna och gjort det aningens drägligare för kvinnor. Aningens. Pakistan är fortfarande ett jävla skitland. (Läs gärna mer här om du är intresserad).

Saving Face vann en Oscar 2012 för bästa dokumentära kortfilm. En välförtjänt vinst.

[Filmen finns på Netflix]

Publicerat

Dagens duo: FRANCES & GLORIA

Jag tror det här är första gången i bloggens drygt femåriga historia som det inte går att hitta en filmposter med korrekt titel. Alltså, det går bara går inte. Filmen är så hemlig att inte ens originalaffischen finns på IMDb.

Bye Bye Blondie är i alla fall originaltiteln på filmen som på svenska heter Frances & Gloria. Eftersom jag normalt sett använder mig av svenska titlar i blogginläggen så tycker jag att filmen gills i detta tema. Så får det bli.

Frances (Emmanuelle Béart) är en välskräddad, gift och lyckad TV-personlighet med ett eget konstprogram. Gloria (Béatrice Dalle) är temperamentsfull, svartklädd, yvig och har inte riktigt hittat rätt i livet. När Gloria blir utkastad av pojkvännen Bernhard har hon ingenstans att sova men en vän hjälper till. Samtidigt, av en slump, möter hon Frances.

Men kanske är det ingen slump? Frances har nämligen letat efter Gloria, länge. Dom båda hade ett passionerat förhållande i tonåren när Frances var en ung sökare och Gloria en utåtagerande punkare som åkte in och ut på psykavdelningar.

Det finns en hel del anledningar till att denna film inte är bra. För det första är hoppen mellan nutid och dåtid inte bara meningslösa, dom är övertydliga och dåtidens Frances och Gloria spelas av två skådespelare som varken är bra eller speciellt lika sina äldre versioner. För det andra, den första wow-känslan jag kände när jag hittade en film med två så balla kex som Béart och Dalle i huvudrollerna förpassades snart till en slags morrande gäspning.

Jag står helt enkelt inte ut med Béarts (på senare år) frivilliga transformering till anka. Hon har ett duckface som fan inte är rimligt. Läpparna och delar av kinderna sticker ut (i profil) så det är det enda man ser, alltså denna supervackra människa som fallit för nutidens förstoringsmode, det är så….synd. Béatrice Dalle är däremot svincool fortfarande. Gluggen mellan tänderna är kvar, hon ser helt enkelt ut som en äldre version av sig själv i Betty Blue, vilket borde vara så naturligt att man inte ens tänker på det men så är det inte, tyvärr.

Problemet med Béart och Dalle är att mötet dom emellan är så häftigt på pappret men i filmen blir det ”bara” Béart och Dalle som försöker kyssas så naturligt dom kan – vilket inte går speciellt bra. Det är knappt det går att titta utan skämskudde.

Det tredje problemet är regissören Virginie Despentes. Hon har inte gjort så värst mycket mer än denna film och Baise-moi, filmen som får symbolisera nånslags ”ta ingen skit-mentalitet” för kvinnor och jag tror kruxet med henne är att hon har en jäkla massa att säga men att film inte är hennes bästa uttrycksform. Hon kanske borde skriva debattartiklar, teckna seriestrippar, uppföra en balett, göra nånting annat än film – tack.

Att filmen klarar sig från det lägsta betyget är enbart på grund av Béatrice Dalle. Jag vill se mer av henne.

Frances och Gloria som duo? Nej. Inte bra. Duos funkar bara när man känner att dom ÄR en duo, att dom är bättre tillsammans än var för sig. Så är det inte här. Det kan bara inte bli godkänt, inte på en fläck.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

.

 

 

Publicerat

Dagens duo: HEMINGWAY & GELLHORN

Nångång ibland händer det att jag slår på TV:n och just precis i samma sekund börjar en film jag längtat efter att se. Nångång ibland händer det även att filmen visas på SVT och att jag därmed utan minsta tveksamhet sätter mig ner och ser den. Filmer som går på reklamkanaler är i 999 fall av 1000 helt ointressanta för mig.

Denna SVT-mitt-i-prick hände mig med Hemingway & Gellhorn, en film jag haft på ska-se-listan länge. Alla filmer med Nicole Kidman ligger där men oftast inte så länge. Jag gillar henne, fy tusan alltså vad bra hon är. Och här, här börjar filmen med Nicole som gammal, med massiva rynkor sitter hon och röker och tittar rätt in i kameran. Kanonstart! Trovärdig sminkning, en blick som säger massor, Nicole är så klockren som Martha Gellhorn, jag känner det direkt. Jag är desto mer nervös för Clive Owens gestaltning av Ernest Hemingway, den karismatiske författaren, gift med Pauline Hemingway (Molly Parker) och pappa till ett gäng barn (tre för att vara exakt) men jag behövde inte oroa mig, Clive fixade biffen.

Historien om när Hemingway träffade Gellhorn och hur deras relation utvecklade och invecklade sig gör sig väl på film. Båda var krigskorrespondenter, båda bevakade såväl det spanska inbördeskriget som andra världskriget och båda var stora personligheter med integritet och stark vilja. Martha Gellhorn var även inspirationskälla till Hemingways roman Klockan klämtar för dig som han skrev 1940.

Hemingway & Gellhorn är precis som Behind the candelabra en TV-film och båda dessa är långt mycket bättre än många av filmerna som görs för biodistribution. Ser vi en ny era för TV-filmer? Det kanske är dags att sluta se dessa som något B, något sämre än ”riktig film”, något som luktar Hallmark?

Som filmduo betraktad är Clive Owens Hemingway och Nicole Kidmans Gellhorn kanske inte hundraprocentiga men väldigt väldigt bra. Det sprakar om dom, deras kärlek – och framförallt passion – är trovärdig och dom är snygga ihop. Ingenting att klaga på där. Herregud, Clive Owen spelar knappt över! Bara en sån sak.

 

 

Nästa måndag sätter jag tänderna i en ny duo.

.

.

Publicerat

THE PACT

Annies (Caity Lotz) mamma har precis dött och Annie befinner sig nu ensam i sitt föräldrahem och ska försöka reda ut lite ditt och datt inför begravningen. Det låter och gnisslar i huset, saker flyttar sig, det känns lite läskigt tycker Annie. Samtidigt är hennes syster Nicole försvunnen liksom hennes kusin Liz. Var kan dom vaaaaaaraaaaa?

The Pact hade premiär på Sundancefestivalen 2012 och fick rätt bra respons. Jag har lite halvsvårt att förstå vad som är så toppen och nyskapande med denna film speciellt efter att någorlunda nyligen ha sett både Sinister och The Conjuring som känns betydligt fräschare och väldigt mycket mer otäcka. Men det var liiite otäckt att se Casper Van Dien igen, jag tror inte jag sett honom sen Starship Troopers var på tapeten, men han sköter sig här, det gör han.

Om du ska ha en skräckfilmsnatt ihop med några lättskrämda vänner så är The Pact ett givet filmtips men den kräver mörker och mys för att fungera fullt ut. Eller en åskådare som är aningens mindre hårdhudad än undertecknad.

Publicerat

THANKS FOR SHARING

Adam (Mark Ruffalo) är singel och sedan fem år nykter från sitt sexmissbruk men han kämpar dagligen, hela tiden, för att inte trilla dit igen. När han träffar den hypersportiga Phoebe (Gwyneth Paltrow) sätts hela hans liv på spel.  Mike (Tim Robbins) är gift med Katie (Joely Richardson) och går även han på möten för att hålla sitt sexmissbruk i schack. Att han fortfarande är gift är en gåta, även för honom själv.

Neil (Josh Gad) är en överviktig läkare som på grund av otaliga lagliga övertramp gällande sexuella trakasserier är tvingad att gå på möten för att få ordning på sitt missbruk. Tanken är bra, om han bara insåg att det han gjorde och gör är fel. Dede (Alecia Moore) är en av få kvinnor på träffarna. Hon kan inte umgås med män på andra sätt än sexuella och har nu förlorat precis allt sen hon låg med sin bästa väns man, en snubbe hon inte ens gillade.

Här har vi då människorna som vi får följa i detta tämligen lättsamma sexmissbrukardrama. Männen har största fokus men det är kvinnorollerna – och skådespelarna – som lyser. Gwyneth Paltrow är bra som kontrollfreak och Alecia Moore (Pink) tror jag vi kommer få se i många filmer framöver. Hon agerar som om hon aldrig gjort annat.

Filmen i sig är så mycket av en medeltrea som en film kan bli. Funktionell för ett par lediga timmar i soffan men inget jag funderar på efteråt. En vardagkvällsfilm kanske man kan säga såhär på en lördag.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: DUNDERLAND

Med risk för att verka tjatig, jag VET att jag skrivit om detta förut, men min relation till det norska språket har en hel del att göra med min åsikt om denna film så jag måste skriva detta igen.

Bland det läskigaste jag någonsin sett på TV var en barnprogram som började sändas 1980 som hette Professor Drövels hemlighet. Det handlade om dom norska bröderna Gaus, Roms och Brumund Dal som ger sig iväg i kanot längs Överfloden för att ta reda på vad som hänt denne professor som varit försvunnen i över 20 år. I slutet av varje avsnitt hördes en norsk berättarröst som sa ”Gå ikke glipp av neste spennende episode av Professor Drøvels hemlighet” och jag satt och hackade tänder. Jag var så JÄVLA rädd, jag var så rädd att jag får ont i kroppen bara av att skriva detta.

Min grundkänsla när jag hör en norsk berättarröst på film är alltså RED ALERT! RED ALERT! Hjärtat börjar slå och jag känner mig olustig, vill helst stänga av och lyssna på eurodiscohits från 90-talet eller nåt annat glatt istället. Men vad gör man inte för skräckfilmstemat, herreguuuuuud alltså, jag bah biter ihop asså, jag bah sätter mig på händerna och tvingar mig att titta vidare. Man är väl ingen mes? Dunderland – here I come!

Året er 1695. En ung pike ved navn Johanne Nilsdatter beskyldes for hekseri. Bakbundet kastes hun i det bunnløse tjernet Djupkista i Dunderlandsdalen. Hun forsvinner i dypet og blir aldri funnet. I årene som følger rammes dalen av en rekke uforklarlige tragedier. Lokalbefolkningen mener en forbannelse hviler over stedet og forlater det isolerte dalføret.

(Läs det där med en norsk berättarröst i åtanke. Vidrigt va? Gurr.)

Trehundra år efter att Johanne Nilsdatter blev den sista kvinnan i Norge som dödades på grund av att hon var häxa kommer en teatergrupp till Dunderlandsdalen. Dom ska sätta upp en pjäs som handlar om häxprocesserna. En morgon är huvudrollsinnehavaren bara borta, ja såklart blir det så.

Precis som så många andra skräckfilmer är Dunderland ”inspirerad av verkliga händelser”. Det behöver inte betyda ett dugg eller så betyder det massor men det enda som spelar nån roll för mig är om den är bra eller inte. Jämför jag Dunderland med en av skräckgenrens mest kända och mest hajpade häxfilmer Blair Witch Project så är Dunderland en Prinsesstårta och Blair Witch Project en torr okryddad konsumskorpa. Jag tycker nämligen om Dunderland och jag tycker om den av två anledningar: den är helt otroligt snyggt filmad och den skrämmer mig. Mission accomplished alltså, det är ju liksom meningen med en skräckfilm.

Idag har Filmitch sett At the Mouth of Madness. Klicka här för att komma till hans recension.

Publicerat

SPEGEL SPEGEL

Jag gillar inte att skylla ifrån mig men på riktigt, varför har inget sagt nåt? VARFÖR I HELA FRIDEN HAR INGEN SAGT NÅT?

Kunde inte nån endaste filmintresserad människa ha nämnt att det är Tarsem Singh som regisserat dagens film? Tarsem Singh, den smått geniala regissören som gjort både den fantastiska The Cell och den fantastiska The Fall. Ja just det, DEN Tarsem Singh!

Spegel spegel hade biopremiär bara några månader innan den mediokra Snow White and the Huntsmen vilket säkert gjorde att många fick lite Snövit-overload i hjärnan och valdes det mellan någon av dessa filmer vann säkerligen ”det stora blockbusternamnet” Kristen Stewart. För vem fick maxpuls av en Snövit spelad av Lily ”vemärdetdå” Collins? Och vem brydde sig om Julia Roberts som en ond drottning när hon tävlade mot Charlize Theron i den andra filmen? Och vem kände till regissören Tarsem Singh? JAG kände till Tarsem Singh! Men orkade jag kolla upp vem som regisserat en film som via filmaffischen utstrålande jag-äter-hellre-det-där-giftiga-äpplet-än-ser-filmen? Nej, precis, det gjorde jag inte. Men NU vet jag.

Den välkända sagan om Snövit, hennes onda styvmor drottingen, dom sju dvärgarna och den fagre prinsen blir – filtrerad genom Singhs färgsprakande hjärna – något annorlunda och tämligen magiskt. Det är en rolig film, en fest för ögonen, det är makalösa klänningar, fin musik, det är tjuvaktiga dvärgar på hoppstyltor, det är en Julia Roberts som är härligt Suzanne Reuter-bitsk, det är en charmig Armie Hammer som prinsen och en ljuvlig Snövit i Lily Collins gestaltning (hon är så himla lik en ung Audrey Hepburn!). Som familjefilm skulle jag säga att det är nåt att bita i för alla åldrar och smaker vilket man verkligen inte kan tro vid första anblicken om man, liksom jag, fastnade med ögonen på affischen och gäspade käkarna ur led.

Det finns filmer som heter regissörens namn + filmens titel (exempel Lee Daniels´ The Butler). Hallå världens filmbolag, kan vi inte bara komma överens om att detta gäller för Tarsem Singhs filmer framöver? För tänk vad som hade hänt om denna film hade hetat Tarsem Singhs Spegel Spegel. Jag hade definitivt sett den på bio och inte – som nu – hyrt den på Itunes. Fast å andra sidan, den funkade på TV:n med. Jäkla underhållande film det här!

 

Publicerat

A FANTASTIC FEAR OF EVERYTING

Är A fantastic fear of everything för Simon Pegg vad The Machinist är för Christian Bale och Dallas Buyers Club för Matthew McConaughey? Har han blivit sjukt smal eller är han bara otroligt bra sminkad? Sånt sitter jag och tänker på medans filmen passerar mina ögon.

Det är en sjukt snygg film. Kul filmad. Skojfrisk idé. Den handlar alltså om en författare som specialiserat sig på att skriva om seriemördare och som till slut blir så rädd för precis allting som kan döda honom plus alla spratt fantasin spelar honom att han blir i princip galen. Han springer omkring i kalsonger med en brödkniv i handen och räds skuggor, täcken, ljud, bilder – ja, sig själv med i princip.

Filmen är knappast bra men den är sevärd ändå på nåt sjukt litet vis. Väldigt litet vis.

Publicerat

DISCONNECT

Finns det någon riktigt bra svensk översättning på ordet disconnect? Stänga av, koppla ur känns inte ens nästan rätt, i alla fall inte i sammanhanget som denna film åsyftar till.

Om man istället ser till ordet connect – ansluta, förena, förknippa, anknyta – och tänker sig motsatsen så hamnar man mer rätt. Man kan nämligen ”disconnecta” på många sätt och det är precis vad denna films karaktärer gör.

Den gifta kvinnan (Paula Patton) som förlorat en son och har en man som vägrar prata om det (Alexander Skarsgård). Hon går med i en stödgrupp på nätet och lättar sitt hjärta för en man vars fru gått bort (Michael Nyqvist).

Ben, en ung musikskapande kille utan vänner (Jonah Bobo) får plötsligt en Facebook-kompis vid namn Jessica. Det han inte vet är att Jessica inte finns, att hon är skapad av två klasskompisar enbart i syfte att driva med honom.

Nina (Andrea Riseborough) jobbar på en TV-kanal och drömmer om ett scoop. När hon får kontakt med en ung kille (Max Thieriot) som tjänar sitt levebröd på att utföra sexuella tjänster via webkamera är lyckan gjord. Tror hon.

Det här är bara exempel på vad filmen handlar om. Det är många fler karaktärer inblandade, till exempel Jason Bateman som spelar Bens pappa så otroligt fint och Haley Ramm som Bens syster, hon får en lysande guldstjärna för en av filmens allra bästa scener (som utspelar sig vid ett bord vid skolans lunchmatsal).

Den röda tråden filmen igenom är datorer. Den handlar om att vara uppkopplad, vad man kan göra, vad som kan hända, vilka livsavgörande laviner som kan startas via en enkel knapptryckning. Datorerna är dock alltid i bakgrunden, dom är reagenter och inte centralfigurer. Jag kan tänka mig att det är som för dom flesta av oss, vi lever med datorer och uppkopplade mobiler som en del av livet, det är inget vi direkt tänker på, inte förrän det möjligtvis går överstyr.

Disconnect är en film som börjar bra men som sakta men säkert jobbar sig uppåt och när den är slut blir jag lite ledsen, jag vill se mer. Det är ett solklart filmtips för en regnig sommardag!