Kategori: 2012

Publicerat

Veckans Cruz: TWICE BORN

Jag undrar hur det kom sig att spanjorskan Penelope Cruz, amerikanen Emile Hirsch och bosniern Adnan Hasković hamnade i en film som spelades in i Sarajevo av den italienske regissören Sergio Castellitto. Jag undrar också hur det kommer sig att jag inte en enda sekund irriterar mig på att filmen är dubbad på italienska. Kan det bero på att filmen är….bra?

Nja. Riktigt så enkelt är det kanske inte. Filmen har mycket som är bra men också en del som är mindre bra. Men det filmen HAR är två huvudroller som gnistrar i varandras närvaro. Kärleken, passionen mellan Gemma (Penelope Cruz) och Diego (Emile Hirsch) känns så äkta att den nästan går att ta på och det är den kärleken filmen handlar om. Två väldigt olika människor som inte kan vara ifrån varandra, en önskan och längtan efter ett barn som inte vill bli till och en tonårspojke som inte vet om sitt ursprung.

Filmen hoppar i tiden mellan en äldre Gemma och den yngre och tidshoppen fungerar fint. Hela filmen känns välgjord och trovärdig, jag kan tänka mig att romanen som filmen är baserad på är väldigt trevlig läsning och antagligen går in ännu mer på djupet i Gemmas och Diegos relation än filmen gör. Det jag inte förstår är just språket, varför i hela världen är den på italienska och varför fick Emile Hirsch rollen när han inte pratar språket?

Fast….jag är glad att Emile Hirsch fick/tog jobbet och jag är glad att Penelope Cruz sa ja. Personkemi som här ser man väldigt sällan på film. Som jag ser det är det här är stort skådespeleri i en liten liten film.

Publicerat

ANTIVIRAL

Filmen handlar om nåt – men jag kan inte riktigt förklara vad.

Filmer har nåt – men jag kan inte sätta fingret på det.

Filmen är snygg men olidligt långsam. Den har en intressant grundhistoria men berättas på ett tråkigt vis och den är finurlig men har alltför genomskinliga skådespelare för att jag ska orka engagera mig.

Jag tror det här är en science fiction-film som vill vara skräck men som blir ganska…fånig. Ska jag jämföra med någon annan film blir det som av en händelse Shivers från 1975 (Frossa på svenska), en av David Cronenbergs första långfilmer. Antiviral är nästa generation Cronenbergs första långfilm. Brandon Cronenberg.

Jag är inte så värst imponerad av filmen men kommer hålla ögonen öppna framöver. Snubben heter ju Cronenberg, hur skulle jag inte kunna göra det?

Publicerat

THE ICEMAN

Det finns två skådespelare jag inte gärna skulle vilja möta på en dåligt upplyst gångväg en sen natt i februari: Michael Shannon och Ray Liotta. Båda är med i den här filmen. Ingen är snäll.

Men först måste jag lägga höger handflata på min högra kind och vänster handflata på den vänstra. Sen håller jag ihop fingrarna men spretar med dom utåt samtidigt som jag trycker in händerna mot kinderna så dom blir sådär ”putiga”. Sen tittar jag rakt fram med spänd blick och höjer rösten som om jag suttit i publiken hos Ricki Lake och säger: OOOOOOOOH MAAAAAAAJ GÅÅÅÅDDDDDDDDDDD! Ooh maaaaj gååååd Michael Shannon vad bra du är!

För det är han. Michael Shannon är så jävla bra som massmördaren Richard Kuklinski, mannen som under sin 22-åriga karriär som kallblodig mördare misstänks ha mördat över 100 människor men blev dömd för att ha dödat endast tre.

Det här är alltså ännu en based on a true story men skulle kunna vara en thriller vilken-som-helst. Att det är sant gör filmen varken bättre eller sämre. Det som gör filmen annorlunda är att flera av dom kända namnen i birollslistan (James Franco, Chris Evans och Stephen Dorff) knappt går att känna igen. Även Winona Ryder i den kvinnliga huvudrollen ser annorlunda på nåt litet sätt, sådär så man inte är riktigt hundra på om det är hon eller inte.

När jag tittar på The Iceman vandrar mina tankar ibland iväg mot Lawless, en av 2012-års bästa filmer och en film som ganska otippat gled in från sidan och hockeytacklade mig rätt mot den svinkalla sargkanten. Utan övriga jämförelser (såsom handling) så är dom båda genuina Filmer av ypperlig klass, otroligt välgjorda och med många skådespelare som verkligen presterar på toppen av sin förmåga. Det är också två filmer som inte alls fått den uppmärksamhet dom förtjänar.

Skulle jag möta Michael Shannon en mörk natt var det än må vara och skulle han titta på mig med Richard Kuklinski-blicken så skulle jag sannorlikt baja ner mig så till den milda grad att det bara vara att skicka kläderna i närmsta sopkorg och springa hem med bar underkropp. Att han kan spela sådär iskall, jag blir rädd, jag blir på riktigt rädd.

Publicerat

SMALL APARTMENTS

Jonas Åkerlund. Avklippta tånaglar i ett kuvert. Little Britain-Matt Lucas. En död man. Drömmen om Schweiz. James Caan. Rosa flocktapet. Juno Temple. Massor med tomma PET-flaskor. Rebel Wilson. En jättefin gammal kermitgrön Ford. Johnny Knoxville. En stor tutande lur. James Marsden har lagt hår. Blodspott. Fuck life. En pratande hund. Landstingskalsonger. DJ Qualls är inget barn längre. Bowling. Dolph Lundgren. Soldusch. Självhjälpsbok. Rosie Perez. Lukten av terpentin. Amanda Plummer. Höga vita strumpor och lågskor. Mord. En brunklädd Billy Crystal. Kikarspana på grannar. Misshandel. Misär. Hårlös albino.

Och Per Gessle.

Vilken jävla skön åktur!

Publicerat

BROKEN

När We could watch movies sammanfattar filmåret 2013 har Gustav listat en film som nummer sju som helt gått under min radar. Broken. En film han jämför med Fish Tank. Fish Tank alltså!

Tim Roth vann Stockholms filmfestivals Bronshäst för Bästa manliga skådespelare 2012 för sin roll som den unga flickan Skunks pappa i den här filmen och inte ens när jag läser detta ramlar nån pollett ner. Jag har verkligen inte hört talas om filmen förrän nu.

Det är en dryg vecka sedan jag såg filmen och en dryg timme sedan jag tänkte på den sist. Däremellan har den ploppat upp titt som tätt i tankarna, den vill inte låta mig vara, den vill inte släppa taget, den knackar mig på axeln och vill vara med. Själv är jag inte så säker på att jag vill att den ska följa mig som en skugga, det är en hemsk film och en hemskt jobbig film att se men på nåt sätt är den kanske nyttig. Den ger perspektiv. Den känns så väldigt verklig och det är en verklighet som är så långt ifrån en mysig tomtebolycka man kan komma.

Jag kan inte låta bli att tänka på TV-serien Svenska hjärtan. En radhuslänga. Grannar som umgicks men som egentligen inte hade något mer gemensamt än adressen. Det var diskbänksrealism a la vardag i Svenneland, en icke överdriven sådan. Broken ger mig vibbar av Svenska hjärtan men ändå inte, ändå verkligen inte.

Vid en återvändsgata, precis invid en vändzon ligger en handfull hus. Ordinära smutsiga tegelvillor i en norrförort till London. I ett av husen bor en man, en ensamstående man tillsammans med sina tre döttrar. Mamman är död och pappan försöker sköta hem och liv. Det går inte så bra. Han är arg, döttrarna är arga, jobbig aura i den familjen helt klart. I ett av dom andra husen bor Rick, en utvecklingsstörd och genomsnäll pojke, tillsammans med sina föräldrar och i ett tredje bor Skunk, en elvaårig tjej med skinn på näsan som bortsett från sin diabetes tar itu med livets klurigheter på ett rätt skönt sätt. Hon pratar och gör, sätter ord på sina känslor och frågar om sånt hon inte vet. Hon känns trygg, som om hon kommer växa upp till en fullt fungerande och vältänkade ung kvinna.

Skunk (Eloise Laurence) bor med sin bror Jed och pappa advokaten Archie (Tim Roth) då mamman lämnat dom för en ny kärlek. Au pair-tjejen Kasia (Zana Marjanovic) håller familjen flytande, likaså Kasias pojkvän Mike (Cillian Murphy) finns till hands.

Jag vill inte riktigt berätta mer om handlingen, inte mer än att det händer grejer. Broken handlar om så mycket. Om att växa upp, om mobbning, om kärlek, om fördomar, om icke fungerande vuxna som skapar icke fungerande barn, om att dåliga saker ibland händer helt utan förklaring, om att överleva, förlåta, förstå, älska och att inte fastna i hat. Samtidigt är det det där med misärfilm som gör att många drar sig för att se dom, domedagskänslan, det där med att när allting till synes inte kan bli svartare så dras svångremmen till och det blir ännu svårare att andas, ännu vidrigare, ännu mer ner på botten. Och när man är där nere på botten så öppnas en lucka i golvet och man spolas ner i avloppssystemet och solen slocknar och luften fylls av oljesot och ögonen av små små metallstift.

Det är så långt ifrån tjosanhejsan man kan komma så jag förstår att man väljer att inte se skiten. Jag förstår att det är enklare att se Pretty Woman för trettisjätte gången eller titta på nån bonnlurk på TV som söker en fru. Jag tror bara att det ibland kan vara nyttigt att se sånt som inte är rätt igenom lättsmält.

Det som gör Broken till en MYCKET sevärd film i denna genre är skådespelarna. Jag tycker så mycket om att se Cillian Murphy spela snäll, att se Tim Roth spela normal och att se Eloise Laurence starta en skådespelarkarriär som (tror jag) kommer gå spikrakt uppåt. Att se Broken gör att jag känner mig tacksam både för det jag är, det jag har och hur jag mår men även tacksam för film som medium. Historier som berättas lika fint som denna förtjänar att ses. Av många.

Publicerat

WHAT MAISIE KNEW

Om du har barn och lever med barnets förälder men vill förändra din livssituation – se den här filmen.

Om du har barn och är nyskild – se den här filmen.

Om du har barn, har gått igenom en separation på ett vuxet sätt men lever med skuldkänslor och tycker att du inte riktigt räcker till – se den här filmen.

Om du tyckte Kramer mot Kramer var en svinjobbig film – se inte den här filmen.

Om du vill se en hejsanhoppsan-slippa-tänka-och-känna-film – välj någon annan film än denna.

Om du brukar gilla Julianne Moore och/eller Alexander Skarsgård så är det inte alls säkert att du gillar dom här.

Om du har sett Philomena och gillar Steve Coogan så tycker jag han är en tämligen ”normal” Steve Coogan här.

Om du har svårt för barnskådespelare som kanske inte sätter sina scener helt hundra men ändå vill se en film med en ung flicka i en viktig roll – välj In America istället.

Om du vill ha en långfilmslång lektion i hur du INTE bör agera som förälder – se den här filmen.

Personligen tycker jag inte filmen är jättebra för jag känner inget mer än jättedistans till alla inblandade men samtidigt sitter jag i soffan med ont i mellangärdet. Filmen är så jobbig. Stackars Maisie och nånstans även stackars föräldrar som är så jävla egocentriska att barnet inte ens kommer i andra hand, kanske i tredje, fjärde på viktighetsskalan. Men hon är bra att ha som påtryckningsmedel och maktfaktor i bråk.

Det är så tröttsamt med vuxna människor som inte kan bete sig som vuxna människor men å andra sidan så dräller det av dom, det är väl lika bra att man får se dom på film också. Gnid in det bara!

Publicerat

LOL

Det här med att prata om skådespelare med någon ur en annan – yngre – generation kan vara riktigt intressant.

Dotter: Det är ju HAN!

Jag: Vem?

Dotter: Han!

Jag: Bruce Willis?

Dotter: Ja, han i Vänner.

Jag: Mmmmm….Vänner? Eller kanske Die Hard, Sjätte sinnet, Armageddon, Femte elementet, Par i brott, Den siste sc….

Dotter: Ja. Och Vänner. Han är ju Ross flickväns pappa. Hon….studenten!

 

 

Eller…


Dotter: Där är ju HAN!

Jag: Vem? Tom Selleck?

Dotter: Ja….han i Vänner!

Jag: Eller…

Dotter: Vänner!

Jag: Menkomigennuvaaa…. Du pratar om MAGNUM!

Dotter: Han är Monicas pojkvän.

Jag: Mmmm. Och MAGNUM!

Dotter: Fast inte för mig.

 

Eller…

 

Dotter: Jag känner igen henne!

Jag: Demi Moore?

Dotter: Det kanske hon heter. Hon  är Miley Cyrus mamma.

Jag: Vadå??

Dotter: Jaaa. I LOL.

Jag: LOL… Vilken värdelös filmtitel.

Dotter: ???

Jag: Du tycker möjligtvis inte att Demi Moore är den där ”äldre kvinnan” som var gift med Ashton Kutcher?

Dotter: Hahaha. Neeeej. Vadå, var dom gifta?

Jag: Ja.

Dotter: Men vadå? Var han gift med Miley Cyrus MAMMA? På riktigt alltså?

Jag: Mmmm….Dom var gifta på riktigt.

Dotter: Men Miley Cirus mamma borde väl vara jättegammal?

Jag: Jättegammal vet jag inte men äldre än Ashton i alla fall.

Dotter: Så han var typ Mileys plastpappa?

Jag: Nämennejvadå… Mileys mamma i LOL var gift med Ashton Kutcher.

Dotter: Demi Moore?

Jag: Ja.

Dotter: Jahaaaaa. Men säg det då!

Jag. Vet du vem Demi Moore var gift med innan Ashton?

Dotter: Säkert nån cool snubbe.

Jag: Bruce Willis.

Dotter: Studentens pappa?!?

.

 

.

[Filmen LOL var inte hälften så keckig som jag trodde. Jag trodde den skulle vara barbierosa och supertöntig. Det var den inte. Framförallt var Miley Cyrus riktigt bra. Jag har bara sett henne sittandes på en rivningskula förut.]

 

Publicerat

SAVAGES

När jag först såg den här postern tänkte jag ”Haha, coolt, Achmed the dead terrorist är med!”. Sen tittade jag lite närmare och såg att jag hade fel. Det andra jag såg var att Oliver Stone regisserat. Kan han fortfarande göra intressant och underhållande film? Jag känner mig skeptisk men jag tänker inte såga filmen osedd.

Savages handlar om droghandlarbröderna Chon (Taylor Kitsch) och Ben (Aaron Taylor-Johnson) som gjort storkovan på att odla afganistanimporterad marijuana. Chon är iskall och krigsskadad, Ben är empatisk och använder pengarna till att på plats hjälpa behövande i Afrika. Bröderna är båda tillsammans med O, Ofelia (Blake Lively) och det är en polygamiskt förhållande som verkar fungera toppen för dom alla tre.

Bröderna blir kontaktade av bulvaner till Elena (Salma Hayek) som vill köpa in sig i deras narkotikaimperium, bröderna säger nej och Elena blir arg.

Savages känns som en film Tony Scott borde ha gjort. Den känns som en film Tony Scott kanske hade börjat på men som Oliver Stone slutförde. Nu var det inte så, jag har i alla fall inte hittat någon information om att Scott skulle ha varit inblandad i denna film innan sin död men det hade varit en bra förklaring till varför filmen känns som en Tony Scott-film ända ut i fingerspetsarna. Alla färgerna som karakteriserade Scotts filmer och eftersmaken att jag alltid vill måla om hemma även om den varit mindre bra. Den här filmen är inte mindre bra, den är liksom inte bra alls.

För det första, Blake Lively är berättarröst filmen igenom. Jag har lärt mig att berättarröster oftast används på film när manuset är så kekkigt att filmen utan en förklarande röst blir obegriplig. Check på den! När en berättarröst är mysig (som till exempel Harrison Ford i Bladerunner) så kan den ha ett mervärde oavsett baktanke. Blake Lively är inge mysig. Däremot är bröderna bra. Aaron Taylor-Johnson är i och för sig alltid bra men Taylor Kitsch har efter sina magplask i John Carter och Battleship inte gjort sig känd som nån framtida Oscarsvinnare direkt men att se honom här gör att jag känner ett visst hopp för killen.

Problemet med filmen är inte något av det jag skrivit här ovan. Problemet är att Savages är ett förtäckt VM i överspel där John Travolta, Salma Hayek och Benicio Del Toro kämpar som djur för att vinna pokalen. Det är banne mig komiskt att se vad dom försöker. Det är grimaser och gester, det är högljutt och peruker, ställ dessa tre på Fredriksdalsteaterns scen en sommar och Eva Rydberg skulle vara arbetslös efter det.

Vad Oliver Stone pysslar med har jag ingen aning om men han behöver väl betala hyran som alla andra. Nån annan förklaring kan jag inte se.

 

 

Publicerat

JURASSIC SHARK

Jurassic Shark är den mest händelsefattiga film jag sett.

Jurassic Shark har den mest andefattiga samling skådisar jag någonsin sett.

Jag har aldrig sett färre – eller sämre – effekter i en film i denna genre.

Lägg där till outhärdlig musik, rutten dialog och absolut noll spänning.

Trots detta kommer filmen inte ner i samma nivå som Göta Kanal 3 eller Flying Virus. Men det är väldigt nära.

.

Publicerat

MANSOME

Såhär i A-märkningens och vita kränkta mäns tidevarv har jag medvetet valt att se en dokumentär av (vita) män som handlar om (vita) män och hur (vita) män ser på andra (vita) män ur ett superytligt perspektiv. Det känns unket att ens lägga fritid på att se en film som denna men vad gör man inte för att få sig lite högkvalitativ mustaschinfo till livs?

Med enbart män och grooming i fokus trodde jag nog inte att det skulle bli prat om kvinnor alls, men det sipprade igenom en del kvinnoförnedrande kommentarer från deltagarna minsann. Det pratas bland annat om en kvinna som har hår under armarna och som bleker håret på överläppen och Jason Bateman hörs säga: ”Är du säker på att hon är kvinna, att hon inte är ewok?” Härligt när det bjussas på humor. Det är dock sparsmakat med män i filmen som kan skratta åt sig själva. John Waters är ett befriande undantag men han är heller inte med så mycket.

Det är skäggtävlingar, det är kända män som rakar sig tillsammans, det är spotlight på Morgan Spurlocks egna mustasch och hans försök att få bekräftelse från kreti och pleti när han frågar om den ska vara kvar eller inte. Det pratas self improvement, exklusiva ansiktsprodukter och varför en man inte bör ha puder i grenen under träningsbyxor. Istället finns en nyligen uppfunnen kräm som heter ”Fresh balls”. Jag suger åt mig informationen. Helt ärligt, jag hade ingen aning om att snubbar använde puder i den utsträckning som filmen vill göra gällande.

Jag tror att den här filmens primära mål är att vara informativ, i andra hand rolig. En ”komiker” frågar med glimten i ögat vad är skillnaden är mellan shower gel och shampoo och jag tror att jag förväntas skratta och/eller tycka att han är en käck man med intelligent humor. En karriärkvinna säger att en man med hårig rygg BÖR använda t-shirt om han går på poolparty. Att som man avlägsna kroppsbehåring (som inte är i ansiktet) kallas tydligen för ”manscaping”. Alltså, det är rent GALET vad mycket nytt jag lär mig. En termin på Komvux skulle inte kunna lära mig mer än dessa 82 minuter.

Den stora frågan filmen ställer är om män som grupp har en identitetskris eller inte. What makes a man? Det känns som en alldeles för massiv fråga för en film som denna men å andra sidan, vem är jag att veta svaret? Jag är ju bara en simpel ewok.

Underbart: John Waters filosoferande kring sin egen mustasch. Tröttsamt: Morgan Spurlock framför kameran. Inte fullt så tröttsamt: Morgan Spurlock bakom kameran. Hollywoods David Hellenius: Paul Rudd. Det går inte att ta honom på allvar, inte ens när han försöker säga något allvarligt. Jag förväntar mig att han spricker, vilket han gör i 99,5 fall av 100.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: Fiffis filmtajm jämför MANIAC då och nu

1980 kom Maniac, en av dom svartaste och mest oförlåtliga filmer jag sett. 2012 kom en remake. Jag har sett dom båda och jag såg dom direkt efter varandra, jag massiv(över?)doserade alltså blodiga mord för att kunna ställa filmerna mot varandra. Jämföra. Försöka utröna hur originalet står sig mot den nyskapande kopian.

Joe Spinell och C. A. Rosenberg skrev originalmanus till filmen Maniac och huvudrollen spelas av herr Spinell själv. Kanske var det bara han som verkligen visste hur pass sjuk denne Frank Zito egentligen var och hur han skulle gestaltas?

Frank Zito är i alla fall medelålders, har ett ganska alldagligt utseende, bor i New York och har ett jobb som han verkar kunna sköta. Det ingen vet är att han nattetid förföljer, dödar och skalperar kvinnor.

Första gången jag såg Maniac (ca tio år sedan) upplevde jag filmen som ohygglig. Inte ohygglig som i betydelsen spännande utan ohygglig som i…ohygglig. Kolsvart, vidrig, äcklig. Jag tog illa vid mig, jag blev rädd, jag fick inga rimliga förklaringar alls till hans handlande, det var bara blodigt, mosigt, aggressivt övervåld.

Maniac kom 1980, alltså alldeles för tidigt för att filmen skulle få den där sköna 80-tals känslan. Istället andas den, stinker, 70-tal och kanske inte sjuttiotalets fräschaste odör. Frank Zito ser ut som en läbbig klon mellan Stacy Keach och Jaws och dom blodiga effekterna imponerar fortfarande både i grymhet och perfektion. Men det läbbigaste med Maniac är inte blodet eller dom närgångna skalperingsscenerna, det läbbigaste är bakgrundsljudet som ackompanjerar Zitos tankar. Dom små ljuden, det suggestiva tysta brummandet, den närmast ihåliga känslan som på ett fenomenalt sätt får mig att förstå att det inte finns någon återvändo, Frank Zito är en sjuk människa och det finns varken bot eller bättring.

Det här är en människa att vara rädd för på riktigt och speciellt en av scenerna i filmen visar det på det fenomenalt sätt. Jag tänker på toalettscenen. På tjejen som är ända in i benmärgen skiträdd. På hur jag sitter som på nålar och märker att jag andas i samma takt som henne. På paniken att hon inte vill dö. På ångesten i magen om jag vore i hennes ställe. Filmen är hemsk på det sättet. Jag blir rädd för folk. För knasbollar, knäppisar, idioter.

Jag ger mig själv tio minuters kaffepaus innan jag drar igång remaken. Det behövs. Det tog inte lika mycket på krafterna att se Maniac nu som det gjorde sist men en liten hjärnrens är på sin plats innan jag beger mig in i Frank Zitos värld anno 2012. Jag har köpt mig en kardemummabulle men känner inte för att äta den. Ibland räcker det att lukta på kardemumma för att jag ska bli mätt och lugn. Det här var en sådan gång.

Början, förtexterna, introt till Maniac anno 2012 ger mig gåshud. Musiken påminner om Kavinsky´s score till Drive, jag blir alldeles lycklig. Jag googlar upp kompisitörens namn och det visar sig att han heter Rob, är fransos och helt jävla GRYM!

Det är suggestivt, det är mörkt, musiken är av yppersta klass och typsnittet på MANIAC i knallrött som tjoffas upp över hela TV:n. Det känns 80-tal helt enkelt och det kan i min värld aldrig vara fel. Att huvudkaraktären Frank Zito (Elijah Wood) är första klassens galning behöver jag aldrig tveka om. Den informationen får jag snabbt och blodigt.

Det mest komplicerade med filmen är helt klart Elijah Wood i huvudrollen. Det är svårt att se honom som någon annan än Frodo. Här filmas han ofta på avstånd, gärna via en hel eller trasig spegel och med lite ny ansiktsbehåring är han mer än lovligt lik någon av bröderna Birro. Det känns som att filmskaparna medvetet vill hålla oss borta från hans (dumma) blick, vilket är precis motsatsen mot originalfilmen. Jag förstår varför, Joe Spinell och Elijah Wood spelar inte i samma liga rent utseendemässigt, det är som att jämföra T-rexen i Jurassic Park med Ted, men jag undrar hur dom tänkte när Wood blev tillfrågad. Att det skulle locka kids?

Ibland när det är nån skådespelare med i en film som man retar sig på till tusen *host John Cusack* kan det ibland funka att tänka på annat, eller nån annan. Det är svårt här. Större delen av filmen får man nämligen höra honom prata det han tänker, alltså höra det som händer inne i hans huvud och ibland fantiserar jag att han säger Bilbo, Bilbo, watch out for the dragon! fast han inte alls tänker så. Det är ju lite…..busigt. Och ganska så korkat. Men det är inte enbart i Frank Zitos huvud som hjärnspöken spelar spratt.

Vad tycker jag då om filmen? Jag tycker att stämningen i filmen är minst lika vansinnig som i originalet. Den här mannen är så väldigt sjuk, så satans sadistisk i skallen, det finns inga som helst försonande drag. Det finns heller inte en enda scen som låter oss slippa se vad som pågår, vad han utsätter dessa kvinnor för. Den närmast klaustrofobiska känslan jag upplevde under återbesöket till originalfilmen känner jag inte här och det beror enkom på att jag VET att det är Elijah Wood som stalkar, slashar och samlar skalper. Med en annan huvudrollsinnehavare tror jag denna film hade varit minst lika skadlig för gå-hem-själv-på-nätterna-psyket som första filmen är och var.

Det är väl det vettigaste jag kan summera båda dessa filmer med: är du det minsta rädd för vara själv ute på kvällar, nätter och i mörker så kommer Maniac-filmerna inte bota dig, snarare göra dig till värsta hardcore-stugsittaren. Har en film lyckats eller misslyckats då?

Maniac 1980 (Regi William Lustig)

Maniac 2012 (Regi Franck Khalfoun)

Filmitch skriver om en annan film att kanske bli rädd för idag (eller kanske inte): Nothing to fear.

Här finns det fenomenala Maniac-soundtracket a la Rob på Spotify. Enjoy!

Publicerat

THE SUMMIT

Det är nåt med äventyrare som provocerar mig.

Fel.

Det är nåt med PROFESSIONELLA äventyrare som provocerar mig.

Det är nåt med människor som har dessa extrema living-on-the-edge-egenskaper och som lyckas få andra människor att bekosta deras over-the-top-expeditioner som retar mig. Det som stör mig är inte att det finns människor som frivilligt väljer att dyka djupast, klättra högst, cykla längst eller skida mest galet, det som stör mig är att när dom pratar om sina idéer så gör dom det som om deras liv hängde på det. Som att dom inte kan andas, inte finnas, inte existera om dom inte får ge sig ut på dessa äventyr. Att äventyren ifråga kostar hundratusentals kronor och planering och träning omöjliggör egen försörjning och att kunna spara ihop till strapatserna verkar dom inte tänka på. Det finns ju sponsorer.

Det finns människor som går till vårdcentralen med lite halsont och dör ett halvår senare i lungcancer. Det finns människor som går till jobbet som vanligt på morgonen och blir påkörda av en buss på väg hem. Det finns människor som spelar fotboll och hux flux segnar ner på gräsmattan och dör. Sen finns det äventyrare som frivilligt väljer att klättra upp för världens högsta berg – eller näst högsta som K2 är – och som vet rent statistiskt att 25% av expeditionen inte kommer levande ner och när det visar sig att procenttalet vid denna klättring blir 46% så gör dom en film om det.

Ursäkta om jag låter sarkastisk, jag har bara så svårt att se det riktigt hemska i detta. Alla inblandade gjorde detta med öppna ögon, alla visste att det var superfarligt, jättesvårt och ett högriskbeteende att ens försöka. Visst är det sorgligt när människor dör men att folk dör på K2 är ingen direkt ögonbrynshöjare. Jag tycker att det är långt mycket hemskare att unga människor dör i joggingspår eller att barn får cancer.

Av denna anledning tycker jag att The Summit saknar existensberättigande. Att den dessutom är illa gjord gör inte saken bättre. Jag förstår inte vad själva dokumentären går ut på, om det är för att visa hur modig expeditionen var som ens försökte, om det var för att visa hur nära ett berg en helikopter kan flyga eller hur kaxiga teleobjektiv det finns, om det är för att utröna vem som är the bad guy och som vägrade hjälpa till och därigenom sätta sitt eget liv på spel. Jag förstår inte och jag ids inte ens försöka förstå. Hade jag inte suttit mitt på en rad mitt i salongen hade jag lämnat visningen, så krass är min verklighet.

Det här är en film som gjorde mig irriterad och även på nåt plan ledsen. Jag tittar på människor som frivilligt leker med döden och som är förvånade när döden vinner. Att utmana ödet är bara så dumt, döden vinner ändå alltid, det är liksom meningen med allt. Det är som att banken till slut alltid vinner när man spelar roulette.

Ger man sig in i leken får man banne mig leken tåla men det är inte självklart att det blir en intressant film av händelseförloppet.

Jojjenito och Fripps filmrevyer såg filmen samtidigt som jag.

Publicerat

TRE OM EN: Baltasar Kormákur

Vem är Baltasar Kormákur?

* En isländsk regissör som förutom den bioaktuella filmen 2 Guns även regisserat Djupet, Inhale och dom tre filmerna jag skriver om idag.

* Föddes 27 februari 1966 i Reykjavik

* År 2000 hade Variety med honom som en av ”10 Directors to Watch,”  tillsammans med några andra som sågs som nykomlingar då (men inte direkt nu längre): Alejandro González Iñárritu, Lukas Moodysson och Christopher Nolan, för att nämna tre.

* Han är en produkt av en familj med minimal namn-fantasi. Baltasars pappa heter Baltasar Samper och sonen heter Baltasar Breki.

.

.

A Little trip to heaven (2005)

I en liten bar i Hastings Minnesota sitter Fred (Jeremy Renner) och dricker öl. In kommer en främling, en förbipasserande som är törstig och behöver en paus. Nån timme senare är denna främling död, krockad mot en bergvägg, helt förkolnad och med en nöjd Fred gåendes från bilen. Varför då? Vem är den där främlingen, vem är Fred och har den där livförsäkringen på en miljon dollar som tillfaller Freds fru Isold (Julia Stiles) någonting med mordet att göra?

Försäkringsutredaren Holt (Forrest Whitaker) får helt sonika resa till Hastings för att försöka reda ut trådarna. En miljon dollar är mycket pengar och försäkringsbolaget har många små asterisker i sina kontrakt för att slippa betala ut försäkringspremier och Holt är den bästa. Han hittar kryphål, han ställer rätt frågor, han smyger runt och får reda på svar.

Det här är en trevlig liten film. Den befinner sig nånstans i gränslandet mellan familjedrama och thriller och den håller uppe mitt intresse från början till slut. Skådespelarna är lågmälda men av yttersta klass och om nån sticker ut lite extra så är det Jeremy Renner (i långtradarmustasch!). Förtexterna är jättemysiga också. Det blippar och klipprar som det gjorde i datoriseringens ungdom och det är både snyggt och nostalgiskt. Hela filmen är ett fint hantverk helt enkelt.

.

.

.

.

.

Brottsplats Jar City/ Mýrin (2006)

För det första: vilken ohyggligt dålig svensk titel på filmen. Brottsplats Jar City. Den tilltalar vem?

För det andra: om någon regissör vill ha tips på en utbildningsfilm i konsten att göra ”luktrulle” så finns det numera en aspirant på förstaplatsen efter Parfymen, nämligen denna. Herregud alltså. Jag såg den som frukostfilm och med facit i hand, eeeehummm, inte så bra val. Bara det att polisen Erlendur (Ingvar Eggert Sigurðsson) envisas med att smaska fårskalle i otaliga scener filmen igenom får det att vrida sig i magsäcken på mig. Men jag fattar, det är meningen. Kontrasterna mellan bårhusets lik och polisen som gräver ner en gaffel i ett tillagat fårhuvud blir både stor och minimal samtidigt.

Innan jag satte igång filmen önskade jag mig att få se en isländsk variant på den svensk-danska TV-serien Bron. Jag hoppades få se isländska vidder och vyer, sköna kameraåkningar över karga landskap, huttrande kyla, inbundna ö-bor och så mycket genuint ISLAND som det bara gick. Såhär efteråt kan jag säga att jag inte är ett dugg besviken.

Om jag ska försöka dra handlingen kort och koncist så handlar den om Örn (Atli Rafn Sigurðsson) som är pappa till lilla Kola, en flicka döende i en obotlig hjärnsjukdom. Samtidigt blir den något skumme Holberg (Þorsteinn Gunnarsson) ihjälslagen i sitt hem och polisen Erlendur ska utreda fallet. Livsöden vävs samman och slutprodukten blir något i stil med den bästa Beckfilm man kan skrapa fram i kombination med lite Mannen på taket, Rolf Lassgårds Wallander och Bron. Hur jag får ihop det vet jag inte riktigt, det är bara en känsla jag får.

Brottsplats Jar City känns äkta. Det är skitigt, rått, kallt, skäggigt, fult, brunt, blött och blodigt. Det är noll procent försköning.  Jag gillar mycket med filmen, eller om jag vänder på det – det finns inte något jag direkt ogillar med filmen. Betygsmässigt kanske det känns snålt med en trea men den är inte snål. Den är god och stark och spänstig, precis som Erlendur när han springer, trots att han är en storrökare.

.

.

.

.

Contraband (2012)

Om Baltasar Kormákur i filmen här ovan lyckades få mig att få kväljningar av liklukt som trängde igenom TV-rutan så lyckades han med något kanske än mer uppseendeväckande i Contraband: han gjorde Mark Wahlberg bra. Det är nåt som bådar gott för nya filmen 2 Guns eftersom Wahlberg är med även där.

Här är Mark Wahlberg Chris Farraday, en före detta smugglare som lagt kriminaliteten på hyllan, flyttat till en lugn liten stad, gift sig och blivit pappa till två söner. Frugans (Kate Beckinsale) lillebror är dock fortfarande inne i ”smeten” och gör bort sig fatalt när tullen kommer på honom och han tvingas dumpa fem kilo kokain.

Snubben han smugglade åt, Tim Briggs (Giovanni Ribisi), är ingen förstående charmknutte direkt, han slår lillbrorsan sönder och samman och tvingar honom att betala tillbaka vartenda öre. 700000 kr. Chris går givetvis inte med på det, han ställer upp på familjen och gör det enda han kan för att hjälpa lillebrorsan ur knipan, han ger sig in i smuggelbranschen igen.

Det här är en amerikansk remake av den isländska filmen Reykjavik-Rotterdam där Baltasar Kormákur faktiskt spelade huvudrollen som Kristófer och Ingvar Eggert Sigurðsson (polisen i Brottsplats Jar City) spelade Steingrímur. Jag har inte sett originalfilmen men den lockar.

Det jag känner nu efter att ha sett dom flesta av Kormákurs filmer är 1. dom gör sig på bio 2. han är stabil men inte superspeciell 3. nu ska jag gå iväg och se 2 Guns och 4. jag ser verkligen fram emot hans nästa film Everest med Jake Gyllenhaal och Josh Brolin.

Dessa tre filmer går att streama på Viaplay.

Publicerat

DEN OVILLIGE FUNDAMENTALISTEN

Det kan inte vara helt enkelt att vara pakistanier boende i New York efter 9/11.

Min text om filmen hade kunnat sluta där. Min hjärna tycker liksom att det räcker. Det är ju exakt vad filmen handlar om och ska inte en recension beskriva kärnan av en film kort, koncist och käckt? Så. Räcker det?

Inte?

Nähä.

Vad synd.

Jag kan nämligen inte förklara filmen smartare än så. Jag försöker googla mig runt bland andra recensioner för att få inspiration. Kommer in på Sydsvenskan, läser och skakar på huvudet. Vad står det? Jag fattar inte.

”Romansen använder sig av skådespelarnas ikoniska status som popkändisar – Ahmeds bakgrund som hiphopartisten Riz MC och Hudsons som Hollywoodbrat. I romanen utvecklas Ericas inåtvända fantasivärld till psykos, medan Nair i en utsökt ironi över västvärldens kulturklimat utvecklar den till ett rasistiskt konstprojekt i tiden.”

”Den nya vågen av etniskt hat talar om kultur i stället för hudfärg men ekvationen är densamma: Khan är kulturellt förutbestämd till fundamentalist, och alla försök att bemöta anklagelserna ses med än mer misstänksamhet eftersom han då är smygfundamentalist. Logiken känns igen från antisemitismens historia.”

”Styrkan i ”Den ovillige fundamentalisten” ligger i de sammansatta och allt annat än behagsjuka rollporträtten av människor som historiens fångar i en värld som gjorts svartvit av krigstrummornas propaganda om gott mot ont, civilisation mot barbari, vi mot dem. En värld där människor förminskas till stereotyper av den Den Enda Vägens fundamentalism, som berövar oss rätten till oss själva och våra livsval.”

Fan vad jag avskyr filmrecensioner som kräver ett utsövt intellekt och en balja starkt bryggkaffe för att man ska förstå vad skribenten menar. Sydsvenskans Michael Tapper tappar bort mig helt här. Jag tycker inte min första mening är så tokig längre. Det kan inte vara helt enkelt att vara pakistanier boende i New York efter 9/11. Du fattar vad jag menar, både före och efter du sett filmen.

Publicerat

TO THE WONDER

Jag fick en skiva i ett vitt kuvert på posten.

”Här. Varsågod. Se den. Sen vill jag vill läsa vad du tycker. Nyfiken.”

Det stod inte ens en titel på skivan. Jag visste ingenting om vad som väntade mig när jag stoppade in den i spelaren, mina förväntningar var på noll men mitt intresse på stjärnstopp.

Det här är det bästa sättet att se film på i min värld. Huvudet blankt som ett papper, koncentrationsförmågan uppdragen på max. Kanske visste hen som skickade mig filmen det. Kanske inte. Men jag hoppas du läser nu för tro mig, jag förstår varför just jag fick den här filmen och jag förstår att du tänkt efter, att du har koll på mig och min blogg och ville ge mig nåt att bita i. Jag är också nyfiken, inte längre på vad jag tyckte om filmen men på vem du är. Du kanske kan göra dig till känna på något sätt när du ser det här? Kommentar, mejl, vykort, flaskpost, brevduva?

Filmen börjar* och jag känner mig som att jag sitter på första raden på Dansens Hus och ska se en föreställning där dans allena gestaltar känslor, uttryck och handling. Viga människor i figurnära svarta underställ hoppar, skuttar, vrider sig i otakt till svår klassisk musik. Det har gått tre minuter av filmen och det sticker i huden. Jag känner mig orolig, inte som i betydelsen nervös, snarare mer oharmonisk. Det är jobbigt.

Vacker musik, vackra bilder, vackra människor som uppenbart älskar varandra, Ben Affleck är den ena men vem är hon? Nån Bondbrud va? Berättarrösten pratar i diktformat. Korta kärnfulla fraser som viskas fram för att sona in i solnedgångar, vajande gräs, hav. En tågresa med ett skrattande nykärt par. En europeisk stad. Paris? Han rör hennes hår, formar det i en tofs. Olga Kurylenko heter hon ju!

Det här stickandet i kroppen försvinner inte, det snarare ökar i takt med den filmharmoniska musiken. Jag känner igen det här, jag har varit med om det här förut, min kropp har reagerat på precis samma sätt tidigare. Tree of life! Förra gången jag kände detta underliga obehag var när jag satt på biografen och beskådade Terrence Maliks Tree of Life. En film kan vara bajsnödig på så väldigt många vis men bajsnödighet på Maliks vis är mer än jag klarar av. Men nu slår blixten ner! Kan det här vara en Terrence Malik-film det här också? Närbilder på hår som blåser i vinden, detta jävla väsande, bajsnödig dialog måste inte nödvändigtvis vääääääsas, jag fattar ändå att det ska vara svårt, pretentiöst, djupt, annorlunda.

Rachel McAdams kommer in i handlingen. Hon rör sig som i ultrarapid. Det är sakta filmade kor, det är en funderande Ben Affleck, det är ryktade hästar. Filmen har ett tempo som kanske kan ge vissa människor vilopaus och ett förnöjsamt leende på läpparna, själv vill jag kasta kaffekoppen i väggen bara för att det ska hända något verkligt. Jag vill klafsa runt i lägenheten med varmt kaffe under fotsulorna, jag vill lyssna på hög musik som berör, jag vill tillbaka till MIN verklighet.

Fan det ÄR Terrence Malik. Det MÅSTE vara det! Jag blir galen, jag blir fan galen. Kan inte nån jävel bara PRATA som en vanlig människa? Och denna blandning av engelska och franska. Att nån pratar på franska och Ben Affleck svarar på engelska. JAG FATTAR ATT HAN INTE KAN FRANSKA. JAG FATTAR! OCH NU GALOPPERAR HÄSTJÄVLARNA OCKSÅ! Och vinden viner, alla fortsätter väsa, det är KONSTIGT, det är säkerligen KONST det här men det är konst jag inte förstår och konst jag INTE VILL FÖRSTÅ. 

Jag fick en film i ett vitt kuvert och det tackar jag för. Jag är innerligt tacksam för ett genomtänkt present som denna. Men nästa gång, om det blir en nästa gång, snälla snälla snälla, ingen mer Terrence Malik. I såna fall får du skicka med en påse psykofarmaka.

* Härifrån skrev jag texten i realtid. Bilden och övrig information om filmen la jag in i efterhand. Jag satt med datorn i knät, tittade på filmen och skrev samtidigt.