Kategori: 2012

Publicerat

PARADIS: KÄRLEK

Det finns en del [kvinnor] som tycker att jämlikhet är att kvinnor ska få göra precis allt män i alla tider har gjort.

Det finns en del [kvinnor] som tycker att rättvisa är att kvinnor gör mer av det männen gjort mycket och mindre av det män aldrig gör, oavsett område. Har du en man som inte städar hemma, sluta städa du med. Har du en man som gillar att festa, gör det du med. Har du en man som inte jobbar, strunta i det du med, varför är det just du som ska försörja familjen? Passa på. Strunta i konventioner. Sluta tänk manligt och kvinnligt, bara gör.

Jag är så jäkla kluven till det här. Självklart tycker jag att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och exakt samma skyldigheter men jag är inte säker på att världen blir en bättre plats om det är vi kvinnor som ska försöka ”bli” som männen i alla lägen.

Voldo skrev på sin blogg om några kvinnliga komiker från College Humor som uppmanar HBO att visa fler penisar i sina TV-serier med huvudargumentet att serierna visar kvinnobröst och att det ska bli mer rättvist. Jag skrev en kommentar där om det underliga i att lösningen verkar ligga i att visa fler penisar, inte i att visa färre bröst om det nu är mängden kvinnobröst som är problemet.

Precis samma typ av resonemang hamnar min hjärna i när jag ser filmen Paradis: Kärlek. Europeiska kvinnor åker till Kenya för att köpa sex av prostituerade afrikanska män. Är det okej att kvinnor köper sex utomlands bara för att män vallfärdar till Thailand och gör detsamma? Does two wrongs make a right?

Alla som känner mig vet min inställning till torskar i allmänhet och till Thailand och köpefruar i synnerhet. Jag orkar inte dra den harangen igen för jag vill inte ha hela min inkorg fullsmockad med mejl från kränkta vita troll-män som proklamerar sina rättigheter och som tycker att jag är någon bitter feministflata som man ska öva smutskastning på. Been there done that. Sist jag skrev om det här ämnet (dock inte här utan på min förra blogg)  fick jag nittio kommentarer på femton minuter varav orden ”fitta” och/eller ”ful” var med i samtliga. Jag har svårt att tro att jag får samma mejlbombning från kränkta vita kvinnor som tycker att jag är ett feminist-as som inte unnar dom rättigheten till svarta könsorgan, men man ska aldrig säga aldrig.

Paradis: Kärlek är en spelfilm som mycket väl hade kunnat vara en dokumentär. Hade jag inte läst att den österrikiske regissören Ulrich Seidl även skrivit manus hade jag definitivt köpt filmen som en ren dokumentär. Att det är en riktig film gör nästan det hela ännu läskigare. Att spela dessa roller så trovärdigt som skådespelarna gör…det är banne mig obegripligt och det är väldigt väldigt modigt. Jag fattar inte hur dom gör.

Margarete Tiesel spelar Teresa, en medelålders mamma som lämnar sin tonårsdotter hemma och åker till Kenya på semester. Där träffar hon tre andra österrikiska/tyska kvinnor och tillsammans går dom all in på semestern vad gäller sexuella äventyr med mörka pojkar och män. Den vidrigaste scenen är när Teresa fyller år och dom fyra har köpt en ung svart man för nån form av sexy dans och sex. Hur dom beter sig mot honom, hur dom pratar OM honom, hur dom helt hämningslöst utnyttjar honom, det är på gränsen till att jag inte kan se på. Samtidigt tänker jag tvärtomtanken. Att det varit fyra överviktiga 50-plus-män som köpt en kväll med en thailändsk flicka, att dom i princip våldtagit henne alla fyra (vilket kvinnorna definitivt gjort med den afrikanske killen om han bara lyckats få stånd) och hur stenhårt dom allra flesta kvinnor dömt ut såna män som svin. Som as. Som djur.

Filmens kvinnor är inte ett dugg bättre.

Som vanligt när jag ser denna typ av film får jag en frustande vilja att bygga mig en egen alternativ planet och ta med mig alla mina snälla nära och kära dit och sen bara skita en hel jävla hög i resten av byket. Jag blir så arg, så ledsen, så utom mig att jag samtidigt förstår att det är en väldigt bra film jag ser som kan försätta mig i den här sinnesstämningen. För det är det, det ÄR en bra film!

Det här är den första delen i Ulrich Seidls Paradis-trilogi där del två heter Paradis: Tro och handlar om Teresas syster och hennes predikningar i Österrike och den tredje heter Paradis: Hopp och handlar om Teresas tonårsdotter som tillbringar sommaren på ett bantningsläger medans mamman förlustar sig i Kenya. Den sistnämnda visas just nu på Zita i Stockholm.

Publicerat

BYZANTIUM

Vi får följa en vampyrmamma (Gemma Arterton) och en vampyrdotter (Saorise Ronan) genom tvåhundra år av odödlighet och jag har på riktigt gäspat käkarna ur led.

Jag tycker vampyrfilmer är intressanta om dom är bra, inte per automatik. Om du vet med dig att du tycker om ALLA vampyrfilmer, se filmen. Om du tror att du tycker om vampyrfilmer av Neil Jordan bara för att du gillade Interview with a vampire, se om Interview with a vampire istället. Om du har en crush på Gemma Arterton, se En sång för Marion. Om du tyckte Saorise Ronan var bra i Flickan från ovan, kolla bara hur cool hon är i Hanna. Om du har en craving efter vampyrer  som inte verkar kunna stillas, be nån bita dig i halsen och sätt Bram Stoker´s Dracula från 1992 på repeat.

Jag vet fan inte vad jag ska skriva. Jag hade så tråkigt när jag såg filmen att evigt liv banne mig inte lockar det minsta. Tänk om man hade evigt liv, en  DVD-spelare och EN film och filmen var Byzantium. Vad skulle man göra? Vilket MÖRKER!

Vad tyckte Filmitch och Jojjenito om filmen? Klicka på deras namn så vet du.

Publicerat

BERBERIAN SOUND STUDIO

Om jag vill göra det lätt för mig kan jag beskriva Berberian Sound Studio som ett långkok bestående av Avlyssningen, When in Rome och Human Centipede 2. Vill jag göra det aningens krångligare förklarar jag hur jag tänker.

Gilderoy (Toby Jones) är en engelsk ljudtekniker som åker till en filmstudio i Rom för att jobba med vad han tror är en hästfilm. Det visar sig vara nåt helt annat. Filmen som ska ljudläggas heter ”The Equestrian Vox” och regissören Santini (Antonio Mancino) är allt annat än en enkel man att samarbeta med. Filmen utspelar sig på 70-talet, det är rullbandspelare, män i bruna kläder, närbild på mekaniska reläer och klonk-ljud a la Avlyssningen och det är kulturkrockar a la When in Rome, dock utan minsta romcom-touch.

Hur får jag då in Human Centipede 2-tanken i det hela? Jo. Gilderoy i Toby Jones tappning känns som en mindre mentalt störd variant av Laurence R. Harveys parkeringsvakt Martin. Dom skulle kunna vara bröder eller Gilderoy skulle kunna vara Martins pappa. Dom är alltså utseendemässigt lika men det har inte gått fullt lika snett i Gilderoys hjärna. Än.

Att jag jämför den här filmen med en konspirationsthriller, en romcom och en fullständigt vrickad skräckfilm känns helt logiskt, jag vet nämligen inte riktigt vad Berberian Sound Studio ska klassas som. Den visades på Monsters of film-festivalen i Stockholm för nån månad sen och det jag läst om filmen verkar gå i skräckens tecken. Men jag vet inte det jag. Skräck? Är det här skräck? Visst är stämningen otäck men skräck???

Berberian Sound Studio är en snygg film, inte i klass med Avlyssningen eller Tinker Tailor Soldier Spy men åt det hållet. Den är en fröjd för ögonen men faktiskt också för öronen. Det kryllar av härligt underliga ljud och det visas rent praktiskt hur man gör dom. Till exempel, att slå sönder en vattenmelon och slå sönder en människokropp låter ungefär likadant.

Som filmälskare tyckte jag denna film hade sköna kvalitéer men struntar man en hel hög i italienska giallofilmer från 70-talet kan man kanske skippa den. Under sista halvtimmen lägger filmen in en högre växel som gör att eftersmaken blir riktigt bra så jag kan inte ge filmen annat än godkänt, skräck eller ej.

Vad tyckte Filmitch om filmen? Klicka här så får du se.

Publicerat

THAT´S MY BOY

Donny Berger går i högstadiet och är vrålkåt på den rödhåriga lärarinnan Mary med den välsvarvade figuren (Eva Amurri Martino). På ett klumpigt, pinsamt och föga verklighetstroligt sätt bjuder han ut henne, erbjuder henne att få utföra en ”handtralla” och lite annat smått och gott. Givetvis tar hon så pass illa upp att hon ger Donny en tretimmars kvarsittning. Nån måtta får det ändå vara på horminstinnigheten.

Kan man tycka.

Eller inte.

Nu är ju det här en film där den vuxne Donny spelas av Adam Sandler, således blir det ingen vanlig kvarsittning. Den heta lärarinnan tjongar nämligen på lille Donny i vartenda hörn av skolsalen, utnyttjar honom och hans pojkkropp till max så länge det går. Och det går länge. Och mycket. Men det tar stopp. Deras fysiska förhållande uppdagas under häpnadsväckande former och Mary åtalas för sex med minderårig. Hon får trettio års fängelse men den höggravida Mary verkar inte sura för det. Domaren tilldelar Donny vårdnaden om barnet så fort han fyllt arton. Donny alltså.

That´s my boy handlar alltså om hur det gick sen för den ensamma tonårspappan Donny och hans son Han Solo Berger (Andy Samberg). Om det gick bra? Ja, vad ska man säga. Han Solo fick med målsmans godkännande tatuera in samtliga gruppmedlemmar i New Kids on the Block på ryggen och det kan man ju tycka är lite tufft OM HAN NU INTE HADE GÅTT I TREDJE KLASS och ryggen fortfarande växte – och med den även huvudena på killarna i pojkgruppen.

Det som stör mig som fan med filmen är att Adam Sandler pratar med tillgjord röst. Han låter som en högavlönad springa-i-dörrar-skådespelare på en privatteater. Det som inte stör mig alls är Andy Samberg. Jag säger som Dr Alban: Han är stabil. Filmen i sig är det kanske inte men den gav ändå mig och sonen en lagom störd filmkväll i soffan. Vi fnissade lite, ojjade oss över för-simpla-men-ändå-over-the-top-under-bältet-skämt och pratade om hur extremt likriktade filmer med Adam Sandler på fodralet egentligen är. Man vet vad man får men så mycket mer än så är det inte. Det är inte så nyskapande längre. Men jämfört med Grown-ups 2 så är det här oscarsmaterial!

Sen har Vanilla Ice en roll som….Vanilla Ice. Tänk att heta Vanilla. DET är humor det!

Publicerat

007-helg: SKYFALL

 

 

 

 

Skyfall är den näst bästa bondfilmen genom tiderna om jag ska lita på att Fripps filmrevyers smak är allenarådande.

Jag skrev om Skyfall lagom till premiären och jag tycker inte så mycket annorlunda om filmen nu, annat än betyget. Så här kommer texten igen, förkortad och aningens omskriven.

För mig är en BRA Bondfilm en klockren seriekoppling: det är en sportbil som leder till miniskidor som sätter igång en väderkvarn som mal mjöl så man kan baka en stor kaka att krypa in i och rulla nedför en backe in i en grotta och där finns en optimistjolle och sen är det grävskopor, ubåtar, lastbilar, flygplan, svävare, explosioner och pangpang. I en BRA Bondfilm finns det inga döda minuter. I en BRA Bondfilm är det psykadeliska förtexter till pampig titelmelodi, det är kvinnliga kvinnor och manliga män och en skurk som spelar över fast på ett bra sätt. Skyfall har ALLT detta och mer därtill.

Jag kan bara konstatera att jag inte har sett en bättre Bondfilm sedan Goldeneye och det var den första som jag verkligen gillade (thanks to Mr Brosnan antar jag). Skyfall är tokskön underhållning, det är en actionfilm med skådespelarprestationer som – ja, faktiskt – skulle kunna utmynna i oscarsnomineringar. Det här är häftigt,  nyskapande och gammaldags i en häftig mix och dom där två timmarna bara svischar förbi. Jag tycker det var ett lyckokast att ta in Sam Mendes som regissör, han är trots allt en kille som har koll på agerande – också. Att filmens stuntmän är fler än invånarna i Vansbro kommun är liksom en annan femma.

Daniel Craig, Judi Dench och Javier Bardem är en otroligt lyckad trio och Ola Rapaces insats i filmen är tung, tyst och effektiv. Bondbruden (Bérénice Marlohe) är menlöst ögongodis och jag förstår inte vitsen med det. Jag förstår inte varför det inte stoppas in en skön, stark, karismatisk kvinna som bondbrud i en bondfilm som uppenbarligen vill vara fräsch och modern. Det är mitt enda aber med filmen, det samt att Silva (Bardem) introduceras för långt in i filmen.

James Bond firar 50-årsjubileum med denna den 23:e filmen om den stilige agenten med rätt att döda och för första gången någonsin känner jag MUMS. Jag vill ha mer! Skyfall känns som ett fräscht avstamp inför dom nästa femtio åren och jag hoppas få vara med och se många filmer till.

Betyget vid första tittningen blir:

Betyget när jag sett filmen fyra gånger:

Det här är näst sista filmen i detta minitema. En enda kvar är kvar. Såhär tyckte mina filmbloggarkollegor. Filmitch 8/10, Fripps filmrevyer 5-/5, Movies-Noir 3,5/5. Klicka på namnet för att komma till recensionen i sin helhet.

Publicerat

KÄRLEK I DETROIT

Alltså, det här är den dummaste jävla titelöversättningen jag sett på åratal. The giant mechanical man låter ju som en intressant film, Kärlek i Detroit låter som nåt halvkasst med….Malin Åkerman.

Nu visar det sig att filmen faktiskt VAR halvkass och att Malin Åkerman faktiskt är med i rollistan och att översättningen är förlåten för KANSKE kan den få någon människa att rygga, tveka och hoppa över filmen.

Ett romantiskt drama med karaktärer jag inte direkt fattar tycke för och en man som försörjer sig på att klä ut sig till en silverfoliesnubbe på styltor. Jag snörper ihop munnen, knölar ihop näsan och säger nääääää.

Publicerat

VITTRA

”Vår dröm är att Vittra ligger i lådan på Coop med tre filmer för hundra spänn.”

Jag läser intervjun med Vittras regissörer Sonny Laguna och Tommy Wiklund i Nöjesguiden och skrattar lite för mig själv. Vilken skön inställning! Det som vid första anblicken kan kännas som en patetisk liten dröm är ju i själva verket precis det som det kända ordspråket handlar om: sikta mot stjärnorna så når du trätopparna. Och Sonny Laguna och Tommy Wiklund siktar och drömmer men framför allt snackar dom inte bara, dom gör.

Grundidén har vi sett tusentals gånger förut. En samling snygga ungdomar ska semestra i en övergiven stuga mitt ute i skogen. Några par, några singlar, tjejer i linne och klackskor, killar i skinnjacka och attityd. En skum gubbe med gevär visar sig vid skogsbrynet (Johannes Brost). Ungdomarna vet inte vem han är, vi andra, vi som nyss såg prologen vet att han skjutit en zombie i huvudet utan att visa en enda känsla.

Han är van vid sånt kan man anta. Skogen kryllar av zombies kan man anta. Stugan är övergiven av en anledning kan man anta. Filmen kommer va tröttsam och seg kan man anta. Gamla klyschor blir inte nya bara för att dom är svenska, eller blir dom det?

Tyvärr måste jag ta upp lite av det ”gamla vanliga gnället” angående svensk film. Det är språket. Dialogen. Det krystade, dom onaturliga fraseringarna, den där några millisekunders för långa väntan när någon ska svara på tilltal. Sen tänker jag att det är norska jag hör. Eller danska. Kanske låter det precis lika ”illa” när man ser filmer från våra grannländer, skillnaden är att jag inte har nån aning, jag kan inte språket tillräckligt väl. Å andra sidan är det inte språket som är det viktigaste i filmer som denna, det är känslan och effekterna och just effekterna finns det ingenting att klaga på.

Vittra är en sjukt blodig film som inte sparar på klaffs och mos och jag tror den kommer nå ut till sin publik. Bara det faktum att den går upp på bio är nåt att jubla åt. Det här är helt enkelt en skräck-independantfilm som visar att med ett jävlaranamma och kärlek, respekt och kunskap om film så kan man komma långt och nå sitt mål.

Sonny och Tommy – Coop nästa!

Publicerat

PROMISED LAND

Det går att göra sig lustig på många sätt på säljare och deras jargonger, på smörigt tugg som förhoppningsvis ska resultera i några hundralappar i provision. Inte sällan naggas sanningen i kanten, varor av sprayad plast säljs som guld och den välklädde människan du har framför dig skulle kunna sälja sin mormor för ett par tior om det var hon som stod emellan dig och att vinna månadens säljtävling.

Steve (Matt Damon) är en duktig och välbetald säljare/konsult på Global, ett stort företag som specialiserat sig på naturgas.  Han åker runt i små avfolkade byar där jordbruken går med förlust och arbetslösheten är enorm och det han säljer till invånarna är ”en sista chans”. Han erbjuder dom stora summor pengar, han ger människorna en chans till en ekonomisk trygg framtid och det enda han kräver i gengäld är att bönderna upplåter sin mark till att utvinna denna naturgas. Att det används massor med giftiga kemikalier som förstör miljön pratar Steve inte högt om. Den delen av sanningen är inte intressant för honom och borde kanske inte vara det för människorna i byn heller, inte om man är av åsikten att pengar är allt.

Steve är som sagt framgångsrik, inte många genomskådar hans snicksnackande men i den lilla staden McKinley stöter han på patrull. Frank (Hal Holbrook), en pensionerad lärare med huvudet på skaft har lärt sig googlandets ädla konst och hittat fakta om Global och gasutvinningens baksidor som inte är direkt positiva och Steve får kämpa, kanske för första gången någonsin.

Det finns ingen ondska i den här filmen, Steve är ingen elak person, det känns mest som att alla försöker göra vad som är mest rätt för dom själva. På det sättet är Promised Land som ett lackmuspapper som läggs över hela den amerikanska glesbygden och resultatet blir varken surt eller basiskt, det är liksom mest neutralt. pH 7 liksom. Kanske handlar filmen mest om valet att leva precis bara just nu eller att tänka på framtida generationer. Egoism eller solidaritet. Om att vara ensamvarg eller gilla grupparbeten.

Regissören Gus Van Sant fortsätter sin lågmälda independantresa genom USA och han känns så målmedveten och så inne på sitt egna sätt att berätta historier. Jag tycker det är trevligt. Han filmar på ett trevligt sätt, han tar upp trevliga frågor på ett trevligt vis. Han vill inte få oss att tänka genom att provocera, snarare genom att inte göra det. Han påvisar verkligheten precis som den är, med fel, brister, falsksång och ensamhet och det är alldeles nog. Jag behöver inte mer. Jag kan ta till mig filmen trots avsaknad av slagsmål, vapen och strippklubbar.

Matt Damon spelar inte bara huvudrollen, han är även en av manusförfattarna och han är filmens producent. Frances McDormand spelar Steves cyniska och rätt oempatiska kollega och hon är jättebra som ”säljarsidekick” till Matt Damon. Jag får faktiskt inte känslan av att det är en film jag ser och det är en ren komplimang. Sen är det kanske inte en film man prompt behöver se på bio trots att den är helt okej, sevärd i all sin stora-frågor-komplexitet och enkelhet.

Publicerat

ARACHNOQUAKE

Det fanns en tid i världen då Edward Furlong var en cool kid, nån som kunde bli en framtidens man. Jag kan bara konstatera att ibland blir det inte riktigt som man tror.

I Arachnoquake är nämligen ”John Connor” tillbaka, men här som en lönnfet baseballtränare med otvättat hår och en röst som fullkomligt skriker ”målbrottet, varför glömde du mig, hallåååå?”. Han går runt som en fulare form av Frodo och försöker överleva invasionen av jättespindlar och det går inte göra annat än att tycka synd om snubben. 35 år är han nu förresten. 35!

Ja, nu är det ju inte bara Edward Furlong som försöker överleva, alla i filmen försöker komma på sätt att fly ifrån och/eller döda dom där gråmetalliska CGI-monstren som är så fjösiga att inte ens jag som avskyr detta djur i original blir det minsta skrämd.  Men nu har det varit jordbävning i New Orleans och med det kommer spindlar uppkrypande från jordens innandöme, spindlar som kan springa, kasta eld, simma och döda. Att dom ser ut som inklippta plastinsekter från BR Leksaker med alldeles för många och smala ben hör kanske inte hit, eller så gör det det.

Det mesta med den här filmen andas inte B-film utan så långt ner som bokstaven Q, ändå tittade jag klart. Nånstans gillar jag ju såna här filmer, jag gör ju det. Det är med skräckblandad förtjusning jag beskådar dessa filmer som i 9,5 fall av 10 bäst kan jämföras vid en tittkö förbi en massiv bilolycka.  Jag tycker det är kul att se hur filmarbetare med minimal budget löser problem, i vissa filmer kan nämligen avsaknaden av stålar ge upphov till en sprudlande kreativitet som jag verkligen uppskattar. Saken är den att med Arachnoquake får jag känslan av att det faktiskt finns en budget, att den är gjord som en TV-film som faktiskt kommer att visas nånstans, nångång och ändå är den så mycket sämre än så mycket annat i den här genren.

Jag skulle kunna ge den prefixen nästanusel men bara nästan. Den är nämligen rättigenom värdelös. Det enda jag fick med mig i bagaget var några goda skratt åt Edward Furlong. Åt. Inte med. Bara det känns sunkigt.

Publicerat

CELESTE & JESSE FOREVER

Lily Allens Littlest thing släpper loss till förtexterna och det är gulligt så man dör.

Det kan också upplevas så gulligt att man stänger av för det känns som att dricka flytande Milda. Det kan också upplevas så gulligt att man sätter sig på bussen och åker till närmsta katthem bara för att få klappa en liten hårig gynnare och kanske ta med sig en hem. Det kan även kännas så äckligt gulligt att man trycker på stopp och ställer sig i duschen.

För egen del fick jag se en helt ny sida av mig själv vilket kan vara spännande såhär dryga fyrtio år efter att jag såg den första. Fötterna började röra på sig och jag sjöng med. SJÖNG MED! Lily Allen, hallååååååå! Mullenull liksom. Som att sitta på en jättepuff gjord av rosa bomull och dingla med benen.

Det roliga är att filmen fortsätter precis i samma stuk fast är kanske inte lika glatt hela vägen. Rashida Jones är wohooo, jättebäst, skitrolig, supermysig och hon spelar inte bara huvudrollen, hon har skrivit manus och är även filmens producent. Om det krävs att hon fixar biffen själv för att få fler stora roller så hoppas jag att hon fortsätter på den inslagna banan för hon förtjänar att synas. Hon är lysande helt enkelt.

Andy Samberg (som jag tycker bör heta Adam av nån anledning) funkar fint som Celestes man Jesse. Fast man, jag vet inte, är han det? Dom är nämligen separerade – men fortfarande gifta – och ska försöka bibehålla en vänskap fast dom dejtar andra.

Jag är lite impad här fakiskt.  Dialogen är skön och filmen är rolig på ett bra sätt. Inte flabb-rolig men må-bra-rolig. Som en pruttkudde på´t ungefär.

”What the hell is a Baby Björn?”

”It´s a very tiny Swedish man.”

Publicerat

STORIES WE TELL

Jag sitter längst bak i en salong i en biograf belägen mitt i Sveriges absoluta hipsternäste. Innan jag gick in i salongen satt jag i trappan och väntade. Ut kommer besökarna från den tidigare visningen. Först ut blommiga klänningar, smutsiga frisyrer, skor som är inne men ser våldsamt ute ut och sen kom tanterna. En klunga av tanter, gamla, såna som antagligen läst recensionerna i någon av dom stora tidningarna (klicka här, recensenterna är lyriska!) och sedan bestämt sig för att detta är en bra film att samsas kring.

Jag sitter i trappan och ser fram emot filmen. Jag vet inte mer om den än att det är en dokumentär gjord av skådespelaren Sarah Polley, att den handlar om en familjehemlighet och att Gunnar Rehlin kallar den ”sommarens bästa film” på twitter. Ibland räcker den sparsmakade informationen alldeles lagom. Jag vill inte veta mer, jag vill inte att den ska bli en Searching for sugar man för mig (att jag är sist på bollen och vet storyn i sin helhet innan jag ser filmen), jag vill bara dricka min latte, njuta av en film och helt enkelt ha det sådär mysigt måndagskvällsbra.

Så kommer då tanterna utvältrandes från biografen, högt, ljudligt och välartikulerande måste dom berätta för varandra om vad dom just såg, om vad för slags familjehemlighet filmen handlade om. Jag vill bara sätta en knytnäve i ryggen på dom, putta dom nedför trappan och se dom rulla ner mot marmorgolvet där dom samlas i en tant-hög ungefär lika grå och oformlig som när elefanterna inte stannar på given order av överste Hathi i Djungelboken. Vilket satans PACK! Vad trött jag blir. Jag sörplar min latte och försöker positiv-fokusera. Det funkar alltid – även med tvång.

Filmen börjar och filmen slutar och jag går hemåt. Stories we tell. Historier vi berättar. En historia är inte en historia förrän den är historia, nåt sådant sägs i filmen och visst är det sant. En historia sker inte i realtid, en historia blir till i backspegeln och är en mix av fakta och mer eller mindre korrekta minnen. Sarah Polley har gett hennes familjehistoria liv och med tanke på reaktionen hos vissa i publiken är det tydligen en stark berättelse, kanske tycker dom även att den är unik. Jag sitter där längst bak och tycker inte det.

För mig är det vardagsmat, jag har haft samma problematik nära inpå mig i stora delar av mitt liv och visst kan jag tycka att det är intressant att se andra infallsvinklar på detta men jag har väldigt svårt att tycka att filmens handling är något extraordinärt. Kanske måste man tycka det för att filmen ska bita sig fast under skinnet. Kanske inte. Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte blev fullt så imponerad som Gunnar Rehlin & co blev men det gör mig inget. Jag fick en mysmåndagkväll på bion och det är alldeles gott nog.

Publicerat

THE COMPANY YOU KEEP

Det är nåt lurt här.

Har den här filmen gått på bio? Enligt Imdb hade den svensk premiär 18 januari 2013 men jag har inte sett den på biorepertoaren. Var jag helt jävla blind under några veckor i januari eller drogs den tillbaka? Och OM den drogs tillbaka vill jag bara höja en knuten hand i luften och skrika HRMPF! sådär som bara en förfördelad filmälskande människa kan göra. OM The company you keep inte gick på bio så är det nåt nånstans som gått så fasikens fel.

The company you keep är nämligen en såndär ”riktig film”. En såndär film jag kan vänta på, längta efter i åratal. Filmer som denna växer inte på träd. Det är en genomarbetad spännande historia, det handlar om politik, om människovärden, om kamp och konspirationer. Robert Redford regisserar både sig själv i huvudrollen och inte bara en handfull härliga skådisar – utan två.

Den idoge journalisten Ben Shepard spelas av Shia LaBeouf, en roll om i en liknande film för trettio-fyrtio år sedan hade varit given Redford själv (Alla presidentens män). Stanley Tucci är hans halvnervöse chef. Susan Sarandon är Sharon Solarz, kvinnan som är själva stubinråden i hela historien och i kölvattnet av hennes agerande ser vi Julie Christie, Nick Nolte, Chris Cooper, Anna Kendrick, Brendan Gleeson, Sam Elliott och Richard Jenkins. Bland annat.

Jag blir fan lycklig av det här. Okej, det är ingen film som förändrar mitt liv men det är en film som tokförgyller två timmar av min fritid. Jag tror faktiskt att jag log under hela filmen, jag blir bara så glad att filmer som denna görs, att den smarta-thriller-genren inte självdör för att allt ska vara så himla lättsmält hela tiden. Det är inte ett CGI-monster så långt ögat nåt och det är väldigt skönt som omväxling. Manuset trillar inte ner i dom uppenbara råtthål som finns längs vägen, det är helt enkelt en helgjuten story och om jag ska jämföra den med nån film i modern tid så blir det Gone Baby Gone fast med bättre skådespelare.

Äsch. Bra filmer kanske inte måste jämföras. Det räcker med att tycka att den är bra och vilja att andra också ska se den. The company you keep är ett solklart filmtips från mig till dig.  Även om du inte blir lika meddragen som jag så har jag svårt att tro att någon skulle kunna såga filmen helt. Den är helt enkelt för bra gjord för det.

 

Publicerat

RIVALERNA

I brist på annat kan man göra mycket.

Man kan kolla kylskåpet, trycka pormaskar, telefonklottra, välja ut en random bok ur bokhyllan och läsa sidan 15. Bara sidan 15. Man kan fundera över hur många kvalster som bor i huvudkudden, man kan vattna en blomma av plast, man kan undra varför tops finns om man inte får använda dom i hörselgången. Man kan måla en teckning med ”fel” hand, man kan dagdrömma, ringa en vän, spela Fia med knuff med sig själv för att garanterat få känna sig som en vinnare för en stund. Man kan försöka få ord som ”swag” att låta naturligt i munnen, man kan torka ur besticklådan, dricka ett glas mjölk och få panik i magen över bara tanken på att bli laktosintolerant. Man kan lukta på glögg och njuta av krocken mellan jul och vetskapen om försommar i näsan. Man kan försöka få en geting att flyga ner i toan av sig själv, man kan sminka sig som en mangafigur, bygga en barkbåt eller prova gummistövlar man aldrig kommer att använda.

Eller så kan man titta på en amerikansk politikerkomedi. Det funkar. Det med.

 

Publicerat

EN SÅNG FÖR MARION

För första gången i mitt liv var jag på bio med ett sällskap gjort av trä.

I spöregn och släpandes på en longboard, visserligen packeterad i plast men ändå grymt otymplig att ha med sig på stan, slank jag in på en biograf för att ”sitta av” en stund i väntan på telningen som önskat sig denna i present. Med tre minuter tillgodo bad jag om en plats längst ut på någon rad till den film som började närmast i tid och vips, där satt jag på en riktig pissig plats, på en film jag inte direkt varit sugen på att se men nånstans kände jag mig ändå nöjd för longboarden fick en alldeles egen stol.

Tillsammans med en halvmeter trä på fyra blå hjul, femton pensionärer och en hel drös med genomsura kläder och paraplyer som förhoppningsvis skulle torka under visningen var det dags att lära känna ännu en i raden av buttra gubbar på film, Arthur i Terence Stamps gestaltning.

Trailern till En sång för Marion är ganska hemsk och nu med facit i hand även totalt missvisande. Trailern visar nämligen en film som handlar om en ocharmig bitter gubbtjuv som bara bitchar och buttrar medan hans fru sjunger i kör. Ännu en Clint Eastwood i Gran Torino? En fortsättning på Griniga gamla gubbar? Listan på grumpy snubbar på film kan göras lång och bara för att en lista är lång blir den inte per automatik intressant. Trailern till den här filmen kan alltså beskrivas med tre bokstäver. DUM och/eller FEL.

Arthur har varit gift med sin Marion (Vanessa Redgrave) sen urminnes tider. Dom är gamla och skröppliga men har aldrig förlorat vare sig kärleken eller respekten för varandra. Marion har behandlats för cancer och mår inget vidare men hon har en livsglädje som smittar av sig till alla runt omkring henne, alla utom möjligtvis Arthur som inte är nån glad lax direkt. Han tycker däremot väldigt mycket om sin fru, han vill vara med henne och det går att ana en viss svartsjuka när Marion umgås med sina körsjungande glada vänner.

Arthur och Marion har en son (Christopher Eccleston) som har en mycket god relation med sin mor och en mindre bra med sin far (nähä?). Körledaren Elizabeth (Gemma Arterton) kämpar energiskt på med panschisarna och lyckas få dom att ställa upp i en körtävling. Dom behöver ett mål helt enkelt.

Förra året kom en fransk film som hette Amour. Den handlar om ett gammalt strävsamt par där frun är svårt sjuk och mannen är den omvårdande. Amour vann en Oscar, Amour vann en Guldbagge, Amour vann mångas hjärtan men inte mitt. En sång för Marion behandlar exakt samma ämne men ur ett mer allmängiltigt perspektiv och – tror jag – betydligt enklare att ta till sig för den stora massan. Bortsett från några få sångnummer som jag tror ska fungera som fnisspauser så är filmen betydligt mer sorglig än den dumma trailern ger uttryck för. Jag hörde snyftningar redan till förtexterna och både jag och longboarden visade tydliga tecken på gråtmildhet, om inte annat så såg jag ett par redigt smink-randiga kinder när jag springande tog mig nedför trapporna till toaletten efter filmen. Longboarden viskade att cancer är bajs och jag håller med den.

Emmanuelle Riva var Oscarsnominerad för sin roll i Amour men efter att ha sett den här filmen så förundras jag över hur Vansessa Redgrave kunde bli bortglömd. Hon borde ha varit given en birollsnominering för det hon lyckas förmedla på den korta stund hon är med är banne mig filmmagi. Och Terence Stamp är så fin, så jättejättefin. Och tillsammans känns dom som det perfekta åldrande paret på film. Jag tror dom är kära på riktigt, SÅ fina är dom ihop.

En sång för Marion är en ledsam feel-good-film. Det är skratt och gråt, det är idioter och charmknuttar, det är kommunikationssvårigheter och rädslor och mycket kretsar kring den stora frågan, det där med att aldrig sluta våga växa som människa. Filmen fick mig att reagera jättestarkt och jag är väldigt glad att slupen såg till att jag fick se den. Jag tror att den hade passerat mig både fort och osynligt annars.

Publicerat

BULLET TO THE HEAD

Revenge never gets old. Hämnd OCH Sylvester Stallone skulle jag vilja säga. Det känns som att tiden stått still när jag med blossande kinder tittar på den här filmens första minuter.

A film by Walter Hill. WALTER HILL! När såg man hans namn i schysst typsnitt sist? Var det The Warriors? 48 timmar? Red Heat? Hur som helst får jag riktigt sköna retrovibbar bara av att se namnet. Att Christian Slater är typ det sjunde namnet i förtexterna säger mer om Slater själv än om filmen.

Jag vet att vissa känner lycka av snabba bilar, dyra handväskor, blingade skor med höga klackar och smycken av rätt märke. För mig räcker det att höra Stallone prata. Så otroligt jävla simpel är jag. Jag behöver inte ens en bra film, för ingen vettig människa vid sina sinnens fulla bruk kan tycka att det här är en toppenrulle.

Stallone spelar mannen med filmvärldens lökigaste namn: Jimmy Bobo. Vem kom på det? Jimmy Bobo? Var är banjon Bobo? Nåja. Jimmy Bobo är i alla fall en yrkesmördare som på nåt knepigt sätt tvingas samarbeta med en tuff polis (Sung Kang) och målet med det hela är världens äldsta morot för att få nånting gjort – OCH för att skriva ihop ett actionfilmsmanus: hämnd.

Stämningen i filmen är skön, det är suggestiv munspelsmusik, Stallone är tatuerad och stencool och jag är helnöjd – även om filmen inte är nåt att bevara i en lufttät låda till barnbarnen. Och påminner inte en viss uppgörelse väldigt mycket om den i Cobra?

Fripps Filmrevyer-Henke har också sett filmen liksom Movies-Noir.