Kategori: 2012

Publicerat

HIT & RUN

Charlie Bronson (Dax Shepard) heter egentligen Yul Perkins. Han vittnade mot sin bästa polare Alex (Bradley Cooper) och blev tvungen att byta både namn och bostadsort när han fick vittnesskydd.

När hans flickvän Annie (Kristen Bell) får ett jobb i Los Angeles som hon inte kan tackar nej till kan han inte göra annat än att följa med – trots att han vet att han kommer nära brottsplatsen igen OCH dom han satte dit. Samtidigt har Annies ex letat upp henne på Facebook, en allt annat än trevlig snubbe och han är också ute efter hämnd. Blir det en katt-å-råtta-lek? Japp. Det kan man säga.

På många sätt är detta en film som gjorts tusen miljoner gånger förut men det finns en charm i filmen som är svår att förklara. Det känns som att skådespelarna VET att filmen kan bli svag men att dom har gett sig fan på att göra den bättre än den borde vara.

Alla skådespelarna gör sitt bästa, det är inget fel på hur den är filmad, på tempo eller musik. Nu känner jag mig som någon som ska göra slut – det är inte du….det är jag – men i det här fallet kan det nog vara jag som helt enkelt inte fastnade för filmen. Jag skrattade några gånger, det finns en del dråpliga scener men utöver det försvann filmen tämligen snabbt från mitt medvetande. Det var dock lättare än jag trodde att vänja mig vid synen av Bradley Cooper i dreads.

Publicerat

KON-TIKI

”Men….alltså….hur svårt kan det va? Kan vi inte bara byta Skåne mot Norge rätt av?”

Det uttalandet hörde jag utanför biografen direkt efter visningen av Kon-Tiki. Hen hade uppenbara problem med vårt sydligaste landskap i allmänhet och filmen Äta Sova Dö i synnerhet och själv fick jag en tankeställare. Om Äta Sova Dö hade gjorts av en norsk regissör, hade hen dissat den då? Om Kon-Tiki gjorts av en svensk regissör men svenska skådespelare, hade vi skickat den till Oscars då? Mina spontansvar på båda dessa frågor är troligen inte.

När vi svenskar försöker oss på att göra storfilmer av våra kända personligheter, höjer vi själva dessa filmer till skyarna? Vad fick Kjell Gredes God afton, Herr Wallenberg och Vilgot Sjömans Alfred för recensioner? Inga vidare om jag minns rätt. Jag tror inte att vi är sämre på att göra film än våra grannar i väst men just nu känns det som att den norska filmvärlden har byggt sig en totalt osänkbar flotte i balsaträ och vi i dom andra nordiska länderna är polaren med dom smutsiga shortsen, han som snorar, stoppar fingret i näsan och käkar upp den han hittar.

Filmen handlar alltså om den norske upptäcksresanden Thor Heyerdahl (Pål Sverre Valheim Hagen) och den expedition som han mot alla odds lyckades genomföra på den egenbyggda flotten Kon-Tiki. Med sig hade ett sällskap på fem män, fyra norrmän och svensken Bengt Danielsson (Gustaf Skarsgård). Vid en middag härom veckan försökte jag ta pulsen på mina tonårsbarn för att se om det här var en film vi kunde titta på allihop. ”Thor vemdå?” sa dom båda. Ingen av dom hade läst/hört ett ord om denne norrman. ”Vad äre fören film då? Varrå flotte?” Jag försökte beskriva filmen men fick bara likgiltiga blickar till svar. Till slut sa jag det, det där jag inte borde. ”Det är som en norsk Berättelsen om Pi”. Dom jublade och jag kände mig som att jag hade dragit en vit lögn. Vadå Pi? Vad gör jag om dom vill se den här nu då? Vad gör jag när vi sitter på biografen och dom väntar på en tiger och knallblå havsbilder och en undervattenskamera som kan göra storverk? Jag kommer bli mulad med popcorn från golvet.

Föga visste jag då hur rätt jag hade. Att jämföra Kon-Tiki med Berättelsen om Pi var nämligen inte riktigt så dumt som jag först trodde. Kon-Tiki är nämligen en våldsamt vacker film. Det blå är riktigt blått, det gröna riktigt grönt, det onda riktigt ont, det blodiga riktigt rött och det skäggiga rikigt skä…. Nääää, där går gränsen. 100 dagar på sjön kan göra att män med miiiinimal skäggväxt ser ut som jultomten men dessa skägg blir skrattretande. Det är som att Bilbos kompisar, dom namnlösa dvärgarna, jobbat extra i Norge sådär som svenska hantverkare kan göra. Det är så mycket lösskägg att hälften vore nog. Men bortsett från dessa så är allt med Kon-Tiki prickfritt. Det är helt enkelt en extremt välgjord film.

Som vanligt när det gäller framgångsrika män så finns det en kvinna i bakgrunden som får ta ”skiten” för att mannen ska kunna göra och komma dit han vill. Thor Heyerdahl var inget undantag. Hans kärlek Liv (Agnes Kittelsen), mamman till hans söner, får spela andrefiol och det till synes utan samvetskval från Heyerdahls sida. Som vanligt hamnar jag i parallell-historie-tankar när jag ser sånt. Jag funderar på hur Liv klarade sig rent ekonomiskt med hus och familjeansvar, hur bitter och ledsen hon var att bli lämnad/ratad/bortvald, hur hon fixade att vara ensamstående mamma till två små pojkar i en tid då denna familjekonstellation knappt fanns och jag tänker på pojkarna som hade en levande pappa men som i deras värld kanske varit bättre som död?

Men historien om Liv får minimal plats i filmen. Hon är inte viktig. Thor och hans män är viktiga och det är på flotten större delen av berättelsen utspelar sig. Sex män ensamma på en flotte i hundra dagar. Tjohoo liksom. Spännande? Nja. Jag hade hoppats på lite mer gruppdynamiska problem än det faktiskt blev men jag fick å andra sidan en redig dos av köttätande undervattensdjur.

Filmen är enastående på många sätt men den lämnar ingenting känslomässigt efter sig. Tummen upp för att den blivit oscarsnominerad som Bästa utländska film, det betyder att fler går och ser den. Det är den värd.

Bloggfrossa håller dock inte med alls.

Publicerat

THE PAPERBOY

Jag känner mig lite smutsig.

Jag har precis sett klart filmen som fick filmmänniskorna i Cannes att sätta canapéerna i halsen. Det här är filmen där Nicole Kidman kissar på Zac Efron som ligger medvetslös på stranden alldeles söndertrasad  av brännmaneter och det här är filmen där Nicole Kidman onanerar i fängelsets besöksrum framför en dödsdömd John Cusack med extremt otvättat hår.

John Cusack spelar slemtorsken Hillary Van Wetter, en man som sitter i fängelse för att ha mördat en polis och han har precis friat till sin white-trash-brevvänsfästmö Charlotte (Kidman). Charlotte försöker hitta någon som kan hjälpa henne att få Hillary frikänd och Miami Times-journalisten Ward Jansen (Matthew McConaughey) blir den som kollar igenom bevisen än en gång men hjälp av sin vän Yardley (David Oyelowo) och lillebror Jack (Zac Efron).

Det här är filmen där Matthew McConaughey agerar allt annat än den ordinära snygglo-hetero-macho-man med ständig glimt i ögat som han ofta spelar och det är det som gör filmen så intressant. Alla skådespelarna har fått nåt redigt blodigt broskigt kladdigt köttben att bita i och jag sitter mest och….och…..och…..häpnar.

Nicole Kidman har gått upp ett antal kilo för den här rollen och jag är väldigt förvånad att hon inte blev oscarsnominerad för sin insats. Kanske är det filmens ”fel” mer än att hon inte var bra nog, jag kan nämligen inte tänka mig att amerikanerna är assugna på att ge den här lortiga, halvsunkiga, underliga filmen mer uppmärksamhet än den redan fått. Även John Cusack har ”flobbat på sig” en aning och jag som inte gillar honom även när han är fräsch och snäll, jag har uppenbara problem med att se honom här. Inte så att han är dålig, nejdå, han är bara äcklig och otäck.

Det här är regissören Lee Daniels första film efter Precious och dessa två filmer har inte mycket gemensamt. Själv tycker jag att The Paperboy möjligtvis liknar Killer Joe i stil och utförande (om jag nu måste hitta nåt att jämföra den med) men inte ens det känns rätt. The Paperboy är helt enkelt en film som inte liknar nåt annat jag sett förut och jag gillar det. Jag gillar att se en utåtagerande Nicole Kidman i knallgul capribyxa, brunsmutsig i baken efter att ha suttit och gnussat på en gräsmatta en stund. Jag gillar inzoomningen av John Cusacks spermakladdiga fängelsebyxa. Jag gillar Macy Gray som filmens röda tråd och den enda i filmen som känns riktigt normal, familjen Wards husa Anita. Jag tycker om Zac Efron som försöker tygla sina hormoner när Charlotte är i närheten och jag tycker om alla underfundiga klipp till djur/inälvor/annat konstigt som ger filmen en stämning som är helt unik.

Men, som sagt, jag känner mig smutsig. Undrar om helkroppspeeling med flingsalt hjälper eller om det är aceton och svinto som gäller.

 

Publicerat

PALME

Jag vet inte varför jag var den som vaknade först den där lördagsmorgonen, jag var ju tretton år och trött jämt. Kanske var det Mordillio som lockade, jag vet inte, jag vet bara att jag satte på tjock-TV:n och möttes av allt annat än Gomorron Sverige. Det var en enfärgad bild med en enkel text: programmet var inställt. Sveriges statsminister Olof Palme var skjuten.

28 februari 1986 dog Olof Palme och med det även Sverige, i alla fall det Sverige som fanns under min uppväxt. Visst har jag känt av det och självklart har jag förstått det men det var först efter att jag såg Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentär som sanningen verkligen sjönk in. Det var som att få en smäll med en boxhandske rätt i magen. Luften gick ur mig. Satan alltså. Sverige, mitt Sverige, var tog du vägen?

Min kära morfar uppe i himlen var i hela sitt liv en trofast socialdemokrat. Många timmar har jag suttit och diskuterat, nej…fel ord, hört honom tala sig varm om socialdemokratins förträfflighet och om hur mycket hela vår familj har detta parti att tacka för det vi har. Det vi hade var exakt ALLT vi människor behövde enligt honom: skapligt boende, jobb inom stat, kommun eller storföretag som aldrig någonsin går i konkurs, råd att betala räkningar men så få räkningar som möjligt, tillgång till råvaror som kan tillagas medelst salt och vitpeppar och råd att äta en färsk krabba var fjärde fredag, en liten bil med motorn bak, fri skolgång samt ekonomiskt utrymme att få undan en slant på bankboken. Varför skulle någon i vår familj rösta på något annat parti än socialdemokraterna när vi hade allt?

Jag tänker på morfar när jag ser filmen. Jag undrar hur pass förbannad han hade varit om han levt idag. Själv kan jag se rätt objektivt på det som var, på att hela gräsmattan kanske inte var grönare, på att Olof Palme inte var Gud. Det sköna är att även filmens upphovskvinnor kan det. Filmen om Palme är ingen odelat positiv film, det är ingen reklamfilm för en enkom hyllad och omtyckt landsfader och det är det som gör den så förbannat bra.

”We should try to make life as decent as possible. That is what politics is about”. Palme blir intervjuad av BBC och pratar med ovanligt snyggt engelskt uttal om sina visioner och det låter så enkelt. Han är ung, han är skönt naiv och han tror verkligen på sig själv när han säger att han vill förändra världen. Han tror att det går och han tänker inte ge sig.

Jag måste pausa filmen och skriva upp citatet. Jag blir lite rörd när jag ser en yrkesman som uppvisar känslor ingen nu levande politiker kan förmedla ens ett uns av. Hans blick är så vaken, så nyfiken, så inbjudande och jag förstår Mona Sahlin när hon säger i filmen att hon först följde Palme, sen blev hon socialdemokrat. Maken till karismatisk partiledare/statsminister har Sverige aldrig skådat och det är en åsikt jag står för till hundra procent och det alldeles oavsett hans politiska agenda. Däremot fattade jag nog inte det DÅ, inte när morfar mässade, inte när jag som förstenad stod och tittade på den där skrämmande pausbilden den där lördagsmorgonen eller samma februarikväll när pappa och jag tog en tur i SAAB:en istället för TV-underhållningen som också var inställd. Jag fattade att vår statsminister blivit mördad men inte hur stor han var i resten av världen, inte vilken retorisk mästare han var (herregud, han använder ord som vederstygglig!) och definitivt inte vilken utseendemässig förvandling han genomgick under sina år vid makten.

Titta på filmen. Titta honom i ögonen under filmens första timme och gör detsamma under den tredje. Det är något som dött på vägen. Gnistan? Orken? Förväntningarna? Kom verkligheten ikapp honom?

Efter tre timmar framför den här dokumentären kom verkligheten definitivt ikapp MIG. Jag känner mig lite ledsen, lite liten, lite ensam. Världen känns betydligt mindre nu än när jag var liten men samtidigt mycket kallare och hårdare. Det Sverige jag kände finns inte längre. Nu är det nåt annat, nåt som jag på många sätt inte tycker om.

Jag undrar hur förbannad Palme själv hade varit om han levt idag.

Publicerat

SAFETY NOT GUARENTEED

Jag är ledsen om jag i och med denna ”recension” gör nån besviken men jag väntade helt enkelt för länge.

Det var en vecka sedan jag såg filmen och nu när jag ska skriva om den minns jag ingenting. Ingenting alls. Det är helt blankt, helt svart (eller vitt, jag vetefan) och jag kan inte krysta fram ens ett litet häpp. Det här händer inte ofta, jag kan inte påminna mig att det nånsin har hänt men det har det nog.

Så nu vet jag inte om jag ska betygssätta den efter hur det känns NU eller hur jag tyckte medans jag såg den. Det betyget jag borde ge med tanke på det vakuum som hjärnan erbjuder som minnesbild är inte överensstämmande med verkligheten för filmen var inte dålig, den bara inte fastnade. Men godkänt kan det inte bli tal om. Ändå.

 

Publicerat

THE IMPOSSIBLE

Julhelgen 2004. Det var ganska många år sedan nu men nånstans känns det som igår.

Jag minns rubrikerna i tidningen, en tsunami hade dragit in över Thailand och aldrig hade jag kunnat tänka mig vilket helvete människorna på andra sidan jorden behövde ta sig igenom, jag satt ju och drack glögg.  Jag hade julmys när semesterfirarna, svenskarna som rymde från julen för att få ett par lediga veckor i det thailändska paradiset, kämpade för sina liv. Så många som 300000 kan ha dött i den där outsägligt otäcka flodvågen och över fem miljoner människor blev hemlösa.

Det är klart att jag förstod att den här tragedin skulle bli film på ett eller annat sätt, historier som denna är för ”bra” för att glömmas bort och tsunamivågor för tacksamma att göra i effektstudios. Jag hoppades bara att filmerna som gjordes skulle göras på rätt sätt, med respekt för alla inblandade.

The Impossible är den sanna historien om familjen som i filmen heter Bennett och är amerikaner men som i verkligheten heter Belon och är spanjorer. Maria (Naomi Watts) och Henry (Ewan McGregor) semestrar på Khao Lak med sina tre söner, Lucas (Tom Holland som ser ut som en ung Vincent Cassel), Simon (Oaklee Pendergast) och Thomas (Samuel Joslin) när katastrofen är ett faktum. Familjen splittras men Lucas och mamma Maria träffar på varandra i ett sammelsurium av smutsigt vatten, skenande bilar, döda kroppar, trädgrenar och panik. Tillsammans försöker dom överleva, ett andetag i taget.

Jag tänker inte gå händelserna i förväg, jag tänker inte spoila något som eventuellt kan framstå som överraskningar, jag tänker inte peta på dom få parametrar i filmen jag inte gillar, jag tänker helt enkelt bara lyssna på hur min kropp reagerade när jag såg filmen. Jag fick sån panik och dödsångest att det visslade när jag andades. Jag grät så att det kändes som att tårkanalerna genomgick nån form av klinisk rensning.

Jag hade så väldigt lätt att sätta mig in i deras situation, jag tyckte mig känna i varenda cell hur sjukt vidrigt det måste vara att förlora en son, en dotter, en man, en fru, en vän – fast jag inte har nån aning. Och jag är glad att jag inte har nån aning. Jag är så tacksam över det att jag gråter en stund bara av lättnad, av nån slags ömhet inför livet, av den där kärleken jag känner för mina barn och den ångestladdade vetskapen om att jag faktiskt kommer att skiljas från dom en dag –  men förhoppningsvis inte under kubikkilometer havsvatten. Men den dagen är inte idag. Andas. Torka snoret. Kasta den där högen av använda näsdukar. Annandag jul 2004 var Den dagen för så många att det räcker och blir över. Livet blev aldrig mer detsamma för dom och det är historier som bör berättas.

Det viktiga i livet är inte att ha den nyaste bilen, det största huset, det flashigaste köket, den dyraste klockan, den coolaste mobilen, dom korrekta märkeskläderna. Det viktiga i livet är när allt kommer omkring en sak och en sak allena: människor. Att vara tillsammans, att bry sig om, att finnas, att uppleva saker ihop med andra, att kramas, att vara trygg, att existera i ett sammanhang och att kunna känna oförställd glädje av att äta en mandarin. Det är inte svårare än så.

 

Publicerat

MÖHIPPAN

Det här är en film som inte utspelar sig på min gata i stan.

Den här filmen utspelar sig i den där världen där det viktigaste av allt inte är att må bra, omge sig med schyssta, lojala vänner och träffa nån trevlig tjomme att älska och skratta med. Den här filmen utspelar sig i en värld där det enda som räknas är att vara smalast, snyggast, bitchigast, att gifta sig med en jävligt snygg kille OCH vara först med det i tjejgänget.

Att tro att jag skulle finna sympati för någon av rollfigurerna i denna film vore en riktig högoddsare. Jag tycker inte det är häpp!-humor att den tjocka kvinnan har MAGE att beställa en hamburgertallrik på restaurang om det är det hon är sugen på, lika lite som jag tycker det är nåt att fnissa åt att den smala framgångsrika tjejen med höga klackar beställer en cobbsallad utan bacon, kyckling, ost och avocado. Kvar blir grönsallad och lite tomat. Typ.

Becky (Rebel Wilson) ska gifta sig. Hon var mobbad i skolan, van att kallas Pig Face och nu har hon träffat en lång, snygg och trevlig kille som friat. Glad och förväntansfull inför bröllopet vill hon att tjejerna som retat henne under hela skoltiden ska vara hennes brudtärnor. Jag är förvirrad. Jag-ska-fan-visa-dom-mentaliteten kan vara bra att ta till ibland men att välja att omge sig av elakt drägg på sin bröllopsdag bara för att man kan, alltså, jag fattar inte grejen. Jag fattar inte ens grejen när jag ser det på film. Det blir bara så jävla dumt.

Filmen är skriven och regisserad av Leslye Headland, en ung kvinna som det går att lära känna lite bättre om man följer henne på twitter (@molotovcocktail). Att hon är just kvinna är det enda som gör att jag nånstans köper filmen. Jag tror att hon vill berätta nåt nytt men jag kommer liksom inte åt kärnan i det hela. Som i alla bröllops-romcoms är den fullsmockad av klyschor, det är en manlig svinig strippa, det är fulla bestmens som ska på stippklubb, det är fokus på den vita bröllopsklänningen, det är bimbos och sex och droger och det kryllar av människor som under ytan inte är lyckliga alls.

Hade Möhippan varit nyskapande på riktigt hade Rebel Wilsons namn stått med stora – störst – bokstäver på filmaffischen men nej, så är det såklart inte. Trots att hon har en av fyra huvudroller så står hon först som sjätte namn på postern – och med betydligt mindre bokstäver än dom tre snygga tjejerna Kirsten Dunst, Lizzy Caplan och Isla Fisher.

Det är möjligt att filmen är ett steg i rätt riktning, kanske vill den visa något mer än att tjocka människor också kan gifta sig, kanske vill den bara samla enkla (banala) poäng på sånt man redan sett tusenmiljonergånger, kanske vill den berätta att det finns mänsklighet i dom mest omänskliga människorna, äsch, jag vete tusan. Jag kanske inte ska fundera så mycket? Jag kanske bara ska titta och inte sila det jag ser genom intelligens, erfarenhet och sunt förnuft? Väldigt få komedier klarar den gallringen och Möhippan är definitivt en av dessa. Däremot inte sagt att den inte var väldigt underhållande bitvis, för det var den. Korta bitar och inte så många men what the heck. Jag slutar här. Sqiiiiqiuuiisich. Over and out.

Publicerat

SMILEY

Det är nåt med den här filmaffischen som är så urbota svinotäck tycker jag. Den där mixen av en snäll glad smiley som så många av oss använder dagligen och en grotesk ihopsydd blodig skräckfigur. Å andra sidan är det min bildgoogling på denna film som till slut gjorde att jag såg den. Ibland funkar inte hjärnan helt logiskt.

Lite på samma sätt som i Candyman används ”legenden” för att berätta en historia och den här gången är det ”legenden om Smiley” som filmen baserar sig på. Den sinnesstörda seriemördaren Smiley kan åkallas via internet och via en chatsajt med webkameror och den ganska känsliga flickan Ashley (Caitlin Gerard) får in den här berättelsen så pass djupt i sina tankebanor att hon till slut inte vet om det är hittipå eller verklighet. Folk dör som flugor i alla fall.

Dom här filmmakarna kan nog tacka sin gode grafiker för utformningen av affischen för mer och läbbigare än så är inte filmen. Ja det dödas, men det är inte speciellt blodigt, ja det smygs, men jump-scare är inte per automatik otäcka och ja det kryllar av mer eller mindre hjärndöda ungdomar och i den här genren är det inget extraordinärt.

Roger Bart är filmens (för mig) enda kända ansikte och han är precis lika obehaglig som läraren Clayton som han är i Desperate Housewives där han spelar George. Det han gör här är att han hjälper upp filmen till en nivå som gör att jag inte stänger av. Den lilla tyngd han har som skådis räcker för att jag inte ska ge upp hoppet innan filmen är slut men det är nära flera gånger.

Det kommer alldeles solklart komma uppföljare på den här filmen och även om jag säger att jag inte ska se dessa så kommer jag göra det. Därför uteblir det lägsta betyget. Jag sparar det till framtiden.

Publicerat

CLOUD ATLAS

Att svepas iväg. Jag tror det handlar om det. Att svepas iväg.

Jag minns när jag var liten och låg i min säng, mamma satt på sängkanten och läste ur en sagobok. Jag blundade, hennes ord blandades med mina fantasier om hur människorna i sagan såg ut, om hur skogen luktade, fåglarna kvittrade, drakarna flaxade, hovarna klapprade, om det onda, det goda, om livet, om döden. Ibland sveptes jag iväg in i drömmen och hörde mamma prata som om hon var en berättarröst, jag visste att jag sov men att nån procent av mig ändå var vaken och med i sagan. Dom kvällarna var absolut bäst. Dom var magiska. Det var som en utomkroppslig upplevelse, som om det absolut bästa från vakenheten och det absolut skönaste med sömnen blandades och jag ville så gärna vara kvar där. Den gränslösa fantasin blev min bästa vän.

Jag har varit med om det här en handfull gånger i vuxen ålder när pojkvänner av nån outgrundlig anledning roat sig med högläsning när det är dags att sova och jag har lyssnat, fastnat i rösten, i orden och sjunkit in i en dvala så jävulskt behaglig att jag inte vill vare sig vakna eller somna. Men bortsett från dessa få nätter är det endast film som kan transformera mig in i den här larger-than-life-känslan och gudarna ska veta att det inte händer ofta. Allt måste stämma. Sinnesstämning, lokal, viljan att försvinna in i en film, orken att släppa taget och inte riktigt förstå, lusten att njuta av intryck utan att analysera för mycket och filmen, filmen måste förstås vara så på gränsen till för mycket att jag hamnar i sagokänslan men inte i en pekoral.

Den ene av Wachowskibröderna (dom som gjorde The Matrix-trilogin) bestämmer sig för att göra en film med den tyske regissören Tom Tykwer (Spring Lola) och filmälskarna gjorde som hos tandläkaren: gapade stort. Som fågelholkar undrade vi vad det skulle bli av detta, ett nästan tre timmar långt sciencefictiondrama med Tom Hanks, Halle Berry, Jim Sturgess, Susan Sarandon, Hugh Grant, Jim Broadbent, Ben Whishaw och Hugo Weaving. Nu vet jag vad det blev. Det blev MAGI.

Om jag tar fram min röda blender, om jag lägger ner Short Cuts, Magnolia, Blade Runner och kanske en smula Rymdimperiet slår tillbaka och sen trycker på ON då får jag en mix som är det närmaste en beskrivning av Cloud Atlas jag kan komma och ändå är den inte alls korrekt. Jag kan inte förklara filmen och jag vill inte heller. Det här är en film som ska upplevas mer än analyseras även om jag förstår att många kommer försöka göra det sistnämnda. Själv stängde jag av hjärnan och bara njöt. Intrycken svischade förbi, enastående sådana, scener som biter sig kvar i mig, skådespelarna som jag först ser som sig själva medelst lösnäsor men som sedan glimrar och gnistrar och blir något bortom löpsedlar och filmaffischer. Supervacker musik, häftiga effekter, spännande lösningar. Film när det är som allra bäst.

Jag är fast.

Jag är kär.

Jag är bortsvept.

Jag vill faktiskt inte vakna.

 

Publicerat

THE PERKS OF BEING A WALLFLOWER

Charlie (Logan Lerman) är en tonårig kille som verkar leva i sin egen ganska udda bubbla. Han är duktig i skolan men vågar sällan räcka upp handen och det här med sociala situationer över lag är inte hans pryl. Men det känns som att han inte bara är ”normalt tonårigt annorlunda”, det känns som att det är nåt mer, nåt psykiskt tok med killen.

Patrick (Ezra Miller) och Sam (Emma Watson) är dom lite äldre skolungdomarna som ser nåt annat hos Charlie, som tar sig an honom och Charlie förälskar sig – såklart – i Sam.

Jag tycker det här är en ganska svår film att beskriva. Egentligen är det en bagatell, en ungdomsfilm som alla andra men nånstans känner jag att den är lite mer än så och att jag DEFINITIVT skulle tycka det om jag var femton och såg den. Det finns en verklig svärta i filmen som på ett twistat sätt känns fräsch och det är denna svärta som gör att den ter sig som mer än en vanlig ångestfylld tonårsfilm. Framförallt är det filmens sista tjugo minuter som gör att filmen växer OCH dom tre huvudrollsinnehavarna med fina Emma Watson i spetsen.

Jag är lite nyfiken på vad jag hade tyckt om filmen om jag var 25 år yngre men det är en fråga jag aldrig kommer få svar på. Däremot vet jag att min 14-årige son gillade den (mer än jag) och att jag tänker tjata på dottern att se den tills hon inte längre orkar säga nej. Det blir det närmaste ett svar jag kan få.

Publicerat

DU GÖR MIG GALEN!

Ja det gör du, du gör mig GALEN, du din jäkla skittitel!

Den är hemsk, det är en dyngdålig ”översättning” av Silver Linings Playbook, en titel som faktiskt syftar till att se det positiva i allt som händer, ”Every cloud has a silver lining”. Du gör mig galen! syftar snarare på den psykiska ohälsa som filmens huvudperson Pat (Bradley Cooper) uppvisar, något som gör hans närmsta omgivning….galen.

Att titeln dessutom gör filmen genremissvisande är också olyckligt då det knappast går att se filmen som nåt annat än en ordinär romcom, vilket det INTE är. Ett ganska svart drama, visserligen med komiska inslag och även en smula romantik, men nån romcom är det banne mig inte (och ja, jag vet att jag skrev om detta även i gårdagens fredagsfemma men det RETAR MIG!!)

Bradley Cooper har ÄNTLIGEN fått en roll värd namnet att bita i, något som kan visa världen att han faktiskt kan agera på andra sätt än bara genom sina knallblå ögon, sitt kritvita garnityr och tillsammans med en handfull bakfulla polare nånstans i världen. Här är han alltså Pat, en lärare som kom hem en dag och såg sin fru Nikki naken i duschen ihop med skolans skallige historielärare. Han fick spel kan man säga. Tokspel. Han gav sig på fruns älskare, slog nästan ihjäl honom och istället för fängelse fick han psykiatrisk vård. Åtta månader senare blir han hämtad av sin mamma (Jacki Weaver) som beslutat sig för att ta hem honom, dock utan att berätta det för sin man, Pats pappa (Robert DeNiro).

Jag tänker inte berätta så mycket mer om handlingen än det självklara, att det kommer in en tjej i Pats liv: Tiffany (Jennifer Lawrence). När, var, hur och varför får du se när du ser filmen, det blir bäst så.

Det finaste med filmen är att Bradley Cooper och Jennifer Lawrence funkar så jättebra ihop. Jag gillar dom båda som tusan även om jag kanske inte tycker att rollen som Tiffany är värd en oscarsnominering. Sen tycker jag att filmen är onödigt lång, den hade mått bra av att klippas ner en kvart. Jag tror nämligen att den långa speltiden gör att filmen känns så ojämn. Den står och stampar nånstans i mitten, det händer liksom ingenting.

Om filmens andemening är att vi som tittar ska ifrågasätta vad ordet ”normal” betyder eller om vi bara ska börja jogga iklädda svarta sopsäckar det vet jag inte. Kanske både och. Kanske ska vi bara bli underhållna för stunden? Det blev jag i alla fall.

Publicerat

ANNA KARENINA

 

 

 

 

 

 

 

Nej, det har inte brunnit i huvudet. Nej, jag har inte blivit självplågare. Nej, jag ser inte en film som Anna Karenina enbart med baktanken att få gå loss med motorsågen och hårddissa en av mina största filmiska antagonister.

Jag må inte vara världens smartaste människa men dum är jag inte. Jag må veta med mig själv att Kiera Knightley i tio fall av tio retar mig till vansinne men kanske, kanske är just denna film för Kiera vad The Town var för Ben Affleck, alltså sett ur mina ögon. Jag ratar ingen eller inget osett, det är inte min pryl och därför sitter jag här nu med mina tankar om filmen jag nyss sett.

En episk film om kärlek. En remake av en riktig klassiker. 1935 gjordes den med Greta Garbo i titelrollen och med Fredric March som Vronsky, 1948 med Vivien Leigh som Anna och Kieron Moore som hennes kärleksintresse, 1997 med Sophie Marceau och Sean Bean (av alla män på jorden) och nu är det alltså dags igen. Joe Wright, dom nutida kostymdramornas okrönte kung med filmer som Stolthet & fördom och Försoning i bagaget, har satt huggtänderna i detta passionerade drama baserat på Leo Tolstoys roman med samma namn.

Det är sent 1800-tal, det är rysk överklass, det är känslokalla äktenskap som mer fungerar som affärsuppgörelser och det är en kärlekshistoria mellan den gifta Anna (Knightley) och den också gifta Vronsky (Aaron Taylor-Johnson). Annas äkta make (Jude Law) är föga glad åt att hans fru har en annan man på sidan om, han tycker inte om att det pratas och han anser att Anna borde vara mer rädd om sin roll som mamma.

Alicia Vikander spelar rollen som Kitty och jag hoppas att Joe Wright fått upp ögonen för henne ordentligt och använder sig av henne i en huvudroll om han ger sig på något nytt kostymdrama framöver. Han har nämligen använt sig av Kiera Knightley i alla sina kostymfilmer hittills och jag tycker och tror att Alicia Vikander skulle kunna axla den manteln med den äran.

Joråsåatteh, så är det. Vad jag än tycker om Kiera Knighley så måste krypa till korset litegrann här. Är det något hon behärskar så är det denna genre, att snöra in sig i korsetter som ger hennes midja samma diameter som en toarulle, att visa och inte visa förtryckta känslor, att bita ihop, att åtrå fast hon inte ”får”. Hon är bra här, helt klart, men den som också är bra är Aaron Taylor-Johnson. Det här är Kick-ass-killen som lagt till sin frus efternamn till sitt som den moderna unge mannen han är och som på många sätt går sin egen väg, både i verkligheten och på film. Att Anna Karenina fungerar som filmupplevelse för mig beror till hundra procent på kemin mellan honom och Kiera. Skulle jag inte tro på den skulle filmen falla platt.

Jag har inte Garbos version av Anna Karenina i färskt minne och jag antar att det hjälper till när jag ska summera mina tankar om den här filmen. Jag har ingen version att direkt jämföra med så jag låter den här bli min för en stund. Aaron Taylor-Johnson har en blick som kan förflytta berg OCH få mig att ge ett kostymdrama ett helt okej betyg, ett betyg som är långt närmare en fyra än en tvåa.

Jag förvånar mig själv idag. En ganska skön känsla.

 

Publicerat

HITCHCOCK

Trivia är en ganska kul grej. Att ta reda på värdelöst vetande om människor kan skänka mig stor glädje och även om glädjen till synes bara är kortvarig så fastnar en del av informationen nånstans i hjärnan och kan tas fram när det behövs som bäst, typ när det spelas TP och jag är i desperat behov av den sista tårtbiten.

Vissa människors trivia är såklart bra mycket mer intressanta än andra men jag undrar om jag inte hittat trivians totala lågvattenmärke i filmen Hitchcocks regissör Sacha Gervasi.

”His mother is Canadian who lives in London and Toronto” är den information jag hittar om honom på hans Imdb-sida. Klickar jag vidare kan jag läsa att han var trummis i bandet Bush innan bandet blev känt och att han var den sista som intervjuade dvärgen Hervé Villechaize innan denne tog sitt liv 1993. Att han har en dotter med Ginger Spice Geri Halliwell visste jag sedan innan, Bluebell Madonna. Men erkänn att det är torftig info!

Jag undrar hur det kom sig att just denne Gervasi-man fick chansen att regissera den här filmen. Hitchcock måste ändå räknas som nån form av ”storfilm” och jag tror inte direkt den var gratis att göra. Sir Anthony Hopkins ikläder sig inte rollen som glufsande tjockis utan pröjs, inte ens om tjockisen heter Alfred Hitchcock. Helen Mirren går inte gratis med på att spruta in så mycket botox i området mellan överläppen och näsan att det enbart är morrhåren som fattas för att hon ska kunna ta en roll i musikalen Cats. Scarlett Johansson går mest omkring och är mysig som Janet Leigh och Jessica Biel kan inte gestalta något annat på film än den mänskliga versionen av en animerad disneyflicka men ingen av dom lyfter ett finger för mindre än en shitload av dollars.

Usch, jag vet att jag låter grinig nu men jag är det faktiskt inte. Skenet bedrar. Jag hade nämligen NOLL förväntningar på månadens filmspanarfilm annat än att kanske få sova gott en stund och sett till mina förväntningar så överraskade filmen på ett positivt sätt. Jag hade en trevlig stund i biosalongen men nu när det gått några dagar måste jag säga att känslan av filmen svalnat betänkligt. Varför? Jag vet inte. Kanske för att filmen var ytlig och tveksamt filmad, kanske för att Anthony Hopkins inte direkt briljerade med sina påklistrade extrakilon och plutande läppar, kanske för att filmen känns väldigt otydlig. Vem ingår i den typiska målgruppen? Vi i Filmspanarna borde rimligtvis göra det då Hitchcock handlar om inspelningen av Psycho, en film som dom flesta  filmintresserade har sett både en och två gånger men jag tror inte jag kommer att få läsa så värst många hyllningar från mina filmspanarvänner idag.

Helen Mirren och Scarlett Johansson är dom som ger filmen det där lilla extra som gör att den blir godkänd i mina ögon, samt scenerna från själva filminspelningen. Jag hade gärna sett att filmen haft mer fokus på detta. Nu blev det lite tjosanhejsan över alltihop och det är inte så man skapar en filmklassiker. Alfred Hitchcock visste det, Sacha Gervasi har ingen aning.

Läs gärna mina filmspanarkollegors recensioner av filmen: Filmparadiset,  Fripps filmrevyer, Har du inte sett den,  Jojjenito, Mode+Film,  Plox, Rörliga bilder och tryckta ord och The Velvet Café.

Publicerat

RÖJAR-RALF

Har du nån gång undrat vad arkadspelsfigurerna gör när stället bommat igen och spelen är avstängda? När du har sett Röjar-Ralf vet du. Dom lever nämligen helt vanliga liv, tar det lilla kollektiva tåget från arbetsplatsen (själva spelet) och åker hem till stan igen.

Röjar-Ralf är the bad guy i spelet, han som river och slår sönder. Fixar-Felix är snällisen, han som med den förtrollade hammaren lagar allt igen. Men Ralf är trött på att vara skurk, trött på att vara ensam, trött på att alla är rädd för honom. Han är visserligen stor och stark men han är också snäll och ganska trött. För att bevisa både för sig själv och andra att han är snäll rymmer han från sitt spel och hamnar i ett nytt spel där han blir hjälte.

Jag tycker Röjar-Ralf är en ganska tjommig film. För att vara Disney andas den väldigt mycket smart-Pixar och den är riktigt underhållande även vuxna. Kanske att den blir snäppet ännu mer på-pricken-rolig om man är en van TV-spelare, igenkänningsfaktorn borde  i alla fall bli högre än den blir för mig.

John C Reilley är klockren som rösten till Ralf och musiken är genomgående bra (med Skrillex som grädde på moset) men det som stör mig som faaaaan är hur denna film har kunnat få en oscarsnominering som Bästa animerade film när inte De fem legenderna fick en. Det är banne mig en anledning att rasa.

 

Publicerat

MITT LÄNGTANDE HJÄRTA

Jag växte upp i ett gult hus väldigt nära en stor väg. Ett stenkast från vårt hus låg ett hem för gravt handikappade och svårt utvecklingsstörda.

Under vårarna och somrarna gick vårdare dagligen förbi vårt hus dragandes på sängar i vilka det låg människor som i min lilla värld var grönsaker. Jag stod vid staketet en knapp tvärhand hög och tittade med stora ögon på följet som gick förbi och förstod inte riktigt meningen med dessa promenader. Det rasslade om sängarna, personalen pratade sparsamt med varandra, jag såg en del dreggel från munnar som inte rörde sig  och jag förstod att dom skulle ”ta en sväng på stan”, men av vilken anledning? Vem kom på idén? Det fanns inte i min världsbild att det skulle kunna ha varit någon av dom sängliggande människorna.

När Mark O’Brien var sex år (1955) fick han polio och blev efter det förlamad från nacken och nedåt. Just det, kroppen blev förlamad, inte huvudet. Så liggandes i nåt som kallas järnlunga (en föregångare till respiratorn) lyckades han ta sig genom skolan och vidare studier på Berkeley för att sedan bli journalist, poet och författare. Den här filmen handlar om honom och om hans längtan efter att som 38-åring få uppleva sex med en kvinna för första gången och den är baserad på en essä han skrivit som heter ”On Seeing a Sex Surrogate”.

Marks kropp fungerade inte alls bortsett från en liten detalj i sammanhanget – hans penis. Å andra sidan var det inte en liten detalj heller vad jag förstår utan en väl fungerande och STOR sådan. Filmens Mark spelas av John Hawkes, en man som jag i film efter film fascineras av. Han tar inte stor plats i medier, han är ganska spenslig och anskrämlig rent utseendemässigt men han har något magiskt över sig när det kommer till skådespeleri. Han når ut, hans ögon lyser, alltså, jag blir stum av beundran. Helen Hunt är oscarsnominerad för sin roll som sexterapeuten Cheryl som ska hjälpa Mark att uppfylla sina fysiska drömmar och hon är bra, tillsammans ger dom mig inget mindre än ståpäls på armarna.

Dom invändningar jag har mot filmen är inte många. Jag tror jag kan räkna till EN. Som vanligt visas kvinnan naken i scen efter scen men inte så mycket som en glimt av Marks kön och nej, jag ser det inte som ett självändamål att se nakna män på film men just i den här filmen hade det funkat, det hade behövts. Filmen är modig, den är vågad och den är väldigt närgången på många plan och just därför blir det lite tokigt när en av dom viktigaste beståndsdelarna i filmen ska ”gömmas”. Mark gestaltas som lite av en Ken-docka, en Ken-docka han uppenbarligen inte är och inte vill vara. Men bortsett från detta så är filmen bara SÅ himla jättefin.

Hans längtande hjärta gör mig ledsen. Det sätter igång tankar i knoppen som visserligen är bra och antagligen välbehövliga men det är jobbigt. Tårarna rinner och jag tänker på hur utlämnande ett liv som Marks är. Hur lite kontroll han har över sitt eget liv, på vad han vill göra, på drömmar och hur han ska nå dit. Min stora fasa i livet är att bli beroende av andra för min överlevnad, jag får fan panik när jag tänker på det och där ligger Mark intryckt i en metallkonstruktion som håller honom vid liv och skriver kärleksdikter. Han är mer man än många män med fungerande ben och jag inser lite ledsamt att med den här svenska titeln så är det inte många macholassetyper som kommer hitta till biografen, se filmen och fatta grejen.

Jag ser mig själv där vid staketet. Jag viftar bort det nästanvita håret från ansiktet, känner lukten av en lastbil som dånar förbi och där, där på andra sidan gatan kommer dom skallrande sängarna. Där under den ljusgula landstingsfilten kanske han låg, han som var byhålans Mark O´Brien? Han som alldeles klar i knoppen, alldeles öppen i sinnet, alldeles vis i hjärtat ville bli nedrullad till centrum för att vidga sina vyer och uppleva livet, det liv som var hans.

Undrar vem som var den riktiga grönsaken. Jag eller han?

Henke på Fripps filmrevyer har också sett filmen, hoppa hit för att läsa hans recension och Movies-Noirs dito hittar du här.