Kategori: 2013

Publicerat

INSTRUCTIONS NOT INCLUDED

Det här med att bli förälder kan i många fall liknas med att hoppa bungyjump utan ett rep runt foten. Man har ju tamejfan ingen aning om hur man gör, alltså hur SKULLE man kunna veta? Man kan bara förlita sig på evolutionen, att reptilhjärnan och hormonerna ser till att man vet vad man ska göra – och nu skriver jag om mig själv och i min roll som mamma. Jag VET ju ändå att barnet legat i min mage i nio månader, jag behöver inte fundera på OM jag är mamma eller inte. Pappan däremot, hur ska han kunna göra, hur ska han kunna veta?

I dagens film får vi lära känna kvinnotjusaren Valentin (Eugenio Derbez) som ligger runt som en charmig slacker med fasansfull frisyr och även om jag inte förstår vad kvinnorna ser hos honom så verkar han vara en manlig mexikansk sockerbit bland dom kvinnliga flugorna i omgivningen.

Morgonen efter en trekant med två bruttor sovandes kvar i sängen ringer det på dörren. Han öppnar och där står en blondin med en bebis på armen. Han känner inte igen henne men hon upplyser honom om att hon heter Julie, att hon enligt honom själv var ”hans stora kärlek” och att den lilla dottern är hans! Hon ber honom om 10 dollar för att betala taxichauffören, springer ner till taxin och….kommer inte tillbaka. Hux flux blir han alltså pappa till lilla Maggie, 6 månader och om denna CHOCK och åren efter handlar filmen Instructions not included.

Det är pappan i filmen – Eugenio Derbez – som regisserat filmen och det tog honom tolv år att göra klar filmen. Inte för att det var en massa krångel (vad jag förstår) men han ville att samma flicka skulle spela Maggie genom alla hennes åldrar. Charmtrollet Loreto Peralta är alltså både Maggie som bebis, som två-tre-fyra-åring och äldre och hon är så sjukt jävla gullig! Hon påminner jättemycket om en minifigur av Kristen Bell och då hon är tvåspråkig och fixar både spanskan och engelskan flytande från jätteung ålder gör det henne sådär alldeles extra cool.

Filmen har en speltid på två timmar och den är inte bara ”lång för att vara lång”, det är helt enkelt en maxad historia. Rolig, sorglig, farsartad och kärleksfull och den får mig att fundera på ALLA delar med föräldraskap. Vem som egentligen ÄR förälder. Vem som har RÄTTEN att kalla sig förälder. Och det här med arv, miljö, tid, engagemang, kärlek, svek, förluster. Om att växa upp, om att växa in i en roll man kanske inte tror sig kunna hantera. Om…ja….om allt det där fina med att vara förälder OCH allt det fula. Baksidorna, för ja, dom finns.

Satan alltså, det är en komplex film det här. Länge länge höll den sig på en stabil trea men sen så, sen flög den och även efteråt tänker jag på den jätteofta och betyget har stannat på en mycket stark fyra. Den satte sig liksom fast i mig och där får den gärna stanna kvar. En mexikansk liten pärla, det är vad den är.

I avsnitt 158 av podcasten Snacka om film snackar både jag, Steffo och vår gäst Hasse om den här filmen. Kan den ha slagit betygsrekord i poddens historia? Lyssna här om du blir nyfiken,

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE COMPLEX (2013)

Ibland kan det vara ett otyg att i reklam för en film göra stort väsen av regissörens namn. Hideo Nakata är mannen bakom dagens film och det är klart att hans namn förpliktigar eftersom han gjort filmerna Ringu, Ringu 2 och Honogurai mizu no soko kara aka Dark Water. Kanske kan det låta knasigt eftersom jag inte gillade Ringu alls MEN den amerikanska versionen är jag jätteförtjust i. Han känns hur som helst som en regissör som har koll på det här med skräck även om det kanske inte alltid skrämmer just mig.

Och det är DÄR vi hamnar med The Complex. It doesn´t do it for me. Inte på en fläck. Jag tycker inte den är läskig, jag tycker inte den är intressant, inte ens välgjord. För mig blev det inte ens mer än ett satans neutrum av filmjäkeln och faktiskt, det förvånar mig. Vi pratar ändå om en film som inkluderar ett besatt hus, otäcka ögon, asiatiska barn och krafsande med naglar mot vägg.

Det är fullt möjligt att jag skulle gilla en amerikansk remake av den här filmen mer än jag gillade originalet men jag är inte jättesugen på en sådan. Inte världen heller vad det verkar eftersom den inte är gjord.

Än.

Här kan du se vilka andra skräckfilmer jag hittills skrivit om i mitt söndagstema.

Publicerat

Asiensommar: FLU (GAMGI, 2013)

Katastroffilmer är en genre som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Precis som när det gäller filmer med undervattensodjur har jag en osviklig förmåga att se något gott i nästan alla katastroffilmer oberoende av egentlig kvalitet. Det är underhållande filmer helt enkelt och jag blir glad över att jag har ett enklare och trivsammare liv än människorna i filmen. Denna filmgenre påminner mig om att känna tacksamhet, så kan man säga.

Flu är en sydkoreansk katastroffilm som tar oss till Budang-distriktet i Sydkorea där en container med illegala immigranter hittas. Samtliga är döda och i filmens första scen får vi se en av männen i containern som hostar strax innan ”locket” läggs på. Hostningen är alltså något smittsamt, något dödligt och det visar sig att denna luftburna smitta dödar alla i sin väg inom 36 timmar och med ett invånarantal på över en halv miljon är det av yttersta vikt att detta influensaliknande virus stoppas. Såklart.

I filmens början får vi se Kang Ji-koo (Hyuk Jang) som jobbar på Budang Emergency Response Team i yrkesmässig action när han ensam ska försöka rädda en kvinna, Kim In-hae (Soon Ae) ur en bil som åkt ner och fastnat i ett schakt. Det är inga svårigheter att se Dwayne Johnson i rollen som Kang i en eventuell amerikansk remake även om kroppshyddorna inte riktigt är jämförbara dessa män emellan, men viljan att ”skämta till det” även i tuffa situationer är desamma.

Kvinnan, Kim, är en såndär människa som jag fan bara avskyr både i verkligheten och på film. Jag sitter i soffan och tänker ”släpp henne”, ”vad fan ska du rädda den där tajtassbitchen för?”. En sån gnällig jävel! När Kang drar tag i henne för att få ut henne ur bilen råkar kjolen gå sönder och då blir det ett jävla liv. Va fan alltså, sluta böla, vad spelar det för roll om kläder går sönder, vad spelar det för roll om han får se lite ben, HAN SKA FUCKING RÄDDA LIVET PÅ DIG DIN SUR-RÖV!

Han lyckas såklart och han blir betuttad i henne (hon är ju så vacker…..mmmm men hon är också en JOBBIG JÄVEL, har du glömt det??) men till och med hans manliga kollegor reagerar över att hon inte ens sa tack när allt var klart. Att hon kändes stroppig. Kang har dock teflonminne och är helt säker på att hon kommer leta upp honom igen, om inte för något annat så väl för att tacka.

Det visar sig att Kang får rätt, Kim letar upp honom men inte för att bete sig schysst och normalt utan för att be honom om en tjänst. Viktiga dokument är kvar i den kraschade bilen och hon behöver dessa desperat. Kanske kan han hjälpa henne? Vinschas ner i schaktet igen och leta upp detta? Det visar sig att Kim är läkare och att det hon saknar ÄR viktigt men usch, hon ÄR bra osympatisk alltså. Det är svårt att känna med och för både henne och Kang och just den grejen kan vara problematisk i en katastroffilm när man behöver huvudpersoner att ”hänga upp sig på”. Det finns visserligen ”det obligatoriska söta barnet” man kan hålla på (om man vill) men flickan Mirre lyckas inte ta sig in i mitt hjärta på samma sätt som den lilla tjejen i Train to Busan gjorde förra året.

Som katastroffilm är Flu helt klart både habil och sevärd och har man minsta anlag för bacillskräck är den kanske inget vidare bra att se. Jag tycker det är en riktigt BRA film och betygsmässigt står den och väger mellan en trea och en fyra. Det som får mig att fälla heller än fria den här gången är avsaknaden av ”trevligt folk” samt några (obligatoriska i koreansk film) farsartade scener som jag tycker blir alldeles för konstiga och over-the-top i en sån här film. Men som helhet: två underhållande timmar.

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter).

Publicerat

HATESHIP LOVESHIP

Johanna Parry (Kristen Wiig) jobbar som hushållerska. När hennes senaste arbetsgivare, en gammal sjuk dam, dör tar hon jobb hos Mr McCauley (Nick Nolte) där han bor med sitt barnbarn Sabitha (Hailee Steinfeld). Sabithas mamma är död och morfar är hennes trygghet i livet då Sabithas pappa Ken (Guy Pearce) hamnade i fängelse efter mammans död (olycka?) och inte är helt tillförlitlig trots att han avtjänat sitt straff. Han är rätt hård på kokainet om man så säger.

Johanna är alltså anställd för att sköta marktjänsten i McCauleys hem och hon går som alltid in för sitt jobb till hundra procent. Hon ÄR sitt jobb och känns väldigt ensam och avstängd för övrigt. Men när Sabitha kommer med en liten lapp, en hälsning från pappan Ken, öppnas Johannas ögon för en helt ny värld. Hon sätter sig ner för att svara på meddelandet, skriver ihop ett brev och låter Johanna och kompisen Edith (Sami Gayle) posta det MEN tjejerna gör inte det. Istället tar dom saken i egna händer och ljuger ihop en mejladress, låtsas vara Ken och inleder en konversation med Johanna som såklart tror att det är Ken hon skriver med.

Fy fan vilken jobbig film det här är! Och vad bra hon spelar, Kristen Wiig! Rollen som Johanna kan verkligen inte vara lätt att spela, hon pendlar mellan att vara totalt patetisk till tragiskt ensam till korkad till ångestladdat kärlekstörstande. Filmens manus är baserad på en novell av Alice Munro som heter ”Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage” och det är en novell som blivit en tämligen kort långfilm (i realtid 93 minuter, inte 104 som det står på IMDb) men som innefattar väldigt väldigt mycket vad gäller både handling och känslor – i det lilla.

Att se en film om ensamhet, medberoende, manscurling, uppoffring OCH kärlekstörst tar på krafterna, i alla fall på mina. Jag var helt slut efteråt och jag antar att det egentligen är ett plus. Kristen Wiig är i vilket fall ett STORT plus med filmen och anledningen till att jag gärna tipsar om filmen trots att den ”bara” får en trea i betyg.

[Ett annat TIPS är att ibland kika in på SVTPlay och filmerna som ligger där under kategorin Drama. Det var så jag hittade den här filmen. Den finns inte kvar där nu men den går säkert att hitta på andra ställen.]

Publicerat

BLOOD TIES

Jag känner mig lite förvånad över att hitta en film som Blood ties på Viaplay. Alltså, det är inte förvånande att den finns där men det är förvånande att jag inte hört talas om den. Med namn som Billy Crudup, Marion Cotillard, James Caan , Matthias Schoenaerts och Mila Kunis i rollistan är det än mer intressant att filmen gått mig spårlöst förbi men jag kanske kan skylla på Clive Owen som är det första namn som dyker upp när man läser om filmen.

Clive Owen, denne obegripligt spretige skådespelare, som egentligen spelar på exakt samma sätt i exakt alla filmer – UTOM i Children of men i vilken han fullständigt briljerar. Men här spelar han (precis som vanligt) Nicolas Cages aningens mer introverta lillebror och jag jämför med Cage enbart för att jag tycker dom är vansinnigt lika utseendemässigt, inte för att han är med i filmen.

Man har sett grundpremissen såååå många gånger förut. En moralisk och snäll polisbror ska försöka handskas med en kriminell lillebror som hamnat helsnett i tillvaron.

Som sagt, jag har sett det förut, du kommer att ha sett det förut, ändå fortsätter Hollywood göra filmer i samma fåra av en enda anledning: det funkar. Jag tittar ju. Och det är helt okej. Filmen tickar på. Bra skådisar syns i rutan och gör skäl för lönen. Det är snyggt och skitigt samtidigt, det är en familjetragedi på så många plan när någon är ute och snedseglar så som Chris (Owen) gör här.

Sevärt för stunden och ett fullt godkänt tidsfördriv.

Publicerat

LUCKA #8: SO THIS IS CHRISTMAS

En julfilm som handlar om ungdomskrökande, ungdomsgökande och ofrivillig graviditet hör kanske inte till vanligheterna men så är det här ingen vanlig julfilm heller. Det enda med det här filmen som har med julen att göra är titeln. Faktiskt.

Eric Roberts är pappa till en tonårsdotter som testar alla gränser som finns, Viveca A. Fox är mamma till en tonårsson som gör sin flickvän med barn och tillsammans är dom ett tämligen omaka par. Pappan och mamman alltså. Att varken sonen eller dottern är speciellt lätta att tycka om gör inte filmen lättare att ta till sig. För mig blev det känslan av två timmars arbete – mer än filmmys – att ta sig igenom filmen och DET är aldrig bra, den känslan är ajabaja.

Filmens framtoning andas billig producerad TV-film och det finns många anledningar till att jag inte kände till att den fanns förrän jag började djuphavsborra efter julfilmer till temat. Håll dig borta från den här filmen om du vill ha nån form av lugn, ro och julmyskänsla i kroppen under december månad.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

.

.

Publicerat

LUCKA #7: ALMOST FRIENDS

 

Jul i New York har man sett tusentals gånger på film men jag kan nästan lova att du aldrig förr sett det på detta vis.

Här är det nämligen kåkfararen Dennis (Paul Giamatti) som precis kommit ut från fängelset i Kanada och utan pengar lyckas ta sig till sin forna familj som bor i ett litet hus strax utanför New York. Trasig, fattig, skitig, ensam, eländig och hela jävla vilsen i livet tittar han in genom ett fönster, ser sin fru Therese (Amy Landecker) och lilla dotter och frun får panik. Hon har sagt till dottern att hennes pappa är död så han får under inga som helst omständigheter visa sig för flickan. Ännu mer panik. Frun släpper dock in honom i köket och vad ser han på kylen under en magnet? Jo, en pussipussbild med frun och den forne gode vännen Rene (Paul Rudd), som dessutom är gift på sitt håll. Ännu mer panik.

Frun vill inte ha tillbaka Dennis, hon vill och ska gifta sig med Rene så fort han skilt sig, Rene å andra sidan vill inget hellre än att gifta sig med Therese och samtidigt behöver han hjälp med vinters julgransförsäljning och vem är bättre att bjuda in till ett icke högavlönat extrajobb? Jo, Dennis såklart.

Här har vi alltså julgranar och vi har julmusik i jazz-tappning och vi har kulörta lyktor och New York. Men det vi inte har är sedvanlig amerikansk mysipyskänsla och det är faktiskt rätt skönt. Det här är en mycket liten film men också en väldigt trivsam film och trots att jag är en Paul Giamatti-skeptiker i normalfall (utom i Sideways och Billions!) så måste jag säga wow, alltså woooooow vad bra han är här! Så jävla spot on som den här kutige mannen utan nån form av stabilitet i livet men som ändå nånstans försöker komma på fötter med sina ihoptejpade skor och smutsiga skägg. Det är en YNNEST att bevittna honom här.

Paul Rudd är också jättebra precis som Amy Landecker (precis, det är hon som spelar Sarah Pfefferman i Transparent), hon har dock en ganska liten roll. Sally Hawkins har en större och hon spelar en ryska som jag inte riktigt greppar meningen med men det kan ju hända att hon behövdes för dramaturgin? Nåja. Mysigt och bra men kanske inte den mest typiska julfilmen på marknaden.

Betyg på filmen:

Mängden julkänsla:

Publicerat

LUCKA #2: HOLIDAZE

Jag vet inte huuuuur många filmer som handlar om en stiff målinriktad businesswoman/man boendes i en storstad som av någon anledning tvingas (ja, tvingas!) resa tillbaka till den lilla staden där hen är uppväxt bara för att märka att den gamla kärleken från förr bor kvar och fortfarande är en riktig hunk/pingla och om karriäristen bara kan öppna ögonen och se den partnern – och i förlängningen det perfekta livet  – som finns där så skulle hen med fina kostymen bli lycklig i alla sina dagar.

Tröttsamt? Ja. Nåt så inihelvete. Det finns INGENTING som säger att livet på landet gör NÅN lycklig, speciellt inte någon som skapat sig ett liv – om än jobb-baserat – i storstaden. Varför kan inte den kvarboende lantisen följa med den där stora kärleken hen aldrig glömt till staden istället för att bo kvar i den där villan som gått i arv från generationer…

Här är det Beverly Hills 90210-bönan Jennie Garth som spelar den framgångsrika chefen Melody Gerard som ska åka hem till byhålan och hälsa på mamma under en Thanksgivinghelg. Kvar i byn bor Carter-med-six-packen (Cameron Mathison) och dom träffas såklart. Och Mel hälsar på honom i hans hus. Såklart. Och SJÄLVKLART blir den ordentliga kvinnan sådär charmigt trillig såfort hon kommer tillbaka till hemmaplan, hon ramlar i trappan och tappar minnet. Jomenvisst. Hon vaknar upp och är GIFT. Med Carter! Och hon är inte alls nån chef, hon har ett FIK!

Nu låter det kanske som att filmen är helt genomrutten men det är den inte. Det ger bara noll procent tuggmotstånd. Den smakar inte ens nåt, det är som att äta mjukplast. Jag skulle inte tipsa om den till någon men i brist på andra filmer funkar den att ha i bakgrunden utan att man mår alltför dåligt.

Betyg på filmen:

Mängd julmyskänsla:

 

 

 

.

.

Publicerat

FARLIGA DRÖMMAR

När en Nobelpristagare i litteratur Andreas Hallman behöver hjälp med att skriva boken om sig själv (???) får Puck (Tuva Novotny) det ärofyllda jobbet.

Att det ingick att vara i princip inlåst på den stora herrgården tillsammans med författaren aka Den Store och Otrevlige Patriarken Hallman (Claes Ljungmark), hans hunsade fru (Siw Erixon) och deras tre barn (Simon J. Berger, Vera Vitali och Joel Spira) visste hon nog inte. Eller så gjorde hon det. Dom enda utomstående Puck träffar på är husläkaren Isalnder (Peter Carlberg) och Jons (Joel Spira) hustru Cecilia (Hanna Alström).

Självklart är den en i familjen som mördas, såklart är Puck den första som kommer till platsen och givetvis hör hon den mördade väsa ”mord” precis innan hen drar sin sista suck. Kroppen begravs innan den knappt hunnit kallna och att någon polis skulle tillkallas kommer inte på tal men Puck lyckas snika till sig ett telefonsamtal till sin äkta man Eje (Linus Wahlgren) och han kontaktar deras gemensamma vän och kriminalpolisen Christer Wijk (Ola Rapace) som nästlar sig in i det Hallmanska hemmet.

Om man kan bortse från den mycket underliga i att ett gäng vuxna människor i princip lever under husarrest och att alla beter sig som bittra as så är det här en ganska spännande mordhistoria. Svaret på frågan om vem den skyldige är böljar fram och tillbaka bra länge och det blir aldrig ointressant. Sen händer det lite spännande grejer i Pucks privatliv som ger ett extra plus åt filmen och som gör att jag vill se hur filmmakarna tar det vidare i nästa film.

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.
Fjärde filmen kan du läsa om här.

Publicerat

MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM

Okej. Såhär ligger det till.

Jag aktiverade mitt Viaplaykonto igen efter en längre paus. Det regnade ute, alltså regn-REGNADE och jag hade en ledig eftermiddag som jag kunde spendera ensam i soffan om jag ville. Det var mörkt ute fast det var ljust, jag fick nåt ryck och fixade en stor instagramvänlig kopp te (men utan att fota den, jamenvisstsörru) och jag klickade runt på denna streamingtjänst med en vilja att se om en bra film, alternativt hitta något enkelt men mysigt, något….familjärt. Jag orkade helt enkelt inte ta in en klurig story.

Då mindes jag att min kollega Hanna pratat om Maria Lang-filmerna, dom som utspelar sig på 50-talet nånstans och att dom var välgjorda och sevärda, betydligt bättre än ”man” kanske trott – och ”man” i det här fallet är alltså jag. Jag har verkligen inte haft höga tankar om dessa filmer, snarare har jag fastnat i tankefåran att det behövs skämskudde modell Godzilla för att ta sig igenom tramset. Men…jag och min magkänsla är BFF:s så jag kröp upp i soffhörnet och drog igång den första filmen i serien, Mördaren ljuger inte ensam, med Tuva Novotny i huvudrollen som Puck Ekstedt.

Puck var det ja. Och Einar. Och Christer. Och Viveka. Och Lil. Och Ann. Och Marianne. Men mest Puck. Puck är litteraturdoktorand i Uppsala och hon blir bjuden av sin handledare Rutger (Gustaf Hammarsten) till hans sommarstuga på en ö över midsommar. Med på ön är även en handfull av Rutgers andra vänner och när en av dom hittas mördad behöver man inte vara Miss Marple för att fatta att mördaren är en ibland dom – och kvar på ön. Puck tillkallar polis och Christer Wijk (Ola Rapace) dyker upp.

Alltså, det här var tamejtusan riktigt mysigt! Och framförallt var det precis vad jag behövde. Skön sommarkänsla filmad med retrofilter från ett Sverige som inte längre finns. Männen bär hatt, kvinnorna har knytblus och vågigt hår och det röks inomhus. Riktigt trevligt faktiskt. Tänk bara att filmen avslutas med orden: ”Nu är jag på lekhumör.”

Å andra sidan, det är jag med. Lika bra att ge sig i kast med film nummer två.

Publicerat

GRAND PIANO

Året innan Damian Chazelle blev känd över hela världen för sitt manus och sin briljanta regi till trumfilmen Whiplash gjordes filmen Grand Piano. Denna gång har han ”bara” skrivit manus och självklart är det ett instrument som spelar nån form av huvudroll även här. Precis, du gissade rätt, ett piano!

Grand Piano handlar om Tom Selznick (Elijah Wood), en konsertpianist med världsrykte, ”vår tids Rachmaninov” som lider av nåt så vedervärdigt i sammanhanget som scenskräck. Han är gift med Emma Selznick (Kerry Bishé) som är en av världens största skådespelare och tillsammans är dom såklart ett massmedialt spännande par.

När filmen börjar är Tom på väg till Chicago för att genomföra en stor konsert och man förstår hur han våndas när planet nästan går ned för räkning men han mår mer illa över den kommande konserten än över rädslan att dö i en flygkrasch. Hur som helst, Tom och hans flygel tar sig upp på scenen och partituret hamnar i hans händer i sista stund. Konserten börjar och han bläddrar bland notbladen. Där står det nåt med röd skrift. Ett mordhot.

Nästan hela filmen utspelar sig under denna konsert och jag får lite Phonebooth-känsla av många anledningar (som jag kanske inte ska skriva här pga spoiler). Det är rätt spännande ibland faktiskt och framförallt är det snyggt filmat. Det är egentligen bara två ”krux” jag har med filmen, Elijah Woods ögon och – som alltid – John Cusack och det blir ju rätt problematiskt i en film som denna när så mycket hänger på John Cusack och Elijah Woods ögon.

Bortsett från det, Damian Chazelle är en riktigt bra manusförfattare och det var ett smart drag att ta in honom när manuset till 10 Cloverfield Lane skulle skrivas. Han är finurlig, både med och utan inblandade instrument.

 

Publicerat

LEJONHJÄRTAT

SVT som public service-central känns i dagens mediabrus mer viktig än någonsin. Det finns så himla mycket som är intressant/matnyttigt/ underhållande/superbra om man bara letar lite och det mesta går ju att se när man vill på SvtPlay. Som den finska filmen Lejonhjärtat (Leijonasydän) till exempel.

Jag är verkligen ingen storkonsument av finsk film men jag tror att den största anledningen till att jag tittar så lite på det för att jag inte vet var jag ska hitta filmerna. Norsk och dansk film är så väldigt mycket mer lättillgänglig både på streamingsajter och på biografer så när det dyker upp en finsk film på SVT som dessutom inte är regisserad av Aki Kaurismäki (vars filmer är typ dom enda som når ut till gemene man) så är det klart jag ser den. Med glädje till och med.

Teppo (Peter Franzén, mest känd för mig som aset Milo i Johan Falk-filmerna) är skinnskalle, en aktiv nynazist som utan att blinka tar till våld mot invandrare närhelst han får chansen. Han är straffad för sina tilltag och får allt svårare att skaffa jobb, även de mest sporadiska. På en restaurang träffar han Sari (Laura Birn) och han blir omedelbart förälskad i henne. Dom tillbringar en svettig natt ihop men när morgonsolen tittar fram synar Sari Tepps tatueringar lite närmare och hon blir inte glad över det hon ser. Hon blir så pass förbannad att hon kastar ut honom och avslutar relationen innan den knappt har hunnit börja.

Men Teppo är kär, han vill inte ge upp Sari så lätt. Sari tycker om Teppo också men hon har en ”hemlighet” som inte riktigt går ihop med Teppos främlingsfientliga livsåskådning: hennes son är svart.

Det här är en film som tar upp riktigt kluriga frågor på ett kanske inte lättsamt sätt men ett lätt-sett sätt. Filmen hade kunnat bli så ohyggligt mycket tyngre än den är och det är manusförfattaren (Finlands svar på Alexander Bard?) Aleksi Bardys förtjänst att allt flyter på så bra. Skådespelarna är också jättebra och hur mycket jag än kräks på flera av rollfigurernas människosyn så visas alla upp på ett komplext vis. Som människor. Inte som svarta eller vita utan som den gråskala vi alla är. Snyggt jobbat Dome Karukoski!

Filmen går att se till och med imorgon (17/6) på SVTPlay!

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: THE PRETTY ONE

Wohoooooo! En tvillingfilm! Jag som löööööööööövar tvillingfilmer!

Veckans tips från Moya är alltså The Pretty One, en film med Zoe Kazan som den söta Audrey OCH Laurel, den mer ordinära av enäggstvillingarna. Egentligen är frisyren, kläderna och lite självförtroende det enda som skiljer systrarna åt plus det faktum att Audrey flyttat hemifrån och Laurel bor hemma hos pappan och ”sköter” honom trots att hans nya flamma också bor där OCH trots att han verkar fullt kapabel att ta hand om sig själv. Det är ju alltid bra att ha nåt att skylla på om man inte vågar ta steget ut….ja, såna saker.

Det händer dock en grej som får Laurel att våga göra saker en annan aldrig hade kunnat tänka ut med sin vildaste fantasi. Audrey dör nämligen och då tar den där blyga violen chansen att BLI ”den söta”. Hon låtsas nämligen vara Audrey, vilket innebär att det var Laurel som dog och detta ger upphov till en del fix och trix kan man väl säga.

Det här är en lite konstig film tycker jag. Det är en film jag borde avfärda med en fnysning, det är en film som ska verka verklighetstrogen men som har en handling som är allt annat än, den är lite barnslig samtidigt som den tar upp stora vuxna frågeställningar. Filmen är dessutom rent och snyggt filmad och jag tänkte flera gånger att den hade behövt lite handpåläggning a la bröderna Duplass för att liksom ”knorra till sig” rätt. Det roliga var att jag såg deras namn i eftertexterna sen, i tacklistan, men jag tvivlar på att deras inblandning varit direkt överhängande. Postern är dessutom hemsk.

Men….jag tycker filmen är trivsam. Puttrig. Gullig. Den funkar. Zoe Kazan är jättebra, vilket hon var även i What if och Jake Johnson är en mysig jäkel även med skägg. Så visst får filmen godkänt!

Nästa tisdag kommer ett nytt tips från Moya.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: JUG FACE

Bara tanken på obskyra små inskränkta sekter (om du fick detta till insekter så läste du för fort) kan få mitt blod att frysa till is. Jag tycker det är otroligt läskigt med hjärntvättade människor som tror på ”nåt” så hårt att dom är villiga att offra både nära, kära och sig själva för detta ”något”.

I den här amerikanska snårskogen bor ett par (tre…typ….? Eller EN stor incestuös? Fan vet…) familj vars liv kretsar kring ”the pit”, avgrunden i skogen med en botten fylld av lerigt vatten och en skäggig man, Dawai (Sean Bridgers) som ser i syner och tillverkar lerkrus föreställande ansiktet på den i ”klanen” som är den nästa att offras. Avgrunden behöver nämligen blod.

Den unga tjejen Ada (Lauren Ashley Carter) hittar jugfejset som är näst på tur och ser att det är hon själv! Hon får panik, snor kruset och gömmer det i skogen. Hon kan ju inte dö! Inte nu! Hon är nämligen gravid efter en het sejour i skogen med sin….bror….och har hon precis blivit bortgift med den tjocke grannpojken Bodey (Mathieu Whitman). Kontraktet är skrivet och vad jag förstår har föräldrarna fått pengar för henne. Kravet är dock att hon ska vara ren, ha hållit sig ”trogen” och det ”kontrollerar” hennes mamma (Sean Young!) genom att stoppa upp fingrarna i Ada som om hon grävde efter guld eller letade…..köttfärs.

Alltså det är så mycket i den här filmen som är läskigt! Och sjukt! Det jag skrivit här ovan är liksom bara ett skrap på ytan. Jag tror att jag mycket väl skulle höja betyget vid en omtitt men ärligt talat vet jag inte om det kommer att bli någon sådan. Filmen är inte tung eller jobbig, inte egentligen, det är bara det att vanligt folk kan vara så inihelvete….creepy.

Idag skriver Filmitch om en helt annan skräckfilm, eller har han sett samma film kanske?  Sofia skriver om en film från 1996 som är som två filmer i en.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: THE GREEN INFERNO

Jag har sett fram emot den här filmen så länge. Alltså SÅ länge. Jag läste att den var på gång för flera år sedan och den var klar redan 2013 men på något sätt försvann den. Den skulle ha haft biopremiär i september 2014 men vad jag kan läsa mig till tog pengarna slut i produktionsbolaget och premiären fick dras tillbaka. Men nu, ett år senare, är filmen alltså ute för oss vanliga dödliga att beskåda!

Som ett stort fan av filmen Cannibal Holocaust (från 1980) känns det såklart som julafton att Eli Roth gjort en film som på pappret skulle vara inspirerad av just denna film samt italienska kannibalfilmer från 70-talet. Det bådade verkligen gott. Nu med facit i hand tycker jag nog att just den inspirationen är ganska vag, The Green Inferno känns mer som en teen-horror-variant av kannibalfilm, men hey, det är inte det sämsta det heller.

Justine (Lorenza Izzo) är en collagestudent som under och efter en lektion då det pratas om kvinnlig omskärelse plötsligt verkar bli engagerad i dumheter som händer runt om i världen. En äldre och karismatisk student och aktivist vid namn Alejandro (Ariel Levy) planerar en resa till Amazonas för att försöka stoppa skövlingen av regnskog i ett område där en klan urinvånare har sin boplats och han planerar göra detta genom att livestreama aktionen via gruppens mobiler. Justine är självklart välkommen att följa med då hon har en pappa som är jurist inom FN. All reklam är bra reklam.

Så tar filmen sin början. Gruppen som består av ett tiotal ungdomar beger sig mot Peru och det går inte att INTE tänka tanken ”dumhuvven, ni lär ju aldrig komma hem igen!”

En film som denna kräver sin uppbyggnad för att funka. Det får den. En film som denna kräver sina effekter för att beröra. Det har den. En film som denna kräver att man genuint bryr sig om historien för att den ska fastna i magen. Det gör man inte. The Green Inferno är alldeles för snygg, för perfekt gjord för att jag ska kunna se den som nån form av verklig berättelse. Återigen jämför jag med kungen av alla kannibalfilmer Cannibal Holocaust och det DEN vinner på är den dokumentära känslan. Den är for real och jag tror på RUBBET jag ser.

För att sammanfatta The Green Inferno, jag tycker den var värd att vänta på. En BRA film. Jag köper inte riktigt slutet men det kan jag leva med, filmen är helt klart godkänd ändå – med en guldstjärna på den gröna overallen.

Idag skriver Sofia om en vampyrjägare vid namn Buffy och Filmitch har också sett The Green Inferno!  Och är du sugen på The Green Inferno så finns den att köpa här