Kategori: 2013

Publicerat

THE LONE RANGER

Jag hade tamejfan lovat mig själv, jag hade det! Jag hade svurit på att aldrig någonsin i hela mitt liv se The Lone Ranger!

Jag var så jävla trött på att se Johnny Depp sminkad i vitt och svart efter alla tusen miljoner Tim Burton-filmer och sen den där tradiga Jack Sparrow-karaktären uppepå det. Jag var så LESS, så stensäker på att jag kunde och skulle undvika The Lone Ranger i resten av mitt liv. Helena Bonham Carter är dessutom med och det är INTE ett plus i min bok. Och Armie Hammer. Gäsp. Vadå? Vem är han, liksom?

Så sitter jag här, har precis tittat på The Lone Ranger och känner mig smutsig. Det känns som att jag svikit mig själv och att jag nu måste komma på den bästa förklaringen någonsin för att kunna se mig själv i spegeln utan att vilja bitchslappa mig.

Okej….Jag sniffar lite ammoniak nurå och kör igång. Här är anledningarna till att denna film blev utvald och sedd.

1. Efter att ha sett Black Mass fick jag lite sug efter Johnny Depp igen, nåt jag inte upplevt sen Edward Scissorhands dagar.

2. Efter att ha sett The man from U.N.C.L.E är namnet Armie Hammer inte fullt lika beigt. Han var småkul där, på gränsen till charmig, och det känns som att hans roll i The Lone Ranger kunde vara inom samma fåra.

3. Jag snubblade över den på Netflix.

4. Jag hittade bara en annan film på Netflix som jag verkligen kände för att se och just den filmen pallade jag inte riktigt med som mitt-i-natten-film trots att jag sett den säkert femtio gånger förut. Night Slasher är för läskig.

5. Jag vet att Fredrik gillar den. Fredrik gillar kvalitetsfilm av alla de slag. Hasse Ekman, Transformers och sånt. Jag litar på Fredrik.

Jag tycker att filmen i långa stycken var nästintill outhärdlig att titta på MEN jag har sett så mycket skräp i mina dagar att jag ändå inte tycker den förtjänar det allra lägsta betyget. Tvåan är svag som redigt snålblandad saft men den går att dricka. Om man är törstig. Och typ håller på att svimma. Med grava hallucinationer. Och en tunga som är torr som en bit bark.

Publicerat

DEALIN´WITH IDIOTS

Hahahaha! Ja jösses, ÄR vi såhär, vi sportföräldrar? Står vi där på sidan av fotbollsplanen och vrålar helt okontrollerat? Sitter vi på läktaren och flashar klykor både fram och bak och försöker överföra våra egna drömmar på dom små barnen som bara vill ha roligt med en boll, en puck, ett racket?

Efter att ha befunnit mig många många måååånga timmar på sidan av en fotbolls- och handbollsplan måste jag erkänna att manusförfattaren och regissören Jeff Garlin har hittat helt rätt i många av sina iakttagelser, kanske för att han själv är en idrottsförälder OCH har som egentligt yrke att suga i sig omgivningen och göra komik av den.

Jeff Garlin står nämligen inte bara bakom kameran i denna film, han är komiker i botten och här spelar han komikern Max Morris, en karaktär som helt solklart är han själv. Max har en liten son som spelar baseball och han sitter som alla andra föräldrar bredvid och hejar. Och tittar. Och förundras. Och som den komiker han är bestämmer han sig för att hänga med dessa vuxna för att leta material till en film om sportföräldrar och han är öppen med sina baktankar inför hela föräldragruppen och tränarna.

Det här är en i sina stycken skitrolig film. Det är ingen film som kommer förändra någons liv – eller någon vuxens beteende vid sidan av planen – men jävlar vilken igenkänningshumor det är bitvis! Kul take på hela idén dessutom!

Filmen finns på Netflix.

Publicerat

DEVIL´S KNOT

Det finns en trilogi dokumentärfilmer som heter Paradise Lost. Jag skulle säga att dom ligger på topp tre av dom bästa dokumentärer jag någonsin sett.

Paradise Lost handlar om rättegångarna som följde när tre små pojkar hittades mördade i West Memphis, Arkansas och tre tonårspojkar, Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr, anklagades, fälldes och dömdes till döden för brotten.

När jag hittade denna spelfilm som handlar om samma händelse är det självklart att jag tittar, trots att det är Atom Egoyan som regisserat. Egoyan är mannen som verkar ha tagit patent på att skildra den lilla människans sorg genom ett filter av övertydlighet och sengångartempo.

Där dokumentären försöker sätta fingret på alla infallsvinklar där fokuserar Egoyan på Pam Hobbs, en av dom mördade pojkarnas mamma (Reese Witherspoon) samt Ron Lax (Colin Firth), en försvarsadvokat som pro bono hjälper till lite på sin kant sådär, han tror inte att dom åtalade killarna är skyldiga. Fast mest verkar det bero på att han tyckte Pam Hobbs var snygg när han såg henne gråta på TV.

Det är nåt så jävla enerverande att se skådespelare agera efter Egoyans taktpinne. Det överdrivs i kroppsspråk, blickar, språk, ljussättning, kläder, rubbet och jag tror inte att man behöver vara så väldigt filmintresserad för att märka av det. Som i ett mörkt sovrum där Pam och hennes man sover. Hon vaknar upp, ledsen. Då faller det naturliga (?) ljuset (?) på nattygsbordet och lyser upp ett inramat foto av Stevie samt fyra-fem stora oranga plaströr med medicin. Jaaaa, vi förstår att hon sörjer, saknar och mår dåligt. Det behövs inte belysas med fucking PANNLAMPA att hon behöver tabletter för att fungera.

Ett till exempel. Pam Hoobs ska vara nån lightversion av en southern white trash-kvinna. Antingen har Reese Witherspoon gått upp 15-20 kilo i vikt för rollen eller så har hon nån tjock-dräkt under kläderna, jag vet inte vilket men det är inte kroppsformen jag retar mig på. Jag retar mig på att hon har för stora collegetröjor på sig och att dom är rena hela tiden UTOM när hon besöker sonens skolklass. Då har hon en stor fet fläck mellan brösten. Kanske hade jag inte sett det om Devil´s Knot var den första Atom Egoyan-film jag såg men mitt tålamod med denne man är nere på reservtanken nu efter att ha sett honom massakrera denna sanna hiskeliga hemska historia till nåt patetiskt trams.

Jag är ledsen men inte ens stabila skådespelare som Colin Firth och Reese Witherspoon kan rädda den här smörjan. Jag önskar att alla som ser/hyr/köper den här filmen istället tar sig tid att se dokumentärfilmerna. DET är filmiskt kvalitet som Atom Egoyan inte ens kan stava till.

Tips! Paradise Lost-dokumentärerna finns att se på HBO Nordic!

Publicerat

Tre om en: TRE KORTFILMER MED MINA FAVORITSKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

LITTLE FAVOUR (2013)
Manus och regi: Patrick Viktor Monroe
Favvoskådis: Benedict Cumberbatch

Alla har vi väl någon gång sagt ”kan du göra mig en tjänst” till en vän? Kanske har vi även fått frågan? Den här lilla filmen drar en ”liten tjänst” till sin spets kan man lugnt säga.

Blod, pangpang, dyra bilar och lens flares som skulle göra Michel Bay grön av avund. Man hinner berätta mycket på 22 minuter om man bara vill.

.

.

.

SERGEANT SLAUGHTER, MY BIG BROTHER (2011)
Manus & regi: Greg Williams
Favvoskådis: Tom Hardy

Trots att man får se Tom Hardy spritt språngande supernaken i den här lilla filmen så kan jag inte säga att den är särskilt upphetsande.

Dan (Hardy) har bestämt sig för att gå med i främlingslegionen och hans yngre bror är måttligt förtjust. Liksom jag. Fast jag överlevde 13 minuter utan större men för livet.

Här kan du se filmen.

.

.

.

PITCH BLACK HEIST (2012)
Manus & regi: John Maclean
Favvoskådis: Michael Fassbender

Snyggt, sobert och filmat i svartvitt får vi följa två tjuvar som ska utföra en kupp, kruxet är att larmet aktiveras i ljus varav dom tvingas göra detta i totalmörker. Liam Cunningham och Michael Fassbender är mästertjuvar – och också rätt mysiga.

Den här filmen vann en BAFTA för Bästa kortfilm 2012. Ibland undrar jag verkligen varför filmer måste vara 2,5 timme långa när det går att säga så mycket på 13 minuter. Less is more. Väldigt ofta.

Här kan du se filmen.

Publicerat

Tre om en: FILMER MED GAME OF THRONES-SKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

Nu är säsong 5 av Game of Thrones slut. Det är ett helt år kvar till nästa gång vi får se hela gänget, eller what´s left of it. Men det finns sätt att lindra abstinensen. Man kan ju leta upp favorit-Game-of-Thrones-skådespelarna i andra roller, i andra filmer. Det var min fascination för ärkeskatan Cersei Lannister som ledde mig till den första filmen. Javisst. Så var det. Och sen ledde det ena till det andra. Häng med så får du se.

.

IMAGINE ME AND YOU (2005)

Game of Thrones-drottningen Cersei, spelad så alldeles utomordentligt på pricken vidrigt av Lena Headey, är alltså med här, ja Lena Headey alltså, inte Cersei. Lena är Luce, den lesbiska floristen som ska piffa upp en bröllopsfest med sina gröna fingrar men blir kär i bruden.

Det är Rachel (Piper Perabo) och Heck (Matthew Goode) som ska bli varandras för resten av livet och när Luce får syn på Rachel där i kyrkan är det inte bara Luces hjärta som stannar för en millisekund, det gör även Rachels. Det är verkligen om inte kärlek vid första ögonkastet så väl intresse vid första glimten.

Imagine Me & You är en mysig bagatell till film. I den vanligtvis rätt enkelspåriga genren ”bröllopsfilmer” känns denna film ändå lite egen med sin lesbiska twist och två trevliga kvinnliga skådespelare i huvudrollerna.

.

.

.

STILL (2014)

I Game of Thrones heter Aidan Gillen han Petyr ”Littlefinger” Baelish och det är lätt att förledas att tro att han är en rätt schysst kille. Det är han inte. Han är en skithög precis som i princip alla andra i den där serien. Alla är as fast på lite olika sätt.

I Still spelar Gillen en man som heter Carver som just begravt sin tonårige son och som försöker hantera livet. Jag trodde mig få se nåt smutsigt diskbänksrealistiskt i stil med Gary Oldmans Nil by mouth men det visade sig vara något helt annat.

Still är just det. Stilla. Ett finstämt, långsamt drama där det till och med pratas sakta. Aidan Gillen har inte alls samma raspiga röst som i Game of Thrones, hela hans uppenbarelse är mer ”normal” här.

Jag föll inte direkt handlöst för det här det ska jag villigt erkänna. Tvärtom, jag hade svårt att hålla mig vaken. Blir jag sugen på att se Aidan Gillen igen någongång ska jag istället ta fram två andra favoriter: TV-serien Queer as folk eller den furiösa öppningsscenen i The Dark Knight Rises.

.

.

.

TUSEN GÅNGER GOD NATT (2013)

Danske Nikolaj Coster-Waldau spelar Jamie Lannister i Game of Thrones. Jamie är inte bara bror till Cersei (Lena Headey) han är även hennes älskare och pappan till hennes barn. Skön familj det där, the Lannisters.

I absolut inte danske utan NORSKE regissören Erik Poppes film Tusen gånger god natt spelar han en tvåbarnspappa som försöker hålla ihop både familjen och döttrarnas mående när deras mamma (Juliette Binoche) är på uppdrag som fotograf i krigshärjade länder. Döttrarna lever med en ständig rädsla att deras mamma inte kommer levande hem igen och det är en rädsla hon inte riktigt orkar ta in. Hon brinner så väldigt mycket för sitt jobb och tycker att hon gör skillnad när hon på mycket nära håll dokumenterar till exempel unga kvinnor, självmordsbombare, i Kabul.

Hela familjens väsen kretsar kring var mamman befinner sig, är hon hemma är hon i centrum, är hon bortrest är hon i centrum fast frånvarande. Ingen större skillnad egentligen mot att ha en alkoholiserad förälder eller en förälder med en tidskrävande hobby som hon vägrar släppa trots att hon valt att skaffa barn till världen. Jag tror det går att sätta sig in i både föräldrarnas och barnens situation tämligen lätt för dom flesta av oss.

Jag tycker om den här filmen. Den berörde mig verkligen. Juliette Binoche är så jävla jävla bra, det är fan imponerande vilken hög nivå hon har JÄMT i allt hon gör! Nikolaj Coster-Waldau spelar en roll som vid första anblicken är så långt ifrån Jamie Lannister som man kan komma men tänker jag ett steg till är dom nästan larvigt lika. Familjen kommer först, kosta vad det kosta vill.

Publicerat

WHAT IF

Vad händer om man träffar sitt livs kärlek och denne redan är upptagen? Vad händer om man har samma humor, fattar samma grejer, gillar varandras sällskap, berättar allt för varandra, helst skulle vilja umgås dygnets alla timmar men sen när det är sovdags går den ena hem till sig och den andra hem till sin pojkvän. Som hon enligt egen utsago älskar men som hon uppenbarligen inte umgås speciellt mycket med. Han har liksom andra saker för sig. Viktigt jobb å sånt. Men han är trevlig som fan och vill INTE att flickvännens nya manliga kompis ska vilja ligga med henne. Klart han inte vill. Han vill både ha kakan och äta den. Samtidigt ÄR han ju mysig och kramig och alldeles normal och vettig så det är klart att hon gillar honom, dom har ju ändå varit ihop i fem år. Men kompisen då? Pusselbiten? Han som hela tiden finns där? Vad ska hon göra med honom? Hon vill ju inte att han ska träffa någon annan och DEFINITIVT inte hångla med hennes syster men samtidigt, hur kan hon tvinga honom till någonting, dom är ju ”bara kompisar”.

What if är en rätt mysig film. Lite omständig och kanske onödigt krånglig för vafaaan jag fattar inte riktigt problemet. LÖS DET! Det är liksom inge svårt! Chop chop bara, fixat! Men å andra sidan hade det inte blivit någon film då och det är ingen dokumentär skildring av problemlösning, det är bara en liten romantisk rulle som handlar om två personer som fått namn som inte passar dom alls: Wallace (Daniel Radcliffe) och Chantry (Zoe Kazan).

Publicerat

PARANOIA

I jämlikhetens namn, det är rätt skönt att se även manliga skådespelare som får roller på grund av sina fysiska förehavanden och/eller rätt efternamn. Liam Hemsworth cashar in full pott här.

Han ser ut som en Formulär 1A-Ellos-tråktyp-modell och han har en bror som spelar seriehjälte, alltså kan han försörja sig som skådespelare over there. Kanske hjälpte det till en smula att han var ihop med Miley Cyrus och att det tog slut lagom när hon kapade håret, gungade naken på en rivningskula och blev tuffis, I don´t know. Jag förstår inte nånting när det gäller Liam Hemsworth, han är ett sånt satans neutrum!

Paranoia är en film som på pappret har allt, ja allt utom en begåvad ung man i huvudrollen, men annars faktiskt allt. Den känns som en lyxig och tät thriller i elektronikmiljö. Det är konspirationer och massor med pengar i potten och män med makt som utnyttjar alla. Filmen håller sig flytande med Harrison Ford och Gary Oldman som pontoner men det är med nöd och näppe, det är knappt man ser dessa högdjurs grå näshår över vattenlinjen.

Filmen bjussar på härliga vyer över New York och den känns som sagt rätt påkostad över lag men högre betyg än en svag tvåa kan jag verkligen inte ge. Nån måtta på givmildheten får det vara.

Publicerat

BLUE RUIN

Det går inte så bra för Dwight (Macon Blair). Även det som borde kunna gå okej går käpprätt åt helvete.

Blue Ruin är en mörk film med nån form av brutal svart humor. Det är blodigt, kladdigt, svettigt, skitigt och skönt knasigt, precis sådär som det kan vara i bröderna Coens filmer fast bröderna Coen har ingenting med Blue Ruin att göra. Den här filmen är skriven och regisserad av en ung man som heter Jeremy Saulnier och som inte har så mycket spännande på sitt CV, inte mer än att han stått bakom kameran på en Nicki Minaj-TV-dokumentär, gjort ett par kortfilmer samt långfilmen Murder party (2007).

Men Blue Ruin känns verkligen inte som en nykomlings verk, det här är en BRA film, ett fint hantverk. Snyggt filmad, bra klippt, musiken fungerar utan knas, manuset håller och skådespelarna sköter sig.

Vill du läsa mer om filmen så hade Fripps filmrevyer med den på sin lista över favoriter från 2014 (plats 7!) och Flmr, Movies-Noir och Jojjenito har också sett den.

Publicerat

THE GRAND SEDUCTION

Det är många filmer som blir sedda i kölvattnet av den enastående Calvary. Jag gillar verkligen den grejen, hur en film kan leda till en annan som kan leda till en tredje och så hux flux befinner jag mig i Kanada med en skäggig Brendan Gleeson – igen. Den här gången leder filmen mig till Tickle Head, Newfoundland, en liiiiten hamnstad…ehumm…by med endast 120 invånare där alla känner alla, minst sagt.

Det är hög arbetslöshet i byn och en arbetsplats står högst upp på önskelistan. Ett kemiföretag har flaggat för att dom vill placera sin verksamhet i Tickle Head men dom kräver en sak som inte finns: en bofast läkare.

Samtidigt på flygplatsen åker plastikkirurgen Paul Lewis (Taylor Kitsch) fast i tullen med kokain i handbagaget och straffet han får av tulltjänstemannen (som även är fd borgmästare (?) i Tickle Head) är att han ska bo och verka i byn i två månader, annars väntar ett fängelsestraff. Lewis är även en aktiv cricketspelare och när byborna får reda på det börjar dom med gemensamma krafter träna, spela och tillverka en cricketplan.

Det här är en sån typ av film som Lasse Hallström skulle ha kunnat regissera. Den är rar. Den är fint ljussatt med naturligt ljus från solnedgångar och strategiskt utplacerad gatubelysning. Människorna i byn är varma, mänskliga, vanliga, goa liksom. Filmen kan omöjligt reta upp någon, knappt ens mig fast jag normalt sett tycker ofantligt illa om Taylor Kitsch och hans ”skådespelarskills”. Han är i ärlighetens namn inte bra här heller men vafan, jag ids inte bli sur när filmen är en sån snällis.

Filmen är liksom ”puttrig” på ett bra sätt, man vet att allt kommer bli bra på slutet och att ingen kommer dö. Och Brendan Gleeson ÄR kung!

Publicerat

FAST & FURIOUS 6

Den sjätte filmen om rejsinggänget tar vid där den femte slutar. Ja den sjätte börjar faktiskt med att den femte filmen visas ungefär som en trailer under förtexterna så det var tur att jag såg filmerna i ”rätt” ordning och inte som jag först tänkt, helt baklänges.

Nu befinner dom sig i London och ska hjälpa polisen Hobbs (Dwayne Johnson) att få fatt på en riktig bad-ass-man vid namn Owen Shaw (Luke Evans).

När/om man har sett den sjunde filmen vet man vad som hänt denne Shaw och man vet också hur en RIKTIG bad-ass-man ser ut och beter sig. Jag tänker på Owens bror Deckard Shaw nu, spelad av Jason Statham. Jason Statham är allt Luke Evans inte är. Luke Evans är en sån okarismatisk skurk att jag var tvungen att ImdB:a honom och kolla om han var släkt med Chris. Det var han inte konstigt nog men han är definitivt brother from another mother eller nåt.

Det som gör plotten i sjuan rent av spännande är att Deckard Shaw är så over-the-top-stenhård. Han upplevs nästintill odödlig, han känns som Robert Patricks flytande-metall-T-1000-terminator i T2 ungefär. Jag blir lite rädd för honom, han är arg, gränslös och spränger saker inte bara lite utan all the way baby, helt utan konsekvenstänkande. Brorsan Owen, hmmmm. Det pratas mycket om vilken skithög han är men jag märker inte så mycket. Han känns kanske inte om en soft snubbe men han är ingen jag får kalla kårar av. Den andre Shaw däremot, jag hade inte velat möta hans blick ens, blodet hade frusit till is.

Som underhållande actionfilm betraktad är Fast & Furious 6 helt okej. Precis som femman och sjuan klockar sexan in på strax över två timmar och här, precis som i dom andra filmerna, känns det aningens för långt. Det blir för utdraget på slutet. Det känns som att regissören Justin Lin fått 130 minuter film att spendera och då tänker han banne mig inte använda 117 eller 120 – eller, Gud förbjude, 98.

Nu börjar jag komma in i det här machogänget lite mer känner jag, jag gillar dom skarpt allihop och kan verkligen förstå tomheten många av fansen känner i och med att Paul Walker är död. Brian O´Connor är ju hans paradroll, denne harmlöse och är ständigt leende tjomme som behövs för att tuffa gänget ska bli komplett. Det behövs en blondin helt enkelt.

Sen tänker jag såhär. Om den ska göras spin-off-filmer på Star Wars-karaktärer som Yoda, Han Solo och Boba Fett (det kommer sääääkert en Jar Jar Binks-film också…gäsp), varför inte ge Hobbs en egen film – och Dominic? Jag tror det skulle funka fint.

Frågan är nu, ska jag ge mig på tvåan, trean och fyran också eller strunta i dom? Nånting säger mig att släppa taget nu, att det räcker. Både femman och sexan känns som ett halvtrist barnkalas jämfört med sjuan i både tempo och actionscener, hur ska då dom tidigare filmerna vara?

Det finns sju filmer. Jag gav den första en etta och den sjunde en fyra. Jag tror faktiskt att jag stannar här. Det känns smartast.

Publicerat

THE WORLD´S END

Tänk dig att det är tidig lördageftermiddag. Simon Pegg, Martin Freeman, Nick Frost, Paddy Considine och den förtjusande Eddie Marsan sitter vid ett bord på en pub med alldeles nyupphällda stora öl framför sig, bubbliga, skummiga, iskalla och vid bordet finns en tom stol som är paxad till dig och en öl som står och väntar.

Lördagen är ung och du ska hänga med dessa fem snubbar resten av kvällen. En barrunda du aldrig kommer glömma väntar. Tanken är rätt mysig va? Jag tycker det. Jag hade gärna druckit öl med dessa fem personligheter en hel kväll trots att just öl inte riktigt är min grej.

Under första tredjedelen av filmen har jag en sån himla skön känsla i bröstkorgen, det är en sån YNNEST att få se dessa fem skådisar in action i mysig pubmiljö. Jag vill liksom stoppa tiden, jag vill att filmen ska fortsätta vara sådär puttrigt lugn och lagom halvknasig ända till eftertexterna men jag VET att det inte kommer bli så. Jag VET att handlingen kommer urarta och att filmen får en vändning men jag VILL INTE.

Och när vändningen kommer får jag nästan panik. FAAAAAN, neeeej. Den där starka fyran jag kände i början av filmen dalar och dalar och dalar ju längre filmen går och när filmen är slut kunde jag inte bry mig mindre. Sista fjärdedelen är lika kass som den första är underbar.

Publicerat

BAD WORDS

”Why don’t you take your potty mouth, go locate your pre-teen cock-sucking son and stuff him back up that old blown-out sweat sock of a vagina and scoot off back to whatever shit-kicking town you came from!”

Guy Trilby (Jason Bateman) är snabb i käften som den där kakaduan på julafton, fast men noll procent social skills och en rätt stor släng av tourettes. Han struntar totalt i vem mottagaren i andra änden är, han pratar precis på samma sätt till vuxna som till barn.

Guy hoppade av skolan i åttonde klass och det är viktig information för resten av filmen. Han är nämligen med i en stavningstävling för åttondeklassare och inga tävlingsregler i världen kan få honom diskvalificerad trots att han alltså är en vuxen man och alla han tävlar mot är barn.

Jag gillar hela filmens upplägg, det är helt suspekt. Respektlösa over-the-top-skämt blandas med spydigheter, vulgariteter, sexskämt och elakheter på barnens bekostnad och jag tyckte det var riktigt roligt. Jag såg filmen med dotterns pojkvän och även han skrattade gott trots att han många gånger väste ”såhär får man faktiskt inte säga till BARN!”. Och han har rätt, man får inte säga så till barn men det är DET som är så jäkla najs med filmen, den struntar helt i skan och måsten, den kör sitt helt egna race.

Betygsmässigt är filmen uppe och nosar på fyran, vid en omtitt kan jag mycket väl tänka mig en höjning. För att jag kommer se om den är jag övertygad om.

Flmr-Steffo har också sett filmen och skrattat gott.

Publicerat

THIRD PERSON

”Watch me…”

Det viskas så lite nu och då i den här filmen. ”Watch me….”. Jag har funderat på varför men jag kommer inte fram till nåt bra svar. Filmen är i övrigt inte direkt övernaturlig. Kanske vill filmens regissör och manusförfattare Paul Haggis få till nån annorlunda ”röd tråd” i persongalleriet, sådär som han lyckades med i Crash. Eller lyckades han verkligen med det i Crash?

”Watch me…”

Liam Neeson är författaren Michael som sett sina bättre dagar. Han är nyskild från frun (Kim Basinger), verkar ha ett ganska otryggt men passionerat ”förhållande” med älskarinnan Anna (Olivia Wilde) och skriver mer i dagboken än på den nya romanen. Scott (Adrien Brody) går in på en amerikansk bar där ingen pratar engelska och blir betuttad i en fager kvinna (Moran Arias) med rejäl urringning och Julia (Mila Kunis) får av någon anledning inte träffa sin son och hennes advokat Theresa (Maria Bello) försöker hjälpa henne vilket är lättare sagt än gjort.

”Watch me…”

Alltså, jag skulle egentligen sova. Jag hade egentligen både släkt lampan och bestämt mig men nånting sa ”Watch me…” och vips hade jag satt på både TV:n och filmen. Två timmar och sexton minuter senare var klockan 03 och eftertexterna rullade. ”Watch me…” Ja, jag gjorde precis det och ja, filmen var rätt bra.

Publicerat

Dagens duo: SPIES & GLISTRUP

Jag har precis köpt en bok som heter 100 balla ställen i Stockholm av Valle Westesson. I den finns ett kapitel om ett ufohus på Torö som den danske resebyråmagnaten Simon Spies byggde på 60-talet.

”Simon Spies gjorde många provokativa och knäppa saker. På Torö anställde han till exempel ett harem: tio kvinnor vars uppdrag var att gå runt nakna och vara redo när han var sugen på mys. Varje dag lät han dessutom flyga in de danska dagstidningarna med ett privatplan som släppte lektyren från ett flygplan ovanför huset. Sedan åkte planet tillbaka till Danmark.”

Föga förvånande, det där ufohuset lockar mig. Jag vill inte bara smyga dit, jag vill typ BO där. Jag fick även en snabb idé att den där Simon Spies intresserade mig, jag menar, en man som lyckas få igenom ett svindyrt klotrunt betongbygge mitt i Stockholms skärgård måste vara något alldeles extra. Av denna anledning blir jag jätteglad när jag hittar filmen Spies & Glistrup på triart.se. Utan att ha svinkoll på vare sig herr Spies eller Mogens Glistrup hyr jag filmen. Fan alltså. Ibland borde man googla – först.

Om Jimmie Åkesson och låt oss säga…Bert Karlsson…var kompisar, skulle du vilja se en långfilm om deras vänskap? Inte? Frågan är vem som tror att vänskapen mellan Glistrup (som startade den nationalistiska liberala Fremskridtspartiet) och hans forna klasskamrat och – som sagt – resebyrårikisen Simon Spies är så mycket mer tittvänlig. Danskarna kanske, inte vet jag.

Jag tycker filmen är ovärdig. Den är ovärdig att titta på, ovärdig att någon lagt ner tid och pengar på att producera, ovärdig att bry sig om. Fan alltså vilka grisiga män filmen handlar om! Satans äckliga. Orka engagera sig i dessa gubbslem… Jag läser om boken istället och planerar för mysiga utflykter i Stockholm i sommar.

Spies och Glistrup som duo? Jag skiter i dom, SKITER i dom.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Publicerat

SOME GIRL(S)

I kölvattnet av mina senaste Neil LaBute-inlägg (Your friends & neighbors samt Tre om en-inlägget) sitter jag i en liten sliten eka och ror febrilt för att komma in till land. Det är dimmigt, det är kallt men jag är envis som ett helvete och nu sitter jag här med ännu en film med Neil LaBute-inblandning på näthinnan.

Some girl(s) var från början en teaterpjäs skriven av Neil LaBute som sen blev ett filmmanus skrivet av Neil LaBute och med tanke på hur svintråkig filmen var är jag glad att jag inte såg den på en teaterscen.

Jag inser att jag är en smula orättvis nu, kanske hade både filmen och pjäsen fungerat bättre med någon annan än Adam Brody i huvudrollen? Filmen hade det definitivt. Adam Brody är nämligen ett mycket konstigt val tycker jag, han är så iskall och personlighetslös att Ben Affleck skulle kännas vivid, sprudlande med glimten i ögat bredvid honom – och så känns han i en BRA film. I en mindre bra film blir han närmast outhärdlig att titta på.

Dom fem kvinnliga skådespelarna, Kristen Bell, Zoe Kazan, Emily Watson, Mía Maestro och Jennifer Morrison gör så gott dom kan med detta taffliga manus, ingen skugga på dom, inte alls. Denna gång skyller jag 50% på ett intetsägande manus, 40% på dålig casting och regi och 10% på Adam Brody  – bara för att.

Både Some girl(s) och Neil LaButes The shape of things spelar i samma liga, jag kallar den Superettan.