Kategori: 2013

Publicerat

ADMISSION

Ibland när jag slutat jobba sätter jag mig i bilen och åker hem och vips är jag hemma. Jag minns inte hur jag körde, jag rattade liksom med autopilot. Vägen är mig så hemtam att hjärnan unnar sig att gå ner på strömsparmode.

Att se Admission är som att åka hem från jobbet en sådan dag när allting har varit precis som vanligt, när vädret är varken sommarsoligt eller krispigt vinterklart, heller ej duggregnigt eller stormvindigt, det är typ…lagom.

Admission är som att se en film man redan sett som man inte sett men ändå vet allt om. Tanken att det ska komma en twist finns någonstans i bakhuvudet men all logik säger att det inte kommer komma någon twist vilket det inte heller gör. Samtidigt är det väldigt mysigt. Att se Admission är som att dricka afternoon tea med en kär vän, vi snackar inte Espresso med en lunchdejt eller födelsedagsfika på finporslin med mormor nu.

Skådespelarduon Tina Fey och Paul Rudd kan mig veterligen inte reta upp nån, dom båda är urtypen av schyssta typer, av alldeles…lagom…människor. I Admission är dom just det. Lagom bra. Lagom usla. Lagom människor.

Ibland kan det vara skönt att se en film på autopilot, man tittar men hjärnan behöver inte jobba så hårt. I såna lägen är Admission en perfekt film. Den puttrar på, engagerar mig inte, retar mig inte men det tar mig från jobbet och hem om man så säger.

Publicerat

JOE

En liten film om kärlek. En liten film om konsten att döda. Det är titlar på två filmer som kom 1988, båda skrivna och regisserade av Krysztof Kieslowski. Att minnen från dessa filmer poppar upp i mitt huvud just nu kanske verkar konstigt men jag ska försöka förklara varför.

Jag har precis sett klart Joe och i halsen känns det som om jag vore nötallergiker och svalt en mandel. Det är tjockt, liksom svullet och jag har svårt att andas. Ögonen är alldeles blanka och stora och jag vill både stanna i den här känslan och rymma från den långt långt in i skogen. Jag är sorgsen, glad, nedstämd och upprymd samtidigt, kanske är det jag känner ett uns av….lycka? Att hitta såna här filmer när filmtittande är ens stora hobby är i alla fall det närmaste fritidssysselsättningseufori jag kan komma.

Joe spelas av Nicolas Cage, en skäggig, nedtonad, ordinär, empatisk och sympatisk Nicolas Cage, långt ifrån dom senaste årens överspelande Kick-ass-och-undermåliga-thrillers-rollerna vi är vana att se honom i. Gary spelas av Tye Sheridan, den unge pojken från Mud som var precis lika fantastisk där som han är här. Föga överraskande i mina ögon då rollerna är väldigt lika varandra.

Joe som film är överlag lik Mud. Båda utspelar sig i amerikanska södern, handlingen kretsar i viss mån kring en dysfunktionell familj (med en pappa som i detta fall är alkoholist) och det dyker upp en utomstående vuxen man som blir en slags fadersfigur för den vilsna ensamma tonåringen. Det finns fler beröringspunkter, en ormscen till exempel, samt en scen där Joe och Gary befinner sig i en vit båt men det är nog bara (vi) filmnördar som lägger märke till sånt.

Det är väldigt lätt att tycka om den här filmen, mandeln i halsen är ett bevis på det. Jag betvivlar inte ett dugg att alla känslor Tye Sheridan visar är sanna, jag tror inte hans pappa är ”riktig” skådis, jag tror regissören David Gordon Green hittade honom på en parkbänk nånstans med en flaska starksprit i pappåse och Nicolas Cage prestation berör mig ända in i hjärtat, ända in till att bli en ny bakgrundsbild på datorn faktiskt.

Jag har precis sett en liten film om kärlek, en liten film om konsten att döda och en liten film om styrkan i något så basalt som en….kram. And I love it!

[Joe har en given plats på min topplista med filmer från 2013 så här är den uppdaterade listan.]

 

Publicerat

LFO: THE MOVIE

Jag vet att det finns en hel del personer där ute som hyllar den här filmen. Jag är inte en av dessa men jag medger att jag blev både glad och nyfiken när jag såg att filmen fanns på Netflix men dessa känslor la sig tämligen snabbt.

Science fiction-historien om en svensk variant på galen vetenskapsman som kommer på ett sätt att hypnotisera andra människor med hjälp av ljud är på pappret betydligt mer intressant än det blir på film. Filmen osar lågbudget och det är speciellt fotot som känns undermåligt. Skådespelarna lämnar förvisso mycket övrigt att önska men jag vet inte om dom presterar under sina förmågor eller helt enkelt inte har bättre manus än så att jobba med.

Det jag tycker om med filmen är ljudbilden samt sista två minuterna som är riktigt bra.

Viktor Jerner har skrivit en jättebra recension av filmen på MovieZine där han förklarar lite mer ingående om allt som inte är bra med den (han ger filmen 2/5), Danny The Street ger den 2/5 (kantboll på en 1:a) och filmspanarvännen The Velvet Café hyllar filmen på sin blogg och ger den 4,5/5.

Publicerat

PROSECUTING CASEY ANTHONY

Verkligheten överträffar oftast dikten.

3-åriga Caylee Anthony anmäls saknad till polisen av sin mormor. Det är alltid hemskt när ett barn försvinner men det konstiga är att när Caylee anmäls försvunnen har hon varit borta i 30 dagar och då barnbarnet bor med sin mamma kan man ju undra varför inte mamman ringt polisen? Mamman Casey visar sig vara en 22-årig kvinna med en egen sanning, en egen verklighet. Hon pratar om en nanny som inte existerar och hon åker till ett jobb på mornarna som hon inte har.

Ett halvår efter försvinnandet hittas Caylee, eller det som är kvar av henne, i sopsäckar dumpade i ett träsk bara ett stenkast från hemmet. Åklagaren Jeff Ashton (Rob Lowe) ska nu försöka hitta bevis som binder mamman till brottet, nåt som verkar vara en barnlek för en gammal räv som Jeff.

Det här är en sann historia som hände i Orlando, Florida 2008. Filmen försöker på ett så trovärdigt sätt som möjligt återskapa rättegången och det som hände runtomkring och när ett dödsstraff står på spel gäller det att täppa igen alla hål.

Personligen är jag svag för rättegångsdramer, jag tycker spelet mellan åklagaren och försvararen i en domstol är spännande och kanske speciellt på film. Kanske ännu mer speciellt på amerikansk film. Kanske allra mest speciellt på amerikansk film som baserar sig på en verklig händelse. Det behövs liksom inte en manusförfattare som knorrar till nåt på slutet när verkligheten är så twistad som den är i sig själv.

Filmen finns att se på Viaplay.

Publicerat

THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE

Filmen börjar som en reklamfilm för Jokk bärdryck.

Jag suckar. Jag vill egentligen inte alls se den här filmen men vad gör man inte för Filmspanarna. På lördag är det filmspanarträff och den utvalda gemensamma filmen är tredje filmen i Hunger Games-serien, det känns rätt knasigt att gå och se den utan att ha sett del två så det är bara att lösa problemet.

I april 2012 var Hunger Games filmspanarfilm och jag kände starkt för Jennifer Lawrence som den handlingskraftiga Katniss Evergreen men desto svalare för filmen som helhet. När uppföljaren kom kunde jag med gott samvete avstå ett biobesök och jag hade troligtvis aldrig sett varken denna eller den tredje (eller fjärde) filmen om inte Filmspanarna kommit i vägen/till undsättning. Att utmana ens filmtittande is what filmbloggarvänner are for och det skulle aldrig falla mig in att avstå en filmspanarfilm för att jag tänker på den som ”tråkig”. Så hur tråkig jag än tycker att Jokk bärdrycks-scenerna är så har jag två timmar och tjugo minuter hungerspelsäventyr  framför mig, det är bara att hacka i sig.

Och jag hackar och jag hackar och jag försöker tänka positivt och Jennifer Lawrence ÄR jättebra men Josh Hutcherson (som Peeta) är det inte och andemeningen med filmen ÄR spännande, intressant och vettig men effekterna är tok-lökiga och många skådespelare spelar över så jag börjar fnissa (Stanley Tucci och Elizabeth Banks, jag älskar er, men era karaktärer är bara för mycket) och musiken ÄR fin men jag kan inte för mitt liv engagera mig i historien.

Jag njuter av scenerna med Philip Seymour Hoffman som Plutarch Heavensbee men jag vet ju varför. Jag saknar honom så himla mycket. Det är som att titta på videofilmer med en god vän som gått bort, det gör ont men samtidigt blir man lite glad och minns allt det fina.

The Hunger Games: Cathing Fire lider av alla sjukdomar som mittemellanfilmer oftast lider av. Den är en luddig fortsättning på en tydlig början och den saknar ett riktigt slut. Den liksom bara fejdar ut, försvinner, glider in i eftertexterna. Svinirriterande tycker jag. Nu är det bara några dagar kvar tills jag kommer se fortsättningen men om jag sett filmen när den kom hade det varit ett helt ÅR kvar och då hade jag varit grumsen på riktigt.

På onsdag kommer recensionen av Mockingjay part 1.

Publicerat

BORGMAN

Camiel Borgman (Jan Bijvoet) bor i en underjordisk grotta av något slag. Filmen börjar med att två män tillsammans med samhällets präst ger sig ut i skogen för att slå sönder Borgmans boende och kanske även honom själv. Jag skriver kanske för jag vet inte, jag vet inte vad männens agenda är, jag vet inte varför och jag vet inte vad Borgman gjort. Allt är tämligen oklart.

Borgman tvingas i vilket fall fly och beger sig in i ett välbärgat villaområde. Han ringer på hemma hos Richard och Marina, ett par som inte behöver vända på kronorna. Han ber om att få ta en dusch men blir inte insläppt, inte till en början i alla fall.

Borgman är en film som skulle kunna vara släkting till Michael Hanekes vidriga men fantastiska Funny games. Dessa båda filmer rör sig i samma känslosfär och ger mig samma molande magvärk när jag tittar. Att människor kan vara så beräknande, så råa, så falska, alltså jag vänjer mig aldrig. En annan jämförelse handlar såklart om att jag aldrig riktigt vet vad jag kommer att få se, jag kan inte kan läsa av historien. Det är en scen i den här filmen som är så speciell att jag sätter mig upp alldeles rakryggad i soffan, lägger huvudet lite på sned, rynkar näsan och tänker ”måtte ingen dåre få idéer nu”. Det bjuds på en lite kreativare synvinkel på ”ståplats i Nybroviken” om jag uttrycker mig milt.

Jag tycker Borgman är en mycket sevärd film, inte enkel men heller inte svår, inte otäck på skräck-vis men obehaglig som satan. Det var även Hollands Oscarsbidrag 2014 vilket kan vara bra veta om man gillar att suga i sig den typen av information – vilket jag gör.

Borgman kan hyras på Triarts hemsida.

Publicerat

LET´S BE COPS

Jag väljer att fokusera på det positiva: förtexterna är jättehärliga. Nattliga vyer, ballt typsnitt, cool musik, det bådade gott.

Sen tog det gotta slut.

Tyvärr är Let´s be cops en såndär film som är dålig på ett sätt som inte går att ens såga underhållande. Det är en menlös film, en korkad film, en fullständigt onödig film. Jake Johnson är alltid charmig men inte den charmigaste av alla charmiga kan hålla en sånhär ”komedi” på sina axlar och samtidigt simma 50 meter bröstsim. Det är klart han sjunker.

Att filmen inte får det absolut lägsta betyget av mig beror på att den inte är genomrutten, den är bara dålig. ”Det är inte så bara” kanske du tänker men jämfört med dom sämsta filmer jag sett så är det ”bara”.

En svag tvåa blir det men det är en film jag inte skulle rekommendera någon att se, inte ens dom mest ihärdiga New Girl-fansen.

Publicerat

THE SPECTACULAR NOW

Jag undrar hur man kommer se på den här filmen om tjugo år, om trettio?

Det finns nämligen nåt i min skalle som säger att Shailene Woodley (som filmens Ailee) och Miles Teller (som Sutter) skulle kunna vara deras generations Meg Ryan och Tom Hanks. Att dom kommer följas åt genom sina skådespelarliv och hamna i romantiska filmer lite då och nu, spela mot varandra, växa upp inför våra filmtittande ögon och vi kommer säga ”minns du The Spectacular Now?” till varandra och en trettiondel av alla kommer få tåriga ögon och svara ”jaaa” och resten kommer se ut som dom frågetecken dom förtjänar att se ut som eftersom dom missat att se denna film, denna jättefina lilla film som jag liksom inte kan sluta skriva om även om meningen mer än någonsin skulle behöva en punkt just nu. Okejrå. Punkt. En stund.

[micropaus]

The Spectacular Now är en såndär film som man tror sig tämligen enkelt kunna genomskåda. Ha ha. Det kan man inte och det är så jävla skönt.

Manuset är baserat på Tim Tharps roman och skrivet av Scott Neustadter och Michael H. Weber, killarna som även skrivit manus till The fault in our stars (efter John Greens roman) samt originalmanuset till (500) Days of Summer. Det är rätt begåvade snubbar det där, i alla fall när det gäller dialoger. Varenda ord som kommer ut ur munnen på samtliga skådespelare i denna film känns hundraprocentigt naturliga. Hur många gånger har man skrivit den meningen i en filmrecension? Nada, noll, zero skulle jag gissa på. Det är lika ovanligt som vita älgar i innerstadsmiljö men ack så mycket härligare att lyssna på. Älgar brölar ju mest.

Nu tänker jag avsluta med att säga ä s c h jättehögt, sådär så det sprutar saliv mellan tänderna om man har mellanrum mellan tänderna vill säga, vilket jag inte har, den där jävla tandtråden som fastnar hela tiden det är superäckligt. Men jag säger ä s c h i alla fall och ber dig strunta i vartenda ord jag skrivit och istället se filmen. Den är värd nittio minuter av ditt liv – om inte annat för att kunna svara ”jaaa” om nån frågar om du minns filmen om trettio år.

För egen del tänker jag lösa min abstinens efter Shailene och Miles genom att 1. vänta på Whiplash 2. konstatera att hur mycket mer jag än vill se av Shailene Woodley så är jag inte mentalt redo för cancerfilmen (The fault in our stars alltså) än 3. se om Rabbit Hole (med Miles) och The Descendants (med Shailene) istället. Så får det bli.

Publicerat

SÅNGER FRÅN MANHATTAN

Mullenu.

Jag vill liksom bara säga det. Mullenu. Gripa tag i någons kinder och utropa Mullenu med nånslags överdrivet bebisspråk och sen kräkas i en medhavd fryspåse.

Filmen Sånger från Manhattan framkallar såna känslor hos mig, jag är nere i den känslomässiga soptunnan och gräver och det känns verkligen inte bra. Jag måste bena upp det här, helt klart.

För det första, den svenska titeln, Sånger från Manhattan. Vafan är det för larv? Begin again heter filmen i original, Börja om hade funkat ypperligt. Börja om igen också.

Mark Ruffalo är med, fina Mark Ruffalo med håret på utväxt och höga grånande lockar, det är himla mysigt att ha med honom i en film som denna. Catherine Keener är också med, hon spelar Miriam, ex-fru till Ruffalos rollfigur Dan. Hailee Steinfeld spelar Violet, deras gemensamma dotter. Sen är Adam Levine med på ett hörn som rockstjärnepojkvän till filmens andra huvudperson Gretta och nu närmar vi oss pudelns kärna, själva solar plexus för mina mullenu-tankar. Nu måste jag svälja och andas och harkla mig en smula.

Gretta = Kiera Knightley.

Jag blir arg. Det är inte sunt, jag vet det, det är ”bara en film” och jag måste sluta haka upp mig på skådespelare jag inte gillar. Nä! Nä det måste jag inte alls det, jag måste ingenting. Framförallt måste jag inte köpa när yrkesmänniskor av vilken sort det än må vara uppenbarligen inte kan sköta sitt jobb. Om en busschaufför kör fel, ska jag vara tyst och köpa det? Om en kirurg opererar fel knäskål, ska det mörkas? Om en snabbköpskassör dagligen tar betalt för fel varor, ska hen få komma undan med det utan att nån säger nåt? Nej, precis, så varför ska jag bita ihop och knyta handen i fickan när denna kvinna gång på gång får roller hon så uppenbart inte klarar av? Vad har hon för ess i rockärmen, jag fattar inte.

I denna film (som hade kunnat vara så väldigt härlig) spelar alltså Kiera Gretta, en brittisk ung kvinna som åker till New York med sin pojkvän som fått skivkontrakt. Hon har hjälpt honom skriva lite låtar och är med som ett allmänt ”hangaround” och med tanke på vad hon får för funktion i pojkvännens liv skulle jag lite cyniskt kunna kalla henne ”kaffeflicka”. Sen händer det lite grejer (såklart, det är trots allt en film) och Grettas liv förändras. Hon kommer att uppträda med sina egna låtar och där, där, där KOKAR JAG ÖVER. Att se Kiera Knightley MIMA till otaliga (jättesköna) låtar filmen igenom och MIMA DÅLIGT, det är fan inte okej! Fanns det verkligen ingen annan hipsterskinny skådespelerska som även kunde sjunga som var ledig i hela USA under inspelningstiden?

Jag vill growla så irriterad är jag, men jag kan inte alltså gör jag det inte. Jag kan growla precis lika lite som Kiera kan MIMA och hon tjänar miljoner dollar på att göra detta. Vart är världen på väg?

Kiera K drar ensam ner stämningen i filmen till under fryspunkten, alla andra inblandade kämpar som djur för att dra upp den igen och filmen ska vara tacksam för dom lyckas faktiskt till en del. Framförallt är det utomhusspelningarna på olika ställen i New York jag gillar, instrumenten som ställs upp lite hipp som happ, dom riktigt bra låtarna som framförs och den obligatoriska hipster-sittgruppen som alltid är med i dessa sammanhang, en stor matta, ett par välanvända vintagefåtöljer, ett bord och givetvis den stor-skärmade golvlampan som avger gulorange ljus.

Åsså MIMAR hon!

Och hon MIMAR JÄTTEFEL!

GAAAAA-HHHH!

Publicerat

Skräckfilmsvecka: THE SACRAMENT

Det finns många bra anledningar till att ta med The Sacrament på skräckfilmsveckan men det finns en extra bra anledning till att publicera texten alldeles just nu. En film som börjar med Heartbeats med The Knife måste ju dyka upp på bloggen samma kväll som jag ser The Knife live på Annexet i Stockholm. Eller hur? Det sammanträffandet kan jag inte bara ignorera.

Ti West är en regissör jag försöker hålla ögonen på efter att ha bajsat ner mig av både The Innkeepers och The house of the devil. Med dessa båda filmer lyckades han få till en stämning som man nästan kunde ta på, en annorlunda typ av spänning i filmer som på pappret är helt ”vanliga” spök-skräckis-thrillers. Vad gäller The Sacrament lyckas han med nåt liknande trots att filmen inte är en skräckfilm i egentlig mening, det är snarare en verklighetstrogen (ja, tyvärr) historia som blir väldigt otäck just för att människan i sig kan vara så jävla sjuk. Det är alltså inga spöken eller monster här, det är en isolerad sekt i centrum.

Filmen är uppbyggd som en dokumentär, ett litet TV-team följer med en man som ska hälsa på en syster han inte sett på länge, en syster som flyttat till denna välbevakade sekt nånstans ute i ingenstans som leds av en äldre man som kallas Father (Gene Jones). Denna Father har sedvanliga gubbkläder, stora pilotsolglasögon, en läbbig aura och en sladdrig gubbtunga som visas ofta i bild trots att han har den inuti munnen. Mycket mysko och mycket äckligt.

Det sägs inte öppet på något sätt men tydligen är manuset baserat på Jonestownmassakern som skedde 1978. Har man det i bakhuvudet blir filmen läskig för att den är sann, har man inte den vetskapen i bakhuvudet blir filmen läskig för att den mycket väl skulle kunna vara sann. Ti West har hur som helst återigen lyckats få till en film som får mig fast från ruta ett.

Det enda som får mig att tappa fokus är Joe Swanberg som spelar TV-teamets kamerakille. Kan någon på ett hyggligt sätt säga till honom att han kanske inte borde stå framför kameran? Att hans utstrålning är kallare än en nedkyld slaktarbänk?

Filmitch har redan sett The Sacrament ( här är hans recension) så idag skriver han om en annan film: Liftaren. Och han har sett både originalet och remaken!

Publicerat

Svensk söndag: STOCKHOLM STORIES

.

.

.

När jag läste Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet tänkte jag att det var mycket trevlig läsning och att det var skönt att det var noveller för då fick boken vara ifred, den kunde aldrig bli film.

Tjohejsan vad fel man kan ha. Stockholm Stories är nämligen en film vars manus är (löst) baserad på denna novellsamling. Men tjohejsan igen vad rätt jag hade i min känsla att boken skulle ha fått vara ifred.

Jag köpte karaktärerna och händelserna i boken rätt av, inga problem alls, det var ju fiktion. Filmen är gjord som om personerna är verkliga men jag tror inte på nån, inte alls. Jag tror inte på nån och jag känner inte för nån, det blir bara marionettdockor som sprattlar omkring framför mig på TV:n, varelser som beter sig otroligt konstigt i ALLA situationer.

Det är författarsonen Johan (Martin Wallström) som kämpar med att själv få bli utgiven, den stammande rikemanssonen Douglas (Filip Berg) som försöker bryta sig loss från tyrannfadern, Anna (Julia Ragnarsson) blir dumpad av den gifta ministern Lena (Marie Richardson) och har ingenstans att bo, Coletho (David Dencik) är en prisad författare som blir stalkad av Johan, Thomas (Jonas Karlsson) är minister-Lenas ytterst beräknande och iskalla allt-i-allo och Jessika (Cecilia Frode) är den knepigaste av dom knepiga, herreguuuud så konstig hon är.

Jag kan inte lägga skulden på skådespelarna att historien inte fungerar, jag tror dom alla har gjort precis det manuset och regissören krävt av dom. Fotot är dessutom utmärkt och musiken är skriven av Nathan Larson och passar jättebra till dom filmiska bilderna. Men det är nåt som skaver rejält. Karin Fahléns regi? Erik Ahrnboms manus? Jag kan inte sätta fingret på problemet, eller så kan jag det. Kan det vara så enkelt som att jag faktiskt läst boken?

Publicerat

Svensk söndag: LOSERS

Det är 1992 och arbetslösheten är hög i Borlänge. Åsa (Isabelle von Saenger) jobbar på Arbetsförmedlingen och håller en starta-eget-kurs för arbetslösa ungdomar. Hon låter dom spåna fritt och drömma, försöker få dom att klura ut nya företagsidéer som kan bli till nya och välbehövliga arbetstillfällen.

En av killarna, Jonas (Pelle Åkerström) kommer på en idé som Åsa verkligen tänder på, eller rättare sagt, hon tänder på Jonas och i ett försök att komma ner i brallan på honom godkänner hon på eget bevåg en vildmarkshajk för hela kursgänget under förevändningen att testa hans företagsidé i praktiken.

Jag blev väldigt positiv överraskad av Losers. Den är blott 72 minuter men hellre 72 tajta minuter än fler om det bara är utfyllnad. Skådespelarna är riktigt bra allihop, fotot är väldigt snyggt och musiken som är skriven av Jonas Jonasson från bob hund är alldeles på pricken för att få mig att hamna i rätt stämning i varenda scen.

Jag får inte alls den lågbudgetkänsla jag trodde jag skulle få när jag ser filmen vilket enbart bevisar för mig att begåvning och kreativitet inte kan köpas för pengar. Järngänget är en film i samma genre som känns betydligt taffligare genomförd trots mycket större namn i rollistan och antagligen en väldigt mycket högre budget.

Det är en klart intressant debutfilm från Mattias Johansson och Markus Marcetic och det ska bli spännande att följa dom framöver.

För att dyka in i filmen ytterligare, läs gärna Except Fears intervju med Losers skapare och blir du nyfiken på filmen så finns den att hyra på Itunes.

Publicerat

THE STRANGE COLOUR OF YOUR BODY´S TEARS

Dan Kristensen (danske Klaus Tange) har varit ute på en resa och när han kommer hem upptäcker han att hans fru när försvunnen. KLIPP. Närbild på bröstvårta. KLIPP.  Kvinnoben som tittar fram under en lila klänning. KLIPP. Närbild på Dan (otroligt lik Willem Dafoe i vissa vinklar förresten). KLIPP. Bilden delas upp i tre. Uppspärrade ögon. Morristapeter. En drillborr. KLIPP. Brölande oljud. En bunden kvinna. Ett stetoskop. KLIPP. En snurrande LP-skiva. KLIPP. Dans ögon i närbild genom grön kameralins. KLIPP. Dans ögon i närbild genom röd kameralins.

Såhär fortsätter filmen i 102 minuter. Arty-farty-barometern går i taket och så även jag. Det här är INTE min grej. Filmer som försöker vara balla/coola/snygga/egna/svåra enbart för ballheten/coolheten/snyggheten/egenheten/svårighetens skull blir inget annat än skrattretande i mina ögon.

Kom igen, försök berätta nåt istället Hélène Cattet och Bruno Forzani, det här är en långfilm inte en videoinstallation på MAM i Paris.

Blir du nyfiken på filmen så visas den på Monsters of film-festivalen ikväll kl 22 på Zita eller på SF Anytime till och med söndag.

Publicerat

COHERENCE

Det skulle ha kunnat vara fredagsmys, vilket som helst. Ett gäng vänner, parmiddag, vin, mat, prat och lite skitsnack om den där mörkhåriga tjejen som kommer som en av kompisarnas date men som var en av dom andra männens flickvän förut. Det gror lite svartsjuka under ytan. Samtidigt spricker mobiltelefoner till synes helt utan anledning och inte bara för en i middagsgänget. Kan det bero på den där kometen som förväntas passera, den dom hört om på nyheterna?

Coherence är en riktig lågbudgetfilm, en science fiction-historia som är alldeles för smart för sitt eget bästa. Det börjar intressant men ju längre filmen går ju mer känns den som ett headset i en jackficka, ett myller av knutar och jox som det tar en halv eftermiddag att trassla ut. Det går säkert att bena ut det här twistade manuset också om man vill och orkar men jag hoppar den grejen för nu. Jag har lite annat att göra. Dammsuga, titta på Idol och sånt.

Publicerat

THE RAILWAY MAN

Om vi säger såhär, jag tror inte det finns så många som har svårt att välja mellan Aftonbladet och Expressen längre men det finns å andra sidan människor som har svårt att välja mellan varmvit och lite lite mindre varmvit när det ska målas väggar. Tänk om denna veliga människa ska regissera en film. Tänk tanken.

Ojojoj, jag fick massa pengar här nu, wååååååååw uj uj uj nu ska jag göra en sån jääääääla bra film asså men hrmmmmmp vad ska jag göra för nåt dårå, ett romantiskt drama, en krigsfilm, en hämndfilm, nåt mysigt, nåt iskallt, en boats, en linjär historia eller en som hoppar i tiden? Äsch, va tusan velar jag för? Varför välja när jag kan få…ALLT?

Jag tror att regissören till The Railway Man Jonathan Teplitzky resonerade precis såhär. Jag tror att han var i det närmaste ohärligt omständig och jag har svårt att tro att dom inblandade skådespelarna hade koll heller. Jag tror att Colin Firth och Nicole Kidman gjorde sin grej och jag tror inte dom tänkte ett skit på slutresultatet och jag tror att den överskattade War Horse-skådisen Jeremy Irvine tackade ja för att han var trött på att käka nudlar för hur ska man annars kunna förklara att han ibland (men inte alltid – bara för att vela lite till) mimar till Colin Firths röst när han spelar honom som ung?

Jag blir helt enkelt inte klok på den här filmen. Den är både välgjord och hafsig samtidigt, jag både bryr mig om paret Eric och Patti (Firth och Kidman) och skiter en hel hög i om deras förhållande överlever eller inte. Filmen känns bara….konstig.

Att jag ger den en tvåa beror på scenerna som Nicole Kidman och Colin Firth har tillsammans. Dom två misslyckas inte, dom kan inte göra dåligt ifrån sig på arbetstid och då jag gillar båda väldigt mycket njuter jag en hel del av att se dom jobba. Men resten av filmen…. Tillåt mig se ut som ett frågetecken.