Kategori: 2013

Publicerat

LABOR DAY

En film är aldrig bättre än dess svagaste länk. Stämmer det?

Jason Reitman har blivit nån slags halvfavvo för mig efter filmer som Thank you for smoking, Juno och Up in the air (Young adult var ingen toppenfilm Charlize Theron till trots) så man kan säga att det var med tyglad glädje jag först läste om filmen inne hos Movies-Noir. Manuset till Labor day är skrivet av Jason Reitman och det är även han som regisserat filmen. Nu har jag sett filmen och nej, Reitman är ingen svag länk, inte alls.

Efter att ha kärat ner mig fullständigt i soundtracket till Alexander Paynes film Sideways har kompositören Rolfe Kent haft en liten men speciell plats i mitt hjärta. Det är Rolfe Kent som skrivit musiken till Labor Day. Finns det nåt att klaga på, är han den svaga länken? Nej, inte alls.

Kate Winslet, denna otroligt begåvade skådespelare spelar Adele, en ofrivilligt ensamstående mamma som bär på ett inneboende mörker, en slags ledsenhet. Hon är den typen av människa som skulle känna sig ensam även i ett stort rum fullt med vänner. Kan Kate Winslet vara en svag länk? Nej, aldrig.

Adele är mamma till Henry, en pojke som ska börja sjunde klass och som spelas av Gattin Griffith, en kille som jag tror mig aldrig ha sett förr men som efter lite efterforskningar visar sig ha varit en frekvent anlitad barnskådespelare. Han var pojken som kom bort i Changeling och han hade små roller i Trubbel i paradiset, The new daughter och The Green Lantern. Här gör han både intryck och avtryck och jag är fullständigt övertygad om att man kommer se honom i fler och större roller framöver. Så svag länk? Icke.

Adele blev lämnad av sin man och tillika Henrys pappa Gerald (Clark Gregg). Kan genomsympatiske Clark Gregg vara en länk så svag att filmen vacklar på grund av honom? Såklart inte. Tobey Maguire då, som berättarröst, som den äldre Henry, är han en onödig pusselbit i historien? Nej det är han inte.

Jag kan analysera filmen ner på cellnivå och det enda jag kommer fram till är att den är suggestiv, den är mystisk, den är oförutsägbar och den är bra. Men varför tar den sig inte över en trea i betyg? Var finns den svaga länken, har den ett ansikte, ett namn? Ja.

J O S H B R O L I N.

Hade Labor Day varit beskaffad med en manlig huvudrollsinnehavare som utstrålat något annat än 2-komponents polyuretan hade filmen klickat för mig. Josh Brolin är lika intressant som en välanvänd Actionman-docka som reklamerats och ställts tillbaka på hyllan på Toys´r´us. Jag brukade inte ha en beef med honom, jag tycker inte alltid han är kass, men på sista tiden har han inte haft dom bästa av arbetsveckor.

Personkemin mellan Brolin och Winslet är noll, inte ens när dom kladdar ihop fruktpajsinnanmäte med sina bara händer samtidigt i en och samma skål hettar det till. Det är lite samma pryl som när Patrick Swayze och Demi Moore drejar i Ghost, med den lilla skillnaden att i den här filmen är sonen Henry med på ett pajfixarhörn. Det kan vara därför scenen inte hettar till som den borde. Kan vara.

Bortser jag från Josh Brolins existens och tänker mig någon annan i hans roll så är filmen bra, kanske till och med mer än bra. Definitivt över medelbra. Nu kan jag inte ge den mer än godkänt eftersom det finns det som skaver men jag önskar att jag kunde. Filmen har ”nåt” precis som Jason Reitmans andra filmer. Han är en snubbe att fortsätta hålla koll på, helt klart.

Movies-Noirs text om filmen finns här.

Publicerat

ENEMY

Att se Enemy är som att titta på ett kärleksförhållande i retrospektiv.

Först tänker man bara på slutet, på uppbrottet, och slutet i Enemy gjorde mig mer eller mindre mentalt handlingsförlamad i flera dygn. Det gäckade mig. Jag förstod inte. Det skrämde mig, fascinerade mig, gjorde mig upprörd och jag fick svårt att sova.

Sen när sista scenen lagt sig i medvetandet började analysen av handlingen, av förhållandet, av allt man varit med om och sett. Jake Gyllenhaal som skäggig lärare och Jake Gyllenhaal som skäggig skådespelare, han spelar både rollen som lärare samt rollen som statist i en film som läraren Jake Gyllenhal hyrt i den lokala videoaffären efter tips från en kollega han inte verkar dela så mycket mer än lärarrummet med.

Läraren Jake Gyllenhaal blir som besatt av denne man på filmen som ser ut exakt som honom själv. Han letar upp honom, ringer, ringer igen, ringer återigen och den andre mannens gravida flickvän tror till slut att hennes man är otrogen. Den skäggige mannen Jake Gyllenhaal är liksom på två ställen samtidigt i filmen, han lever två liv, ett som brunklädd lärare med lugn flickvän, ett som svartklädd man med nojjig gravid flickvän men samtidigt ÄR han två personer, inte en. Männen må se likadana ut men dom beter sig olika, för att sedan på nåt sätt byta plats.

Alltså, Enemy är en film som biter sig kvar, den hugger sig in i magen med en liten liten vass yxa och den stannar där. Såna filmer är inte att leka med. Såna filmer växer inte på träd. Såna filmer ska man ta till sig, unna sig att fundera på och försöka njuta av även om det tar på krafterna.

Att Denis Villeneuve är en av världens mest intressanta och relativt unga regissörer står helt klart efter hans superår. Vad annat kan man kalla 2013 då han gjorde både Prisoners och Enemy, två fenomenala filmer och båda med Jake Gyllenhaal i huvudrollerna. Jag är MYCKET imponerad.

Tillägg en vecka efter jag såg filmen.

Jag trodde jag hade kommit över slutet, jag trodde jag hade slutat fundera men….icke. Jag drömde om spindlar och satt och skrev anteckningar för att få ut mina analyser om filmen ur huvudet. Det kändes som om jag fått rätt bra kläm på vad filmen egentligen handlade om, bortsett från det där förbannade slutet då. Nästan-bajsa-i-byxan-slutet.

Så fick jag tipset av Viktor på Filmmixern att titta på detta och sedan se om filmen. Jag följde hans råd. Nu känns det bättre. Det visade sig att jag hade koll på kanske 75% av filmen men med hjälp av förklaringsfilmen föll sista 25 på plats. Nu kan jag sluta grubbla, nu kan jag sova och nu kan jag höja filmen till det betyg den är värd. Jag skulle dessutom vilja lista (spoila) varenda smart liten detalj, varenda plantering, varenda genial scen men det tänker jag inte göra.

Det kommer att komma en tid då Enemy klassas som en klassiker från 2010-talet så se den om du inte redan gjort det. Den kommer göra dig galen ett tag men det är det värt, jag lovar.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: KVINNOR SOM SLÅSS

Nåt som gör mig riktigt glad är vuxna människor som inte tappat förmågan att leka. Tyvärr är lekande vuxna ganska ovanliga. Det finns många som inte vågar visa sin barnsliga sida även om dom skulle vilja, många som som inte vill visa den, som bara tycker det är larv och sen finns det några stackars satar som inte vet vad ordet leka betyder, som antagligen aldrig vetat.

Månadens filmspanartema handlar om kvinnor som slåss. Vad har det med leka att göra? Massor, faktiskt, i alla fall i filmens värld.

En regissör med barnasinnet otroligt skönt lättillgängligt är Robert Rodriguez. Att se filmer av honom när han går totalt tokbananas i sin lilla värld är som att se riktigt bra dansare på scen, det ser ut att vara så himla lätt, det behövs inte övas, det behövs inga omtag, allt bara flyter och det går att se framför sig hur Robert R hoppar runt inspelningsplatsen med hoppsasteg, fnissar och klappar händer när scenografin exploderar och brinner upp.

Robert Rodriquez är inte bara galet barnslig i sitt sätt att göra film han är även väldigt duktig på att gestalta kvinnor som slåss, alldeles perfekt för detta tema tyckte jag. Det är kvinnor som slåss, kvinnor som skjuter, kvinnor som dödar, kvinnor som må vara preciiis hur snygga och utmanande klädda som helst men dom är allt annat än bimbos och våp.

Kvinnorna i den här filmen skulle aldrig skrika av rädsla när dom blir attackerade, aldrig ropa iiiiiiiii innan dom kramas, fan, nej, dom skulle aldrig kramas alls. Punkt. Men dom skulle heller aldrig erkänna att nåt gör ont, att dom är rädda eller på något sätt känner sig underlägsna männen, för dom ÄR inte underlägsna, dom är inga offer. Kvinnorna i Robert Rodriguez värld är helt jämställda männen.

Fast…okejrå….i den här filmen dör kvinnorna som flugor (i och för sig precis som männen) och den tuffaste av dom tuffa, Machete (Danny Trejo) överlever på många kvinnors bekostnad men i Planet Terror var det tvärtom, där kickade en enbent Rose McGowan rumpa så till den milda grad att luggen låg som ett lantis-V i pannan när filmen var klar.

Robert Rodriquez är inte bara världsbäst på att casta balla actiontjejer som kan slåss, han är om möjligt ännu bättre på att regissera dom. Alltså, det här är killen som kan få Jessica Alba att agera trovärdigt på film. Sug på den!

Vad skriver mina filmspanarkollegor om idag? Hur tänker dom om temat, vilka filmer om kvinnor som slåss har dom sett? Klicka på namnen för att komma till bloggarna.

Except Fear

Filmmedia

Filmparadiset

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

Publicerat

RAPTURE-PALOOZA

Det finns filmer man bör se när man är trött, när man är totalt urblåst i hjärnan, när det känns som att det lilla intellekt man har intakt är placerad nånstans mellan skinkorna. Befinner man sig i detta läge är Rapture-Palooza en ypperlig film.

Lyckas man frambringa nån form av kritiskt tänkande, en längtan efter substans och mening och en vilja att se en film som kräver mer än IQ daggmask för att förstå, ja då är Rapture-Palooza kanske inte filmen för dagen.

Med den här filmen i visserligen ganska färskt men ändock minne kan jag förundras över hur mycket jag skrattade. För skrattade, det gjorde jag. En pratande svärande kråka, skitkul ju! Craig Robinson som en rätt äcklig sexfixerad Satan, jätterolig! Ana Gasteyer som spelar psyk-mamman som skriker WHY WHYYY WHYYYYYYY hela tiden, jag ler bara jag tänker på henne. Och Anna Kendrick som den vanliga tjejen som ska försöka hålla ihop både förhållandet med pojkvännen, den lilla familj hon har kvar samt knäna filmen igenom för att inte bli påsatt av Hin Håle himself, hahaha, hon är kanon!

Precis som att McDonalds Drive-in ibland funkar när man är hungrig, inte för att det är världsgott utan för att man blir mätt, precis så funkar Rapture-Palooza. 85 minuter totalt hjärndöd komedi som varken kan eller bör analyseras sönder. Det är simpel underhållning, inget mer än så.

Fripps filmrevyer skriver också om filmen idag. Skrattade han? Euhm….klart han gjorde! Eller? Läs recensionen här.

Publicerat

LOCKE

Jag har skrivit om det förr och jag hoppas jag kommer göra det fler gånger. Det här är liksom själva grejen med mitt filmtittande, själva kärnan, själva svaret på frågan ”varför”.

”Varför tittar du på så mycket film? Har du ett sånt tråkigt liv att du måste fly från det? Hur har du tid? Kan du inte koppla av på andra sätt? Tröttnar du aldrig? Varför gör du det? Varför tittar du på film hela tiden?”

Därför.

Jag gör det därför.

Bara därför.

Jag tittar på film för att få uppleva magin, för att hitta filmiska pärlor jag kan bära med mig i resten av mitt liv.  Jag tittar på mycket film för att nånstans, nångång, en perfekt morgon, eftermiddag, kväll eller natt så dyker den upp den där filmen som liksom knackar mig förläget på axeln och säger ”hej hej, här är jag, visst är det min tur nu, ja det är det”.

Jag tittar på mycket film för att så småningom kunna känna av dom där knackningarna lite lättare. Jag tittar på mycket film för att jag längtar efter att få känna den där filmiska kärlekskänslan i hjärtat ännu en gång, för att jakten på nästa fullpoängare aldrig tar slut.

Jag tittar på film för att filmer som Locke finns. Jag tittar på film för att skådespelare som Tom Hardy kan ge mig gåshud enbart genom att säga ”Ivan Locke”.

Jag tittar på film av tusen olika anledningar och alla dessa anledningar är bra. Dom ledde mig ju till Locke.

[Locke har en GIVEN plats på min lista över 2013-års bästa lista. Här är den uppdaterade versionen.]

Publicerat

ALL IS LOST

Till alla som säger att ordet varför är överskattat när det gäller att förstå sig på en film har jag bara fyra ord att säga: jag tycker inte det.

Jag finner ett intresse i att veta varför Robyn Davidson travar genom halva Australien med sina kameler i filmen Tracks, jag skulle vilja veta vad som hänt Wendy som gör att hon känns alldeles ensam i världen förutom hunden Lucy och jag skulle vilja veta vad som drivit ut denne man (Robert Redford) på havet mol allena i filmen All is lost. Jag tycker varför är ett rimligt ord i sammanhanget, jag vill förstå mig på människor och beteenden, jag vill åtminstone få en chans att försöka.

Tänk om filmen Cast away hade börjat en halvtimme in i filmen. Tänk om man aldrig fått se flygolyckan, aldrig fått se Tom Hanks bland Fedexkartonger på jobbet, aldrig sett honom tillsammans med sin fru, då hade man inte vetat vad det var han saknade så mycket när han hamnade på den öde ön och filmen hade i mina ögon blivit betydligt mindre känslosam.

Detta är precis det som händer i All is lost, vi hamnar mitt i alltihop på direkten. Robert Redford är på en båt, det tokar sig, han är ensam, vågorna kluckar mot skrovet, han har oranga galonbyxor, radion funkar inte, han pysslar med prylar i sin ensamhet och äter kall burkmat. Det är fullt möjligt att jag har nån OCD-gen som gör sig påmind i dessa situationer men för mig hade det gjort skillnad om jag fått veta om denne man ensamseglar på grund av:

1. Rymt från polisen då det framkommit att han är pappa till sina barnbarn.

2. Han måste ta sig från A till B på något sätt då tåg och flyg icke längre fungerar, det kan vara världskrig eller nåt, typ. Kanske är någon närstående i fara? Kanske kidnappad? Kanske behöver han donera en njure? Hitta någon annan som också är på en båt?

3. Lämnat hemmet i panik när hustrun sedan 40 år berättar att hon träffat en hårdrocksbasist med handtatueringar och att hon kommer flytta med honom till Albuquerque.

4. Fått reda på att han har långt gången prostatacancer, två veckor kvar att leva och vill uppleva ett sista äventyr.

För mig är därför skillnaden. Därför var Robert Redford på båten. Därför är det hemskt när han har det jobbigt. Därför vill jag att han ska överleva. Utan ett varför och ett därför finns inga stakes och femtio procent av mitt fokus går förlorat. Visst kan jag fortfarande uppskatta filmen för vad den är, att den är välgjord och att Robert Redford är en otroligt duktig skådespelare, men den kommer inte åt mina känslor. Hade den slutat en minut tidigare så kanske eftersmaken varit godare, nu blev det mer av en hollywoodsk kallsup.

Jojjenito, The Velvet Café, Movies-Noir, Flmr och Filmparadiset har också skrivit om filmen och Har du inte sett den-podden hade med filmen på listan över 2013-års bästa filmer.

Publicerat

PIONJÄR

Norrmännen har tur dom. Dom har Marit Björgen, dom har Erlend Øye, dom har Erlend Loe och dom har olja. Men det dom också har är filmmakare som vågar göra kanske inte helt självklara filmer OCH dom drar projekten i hamn med ofta väldigt gott resultat.

Om jag ska jämföra Pionjär med någon svensk film gjord på senare tid så hamnar jag hos Call Girl. Det kanske syns konstigt att jag jämför en konspiratorisk film om  en bordellhärva på 70-talet med en film om norsk oljeborrning men se, konstigheten släpper bara man krafsar lite på ytan. Pioneer handlar nämligen också om en konspiration och den utspelar sig i början på 80-talet. Liknande känsla således. Lika strålande jobb av scenografer, sminkörer, maskörer och kostymörer. Lika snyggt filmat av Call girls Hoyte van Hoytema som av Pioneers Jallo Faber och dom båda har dessutom jobbat med spännande filmer jag ser fram emot senare i år, Faber med Mikael Marcimains filmatisering av Gentlemen och van Hoytema med Christopher Nolan och filmen Interstellar. Men nu tillbaks till Pionjär.

Aksel Hennie spelar Petter, den tunnhårige dykaren med spretiga polisonger. Det går inte att se att det är samma skådespelare som i Huvudjägarna eller Max Manus, han är retrospektivt omstylad på ett väldigt trovärdigt sätt.

Norge och USA samarbetar för att gräva ner en pipeline som ska forsla olja i (under) Nordsjön. Det ska grävas djupare än någonsin förr och det är inget ofarligt projekt. Petter och hans bror Knut (André Eriksen) jobbar som professionella dykare och ska efter lång tids förberedelse göra Det Där Dyket, dom ska ner i det djupaste djupa och svetsa ihop det viktigaste av gasrör.

Mitt under dykets allra viktigaste sekunder händer en olycka, en tragisk olycka. Det som inte får hända, det som inte kunde hända händer, det gör ju så ibland. Petters liv förändras på en millisekund och märker snart att inte mycket är som han trodde. Arbetsgivare och kollegor, vilka är dom? Vem vet vad som hände, vem tar ansvar?

När jag läser igenom min text såhär långt förstår jag om filmen låter som en enda stor gäspning eller kallsup om man så vill. Det är den inte riktigt. Jag tycker Pioneer är en ganska spännande film som i sina bättre stunder känns nästan dokumentär. Det är ett gott hantverk på alla plan.

 

 

Publicerat

THE INVISIBLE WOMAN

Du vet den där känslan när du är i samma rum som en hel massa människor och någon speciell står en bit ifrån dig, det pratas, skrattas, donas och fixas och hux flux möter du den specielles blick, ni tittar på varandra och det är alldeles självklart att ni förstår varandra och på nåt oförklarligt sätt är på samma våglängd och liksom ”hör ihop”. Det ligger en laddning i luften som ingen uppfinning i världen kan mäta men den som hittar på en fungerande ”personkemimätare” skulle sannolikt få Nobelpriset.

Det är den där laddningen som är själva kärnan i romantisk film tycker jag. Känner jag den, ser jag den, lyckas skådespelarna visa den utan att det blir för övertydligt? Om ja, då köper jag i stort sett vilken kärleksrelation som helst. Om nej, då funkar filmen inte alls, då blir den alldeles platt.

Lördagens filmspanarfilm var The Invisible Woman, en film regisserad av Ralph Fiennes som är baserad på en bok med samma namn skriven av Claire Tomalin (som verkar ha gjort till sin grej att skriva biografier om verkliga personer). Historien handlar om den brittiske – och gifta – författaren Charles Dickens och hans unga älskarinna Nelly Ternan (eller Ellen Lawless Ternan som hon egentligen hette. Lawless…ett sånt jävla bra namn!).

Charles Dickens var ett riktigt praktarsel! Han var en man som jag skulle kalla ”gubbsnopp” om jag mötte honom nu, en såndär som sitter i en fåtölj, pillar sig i naveln och tror att världen kretsar kring honom och hans extraordinära person allena. Om jag ska utveckla ordet ”gubbsnopp” så kommer det ifrån kissfläckarna fram i kalsongen (att det är fläckar bak ser jag som en självklarhet). Men står man och kissar och samtidigt har hybris vad gäller storlek på organ samt dåligt tryck i urinröret så blir det gult och varmt i dom till anklarna neddragna – och lite för stora – kalsongerna.

I filmen beskrivs Dickens som en man som har varenda svindålig egenskap en snubbe/gubbe/man kan frambringa – utom möjligtvis en smula barnslighet vilket kan vara ett plus – samt att han faktiskt i en scen TRÄFFAR RÄTT I POTTAN! Han är egocentrisk, utstuderad, elak och han är ful. Han är konflikträdd, illojal, på gränsen till pedofil och han har kalla intetsägande ögon. Det finns alltså ingenting med Charles Dickens som person som får mig att förstå vad den unga vackra Nelly ser hos honom. Vänder man på steken så misslyckas filmen även där, Dickens är en sån kall man att inte ens hans ”passionerade-eller-vad-dom-nu-är” känslor för Nelly når ut. Det är helt enkelt iskallt mellan dom och i en film som denna där A och O är personkemi måste jag se det som ett stort misslyckande.

Filmen har dock tre saker på pluskontot.

Ett: scenografin. Allt är galet snyggt, genomarbetat och känns autentiskt.

Två: alla scener som inkluderar fru Dickens, Catherine (spelas med den äran av Joanna Scanlan). Jag hade mycket hellre sett en film om Dickens med hustrun som huvudperson. Hur var det att vara gift med denne gubbsnopp? Hur kändes det att bli brädad av ett tonåring? Hur mår man när man föder barn i parti och minut, mannen jobbar 24/7 och när han kommer hem är han ”roliga pappan” en stund, hoppar på ett ben, får barnen att skratta och tycka att han är den rolige och mamman mest trist? Och var det så att hon faktiskt inte kunde läsa?

Tre: det var roligt att se att Catelyn Stark igen.

Hur som helst, en film som handlar om en kärlekshistoria men som inte lyckas förmedla en gnutta kärlek kan inte få godkänt. Vad tyckte mina filmspanarvänner om filmen? Klicka på länkarna och läs vettja: The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord och Har du inte sett den.

.

.

.

.

Publicerat

Svensk söndag: SUNE PÅ BILSEMESTER

Jorå, familjen Andersson ska på semester igen. Det gick inte så jättebra när dom åkte till Grekland härom året, kanske en bilsemester blir lugnare och mysigare? Nähä. Inte det. Nej såklart inte, då hade det ju inte blivit en film, då hade det blivit en vanlig svennebanansemester, en sån som filmen på nåt sätt driver med. Eller?

Den klantiga och fullkomligt dumsnåle pappan Rudolf (Morgan Alling) går med resten av familjen på bröllop och som bröllopspresent tänkte han ”spara in några spänn” och slår in en gammal ful tavla han och fru Karin (Anja Lundqvist) fått i present. Strax innan han ska lämna fram presenten kommer en av gästerna och tillika medarbetare i Antikrundan fram och säger att tavlan Rudolf tänker ge bort är värd över 900. 900 kronor, tror Rudolf och får kalla fötter. 900 TUSEN kronor, säger mannen och Rudolf får panik. Han kan väl inte ge bort en present som är värd nästan en MILJON kronor???

Den där tavlan kommer att spela en stor roll i filmen eftersom familjen åker på bilsemester medelst denna för att få den signerad nånstans i Europa och därmed säkra dess värde. Allt handlar alltså preciiiis som vanligt om pengar i Rudolfs värld. Pengar och bara pengar. Han är självcentrerad in absurdum den där mannen och trots att han kan få till en del charmiga dumheter per film så är han inte speciellt trovärdig – egentligen. Han borde verkligen tacka sin lyckliga stjärna att han hittat EN kvinna i universum som orkar med honom. Karin alltså, vilken kvinna. Jag förstår mig inte på henne alls.

Jag vill inte jämföra denna film (heller) med min guilty-pleasure-film Sunes sommar (med Peter Haber som pappan) men jag kan inte låta bli att jämföra den med Greklands-filmen och då står sig denna film slätt. Sune på bilsemester är inte alls lika charmig och det är väldigt lång mellan skratten….fnissen….att jag drar på mungiporna….ler det allra minsta….reagerar alls. EN gång fnissar jag till (restaurangscenen när Rudolf reagerar på blomvasen), mer än så är det faktiskt inte.

Betygsmässigt är jag nere på ettan och nosar men jag känner mig snäll idag. Och tålmodig. Och familjefilmsbefrämjande. Fast helt ärligt, går det inte att göra familjefilmer mer underhållande än såhär kanske man ska…låta bli?

Publicerat

FILMSPANARTEMA: MÄN SOM SPRINGER

.

.

.

Ha! Denna månads filmspanartema var enklast hittills. Samma sekund som temat kläcktes visste jag vilken infallsvinkel jag skulle ha, det enda jag inte visste var hur mycket tid jag skulle lägga ner på inlägget.

Det finns nämligen en skådespelare som man tror sig ha sett sprungit i massor av filmer men som väldigt sällan – för att inte säga aldrig – har gjort det. Denzel Washington har nämligen gett dom långa kliven ett ansikte!

Denzel Washington har fucking promenerat sig igenom varenda actionfilm han varit med i. Med sin svagt framåtlutande gångstil och sina älgkliv har han lurat oss till att tro att han har bråttom, att det händer grejer, att han är snabbast på plats, att han till och med springer. Men nej, han springer inte. Han springer aldrig.

Min sko klämde när jag tänkte på hur ingående och djupt jag skulle ta detta tema, om jag skulle snabbspola mig igenom hela Denzels filmografi för att bevisa min tes eller om du helt enkelt får förlita dig på att jag kan min snabbgående Denzel. Det är klart att jag kan ha missat nån scen här och där men jag har tänkt på denna glödheta potatis (icke-springandet alltså) ända sedan Mo´ better blues (1990) och jag har sett i princip alla filmer han gjort – utom en. Den senaste.

Så, a woman´s got to do what a woman´s got to do, jag måste kolla in den senaste filmen för att säkra min tes: Denzel Washington är mannen som aldrig springer. Jag tar alltså temat, vänder det ut och in och tittar på 2 Guns!

Isländske regissören Baltasar Kormákur åkte till Hollywood och gjorde Contraband med Mark Wahlberg i huvudrollen. Den måste ha gått bra för han fick chansen att göra en actionfilm till med samma skådis. Denna.

Narkotikapolisen Robert ”Bobby” Trench (Denzel Washington) ska infiltrera en mexikansk drogkartell och jobbar hårt för att lura sin sedan 10-månader nyfunna vän ”Stig” att han är en i gänget.  Underrättelseofficeren Michael ”Stig” Stigman (Mark Wahlberg) ska infiltrera en mexikansk drogkartell och måste försöka samsas med partnern ”Bobby” för att undercovern inte ska avslöjas. En liten skön twist där alltså. När deras cover avslöjas och uppdragsgivarna släpper taget och miljontals kronor är borta tvingas dom samarbeta på ett helt annat vis, nu är det dom två mot världen.

Det var tänkt att Vince Vaughn och Owen Wilson skulle ha spelat huvudrollerna och jag tackar en högre makt att så inte blev fallet för både Wahlberg och Washington sköter sig och ger filmen en välbehövlig…tyngd. Dom gör sitt jobb men kanske inte så mycket mer men just här räcker det. Wahlberg pratar fort och är lite smårolig, Denzel har guldtandsprotes och ganska oklädsamt skägg.

Bill Paxton ser ut att spela exakt samma roll som i Edge of tomorrow, samma stelhet, samma mustasch till och med, men han är mer badass här och skulle kunna passa in i Inglorious basterds med sin look. Paula Patton som alltid känns som nånslags förorts-Jennifer-Lopez tycker det är försvarbart att visa tuttarna i en scen där det inte behövs.

Men nu till den brännande frågan. I en film som handlar om ”two guys on the run”, får vi se Denzel springa? Springer han i en enda scen, springer han en enda meter, springer han alls? Svaret är givet.

Nix!

 

Med stor glädje kommer jag klicka mig vidare och läsa om filmspanarvännernas tankar om män som springer. Gör det du med vettja.

 

Except Fear/Absurd Cinema

Filmitch

Fredrikonfilm

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

The Velvet Café

 

 

Publicerat

BLODSBAND

I måndags när min gästbloggande son tittade i programmet till Peace&Love Filmfestival och läste om filmen Blodsband la han huvudet på sned och sa ”vi åker tillbaka hit på torsdag va? Jag vill se den här filmen.” Vilken filmgalen mamma kan säga nej till nåt sånt? Nej, precis, inte jag i alla fall.

Blodsband är en fängelsefilm som utspelar sig enbart i ett fängelse, en typ av film som jag oftast inte brukar kasta mig över med jättefrenesi och därför är det extra kul att konstatera att sonens magkänsla var rätt, filmen var verkligen bra.

Unge Eric Love (Jack O´Connell) har blivit starred up – uppgraderad – från ungdomsfängelse till ett vanligt på grund av extremt våldsamma tendenser och han hamnar nu på samma avdelning som en riktig fängelseräv vid namn Neville….Love…..Erics pappa (Ben Mendelsohn). Mer än så behöver man nog inte veta om handlingen, det räcker bra.

Relationen pappa-son fortsätter gå som en röd tråd genom bloggen den här veckan och ja, faktiskt, det kommer en film imorgon med som sätter punkt för både veckan och detta ofrivilliga tema.

Blodsband har biopremiär 22 augusti och det enda jag kan säga är: se den. Se den även om du inte är överförtjust i testosteronfyllda kriminella män i diverse åldrar som sitter i fängelse för god-knows-what. Det kan hända att du blir positivt överraskad av filmen, precis som jag blev.

Såhär tycker min gästbloggare M om filmen:

Jag hade jättehöga förväntningar på filmen och den var precis lika bra som jag trodde, kanske bättre till och med. Filmen var välgjord, det var väldigt bra tempo, det hände saker hela tiden och blev aldrig tråkigt, det var en bra story och bra skådespelare. Bakom allt det hemska som hände så fanns det en tanke, relationen mellan killen och pappan var intressant. Han som spelade huvudrollen var perfekt, han såg ut som en stöddig tonåring (han spelade 19).

Jag hade inga problem med det blodiga våldet, det gjorde bara filmen mer verklig. Jag tror filmen hade känts mindre som på riktigt om den varit amerikansk. Nu var den engelsk.

Publicerat

LE WEEK-END

Om du känner dig nyfiken på vad Jesse och Céline från Before-filmerna pysslar med på äldre dar så är den här filmen nåt för dig. Filmens Nick (Jim Broadbent) och Meg (Lindsay Duncan) skulle mycket väl kunna heta Jesse och Céline, dom är till och med lika utseendemässigt.

Det gamla strävsamma paret åker på en weekendresa till Paris, kanske för att återuppleva gamla minnen, kanske för att få några nya. Dom pendlar mellan att trivas gott i varandras sällskap och att gå varann på nerverna, något jag kan tänka mig är rätt naturligt efter ett helt liv tillsammans.

Att smaska är att visa sin förmåga att njuta, säger Nick när hans fru påpekar att han smaskar ”som en gammal häst vid krubban”. Själv tänker jag ”hur faaan har hon stått ut med detta läte i alla år?” Sen tänker jag på varför äldre människor sitter bredvid varandra när dom äter middag på restaurang istället för mitt emot? Sen tänker jag att hon faktiskt kanske inte stått ut med smaskandet. Att hon bara bitit ihop sådär som många gör. Det där jävla ”bita ihop”. Till vilken nytta kan man fråga sig? Nicks? Han är ju inte heller glad. Hur kul kan det vara att ha en fru som morrar hela tiden?

Häromdagen lyssnade jag på Vinter i P1 när fysikern Bodil Jönsson pratade om det här med åldrande (här finns programmet). Hon har skrivit boken Tio tankar om tid och har väldigt mycket intressant att säga om just detta. Tid. Om hur vi ser på tid, om hur tid definierar oss. Om att vi inte borde ha bråttom för vi har faktiskt tid, vi kommer hinna med det vi ska (vilket jag inte tror ett skit på men jag kanske omdefinierar det hela när jag är sjuttio plus). Men Bodils timme i kombination med denna film gav mig ett litet ”overload i oldies” som jag inte haft på ett tag och som omväxling är det inte så dumt. Jag känner mig lite klokare nu. Lite lugnare inombords. Lite….äldre.

Le Week-End regisserades av Roger Michell, samma snubbe som regisserade Notting Hill och Morning Glory. Han kan det här med mys. För även om det inte verkar som det så är den här filmen mys. Oldies-mys. Céline och Jesse kommer ha det bra på ålderns höst. Häpp.

Publicerat

Svensk söndag: FÖRTROLIGHETEN

När folk liksom per automatik kläcker ur sig att svensk film är dålig kan jag bli irriterad men ibland förstår jag så himla väl hur dom tänker och vilka filmer dom menar.

Jag tror det rör sig om filmer som gör sig svårare än dom är, filmer som gräver ner sig i folkhemsmisär, filmer där det ska anspelas på förbjudna sexuella tankar men filmmakarna vågar inte gå hela vägen, filmer som utspelar sig på platser där invånarna borde ha en viss accent men skådespelarna bjussar på en egenkomponerad och noll procent trovärdig variant. Det är filmer i muggig gråbeige färgskala, det är antingen enbart stora skådespelare på filmaffischen eller ett gäng man aldrig förut hört talas om (och det finns en anledning till det) och hela filmen är deprimerande så man vill dö.

Förtroligheten är själva essensen av allt det som gör svensk film total oattraktiv i mångas ögon. Alla punkterna ovan stämmer nämligen in. Krydda detta med en soundtrack bestående av ångestframkallande psalmer sjungna av barnkörer så har du hela bilden klar för dig.

Att Alba August är bra och en stjärna i vardande förstår jag men helt ärligt, jag tycker synd om henne här. Vilket sammanhang hon blivit inslussad i. Jösses. Jag vill ringa BRIS. Som tur är kommer Förtroligheten glömmas bort och inte bli annat än en tveksam parentes i hennes filmbiografi men för resten av gänget….stackare!

Pappan Johan Gry är så felcastad att om Leif Loket Olsson glidit in från vänster och blivit en del av kungafamiljen så hade det känns naturligare. Mamman Helena af Sandeberg försöker sig på nån form av göteborgska som hon lika gärna hade kunnat strunta i. Det är troligare att en stockholmare flyttat till Örgryte och behållit sin accent än att en infödd göteborgare inte kan sitt eget språk. Sen är det Anton Lundqvist som är så himla bra i allt jag sett honom göra på scen att jag vägrar tro att den skrattretande gestaltningen han gör av filmens Sören ska belastas honom.

Varenda atom av den här filmen helt enkelt usel.  Jag kan inte beskriva filmen bättre än så.

Publicerat

Svensk söndag: KÄRLEK DELUXE

”Man behöver inte vara djup för att ha kul” är en sanning som Selma Trastells (Moa Gammel) polare verkar gilla att upprepa. För egen del tycker jag tvärtomtanken är mer korrekt – man behöver inte vara kul för att ha djup eller varför inte man behöver inte ha kul för att vara djup.

Nåja. Det där ganska ogenomtänkta citatet är inte på något sätt representativt för filmen, det finns nämligen en handfull oneliners här som sitter som GJUTNA. ”Den där flickan har hår på fittan!”, till exempel. Jag fattar precis vad kulturtanten Britta Mattsson (Lotta Tejle) menar när hon säger det, när det går upp för henne att romcompocketdrottningen Selma som-skriver-som-en-15åring-och-har-djup-som-en-vattenpöl faktiskt har nåt, som faktiskt kan bli en författare som inte per automatik sågas jäms med fotknölarna när det vankas bokrecensioner.

Kärlek Deluxe är en film som fått mest uppmärksamhet på grund av ”skådespelare som inte är riktiga skådespelare” i rollistan – Martin Stenmarck som Selmas coverbandsspelande kärleksintresse och Sarah Dawn Finer som Selmas kompis. Det inte så många verkar ha kommit ihåg det viktiga tillägget, att dessa två hur ”oriktiga” skådisar dom än är, är bra mycket bättre skådisar än många som ser skådespeleri som sitt främsta och enda yrke.

I Melodifestivalen 1984 sjöng Anders och Karin Glenmark låten Kall som is. Jag hade kunnat stämma in i den sången som en homage till mina förväntningar strax innan jag satte mig ner för att se filmen. Med ett medelbetyg på 2,1 från 18 svenska filmkritiker så kunde dom inte vara annat än iskalla (4,3 på IMDb är ingen höjdare det heller) och återigen visar det sig att precis som att hunger är den bästa kryddan och ett gott samvete den bästa huvudkudden så är låga förväntningar den vettigaste inställningen när man ska film. Jag tycker nämligen om Kärlek Deluxe!

Okej, manuset är bitvis lökigt, Moa Gammels karaktär är föga trovärdig och det är tämligen tröttsamt att när hon är framgångsrik chic-lit-författare har hon långt blont hår, när hon ska bli ”djup” och ”svår” klipper hon page och lugg (och färgar givetvis håret mörkt) och när hon sen blir ”sig själv” ryker pagen till förmån för en kortare – och blond – frisyr.  Den här grejen att hon inte ”duger” för att hon inte är en ”fin författare” – och faktiskt går på den grejen så stenhårt själv – köper jag inte. Men om man kan bortse från vissa lösa delar i handlingen är det en mysig liten film.

Martin Stenmarck kan charma en sten som sköningen John och han tillsammans med den underbara Lotta Tejle ger mig myspyskänslor i magen när jag ser filmen. Den som konstigt nog är sämst i filmen är Moa Gammel och detta trots att hon är en ”riktig” skådespelare.

Jag tror på att man kan vara och ska få vara precis allt man själv vill, det är bara man själv som sätter gränserna. Nånstans är det själva kärnan även i denna film. I manuset är det Selma Trastell som ska lära sig detta den svåra vägen men i verkligheten är det Martin Stenmarck som genom att tacka ja till denna roll borde slå många janteförespråkare och andra skeptiker på fingrarna.

Vem har bestämt att man inte kan skådespela bara för att man även kan sjunga och spela? Svinlarvigt. Heja Martin!

Publicerat

LONE SURVIVOR

Filmens första kvart innehåller så många närbilder på skägg att om alla inblandade skulle tvångsrakas skulle den sammanlagda hårbollen räcka mer än väl till stoppningen i samtliga hästenssängar på Park Elite Hotel i Växjö.

Det är skäggiga män som gärna flashar sina vältränade kroppar i vardagliga situationer som att vakna i en säng, springa morgonjoggen aka tävlingsrundan och att få ångest för att flickvännen önskar sig en arab i bröllopspresent. Ja, en häst alltså.

Det är juni 2005 och Marcus Luttrell (Mark Wahlberg), Michael Murphy (Taylor Kitsch), Danny Dietz (Emile Hirsch) och Matt ”Axe” Axelson (Ben Foster) ska ut på ett uppdrag. Målet är att tillfångata talibanledaren Ahmad Shah i nåt som kallades Operation Red Wings. Hade allt gått bra hade det antagligen inte blivit varken bok eller film av det här, men ja, nu gick det mesta åt pipsvängen och det är klart att den ensamma överlevaren plitar ihop sina minnen i en biografi med den något tillbakadragna och tämligen enkla titeln ”Lone Survivor: The Eyewitness Account of Operation Redwing and the Lost Heroes of SEAL Team 10”.

Ja, jag skojade alltså. Det finns ingen tillbakadraget över den titeln, den fullkomligt osar slå-sig-för-bröstet-testosteron. Det går att dra en smörkniv över bokens omslag och bre en macka med testosteronet. Eller två. Mackor.

När jag googlar på ordet testosteron hittar jag denna förklaring: Testosteronets effekter kan delas in i viriliserande effekter och anabola effekter. De viriliserande effekterna handlar om utveckling av manligt kön och de anabola om fysisk prestation och uppbyggnad. Jag är alltså inte helt ute och cyklar när det känns som att jag tittar på en film som får Rovdjuret att kännas som en balettlektion med sexåriga flickor i rosa tyllklänningar.

Lone Survivor är macho-overload och det känns ganska jobbigt att veta att det nånstans är sant, verkligt, snubbar på olika ställen i världen gör såhär, ÄR såhär. Det känns så….ovärdigt. Om man bara har ett liv, varför sjabbla bort det på detta sätt? Varför dö sönderskjuten sittandes mot ett träd i en afghansk skog när man istället kan välja att köra buss, deklarera åt andra eller driva ett gym och i samtliga dessa fall pussa sin fru på kvällen?

Regissören Peter Berg har hittat en egen liten nisch i filmvärlden där han jobbar sig igenom olika genres med rätt mediokra resultat MEN han lyckas med EN grej i samtliga dessa filmer. Säga vad man vill om Battleship, Hancock, The Kingdom, Welcome to the Jungle och Lone Survivor men han hittar en STÄMNING som funkar, en känsla av visserligen ytlig men ändå väldigt välgjord film. Han har koll på den biten, mycket bättre koll än han har på casting och personregi (huh!) men i fallet med Lone Survivor räcker det, i alla fall för mig.

Lone Survivor är otroligt snyggt filmad, musiken är stämningshöjande och genomgående fin, skådespelarna gör vad dom ska (men herreguuuuud Peter, sluta casta Taylor Kitsch, jag fattar att han är din polare men han är fucking kass) och när det hettar till, när det krigas, då känns det som att man är där. På plats. Ser kulorna vina. Känner svedan i huden när man blivit skjuten. Det är inga förskönande scener, det är inte oblodigt i onödan om man så säger. Jag tror att Filip Hammar hade uttryckt det som att ”det är som det är”. Det är såhär det ser ut och även om solen strålar snyggt genom bladverket och solen går ner i motljus bakom bergen så går kroppen sönder när vapen används rätt. Och då blör det. Och då gör det ont. Och får man inte hjälp dör man.

Jag avslutar min modesta recension med Shane Pattons egna ord (Alexander Ludwig), när han återigen inte blir uttagen till stridens hetta utan får stanna i lägret och när han i ett peppande tal försöker få fram vilken härlig machostridis han är och det är klart han är härlig, han försöker ju till och med nödrimma lite!

”Been around the world twice. Talked to everyone once. Seen two whales fuck, been to three world faires. And I even know a man in Thailand with a wooden cock.

I pushed more peeter, more sweeter and more completer than any other peter pusher around. I’m a hard bodied, hairy chested, rootin’ tootin’ shootin’, parachutin’ demolition double cap crimpin’ frogman. There ain’t nothin’ I can’t do. No sky too high, no sea too rough, no muff too tough.

Been a lot of lessons in my life. Never shoot a large caliber man with a small caliber bullet. Drove all kinds of trucks. 2by’s, 4by’s , 6by’s and those big mother fuckers that bend and go ’Shhh Shhh’ when you step on the brakes. Anything in life worth doing is worth overdoing. Moderation is for cowards.

I’m a lover, I’m a fighter, I’m a UDT Navy SEAL diver. I’ll wine, dine, intertwine, and sneak out the back door when the refueling is done. So if you’re feeling froggy, then you better jump, because this frogman’s been there, done that and is going back for more. Cheers boys.”

Såhär tycker några av mina filmspanarkompisar om filmen: Movies-Noir, Jojjenito, Fripps Filmrevyer och Flmr. Här kan du läsa Captain Charismas tankar.