Kategori: 2013

Publicerat

KILL YOUR DARLINGS

Vet du vem Allen Ginsberg, William S. Burroughs och Jack Kerouac var? För egen del var det bara herr Burroughs jag hade lite koll på, mest för att jag sett David Cronenbergs Naked lunch en massa gånger och den är baserad på Burroughs bok med samma namn.

Men dessa tre herrar var alltså poeter och författare som träffades på Columbia University i New York 1940-talet och som sedan startade Beat Generation (beatnikrörelsen) i San Fransisco på 50-talet. Ordet ”beat” syftade inte på att det var ett jäkla drag i gossarna, att dom var slagkraftiga, snarare tvärtom. Trötta och utslagna var dom. Drogexprimenterande, svårmodiga och djupa unga män.

Allen Ginsberg (Daniel Radcliffe) träffar William Burroughs (Ben Foster) på universitetet men han träffar också på Lucien Carr (Dane DeHaan) som han förälskar sig i. Carr är inget ess i skolan utan fuskar sig genom studierna med hjälp av läraren David Kammerer (Michael C. Hall) som även han förälskat sig i den blonda pojken och försöker komma honom nära/behålla honom genom att se till att han klarar proven. Jack Kerouac (Jack Huston) är inte elev på skolan men är god vän med killarna.

Det är ingen direkt omtumlande film det här men ett gott hantverk och fina skådespelarprestationer. Daniel Radcliffe och Dane DeHaan sticker föga överraskande ut lite extra och musiken är genomgående perfekt.

Men jag har en liten fråga som du bör ställa dig innan du ser filmen. Vill du se Harry Potter liggandes naken på rygg med uppdragna ben och bli påsatt av Green Goblin?

Om ja, se filmen. Om nej, varför vill du inte se det?

Publicerat

AVALANCHE SHARKS

Mammothberget har en förbannelse vilande över sig, en demon som kallas Skukkum. Skukkum bor i berget och lever på skid- och snowboardåkare och hur denna hajdemon hamnade där går tydligen att härröra till en ”galax lång långt borta”.

För länge sedan kämpade nämligen intelligenta hajar för att rädda sin ras då deras planet var på utdöende och nu befinner dom sig alltså i och runt ett snöbeklätt berg nånstans i Amerika. Hundraprocentig logik i den meningen, eller hur?

Hajarnas magar kurrar av tjejer i uppknäppta skidjackor med ingenting under, tunna färgglada leggings och hörlurar/öronmuffar (så dom inte hör när hajarna närmar sig trots deras morrande läte). Att tjejerna befinner sig i vintersportmiljö betyder inte att dom åker skidor, nejdå, dom står mest i solen och svankar och tackar nej till utomhussex från snorkåta pojkvänner.

Killarna åker annars mest skoter och tävlar om vem som åker fortast, hur ska dom kunna göra annat när det står en bredbent fotomodell som kräver att dom gör upp på ett ”manly way”, det vill säga ”a race”.

Man behöver inte vara genusforskare för att känna att det här är unket som en soptunna full med bortglömt fiskrens. Man behöver heller inte vara särskilt diplomatisk när det ska delas ut betyg. Det finns bara ett betyg värdig filmen och det beror på att den – även i sin genre – är totalt genomrutten.

Publicerat

STALLED

Vaktmästaren med det finurliga namnet W.C (Dan Palmer) ska bara gå på muggen. Han festar till det ordentligt genom att gå på damernas men det visar sig inte vara så ”bara” då toaletten invaderas av zombies.

Vad man än tycker om denna film, hur lökiga många minuter av filmen än är, hur usel skådis denne Dan Palmer än är, hur medioker manusförfattare denne Dan Palmer än är, hur enahanda handlingen än känns så fastnade jag i en tanke som ändå kändes rätt intressant: tanken på det otäcka med offentliga toaletter som har dörrar som inte går ända ner till golvet.

Jag tänker på Vittne till mord, den där superspännande toalettscenen när den lille pojken Samuel försöker gömma sig. Jag tänker på Sigourney Weaver i den röda klänningen i Copycat. Det finns säkerligen hundratals exempel på filmer där någon rollfigur befinner sig på en toalett, någon otäck jävel smyger sig in och personen som sitter på toalettstolen drar upp sina skobeklädda fötter så dom inte ska synas under dörren.

Ja det var väl ungefär så tankebanorna snurrade under filmens gång. Tänk på det läskiga med toalettbesök. Det kändes ganska tomt mellan öronen helt enkelt.

Publicerat

FRÄMLING VID VATTEN

I jämlikhetens namn tycker jag att alla som sett och reagerat positivt på Blå är den varmaste färgen skulle se Främling vid vatten.

Det skulle vara väldigt intressant att se hur många av alla som hyllar närgångna grafiska sexscener mellan två kvinnor som säger detsamma när det handlar om män. Det är bara en tanke och kanske en simpel fördom, men jag betvivlar att männens sexuella övningar i närbild ses med samma – blida – ögon. Jag har dock mer än gärna fel.

Hela filmen Främling vid vatten utspelar sig vid en enormt vacker strand, vid vatten som är alldeles turkostblått och ser lika varmt ut som det klorerade ditot i ett extra tempererat badhus. På dom vita stenarna ligger nakna män och solar, smala, tjocka, fula, snygga, unga, gamla,  spanar på andra nakna män och inte sällan ligger dom på rygg med bresade ben och kameran är som ett öga mitt upp i hela ”härligheten”. Det behövs bara en blick, en nick männen emellan för att gemensamt ingå pakten som betyder ”halloj, ska vi gå upp i skogen och göra det skönt för varandra medans det står ett par tre fluktare och smårunkar bredvid i uttänjda badbyxor?” Det hela känns otroligt okomplicerat för alla inblandade, i alla fall precis där och då.

Franck (Pierre Deladonchamps) är en av dom unga, snygga, smala, solbrända killarna som upptäckt hur enastående enkelt det är att få ragg på stranden. Han går dit varje dag, simmar lite, pratar lite med en man som sitter en bit bort för sig själv – påklädd. Franck har kollat in en mustaschprydd man, en duktig simmare, som inte sällan smyger upp i skogen med inget annat på kroppen än sina vita gympaskor. Mustaschmannen, Michel (Christophe Paou), visar sig ha en svartsjuk pojkvän som lurar i busken.

En sen kväll när Franck haft dagens sista ”skogsdejt” tittar han ut över vattnet och i månljuset ser han Michel och pojkvännen simmandes, lekandes, busandes i vattnet. Men så händer nåt. Michel trycker ner den andre mannen under vattenytan och en stund senare simmar han mot land – ensam. Trots att Franck sett detta kan han inte låta bli att falla för Michel när denne dagen efter närmar sig Franck. Passion, ack denna passion.

Hela historien utspelar sig alltså på en enda plats, i princip alla skådespelare visar sig nakna i princip hela tiden och man skulle kunna benämna filmen som ett homoerotiskt krimdrama. Det är inte en typ av film jag ser varje dag men det är en film jag tycker bra om.

Det är otroligt fina miljöbilder, jag blir jättesugen på att simma (kanske för att det ser ut som att det existerar noll procent djurliv i den där sjön även om det pratas om malar) och jag förundras varför ingen går och säljer kondomer på stranden. Borde kunna vara ett lukrativt sommarjobb för vilken ung entreprenör som helst.

Publicerat

BAD MILO!

Smärtan att föda barn brukar ibland jämföras med att bajsa ut ett bowlingklot. Duncan (Ken Marino) klarar nånting till synes än värre, han bajsar ut en jättealien vid namn Milo och han gör det inte bara en gång utan dagligen. Milo kryper nämligen tillbaks upp igen. Tarmsystemet kan knappast göra vågen åt det tilltaget.

Milo kan heller inte jämföras med en vanlig liten bebis som mest sover, äter, skriker och bajsar ner sig, Milo är en elak jävel med en massa vassa tänder, kolsvarta ögon och mord i blick och han beger sig gärna ut nattetid och gör stan osäker – och blodig.

När jag tittar på filmen jämför jag den med den charmiga ufofilmen Paul som kom för några år sen men kanske även med den svordomsfyllda teddybjörnsfilmen Ted. Alla tre har små figurer i någon form av huvudroll som man antingen ska charmas av (Paul), förfasas av (Ted) eller bli rädd för (Milo). Problemet med Bad Milo! är att detta är en skräckfilmskomedi som inte är vare sig rolig eller läskig. Den är dessutom hästlängder sämre gjord än både Paul och Ted. Ibland tänker jag att det är en 80-tals-film jag ser då både filmaffischen och filmen i sig ger mig betydligt starkare vajbs från 80-talet än 2013.

Det är klart att jag har sett sämre filmer men jag skulle ändå aldrig tipsa någon om att se denna. Bad Milo! är alltså bad men inte superbad.

Publicerat

Svensk söndag: GODHETEN

Vad är det vi bemödar oss om? Vad är det vi behöver?

Stefan Jarl sticker ner febertermometern i rumpan på det som heter nutida Sverige och med sig har han Thommy Berggren som nån form av bollplank,  ciseron, girigbuk och yvig tänkare.

Det här är en dokumentärfilm som producerades i samarbete med SVT och skulle visas på TV nu under våren men filmen stoppades och nu är det osäkert om den kommer visas innan valet. Jag fattar inte. Jag fattar lika lite varför Godheten inte får sändas som jag fattar varför Soran Ismail bör ta ett paus från sitt eget jobb på Sveriges Radio tills valet är över.

Är det farligt att prata om girighet? Är det otrevligt att diskutera skillnaderna mellan Sverige då och nu? Är det läskigt att fundera på allt det vi ägde gemensamt som nu inte längre finns kvar?

Thommy Berggren skräder inte orden och oavsett om jag håller med honom eller inte så tycker jag det är befriande skönt att lyssna på. Det finns ingen bajsnödighet, inga filter. Det här är vad han tycker.

Vinstmaximering, bonusar, kapitalism, egoism, socialt sönderfall, privatiseringar. Sen när har dessa ord blivit så infekterade att de inte kan pratas om i en public service-kanal ett halvår före ett demokratiskt val? Är det inte innan valet saker och ting ska diskuteras, bör diskuteras?

Publicerat

BIG BAD WOLVES

På Stockholms Filmfestival 2011 såg jag mitt livs första israeliska film, en väldigt bra skräckfilm regisserad och skriven av Aharon Keshales och Navot Papushado. Filmen hette Rabies.

2013 kom denna duos nästa film Big Bad Wolves, en film som jag alldeles nyss satte tänderna i och som rockade min värld så pass mycket att jag blev tvungen att uppdatera min årsbästalista för 2013.

Jag fastnade direkt. Handlingen börjar under förtexterna och redan där känner jag igen mig från känslan i Rabies, den israeliska skogen som påminner om den svenska som jag känner till så väl. Två flickor och en pojke leker kurragömma. Pojken räknar, flickorna ska gömma sig. Det är färgglada nätta skor, det är vita strumpbyxor på smala barnben, det är fladdrande hår i vinden och det är en otäck känsla att nånting kommer gå så jävla fel. Varje klipp är så snyggt att det kunde förstoras som en tavla.

Filmen fortsätter på samma vis, med samma känsla. Ohyggligt snyggt fotat, det jobbas med olika skärpedjup, med färger, med vinklar och hela filmen är som en gottepåse för både kropp och själ även om den är nåt så överjävligt mörk. Polisen hittar nämligen en man dom tror är skyldig till barnarov, dråp och pedofili. Han binds fast, misshandlas, förödmjukas men det finns inga bevis. Efter detta tilltag får en av poliserna sparken men kan inte sluta med sitt sökande. Döda småflickor har hittats utan huvud och nån därute, nån sjuk vidrig man, är skyldig.

Jag tycker den här filmen är fenomenalt bra. Den har en del scener som twistar upp min hjärna ganska så rejält och jag känner att jag är tämligen amerikansk-film-skadad. Tankeverksamheten på nåt sätt är inställd på ”det gamla vanliga”, att det här är en genre jag tycker mig känna till och kan läsa av men det jag glömmer både med denna film och Rabies är att dramaturgin inte alltid fungerar på samma sätt i alla länder och det är SÅ KUL att bli varse!

Att Quentin Tarantino kallade denna film för The best film of the year kan jag förstå, såklart han tycker det, en viss scen i början av filmen är en ren homage till Reservoir Dogs. Men strunta i Tarantino och lyssna på mig istället. Leta upp den här filmen, släpp sargen, titta och njut. Det är inte förra årets allra bästa film men det är en av dom tio som definitivt hamnar i topp.

Klicka här om du vill höra Erik från Har du inte sett den-podden prata om filmen och just idag skriver även Filmitch om den.

Publicerat

DOM HEMINGWAY

Dom Hemingway tycker sig ha en utsökt kuk. Dom Hemingway tycker sig ha en kuk som förtjänar att få en skola uppkallad efter sig. Dom Hemingway tycker sig ha en kuk som borde få Nobels fredspris. Dom Hemingway har lite….hybris.

Efter att ha suttit tolv år i finkan blir Dom utsläppt, ut till friheten, ut till dom gamla polarna, ut till kvinnorna, drogerna, slagsmålen och en värld som är aningens annorlunda mot när han blev fängslad. Till exempel, man får inte röka på krogen! Va? Vilket hån mot mänskligheten.

Jag tänker ibland på när jag gick på förskolan. Jag gick aldrig på dagis så det där året innan skolan började, det som då kallades förskola, var mitt första möte med jämnåriga barn i större klunga. Det var också mitt första möte med lådvis, hinkvis, kartongvis med pysselgrejer. Pärlor, pennor, tomma toarullar, silkespapper, kritor, piprensare, flirtkulor, utstansade småstjärnor, modellera. Det var bara att gå loss, vara kreativ, göra en massa skoj dagarna i ända – och jag älskade det.

När jag tittar på Dom Hemingway får jag känslan av att den filmen är för Jude Law vad förskolan var för mig. Jag tror han gick till jobbet varje morgon med ett stort leende på läpparna och ett pirrande i kroppen som påminde om pysselförälskelse. Jag tror han älskade varenda sekund av att klä ut sig till Dom och bete sig som ett svin. Vilken utmaning det måste vara, vilken ynnest att få chansen. Jag unnar verkligen Jude Law den här rollen, en roll som han gör SÅ bra, det är all in, all the way.

Filmen som sådan är gjord med enkelhet, humor och känslan av att regissören Richard Shepard grävt i sin variant av pyssellåda och fnissande kommit på lagom annorlunda filmiska grepp.

Det här är ingen film som kräver nån särskild analytisk förmåga för att se, historien är tämligen banal och väldigt underhållande framfört men nån smäll i polar plexus är det inte. Den enda känsla som stannar kvar hos mig är lusten att göra en påsktupp av en 33 cl-tomflaska och silkespapper, såna som jag gjorde på löpande band när jag var 6 år. Det är inte en sån tokig känsla faktiskt, synd bara att påsken är över.

Publicerat

THE FIFTH ESTATE

Förundrat tittar jag på The Fifth Estate och undrar för det första om det här är den första spelfilmsversionen av en dokumentärfilm som jag ser och för det andra hur konstigt det känns att spelfilmsversionen är intressantare än dokumentären.

Jag tyckte We steal secrets – The story of Wikileaks var en helt okej dokumentär, Julian Assange är en komplex figur. I The Fifth Estate är det Benedict Cumberbatch som spelar Julian Assange och röstmässigt är han så lik den riktige Assange att jag häpnar. Även i kroppshållning och mimik får han till det, det är först i riktiga närbilder som det svajar lite men aldrig så mycket att det stör.

Handlingen känns tämligen exakt om jag jämför filmerna, till och med Assange danskväll i Reykjavik är med. Spelfilmen går dock inte in på våldtäktsanmälan på samma sätt som dokumentären vilket kanske är lite synd men dramaturgiskt rätt för filmen.

Alicia Vikander spelar Daniel Bergs (Daniel Brühl) kärlek Anke och hon gör det jättebra, inget strul med det engelska uttalet eller något konstigt alls.

Det mesta jag läst och hört om den här filmen har varit mer eller mindre sågningar men fullt så illa tycker jag inte att den är. En sevärd vardagskvällsfilm, inget att berätta för barnbarnen om men heller ingenting som gör mig besviken.

Publicerat

DELIVERY MAN

Det finns dom som känner sig mer än nöjda med ett. Det finns dom som tycker att två är en ynnest, att tre superkul, fyra kanske lite jobbigt men ändå härligt och har man fler än sju, åtta eller nio kan man få sina femton minuter i rampljuset i nåt TV-program på TV4 för annorlunda familjer.

David (Vince Vaughn) har 533 (!!) biologiska barn, resultatet av ett ihärdigt spermadonerande under en period i sin ungdom och nu har konfidentiella papper läckt ut med spermadonatorns alias och 142 (plus minus någon, kanske minns jag fel) unga vuxna stämmer företaget för att få reda på deras riktiga pappas identitet.

Manuset till Delivery man är svindumt men trailern var ganska charmig så min Vince Vaughn-aversion till trots ville jag ge filmen en chans. Det finns vissa delar av filmen som är charmiga och framförallt är själva kärnan av filmen härligt snäll men det hjälper inte riktigt när huvudrollsinnehavaren är en av dom kallaste manliga skådespelare som världen någonsin skådat.

Vince Vaughn kan säga hur gulliga saker som helst, han kan agera hur empatiskt som helst, han kan låtsas vara ”schyssta snubben” i hur många filmer som helst men jag köper det inte. Hans ögon är helt döda. Han bara pratar, han visar ingenting. Det är nästan så jag undrar om den är nån hemma över huvud taget där bakom hornhinnan, om hans rollprestation som Norman Bates i remaken av Psycho kanske var precis mitt i prick. Vince Vaugns totala motsats vad gäller utstrålning har en biroll i den här filmen – Chris Pratt. Han lättar upp kan man säga.

Om jag bortser från Mr Vaughn så är filmen tittbar. Den är ingenting jag somnar av, den gör mig inte illamående men den är riktigt jävla fläpp.

Publicerat

LAST VEGAS

En låtsas ligga sjuk och nerbäddad när sonen kommer för han ska rymma ut genom fönstret som en annan hundraåring. En gnäller när en snäll granne kommer med god soppa. En har ett äktenskap som går på tråk-sparlåga och förväntas fixa det genom att åka till Las Vegas med en kondom och ett viagrapiller som frun skickat med. En ska gifta sig med en mycket yngre kvinna och har tänder så sprakande vita att dom förtjänar en egen rad i eftertexterna.

Nu målar jag med stora penseln, jag vet. Jag rollar med svart färg över hela filmidén för jag hade trott det skulle vara mysigt och roligt att se fyra skådespelarlegender åka på gruppresa till Las Vegas en sista (?) gång. Jag trodde detta skulle vara en ålderdomshemsvariant av Baksmällan men det visade sig vara en unken tripp genom gubbsjukans land.

Mary Steenburgens närvaro gör att båten inte kapsejsar fullständigt och det finns ett par sköna scener men för övrigt hjälper inte fyra bra skådespelare (okej, tre då, De Niro är ingen favvo även om han funkade i Grudge Match) när manuset är så urbota dåligt.

Jag inbillar mig att det här är en film för män, 50+. Jag är ingen sådan. Betyget kan inte bli annat än en svag tvåa, sköljd genom frätande tandblekningsmedel.

Henke och Christian har också sett filmen. Är dom mer 50+ än jag?

Publicerat

GRUDGE MATCH

Henry ”Razor” Sharp (Sylvester Stallone) och Billy ”The Kid” McDonnen (Robert De Niro) var boxningsstjärnor på åttiotalet. Omtalade, kaxiga, coola. Nu såhär trettio år senare är dom 60+-farbröder som kanske alltför länge klarat sig utan ordentliga inkomster och bekräftelse.

Det är klart att alla indikationer tyder på att det här är en vrida-ur-plånboken-film, en film som vill få alla oss som älskar Rocky som filmkaraktär eller som gillar filmen Tjuren från Bronx (Raging Bull från 1980 där Robert De Niro spelar boxaren Jake LaMotta) att gå ner i spagat av glädje men sen antagligen riskera att inte komma upp till stående igen utan ljumskbråck.

Det är klart att jag fattar att det här är en blahablaha-film utan vidare djup och mening. Det är klart att jag inser att alla som läser det här tror att jag kommer ge filmen ett bra betyg enbart för att Stallone är i bild men nu ska jag försöka förklara grejen: Grudge Match är faktiskt – så objektiv som jag nu kan vara – en bra film.

Grudge Match skulle kunna vara en reklamfilm för De Niro och Sly, en film som enbart ska påvisa hur balla dom fortfarande är ”fast dom är gamla”. Det är ingen sån film. Det är inte speciellt glorifierande att se Stallone få sin prostata kollad iklädd en blå pappersprasslig sjukhusdräkt och utstöta diverse gutturala ljud. Att se Robert De Niro i en åtsittande grön helkroppsstrumpa full med glödlampor visar honom inte direkt från sin sexigaste sida. Tvärtom känns det som att båda männen bjussar på ålderskomik på ett skönt distanserat sätt, som att dom kan skratta åt sig själva på riktigt.

Det finns ett gäng liknande gubbrullar (Space Cowboys, Last Vegas mfl) och dessa kan ha sin charm speciellt om man har en förkärlek för gubbsen som är med. Mitt hjärta bultar rätt hårt för Stallone men inget alls för De Niro och ändå funkar filmen. Den är mysig, den bjuder på skratt och den har en bihistoria som skänker en hel del allvar och djup till filmen.

Filmens enda men gigantiska minus är Kevin Hart, en ”skådespelare” som jag skulle vilja packa ner i en flyttkartong, ställa på karantänhyllan hos Tullverket och sedan se till att lådan glömdes bort för evigt. Vilken jobbig jävel!! Och nu ser jag att han spelar Bernie i remaken av Härom natten, rollen James Belushi hade i originalet. Det kommer upp nåt surt från magen.

Filmens regissör Peter Segal är förutom en massa Adam Sandler-filmer mest känd för Nakna pistolen 33 1/3 och Get smart och nu ska även han ge sig på att göra en remake på en klassisk film: James Stewarts paradfilm Harvey från 1950.

Jag hade en väldigt underhållande kväll med Sylvester Stallone, Kim Basinger, Alan Arkin och Robert De Niro och trots att betyget inte är en stark fyra så känns en trea för svag. Det här är en film jag helt klart kommer se om. Allright allright allright, jag fattar, ingen är förvånad. Ingen mer än möjligtvis….jag.

 

Publicerat

SHARKNADO

Sharknado tillhör en filmgenre som jag mer än gärna ser även om det är filmer som jag inte med all välvilja i världen kan ge toppbetyg.

Oftast är effekterna så lökiga att det känns som dom är gjorda på en eftermiddag av praoelever med brytningsfel och skådisarna är av den kalibern att det inte går att tänka sig att det är avlönat arbete dom ägnar sig åt.

Med denna erfarenhet i bakhuvudet är det klart jag blir glad som en spillevink när jag ser att Sharknado finns på Netflix och om möjligt ännu gladare när jag märker att filmen faktiskt är riktigt bra.

Huvudrollen Fin Shepard  innehas av Ian Zierling (Steve Sanders från TV-serien Beverly Hills), en trevlig filur och ganska underskattad som skådis kan jag tycka. Tara Reid och John Heard är två andra kända ansikten, annars är det mest hajarna som är i fokus. Hajar som flyger, som biter ihjäl folk i 20 centimeter högt vatten, hajar som kastar sin in genom fönster när det regnar. Det är helt enkelt en orkan och en hord med hajar som invaderar Los Angeles.

Det låter flummigt som satan när man beskriver det i ord men när jag ser filmen köper jag historien. Kalla mig knasboll, det gör inget. Sharknado är en schysst film. Underhållande med en hel del välgjorda effekter. Okej, det är kanske inte spännande men några småläskiga hajbitarscener finns det faktiskt.

Nu håller jag tummen att uppföljaren Sharknado 2: The second one håller samma (i sammanhanget) höga standard. Senare i år vet vi.

 

Publicerat

THE CONGRESS

Det finns få saker inom populärkulturen som provocerar mig mer än dåligt tecknad film.

Jag kan fanimej känna hjärnans innanmäte självantända när jag zappar in på Barnkanalen eller Nickelodeon och det bjuds på animerat barnvakteri i form av löpande-band-datagjorda filmer som är så enahanda och pundiga att föräldrar som låter sina barn titta på skiten får skylla sig själva när den hemska nyheten sjunker in: dom har medvetet sett till att uppfostra sina barn med extremt dålig smak.

Samtidigt kastar jag sten i glashus, jag vet det. Jag själv gör business på att teckna som en fyraåring. Ingen kan säga att det är stor konst men det är min konst och jag är skönt jävig i den frågan. Hur som helst så väcker The Congress vissa frågor hos mig och tyvärr är dom flera sjömil ytligare än dom filmens regissör Ari Folman och Stanislaw Lem (som skrev boken filmen är baserad på) vill få fram. Fast det ena behöver kanske inte utesluta det andra?

Robin Wright spelar Robin Wright. Hon är 45 år, får roller fortfarande men kanske inte dom största eller mest välbetalda. Hon bor i en flyghangar tillsammans med dottern Sarah (Sami Gayle) och sonen Aaron (Kodi Smit-McPhee) som lider av en sjukdom som kommer göra honom både döv och blind. Robins agent (Harvey Keitel) vill att hon ska göra det enda rätta, låna ut sin kropp och sina uttryck till filmbolaget som ska scanna henne, mata in mätningarna i en dator och på så sätt göra henne odödlig, för evigt ung och ge henne perfekta roller foreverandever som en datoranimerad version av sig själv. Robin vill inte. Hon vägrar. Al (Keitel) tjatar. Filmbolagsdirektören (Danny Huston) tjatar. Robin vägrar. Det tjatas lite till och till slut ger Robin med sig.

Här bränner det till i filmen, frågeställningen är riktigt intressant. Robin vill inte ställa upp på att sälja sin kropp och sitt yrkesliv på det här sättet, hon vill ha full kontroll och välja sina roller själv. Al spolar ner alla hennes argument i toaletten för vilken skådespelande kvinna i Hollywood bestämmer egentligen helt själv över sitt liv och sin kropp?

Den här delen av filmen har stoft som räcker till en hel film men det är över halva speltiden kvar. Var ska filmen ta vägen? Jag satt i biosalongen och hade ingen aning ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t. Den första halvan av enastående spelfilm (stark fyra i betyg) blir efter halva tiden en psykadelisk och framförallt FULT animerad film. Jag kan inte säga att den delen av filmen är dålig om jag ser till handlingen men jag har svårt för animationerna. Jag blir trött. Filmen är seg. Det händer inte så mycket. Eller jo, det händer en hel del, det är som att bevittna en LSD-tripp, en SOVANDE LSD-tripp.

Om jag ska försöka mig på att summera filmen så känns den mer annorlunda än fantastisk, mer tänkvärd än min hjärna kan ta in och Robin Wright är underbar. Det är dessutom en film som bör ses på bio. Hade jag sett den hemma hade jag aldrig i livet lyckats vara så koncentrerad som filmen kräver.

Jag såg filmen tillsammans med Jojjenito och Har du inte sett den-Johan på invigningen av festivalen Monsters of film i höstas. Det var lääängesedan.

Publicerat

Veckans Cruz: THE COUNSELOR

Läser jag fort på filmaffischen ser jag bara ordet DIADEM.

Weird.

Å andra sidan är ett ord som diadem lika förklarande för vad den här filmen handlar om som vilket annat random ord som helst. Nagelsvamp. Tryckkokare. Hallongrotta. Det är en redigt underlig film det här. Alltså, på riktigt, den är jättekonstig. Så många stora namn på samma plats, både framför och bakom kameran, men vad hjälper det?

Den här historien är mer lövtunn än riktigt billigt toapapper, sånt papper som smälter av lite kiss. Jag undrar om Cormac McCarthy kluddat några rader på en servett eller nåt, knögglat ihop den och gett den till Ridley Scott på nån blöt fest.

”Kom igen Riddan, vi gör en film. Kom igen, jag är över åtti och du kommer aldrig få till den där uppföljaren till Alie…. Prometheus, let´s do it! Vi lurar av filmbolaget en massa stålar, tar in snygglot Fassbender och den där hetlevrade, vad heter hon…Penelope, ja vi kan ta hennes gubbe också men vi måste ha nån mer som är snygg nästan utan kläder och med en stor svinful fläck-tatuering på hela ryggen. Cameron Diaz tackar aldrig nej va? Och Brad Pitt ska vi ha! BRADDAN och RIDDAN, kom igeeeeen.”

I min hjärna var det så det gick till när Cormac och Ridley slog sina huvuden ihop och krystade ut det dödfödda foster som döptes till The Counselor.

Det finns dock tre personer som klarar sig med äran i behåll. Michael Fassbender gör det han ska, Brad Pitt gör det han ska och Penelope Cruz gör det hon ska. Konvulsionerna lägger sig en aning när dom är i bild men förutom dessa tre, ASSÅ VAD FAN ÄÄÄÄÄ DET HÄR??

[Ett eller två L i Counselor? Det verkar vara lite olika varhelst jag tittar. Det står med ett L på Imdb, två L på affischen. Weird, precis som filmen i sig. ]