Kategori: 2013

Publicerat

IDENTITY THIEF

Sandy Bigelow Pattersson (Melissa McCarthy) bor i Florida och är dagen till ära drottning i baren. Hon har precis lämnat kreditkortet till bartendern och tänker helt enkelt gå all in. Det blir tequilarace med gubbsen vid bardisken, fria drinkar till alla på stället och fullt ös medvetslös ända tills barägaren får nog. Då slår hon honom på adamsäpplet och får åka polisbil.

Sandy Bigelow Pattersson (Jason Bateman) jobbar på ett finansbolag i Denver. Han har lika bra koll på företagets ekonomi och överföringar som han har på sin egen privatekonomi. Han är helt enkelt en ordningssam man. En sån snubbe blir såklart aningens förvånad när kreditkortet inte funkar på bensinstationen. Han vet ju att det finns pengar på kortet. Att hela hans ekonomi är övertrasserad med hundratusentals kronor vet han inte just då. Men snart. Han blir nämligen hämtad av polis då han inte dykt upp på domstolsförhandling. Han är åtalad för misshandel i Florida.

Sandy (Bateman): Do you know what a sociopat is?  Sandy (McCarty): Do they like ribs? 

Tänk om det vore så enkelt att man såg det på revbenen. Så simpelt livet skulle vara för många av oss ibland. Det som också förenklar livet är att inte ge ut sitt namn och personnummer till första bästa som ringer och säger att ens identitet blivit kapat, vilket Sandy (Bateman) gjorde när Sandy (McCarthy) ringde, innan hon snodde Sandys identitet och blev Sandy. Han gick på den lätta. Han. Finanskillen. Han som har koll på lagar, regler och sånt.

Man ska kanske inte uppmuntra den mest källkritiska sidan av ens personlighet vid beskådande av filmer som denna, snarare glömma all form av intellekt. Jag gör det så gärna! Både Jason Bateman och Melissa McCarthy är favoriter hos mig, jag har väldigt svårt att se att någon av dom någonsin har en dålig dag på jobbet. Det har dom inte här heller, det är bara manusförfattaren som vaknat på fel sida och med pennan i fel hand. Samtidigt är det härligt att se hur framförallt Melissa McCarty freakar loss i vissa scener och gör mer än hon borde med sin roll (precis som i The Heat).

Jag hade en trevlig stund framför datorn men var samtidigt glad att jag streamade filmen med en gratiskod på Cdon och inte såg den med fullprisbiljett på bio.

Publicerat

HOTELL

Det är nåt med den här filmen som är helt fel.

När jag frågade en ny bekantskap på Malmö Filmdagar om han sett filmen fick jag till svar: ”Är det den där filmen om den psyksjuka teatergruppen?” När en man som försörjer sig som filmkritiker hörde vår diskussion kom han fram till mig och sa: ”Svensk klyschig ångest har man fått nog av. Den där filmen har jag sett massor med gånger förut. Jag kommer absolut inte att se den”.

Båda dessa reaktioner är intressanta och de bevisar min tes om att nåt är fel. Hade jag inte sett filmen hade jag nämligen skrivit under på alltihop och det enbart av att ha sett trailern och läst en kort synopsis. Filmen är nämligen inte lik trailern på en fläck och är inte i närheten av så ångestdrypande och tung som filmförklaringen säger. Jag är rädd att många biobesökare kommer tveka inför att se Hotell då vanligt icke-filmnördigt-fölk kanske inte tror att den är sevärd/underhållande nog för en random filmkväll och det är såååå synd. Det är så väldigtmycketjättesynd.

Det är nämligen mycket med den här filmen som är så himla rätt. Ja, det mesta faktiskt.

Äsch. Vad tusan håller jag inne på känslorna för? Efter filmen ville jag ju bara samla alla mina homies och dansa jenka genom hela Malmö med fjäderboa, gummistövlar och tokploinkande i mungiga, alternativt våldsamt blåsande i hockeytuta. Jag ÄLSKAR den här filmen. Hade jag varit högt uppsatt politiker och förespråkare för tvång hade jag klubbat igenom en lag som sa att Hotell var en del av den svenska filmallmänbildningen, på samma sätt som Sällskapsresan och Fanny och Alexander.

Lisa Langseth har skrivit manus och regisserat filmen och med sig har hon Alicia Vikander (som långfilmsdebuterade i Langseths förra film Till det som är vackert) i en extremt välskriven och svårspelad huvudroll. Hon spelar Erika, en högravid inredningsarkitekt som tillsammans med sin sambo Oskar (Simon J Berger) ser fram emot att bli föräldrar för första gången. Men allt går inte enligt planerna, förlossningen blir ett trauma på många sätt och Erika hamnar i en djup depression.

Hade Hotell varit en ”vanlig svensk film” hade Erika blivit deprimerad, utstött nåt brunstvrål och sen satt sig i en pulka, åkt nedför misärberget ända in i nån brun självmordssörja där hon fastnat till tonerna av undergångsmusik och själv hade man velat tvätta sig med mix av galltvål och T-röd för att inte känna sig smutsig på väg hem från bion. Men nu är inte Hotell en vanlig film, den är inte vanlig nånstans. Hotell har nämligen ett utmärkt manus med både huvud- och bikaraktärer som utvecklas under filmens gång och en grundhistoria som verkligen berör. Jag vet inte när jag såg detta sist på bio? Bitchkram? Hotell lyckas även med något så ovanligt som att gasa igång många känslor samtidigt. Igenkänning till viss mån, medkänsla (i alla fall om man är förälder själv), irritation, frustration, ilska och sen den känsla som gör filmen komplett: glädje.

Hotell är en dråplig film, en fnissig film, en film som gör att du ibland kommer slingra dig som en elektrisk ål i biofåtöljen. Kanske kommer du – som jag – att skratta dig tårögd, kanske kommer du ”bara” le stort i smyg, kanske fastnar skrattet i halsen, kanske kommer du vara med om helt andra kroppsliga reaktioner än jag men det jag kan lova är att du får en filmupplevelse utöver det vanliga när alla pratar svenska.

Att Alicia Vikander kommer att nomineras till en guldbagge för sin roll som Erika är jag bombsäker på, lika säker som att David Dencik kommer få en för sin tolkning av Rikard, mannen som härmed ger mayaindianernas fanclub ett ansikte. Sen hoppas jag att Lisa Langseth får en guldbagge för bästa originalmanus. Det är hon värd. Att Roxettes Pretty woman-låt It must have been love används i en scen som är så väldigt fin och känslosam gör mig glad. Nu kan jag associera låten till Hotell istället för den där andra filmen.

Det är helt enkelt världsklass på den här filmen! Pallra dig iväg och se den, det finns inget att skylla på. Seså. App-app-app. Heja heja, ploink ploink.

Litar du inte helt och fullt på min filmsmak och vill ha en second opinion, här finns en hel liten drös recensioner: Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito,  Fripps filmrevyer, Flmr och Har du inte sett den (pod).

Publicerat

5 SENSES OF FEAR

När det var dags för skräckfilmsfantasten Erik att välja månadens filmspanarfilm valde han föga förvånande en från Monsters of film-festivalens program.

5 senses of fear kändes som en av dom mest intressanta filmerna  på hela festivalen och eftersom jag sett ett par som inte direkt fått mig att göra hoppsasteg över köksgolvet hoppades jag en hel del på denna.

Historien är lika enkel som den är smart. Fem otäcka kortfilmer som har vart och ett av våra sinnen i fokus: syn, hörsel, känsel, lukt och smak. Det är klart att det går att göra detta med skräckfilmsfilter, självklart. Så tänkte jag innan jag filmen började. Efteråt ser jag lite mer ut som ett frågetecken.

Jag ska förklara varför.

Första filmen handlade om lukt. En man får en blå parfymflaska full med feromoner, dödliga sådana. Det här är en bra episod. Den andra filmen handlade om syn. En ögonläkare samlar synintryck i småflaskor. Det är en bra episod. Den tredje filmen handlar om känsla. En blind liten kille ska försöka leta hjälp när familjen krockat med bilen. Den episoden är knappt okej. Den fjärde handlar om smak och handlar om en kille som som åker limousin. Sen händer det. Jag slocknar. Fy fan vad jag sover. Det är liksom okontrollerbart. Jag somnar inte för att jag tycker filmen är dålig eller tråkig, nejdå, inte alls. Troligtvis somnar jag för att jag är jättetrött. Den dramatiska morgonen när det skulle köas för att få tag i One Direction-biljetter tog uppenbarligen kål på mig för jag sov stenhårt och jättegott och vaknade lagom till eftertexterna började rulla. Sen förstod jag att det var episod fem, den sista,  jag borde ha sett. Den knöt ihop hela filmen och jag missade den. Jag har liksom ingen aning om nåt nu, inte mer än att jag gillade det jag såg fram tills att John Blund typ våldtog mina ögon med sömngrus.

Förtexterna var grymma och dom första två kortfilmerna var välgjorda med snygga effekter och rätt underfundiga manus. Tredje delen var alldeles för kort och kändes ofärdig även om det fanns en del bra element även här. Fyran minns jag inte hundra av ska jag ärligt säga och femman inte alls. Jag känner ändå att jag vill ge betyg på det av filmen jag faktiskt såg, men ta´t med en nypa salt. Se det som ”nånstans mellan 2 och 4”. Flummigt värre men så kan det bli ibland.

För lite vaknare recensioner hänvisar jag till mina filmspanarvänner. Klicka på namnen för att komma till respektive recension: Rörliga bilder och tryckta ord, Har du inte sett den, Filmitch och Jojjenito.

Publicerat

DIANA

Dom flesta vet var dom befann sig när dom nåddes av nyheten om Olof Palmes död. Detsamma gäller 9/11. För mig gäller det även morgonen den 31 augusti 1997 när jag för ovanlighetens skull fick sovmorgon och min dåvarande man gick upp med vår tre månader gamla dotter.

Det var inte många extra minuter jag fick sova innan han kom in i sovrummet igen. Prinsessan Diana är död, sa han och jag visste inte om jag var vaken eller drömde. Dom pratar om det på TV nu. Hon är död.

Jag gick upp och jag började gråta. Satt framför TV:n och förstod ingenting. Det kändes bara så jäkla sorgligt och…onödigt. Precis samma känsla kände jag sex år senare när Anna Lindh dog och femton år senare när han, min dåvarande man, mina barns pappa dog. Ska det vara såhär? Var är rättvisan? Jävla jävla skitdöd! Människor som vill gott ska inte dö, inte sådär, inte för tidigt.

Prinsessan Dianas liv är ett kapitel för sig som nu blivit film. Naomi Watts porträtterar henne med ibland kuslig likhet. Huvudet på sned, den blyga och ledsna blicken, sättet att prata, den speciella frisyren. Hon gör det bra och hon är trovärdig vilket är en förutsättning för att en film som denna ska fungera alls. Naveen Andrews spelar Hasnat, läkaren som dejtade Lady Di under en period och som Diana ville dela sitt liv med. Honom var det tyst om i massmedia, den enda man kunde läsa om var Dodi Fayed som var med i bilen som kraschade i Pont de L’Alma-tunneln i centrala Paris där dom båda dog. Att Dodi och Diana hade ett förhållande kändes tämligen bombsäkert i den massmediala bevakningen men inte när man sett filmen, där var han snarare en dimridå, någon som Diana tog till för att göra Hasnat svartsjuk.

Filmen Diana är nåt så ovanligt som en biopic som inte berör det allra minsta. Det är en lättviktare, en flugviktare, en fjäderviktare i den här genren. Filmen fokuserar på Dianas sista två år i livet men jag hade velat se mer. Jag hade velat grotta ner mig, lära känna henne mer och bättre. Kan man få in hela Margaret Thatchers liv i en långfilm borde det gå med Dianas. Tycker jag.

Så filmen kan inte bli godkänd, nej, inte en chans. Det finns inte kvar så mycket som en torr brödkant i mitt medvetande efter att filmen är slut, inte en smula, ingenting. Den gled mig ur händerna som en manet som inte bränns. Det sevärda ligger i Naomi Watts skådespel men det är också allt.

Publicerat

PENTHOUSE NORTH

Det här har man sett så himla många gånger förut.

1989 var det Rutger Hauer som kämpade för sitt liv i Blind fury (Blint raseri), 1994 var det Madeleine Stowes tur i Blink (Blint vittne) och nu är det Michelle Monaghan som trots – eller på grund av – sitt handikapp tvingas till kreativa lösningar när hon sitter i skiten.

Hon lever i ett gigantiskt penthouse i New York tillsammans med fästmannen Ryan och hon tycker nog att hennes liv är riktigt bra. Hon står nära sin höggravida syster och hennes svåger är trevlig även om han tagit reda på fakta om Ryan som inte stämmer. Svågern anar fuffens och det visar sig att han har rätt.

Prologen där det visas hur Sara (Monaghan) blev blind är helt irrelevant för historien. Jag fattar inte varför det är med. Hon var fotograf i Irak-kriget (tror jag, nåt krig är det i alla fall) och det blir nåt anfall, hon bländas och ögonen slutar fungera. Trist för henne men som sagt, det har ingenting med någonting att göra. Hon är blind. Punkt.

Det är ett kärt återseende att se Michael Keaton som psykopatisk och objuden gäst men nästa gång jag blir sugen på att se honom i en sådan roll ser jag om Pacific Heights (1990) istället. Den här filmen är nämligen korkad och torftig bortom förklaringens gräns.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: EVIL DEAD då och nu

Nu när remaken av den klassiska skräckfilmen Evil Dead kommer på DVD – och jag missade den på bio (!) – passar jag på att grotta ner mig riktigt ordentligt och köra en helkväll framför TV:n.

Jag har sett originalet förr men det var många år sedan nu och då jag inte har den i superfärskt minne ville jag se om den innan det var dags att se den nya. Ville liksom känna av vajbsen och kunna jämföra dom på ett genomtänkt vis.

Handlingen i dom båda filmerna är densamma. Fem ungdomar åker till ett ödsligt fallfärdigt hus mitt ut i skogen där dom hittar The Book of the dead och det börjar hända läskiga saker. Demoner och prylar. I originalet är det den långe mörke snygge ”Ash” (Bruce Campbell) som är den naturliga ledaren och han som får hångla mest och dom andra fyra är ovanligt bleka.

Evil Dead är för Sam Raimi vad Duellen är för Steven Spielberg. Det är ungdomligt frustande, det är en uppvisning i ren vilja. Raimi är som en obstinat tonåring som tror att han kan allt och vet allt och det är så befriande, så jäkla skönt att se. Ingenting är omöjligt, film är det roligaste som finns, effekterna löser han på kreativa sätt, det är spännande och välgjort men simpelt på en och samma gång.

Musiken och ljudet i skräckfilmer är så himla viktiga och det har Sam Raimi förstått. Höga läskiga dån blandas med konstiga skrapljud och ett bakgrundsfippel som skulle kunna vara en skallerorm eller en liten kille på maraccas. Det är ljud som var vanliga i 70-tals skräckisar men som man inte hör så ofta nuförtiden. Gillar man oldschoolskräckisar gillar man denna ljudbild, har man svårt för denna genre känns det nog mest som oljud är jag rädd.

Den version jag såg var den ocensurerade, hela tolv minuter längre än den klippta varianten. Ändå är den bara 85 minuter. Remaken är 91. Märker jag nån skillnad?

Remakens regissör heter Fede Alvarez och är en 35-årig snubbe från Uruguay. Enligt Imdb är detta hans första långfilm men dom fyra kortfilmer han regisserat verkar samtliga gå i skräckens tecken. Att ge sig på att göra en ny version av en riktig klassiker är både modigt och dumdristigt men jag tänker inte dissa varken honom eller filmen osedd. Fast nu är den ju sedd.

Att prångla ut budskapet ”The most terrifying film you will ever experience” på en affisch för en skräckfilm känns rent utsagt korkat. Förväntningarna trissas upp även om alla över arton år fattar att det är larv. Evil Dead är inte den läskigaste filmen jag någonsin kommer se, det är liksom inte möjligt. Det är ren matematik. Ett plus ett blir inte sextiotvå, kom igen, mig kan ni inte lura. Men den inställningen börjar jag titta på filmen och OJ JÄVLAR *hick* det tar inte lång tid innan jag känner att det här faktiskt är läskigt, på riktigt läskigt.

Det visade sig att det originalet har i nostalgimys och välgjordhet a-la-1981 det har remaken i nyskapande effekter och kladdig stämning. Jag sitter som på nålar, jag blir glad, det är BRA skit det här. Som skräckfilm tror jag att Evil Dead 2013 kommer bli lika stor/viktig för unga människor som ser den nu som den gamla filmen var för oss…gamlingar men jag vet vilken av filmerna jag kommer välja att se om inom en inte alltför avlägsen framtid, gammal eller inte.

Filmens kvinnliga huvudroll Mia (Jane Levy) är riktigt bra tycker jag och resten av gänget med. Jag känner inte av lågbudget i valet av tonåringar alls och bara där är Evil Dead nånting heeeelt annat än hundratals andra filmer i den här genren. Ärligt talat känns hela filmen väldigt påkostad och gjord med både hjärta och hjärna. Det blev en riktigt härlig skräckfest det här!

Evil Dead 1981

Evil Dead 2013

(med ett plus i kanten)

Publicerat

MONICA Z

”Enkel, vacker, öm är min vals melodi
min vals fantasi. En sång i en dröm. Sakta morgon ljus strömmar över vårt fönster, ritar ett mönster på alla hus. Just den dag, den vackra dag jag lärde mig säga vi kom den till världen, min vals melodi.”

När Beppe Wolgers översatte Bill Evans Waltz for Debby skrev han den direkt till Monica Zetterlund. Den fick heta Monicas vals. Låten är så på pricken ”hon” att den känns som en andra hud, som om hon kom till jorden enkom för att sjunga precis just den lilla sången.

När rollen som Monica Z skulle tillsättas provfilmades över åttio tjejer trots att producenten Lena Rehnberg och regissören Per Fly redan hade hittat rätt. Edda Magnason var den perfekta Monica, lika perfekt som Beppes översatta vals och den här filmens undertitel – Ett lingonris i cocktailglas – hade lika gärna kunnat bytas ut mot Eddas film. För det här ÄR Eddas film.

Om Edda Magnason aldrig gör nånting mer av filmiskt värde i sitt liv så har hon porträtterat Monica Zetterlund med en sådan perfektion och glöd att ingen som sett filmen kommer glömma henne. Hon äger varenda scen hon är med i. Det är som att klockorna stannar när hon syns i närbild, hon är så vacker, så ljuvlig, så bedårande, så full av känslor och hon har lyckats kopiera Monica Zetterlunds manér, dialekter och sångstil in i minsta detalj. Så långt är allting gott, jättegott faktiskt men det hjälper inte. Filmen heter nämligen inte Eddas film.

Filmen handlar om några år i Monicas liv, löst och sammansatt berättat i ett manus skrivet av Peter Birro. Den handlar om hur Monica egentligen utan att fråga lämnar sin dotter Eva-Lena att bo hos mormor och morfar (Cecilia Ljung och Kjell Bergqvist) i Hagfors för att självförverkligandet i Stockholm lockar mer än föräldraskapet. Hon hittar en framgångsrik man i regissören Vilgot Sjöman, köper sig ett hus och hämtar tillbaka dottern. Sen följer ett pärlband av dåliga beslut, drinkar, män, jobb, bekräftelsebehov, ännu sämre beslut, mer drinkar, ännu mer bekräftelsebehov, ännu mer jobb – och givetvis hårda partaj med dåtidens kändiselit: Beppe, Hasse, Tage och Povel.

Det här med att skildra framgångens uppgång och fall har gjorts miljontals gånger på film, så även beskrivningar av alkoholproblem. Kanske är det där skon klämmer för mig, jag tycker nämligen att filmen känns alldeles på tok för grund. Det är som att bada fötterna i en uppblåsbar barnpool på en radhusaltan när man egentligen skulle vilja simma med delfiner utanför Palermos kust.

Jag hade velat se Monica under ett större spann av år, helst hela vägen fram till slutet. Det enda som vittnar om det hemska sätt hon dog på är en kort scen när hon i fyllan ligger ner och röker. Ja, redan då gjorde hon det, i alla fall enligt Peter Birros manus och troligtvis var det sängrökning som satte igång branden i hennes lägenhet den 12:e maj 2005.

Monica Zetterlund begravdes den 13 oktober 2005 på kyrkogården i Hagfors och efter att ha sett filmen är det för mig helt obegripligt. Det visades väldigt tydligt i filmen att hon aldrig ville aldrig sätta sin fot i Hagfors igen och nu ligger hon där för evigt. Mycket märkligt tycker jag. Lika märkligt som att filmen försvann ur mitt medvetande som en fis i motvind efter att eftertexterna rullat klart. Inte ens snackisen – telefonscenen – berörde mig.

Betyget jag ger filmen förvånar mig men jag kan inte göra annat. Edda Magnason däremot, hon får 5/5 och en solklar Guldbaggenominering nästa år.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Jojjenito, Sofia och Henke och här pratar Har du inte sett den? om filmen (med mera). Klicka på namnet för att komma till respektive tankar om filmen (Psssst! Jag tror inte alla tycker dom jag)

Publicerat

PAIN & GAIN

Jag är inte mycket för såna där anabolamuskelsnubbar egentligen men det finns en variant av dom som kan charma mig till månen: dom som kör lite för gamla, lite för fula och lite för små bilar. Såna killar gillar jag. Dom som har sina anabolamuskler för sin egen skull och som inte behöver en penisförlängare till bil – också. Sen är det själva grejen, att dom får veckla ihop sig för att komma in i bilen, kanske sitta vid ratten med krökt nacke för att få plats. Det är gulligt.

Pain & Gain är en film för dom som gillar anabolamuskelsnubbar och dom som är anabolamuskelsnubbar. Pain & Gain är en film för anabolamuskelsnubbar som gillar strippande brudar filmade i närbild, för vanliga snubbar med vanliga-eller-inga-alls-muskler som gillar strippande brudar filmade i närbild eller för tjejer som gillar att se strippande brudar filmade i närbild.

Nu är det Michael Bay som är regissör, Bay som har en förkärlek för att filma ur grodperspektiv, alltså som att kameran är vid marken och pekar uppåt. Hur många scener med stora flygplan som flyger över bostadshus har vi inte sett i hans filmer? Hur många scener med sprängfyllda silikonbröst som filmade underifrån ser ut som explosionsrisker gjorda av utspänd hud? Michael Bay-grejen är visserligen cool men *gäsp* jag kan den nu.

Och just precis när jag sitter på biografen och tänker att det här bara är ett filmiskt collage av trötta manschauvinistiska fördomar och att jag skulle vilja bli redigt överraskad så blir jag just det. Dwayne Johnson – The Rock – tar och får nämligen så mycket plats att mitt hjärta smälter. Han är en åka-rostig-Fiat-Punto-kille i den här filmen, fast han åker ingen Fiat Punto, han är bara tokanabolig, jättecharmig och samtidigt lite…dum. Anthony Mackie är filmens andra charmknutte och dom två tillsammans kompenserar det Mark Wahlberg saknar, det vill säga allt. Han är sjukt överskattad den mannen. Jag kan inte sluta tänka på att han har tre bröstvårtor, mer intressant än så blir han aldrig i någon film. Dessutom, att filma Mark Wahlberg ur grodperspektiv ger bara två enorma näsborrar. Nothing more.

Kvinnorna i filmen är antingen mer eller mindre nakna strippor eller Rebel Wilson som spelar en sexgalen sjuksköterska och hjälpreda till Peter Stormares fixa-på-grund-av-stereoider-icke-funktionella-penisar-doktor. Michael Bay hånskrattar med andra ord åt Bechdeltestet hela vägen till banken.

Historien om dessa tre kroppsbyggare är egentligen inte särskilt rolig, den är dessutom – tro´t eller ej – sann. Jag tycker slutet är ganska jobbigt att se just för att sanningshalten i filmen inte längre går att gömma i snyggt ljussatta betongpelare, coola bilar, tuff musik och inoljade kroppsdelar. Det är en dråplig actionkomedi som egentligen inte är nåt annat än tragik. Fast i Michael Bays händer blir det en snygg tragik som fullkomligt stinker testosteron.

Det var några månader sedan jag såg filmen på en filmbolagsvisning och texten ovan är skriven direkt efter den tittningen. Nu såhär med filmen i backspegelminnet känns den inte fullt så illa. Jag får för mig att en tvåa är orättvis. Jag höjer betyget. Kaploffs. Sådär. Gjort.

Publicerat

ESKIL & TRINIDAD

När Sune åker till Grekland tapetseras landet och riket med filmaffischer. När Lilla Jönssonligan ska ut på nytt farsartat bus visas TV-reklamsnuttar till leda. När Lukas Moodysson gör en film med ungdomar i huvudrollen visas trailern före all sorts annan film på bio. Men Eskil & Trinidad, en helt suverän film för alla mellan åtta och hundraåtta, den bara….försvann.

Eller försvann den? Fanns den ens? Jag vet att den gick på bio men jag fattade aldrig vad det var för film. Såg aldrig nån trailer (trots att jag går på bio en hel del) och läste inte om den i tidningen förrän European Children’s Film Association utsåg den till bästa europeiska barnfilm. Vad är det för fuffens? Varför hjälptes inte den här filmen på traven? Om det satsas så mycket tid, pengar, engagemang och kärlek på att göra en riktigt mysig välgjord välspelad underfundig ungdomsfilm, varför inte se till att den når fram till sin målgrupp? Jag tror mängder av människor skulle älska filmen – om dom bara visste att den fanns!

Eskil (Linus Oscarsson) flyttar till en norrländsk by med sin pappa, den före detta hockeyspelaren (Torkel Peterson). Tanken är att med såna gener ska Eskil bli hockeylagets stjärnmålis. Eskils mamma (Iben Hjelje) har flyttat tillbaka till Danmark och Eskil saknar henne. Han vill att hon ska hämta honom, att dom ska vara tillsammans, att hon ska blåsa på hans blåmärken.

I byn bor även hon som är både pingstvän och byoriginal, Trinidad (Ann Petrén). I folkmun kidnappar hon barn, bränner upp dom och sparar fettet som blir över. Men sanningen är att hon bygger en båt. Och för hockeycoachen (Jonas Inde) står framtiden i klubben på spel. Laget måste vinna seriens sista match annars finns det varken tränare eller hockeylag kvar i byn.

Filmen är inspelad i Vuollerim, Jokkmokk och Luleå och det är så sjukt charmigt att höra den norrbottniska dialekten. Sen har filmen så många bottnar att den är helt perfekt som familjefilm. Det finns mängder med skilsmässobarn som kan känna igen sig i Eskil, det finns massor med tjejer i samma sits som Mirja (den enda tjejen i kill-hockeylaget) och som förälder kan jag med lätthet känna med både Eskils mamma och pappa. Och det här med att dissa människor som är annorlunda kan vi alla lära oss nåt av.

Eskil & Trinidad är hur som helst en jättefin film. Jag hoppas och önskar att den når ut, fram och in lite överallt. En sån här film borde alla se. Jag kan inte göra mer än att hoppas att den blir en julaftonstradition på SVT på samma sätt som Kan du vissla Johanna eller Karl-Bertil. Det vore jättemysigt tycker jag.

Rebecca på Mode och film har också skrivit om filmen. Klicka här.

Publicerat

THE CONJURING

Den sammanlagda pulsen hos oss som satt i biosalongen under denna förhandsvisningsnattbio skulle nog klassas som betydligt över det normala för samma mängd  människor. Vi var nog många som hade läst att The Conjuring skulle vara bland det läskigaste som gjorts på film och förväntningarna var höga.

Att se skräckfilm på bio ger en dimension åt filmen som man aldrig kan få hemma. Skräckfilm är aldrig så läskig hemma som den är på stor duk i en nedsläckt biosalong när man sitter tillsammans med människor som tjoar, skriker, hoppar, suckar, svär och håller händerna för ansiktet och det är skräckfilm som denna som man SKA se på bio. Filmer som denna som skräms mer av otäck stämning än av effektsökeri, filmer som har en ruskig grundhistoria att berätta och inte en story vars enda existensberättigande är att bjussa bedövade skräckfilmsfans på nåt ännu kleggigare, ännu blodigare, ännu gore-igare. Jag är visserligen ett fan av all sorts skräckfilm men välgjorda skräckrysare som denna ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Vi har sett det här så många många gånger förut på film. En familj som flyttar in i ett stort hus på landet, saker som flyttar sig, konstiga ljud som lätt försöker förklaras bort. Det är en mamma, en pappa och fem döttrar. Vi får också lära känna ett par som jobbar med andeutrivning (Patrick Wilson och Vera Farmiga), se deras samling av demoniserade föremål som har fått ett alldeles eget rum i huset, lyssna på delar av deras föreläsningar.

Filmen utspelar sig 1971 med allt vad det innebär av kläder, stämning och färger. Jag tror att mycket av att filmen känns så välgjord beror just på det, allt står liksom med fötterna på jorden. Det finns ingenting flashigt, ingenting lyxigt, ingenting som kan ses som överdrivet. Det är en vanlig hederlig familj som kämpar på med sitt liv och två vanliga schyssta människor med ovanliga jobb som vi lär känna och det räcker jättebra.

Är filmen läskig då? Ja det är den. Den är läskig. Bitvis väldigt läskig. Men den har också perioder som är lugnare, när historien tar sig framåt och man bara hänger med på resan utan att sitta som på nålar. Det är ganska behagligt faktiskt. Befriande. Att många av scenerna är otroligt smart filmade kommer du märka när du ser den, jag spoilar ingenting här.

Ska jag försöka att specifikt jämföra den här filmen med någon annan så är det bara att lägga sig platt på ryggen och fnissa lite. Det går nämligen att klippa ut varenda liten scen ur andra filmer, SÅ klyschig är den. Det finns mängder av filmer i den här genren som är superklyschiga men som faktiskt inte funkar, man blir inte det minsta rädd för det går att förutse nästa drag med samma enkelhet som det går att hitta ett barn som leker kurragömma genom att gömma sig under en kastrull.

Har du möjlighet att se den här filmen på bio, gör det. Skräckfilmer som denna växer inte på träd och när dom väl gör det är det inte alltid dom går upp på bio.

Jag såg filmen tillsammans med filmpoddkillarna i Har du inte sett den. Här kan du lyssna på deras åsikter om filmen samt höra deras betyg.

Publicerat

THE CALL

Att vara telefonist på en larmcentral är ett yrke väldigt få SYO-konsulenter informerar om. Efter att ha sett The Call kanske det kan bli lite ändring på det. Visserligen förstår vi som tittar att det är ett psykiskt påfrestande jobb men det känns också…mysigt…på nåt sätt. Familjär stämning, snyggt kontor, sköna människor, ett spännande och viktigt jobb. Sånt som lockar folk till arbetsplatser. Hur det ser ut i verkligheten vet jag såklart inte, jag förstår bara att dom måste ha ett jäkligt pressat schema.

Jordan Turner (Halle Berry) är duktig på sitt jobb men när en flicka blir dödad av en inbrottstjuv när Jordan har henne på tråden ser hon det som ett personligt misslyckande och får svårt att sköta sitt jobb. Hon drömmer mardrömmar, ser syner och vill inte svara i telefon. Hon blir omplacerad så hon kommer bort från ”golvet” och får istället utbilda nya larmtelefonister men när en rookie får in ett samtal från en kidnappad och mycket uppriven flicka får Jordan ta över.

Halle Berrys frisyr vittnar om att historien inte utspelar sig i nutid och till en början inser jag att det bara en känsla, jag har inget faktiskt att ”gå på”. Men sen kommer scenen med en man i en bil som lyssnar på Puttin´on a ritz med Taco och jag vet att jag var tio år när jag lyssnade sönder den skivan så förslagsvis ska filmen kännas som 1982-ish, eller nåt. Men sen pratas det om en favoritfilm och att det är Bridesmaids och då är jag borta igen men det kanske är skit samma egentligen. En petitess i sammanhanget. Dock kan petitesser vara avgörande för om en film upplevs helgjuten eller slarvigt genomförd och The Call är lite både och tycker jag.

Stora delar av filmen är väldigt spännande, snyggt iscensatt med musik och kameravinklar och Abigail Breslin är jättebra som den kidnappade flickan. Sen finns det svagare moment som man antingen köper eller retar sig på. Jag köper dom. Jag gillar filmen. Jag bet på naglarna och jag retade mig inte ett dugg på Halle Berry. Halleluja.

Vill du veta mer om The Call? I somras pratade filmpodden Har du inte sett den om filmen. Lyssna vettja. Det är kul.

Publicerat

ONE DIRECTION – THIS IS US

Jag har närt ett pojkbandsfan vid min barm. Jag kan tycka vad jag vill om den saken men så är det.

Jag har en 16-årig dotter som avgudar det brittiska bandet 1D – One Direction. Själv förstår jag inte riktigt deras storhet men jag kan utan problem förstå glädjen i att hitta ett band som man verkligen gillar.

Nu går 1D-filmen This is us för (relativt sett) utsålda hus runt om i Sverige och jag och dottern beslutade oss för att se filmen och sedan recensera filmen ihop. Vi såg dock inte filmen tillsammans eftersom det fanns en överhängande risk att minsta suck från min sida skulle missförstås och ett mindre inbördeskrig skulle bryta loss i biosalongen.

Hur kom du först i kontakt med One Direction?

Dotter: Jag hade tråkigt en dag, alltså jättetråkigt och jag läste en tidning som heter Frida. Där stod det att det fanns en hälsning på hemsidan, alltså Fridas hemsida, till One Directions alla svenska fans. Jag klickade mig in där, det var väl två år sen. Sen kollade jag youtube, hittade deras videodagböcker från X Factor, tittade på dom, blev kär i Louis (Tomlinson, inte Herrey, reds anm) och på den vägen är det.

Jag: Alltså, härhemma, det gick ju inte att undvika dom. Fan, det var som en musikalisk nordanvind, fast en snäll sådan för musiken är ju rätt…..mesig. Okej, trevlig då, du behöver inte se så arg ut. Sen var det ett jäkla tjat om Louis hit och Louis dit, om directioners på Instagram, om att hänga utanför studion på Söder bland horderna av tjejer och sen kom konserten på Friends Arena….herregud. Och nu filmen.

Vad tycker du om att det blev en film?

Dotter: Jättebra! Den är ju jättebra för oss directioners men dom som inte är det förstår nog inte hela grejen.

Jag: Precis. Jag fattar inte grejen, eller jo, jag fattar grejen för jag har själv varit ”directioner” fast mitt One Direction hette Shanghai och kom från Södertälje och mina Louis, Harry, Zayn, Niall och Liam hette Uffe, Ralph, Niklas, John och Rex. Jag har inget emot fenomenet, jag tycker bara det är aningens tidigt i karriären att göra en dokumentär på det här sättet. Det är som att skriva sina memoarer när man är 22. Allt handlar bara om pengar, inte det minsta substans.

Så….Nå. Hur var då filmen?

Dotter: Den var underbar. Den var perfekt. Den var jävligt välgjord och jag tror dom fick fram det dom ville.

Som vadå?

Dotter: Själva grejen med filmen var att visa hur dom tänker och hur dom lever och filmen lyckades med det. Managementet vill säkert få fram att dom är världens snällaste människor så att fler ska bli directioners men det vill ju inte boysen. Dom är ju bara sig själva. Sluta skratta mamma. Du är taskig! Jag vill att du tar med det i texten!

Så du tror inte regissören klippt ihop filmen så att den ska passa er directioners?

Dotter: Klart dom gjorde! Det fattar ju jag med, jag är ju inte dum i huvudet. Jag har sett massor av det som händer i filmen, jag ser det varje dag på instagram, jag har koll på var dom är och vad dom gör varenda dag, det är ingen skillnad mot i filmen. Dom är som dom är oavsett om dom är filmade eller inte.

Jag: Hallå, får jag svara på förra frågan nu? Morgan Spurlock som regisserat filmen har ju viss erfarenhet av dokumentärer (han har gjort McDonalds-filmen Supersize me till exempel) och jag tycker han har fått till det bra här med. Filmen är i långa stycken mer en musikvideo/PR-kupp än en en djuplodande historia om fem fattiga pojkar från brittisk förort som inte gick vidare i X Factor var för sig men som Simon Cowell la sin kapitlistiska karda över och sa VARDE POJKGRUPP och det blevo pojkgrupp. Men filmen är funktionell. Den var okej. Vad annat kan jag säga, jösses jag grät tre gånger.

Dotter: Grät du? Närdå? Jag kan i och för sig gissa…

Jag: Jag grät i början, hela första låten. Jag grät när mammorna…

Dotter: Hahaha! Klart du gjorde! Mammorna!

Jag: Mmmmm, jorå. Jag grät när mammorna sammanstrålade för att se killarna i Madison Square Garden och jag grät på spelningen i Mexico.

Vilken var filmens bästa scen?

Dotter: Menååå, jag vet inte. Jag tycker det var roligt när dom tältade i Sverige för jag hade inte sett hela den inspelningen innan. Sen tyckte jag dom första låtarna i O2-arenan för Louis var så JÄVLA snygg på den spelningen, alltså han var så stört snygg,  alltså det gåååår inte.

Vad tror du att du hade gett filmen för betyg om du inte varit en directioner?

Dotter: Jag hade nog inte sett den då.

Vad tror du att du hade gett filmen för betyg om du var en directioner?

Jag: Sjuttioelva fiffiluror av fem. Antagligen.

 

Mitt betyg:

Dotterns betyg:

Publicerat

MITT LIV MED LIBERACE

För det första: Matt Damon – du är underbar!

För det andra: Michael Douglas – du får aldrig dö!

För det tredje: Steven Soderbergh – vad härligt, äntligen, du KAN ju!

För det fjärde: FY FAN VAD JAG ÄLSKAR FILM!

Jag sätter mig i en relativt stor biosalong, det är eftermiddag och kanske tolv sålda biljetter, filmen börjar och det tar tio sekunder för mig att känna att det här blir en upplevelse jag sent ska glömma.

Det är 1977, Matt Damon spelar den unga bisexuella djurskötaren Scott med nacklångt tjockt hår, baby-len hy och byxor uppdragna till strax under armhålorna. På en gaybar träffar han Bobby (Scott Bakula) som bjuder honom på dejt till Las Vegas för att se Liberace spela. Och där – DÄR – skapas filmhistoria mitt framför mina ögon.

Michael Douglas förvandling till guld-glitter-och-glamour-pianisten – och tillika smygbögen – Liberace är alldeles ____________ (<—- fyll i valfritt superlativ). Jag får tunghäfta, skrivkramp, afasi, anemi, kikhosta, glädjefnatt. När en skådespelare jag högaktar i normalfall gör en roll som är så bortom allt jag tidigare sett honom i räcker orden liksom inte till. Jag känner dock att det är okej. Man får vara tyst också, man får sitta och le och låta sig imponeras och man får strunta i att ordbajsa med tangentbordet och helt enkelt lita på att du som läser förstår vad jag menar.

Jag hoppas få se Michael Douglas och Matt Damon som paret Liberace och Scott Thorson i något annat sammanhang. Som prisutdelare på Oscarsgalan. Som inbjudna middagsgäster till ryska ambassaden. I någon talkshow. Som vinnare på Oscarsgalan. Nånstans bara, var spelar mindre roll. Sen slår det mig att Mitt liv med Liberace ”bara” är en TV-film, en HBO-produktion. Det är inte så ”bara” men det är konstigt, filmen är så påkostad och välgjord. Det är ändå tacksamt att den visas på bio och att jag fick ett ryck och gick dit. Jag ska skriva ett tacktal till mig själv och läsa upp det i spegeln för det är när jag ser filmer som denna och hjärtat blir alldeles varmt som jag förstår varför jag ser så mycket skitdålig film – också.

Det är för att hamna här. Det är för att hitta pärlorna. Det är för att bli överraskad och förälskad och alldeles hoppetossigt glad. Det är för vetskapen om att tillräckligt många grodor leder fram till en prins. Matt Damon och Michael Douglas är mina prinsar just nu, tillsammans med Rob Lowe som spelar supersliskig plastikkirurg och regissören Steven Soderbergh som jag hoppas i och med denna film inte lagt regissörsyrket på hyllan. Han har ju hotat med det. Det är dumt att hota Steven. Fortsätt göra såna här filmer istället så blir allting bra.

Fan. Jag blir på riktigt helt jävla överlycklig av den här filmen! Gå och se den, se den på bio om du kan. Kan du inte se den på bio, hyr den på DVD när den kommer. Gör vad tusan du vill bara du inte låter den passera obemärkt. Den är värd så mycket mer än så.

Publicerat

SNABBA CASH – LIVET DELUXE

Att återigen och en sista gång få se JW och Jorge på film, alltså, det går att ha sämre fredagkvällar. Många med mig måste ha tyckt detsamma för den stora salongen var fylld till bredden av förväntansfulla biobesökare.

Första filmen kom 2010, andra 2012. Jag har sett båda men gick och såg filmen med en kille som inte sett någon av föregångarna. Det kändes vanskligt men det visade sig vara lugnt. Det blev desto värre för mig.

Filmen börjar med en snabb ”förklaring” av karaktärerna, kanske för att friska upp minnet på såna som jag eller bjussa på nån form av bakgrund till dom som inte har nån aning om vilka alla är. Tanken är god, genomförandet hafsigt. Det är så mycket text att inte ens en snabbläsare som jag hinner med allt, kanske för att texten ibland är högerställd, ibland vänsterställd OCH att det används olika typsnitt OCH att det samtidigt visas bilder som man känner att man borde titta på – samtidigt. Rörigt värre alltså.

Men förtexterna visade sig bara vara början av nåt som i mina ögon är bland det rörigaste och sämst klippta jag någonsin sett på bio. För det första så är grundhistorien spretig. Flera olika historier ska vävas samman, det klipps in scener från föregående filmer, det hoppas i tid och flera gånger hänger jag inte med. Det blir luckor som kanske egentligen inte är ologiska men som på grund av illa klippning blir just det. Sen är det rent av klantigt att presentera den nya karaktären Martin (Martin Wallström) som just Martin i flera scener och sen hux flux referera till honom som Hägerström. Har man inte läst boken eller sett trailern vet man inte vem som åsyftas och frågetecknen duggar tätt i salongen.

Filmen kryllar av barnsjukdomar, sånt som helt enkelt inte får finnas i denna typ av film. Under en rån-scen (viss spoilervarning utärdas här!) ser Jorge till att två män ligger ner på golvet genom att trycka till dom i ryggen med ett vapen. Männen ligger då mitt i lokalen. I scenen efter står samma män längst bort i lokalen, lutade mot ett trappräcke av metall och det är väldigt oklart hur dom kom dit. Jorge skulle ju skjuta dom om dom rörde sig, inte fan reser man på sig självmant  i det läget – mitt under ett rån – och ställer sig en bit bort?

Det är väldigt många bitar jag inte får ihop, det är många gånger jag tänker ”meeeeh lägg aaaaav, försök lura nån annan”, det är helt enkelt en film som i mina ögon inte är ett värdigt avslut på denna trilogi. Den enda som gör filmen sevärd är Matias Varela. Han gör Jorge till en mänsklig snubbe, så väldigt lätt att tycka om att jag orkar bry mig ända till slutet. Den stencoola trumslagarmusiken som matas på i dom spännande scenerna hjälper till att få upp pulsen från komatos till vaken men det är banne mig inte mer än så. Inte ens mitt favvo-balkan-husband Andra Generationen som gjorde ett inhopp som Radovans inhyrda liveband gjorde mig genuint glad, vilket dom alltid lyckas med annars.

Sen är det det här med språket. Mycket av dialogen är på spanska. Detta är textat på svenska. Jag kan ingen spanska alls, ändå tyckte jag mig förstå betydligt mer av den spanska dialogen än jag gjorde med den svenska. Jag satt alltså i mitten på rad tre, det var väldigt hög volym och jag har i princip perfekt syn (med glasögon). Jag såg bra, jag hörde ljudet högt och tydligt och jag kunde läsa på läpparna, ändå gick det inte att höra mycket av det som sas – på svenska. Kom igen, texta hela filmen. Ge folk en chans att höra vad som sägs! Det är svårt nog att hänga med i filmen som det är, sluddrig artikulering är som lök på laxen.

Jag är helt enkelt besviken, jag är tom och jag är lite betuttad i Matias Varela. Det är själva essensen av detta inlägg OCH ungefär detsamma som jag hörde många muttra om på vägen ut från salongen. ”Den var ju inte alls sådär bra”, hörde jag en tjej säga och pekade på den upphaussade tidningsannonsen med mängder av plus, getingar och andra betygsgrunkor. Jag håller med. Den är inte alls sådär bra. Egentligen är den inte bra alls.

Publicerat

THE PACKAGE

Ibland skruvar det till sig i huvudet rätt ordenligt och den film man tror sig få se är nånting helt annat än det hjärncellerna kokat ihop sig om. Som att jag läste på tok för snabbt och fick The Package till att vara en actionfilm med Sagan om ringen-Sam Sean Astin och Dolph Lundgren. Vilket kockobello filmpar, tänkte jag. Vad spännande! Det här kan ju bli nånting alldeles extra. Men vem är den skäggige snubben?

Ibland är man mer dum i huvvet än annars. Det tog mer än halva filmen innan jag insåg att det nog inte kommer nån Samwise Gamgee med värstingpuffra och är en tre äpplen hög flamstramsig sidekick till tuffe Dolph. Det stod nämligen inte Sean Astin på fodralet, det stod Steve Austin och det är en jävla skillnad. Det är skillnad på ungefär fyrtio centimeter både i längd och bicepsdiameter. Steve Austin såg jag häromveckan i Grown-ups 2 och för lite längre sedan i Expendables  så jag vet precis vem den där wrestlingmannen är. Ändå klickade det inte. Så svindumt egentligen.

The Package innehåller precis allt som en B-actionrulle ska göra. En simpel historia, gärna om hämnd och nån bror som ska skyddas. Det är vältränade gubbs i huvudrollerna varav den ena (Austin) är barbröstad en hel del procent av speltiden och dom få sekunder det är en kvinna med i bild så är hon tunt klädd och het. Det enda nyskapande med denna film är att den förföriska flickvännen till Tommy Wick (Austin) lyckas få honom på fall till tonerna av Eric Saties Gymnopedie. Uppfriskande och gulligt tycker jag. Det mer logiska hade varit November rain med Guns N´Roses.

The Packade är en charmig liten skottskadad bagatell. Direkt bortglömd men med en eftersmak av att Steve Austin smakade godare än Sean Astin hade gjort i samma situation.