Kategori: 2014

Publicerat

TIME OUT OF MIND

George Hammond (Richard Gere) driver runt på Manhattans gator som den hemlöse man han är. Han sover där han kan, sitter i gränder och på trottoarkanter och det enda han vill är att hitta någonstans där han kan sova och drömmen är att göra det med en filt. Han är jättehungrig, han fryser och han har ingen högre önskan än att få sova. Man kan tycka att det är basala mänskliga rättigheter men jag fattar att det finns många många människor överallt som varken har mat, värme eller en säng. Så jävla sorgligt.

Det är nåt med den vetskapen som gör sönder nåt i mig. Jag tål den inte, jag blir tokig. Jag har sån respekt för dessa grundläggande måsten att det inte går en enda dag utan att jag känner mig tacksam över att jag kan pricka för alla tre på min Jag Har-lista. Jag tar ingenting för givet, jag fattar att precis vem som helst av oss skulle kunna hamna där och att det inte alltid är drogmissbruk och annat elände som förpassar människor ner i dyn. Det kan vara andra saker också. Tänk på det innan du får för dig att titta snett på någon med bylsiga smutsiga kläder och för små och tunna vinterskor.

Nån gång då och nu försöker jag se filmer som handlar om den här problematiken. Om att vara hemlös och vad det gör med en människa. Det är väldigt sällan filmer jag längtar efter men dom verkar komma till mig som små järnfilspån mot en magnet när det är dags. Som nu. Det var inte alls den här filmen jag skulle hyra på Itunes men när den dök upp tryckte jag på hyr utan att fundera en millisekund.

Det är en lågmäld film det här. En fin film. Richard Gere spelar sin George med små medel och den äran. Det är underbart att se den där lilla glimten av liv dyka upp i ögonvrån när kvinnan på härberget kallar honom ”handsome”, som att hon kan se något av det riktiga George bakom alla lager av rynkor, trötta påsar under ögonen och missklädsamma persedlar.

En enda filmprisnominering har filmen fått och den resulterade i en vinst. På Torontos filmfestival 2014 vann Time out of mind International Critics Award med motiveringen: ”For Oren Moverman’s sensitive and human depiction of homelessness, and Richard Gere’s remarkable performance.” Jag skriver +1 på den meningen.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THE RIOT CLUB och BILLIONAIRE BOYS CLUB

När jag vaknar en morgon och känner ett brutalt sug efter att se The Riot Club, en film jag faktiskt inte tänkt en nanosekund på sedan 2014 när den kom (och jag inte såg den pga totalt osugen på att se överklasskillar bete sig illa), ja då finns det inget annat att göra än att glida in på Itunes och hyra den.

Precis innan jag tryckte på ”hyr” dök det upp en annan film på TV:n, en nyhet bland hyrfilmerna, en film som försvann i den allmänna #metoo-oredan då Kevin Spaceys namn finns i rollistan: Billionaire Boys Club. Hmmmm, tänkte jag. Unga överklassbritter versus dito överklassjänkare, undras om jag skulle ”unna mig” en overload av brats denna lediga dag? Undrar om filmerna går att jämföra? Grundtanken är väl lite densamma, väl? Välklädda, belevade, snygga pojkar med pengar som tror att dom kan bete sig hur som helst pga hög status, generationer tillbaka som gjort detsamma och pappas pengar?

The Riot Club tar oss till Oxford University där vi först blir introducerade till Lord Riot, en ung man som inte har något emot att sätta på sin lärares fru. Som tack för det blir han mördad av nämnde lärare (givetvis med en lång kniv alt kort lans i magen). Denne unge mans namn skulle aldrig bli bortglömd i denna snäva universitetsmiljö då The Riots Club startades i hans namn. Sedan klubben startades har den alltid bestått av tio studenter, alla med ungefär samma bakgrund och samma kvalitéer vad gäller att klara av inträdesritualerna. Detta är nämligen en klubb du inte kan ansöka till, du måste bli nominerad och det är vad klubbens åtta medlemmar gör i starten av den nya terminen, nominerar två nya medlemmar och vips är dom tio igen.

Miles (Max Irons) är en av dom nya i klubben. Redan första dagen i skolan fattar han tycke för Lauren (Holliday Grainger) och dom båda känns som ett gulligt och avslappnat par utan allt för många issues. Miles fick förresten sitt namn efter att föräldrarna lyssnat på just Miles Davis när han blev till och Lauren är glad att hennes föräldrar inte resonerat på samma sätt för då hade hon hetat Gary Barlow.

När dom nya medlemmarna är ”nollade” klart med allt vad det innebär av allmän förnedring, drickandes larver och annat väntar en middag på The Bull´s Head, en orgie i supande och vedervärdigt uppförande. Oklanderlig klädsel och välkammat hår hjälper liksom inte, dom beter sig som riktiga svin. Servitrisen försöker lägga sordin på dom högljudda boysen inför restaurangens övriga gäster, lägger huvudet på sned och hänvisar till den trötta ”Boys will be boys-mentaliteten”, det var så det var och så det fortfarande är i viss mån, även om bara tanken känns trött och mossig.

När det visar sig att den rituella middagen bestående av ”tio fåglar i en” (dvs tio småfåglar instoppade i en fågel av kalkon-typ) bara innehöll NIO fåglar börjar det ta hus i helvete. Promillehalten är hög och lättkränktheten når oanade höjder. Den sympatiske Miles backar, det känns som han fått nog, Alistair (Sam Claflin) har filmen igenom en mycket obehaglig blick och den blir inte mysigare nu, Harry (Douglas Booth) ringer in en prostituerad tjej (Natalie Dormer) som förväntas suga av dom alla tio runt matbordet. Viftandet med pengar och ännu mer pengar, alla går att köpa. Människosynen är verkligen vidrig.

Det knyter sig i magen. Vidriga jävla as. Ungdomar som fötts med guldsked i munnen och aldrig behövt lyfta ett finger för någon annans skull. Som totalt saknar empati. Fy fan. ”Är det det här ni lär er på privatskolorna?” Den berättigade frågan ställer restaurangägaren till pojkklubben som får övriga gäster att överge borden utan att betala notorna och pojkarna svarar stolt ”JA!”. Jag dricker mitt morgonkaffe och får hämta Samarin. Sitter i soffan och blir förbannad på riktigt. Det här gänget skulle man skicka en vecka till Aleppo eller till barnen som bor bland soporna i Bangladesh. Jag hatar dom så himla mycket.

The Riot Club är en film med män om män men den är skriven och regisserad av två kvinnor. Kanske är det därför kvinnorollerna som ändå finns faktiskt är själva centrum i filmen. Det är kvinnorna pojkarnas liv kretsar kring trots att dom säkert inte skulle hålla med om just det. Och svårigheten jag har med att uppskatta Sam Claflin som skådespelare blir inte enklare här (även om jag inser att han faktiskt är otroligt bra som lyckas porträttera sin Alistair så jäkla bra, han är helt enkelt FÖR bra på att spela osympatisk). Max Irons å andra sidan, kan han ha Hollywoods snällaste uppsyn? Ett sånt himla trevligt fejs. Att han spelar filmens (enda?) snällis hjälper såklart till, det är omöjligt att inte känna sympati för honom.

Jag håller på att KOKA FUCKING SÖNDER HÄR! Men på´t igen. Nu åker jag till USA och fortsätter min resa bland dekadenta rikis-ungar.

I Billionaire Boys Club får vi lära känna två killar som lärde känna varandra när dom gick på *trumvirvel* The Harvard School for Boys. Dean Karny (Taron Egerton) gled runt på silverfatet med pengar, uppbackning hemifrån, snyggaste tjejen och en klar målbild, Joe Hunt (Ansel Elgort) å andra sidan, han hade inga pengar MEN han var smart som fan. När skolan är slut går Dean runt med högvis med kontanter i kavajens innerficka försöker Joe ta sig fram med hjälp av bra idéer allena. Det går inge bra. Money talks och det är något han inte har.

Dean bjuder med Joe på ett födelsedagskalas och dom hamnar i epicentrum av gräddan av dom tätaste skitungarna i stan, dvs deras gamla klasskamrater från Harvard. Han lär även känna affärsmannen Ron Levin (Kevin Spacey) som är en riktig höjdare som umgås med gräddan av kändisar, Andy Warhol till exempel. Denne Ron Levin bör du inte googla om du inte redan känner till honom, i alla fall om du tänkt se filmen.

Billionaire Boys Club är nämligen baserad på en sann historia, en historia som du tjänar på att inte veta någonting om när du ser filmen. Alternativet är kanske att läsa ALLT innan, bara för att, vad vet jag?

Den stora skillnaden mellan The Riot Club och Billionaire Boys Club är att i den sistnämnda filmen finns rika unga människor som ändå lockas av framgång och som i viss mån är villiga att jobba en del för att hamna där. I The Riot Club har killarna redan så mycket pengar att dom i princip kan köpa sig sin utbildning och senare i livet sin uttänkta arbetsplats, dom känns således ÄNNU mer douche-iga än sina amerikanska ”bröder”.

”Sometimes the truth is the best lie” säger Ron Levin i filmen och jag kan inte låta bli att tänka att det är Kevin Spaceys egna ord när han spänner ögonen i Joe Hunt och yttrar detta. Det här kan vara sista gången vi ser Kevin Spacey i en stor roll i en (kunde ha blivit) stor film och även om han är bra i denna film (som så ofta annars) känner jag att det knappast kommer bli tomt filmvärlden utan honom. Till slut kommer ens beteende och biter en i svansen, det spelar ingen roll om man är en svennebanan, medlem i en fiiiiin Oxford-klubb eller om han heter Kevin Spacey.  Som man säger, karma´s a bitch, Kevin.
.

THE RIOT CLUB (2014)
(alt titel: POSH)
Regi: Lone Scherfig
Manus: Laura Wade (efter hennes egen teaterpjäs)
Härlig (och utstickande) låt på soundtracket: Wild Boys med Duran Duran

(Kantboll på full pott. Det är verkligen en JÄTTEJÄTTEBRA film det här!)

.

BILLIONAIRE BOYS CLUB (2018)
Regi: James Cox
Manus: James Cox och Captain Mauzner (baserad på en verklig historia)
Härliga låtar på soundtracket: Relax med Frankie goes to Hollywood, Let´s Dance med David Bowie, This must be the place (Naive melody) med Talking Heads och Only you med Yazoo.
Trivia: Denna historia filmades redan 1987 som en 3h 20 min lång TV-film med namnet Billionaire Boy Club med Judd Nelson i rollen som Joe Hunt och Ron Silver som Ron Levin.

(Nära en trea. Okej film för stunden men noll eftersmak)

 

Publicerat

Skräckfilmsveckan: A GIRL WALKS HOME ALONE AT NIGHT (2014)

I den iranska (fiktiva) spökstaden Bad City är det mest män som befinner sig ute nattetid. Det är mest män överhuvudtaget i den här filmen, narkomanpappan, sonen som försöker göra rätt för sig, kvinnohataren, den lille pojken….och The Girl (Sheila Vand) som sällan går på gatorna som en vanlig kvinna. Hon ÄR nämligen ingen vanlig kvinna. Skenet bedrar. Hon är en vampyr!

Jag såg The Bad Batch för inte så länge sedan och då fick jag verkligen upp ögonen för denna mycket originella regissör, Ana Lily Amirpour. A girl walks home along at night är hennes första långfilm, The Bad Batch den andra och SOM jag ser fram emot att följa hennes karriär framöver. I mina ögon är det fullt möjligt att hon tar över Tarantinos stafettpinne som den mest originella regissören rent visuellt. Hon är otroligt duktig på att kombinera perfekt snygga scener med musik och hon lyckas få alla karaktärer att kännas BALLA, även dom man själv skulle vilja tugga sönder.

Det här såldes in som den första iranska vampyr-skräck-romantiska filmen och det känns självklart att det är sant. Den är dessutom filmad i svartvit, snygg som ett helvete och bjussar på en känsla av James Dean/Marlon Brando och spagettivästerns. Så den kombon kan jag lova att hon är först med – och inte bara i Iran.

Med västerländska popkulturella inslag känns det som hon nosade på världen redan i den här filmen och med The Bad Batch är hon nu ute. Längtar efter tredje filmen som enligt uppgift blir Blood Moon där hon själv skrivit manuset om en tjej med övernaturliga krafter som rymmer från ett mentalsjukhus i New Orleans. Heja Ana Lily, du är stencool!

Som skräckfilm (den är inte det minsta läskig):

Som film:

.

Vad Sofia och Johan skriver om? Klicka på deras namn för att komma till deras varianter på skräckfilmsfredag.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: THE WOMAN IN BLACK 2 – ANGEL OF DEATH (2014)

Det är 1941, det är mitt under brinnande krig och London bombas för fullt. En småskollärare vid namn Eve Parkins (Phoebe Fox) rymmer med en grupp mer eller mindre föräldralösa barn till ett slott strax utanför staden. Slottet heter Eel Marsh House. Ringer det en klocka? Det är alltså samma hus som Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) höll till i 1916 i Woman in black (från 2012) och även i original-TV-filmen med samma namn från 1989.

Jag gillade originalfilmen och jag gillade remaken men det här är verkligen en urvattnad soppa även om receptet kanske är rätt likadant i alla tre filmerna. Framförallt, här kommer ett rejält tips om du tänkt se filmen: se den på natten, ingen annan tid på dygnet. Jag hyrde den en sen eftermiddag men fick pausa filmen för jag såg ingenting. Den är otroligt mörkt filmad, ibland kolsvart, sådär så jag nästan trodde att filmen ”hoppat ur” och visst, det är stämningsfullt med skräckfilmer som inte utspelar sig i rent dagsljus meeeen kom igeeeeen, det här är gränsfall till löjligt.

Det finns ett par scener som är snygga, som känns genomarbetade och okej men det gör inte att filmen kan få godkänt. Det är väldigt lite i filmen som är bra faktiskt. Den lille pojken Edward kommer jag minnas bäst. Hans uppsyn, hans ensamhet, den nådde fram till mig. Bra gjort!

 

 

Dagens film finns att hyra på Itunes om du blir nyfiken (39 spänn. Inte värt pengarna om du frågar mig).
Idag skriver Johan och Sofia om några helt andra filmer.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: SNAKEHEAD SWAMP (2014)

Sådärja. Nu har jag fått upp medvetandet om ÄNNU en fiskjävel som kommer göra det stört omöjligt att bada ute i sommar. Snakehead fishes, ORMHUVUDSFISKAR. Har du hört nåt så jävligt???

Dessa är alltså MONOGAMA abborrliknande fiskar som bildar par redan när dom är könsmogna för att sedan föda upp och vårda sina gemensamma barn tillsammans tills döden skiljer dom åt. Det låter ju fint och allt det där men DOM ÄR INTE FINA. Dessa rovdjur kan bli allt från 15 centimeter till 1,3 METER och dom livnär sig på vattenlevande insekter, andra fiskar och badande medelålders kvinnor.

(Närå. Skojade om det sista men min hjärna vill inte släppa tanken.)

Snakehead Swamp är alltså filmen ingen visste saknades då den handlar om när ett stort gäng ormhuvudsfiskar invaderar träsken runt Louisiana. Där det finns excentriska voodoo-människor också. Såna som tror att ormhuvudsfiskarna kommer av en anledning som inte är ”det är dags att göra en film som ingen egentligen är sugen på att se”.

Fast…jag var ju sugen. Uppenbarligen. Jag var så sugen att jag betalade 39 kr för att hyra filmjäkeln på Itunes. Jag har ju en sweet spot för denna typ av filmen, jag veeeeet ju det och visst bjöd den på en viss form av underhållning ÄVEN om filmen – såklart – är en riktig B-sådan. Eller C kanske till och med.

Skådespelarna behöver vi inte ens prata om, dom är inte viktiga i denna typ av film annat än som fiskmat.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

Publicerat

THE GIVER

Meryl Streep, Jeff Bridges, Katie Holmes, Alexander Skarsgård, Brenton Thwaites, Taylor Swift och Emma Tremblay i rollistan. Det enda det betyder för mig (med facit i hand) är att inte ens sju intressanta namn kan göra en bra film om inte manuset håller.

Det här flummiga science-fiction-pretto-dravlet är verkligen totalt ointressant. Eller som Filmitch-Johan skulle ha uttryckt det:

”Man kan krydda skit med basilika och oregano men det spelar ingen roll, det är fortfarande skit”.

 

Publicerat

BREAD AND BUTTER

Amelia (Christine Weatherup) är 30-something, har överbeskyddande föräldrar, ett jobb som receptionist hos den mentala coachen Dr Wellburn (Eric Lange), plöjer självhjälpsböcker och umgås flitigt med sin vibrator. På jobbet möter hon ganska ofta Daniel (Bobby Moynihan), en snubbe i hennes egen ålder som Dr Wellburn vill att hon ska ligga med eftersom ”ett hälsosamt sexliv är bra för både kropp och knopp och ingen av er har något, sexliv alltså”. Grejen är att det är sant. Amelia är fortfarande oskuld och vill inget hellre än att få detta grus i maskineriet överstökat MEN hon har också krav. Hon vill att det ska finnas en möjlighet till fortsatt relation med mannen som blir den första.

Filmens manusförfattare och regissör Liz Manashil har inte gjort så mycket varken före eller efter den här filmen, det mest kända är kanske recensionsprogrammet Just seen it där hon själv är medlem i panelen, alltså framför kameran. Jag tycker dock att hon lyckats riktig bra med den här filmen. Den är indie ända ut i fingerspetsarna, den är superhipster ända från typsnittet i förtexterna till musiken till Amelias cykelhjälm och har man inga högre förväntningar än att få se en liten välskriven american independent-film så tror jag inte Bread and butter gör någon besviken.

Att få se Bobby Moynihan agera tämligen ”vanligt” (jämfört med det han gör i Saturday Night Live) känns himla fint. Han är – som så många komiker – väldigt duktig även på att inte spela rolig.

Publicerat

YOU´RE NOT YOU

Hilary Swank är en skådis som inte alltför sällan väljer (eller får) rätt svåra roller och annorlunda roller. Här spelar hon en kvinna, Kate, som får ALS.

Kate är klassisk konsertpianist och gift med hunken Evan (Josh Duhamel). När filmen börjar firar dom hennes 35-årsdag och hans förhoppning är att hon ska vara lika läcker i hans ögon när hon fyller 70. Hon lovar honom att hon kommer vara det men när filmen direkt hoppar 1,5 år framåt i tiden förstår man att så inte är fallet. Kate har redan då börjat bli rejält sjuk och rätt snart behöver hon en personlig assistent. Kate och Evan anställer Bec (Emmy Rossum).

Det här är egentligen exakt samma film som Livet efter dig, minus romantiken. En hemtjänsttjej med skinn på näsan och ett jäkla driv som gör livet lättare för den rullstolsburne kvinnan som förtvinar där hon sitter.

Som vanligt när jag ser denna typ av sjukdomsfilm sitter jag i soffan och mår dåligt. Jag blir så himla rädd att själv hamna i den situationen och jag blir så rädd att jag har svårt att se filmen som ”bara en film”. Det här är trots allt verklighet för väldigt många människor. FÖR många människor. Skådespelarmässigt klarar sig alla och dom får godkänt betyg men det finns många filmer i den här genren som berör mig mycket mer än You´re not you gjord. Däremot inte sagt att det är en jättedålig film, det tycker jag inte det är. Sevärd men beige, kanske.

Den här filmen finns att se på Netflix och jag såg den efter att ha fått ett tips från Moya. Klicka här för att se listan på filmtips jag fått från henne och skrivit om.

Publicerat

GOD´S POCKET

Som bekant, Philip Seymour Hoffman är död. Han dog för över två år sedan men när det gäller vissa grejer är jag verkligen långsint. Jag kan INTE acceptera att han är borta, jag vill inte det, det går inte.

Av dom 65 filmer han gjort är det väldigt få jag inte sett. Så pass få att jag sparat dom osedda som små diamanter/matsäcksmackor/kinderägg i min ficka att ta fram en regnig dag, eller två, eller tre. Och nu regnade det, det regnade bokstavligt talat ordentligt. När jag sprang på God´s Pocket på C More kunde jag inte hålla mig längre. Jag kokade kaffe, stängde av mobilen, satte mig ner, djupandades och tryckte på play och det tog bara sekunder innan jag var inne i filmen, i berättelsen, i den där dimensionen Philip Seymour Hoffman var så otroligt duktig på att duga in tittaren i alldeles oavsett genre eller historia.

God´s Pocket är en film jag gärna skulle ha sett som TV-serie. Nittio minuter rymmer så otroligt mycket ibland och den här filmen visar många extremt välskrivna karaktärer och sidohistorier att filmen känns mycket längre än den är – fast på ett bra sätt.

Eller bra å bra…vilket understatement. Den här filmen är en lisa för själen trots mörkret den förmedlar. Historien om hur småfifflaren Mickey Scarpato (Philip Seymour Hoffman) och hans fru Jeanies (Christina Hendricks) son mördas är bara en röd tråd genom filmen, det händer så mycket mer, så mycket MYCKET mer. Flera scener får mig att pausa och spola tillbaka. Tänka efter. Känna en massa. Må illa. Bli ledsen. Förundras. Sakna. Fan alltså, faaaan att han är död. Samtidigt, Eddie Marsan i en biroll gör ett oberäkneligt intryck, Richard Jenkins briljerar i en typ av roll jag aldrig sett honom i förut, Christina Hendricks agerar stort med små medel och John Turturro har inga utslag på fötterna men är bra ändå.

Filmen är regisserad av ingen mindre än John Slattery, en stilig man vi sett agera i mängder av filmer och TV-serier men hittills är detta hans enda långfilm som regissör. Bra gjort av honom!

Betygsmässigt står filmen och väger mellan fyra och femma. Det är en underbar film. Att Philip Seymour Hoffman dog bara två veckor efter att filmen premiärvisades på Sundance Film Festival gör mig så ledsen. HAN är underbar. Fan alltså. Diamanterna/matsäcksmackorna/kinderäggen tryter nu. Jag ska portionera ut resten med försiktighet.

Filmen finns att se på C More. Vill du se den gratis, klicka här.

Publicerat

I ORIGINS

Är ögonen själens spegel? Är ögonen hundra procent unika, sådär som fingertopparna? Finns det ett liv efter detta?

Det är många frågor som snurrar i skallen både medans jag tittar på I Origins och efteråt. Molekylärbiologen Ian (Michael Pitt) har bara ögon för ögon kan man säga, det är ögon han forskar på, med och i. Det är också på grund av hans fascination för ögon som han på en fest fastnar för Sofi (Astrid Bergès-Frisbey). Hon har på sig nån kreation där det endast är hennes ögon som syns och han blir kär vid första ögonkastet.

Ian har en laboratoriepartner, Karen (Brit Marling), och tillsammans upptäcker dom något som kan vara förödande för hela samhället, ja kanske hela mänskligheten. Jag tänker inte berätta vad. Kanske kan du gissa men även om du gissar rätt så tror jag inte du kan läsa av filmen i sig. Jag trodde nämligen att jag kunde det men no way José att jag hade rätt. Den svänger, den girar, den vänder och slingrar sig och i efterhand känns filmen betydligt mer och djupare än jag uppfattade när jag såg den. För filmen fastnar. Den gör verkligen det.

Manusförfattaren och regissören Mike Cahill är en intressant man som jag ska hålla ögonen på framöver. Jag tänker även få rumpan ur vagnen nu och se hans förra film Another Earth, också den med duktiga Brit Marling i huvdrollen (tillsammans med Tom Cruise kusin William Mapother).

Tills dess är I Origins ett ypperligt filmtips för dig som vill ha både ögongodis OCH nåt att bita i, speciellt om du gillar en mix av metafysik, religion och på gränsen till vardaglig science fiction.

Publicerat

LUCIA DE B.

Lucia de Berk (Ariane Schluter) är en holländsk sjuksköterska som 2003 dömdes till livstids fängelse för fyra mord och tre mordförsök på patienter hon haft ansvar för. Hon jobbade mestadels på en pediatrikavdelning och hade hand om mycket små och sjuka barn och till och med hon själv började undra hur det kom sig att patienter dog så ofta just på hennes skift. Domen baserades till mångt och mycket på den statistiska uträkningen att troligheten att nio patienter skulle avlida under hennes skift – av en slump – var 1 på 342 miljoner.

Men det är saker och ting som inte stämmer i anklagelserna. Bland annat är det ett vittne som under ed berättat att Lucia ska ha sagt att hon ”hjälpt tretton personer från lidande” men att detta vittne sedan medgett att helt sonika ljugit. Omorganisationer på sjukhuset gjorde att vissa nyckelpersoner inte vågade träda fram med rädsla för att förlora sina jobb och under tiden satt Hollands mest kända sjuksköterska bakom lås och bom. Oskyldig eller inte, det var NÅT skumt som lurade i vassen.

Rättegångsdramor är nästan alltid intressanta tycker jag och speciellt om dom är baserade på verkliga fall. Lucia de B. är inget undantag. En timme och trettiosju minuter gick i ett huj och jag slutar aldrig förvånas över hur lätt vanliga personer kan bli brickor i spel och liv gå i kras.

Filmen finns att se på SvtPlay till och med fredag 26/5.

Publicerat

EN SÅNG FRÅN HJÄRTAT

En film med Queen Trine (Dyrholm) kan jag bara inte undgå att se, så är det bara. Hon är underbar, hennes blick alltså, när hon står stilla och bara tittar, hon är fan magisk!

Men i den här filmen spelar hon andrafiol, eller kanske tredje, då det är Mikael Persbrandt som spelar huvudrollen som den världsberömde artisten Thomas Jacob, Eve Best (som är så härlig i Nurse Jackie!) spelar Thomas manager Kate och Trine Dyrholm är Molly Moe, Thomas högra hand i musikskapandet.

Thomas har levt sitt liv med sig själv och musiken i fokus, han är bosatt i Los Angeles och det har virvlat runt en massa damer/kvinnor/fruar genom åren. Den vuxna dottern Julie (Birgitte Hjort Sørensen) har han dock enbart sporadisk kontakt med och dom få gånger hon hör av sig vill hon alltid låna pengar. Så är det även denna gång när han är på besök i Danmark och Kate har fixat nån form av slott till honom för att han ska kunna bo bra under tiden han vistas i landet. Julie sitter i soffan en dag, med sonen Noa (Sofus Rønnov) bredvid sig. Det rinner blod ur näsan och hon vill låna pengar och den numera rena Thomas är inte född igår, han fattar direkt vad pengarna ska gå till.

Mer än såhär vill jag inte berätta för om jag får bestämma tycker jag du ska se filmen. Den är fin. Den är stark. Den är bra. Och…den är förjävla sorglig. Jag hade en sån klump i magen filmen igenom att den inte försvann förrän tårarna började rinna så smått.

Själva historien är inte bråddjup men skådespelarna är förstklassiga! Om Trine är Queen så är Persbrandt fanimej KUNG här! Vilken jävla rollprestation han gör, gode gud alltså! Att jag kanske inte stenhårt tror på att han är en VÄRLDSKÄND sångare spelar ingen roll, han sjunger själv, det låter lite som Leonard Cohen ungefär och det funkar. Och lille Noa då, lille fine Noa. Sofus Rønnov spelar honom så himla bra, jag får en tår i ögat bara jag tänker på honom.

Tack till regissören och manusförfattaren Pernille Fischer Christensen för en härlig filmupplevelse! Det här gjorde du jättebra!

Filmen kan ses på SvtPlay till och med 4 april 2017. Annars finns den att hyra på Itunes.

Publicerat

Veckans varulv: WOLFCOP

Ibland händer det att jag ser en film där jag förstår vad filmmakarna har velat åstadkomma men dom har inte lyckats nå ända fram. Wolfcop är en sån film.

Jag tror inte det hade hjälpt med en högre budget, längre inspelningstid eller bättre skådisar, det är nåt annat, nåt som inte går att sätta fingret på. Grundidén var kanske inte tillräckligt bra helt enkelt eller så är det jag som är för iskall för att kunna charmas av detta.

Wolfcop är precis vad det låter, en polis som förvandlas till varulv. En sheriff till och med. En arbetsskygg, alkoholiserad, slapptask till sheriff för att vara mer exakt. Men när han förvandlas till hårig best, ja då jäklar går buset inte säkert längre.

Det som är på filmens pluskonto är trots allt slafset, det är blodigt som tusan och effekterna kan jag inte klaga på även om dom är mer komiska än otäcka. Men gillar man genren och/eller har gett sig tusan på att ha ett varulvstema så är denna filmen given en titt. Annars…nej.

Publicerat

Veckans varulv: LATE PHASES: NIGHT OF THE LONE WOLF

Förra veckans film, Wolf, hade en budget på 70 miljoner dollar och har till dags dato spelat in ungefär 65 av dessa (alltså på 22 år). Dagens film, skulle jag gissa, har en budget på 7 miljoner dollar  – max – och den är på så många sätt så väldigt mycket bättre än Wolf, ändå hade jag fram tills häromdagen inte den blekaste aning om att den ens fanns.

När man hyr film på Itunes kommer det upp en del titlar som exempel på vad andra som hyrt samma film tittat på. Där dök Late Phases upp. Bara sådär. Att den dessutom bara kostade 9 kr att hyra (mot 29 för Wolf) gjorde att jag gav den en chans utan att ha sett så mycket som en trailer (klart jag inte hade, hallå!).

Det här är en film gjord av folk som älskar film, så känns det. Kanske till och med av folk som älskar varulvsfilm. Det är spanjoren Adrián García Bogliano som regisserat filmen (född 1980) och han lyckas så bra med det att jag blir sugen på att försöka leta upp fler filmer han gjort – och i min IVER att göra detta ser jag att det faktiskt kommer en SVENSK film redan i år som han både skrivit manus till och regisserat. Svart cirkel heter den och har Christina Lindberg, Felice Jankell och Inger Nilsson i huvudrollerna. Men nu tillbaka till varulvarna.

Om du tänker dig en sen vårkväll när solen går ner över terracottafärgade putshus. Solstrålarna är liksom…snälla. Människorna får ett varmt sken i ansiktena, all grönska blir supergrön, det känns skönt att leva, ja ett sånt ljus. Förstår du hur jag menar, jag tror det va? Den här filmens samtliga scener som är filmade på dagtid har denna känsla över sig. Mysigt som fan är det. Och samtidigt njuter jag av Wojciech Golczewskis musik som är ALLT som Ennio Morricones musik i Wolf inte var.

Karaktärerna är bra skrivna, skådespelarna är okända men riktigt bra, effekterna är snygga när dom inte slår på stora trumman och när det blir bad-ass-förvandlings-dags då är det härligt charmigt gjort. Så jävla värt nio spänn!

Nästa vecka blir det varulvar här på bloggen igen!

 

Publicerat

LAGGIES

Lynn Shelton är en intressant regissör med filmer som Humpday, Touchy Feely och Your sister´s sister i bagaget. Laggies är hennes senaste långfilm och just nu finns den för allmän beskådanför hugade spekulanter på Netflix.

Kiera Knightley spelar Megan, en 25-årig-ish tjej som får panik när hennes kille sedan många år friar. Hon ”rymmer” hemifrån och hittar en ny bekantskap i 16-åriga strulputten Annika (Chloë Grace Moretz) som bor hemma hos sin halvknepiga singelpappa (Sam Rockwell). Megan ”sover över” hos Annika nån månad, pappan börjar till slut fundera på varför och ja…så blev det en film.

Sitter du där och väntar på en drapa om Kiera och hennes underkäke så har du väntat i onödan. Den är givetvis där MEN konstigt nog retar jag mig inte SÅ mycket på vare sig henne eller käkpartiet här, kanske för att hon spelar rollen ”som hon ska”, dvs utan överspel. Jag gillar inte Sam Rockwell heller sådär till vardags men även han funkar någotsånär här. Filmen är liksom så snäll, det är svårt att bli förbannad åt eller av något.

Sevärd för stunden alltså. Som en BigMac-meny när man har bråttom och är hungrig.