Kategori: 2014

Publicerat

OUT OF SIGHT

Jag brukar alltid använda filmernas svenska titel i recensionerna och gör så även idag men jävlar vad det svider. Vadå Out of sight? Vem tyckte att det behövdes en ”svensk” titel på en film som i original heter Reach me? Varför dög inte Reach me? Filmen handlar om en självhjälpsbok i omlopp som heter, ja precis, Reach me. Out of sight låter som en sunkig 90-talsaction med Steven Seagal.

Nog om detta.

Anledningen till att jag letade upp denna tämligen okända lilla film är enkel. Det ligger en lista i ”pajpen”, en efterfrågad topplista med Sylvester Stallones filmer och det är inget jag tänker svänga ihop med vänsterhanden, herregud nej, det är superviktiga grejer det där. För att kunna göra denna lista så komplett som möjligt vill jag ha sett så många av hans filmer som möjligt och då fick jag en välbehövlig spark i rumpan att se just….Out of s….Reach me.

Det här är en episodfilm uppdelad i klara kapitel. Chapter One står det. Sen Chapter Two, Chapter Three och så vidare. Som om man annars inte skulle förstå eller aldrig förut sett en episodfilm. Det här är också en film med ett manus som uppenbarligen lockat en hel drös med kända stora skådespelare, inte bara Sylvester Stallone. Kolla bara: Thomas Jane, Danny Aiello, Danny Trejo, Nelly, Tom Sizemore, Cary Elwes, Tom Berenger, Kelsey Grammer, Terry Crews och *trumpettrudilutt* Kyra Sedgewick.

Den här filmen är så att säga en ”kändisfest”, bra mycket mer av detta än en bra film. Känns som dramavarianten av Expendables på nåt vis men nu är jag i alla fall ännu ett steg närmare slutförandet av den Ultimata Stallone-listan. Heeeey!

 

Publicerat

THE LAST FIVE YEARS

När musikalmannen Filmitch tjongar upp en musikal på sin Årsbästalista från 2014 kan jag inte göra annat än att anta att den är bra. Jag läser inte så mycket mer om den, minns bara att jag läst om den på musikalveckan, men i ärlighetens namn minns jag nog bara att den fick 8/10 –  eller om det var 9/10 – i betyg. Jag hittar den på Itunes och snart är jag 39 kronor fattigare och en lördagsfilm rikare.

Anna Kendrick spelar Cathy, en tjej som kämpar för sin dröm att bli skådespelare och Jeremy Jordan spelar Jamie, den unge mannen som i sin tur drömmer om att bli författare. Dom träffas, blir blixtförälskade och filmen handlar om deras fem år långa förhållande.

Det speciella är att filmen börjar med att Cathy sjunger med tårarna rinnande nedför kinderna. Jag förstår att det är slut. Jamie är borta, ute ur hennes liv. Sen följer första sången som Jamie sjunger. Första förälskelsens superglada trudilutt. Och så fortsätter det. Ett spännande grepp i filmen faktiskt, det här med att Cathy börjar från slutet och slutar med början och Jamie gör tvärtom. Vi får liksom se deras liv med olika glasögon – samtidigt.

Dom är både väldigt väldigt duktiga tycker jag, jättefina röster och dom både sjunger och agerar med stor inlevelse. Det pratas nästan ingenting i filmen så det blir viktigt för filmen att rösterna verkligen funkar. Och Anna Kendrick är ju en QUEEN i denna typ av roller! Så SATANS bra hon är!

Jag hade trevliga 90 minuter med bra musik, en del av låtarna riktigt catchy precis som det ”ska” vara i en bra musikal. Kanske hade det behövts lite mer brutal sorg (eller liknande) för att filmen skulle fastna i magen hos mig men samtidigt, ibland är det skönt när det bara flyter på och är lite lagom ledsamt bara. Sevärd och trallvänligt och mysigt och bra, så skulle jag sammanfatta filmen.

Tack Filmitch för tipset!

24 timmar senare.

”And the clock said:
”Na na na na, na na na
Oh Schmuel, you’ll get to be happy!
Na na na na, na na na
I give you unlimited time!
Na na na na, na na na
So Schmuel, go sew and be happy!”
But Schmuel said
”No, no, it’s not my lot
I’ve gotta make do witht he time I’ve got”

Jag kan inte sluta sjunga på The Schmuel Song och nu har jag sett filmen två gånger till. En trea? Baaah!? Så fel.

 

Publicerat

RUDDERLESS

Det bränner innanför ögonen. Jag har en liten svart klump av något odefinierbart trassligt mitt i magen. Kanske är jag lite sorgsen, kanske lite hoppfull, kanske är det ångest. Det troliga är kanske en kombination.

Billy Crudups ögon i slutscenen sitter kvar på min näthinna som en internetsida kan göra på en gammal skärm. Den har liksom ”bränt fast”. Hela situationen han lever i, det som utan hans förskyllan blev hans liv, tragedin att förlora en son, den där varma klappen på kinden han fick i och med att han hittade sonens inspelade musik i en kartong som egentligen skulle kastas och sen styrkan…i låtarna…när han själv tar fram gitarren och spelar.

Sam, den vilsna mannen, den sörjande pappan, spelas alltså av Billy Crudup och han gör verkligen en omvälvande uppvisning i skådespeleri här. Han är en skådespelare jag normalt sett inte direkt lägger märke till men i den här filmen lyser han, det är precis rätt man i precis rätt roll.

Anton Yelchin spelar Quentin, en musicerande yngling som faller som en fura för Sams låtar, Felicity Huffman är Sams ex-fru, Selena Gomez är sonens flickvän och William H Macy har inte bara skrivit och regisserat filmen (hans regidebut för övrigt), han har även en yttepytteliten roll.

I mina ögon är Rudderless är en liten pärla. Det är en film jag kommer ta fram då och då som en påminnelse om att det finns vuxna människor som kan bete sig moget och omtänksamt även om dom vid första anblicken mest gömmer sig och är rädda för omvärlden.

Jag pratar litegrann om den här filmen i avsnitt nummer 9 av podcasten Snacka om film. Den hittas här.

Publicerat

THE LOFT

”Come on, we´re men, we´re all a little LIKE that”, säger Vincent Stevens (Karl Urban). Han syftar på att trots att han är lyckligt gift precis som sina fyra närmsta kamrater så behöver dom en flådig takvåning som ”gömställe” dit dom kan ta sina sexuella tillfälliga eskapader utan att dom behöver stå till svars för hotellräkningar och andra omkostnader inför sina äkta hälfter.

Fem snygga (nåja…..? Men om dom får säga det själva så..), välklädda (gäsp), socialt funktionella män med höga inkomster och – givetvis – uppenbart narcissistiska personligheter, alltså jag kan inte tänka mig nåt tråkigare att iaktta på film ÄVEN om det hittas en död kvinna i dubbelsängen i den där lägenheten. Ändå tittar jag. Ändå HYRDE jag filmen på Itunes. Får skylla på feber och tillfällig förvirring för det här är bara S Å skumt.

Å andra sidan, hade den här filmen gjorts med finess och kanske toppad med lite konspirationsströssel, vackra vyer över nattupplyst stad, Basic Instinct-musik och fler än EN skådis som levererar så hade den kanske gått att titta på utan att skämmas.

James Marsden är alltid sjukt stabil men alla andra skådespelarna suger smutsig babianröv för att tala klarspråk och Karl Urban är värst av dom alla. Han trycker ihop ögonbrynen när han ska ”spela eftertänksam” så man skulle kunna använda rynkan som brevpress. Wentworth Miller kommer inte långt efter. Pinsamt.

Nä, på riktigt, The Loft är inget annat än en studie i illaluktande mansförakt och jag hade gärna klarat mig utan den.

Publicerat

BOULEVARD

Det här med förändringar är intressant – och läskigt. Ju längre du sprungit i hamsterhjulet desto svårare är det att hoppa av. Fråga Nolan (Robin Williams), han vet.

I 26 år har han jobbat på samma bankkontor, skött samma pappersarbete, suttit vid samma skrivbord på samma stol. Till och med hans chef undrar försynt om det inte är dags för Nolan att kanske…vidga sina vyer en smula? Kanske i alla fall slå på stort och ta semester?

Nolan förstår inte riktigt frågan. Han är rätt nöjd med sitt lugna liv tillsammans med frugan Joy (Kathy Baker). Dom sover visserligen i skilda sovrum men dom umgås, lagar mat, pratar om ditten och datten sådär som man gör efter 30-40 år tillsammans.

En natt håller Nolan på att köra över en kille, Leo (Robertoi Aguire) och precis som det ofta är så är det en liten händelse som sätter fart på dom stora. En snöflinga som drar igång en lavin. Leo blev Nolans snöflinga.

Boulevard blev Robin Williams sista spelfilm och på nåt sätt känns det fint att han fick avsluta sin skådespelarkarriär med en roll som visar hur bra han var på att agera även utan komik. Här är han tyst, grå,  på gränsen till genomskinlig. Han är en farbror vars liv gått i stå men det går att förändra situationer så länge man bara orkar själv.

Livet är inte slut förrän det är slut och hur sorgligt det än är att Robin Williams liv obönhörligen är över så kan en film som Boulevard skänka tröst och hopp åt många. Det här är en stämningsfull liten film, en film att se på natten när det är tyst, mörkt och stilla. Musiken är i det närmaste kontemplatorisk och får mig att vilja köra bil genom suggestivt upplysta tunnlar.

Tack för allt Robin Williams! Här slutar din filmiska resa.

Publicerat

ALEXANDER AND THE TERRIBLE, HORRIBLE, NO GOOD, VERY BAD DAY

Alla vet hur det är att ha en riktigt dålig dag. Att vakna på fel sida och allt – precis ALLT – går åt helvete.

För Alexander (Ed Oxenbould) är det exakt så. Vaknar. Ramlar ur sängen. Har sönder nåt och spiller ut vattenglaset i datorn. Den slås på (som tur är) men bara för att visa att skolans ballaste kille Philip Parker bjuder in på födelsedagsfest (med RÖKMASKIN!!) samma dag som Alexander själv ska ha kalas, fast Philip fyller inte ens år. Sen får han tuggummi i håret som fastnar i hårtorken och ja….dagen fortsätter i samma anda.

Filmen handlar om Alexander och hans tre syskon (varav endast den yngsta, Trevor, är det minsta behaglig), samt om hans karriärslystna mamma (Jennifer Garner) och arbetslöse pappa (Steve Carell) och dagen (och närmaste veckan) går käpprätt åt helsike för hela klabbet kan man säga.

Det här är en såndär film som jag egentligen undrar VARFÖR den blev gjord. Den liksom bara….finns. Den kan knappast göra någon jätteglad men inte heller uppretad. Den förstörde inte min dag men den gav mig heller inget av värde.

Filmen finns att se på Viaplay.

Publicerat

EVERY SECRET THING

Ronnie och Alice är två små tjejer, båda lite utstötta och annorlunda, dock på olika vis. Ronnie är en udda enstöring, Helen den lite mulliga som kör med sin mamma Helen (Diane Lane) och verkar gilla att bli behandlad som prinsessan på ärten. Helen verkar dock tycka (mer) om Ronnie och ”tvingar” flickorna att umgås.

På väg från ett kalas går nånting jättefel. Ronnie och Alice går förbi ett hus med ett skrikande barn i en vagn och ingen vuxen människa syns till. Helt sonika tar dom barnet, rövar bort det och ett tag senare hittas den lilla babyflickan död. Både Ronnie och Helen döms till sju års ungdomsfängelse och när filmen drar igång på riktigt är tjejerna ute från fängelset, har precis fyllt 18 och försöker på varsitt sätt hitta tillbaka till nån form av vanligt liv.

I samma veva försvinner ännu ett barn spårlöst och vilka blir misstänkta? Jo, Ronnie (Dakota Fanning) och Alice (Danielle Macdonald) såklart. Utredningen hamnar på den målmedvetna polisen Nancy Porters (Elizabeth Banks) bord och det är inte en kvinna som backar i onödan.

Om man bryr sig om A-märkning och Bechdeltest så är det här en film som kammar hem full pott. Manuset är skrivet av min favorit Nicole Holofcener efter en roman av Laura Lippman och filmen regisserad av Amy Berg (hennes långfilmsdebut).

Männen i filmen spelar andra fiol på alla plan, dom som är med är egentligen inte med av någon direkt anledning och hade kunnat strykas helt utan någon märkbar skillnad för filmens handling/känsla.

Blir du nyfiken på filmen så finns den att hyra på Itunes.

Publicerat

HORRIBLE BOSSES 2

Vissa filmer ska man helst inte se sittandes i ett flygplan. Filmer som frammanar ljud som passagerare runtomkring kanske inte helt uppskattar. Näää, jag tänker inte på ”vuxenfilm” nu, jag tänker på tokroliga komedier, något som Horrible Bosses 2 ändå måste klassas som.

Det är svårt att misslyckas helt med en film som har Jason Bateman, Jason Sudeikis, Charlie Day, Christoph Waltz, Chris Pine, Jamie Foxx, Kevin Spacey och Jennifer Aniston i rollistan. Klart det är många roliga scener, klart det är charmigt, klart skådisarna är avslappnade och sköna, det känns som dom improviserar ibland, speciellt när en del scener blir så sjukt långa att grundskämtet som säkert var kul känns heeeelt urvattnat.

Vid närmare eftertanke känns hela filmen som en tämligen blek kopia av första filmen. Den var roligare. Den här filmen har sina stunder men det var ganska långt mellan skratten. Jag undrar om flygplanspassagerarna i min närhet tyckte detsamma…

Publicerat

WHEN ANIMALS DREAM

Jakob Oftebro spelade en av dom manliga huvudrollerna i filmen Så ock på jorden och det var letandet efter hans namn som fick mig att springa på den här filmen. Outgrundliga äro de filmiska irrvägarna men icke desto mindre spännande.

Marie (Sonia Suhl) är sexton år och bor på en liten (dansk) ö. Hennes mamma (Sonja Richter) är svårt sjuk och pappan (Lars Mikkelsen) tar hand om henne medan Marie jobbar extra som fiskrensare. Men Marie är inte heller frisk. Hon går till doktorn, nåt är fel. Hon känner sig annorlunda och hon blir mobbad och slagen på jobbet av killar som tycker hon är udda. Daniel (Jakob Oftebro) däremot, han tycker att Marie är söt och dom börjar träffas litegrann och Marie….Marie vill mest käka kött.

Jag får känslan att det här är en film gjort med mer hjärta än budget (vid närmare koll har dom haft tre miljoner dollar att röra sig med) men jag gillar stämningen jättemycket, jag tycker Sonia Suhl är väldigt bra i rollen, underspelande på nåt obehagligt men skönt sätt och effekterna är sparsmakade men effektiva.

Jag tycker det här är en sevärd liten film i all sin anspråkslöshet.

Publicerat

EXPENDABELLES 3.0

Om Zoë Bell ringde och ville bjuda mig på rabarberpaj och prata om livet skulle jag fundera ungefär en nanosekund innan jag tackade ja. Hon är bland det coolaste som finns vad gäller kvinnliga skådespelare i actionfilmer för hon är cool är PÅ RIKTIGT.

Bell jobbar som både skådespelare och stuntkvinna, hon började sin karriär som ”stuntdubbel” för Lucy Lawless i TV-serien Xena: Krigarprinsessan i mitten av 90-talet för att sedan bli handplockad av Quentin Tarantino som stuntkvinna till Uma Thurman i Kill Bill-filmerna. Sen dess har hon setts (men ändå inte) i en mängd filmer och senare i år (eller i januari i Sverige) får hon äntligen en riktig roll att bita i, den som Six-Horse Judy i Tarantinos The Hateful Eight.

Zoë Bell är en av anledningarna till att dagens film funkar så pass bra som den gör. Brigitte Nielsen är den andra. Som badasskvinnan Ulrika får den långbenta danskan chansen att spela över på ett nästintill charmigt sätt och Bell är bara stenhård och har på sig funktionella jag-ska-slå-sönder-dig-som-faaan-kläder.

Att den svenska titeln är Expendabelles 3.0 gjorde att jag hittade till filmen, Mercenaries säger mig liksom ingenting. Det jag önskar är att jag fick se en välgjord påkostad riktig Expendabelles, en med tuffa äldre duktiga och stora kvinnliga skådespelare i rollerna. Daryl Hannah, Pam Grier, Ellen Barkin, Kim Basinger, Jamie Lee Curtis – den typen av kvinnor. OCH Zoë Bell! Hon skulle passa in även med rabarberpaj i mungipan!

Publicerat

TESTAMENT OF YOUTH

Det är svårt att visa passion för en påse brasved, till och med om man heter Alicia Vikander.

Vikander är en ynnest att skåda i vilken film hon än är med i men Kit Harrington (ja, Jon Snow), trots att han försöker le och ler med hela munnen så att varenda kvadratmillimeter av garnityret syns så ler han inte med ögonen och därmed känns han ungefär lika livfull som den där torra packen björkved i entrén på någon förorts-Coop.

Det är synd. Kärleken mellan Alicia Vikanders Vera Brittain och Kit Harringtons Roland Leighton är nämligen grundpelaren på vilken Testament of youth är byggd, filmen som är baserad på Brittains memoarer från tiden under första världskriget när hennes enda dröm var att som ung kvinna komma in på en utbildning på Oxford men vars livsuppgift blev att överleva männen som dog runt omkring henne och berätta deras – och hennes – historia.

Veras bror Edward spelas av Taron Egerton (från Kingsman) och hennes vän Victor av Colin Morgan (han som ser ut som Benedict Cumberbatchs lillebror, han som är med i andra säsongen av The Fall) och jag hade önskat att någon av dom bytt plats med Mister Vedklabbe, vilken boost för filmen, vilken handbromsvändning i 80 knyck för kärlek och passion det hade varit!

Testament of youth är – vad man än kan försöka läsa in mellan mina rader – en bra film. 129 minuter film kändes som 129 minuter film och jag hade rätt mysigt hela vägen. Regissören James Kent har fin fingertoppskänsla både i det stora och i det små och Alicia Vikander äger varenda scen hon är med i, vilket är många. Kanske till och med alla.

Publicerat

HEAVEN IS FOR REAL

En film som är baserad på en verklig historia om en treårig pojke som säger sig ha hamnat i himlen och träffat Jesus när han under en operation dog för en stund,  kan man ta en sån på allvar? Ja…jo det tycker jag nog.

Filmen är baserad på bästsäljaren ”Heaven is for Real: A Little Boy’s Astounding Story of His Trip to Heaven and Back” skriven av Todd Burpo och Lynn Vincent. Todd Burpo är den lille killens pappa, i filmen spelad av Greg Kinnear.

Todd är pastor i Imperial, Nebraska, en omtyckt sådan vars gudstjänster är enormt välbesökta. Han är en enastående talare som väver in religionsfrågor, Gud och Jesus på ett mänskligt sätt i allt han säger.

Så blir hans treårige son Colton (fruktansvärt taffligt spelad av Connor Corum, om man nu får säga så om ett litet barn utan att få dålig karma) plötsligt sjuk och behöver akutopereras. Läkarna tror inte att hans liv går att rädda. Pojkens mamma Sonja (Kelly Reilly) ringer till församlingens starka kvinna Nancy (Margo Martindale) och ber henne att be en bön för Colton. Sonja ber henne även att ringa runt till sina vänner för att gemensamt be för Colton och vi får se hur hela samhället sluter upp för att andlingen skicka styrka till Colton.

Colton klarar sig mirakulöst men nånting har hänt honom. Han vet plötsligt saker han inte borde kunna veta, han har sett människor som är döda och han pratar om himlen. Todd blir förvirrad. Sonja blir förvirrad. Nancy blir förvirrad. Hur skulle det se ut om Todd började predika om sånt hans son upplever som sant?

Jag fastnar med en fråga i huvudet som inte riktigt vill släppa. Hur kommer det sig att hela världen accepterar att religiösa människor pratar om Gud och Jesus, himmel och helvete alldeles öppet fast dom uppenbarligen inte kan veta om han/hon/den/det finns men när personer (troende som ateister) som faktiskt varit med om något övernaturligt/andligt på riktigt berättar om sina upplevelser så får denne oftast nån ”mumbojumbostämpel” i pannan och klassas som ett mindre….freak?

Så jo. Jag tar filmens handling på allvar även om det är svårt att titta på den unge Colton utan att få ilningar längs ryggraden. Greg Kinnear och Kelly Reilly väger dock upp en del.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SEMESTER

Semester. Vad är det? Närå, jag är inte bitter över en sommar med minimal ledighet, jag undrar mest sådär överlag. Vad ÄR semester, vad betyder det?

Jag roade mig med att googla ordet och hittade till ett forum där just detta diskuterades. Förutom ordets innebörd fick jag en del andra svar.  ”Jag ser semester som att vara hemma och ha skoj och spela utan att göra något annat än det.” ”Ledighet, sol, rehab, och o -kontakt med arbetet.” ”Mobilen används sparsamt”. ”På semestern vill man kunna ladda batterierna (bildligt talat och inte tjänstetelefonens batterier hehe) och det man gör skall kännas avstressande, avkopplad från jobbet.”

Jag inser att jag inte kommer någon vart. Semester för mig verkar inte vara vad semester är för många andra så jag lägger ner tanken på att få fram nån slags universell sanning. Istället beger jag mig in i filmens förlovade land och ser några filmer som handlar om just semestrar, fast på lite olika sätt.

 

What We Did on Our Holiday (2014)
Regi: Andy Hamilton och Guy Jenkin

Jahopp. Det där gjorde Abi (Rosamund Pike) och Doug (David Tennant) och deras asjobbiga barn på sin semester. Dom vuxna betedde sig som pissdåliga soon-to-be-separerade föräldrar, barnen var uppenbart skadade av föräldrarnas agerande och nu ska dom på besök hos en cancersjuk morfar (Billy Connelly) som vägrar säga att han är sjuk i en film så svintråkig att jag hellre vill jobba ihjäl mig än ha ledig tid att använda till filmtittande som gör mig halvsidesförlamad av uttråkning.

.

.

The Wackness (2008)
Regi: Jonathan Levine

Luke Shapiro (Josh Peck) har precis gått ut High School. Han försörjer sig som knarklangare och tycker det är rätt piss att inte ha nån skola att gå tillbaka till. En hjälp blir att prata med terapeuten Dr Squires (Ben Kingsley), en man som nyttjar droger öppet och utan att skämmas. Dr Squires har en styvdotter vid namn Stephanie (Olivia Thirlby) som Luke kärar ner sig i men det är inte riktigt ömsesidigt.

Om man har två miljarders semesterfilmer att välja mellan så väljer jag två på raken som är rent usla. The Wackness klarar livhanken på grund av Ben Kingsleys närvaro men det är knappt han orkar ro den lilla båten. Framförallt blir jag förbannad på mig själv som tänkte att det var en spännande film jag hittade eftersom den var regisserad av mannen som gjorde När lammen tystnar. Är jag född igår eller??? Det enda Jonathan Levine har gemensamt med När lammen tystnar-regissören är att dom har samma förnamn. Han heter Jonathan Demme.

 


Länge leve Bernie (Weekend at Bernie´s, 1989)
Regi: Ted Kotcheff

Jag tänkte om här. Min plan var att se Alfonso Cuaróns film Din morsa också! (Y tu mamá también) som tredje film till temat men jag var så jävla trött på skitfilmer att jag fick smått panik. Nu är det visserligen ingenting som tyder på att just den filmen ÄR dålig men jag vågade inte riktigt chansa. Vad skulle jag se istället?

Jag fick ett tips, ett tips på en film som kan ”göra en hel sommar”. En semesterfilm som handlar om ett par snubbar som hamnar riktigt i skiten när dom blir bjudna till chefens sommarställe över en helg och ingenting går som planerat, vare sig för grabbarna eller deras chef Bernie. Så jag såg den och jag skrattade och det var så JÄVLA befriande skönt att se en film som är hundra procent icke bajsnödig, som tillåter sig vara tokig, galen, pinsam, dum, överdriven och helt enkelt skitrolig.

Så jag håller med tipslämnaren om att filmen är ett ”hysteriskt skrattanfall i sommarnatten”. Jäkligt skön semesterfilm även om man, som jag, inte haft nån semester att tala om.

I avsnitt 41 av podcasten Snacka om film snackar jag och Steffo om just denna film.

Eftersom dagens filmspanartema är SEMESTER så har en hel del av mina filmspanarvänner skrivit om samma sak. Klicka dig vidare in på deras bloggar för att se hur dom närmat sig ämnet.

Jojjenito
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Movies-Noir
Har du inte sett den
Absurd Cinema

 

Publicerat

LOST RIVER

När Ryan Gosling skriver och regisserar en film, då tittar man. Det är sen gammalt. Jag tror det gick att tyda redan bland runorna på Rökstenen faktiskt.

Lost River är Ryan Goslings första film men jag kan lova att det inte blir den sista. Med nästan övertydlig inspiration från David Lynch och Nicolas Winding Refn lyckas han göra en film som ändå känns helt egen. Berättelsen om den lilla fattiga familjen i den nedgångna staden Lost River är kantad av suggestiv musik, fantastiskt färgsatta scener och ett persongalleri som hade platsat i vilken Lynchfilm som helst.

Mamma Billy (Christina Hendricks) försöker få ihop pengar så hon kan behålla huset som är belånat långt upp över nocken, huset som som ligger i en stad ingen vill bo i. Alla som har minsta möjlighet att flytta – att fly – gör det. Äldsta sonen Bones (Iain De Caestecker) säljer koppar på skroten för att hjälpa till ekonomiskt och när han inte gör det hänger han med Rat (Saoirse Ronan) som bor med sin mormor och råttan Nick.

Billy får ett något annorlunda jobberbjudande av bankmannen Dave (Ben Mendelsohn) som hon till slut inte kan tacka nej till samtidigt som Bones hittar en hemlig ingång till en undervattensstad och jag sitter med stora ögon och undrar vad tusan det är jag tittar på.

Det finns en hel del suggestiva, konstnärliga, närmast poetiska filmer att jämföra med om man är på det humöret och det är omöjligt för mig att inte tänka Only God Forgives, Blue Velvet och Under the skin. Av nån anledning brukar jag hamna på betyg 3 när jag ser filmer som dessa, jag uppskattar filmerna för att dom utmanar mig men dom ruskar inte om mig i hjärtat, magkänslan blir liksom inte matad ordentligt. Det är mer ögongodis än någonting annat för mig men jag inser samtidigt att när filmer av den här typen hittar in i magen, då kan det verkligen bli ett filmiskt minne för livet. Å andra sidan, när ingenting med filmer som dessa klickar kan man lika gärna stänga av eller helt enkelt…hata den.

Jag hamnar som sagt nånstans mittemellan här. Ett par av scenerna har jag sett om flera gånger, helt fantastiska scener (den första med Eva Mendes och en scen som börjar på en bensinstation och slutar med Nick) som utplockade ur sitt sammanhang tveklöst får 5-plus. Det som gör att slutbetyget blir en stark trea är att jag känner mig distanserad. Jag tittar på tavlor, otroligt vackra tavlor, välkomponerade stilleben men jag känner ingenting. Om det är mig eller Ryan Gosling det är ”fel” på har jag ingen aning om. Det troliga är – ingen av oss.

Lyssna gärna på Filmmixern-killarnas unisont hyllande av filmen eller läs MovieZine-Alexanders förklaring till varför filmen för maxbetyg. Jag fattar verkligen att filmen filmen kan klicka bigtajm för många, jag är bara inte där än själv.

Publicerat

JOHAN FALK 12: ALLA RÅNS MODER

En äldre man blir misshandlad i sitt hem av två omaskerade män som letar efter en ritning. Ett enormt stort rån planeras och Seth Rydell (Jens Hultén) är inblandad. Mer än så ska jag nog inte avslöja, det blir dumt, det finns lite för mycket som kan spoilas.

Det stora plusset med denna filmserie är att allt känns väldigt autentiskt. Folk pratar som folk pratar, folk beter sig som folk beter sig, det är ingen skämskuddevarning på taffliga dialoger eller konstig ”pratsvenska”. Effekterna är välgjorda, blod ser ut som blod. Dessutom är musiken outstanding, cool och pulshöjande. Bengt Nilsson har verkligen gjort ett jättefint jobb med den.

I den här filmen är Simon J. Berger med och han pratar nån form av tveksam skånska som glöms bort mer och mer ju längre filmen går. I vilken ”vanlig” film som helst hade jag knappt höjt på ögonbrynen men här blir det en ”grej”, nåt som tar mig ut ur bubblan. Det är lite synd samtidigt som det egentligen är en petitess i sammanhanget, han har ingen framträdande roll direkt.

Alexander Karim blir med sin polis-Niklas ett lite komiskt inslag, han är så jävla nördig och besserwissrig att det inte går att göra annat än att flina. Det kan också vara hans roll som Vanheden i Jönssonligan som skiner igenom. Bra är han i vilket fall. Han har, liksom Joel Kinnaman, en blick som bränner genom TV:n.

Manus: Tage Åström
Regi: Anders Nilsson