Kategori: 2014

Publicerat

WILD TALES

Mycket konstigt har jag sett på film i mina dar men jag har aldrig förut sett en man bajsa på en bilruta. Ibland räcker det med något så simpelt som detta för att en film ska få ett konstnärligt mervärde i mitt huvud. Eller kreativt mervärde kanske snarare för så värst konstnärligt var det inte. Ganska äcklig faktiskt. Vilka kluttar sen!

I lördags skulle Filmspanarna ha sett Chappie, det hade Sofia bestämt sedan länge.  Men SF ville annorlunda och gjorde ett visningsschema där Chappie endast gick på kvällstid så det sprack. Tyvärr. Jag hade gärna sett Chappie. Robotar är fina.

Plan B blev den argentiska filmen Wild Tales, en av årets Oscarsnominerade Bästa utländska film-filmerna. För egen del kändes det som en riktigt bra Plan B, jag hade hört mycket gott om filmen och det kändes lite spännande att se en film från Argentina som beskrivits som en blandning av Almodovar och Tarantino. Det finns sämre regissörer att jämföras med.

Wild Tales är en episodfilm. En kortfilmsfestival i koncentrerad form om man så vill. Sex kortfilmer som – i min tolkning – handlar uteslutande om hämnd och med mest fokus på kränkta män i diverse fordon. Bortsett från en ilsk servitris, en kvinnlig kock med förkärlek för råttgift och en nybliven men inte helt stabil brud är enkom män i huvudrollerna. Män i kostym. Förfördelade män. Missförstådda, svikna, förbannade karlar. Alltså förbannade som i betydelsen arga.

Dessa sex episoder är av verklig skiftande kvalitet. Några är på gränsen till sömnpiller, ett par är riktigt bra och en – den med den bajsande mannen – är SUVERÄN! Just den sistnämnda delen påminner mig mycket om Quentin Dupieux filmer och om jag ska betygssätta filmerna i filmen är den en solklar 5/5.

Det som förhöjde hela filmupplevelsen ett extra snäpp för mig var att jag aldrig kände att jag kunde avkoda filmen. Jag visste inte vad jag skulle få se och hur skruvade episoderna kunde/skulle vara vilket är en av dom stora fördelarna med att se film från länder jag vanligtvis inte ser filmer ifrån. Så jag är riktigt nöjd med Sofias val trots baconchipsmarodör på raden framför och tre plusgrader i salongen.

 

.


Vad tycker filmspanarvännerna om Wild Tales? Kolla in deras bloggar.

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmitch

Jojjenito

Movies-Noir

Har du inte sett den?

Fripps Filmrevyer

Publicerat

GRACE OF MONACO

Grace Kelly, hollywoodskådisen och Alfred Hitchcocks musa, gifter sig 1956 med furst Rainier av Monaco och blir furstinnan Grace. En jämförelse med något i nutid skulle väl kunna vara om Emma Watson gifte sig med prins Harry och blev prinsessan Emma? Men det skulle aldrig kunna hända, eller?

Det finns många delar av Grace Kellys liv som känns intressanta nog att ha med om det ska göras en BOATS om hennes liv. Livet som firad skådespelerska i USA som i ett huj byts ut mot ett liv som adlig kändis i det lilla furstendömet i Europa. Hur hon fick ihop livet som mamma med att vara gift med en iskall och ständigt frånvarande man som hon inte verkade tycka särskilt bra om med att längta efter att arbeta men inte få. Och hennes död naturligtvis, bilolyckan, chocken, vad hände egentligen?

Olivier Dahan har gjort en film baserad på Arash Amels manus, ett manus som är ”fiktion men inspirerad av verkliga händelser”. En boats fast alltså inte en boats alltså. Vad är sant och vad är påhittat? Hela grejen med en film som denna (ja alla biopics förresten) försvinner om man känner att det man ser inte är sant. Varför då berätta om det, varför förvanska verkliga personers liv för att ”piffa till” historien, speciellt när det handlar om döda människor som inte kan försvara sig. Eftersom denna information står direkt i förtexterna kan man säga att det är med mild skepticism jag sätter mig ned för att se filmen.

Nicole Kidman, denna filmiska gudinna, finns det någon nu levande person som kan skrida som hon. Tänk att någon så full av plast ändå kan vara så enormt uttrycksfull. Hon upphör aldrig att förvåna mig. Fantastisk är hon, Nicole, enastående, supervacker, otroligt bra på sitt jobb. Hela hon är full av superlativer och tänka sig, hon lyckas gestalta Grace Kelly trots att hon inte är det minsta lik henne utseendemässigt. Det tar ett tag innan jag kommer in i känslan att det inte är Nicole jag tittar på men efter en stund ÄR hon Grace. Snyggt gjort, det borde vara en omöjlighet.

Filmen är filmad som en film om du förstår hur jag menar? Den är inte filmad för att kännas dokumentärt realistisk, den är filmad som att kännas som en 50-talsfilm. Förstärkta färger, dimmiga filter, perfekt scenografi från början till slut. Det är det som gör att jag, trots det bristfälliga manuset, ändå kan känna att filmen har ett värde rent ”titt-mässigt”. Den är snygg. Oklanderlig. Som en saga på nåt vis.

Betygsmässigt blir det en trea men det är ingen stark sådan. En tvåa för filmen och en extra fiffilura för furstinnan Nicole.

Sofia har också sett filmen.

Publicerat

SELMA

Martin Luther King var en spännande man som gjorde mycket gott för världen. Han var pastor, ledare för den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen under 1960-talet och fick Nobels fredspris 1964. Filmen Selma handlar om honom och den handlar om medborgarrättsmarschen som gick från Selma till Montgomery i Alabama 1965. Behöver jag tillägga så mycket mer än så?

Ja. Jo. Liiite mer kanske?

Selma är en klassisk BOATS, en film baserad på en verklig – och i det här fallet viktig – historia men det är också en film som jag känner att jag ”bör” se men egentligen inte är så värstans sugen på. Jag erkänner utan omsvep att hade den inte varit en av dom Oscarsnominerade Bästa film-filmerna hade jag skippat den, trots att David Oyelowo är med.

Oyelowo spelar Martin Luther King och utan att vara nån superpåläst MLK-kännare tycker jag Oyelowo är alldeles otroligt lik sin rollfigur. Och bra. Framförallt bra. David Oyelowo är en väldigt trivsam skådespelare. Varm liksom. Han känns hygglig.

Sen är det rätt intressant att se britten Tom Wilkinson som president Lyndon B. Johnson och Dylan Baker, superpeddot från Happiness, som J. Edgar Hoover i mixen av kända skådespelare som spelar mindre kända verkliga människor och tvärtom, tämligen okända skådespelare som spelar väldigt kända människor. Ett exempel på det sistnämnda är Nigel Thatch som Malcolm X.

Det kliar i huvudet, det gör verkligen det. Jag blir konfys å det grövsta. Filmen är väldigt snygg, ger nästan ett dokumentärt intryck i färger och känsla, många av skådespelarna högpresterar och det går verkligen inte att säga att historien inte är intressant. Så jag säger det, filmen ÄR intressant, den är bara inte intressant på det sättet att jag håller mig allert och pigg i psyket. Vi snackar nämligen 128 minuter nu, självklart är det en lååång film, va fan den är OSCARSNOMINERAD för Bästa film, klart den är lång.

[Tar en paus här och räknar på medel-speltiden på årets nominerade filmer: 132 min, 119 min, 165 min, 99 min (*ritar kors i taket*), 114 min, 128 min, 123 min, 107 min = medel-speltid på 123,38 min. Det var The Grand Budapest Hotel som ”höll nere” siffrorna]

Back from the paus.

Det jag ville säga var att jag fann filmen sövande, ja det gjorde jag. Och kanske till och med lite tråkig, fy på mig. Men jag är glad att jag har sett den för nu är det gjort. Tadam.

 

Publicerat

THE SKELETON TWINS

Dom är tvillingar, Milo och Maggie. Dom har inte träffats på över tio år men tvillingar är dom likväl, sånt går liksom inte att sudda ut. Milo (Bill Hader) ligger i ett badkar och har beslutat sig för att avsluta sitt liv. I en annan del av USA bor Maggie (Kristen Wiig) med sin man Lance (Luke Wilson) och dom lever ett liv som verkar vara rätt bra, sådär som dom flestas liv är om man inte känner till det som inte syns.

Jag blir lite ledsen av att The Skeleton Twins är en typ av film som ofta faller i glömska när den går upp på bio. Nu släpps den på DVD och jag är inte säker på att den når den stora publik den förtjänar nu heller. Bill Hader och Kristen Wiig är stora namn för alla som har koll på Saturday Night Live eller läster credits efter animerad film. Okej, Wiig känner nog många till i och med Bridesmaids men annars känns det som att dom båda är OTROLIGT bra jämfört med den sparsmakade uppmärksamhet dom får. Jag blir på gränsen till arg nu känner jag. Så många snoriga småungar och plutande tramspellar som exponeras på ljustavlor när vissa filmer har premiär och så finns det filmer som The Skeleton Twins som hamnar i PR-mässig radioskugga fast alla borde se den.

I mina ögon är The Skeleton Twins kantboll på en fullpoängare. Nu har jag bara sett den en gång men jag kan mycket väl tänka mig att jag kommer höja betyget vid en omtitt. Skådespelarprestationerna är alldeles underbara. Bill Hader som den homosexuelle Milo, han är fantastisk. Det finns en speciell scen i filmen som innehåller en viss låt, lite mim och dans, jag ler bara jag tänker på den (och här kan du se den scenen om du vill, det är ingen direkt spoiler). Kristen Wiig som Maggie är precis sådär komplext bradålig som alla vi människor är och Luke Wilson, har han någonsin varit bättre än här? Han är så himla fin, bara glad och…nöjd.

Jag tror faktiskt jag är kär i den här filmen. Ja. Så är det. Tokkär faktiskt.

Publicerat

WHAT WE DO IN THE SHADOWS

Hur funkar det praktiskt när ett gäng vampyrer delar lägenhet? Allt det där logistiska, sköts det per automatik utan tjafs? Alltså städning, diskning, matlagning, betala hyran, sopa bort skelettdelar, sanera blodklafsiga golv och sånt?

Vampyrerna Viago (Taika Waititi), Deacon (Jonathan Brugh) och Vladislav (Jemaine Clement) bor tillsammans med den riktiga oldisen i sammanhanget, Petyr (Ben Fransham). Petyr är typ 8000 år gammal och fräser mest. Viago är pedanten, ordningsmannen, han vill ha koll på grejerna och ställer klockan så han vaknar när solen gått ner. Deacon gillar att festa och Vladislav är den stora kvinnotjusaren.

Det är en väldigt charmig film det här. Finurlig. Rolig. Knasig. Egen. Uppfinningsrik. Jag fnissade gott filmen igenom. Jag gillar den, jag gillar den så pass mycket att den får en extra fiffilura för viljan, orken och kreativiteten att göra något nytt.

Flmr-Steffo har också sett filmen och jag tror mig veta att den fick honom att skratta en hel del. Här hittar du hans recension.

Publicerat

BEFORE I GO TO SLEEP

Christine (Nicole Kidman) har råkat ut för en olycka, tror man. Genom otaliga slag i huvudet har hon fått en ovanlig form av minnesförlust som innebär att hjärnan varje morgon liksom raderat all information från dagen före, från livet innan. Hon minns inte någonting. Det konstiga är att hon minns hur man klär på sig, äter, pratar, räknar, pratar i telefon, fungerar socialt. Men såna petitesser får man inte tänka på om man ska stå ut i 90 minuter med den här filmen.

Christines man Ben (Colin Firth) har varit så hygglig att han gjort en ”tavla” på väggen bestående av foton och post-it-lappar som ska hjälpa henne med minnet. Väggen ser ut som nåt som skulle kunna ses i Seven eller När lammen tystnar, fast det är gulliga pussbilder istället för lik. Han är väldigt lugn, väldigt pedagogisk. Dom har varit gifta i fjorton år och hon har lidit av denna ”dygnsdemens” i fyra år, ändå sitter han på sängkanten vaaaaaarje morgon och berättar saaaaaaamma historia dag efter dag efter dag. En annan hade bara FLIPPAT! Orka dra samma grej varenda dag!!!??? Men Ben är en god man. Eller?

Detsamma gäller Dr Nasch (Mark Strong) som ringer Christine vaaaaarje morgon och berättar saaaaamma sak. Har han inget liv? Inget riktigt jobb? Inga andra patienter? Vad är det med just Christine som får världen att typ stanna bara hon andas? Jobbig situation javisst men i verkliga livet hade hon inte fungerat alls.

Nu är det här inte verkliga livet MEN jag kräver ändå någon form av trovärdig ram om jag ska köpa storyn. Det finns ingen. Det är korkat till max det här. Spännande någon sekund här och där men annars blaj.

Nicole Kidman är självklart jättebra. Colin Firth och Mark Strong är båda okej och jag tror att S.J Watsons roman som filmens manus är baserat på är fullt läsbar. Det är nånstans mellan bok och manus det tokat till sig ordentligt.

Alltså o r d e n t l i g t.

Det är klart att filmen är tittbar men den är inte bra.

Verkligen i n t e bra.

Publicerat

DEAR WHITE PEOPLE

Den är både lättsam och tankeväckande, den är rolig och mysig, den är ytlig och tung, ja precis, filmen alltså.

Dear White People. Klurig film att skriva om det här. Antingen skriver jag om den ur rasbiologisk synvinkel, sprinklar texten med politiskt korrekta oneliners om genusperspektiv och får typ en halv promille av alla läsare att glida ur stolen och boka biobiljett med marschpuls och LP-skivor under dom orakade armhålorna. Eller så skriver jag att filmen är riktigt BRA, att den pendlar mellan en trea och en fyra, att jag fnissade gott, att 108 minuter bara svischade förbi och att filmen kändes himla fräsch och då kanske jag kan få både en och annan att se filmen. Svårt det där, hur ska man göra egentligen?

Att blanda upp det moderna soundtracket med Tjajkovskij Svansjön, Schubert, Bizet och Beethoven känns ögonbrynshöjande nytt på ett skönt sätt men ändå fullt normalt.

Det här är regissören och manusförfattaren Justin Simiens första långfilm och om jag ska jämföra honom med någon som spelar i samma liga får det bli Damien Chazelle, han som skrev och regisserade Whiplash. Man är inte bortskämd med originella originalhistorier nuförtiden, det är mycket remakes, skåpmat och boats, så Dear White People känns som en jättestor halstablett i ett förkylningssvullet svalg.

Alla skådisarna sköter sig men jag tycker Tessa Thompson sticker ut som Sam White. Henne kommer vi få se mycket av framöver! Hon är dessutom med i Oscarsnominerade Selma samt i den (av mig extremt) emotsedda Stallone-filmen Creed.

Jag är sugen på att se om Dear White People och kommer kanske revidera betyget efter det. Jag gillar´t!

Publicerat

CALVARY

”Första gången jag smakade sperma var jag sju år.”

Det är den första meningen som uttalas i filmen. Fader James (Brendan Gleeson) hör en man på andra sidan av den tunna väggen i biktbåset säga detta, beskriva hur han blev utnyttjad av en präst i unga år, våldtagen, förnedrad, trasig. Förövaren, prästen, är nu död men som den biktade mannen säger ”det är ingen vits att döda en dålig präst, det skulle inte ens vara en nyhet, men att döda en god skulle vara chockerande”. Han ger därför Fader James en vecka till i livet. Nästa söndag ska han skjutas nere på stranden.

”Att döda en präst på en söndag, det blir fint det.”

Vilken start på filmen! Fyra och en halvminut intro kan knappast göra mer nytta för en film än vad regissören och manusförfattaren John Michael McDonagh lyckas med här. Jag sitter som i ett skruvstäd och där sitter jag kvar i 98 minuter till.

Calvary är nämligen en film som på pappret låter tämligen träig. Gubbig kanske till och med. Brendan Gleeson är en habil skådis men han hör kanske inte till ligan som får mig att springa till biografen när det vankas en ny film. Efter att ha sett Calvary kommer jag tänka om.

Den filmiska berättelsen om Fader James är inte munter, helt ärligt är den i det närmaste kolsvart, men Fader James uppenbarelse och dom snälla ögonen gör att man står ut, att det känns en smula hoppfullt mitt bland alla byns mindre ”lyckade” invånare. Fotot är utsökt, musiken känslosam och birollerna är alla tillsatta med fingertoppskänsla. Chris O´Dowd, Kelly Reilly, Aiden Gillen och Dylan Moran briljerar och Domhnall Gleeson går knappt att känna igen (och ja, Brendan är hans riktiga pappa).

Calvary är för Brendan Gleeson vad Joe var för Nicolas Cage, en såndär film som omvänder skeptiker, som får oss att sitta med en microvärmd vetekudde innanför tröjan och känna glädje över att vi inte dissade en film osedd.

Jag blev fullständigt knockad av den, det är inget att hymla om. Om magkänslan får bestämma finns det bara ett betyg jag kan ge filmen för Calvary kommer hänga med mig länge, som ett filmiskt minne i min ryggsäck av fullpoängare. Den förtjänar att vara där, strax bredvid Joe. Så det så.

Fripps filmrevyer-Henke har också sett filmen. Här är hans recension.

Publicerat

PRIDE

Jag tittar på Pride och tänker att det är nåt fel på mig.

Jag vill pausa, lägga mig på en divan och analysera min mentala hälsa. Varför blir jag inte glad? Varför ropar jag inte ”Hallelujah Moment” och smackar upp fem fiffiluror i betyg? Det är ju en sån fin tanke det här att göra film av två av marginaliserade samhällsgrupper, varav den ena hjälper den andra när den har det tufft.

Organisationen Lesbians and Gays Support the Miners är precis som det låter, homosexuella som stöttar gruvarbetare under den brittiska gruvstrejken på 80-talet. Jag känner att den där meningen får det att klia i kroppen. VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? Det är härligt ju. Upp till kamp. David mot Goliat, tillsammans är vi starka, en för alla alla för en, hela grundförutsättningen för Pride borde passa mig som handen i handsken, hela soundtracket kryllar dessutom av 80-talsmusik.

Men nej.

Jag kapitulerar.

Det går inte.

Jag fattar grejen och jag förstår hyllningarna och jag tittar på ImdB och ser medelbetyget 7,8 och jag känner att alla andra har antagligen rätt men jag kan ändå inte strunta i min magkänsla som säger att filmen inte funkar. Jag blir inte glad av den. Jag känner mig inte upprymd och energifylld och jag är inte med i matchen. Det största med filmen är att den ens blev av, det kan inte ha varit någon självklarhet även om den är based on a true story.

Mitt tips: Se The Full Monty istället. En toppenfilm rätt igenom. Varför jag tokälskar den och gäspar mig igenom Pride kan jag dock inte förklara. Det är bara skillnad, inte svårare än så.

Sofia har också sett Pride och hon gillade den a lot. Jojjenito gillade den a bit less och Movies-Noir not at all (den kortaste recensionen någonsin på hans blogg?)

Publicerat

TWO NIGHT STAND

Vi har redan vant oss vid nästa generations regissör med efternamn Reitman (Jason, vars pappa heter Ivan) och nu kommer ännu en som går i sin pappas fotspår. Max Nichols har en pappa som heter Mike, eller hade, han avled i november förra året efter en mycket lång och trogen tjänst i filmbranschen.

[Det här har ingenting med dagens film att göra men jag HOPPAS det görs en film om Mike Nichols liv. 1939, åtta år gammal, flydde han med sin familj från nazityskland till USA och när han dör 75 år senare är han gift med en av USA´s mest kända TV-journalister Diane Sawyer och han har regisserat flera filmer som kan klassas som riktiga amerikanska klassiker.]

Men idag är det Max Nichols som får sitta vid köksbordet med en gungande taklampa framför ansiktet. Han har regisserat Two Night Stand (eller 2 Night Stand som den heter på svenska), en film som jag antagligen inte hade sett om det inte vore för Miles Teller.

Miles Teller är Jason i Rabbit hole, han är Miles i Project X, han är Willard i Footloose, Sutter i The Spectacular Now, Peter i Divergent och han är trumslagar-Andrew i Whiplash. Han är liksom….spännande. Ett nytt fejs, en bra skådis, nån att följa i takt med att han växer upp. Analeigh Tipton är ett helt nytt ansikte för mig trots att jag tydligen sett henne i både Lucy och Crazy Stupid Love. Här spelar dom Alec och Megan, två ungdomar som möts på ett raggsajt och bestämmer sig för att ses och ha sex.

Morgonen efter är hela New York alldeles insnöat och Megan kommer inte ut ur huset. Paniken växer, det visade sig nämligen att Alec inte var den skönaste killen på gatan. Vilken vettig kille kallar en tjej slyna liksom? Och nu tvingas dom att fortsatt umgås en dag till.

Two Night Stand är en harmlös liten film, en lagom sysselsättning i 80 minuter, den kräver inte så mycket engagemang och ger heller inte så mycket tillbaka. Lite som ett one night stand alltså. Ha ha.

Teller och Tipton har bra kemi och även om det är tröttsamt med amerikanska filmer som tjatar om att ett förhållande på nåt sätt är den enda riktiga meningen med livet så kan jag svälja det när det kommer i såhär pass bra paketerande portioner. Jag lägger helt enkelt till Max Nichols över nya regissörer att hålla koll på, nästa gång kanske han gör nåt med lite mer tuggmotstånd.

Publicerat

OUIJA

Nej. Alltså nej.

Samla ihop några vänner och lek anden i glaset på vardagsrumsgolvet istället. Det är garanterat läskigare än den här filmen.

.

.

.

 

 

Publicerat

MEN, WOMEN & CHILDREN

Jag tänker ganska ofta att jag skulle vilja ha en brandbil, en sån med hög brandstege och en liten korg på. Jag tänker att jag skulle vilja stå i korgen och trycka på knappen som för stegen upp mot himlen och när den är fullt uppfälld tittar jag ner. Där nere går människor, massvis med människor och tittar i sina mobiler. Livet pågår runt omkring men alla – ja, fanimej alla – befinner sig i en annan värld. Den virtuella.

Jag kan tänka mig att om jag står där i korgen och tittar ner så är flocken av mobilaktiva människor tämligen lika en zombieinvasion a la vilken World War Z-scen som helst, lite långsammare bara. Det går ju inte så bra att springa fort och fippla med mobben samtidigt (har jag märkt).

En scen i filmen Men, women & children påminner mig om brandstegetanken, en scen inifrån en skola. Att se små dialogrutor ovanför huvudena på mobilanvändarna förstärker känslan av att vi alla faktiskt är någon annanstans mentalt mest hela tiden.

Den här filmen är Jason Reitmans inlägg i debatten om hur livet ser ut för unga och medelålders, barn och föräldrar som är uppkopplade dygnets alla timmar. Det handlar om porrsurfning, om internetdejting, om en mamma med extremt kontrollbehov över sin dotters datorvanor och en mamma som symboliserar motsatsen genom att ständigt fotografera dottern i mer eller mindre explicita poser för hennes egen websida.

Jag tillhör Adam Sandlers allt mer reducerade fanclub och blir väldigt glad när jag ser honom i den här filmen som en nedtonad, skäggig och ordinär äkta man till Rosemarie DeWitt. Judy Greer, ständigt med en kamera i handen, är också väldigt bra liksom Kaitlyn Dever, ständigt övervakad av sin mamma Jennifer Garner.

Jag tycker Men, women & children är en bra film, dock kanske aningens lång. Jag såg den tillsammans med två sjuttonåringar och det gav ett klart mervärde till filmen att höra deras starka reaktioner på vissa scener (en scen på en toalett i slutet av filmen till exempel).

Jason Reitman har en hög lägstanivå som filmmakare och han fortsätter göra sevärda filmer, filmer som brukar tjäna på att ses om. Se bara på Up in the air. Den började på en trea, nu är det en fullpottare för mig. Även denna film kanske växer om jag ser om den?

Publicerat

TVÅ DAGAR, EN NATT

Jag var arbetslös några månader typ 1996 och jag kan lova att jag tänker tillbaka på den tiden i alla fall någon gång i veckan.

Jag hatade det. Jag tror aldrig jag mått så dåligt. Jag mådde piss för jag blev behandlad som paria på Arbetsförmedlingen, jag mådde skit för att jag satt fast i en situation som var svår att kontrollera på egen hand,  jag hatade dessa ständiga frågor och påtvingade sök-detta-jobb-annars-drar-vi-in-a-kassan-hotbrev i brevlådan och sällan har väl en tidning varit mer ångestframkallande än Platsjournalen.

Självförtroendet var som på ett mobbat pärons nivå ungefär. Ända sedan dess har jag känt glädje när jag går till jobbet även om alla jobb jag haft inte alltid varit superkul. Alternativet däremot, fy fan. Jag får (som mina tonåringar skulle ha uttryckt det) ”panne” bara av tanken.

Sandra (Marion Cotillard) har också ”panne”. Hon kommer bli av med jobbet, ja, så är det. Arbetskamraterna kommer få 1000 euro i bonus och hon själv blir arbetslös. Den krassa verkligheten. Hennes enda räddning är om hon lyckas få alla arbetskompisarna att tacka nej till bonusen för att på så sätt ”rädda” kvar sitt eget jobb.

Sandra gör hembesök till sina kollegor, pratar med dom, försöker få dom att förstå och känna med och för henne. Det är det filmen går ut på. Föga underhållande att titta på men lite tankeväckande är det allt att Sandra ser detta som sin enda utväg. För mig personligen känns det jättekonstigt, jag skulle hellre äta gräs ett halvår än förnedra mig på det sätt Sandra gör. Men det är jag det, jag är inte Sandra och det är henne filmen handlar om, I know.

Marion Cotillard är bra, det är hon alltid men filmen hade jag faktiskt kunnat klara mig utan.

Publicerat

THE DOUBLE

The Double är en ohyggligt svår film att förklara och en än värre film att bedöma.

Jag såg filmen i korta stötar, det var som om hjärnan inte kunde ta till sig allt på en gång. Jag såg en kvart, stängde av. Jag började om kvällen efter, såg tjugo minuter, somnade. Kvällen efter lyckades jag se trettiofem minuter innan det var gonatt. Sakta men säkert betade jag av den och vid sjunde tittningen tog jag mig från början till slut. Sen var jag det. Slut.

Jävlar alltså, det här är en film som både tar och tär och den ger inte så värst mycket tillbaka, helt ärligt. Jo, den ger en del att tänka på och den ger mig nånslags nyförälskelse i Jesse Eisenberg. Eisenberg har för mig mest varit en skådis som gör det han ska och samtidigt levererar sina monologer med ett jävla tempo. Här blir han nånting mer, här blir han större än sig själv, han blir en GIGANT.

Eisenberg gör så mycket med sin roll här att det känns som han står i ett vägskäl. Beroende på vad han väljer för film härnäst kan han gå från en indiekändis till en av dom allra största. Efter en glimt på IMDb känner jag en fnysning röra sig genom näsan. Han spelar alltså Lex Luthor i storfilmen Batman v Superman som kommer 2016 och det kan ju blir hur som helst. Det kan bli som pingvinrollen blev för Danny DeVito eller som Jokern blev för Heath Ledger. Hur det blir för Jesse, ja den som lever får se.

The Double är Jesse Eisenbergs film rätt igenom. Mia Wasikovska spelar den kvinnliga huvudrollen men det är bara en andrafiol med otvättat hår, inget mer än så. Är Mia Wasikovska den kvinnliga versionen av Paul Dano?

Genremässigt jämförs The Double med Enemy vilket känns rätt rimligt. Filmerna kom ungefär samtidigt och i den ena filmen spelar Eisenberg två personer och i den andra är det Jake Gyllehaal som spelar mot sig själv. Båda filmerna är mörka och kräver en del av oss som tittar och för egen del tilltalas jag av båda.

Enemy är ett mästerverk i mina ögon, The Double når inte upp till samma höjder men det är bara att kapitulera för det faktum att jag är våldsamt förtjust av denna typ av tvillingfilmer. Det finns nämligen en till film som platsar in i detta gäng, David Cronenbergs Dubbelgångare från 1988. Efter en snabb summering ser jag att mitt medelbetyg för dessa tre filmer är hela 4,7! Hör jag en synål falla nu?

Publicerat

ANNABELLE

Som fotbollsintresserad gör det mig extra glad att se Elfsborgs stolthet och den före detta landslagsspelaren Anders Svensson göra entré på vita duken.

Nej, jag försöker inte vara tarvlig och jämföra honom med en porslinsdocka med överdimensionerade ögon, jag tänker på den manliga huvudrollen i filmen Annabelle, Ward Horton, som i dom flesta vinklar ser ut som en karbonkopia av Anders Svensson.

Den kvinnliga huvudrollen Mia spelas av en kvinna med förnamn som ser ut som en tanke: Annabelle Wallis. Hon liknar både Veronica Maggio och Viktoria Tolstoy – och är en jättebra skådis! Den äckliga dockan däremot, den påminner jättemycket om den äckliga inlåsta dockan i The Conjuring. Jahaaaa! Det kan bero på att det ÄR samma docka.

Det här är alltså berättelsen om Annabelle, dockan från helvetet som ensamt lyckas få inte bara ett utan två hem besatta. Det här är också berättelsen om gravida Mia som har den (på många sätt) osedvanligt dåliga smaken att samla på porlinsdockor och det är berättelsen om John, pappan med dom beiga byxorna som faktiskt bara försöker vara snäll.

Annabelle utspelar sig någon gång på 60-talet, alltså innan The Conjuring. Snyggt pastellig scenografi, schyssta svart-vit-rutiga golv, Mia har gulliga skräddarsydda hemmafrudräkter,  John är klädd som en Man med skjorta och pressveck på finbyxorna och fika serveras i porslinskopp på fat.

Det är en rätt trevlig film det här. Det finns inget särskilt att klanka ner på men heller ingenting att direkt tokhylla. Annabelle är en funktionell rysare som bjussar på några scener som är rejält läskiga och om den kan göra nåt gott för eftervärlden så kanske den kan få någon människa att tänka två gånger innan det inhandlas en porslinsdocka. Utbud och efterfrågan. Om efterfrågan minskas kanske utbudet av porslinsdockor försvinner helt så småningom.

Du fina värld vad härligt det vore.