Kategori: 2014

Publicerat

PADDINGTON

Att gå och se en riktig film på bio med en liten knatte för allra första gången är en stor grej, i alla fall för mig. Barnet i fråga minns antagligen inte mycket av den speciella dagen eller filmen men det är där vi kommer in, vi vuxna, vi som kan berätta när barnet växt upp en smula.

Jag minns första långfilmen jag såg på bio med min dotter som om det var igår, jag minns tyvärr inte lika tydligt den första jag såg med min son. Skyller på småbarnsgegga i huvudet, jag vet inte vad det annars skulle bero på. Men i söndags var det dags igen, dags för min treåriga gudson att göra entré i en riktig biosalong. Paddington kändes på pappret som en helt perfekt film att börja med. Lite galen, lite spännande, rolig, mysig, en söt björn och riktiga människor i dom andra rollerna.

Det visade sig bli ett alldeles utsökt val av premiärfilm. Han skrattade högt, han satt still, han ratade popcornen (yäääääy!) och han började inte skruva på sig förrän det var endast tio minuter kvar.

För egen del minns jag Paddington från när jag var liten. Tecknade filmer med en trevlig berättarröst och en gullig liten björn med marmeladmacka under mössan. När jag blev större och började spontanåka till London lite nu och då köpte jag ofta med mig en Paddington-bok med mig hem. Otroligt charmiga böcker.

Paddington anno 2014 har kvar en hel del av originalcharmen trots är historien är omgjord så den passar nutida barns krav på CGI-animerade actionscener och en björn som ser helt autentisk ut. Hade gamla Paddington gått på bio hade ungarna sannolikt simultant sovit middag.

Nu såg vi filmen med svenskt tal men det kändes ändå bra att se Hugh Bonneville som pappa Henry Brown, Sally Hawkins som hans fru Mary, Julie Walters som hushållerskan Mrs Bird och Nicole Kidman som den onda Millicent. En bra cast i en bra film. Betygsmässigt landar den på en mycket stark trea. Klart sevärd för både barn och vuxna.

 
Minns du detta?

Publicerat

WILD

Förra året kom Tracks, en film om en kvinna som går genom halva Australien endast med några kameler som sällskap.  För några veckor sedan hade Wild biopremiär, en film om en kvinna som går The Pacific Crest Trail, över 160 mil amerikansk vildmark med allt vad det innebär av oberäknelig natur, vilda djur och sexistiska hillbilles.

Det här är två filmer som vid första anblicken har många beröringspunkter men för mig som tittar blev det som Yin och Yang. Tracks berörde mig inte ett dugg, jag satt mest och funderade på alla varför jag ville ha svar på. Varför känner hon att hon behöver göra den här vandringen, den här inre resan? I Wild får man reda på varför, vad som hänt Cheryl Strayed, vad som gjort henne till den hon är och vad som får henne att packa den där jätteväskan och gå alla dom där milen med blodiga skavsår och lösa tånaglar.

När jag såg Tracks satt Joel bredvid mig. Jag trodde att han småsnarkade sig igenom hela filmen men inget kunde vara mer fel. Han grät. (Läs hans fina text om filmen och det här med att gråta på bio här). När vi pratade om filmen efteråt kände jag ett sting av avundsjuka, det är något så fysiskt och mentalt renande att reagera så på en film men det är väldigt sällan det händer.

När jag tittar på Wild har jag ingen på platserna bredvid mig. Det är jag glad för. Jag är också glad att jag ser den direkt efter jobbet med bilen i parkeringsgaraget precis under biografen och klädd i den inte superrena jobbtröjan vars ärmar inte direkt är renare när filmen tagit slut. Jag hade nämligen inte en tanke på näsdukar och inte en enda servett hade letat sig ner i väskan så jag satt där i två timmar med tårarna rinnandes och ingenting annat att torka dom från början sminkade ögonen med än tröjärmen. Det var en annorlunda känsla, nästan lite hobo-varning faktiskt.

Jag kände mig helt enkelt ganska smutsig under filmens gång men när jag kom hem, tvättade av ansiktet med ljummet vatten, torkade mig med en nytvättad handduk som doftade sköljmedel, stod i ett varmt badrum i en hemtrevlig lägenhet som är min med en skitig tröja som är skitig för att jag har ett roligt jobb som ibland inkluderar färgstänk på kläderna, när jag tittade mig i spegeln så kände jag mig…ren. Jag kände mig lätt. Jag kände mig som Cheryl efter den där personlighetsstärkande vandringen. Fan, jag har också gjort en vandring, jag har gjort min vandring, på mitt sätt, av mina egna skäl och även om jag inte tappade stortånageln för att komma fram så gjorde jag andra saker, sånt som var viktigt och behövligt för mig.

Att leva är att ibland behöva gå jävligt långt i för trånga skor men leva är också vetskapen om att man kan ta av sig skorna och vifta med tårna. Ibland väljer man det ena, ibland det andra och ingen som inte gått i just mina skor kan förstå varför.

Så Wild blev för mig vad Tracks var för Joel. Jag fattade grejen. Den nådde in i mig. Wow alltså.

 

Publicerat

THE JUDGE

Jag tänker mig att jag sitter i ett litet tält eller möjligtvis i en igloo, en uppvärmd sådan.

Jag sitter i en fåtölj, en såndär gammal insutten härlig pjäs med hög rygg, en sån man kan gömma sig i, lägga upp armarna på varsitt rejält armstöd och sen luta huvudet bakåt och bara blunda. Det är som att befinna sig i en kokong, ett skydd mot världen, den som är där ute och inte alltid är så enkel att handskas med.

Ibland när jag läser en riktigt bra bok kan det kännas som att jag sitter i den där fåtöljen i det där tältet även om sanningen är att jag sitter dubbelvikt över en tallrik fil vid köksbordet för att jag inte kan sluta läsa. När jag ser en film som fullständigt får mig att mentalt tappa hakan hamnar jag också där. I bubblan liksom. Som om jag tittar på filmen genom ett stort svart plaströr och ingenting utifrån kan ta sig in, vare sig ljud, ljus eller mina egna fladdriga funderingar.

Det är sällan jag upplever att en film har ett sådant välskrivet manus som jag känner nu. Det är imponerande hur många historier, relationer och trådar som går att trycka in på 140 minuter film när det görs med sån finess som här. Persongalleriet är magnifikt och skådespelarprestationerna gör mig alldeles….trött på att det fattas så många superlativ i det svenska språket. Det går inte att förklara, det blir bara floskler och floskler blir i detta fall så väldigt…fjuttigt.

Tack Robert Downey Jr, Robert Duvall, Vera Farmiga, Vincent D´Onofrio, Billy Bob Thornton och Jeremy Strong för upplevelsen, för att jag ännu en gång i mitt liv får uppleva den euforiska känslan av att sitta i den nedsuttna gamla fåtöljen i den alldeles lagom varma igloon, se människor framför mig som jag inte känner, helt andra städer, andra liv men ändå känner jag på nåt sätt igen mig. Blir lite klokare. Förstår.

Jag är lite gråtig nu. Både skakad och rörd. Glad också. Och häpen. Film alltså, jag blir så jävla lycklig.

Publicerat

MAGIC IN THE MOONLIGHT

Charmiga Emma Stone. Charmiga Colin Firth. Charmiga Simon McBurney.

En historia om att inte tro på sånt som inte finns, om att vilja tro på det man ser och känner, om rädslan för att ens egen sanning kanske inte är den enda, om att föra andra bakom ljuset och om att hitta sin plats i livet.

Förra årets Woody Allen-film är ingen himlastormande upplevelse men småputtrig i all sin woodyiskhet. För egen del blev jag förvånad över hur svag personkemin mellan Stone och Firth är men 28 års åldersskillnad kanske gör sitt till? Det är kanske inte helt självklart att det ska osa värsta hardass-romantiken mellan en väldigt ung kvinna och en inte så ung man även om det i Woody Allens värld alltid har varit något av en praxis.

Magic in the Moonlight är såklart en måstefilm att se för alla fans av Herr Allen, alla andra kan utan att skämmas välja bort den. Se Stolthet och fördom, The amazing Spider-man 2 (eller Birdman) eller Rika vänner istället om du vill se dom tre ovan namngivna skådespelarna charma loss i bättre filmer.

Publicerat

AMERICAN SNIPER

Bradley Cooper är en varm skådespelare. Han är en man med rak rygg och en tydlig snäll blick, en snubbe det är lätt att tycka om.

Regissör Clint Eastwood var smart när han castade Bradley i rollen som Chris Kyle, den amerikanska militären som enligt uppgift var den mest effektiva krypskytten någonsin i kriget mot Irak.

Chris Kyle var en hyvens kille, schysst mot sina vänner, lojal mot sin arbetsgivare och hängiven sitt land. Han var även trogen och kärleksfull mot sin käresta, ja herregud, han håller till och med bort hennes hår från ansiktet när hon kräks i en buske efter ett shotrace. Det är kärlek det. Kyle är så artig och korrekt att han till och med kallar henne ”mam”, fan jag tycker till och med det är gulligt. Så det är klart att Bradley Cooper är perfekt som Chris Kyle, det är otroligt lätt att känna för honom och väldigt enkelt att förstå Taya (Sienna Miller) som faller som en fura för denne bastande Navy SEAL-hunk.

Men det finns en annan sida av Chris Kyle och den sidan får man inte glömma. Han tog liksom livet av 160 personer. Han dödade både män, kvinnor och barn, han mördade dom kliniskt och effektivt i krigets namn, ingen straffpåföljd med andra ord, nehejdå, han är ju en hjälte, en AMERIKANSK krigshjälte.

Flaggor med ränder och stjärnor fladdrar i vinden, blåsintrumentalisterna tutar loss i nationalromantiska hymner och Clint Eastwood vet precis hur krig och militärer ska skildras för att nå önskad effekt. Frågan i American Snipers fall är dock denna: vad är önskad effekt? Vad vill Clint Eastwood berätta med den här filmen? Är det meningen att man utan att ifrågasätta omvärlden ska se American Sniper och älska Kyle förbehållslöst? Ska jag per automatik tänka att USA gjorde allt rätt och Irak allt fel, är det så? Filmen är så väldigt vinklad, alltså så VÄLDIGT vinklad. Det finns inte tillstymmelse till gråskala här, allt är svart eller vitt.

Jag fattar inte riktigt faktiskt, det blir väldigt komplext och konstigt i min mage. Jag tycker om Kyle samtidigt som jag tycker han är väldigt otäck och jag gillar filmen samtidigt som jag på nåt vänster avskyr den. Visst är den oklanderligt gjord, krigsscenerna känns helt autentiska och jag tror på precis allt jag ser. Det är filmens plus men också dess minus, i alla fall om man läser vissa av dom flaggviftande islamofobiska tweets som skrivs med filmtiteln som hashtag.

Jag undrar om Clint Eastwood är medveten om vilken politisk ståndpunkt filmen är och vilken PR-kupp det blev för Navy SEALS.

Jo. Det är klart han är.

Jag har på känn att det här kommer bli en snackis, att åsikterna om den verkligen kommer gå isär. Jag kommer därför fylla på med lite länkar till andra recensioner för att ge lite mer kött på benen.

Movies-Noir (4/5)

Filmparadiset (30%/100%)

MovieZine (2/5)

The New York Times (2,5/5 plus väldigt intressant debatt i kommentarsfältet)

Kulturbloggen (4/5)

Badass Digest (inget utskrivet betyg men om man läser både mellan och på raderna skulle jag gissa på 0,5/5. Obs! Recensionen innehåller väldigt mycket spoilers.)

Toppraffel! (4/5)

Sydsvenskan (1/5)

Kulturnyhetena (3/5)

Umeå tidning (1/5)

Göteborgsposten (3/5)

Upsala Nya Tidning (2/5. Obs! Spoilar hela slutet i texten!)

Konstpretton (1/5)

Jojjenito (2,5/5)

Expressen (3/5)

Fripps Filmrevyer (3/5)

Aftonbladet (3/5)

SvD (3/6)

Onyanserat (2/5)

DN (2/5)

Rörliga bilder och tryckta ord (1,5/5)

Flmr (3/5)

Publicerat

BIRDMAN

Så är den då äntligen sedd, filmen med den anti-insäljade trailern, filmen jag var så minimalt pepp på, filmen som hyllats till skyarna men även halvsågats av en del.

Hade inte Birdman (or The Unexpected Virtue of Ignorance) fått alla dessa oscarsnomineringar hade jag sannolikt väntat med att se den tills den släppts för hemmamarknaden men nu fick jag tänka om, nu var det bara att ta på sig fågelnäbben och hacka i sig filmen.

Michael Keaton spelar Riggan, en man som mycket väl skulle kunna vara Keaton själv. Riggan är en före detta filmisk superhjälte som numera är lite av en avdankad nobody ska sätta upp en pjäs på Broadway och samtidigt får vi se hur han hanterar sina närmaste relationer, den till flickvännen, den till dottern, till ex-frun, till skådiskollegor men kanske framförallt relationen till sig själv, till den han inte blev.

I början på 90-talet (närmare bestämt 1989 och 1992) var Michael Keaton en av skådisarna på den definitiva A-listan. Han var dåtidens Christian Bale kan man säga, ja, på många sätt faktiskt. Keaton spelade Bruce Wayne i Tim Burtons två Batman-filmatiseringar och det var hur coolt som helst – då. Nu….kanske inte lika coolt. Batman/Birdman, same same but different, det är klart att regissören och manusförfattaren Alejandro González Iñárritu haft detta i åtanke, det måste vara en roll helt specialskriven för Keaton.

Dom första tjugo minuterna av filmen skulle – om jag haft blöja – gett mig blöjeksem. Det kliar. Den där hyperaktiva hästjazzen i bakgrunden gör mig nästintill galen. Jag försöker mig på kreativ problemlösning, hur jag ska klara av 120 minuter med detta score utan att bli vansinnig. En handfull mer eller mindre bra idéer senare märker jag att vafan det här funkar ju. Jag har kommit in i tempot, i känslan, i det där ovanliga flowet som blir i och med att filmen saknar klipp. Scenerna går i varandra, det böljar fram och tillbaka som en liten båt med väldigt stor ratt och jag märker att jag tycker det är rätt…skönt. När den där jazzen från helvetet dyker upp igen (vilket den gör – MÅNGA gånger) vaknar jag upp från min microtrans och kastas in i verkligheten igen men för kortare och kortare stunder ju längre tiden går.

Jag trodde inte att jag tyckte om Michael Keaton men det gör jag, i alla fall här, det är nämligen ingen överdrift att säga att Birdman är hans livs roll. Men jag undrar om han har gjort en bakvänd tandreglering? Den där gluggen han har mellan framtänderna har han inte haft förut och den verkar inte vara ditsminkad för filmen, han hade den i alla fall på Golden Globe-galan där han vann pris för Bästa skådespelare i en musikal eller komedi. Jag tror han kommer bli svårslagen även på Oscarsgalan.

Edward Norton och Emma Stone är även dom oscarsnominerade för sina roller i den här filmen och jag tycker framförallt Emma Stone briljerar. Scenerna mellan henne och Keaton är svinstarka och jag tror att hon kan ha en bra chans att knipa en guldgubbe. Edward Norton kommer få det svårare, inte för att han på något sätt är dålig men han tävlar mot starkare kollegor i sin kategori.

Och nu faller obönhörligt domen. Icke-peppen spelade ingen roll och klådan i början har ingen betydelse. Det blir tummen upp och ganska så mycket tummen upp till och med. Betyget blir en stabil fyra utan att nosa på varken en femma eller en trea. Med Birdman har Alejandro González Iñárritu på nåt underligt vänster lyckats skapa ett helt nytt filmiskt uttryck vilket i sig är enormt kaxigt att få till 2014. Att han samtidigt har lyckats få tre skådespelare att prestera på den yppersta randen av sina förmågor är värd en applåd till.

Skitisamma om man är pepp eller inte, det är bara att bita ihop, det är lugnt värt det i slutändan.

Publicerat

TAKEN 3

Är det inte finemangs egentligen att gå och se en film på bio som jag tror är bajs? Jo, det är faktiskt inte dumt alls.

När Jojjenito skulle välja lördagens filmspanarfilm och det blev Taken 3 kunde jag välja mellan att: 1. Vägra gå (skulle i och för sig aldrig hända men det är ändå ett val) 2. Skölja skallen med lut och vägra minnas vad jag tyckte om Taken och Taken 2 (vars sammanlagda betyg är 1,5/5) och helt enkelt se fram emot en mysig biostund med gänget.

Jag valde tvåan. Såklart. Allt kändes bra. Rigoletto 1 är en schysst biograf, filmspanarvännerna exemplariska att se film tillsammans med, att vara bortkopplad från världen i 100 minuter är lyxigt meeeeeeeen det är fanimej inte lätt att tänka positivt när det som visas på vita duken är så rätt igenom heldumt. Jag ska ge några några exempel.

* Det finns ett lik. Liket är dött. Bryan Mills (Liam Neeson) är i chock, en såndär liten kontrollerad chock, en sån som liksom inte syns utanpå. Men liket är dött och Bryan är en handlingens man, han försöker givetvis få liv i hen men hur gör han? Hjärt-och-lung-räddning? Mun-mot-mun-metoden? Hahaha, neeeeeej. Han SLÅR HEN PÅ HANDLEDEN några gånger.

* Liket är fortfarande dött och finns nu på bårhuset. Bryan smyger omkring, han är sneaky deaky som en vandrande vålnad och verkar inte behöva bry sig om varken låsta dörrar, gravitation, sprängmedel eller logik men han tar sig in på bårhuset för att ta DNA från liket (ett DNA-prov som han mig veterligen inte använder till nåt). Hur gör han? Jo! Han drar ut båren från kylen, lyfter bort lakanet, tar upp ett litet glasprovrör ur fickan och drar det under håret på liket fram och tillbaka några gånger. När provröret zoomas in innehåller det lite vitt pulver på botten. Spännande, tänker jag. Och kaxigt att ha så mycket mjäll!

* Att återigen göra the bad guys till ryssar är inte bara dumt, det är rent tröttsamt. Den värsta apskallen heter Oleg (haha, really?) Malenkov och förutom dom klassiska svinfula och karakteristiska (såklart) handtatueringarna ser han ut som en mix mellan Jan Rippe, Boris Becker och nån av Ron Weasleys äldre kusiner från landet som kommit upp sig i smöret men ändå fortsätter gå i urtvättade landstingskalsonger. Behöver jag ens tillägga att vi får se Oleg i en jacuzzi med två brudar? Nej, jag tänkte väl det.

Ojojojojoj, det finns så mycket dumheter i den här filmen att jag skulle kunna skriva den längsta recensionen i bloggens historia men det tänker jag inte göra, det får räcka här. Det finns nämligen en grej som gör Taken 3 till en något bättre filmupplevelse än dess föregångare. Jag såg denna film på bio, jag såg dom andra två filmerna på TV, det är enda skillnaden men det är också anledningen till att Taken 3 får ett betyg den inte hade förtjänat vid en hemmatittning. Det här är beviset för att film ÄR bäst på bio.

 

.

.

Är mina filmspanarvänner lika snälla som jag, tycker dom rent av om filmen eller kan man känna lukten av motorsåg ända hit?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

The Nerd Bird

Har du inte sett den (pod)

 

Publicerat

THE TRIP TO ITALY

Stoppa pressarna, undrens tid är inte förbi!

Inte sedan Gudfadern 2 kom 1974 har en uppföljare varit bättre än originalfilmen men nu har det alltså hänt igen. Nu är inte The Trip to Italy uppe på Gudfadern-nivå och lirar men det är en sjuuukt mysig och harmlös liten film som lätt kan muntra upp den mörkaste av vinterkvällar.

När Steve Coogan och Rob Brydon imiterar Christian Bale, Michael Caine och Tom Hardy (som Bane) skrattar jag så tårarna rinner och jag känner ett litet sting av ”det är väl tyyyyypiskt” att jag inte såg filmen på bio tillsammans med fler glada fnissare. Jag tror det hade gjort filmen kanske – om möjligt – ännu bättre.

Publicerat

THE BABADOOK

När en film blir en snackis blir den oftast det av en anledning. Ännu oftare av en bra anledning.

The Babadook är en klassisk läskigt-monster-under-sängen-historia, en klassisk förälder-blir-hemsökt-av-nåt-demonaktigt-läbbigt-som-egentligen-inte-finns, en klassisk skräckis av den typen som fanns förr, innan det blev modernt med jump scares där det läskiga i nio fall av tio var en kattjävel som tittade fram bakom en gardin. Det sköna med den här filmen är att den trots allt det klassiska ändå känns helt ny.

Mamman Amelia (Essie Davis) lever ensam med sonen Samuel (Noah Wiseman) och om nån tycker pojken i Omen är creepy så är det ingenting mot Samuel.

Samuels pappa är död, han dog när dom var på väg till BB för att föda Samuel. Det känns som att Amelia fastnat i både sorg, förlossningsdepression, baby blues och vanlig hederlig ångest samtidigt som hon är på väg att brutalt gå in i väggen. Samuel är nämligen ett svinjobbigt barn och orsaken till hans beteende kan mycket väl vara en produkt av mammans dito. Det är nånting väldigt trasigt här.

När Samuel hittar barnboken The Babadook och ber mamman läsa den för honom, ja det är då saker och ting börjar gnissla loss ordentligt i den lilla australiensiska familjen.

Utan att spoila någonting alls så måste jag säga att dom dramatiska icke-skräckiga scenerna i filmen är sjukt bra. Fan det kryper i kroppen på mig, vilken negativ och mentalt förgörande spiral dom fastnat i. Relationsdramatiken i filmen känns så äkta och jag hade faktiskt gärna sett denna film även som ett ”rent” drama helt utan skräckelement. Men visst, dom läskiga/spännande scenerna lägger till ännu en dimension till filmen och dom funkar dom med men som sagt, det hade varit en bra film även ”demonprylen”.

Jennifer Kent har skrivit manus och regisserat filmen och nu ska det bli intressant att se vad som händer härnäst, om allt hon kommer göra är Babadook-uppföljare och spin-offs eller om hon får chans att utveckla sitt filmande och manusskrivande mer. För hon är begåvad, det står helt klart.

Jag tyckte väldigt mycket om The Babadook även om jag inte blev direkt rädd, inte mer än för den skrikande lille pojken och mammans uppenbara behov av hjälp.

Publicerat

THE DROP

Det är nåt med Tom Hardy. Nåt är det. Han behöver inte säga så mycket, han behöver mest bara vara och vips känns samtliga filmer han är med i lyxiga, som om dom fått ett mervärde, en aura av något alldeles extra.

Tom Hardy utstrålar inge jidder. Han utstrålar hundraprocentig energi i allt han gör. Varje blick, när han snörper ihop ögonbrynen och jag som tittar fattar vad han känner utan att han behöver ordbajsa en massa, säger han nåt så menar han vad han säger och ingen kan som han uttala ordet ”Go”. Han befinner sig helt enkelt på en nivå där där det är tämligen ensamt, det brukar vara det på toppen.

I The Drop spelar han en bartender vid namn Bob. En tystlåten man med uttrycksfulla och liksom tänkande ögon. Han jobbar för sin kusin Marv (James Gandolfini), en bitter man som tvingats sälja sin älskade bar genom maffialiknande metoder och dom båda har sin vardag bakom bardisken och jobbar på.

När Bob är ute och går hör han ett gnyende från en soptunna. Han stannar och lyfter på locket och ser en liten hundvalp titta upp, en misshandlad hundvalp, alldeles blodig är han. Bob tar upp jycken och en dörr öppnas från huset bredvid. En kvinna ropar, frågar vad han håller på med. Hon heter Nadia (Noomi Rapace).

The Drop är en mörk historia skriven av Dennis Lehane som även ligger bakom Mystic River, Gone Baby Gone och Shutter Island. Alla dessa filmer spelar i samma universum men med olika infallsvinklar. Filmens regissör heter Michaël R. Roskam och är mest känd för sin förraa film Bullhead, ej heller det en munter historia.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Noomi Rapace i den här rollen men rent reflexmässigt känns det som att hon är okej. Inte bra, inte dålig, okej. Det känns som att hon heter Nadia av en anledning, att hon inte ska vara en infödd amerikan sedan generationer utan har något utländskt påbrå som gör att man kan köpa hennes annorlunda accent.

Hur som helst, filmen är sevärd, den ligger närmare en fyra än en tvåa men det som gör filmen till något extra – för mig – är bara Tom Hardy.

Filmen:

Tom Hardy:

Publicerat

JAG ÄR INTE BEREDD ATT DÖ ÄN

I efterdyningarna av Håkan Hellström-upplevelsen på biografen har det nästan varit svårt att se på film. Jag vill bara lyssna på musik, jag vill gå omkring med min nya kompis KOSS hela dagarna och lyssna på låtar som berör mig. Jag vill blunda och sväva bort, jag vill vara inne i ett musikaliskt rum och stanna där. Det är mysigt, det är lugnt och trevligt. Behagligt. Jag behöver inte använda ögonen så mycket vilket känns skönt. Dom beter sig som att dom är trötta just nu, det flimrar lite, dom behöver liksom vila.

Sen vet jag inte hur det kom sig men jag kände en distinkt känsla av att jag missat något. Jag visste inte riktigt vad men jag visste att jag skulle ge mig ut på jakt och försöka luska reda på svaret. Så när jag av en slump klickade in på Triart för att se om Eldflugornas grav gick att hyra där såg jag filmen och allt föll på plats. Laleh-filmen! Det var Laleh-filmen som jag hade missat!

Sjuttiofem minuter senare hade jag inte missat den längre, jag hade sett filmen och jag förstod vad mitt undermedvetna försökte säga mig när det via irrvägar ledde mig till den.

Det finns två svenska artister som berör mig känslomässigt så djupt att jag nästan alltid börjar gråta av deras musik: Håkan Hellström och Laleh Pourkarim. Ingen av dom är objektivt sett någon artist som jag med självklarhet borde gilla. Ändå gör jag det. Både Håkan och Laleh skriver texter som rör om i sinnevärlden och sjunger så personligt och innerligt att nerverna blir som gitarrsträngar utanpå kroppen på mig och både Laleh och Håkan är artister med en integritetsmur omkring sig som känns banne mig ointagligt. Kanske är det därför som dom båda känns som ganska kalla människor det lilla man får se av dom privat men på scenen blommar dom ut och blir varma.

Dokumentärfilmen om Laleh genomsyras av hennes starka integritet, både det som visas av hennes artistiska kontrollbehov i studion och på scen och vad hon väljer att berätta om sig själv. Hon berättar nämligen inte mycket alls. Regissörerna Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm skrapar bara lätt lätt på Laleh-ytan och det beror sannolikt inte på att dom inte vill skrapa mer utan på att dom inte får. Jag tycker självklart att det är synd, jag hade väldigt gärna velat veta mer om Lalehs uppväxt och öde men samtidigt respekterar jag att hon inte vill vara allmän egendom. Det är fine, det är fullt förståeligt. Samtidigt gör det filmen mycket mindre mänsklig än den hade kunnat vara, mindre känslosam, mindre….varm.

”Man lägger ner väldigt mycket tid på nåt och då måste det få vara meningsfullt”. Så säger Laleh om sitt skapande, om sin musik. Det är en fin mening. Jag önskar att alla förvärvsarbetande människor kunde ta denna mening till sig och verkligen känna att det är sant. Ingenting blir meningsfullt om man inte tänker att det faktiskt ÄR meningsfullt. Sen drar min hjärna iväg på skogspromenad och jag börjar dagdrömma om hur det skulle vara om jag körde sopbil, hur jag skulle kunna pimpa bilen så att det blev världens mysigaste sopbil att åka runt i och hur jag skulle kunna tömma avfallsbehållare i takt med musiken som strömmade ut ur mina KOSS. I samma veva förstod jag att filmen om Laleh inte spelar i samma division som filmen om Håkan rent betygsmässigt, men sevärd är den.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

EXODUS: GODS AND KINGS (IMAX 3D)

Ett av mitt livs stora kärlekar kom till mig 1992.

Elva tjejer startade ett företag tillsammans och vi bestämde oss för att åka på konferensresa till London. Jag var nyss fyllda tjugo och det var sjukt spännande, både jobbet och resan, men att få komma till London smällde högst. Hela resan blev något utöver det vanliga på väldigt många plan men den röda tråden stavas utan tvekan kärlek.

Jag blev blixtförälskad i London, jag träffade en kanonkille som jag kärade ner mig i och under några lediga timmar en eftermiddag tipsade min kompiskollega om en fantastisk biograf, ”nästan lika stor som Globen” och vi gick dit. Filmen vi såg hette 1492, den regisserades av Ridley Scott och gick på biografen Empire på Leicester Square. Sen den dagen har jag varit i London fler gånger än jag kan räkna och minst lika många gånger har jag varit på Empire. Jag blir fortfarande pirrig i magen när jag sitter på en bänk på Leicester Square med en biobiljett i fickan och väntar på att filmen ska börja och jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det handlar om kärlek. Stor och innerlig kärlek.

Idag är den förut så gigantiska salong 1 på Empire omgjord till IMAX-biograf och för mig känns det som en match made in heaven. IMAX-formatet är min nya stora kärlek, om jag kunde skulle jag alltid se film på det viset. Alltidalltidalltid.

Nu råder det ju en viss IMAX-brist i Sverige och därför tar jag alla chanser jag får när jag befinner mig i en stad där det finns sådana biografer. Som det alltså gör i London. Tyvärr denna gång fick jag välja mellan pest och kolera vad gäller filmer – Hobbit-filmen eller Exodus – och ingen av dom lockade speciellt. Det som gjorde att Exodus drog det längsta strået var 1. den gick på Empire och 2. Ridley Scott regisserade. Cirkeln var sluten, nu var det jag som kunde tipsa mitt resesällskap om denna bedårande biograf och dessutom med en Ridley Scott-film!

Exodus: Gods and Kings är en PERFEKT film att se på IMAX. Visuellt är det ett mästerverk, otroliga scener, jag tappar nästan andan ibland. Vyer över det praktfullaste Egypten har, pyramider och sfinxen, ovädersscener som får mig att tro att jag är där, grodregn, gräshoppor i rent äckliga mängder. Scenografi och smink är förstklassig och till och med John Turturro, detta vedträ till skådespelare, är trovärdig som Seti, farao och biologisk pappa till Ramses (Joel Edgerton) och känslomässig ”styvpappa” till Moses (Christian Bale).

Det finns alltså ingenting att klaga på vad gäller ytan på denna film, ingenting alls. I bow my head för Ridley Scott, jag kan inte göra annat. Men tyvärr finns det ett tyvärr för delar av filmen är rent farsartade usla. Joel Edgerton till exempel. Maken till felcastad människa och maken till överspel! Jag sitter och kliar mig i huvudet med dom där gigantiska 3D-glasögonen på näsan, Joel Edgerton, är han inte en bra skådis – egentligen? Hur kunde det bli såhär?

Vad jag tycker om Christian Bale vet alla som följer min blogg, jag tycker han är både iskall och tämligen överskattad. Tyvärr är hans insats i denna film inget undantag. Bale ska spela Moses som är en empatisk man, en folkets man, en snällis om man så vill. När Bale ska gestalta Moses varma sidor lyckas Ridley Scott få honom att le ett par gånger och – VOJNE! – han ler med ögonen till och med. Det är något jag aldrig förr sett på film, Bale som ler alldeles innerligt. Men ett par leenden gör ingen Moses om man så säger, Bale är inte bra i huvudrollen, han är alldeles för…kall/fel/okarismatisk/whatsoever. Jag tror det är rollistan som gjorde mig så totalt o-pepp på filmen och det är rollistan som gör att betyget inte blir högre trots att filmen på många sätt är kanon.

Om jag ska försöka summera mina tankar om filmen i en enda klatschig slutmening får det bli denna: som IMAX-upplevelse är det 5/5, som film 3/5 men skulle jag tvingas se den under några andra förhållanden skulle jag hellre se något annat.

Publicerat

DRAKTRÄNAREN 2

Jihaaaa, Hicke och Tandlös är tillbaka och min aningens julsega kropp fick en vitaminkick så hjärtat nästan slår dubbelslag. Det visade sig nämligen att Draktränaren 2 var ännu ballare än första filmen och vem kunde tro det?

I den första filmen skipade Hicke fred mellan vikingarna på Dräggö och det krävdes både list, mod, empati och klokskap för att klara av det. Nu är han ute och flyger på sin Tandlös (ett ekipage som är VRÅLSNYGGA rent estetiskt, mattsvarta och coola) tillsammans med flickvänsmaterialet Astrid och hennes drake och dom kommer till ett stort isberg, ett isberg som rymmer både massvis med drakar och mängder av stridslyssna krigartyper.

Nu gäller det för Hicke att hålla tungan rätt i munnen, för nu är det inte bara sämja mellan några vikingar som ska fixas till, nu handlar det nämligen om fred på ett helt annat plan och också om att växa in i en roll han inte riktigt bett om.

Det här är en film som går hur bra som helst att se hemma på en vanlig TV men flera gånger under filmens gång tänkte jag att jag mer än gärna hade sett den på bio och ännu mer gärna i 3D. Det är härliga flygturer, ett rasslande tempo, musikaliskt är det alldeles underbart, jag sitter mest och njuter.  Den största skillnaden mellan första och andra filmen är att jag tror denna film kan upplevas otäck för mindre barn. Utan att spoila för mycket så dras döden in i handlingen på ett sätt man inte riktigt sett sedan Lejonkungens dagar och det gör filmen mänskligt verklig i all sin sagovärldsprakt.

Och nu avslutar jag denna recension precis som den förra, med att jag känner ett sting av lycka i magen. Det kommer nämligen en Draktränaren 3! Visserligen inte förrän 2017 men den som väntar på nåt gott kan gott vänta. Själv tänker jag ta mig en skinkmacka till. God fortsättning!

Publicerat

INTO THE STORM

I perioder växer det katastroffilmer som på träd. I perioder gör det det inte. Nu har det varit halvsegt på katastroffilmsfronten ett bra tag och då det är en genre jag verkligen uppskattar blir jag glad åt vilka katastrofsmulor som än kastas till mig.

Into the storm kan ses som just en smula, en smula av något bröd som antagligen var perfekt jäst och härligt hårdgräddat om man fått sätta tänderna i hela limpan men en smula är en smula och en smula gör ingen människa mätt. Snarare mest sugen på mer.

Into the storm lider av en konstig tvärtomsjuka när det kommer till katastroffilmer, i alla fall filmer som inte klassas som enormt påkostade blockbusters. I den här genren, precis som i alla andra, finns det filmer med prefixen B, C, D och hela vägen ner till typ…Q. Dom flesta filmer som inte är i A-klassen lider av att budgeten är begränsad när det kommer till effekter. CGI:n är hellre än bra och det är liksom nåt man vant sig vid men här är det konstigt nog precis tvärtom!

Grundstoryn är enkel, karaktärerna lider brist på personlighet så dom blir i det närmaste genomskinliga, jag bryr mig inte ett dugg om dom lever eller blåser bort. Filmen är så menlös underlig i dom vanliga mellanscenerna, scenerna som inte innefattar blåst och tornados, att det knappt är sevärt. En mindre anal person än jag hade säkerligen inte bara fingrat på spolknappen utan faktiskt tryckt både en, två och tre gånger.

Det är dock dom katastrofala effekterna som räddar filmen för dom är allt annat än katastrofala i negativ mening, dom är grymma! Det blåser så håret står bakåt i soffan, det är läbbigt, det känns som att jag är där. Så gillar man denna genre är Into the storm definitivt en film att lägga ögonen på men den kommer inte blåsa bort någon vad gäller betyg, tror jag.

Publicerat

THE EQUALIZER

Det här med att få veto när det gäller filmval, att efter en halvtimme kunna få säga stoppåbelägg, nu byter vi film, är ett väldigt schysst erbjudande att få när det vankas filmkväll. Denna gången gällde det dock inte riktigt när det kom till kritan.

Henke satt och mös så förträffligt framför den hårdkokta Denzel Washington i filmen The Equalizer och trots att jag är inte världsbäst på att läsa mellan raderna så förstår jag att ”faaan va cool han är” och ”kolla alltså, han kommer dööööda honom och han har inte ens vapen!” och ”han är stenhård Denzel, stenhård!” är värdeladdade uttalanden som gör det omöjligt för mig att föreslå ett filmbyte till  The trip to Italy.

Fast i ärlighetens namn måste jag erkänna att jag samtidigt var lite nyfiken på filmen. Visst måste den vara bättre än den verkade till en början, visste måste den det? Väl? Inte kan det vara så att när alla är döda efter tjugo minuter så är filmen slut? Eller när vi pausar efter en timme och tjugo minuter och jag ser att det nästan är EN TIMME kvar men typ ingenting av storyn. Jag såg nog ut som ett frågetecken då.

Regissören Antoine Fuqua har gjort filmer som Tears of the sun (2/5), King Arthur (1/5), Training Day (1/5 + 3/5) och Olympus has fallen (2/5). I mitt huvud blandade jag ihop honom med regissören till Tropa de Elite men det var ju helt fel. Hur som helst är Fuqua (uppenbarligen) ingen favvoregissör för mig och det smärtar att det är just han som ska regissera Jake Gyllenhaals nästa film, boxarrullen Southpaw. Fuqua har en nästan osund  förkärlek för slowmotionscener och hur cool Denzel än ser ut när han kommer gåendes med sina långa älgkliv runt ett hörn i slowmo, gärna i regn också, så är det rätt tradigt fjärde, femte, sjätte, tionde gången det händer.

Sen är det alla dessa övertydliga nu-tar-vi-det-en-gång-till-scener. Först händer det något (A), typ nån dör (B). Sen ska A filmas i slowmotion så att man inte kan missa att A faktiskt sker och att B blir resultatet av A. Sen kommer en ”polis” och tittar igenom bilder från brottsplatsen och ser den döde B samtidigt som det klipps till slowmotionscenerna A så att vi återigen får se B bli mördad – SOM OM VI KUNNAT MISSA DET FÖRSTA GÅNGEN????

Med ovan nämnda faiblesse i åtanke är det klart filmjäveln blir lång. Den är lång så lång så lång MEN jag har min spaning i åtanke och det är den som håller mig vaken. Spaningen lyder ”Denzel Washington springer aldrig på film”. Och så sant som det är sagt även i denna film, Denzel GÅR från mordplatser, han GÅR från sprängda byggnader, han GÅR ikapp bilar, han GÅR och gömmer sig. Och han GÅR i slowmo såklart. Men sen kommer den, scenen jag aldrig trodde mig få se. Tamejtusan, Denzel SPRINGER! Han tar fyra snabba steg ”av språngmarschkaraktär” och jag jublar lite. Jag undrar hur mycket extra filmbolaget fått punga ut med för att han skulle gå med på denna förnedrande once in a lifetime-aktivitet.

Denzel Washingtons Robert McCall behövde 132 minuter för att få grejerna gjorda i den här filmen. Hade Gerard Butler haft huvudrollen hade filmen klockat in på 125 minuter och John Rambo hade fixat det på actionexemplariska 89. Längden har i detta fall en tämligen stor betydelse. Filmen håller nämligen inte, storyn är lövtunn, karaktärerna är karikatyrer och det blir aldrig spännande. Att dom ”hemliga poliserna”, ryssarna, hallikarna, bovarna ringer varandra och deras riktiga namn lyses upp på mobilskärmarna med STOOORA LÄTTLÄÄÄÄSTA BOKSTÄÄÄÄVER, dom zoomas in, alltså det är ju skrattretande. Den östeuropeiska halliken heter SLAVI. Kom igen, Slavi?

Filmen är vad jag förstår inspirerad av en TV-serie från 80-talet med samma namn, men som på svenska hette McCall. Serien har 7,7 i betyg på IMDb, dagens film har 7,4. Kan vi komma överens om nu att IMDb-betygen är ett skämt?

Att jag inte ger The Equalizer det lägsta betyget beror på två saker: Denzel Washington ÄR stenhård här, han är svincool. Samtidigt är han som ängeln (Cary Grant) i The Bishop´s Wife, han går runt och är snäll mot dom snälla hela tiden, han ställer upp på alla, oavbrutet. Cool och snäll är en bra kombo. Att han även är en iskall mördare väljer jag att bortse ifrån just nu.

Henke och Steffo har också sett filmen, samtidigt men på olika platser i Sverige.