Kategori: 2014

Publicerat

TUSK

Det är nåt med den där känslan, det är nåt med att tro att man sett allt och sen ändå lyckas bli förvånad, det är nåt med det jag gillar. Jag har sett mycket konstigt i mina dagar men någon valrossthriller har jag aldrig sett, inte förrän nu.

Att Kevin Smith kom på idén är en sak, att han gjorde verklighet av den en helt annan. Tusk handlar om podcastarna Wallace och Teddy (Justin Long och Haley Joel Osment) som i sin pod Not See Party (läs det högt så förstår du grejen) pratar om udda figurer som gör svinknasiga grejer, som att kapa benet på sig själv med ett svärd till exempel. När Wallace åker till Kanada för att besöka denna svärdsvingande kille visar sig killen vara död och Wallace blir besviken. På muggen på den lokala puben ser han ett handskrivet brev, någon vid namn Howard Howe har skrivit om udda historier och Wallace letar upp honom. Det visar sig att en av dom mest udda grejerna Howard (Michael Parks) berättar är om mötet med Mr Tusk, valrossen som räddade hans liv.

Tusk må vara en valrossthriller men den är också en valrosskräckis och en valrosskomedi med en släng av valrossdrama. Men trots att filmen handlar om en man som förvandlar en annan man till valross så tror jag det läskigaste av allt var första scenen med Haley Joel Osment i bild.

Tänk dig att du har BARNET Haley Joel Osment framför dig på näthinnan, alltså lillkillen från Sjätte sinnet, A.I och Forrest Gump (ja det är han som är Forrest Gump Jr). Tänk dig att du inte sett honom på film på väldigt många år (vilket du kanske har men jag och stora delar av biopubliken hade det uppenbarligen inte) och att hjärnan inte greppar exakt HUR många år som faktiskt gått sen han såg döda människor tillsammans med Bruce Willis. Alltså SHIIIIIIIT!

Tänk dig att du har BARNET Haley Joel Osment och så åker du med honom till en bensinmack. Du stannar bilen precis utanför skåpet där däckpumpen står, du bär fram pumpen och istället för att trycka fast den där luftpumpmetallstången vid bildäcket så trycker du in den i tvåan på Haley Joel och håller in handtaget, pumpar honom full med luft så han blir som en mänsklig heliumballong. DÄR har du Haley Joel Osment anno 2014! [Före och efterbild]

När chocken väl lagt sig kan jag dock konstatera att 26-åriga Haley Joel Osment är precis lika bra skådis som den lille varianten en gång var. Han är väldigt naturlig framför kameran, något som Justin Long också är även om han just i denna film är något överdrivet högljudd och skränig. Bra men too much liksom men i ärlighetens namn har han inte en helt lätt roll att spela, jag ska inte såga honom för hårt. Michael Parks är en bra skådespelare, kanske även jättebra till och med, han är dock en skådis som behöver textas för att jag ska hänga med på allt han säger och Tusk visades utan text.

Det jag tar med mig mest från filmen är minnet av Justin Long i valrosskostym, dom onödigt långa och sega scenerna med en utspökad Johnny Depp samt bensinmackscenen, ögonblicksglimten, den nyvunna vetskapen om att det finns gula robotformade Wunderbaums att köpa i Kanada.

Det blev lite av en informell filmspanarträff när Monsters of film-festivalen invigdes med Tusk i onsdags kväll. Jag kommer därför lägga upp länkarna till mitt biosällskaps, mina filmspanarvänners, recensioner när dom är uppe.

Filmparadiset var snabba med recensionen.

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Publicerat

AMONG THE LIVING

Det finns en fransk jävligt äcklig men väldigt bra film som heter Inside. Inside är skriven och regisserad av Alexandre Bustillo och Julien Maury och när den duon tittar fram i ljuset med en alldeles ny film så är det klart jag blir intresserad. Och engagerad. Och kanske lite rädd.

Bustillo och Maury hör nämligen till den typen av manusförfattare som inte har någon spärr. Den finns inga ”så kan man bara inte göra” eller ”ska någon dödas så ska det ske si eller så annars klarar inte publiken av att se det”  eller ”vadå, ett barn kan man väl inte döda?”. Det är det som är det otäcka med deras filmer men också det som lockar skräckfilmsfantaster som mig, vi som har sett lite för mycket, vi som är lite avtrubbade och skadade, vi som hela tiden kräver mer och mer för att förfasas.

Bustillo och Maury har med Among the living gjort ännu en film som nådde fram till det innersta av skräckrädslorna i mig. Flera av scenerna, eller ja, speciellt en (tänker dock inte spoila vilken) skulle lätt hamna på tio-i-topp-läbbigast-någonsin-listan om jag hade haft en sådan. Jag är glad att jag inte är småbarnsmamma om man säger så.

Jag vet inte om det är nån större vits att skriva nåt om handlingen, jag tror inte det. Ju mindre du vet desto bättre, det är som vanligt alltså. Är du ändå sugen att veta mer, spana in trailern här. För att vara en trailer är den bra, den är dessutom på otextad franska så kan du inte franska är det ännu bättre.

Among the living visas på Monsters of film-festivalen kl 20.00 imorgon fredag eller på SFAnytime till och med söndag.

Publicerat

HALLONBÅTSFLYKTINGEN

Mikko Virtanen (Jonas Karlsson) är en finsk man som ända sedan barnsben varit i det närmaste besatt av Sverige och allt som är svensk. Han kan citera Per-Albin Hansson och älskar det socialdemokratiska gemenskapstänkandet, han lyssnar på ABBA, han äter Västerås-gurka och nu tänker han ta sitt liv på en Finlandsbåt iklädd en blågul Tre Kronor-hockeytröja. Han orkar helt enkelt inte leva längre, han orkar inte vara finsk längre, han orkar inte vara en del av ett folk som enbart har tre sinnesstämningar: glad, arg och full.

Psykologen Mikael Andersson (Erik Johansson) är en annan resenär på samma Finlandsbåt. När Mikko klättrat över relingen och är i full färd att kasta sig ner i det iskalla vattnet kommer han till undsättning. Det visar sig att inte heller han vill leva längre och när dom båda gett upp hopp-tanken och istället sätter sig i baren och dricker varsin öl kläcker Mikael det strålande förslaget. Han ”ger” sin identitet till Mikko och kan således försvinna. Mikko får allt han har, psykologutbildning och en mamma med alzheimers.

Precis sådär börjar Hallonbåtsflyktingen och vid det laget har jag redan skrattat en handfull gånger. Sen fortsätter det, både filmen, invecklingarna, utvecklingarna och mitt fnissande. Jag har väldigt roligt under visningen och jag mår jättebra efteråt. Jag mår fortfarande bra av filmen. Jag tänker på den. Fnissar till. Ler lite. Ler lite mer.

Filmen är baserad på Miika Nousiainen roman Vadelmavenepakolainen (och jag har ingen aning om filmtiteln är en direktöversättning av bokens titel) och Jonas Karlsson gör huvudrollen som Mikko. Han pendlar mellan att prata ren fiska, prata ren svenska, prata svenska med finsk brytning, prata på finska om svenska och sen ibland hamna i nån mittemellan-accent som kanske inte är klockren om man skulle tokanalysera den men herregud, vem ids när han är så underbar?

Josephine Bornebusch visar återigen vilket synnerligen komiskt geni hon är, hon har en tajming, ett minspel och en förmåga att spela förbannad som jag inte sett hos nån annan än Suzanne Reuter förut, Reuter som faktiskt har en roll i filmen som den gamla mamman Greta vars altzheimerhjärna får en del att jobba med när en helt okänd man dyker upp på sjukhuset och säger att han är Mikael.

Det här är en komedi som tar sig ända in i mitt innersta svennebananhjärta och där får den gärna stanna. Snart ska jag se om den och jag längtar!

När jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar satt jag mellan ett par killar som fnissade rätt friskt, ja dom till och med skrattade och ja, rätt många gånger faktiskt. Efteråt var det dock lite buttrare tongångar, filmen var tydligen inte bra. Personligen tänker jag lite annorlunda där. En komedi som får mig att fnissa, skratta och må prima ÄR bra, den kan inte vara nåt annat än bra i betydelsen lyckad. Jag jämför inte med ”riktig kvalitetsfilm” nu, jag jämför med andra komedier, såna som jag inte fattar alls. Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult, Göta Kanal 3 och sånt.

Det ska bli väldigt intressant att se vad dom skrattade filmbloggarkompisarna ger filmen för betyg. Länkar kommer när deras texter publiceras.

Fripps filmrevyer, Jojjenito och Rörliga bilder och tryckta ord.

 

Publicerat

GONE GIRL

Jag sitter i biosalongen och för första gången i mitt liv får jag CP-tankar. Jag inbillar mig att jag vet hur det känns när någon som är ovan att prata med funktionsnedsatta ska försöka föra ett samtal och att personen som sitter i rullstolen är jag.

Känslan är så stark att den blir fysisk, jag kan känna att någon sätter sig på huk, lägger en svettig hand på mitt knä, tittar på mig med sorgsen-och-samtidigt-lättad-blick (tack gode Gud att det inte är jag som sitter där, eller mina barn-blicken) och sen taaaaalar hen med luuuugn röööööst och tyyyyydliga boookstääääääver om nåt vardagligt trams tills jag vill köra över hen med rullstolen så det blir däckspår i ansiktet.

Filmen Gone Girl är baserad på en bok, en bestseller skriven av Gillian Flynn som jag inte läst. Jag är dock nyfiken på om historien är skriven på samma sätt i boken som den gestaltas på film för maken till övertydlig thriller har jag sällan skådat.

Det här är en historia som skulle kunna ha begåvats med flera rediga twister men som i filmen blir berättad med måååånga lååååånga förklaaaaraaaaaande sceeeeneeeeer och skulle nån i salongen om möjligt ha missat vad som händer så kommer en tyyyydlig beräääättarrööööööst som pedagogiskt förklarar varför och vad vi ser, lägger pusslet åt oss, ett pussel som därmed inte finns, som bara blir en illusion.

Gone Girl är en film gjord av en regissör som ser ner på sin publik. Som inte tror oss om något. Som ser oss som funktionsnedsatta i hjärnan. Det jävliga är att det är David Fincher som regisserat och jag tror inte han har så pass låga tankar om oss biobesökare – egentligen. Min enda förklaring är att han fick en massa pengar för att göra film av ett manus han inte kunde påverka, ett manus som tyvärr är skrivet av författaren till boken och att boken är författaren så kär att hon inte hade förmågan att föra över den till filmformat på ett fungerade sätt. Finns det någon annan förklaring blir jag förvånad. Och besviken. David Fincher brukar varken göra mig förvånad eller besviken med sina filmer men nu är jag faktiskt både och.

Huvudrollerna spelas av Ben Affleck och Rosamund Pike. Rosamund Pike är bra, Ben Affleck är….Ben Affleck. Det här med att han skulle vara GRYM i den här filmen håller jag inte med om alls. Ben Affleck är som Ben Affleck är, utstrålning som en tecknad gubbe på en WC-skylt, fan, jag har sett gösar i fiskdiskar med mer liv i blicken än Ben. Personkemin mellan dom är noll vilket i och för sig är meningen. Frågan är om dom hade lyckats få till lite vibbar om dom varit tvungna? Det är tveksamt.

Det som är allra bäst med filmen är musiken. Jag tänkte flera gånger under filmens gång att om jag varit döv eller sett filmen under sämre ljudförhållanden än Rigoletto 1 hade den under långa stunder varit ingenting. Trent Reznor och Atticus Ross räddar filmen med den suggestiva ljudbilden och det är musiken som får mig att förstå hur och vad jag ska/borde känna, inte det som händer på duken.

För att summera filmen och ta i från tårna så känns det som en upphaussad, banal och alldeles för lång skitfilm som klarar sig från det lägsta betyget med en musikalisk hårsmån. Nu vill jag bara få bort CP-tankarna och se om Seven. Tack för mig. Hej.

[På förekommen anledning, här kommer ett tillägg: Jag kan vara nyanserad när det gäller Ben Affleck, jag är inte rätt igenom kategorisk och sågande även om min grundinställning gällande honom som skådespelare är iskall. Jag tycker väldigt mycket om både honom i både Argo och The Town men jag tycker han är en långt mycket bättre regissör än skådespelare. Han kanske helt enkelt alltid borde regissera sig själv?]

[På förekommen anledning #2: Viktor Jerner från Filmmixern/Moviezine har uppdaterat sin recension som ett slags svar på min text där han förklarar varför den där (enligt mig) övertydliga berättarrösten behövs och varför den inte är övertydlig alls. Läs hans text här eller lyssna på Gone Girl-avsnittet av Filmmixern där våra meningsskiljaktigheter tas upp. ]

[På förekommen anledning #3 då det inte går att kommentera på Viktors blogg eller på ovan nämnda pod samt att det är dumt att spoila för mycket av handlingen på twitter och jag kände att jag behövde förtydliga min åsikt en smula, här kommer mitt svar till Viktor och det är VARNING FÖR SPOILERS HÄR NEDAN!!!! Läs inte om du inte redan sett filmen!

Jag har inte läst boken Gone Girl men jag förstår att man får parallelläsa Nick och Amys syn på relationen i vartannat kapitel. Nick beskriver som han upplever det och Amys syn på saken beskrivs via hennes egna ord i dagboksform. När sen twisten kommer, att dagboken bara är fejk och att Amy lever,  upplever man som läsare att Amy inte bara lurat Nick utan även en själv som trott på henne.

Kruxet är att twisten inte funkar i filmen och det beror på flera faktorer. Redan i första scenen, den med Nick i baren, får man reda på att deras relation inte är bra, att han inte gillar sin fru. Jag får allt annat är bra vajbs av honom som snubbe. Det man får se av Amy är iskalla psykopatblickar, det är ganska lätt att genomskåda henne tycker jag. När sen twisten kommer är det så pass tidigt i filmen att jag aldrig hunnit känna att Nick är riktigt anklagad, jag känner ingenting alls faktiskt för jag tror inte på någonting av det jag ser. Nick är konstig och Amy är konstig och det är därför jag blir så irriterad att hennes störda beteende måste visas så övertydligt både i bild, i text och i talade ord. Jag fattar! Jag har ögon att se med och en hjärna att tänka med. Det har gjorts hundratals, tusentals filmer där någon av huvudkaraktärerna inte är den hen utgett sig för att vara, jag behöver ingen förklaaaaring med stora bokstäver för att hänga med i hennes ”blåsning”. I mitt tycke är definitivt att undervärdera sin publik.

När allting förklaras så in i bombens noggrant lämnar det ingenting kvar till mig som tittar att fundera på. Jag får allt serverat, twisten blir ingen twist, det som säkerligen var mindblowing i boken blir ingenting i filmen. Det blir bara ett… jaha.

Sån tur för David Fincher att alla filmnördar inte tycker som jag. 😉 ]

Publicerat

THE ANGRIEST MAN IN BROOKLYN

Henry Altmann (Robin Williams) är ingen glad och lättsam person direkt. Han är en butter jävel och han avskyr banne mig det mesta:  subwoofers i bilar, hundbajs, tvillingvagnar, tuggummi, cyklar, hamstrar, sopbilar, grannar, galgar av metall, flip-flop-tofflor, fjärrkontroller, feta människor, lukten av urin, nyblivna mödrar, tunnelbanan, kreditkortserbjudanden, stora paraplyer, duvor, radiopersonligheter, nätverkande, bankomatavgifter, billighetsaffärer, Starbucks, Gud, The Knicks och (mitt eget personliga nya favvisord) – asscrack fashion.

Doktor Sharon Gill (Mila Kunis) är ap-stressad, utarbetad, överbelastad och sjukt less på allt som ens andas patienter. Henry Altmann väntar på en brits iklädd mellangul pappersrock och Sharon är den som ska ge honom domen, svaret på röntgenplåtarna. Han har en allvarlig och dödlig sjukdom och det är illa nog, men när han börjar spotta, fräsa, skrika och gapa och på ett mycket enerverande vis tjata på Sharon att han vill ha ett datum, en tid, en exakt siffra på hur lång tid han har kvar i livet får hon nog och säger 90 minuter. 90 MINUTER! Vad gör man om man tror sig ha 90 minuter kvar att leva?

Det känns ganska konstigt att se Robin Williams springa runt i panik och försöka ställa ett helt liv till rätta på 90 minuter för att han ska dö, tankar på hur verkligheten såg ut för honom själv är ofrånkomliga. Tyvärr är filmen allt annat än bra och Robin Williams har sett sina bättre stunder som skådespelare.

Det är alltid en ynnest att se Peter Dinklage på film och så även här. Jag brukar tycka detsamma om Mila Kunis men hon tenderar att mest spela över, precis som Melissa Leo. Jag får känslan att hela filmen är ett hafsverk. Det hade kunnat bli bra, det hade kunnat bli en familjevariant av Falling Down eller nåt men nu blev det mest…ingenting. En svag tvåa känns rimlig.

 

Publicerat

SÄG ALDRIG ALDRIG

När tre giganter inom romcomgenren samlas på ålderns höst för att göra en slags panschisvariant på temat är det lätt att ställa sig upp och göra en spontan liten våg. Regissören Rob Reiner och skådisarna Michael Douglas och Diane Keaton är tre namn som förpliktigar. Hallå liksom, vilket gäng!

Jag tror alla människor har några må-bra-grejer att ta till när livet känns lite tjorvigt. En del kanske går en promenad runt sjön, en del lagar kantarelltoast, en del lyssnar på musik, en del målar en tavla, en del låser toalettdörren och kryper ner i badkaret, en del köper dyra chokladpraliner, en del dricker whisky, en del knarkar TV-serier och en del tittar på film.

Hör man till gruppen som ser feel-good-film för att feela lite goodare så är Säg aldrig aldrig som att finfika med en god vän en liten stund. Det är mysigt, det är varmt, det är puttrigt som ljudet av en flakmoppe på en sommartorr grusväg.

Jag mår toppen när jag tittar på den här filmen men när filmen är slut är den slut, den lämnar inga djupare spår och eftersmaken är väldigt lik ljummet vatten. Kanske är det därför det är så svårt att skriva nåt finurligt om filmen, den är liksom bara vad den är. Man får p r e c i s det man vill ha när man går och ser en film som denna. Man får lättsmält underhållning och nittio minuters kvalitativt hollywoodmys med två av dom största skådisarna födda på 40-talet, varken mer eller mindre.

Jag tror inte att det var så många av oss filmspanare som kryssat för den här filmen på det tajta schemat på Malmö Filmdagar men länkar kommer när det dyker upp fler recensioner.

Publicerat

BOYHOOD

Har du någon gång varit hemma hos en barnfamilj boendes i ett hus med furutrapp? Har du någon gång gått uppför denna trapp? Har du nån gång tittat på väggen intill dig?

Jag undrar hur många furutrappor i detta land som har en odyssé av inramade skolfotografier i A4-format på väggen? Det börjar med en glad tandlös skit med nedspilld T-shirt, fortsätter med en nyklippt ettagluttare med hängselbyxor till en mellanstadiekille med fotbollströja från nåt europeiskt storlag till en butter högstadiekille med begynnande acne.

Att gå uppför trappan blir som en liten resa, som att få följa med den här inramade människan genom livet en stund. Att se Boyhood ger mig precis samma känsla.

I tolv år har regissören Richard Linklater filmat Ellar Coltrane, från att han var sex år till arton. Han spelar Mason, killen som växer upp mitt framför våra ögon. Även hans mamma Patricia Arquette och pappa Ethan Hawke filmas under alla dessa år och det blir nästan en lika stor wow-upplevelse att se dom åldras sina tolv år som att se Mason gå från knatte till ung man.

Det finns inte mycket att klaga på med den här filmen. Den är fantastiskt mysig, känslosam, annorlunda och härlig på alla sätt och 165 minuter passerar i ett nafs. Ska jag hitta nåt litet som stör mig så är det Lorelei Linklater som spelar Masons syster Samantha. Missförstå mig rätt nu, hon är underbar, hon är jättebra men i en film som känns så verklighetstrogen som denna kan jag inte släppa att jag inte tror på henne som biologisk dotter till föräldrar som ser ut som Patricia Arquette och Ethan Hawke. Föräldrarna har blå ögon och tämligen blonda hår, Samantha har stora bruna ögon och mörkt hår. Jag vill inte tänka att regissören castat sin egen dotter i denna roll för att hon är hans dotter men det är tyvärr så det känns.

Jag har alltid haft svårt för Patricia Arquette som skådespelare. Jag tycker väldigt sällan att hon är bra, oftast överskattad, ibland rent trist. Om jag skulle skriva ner alla mina Patricia Arquette-tveksamheter på små lappar och lägga dom i en stor svart hatt skulle det bli många lappar, det skulle också bli en tämligen svårsmält middag eftersom jag efter denna film skulle vara tvungen att äta upp hattjäveln. Jag tror Patricia Arquette kommer få sin första Oscarsnominering för sin roll som den icke namngivna mamman i den här filmen. Hon är – för att använda en klyschigt uttryck – magisk och jag kommer se på henne med helt nya glasögon från och med nu.

Jag älskar att Richard Linklater drog detta projekt i hamn, jag älskar att det fanns ett filmbolag som trodde på hans idé och som kontinuerligt gav honom pengar fast dom visste att det var många år tills dom skulle få se resultat och – förhoppningsvis – få återbäring på sin investering.

Det vi inte ska glömma i sammanhanget är att vi faktiskt har en svensk variant av Mr Linklater och han heter Bengt Bratt. 1971 skapade han Hem till byn, en TV-serie som pågått till och från ända fram till 2006 och där många av skådespelarna varit med hela vägen. Fast känner jag Richard Linklater rätt har han inte gett upp berättelsen om Mason. Om tolv år får vi säkert se hans liv från 18-30 år. Det ser jag fram emot.

Mycket.

Boyhood var den film som (tror jag) alla närvarande på Malmö Filmdagar ville se. Det var årets riktiga snackis. Och hur mycket förväntningar som än låg i biosalongsluften så tror jag inte någon blev besviken. Det är svårt att bli det med den här filmen. Den är verkligen jättefin!

Såhär tycker mina filmspanarkompisar om filmen (länkar kommer vartefter texterna publiceras).

Fripps filmrevyer

Jojjenito

The Velvet Café

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

THE BOXTROLLS

Det heter two wrongs don´t make a right men det vetefan faktiskt. Ibland kan ett fel plus ett fel faktiskt bli något riktigt bra.

Månadens filmspanarfilm valdes av Carl från Har du inte sett den och han hade en klurig nöt att knäcka. Den första film han valde (Innan frosten) fick premiärdatumet framflyttat en månad, den andra filmen (Borgman) försvann hux flux helt från SF:s sida och A most wanted man och The Salvation hade dom flesta av oss redan sett på Malmö Filmdagar. Det fanns helt enkelt inte så många filmer kvar att välja på.

För egen del blev jag glad åt Carls val. Boxtrolls är en film jag sett fram emot ända sen jag såg första lilla trailern. Den verkade söt, skönt konstig och behagligt höstmurrig i sina färgtoner och med facit i hand stämde trailern riktigt väl med filmen.

Troll som bor i kartonger som dyker upp på nätterna, förstör, skräpar ner, stjäl barn och ost. Det är i alla fall vad invånarna i Cheesebridge tror att boxtrollen är för nåt. Precis som så mycket annat skvaller finns det visserligen ett uns av sanning i snacket men precis som i annat skvaller är det upphöjt till hundra och knappast baserat på objektiv källkritik. Boxtrollen är inga monster och den stulna bebisen Ägg (Eggs) är inte så stulen som man först kan tro.

Ägg är en pojke som växer upp med boxtrollsfamiljen, han hänger med sin allra bästa vän (och ”pappa”)  Fisk (Fish) och dom verkar ha mysigt tillsammans. Jag tycker dom allra bästa scenerna i filmen är när Ägg och Fisk spelar alternativa instrument tillsammans. Blickarna, värmen, musiken, ljuden när dom håller takten genom att slå med sina små händer på kartongmagarna. Det är jättefint. Hjärtvärmande.

För att vara en animerad ”barnfilm” är den ibland väldigt mörk och härligt bisarr. Antagonisten tål inte ost – och det äts en heeeeel del ost i filmen – och han får en anafylaktisk chock som gör honom groteskare än Elefantmannen. Detta uppsvällda ansikte ska kureras med hjälp av blodiglar och det är faktiskt rätt äckligt. Slutet är rent makabert och påminner en hel del om Mr Creosotes öde, mannen i Monthy Python´s Meningen med livet, ja du vet. Det är dock aningens mindre grafiskt.

För att summera filmen: jag är lite förvånad att filmen Boxtrolls inte heter Lådtrollen på svenska, jag fick lite panik när jag såg vilka skådespelare som var originalrösterna i filmen och som jag nu missat (Ben Kingsley, Toni Collette, Nick Frost och Simon Pegg till exempel) men samtidigt var det ingen av dom svenska rösterna som direkt störde. Det var förresten synd att listan med dom svenska rösterna bara visades i 1,2 sekunder (och då överdriver jag uppåt), jag uppfattade bara Kim Sulocki och Zara Larsson. Och jag hade mer än gärna sett mer av den lilla scenen som man får se en bit in i eftertexterna.

 

 

Det var en idog samling filmspanare som trotsade både 3D-aversion, svenskdubbning och tidig-eftermiddagsvisning-vilket-innebär-väldans-många-små-barn-och-deras-föräldrar-i-publiken. Här är deras tankar om filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

The Velvet Café

Har du inte sett den (pod)

Har du inte sett den (blogg)

Publicerat

Svensk söndag: MIN SÅ KALLADE PAPPA

Det var jag och drygt tio tusen andra som följde regissören Ulf Malmros #filmdagboken på Instagram.

Den toksmarta och kostnadseffektiva reklamidén att låta oss följa med under arbetet med Min så kallade pappa från den första stapplande början ända till slutet var väldigt intressant tycker jag. Ingen del av filmproduktionen var för liten, ingen del för stor och visste man det inte innan så fick man reda på det nu, det är många bitar som måste falla på plats för att en film ska bli riktigt bra – eller ens bli av.

Jag tycker Ulf Malmros har en hög lägstanivå som filmare. Jag tycker om känslan i hans filmer, lekfullheten, färgerna, den där fina linjen mellan komik och gravallvar som så ofta finns med. Men nånting sa mig tidigt att Min så kallade pappa skulle skilja sig från övriga filmer i hans produktion, jag kunde bara inte sätta ord på min känsla enbart via fotografier på Instagram. Nu har jag sett filmen och nu vet jag att min känsla var rätt. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Filmen handlar om Malin (Vera Vitali), en 32-årig gravid tjej som aldrig haft någon direkt kontakt med sin pappa. Pappan Martin (Michael Nyqvist) jobbar som skådespelare på Chinateatern med löständer och dåligt ölsinne och har inga som helst tankar på sin enda dotter då ”teatern är viktigare än livet”. Det börjar strula mellan Malin och det blivande barnets pappa Frank (Sverrir Gudnason). Malin är rädd att Frank ska strunta i barnet precis som hennes egen pappa gjort med henne och till slut bestämmer hon sig för att leta upp sin pappa.

Min första känsla med filmen var att den kommer vara mycket mindre rolig än Malmros övriga filmer och det visade sig stämma. Den är inte rolig. Historien är både mörk och jobbig och det ”roliga” är humor som fastnar i halsen. Fniss med eftersmak om man så säger, sådär så att glimten i ögat inte är en glimt utan en tår av is som liksom fastnat.

Det andra som slog mig är att den obligatoriska Kjell Bergqvist-rollen denna gång inte spelas av Kjell Bergqvist utan av Johannes Brost. Ett klart plus även om jag gillar Kjell Bergqvist. Skådespelarbytet gör att det som är annorlunda med filmen förstärks, vilket jag tycker är bra.

Vera Vitali i den kvinnliga huvudrollen och Michael Nyqvist i den manliga är ett strålande team. Otroligt bra castat. Castingen överlag är förresten galet bra och kombinationen av detta samt att Ulf Malmros känns som en av dom bästa i landet på personregi gör att varenda liten mini-biroll sitter som en smäck. Alla från Tova Magnusson som BVC-sköterska till Källa Bie som barnmorska till Josefin Neldén som sjuksköterska till barnen i klassrummet till Beatrice Evang som spelade Malin som barn och härliga Lotta Tejle som såklart har en roll, nån måtta får det ändå vara på förändringarna!

Det finns väldigt mycket att tycka om den här filmen. Det finns väldigt mycket att tycka OM den här filmen. Det finns även väldigt många känslor som alldeles uppenbarligen kan ta sig fram från väl gömda platser i kroppen och ta sig ut genom ögon, via kladdigt smink och ner på den svarta tröjan. Jag grät floder när jag såg den här filmen. Jag grät så det var jobbigt. Jag grät ända ut på biograftoaletten och självklart var det kö. ”Var inte du på Malmros-filmen?” kände jag att dom kissnödiga kvinnorna i kön tänkte samtidigt som dom flinade. ”Skitideru” ville jag svara dom som frågade men inte sa nåt. ”Jag får väl grina till en Ulf Malmros-film hur mycket jag vill. Det är ett fritt land vi bor i. Luften är fri, luften är fri. Och tårarna med för den delen.”

Min så kallade pappa är ingen rolig film men det är heller ingen sorglig film, vilket man lätt kan förledas att tro om undertecknad fortsätter skriva om sminkkladdiga ögon och tårar som inte ville sluta rinna. Den här helt enkelt en film som nådde in i mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt, inte med denna typ av film. Men det var möjligt.

När jag ser filmer som hamnar väldigt nära mitt eget liv kan det ibland bli som att trycka på en knapp där psyket blir den tända glödlampan. Klumpen i magen säger hejhej här är jag, tårkanalerna kallar in extrapersonal och jag är verkligen inte så stenhård som jag ibland vill framstå (men sällan lyckas med, jag vet). När jag ser Min så kallade pappa blir jag en softie. Jag blir en en softie för att jag barn med en man som gjorde sitt bästa för att vara en närvarande pappa men som inte överlevde sin 45-årsdag och jag blir en softie för att jag själv har en pappa som sedan väldigt många år valt bort mig ur sitt liv precis som Martin gjorde med Malin.

Skulle jag betygsätta filmen rent objektivt skulle den få 4/5. Det är en mycket bra film, välgjord och helt solid, i princip i avsaknad av plotholes. Men nu är jag inte objektiv, jag är subjektiv som satan och jag har grinat som en gris. En film som lyckas få mig till det förtjänar att premieras och hur ska jag kunna göra det bättre än att ge Min så kallade pappa det allra högsta betyget? Det är klart filmen ska ha 5/5, både filmen och den specialskrivna låten av och med First Aid Kit.

En liten grej bara, det här med att strunta i förtexter, det är ett otyg. Bortsett från det: Ulf Malmros, du är fantastisk!

.
Jag såg den här filmen i slutet av augusti på Malmö Filmdagar. Jag såg den innan jag läst någon recension av filmen, innan jag hört någon annan säga någonting om den. Det var skönt. Min känsla för filmen är liksom helt….orörd. Den är min och bara min och det är en lyx man väldigt sällan får chansen att uppleva.

På fredag har filmen biopremiär och inom dom närmaste dagarna kommer det explodera recensioner, spaltkilometer, kubikmeter av åsikter. Vad mina filmbloggande vänner tycker om filmen kan du läsa här. Jag fyller på med länkar när deras inlägg publicerats. Tills dess, trust me on this one!

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

3 DAYS TO KILL

Det första som slår mig är, har man någonsin förr sett en manlig huvudrollshjälte som börjar filmen med en redig jävla mancold?

Det hostas, snörvlas och snoras och Ethan Renner (Kevin Costner) känns som allt annat än hårdkokt snubbe trots att han är ”på jobbet”. En CIA-agent på dödligt uppdrag kan inte riktigt ringa sig in sjuk.

Ethan har uppenbarligen misskött sin relation med dottern Zooey (Hailee Steinfeld) i alla år och frun (Connie Nielsen) är numera en parentes men när Ethan efter ha hamnat på sjukhus får en dödlig diagnos (neeeeej alla män, det ÄR inte dödligt att vara förkyld även om det känns så) bestämmer han sig för att reda upp sina förehavanden. Han har 3-5 månader kvar att leva och nån personalansvarig på CIA är på plats vid sjuksängen i ett nafs med guldklocka och en klapp på axeln som tack för lång och trogen tjänst.

Han är lite ensam kan man säga. Lite ”lone ranger” kan man säga. Lite tilltufsad kan man säga. Men han åker till Paris och försöker närma sig den ovilliga tonårsdottern. Samtidigt blir han kontaktad av agenten Vivi (Amber Heard) som behöver hjälp med att få en man mördad, en man vid namn ”The Wolf”. I utbyte mot denna allra sista arbetsinsats erbjuds han en drog, en oprövad medicin, som skulle kunna ge honom livet tillbaka.

Det här är en riktigt jävla bra film! Den har allt, den är verkligen inte ”bara” en pang-pang-action! Den är spännande, den har en välskriven dialog, ett manus som håller, den har en hel del känslosamma scener som faktiskt tillverkar tårar i mina ögon, det är bra skådespelare i alla roller men såklart är det Kevin Costner som lyser allra starkast, alltså satan så bra han är!

Ett solklart filmtips vilken höstkväll som helst.

Publicerat

THE SALVATION

Det här är en dansk western som utspelar sig i USA.

Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt spelar dom danska bröderna Jon och Peter som emigrerat från fäderneslandet till the land of the free and the home of the brave. Sju år efter landstigningen ska Jon äntligen återförenas med sin fru och nu tioåriga son och han är glad som en speleman. Men se den glädje som håller i sig längre än första kvarten i en nittiominuterwestern. Självklart går det åt helvete och är det nåt denna film ska ha cred för så är det just det, att det går så våldsamt åt helvete i just dessa scener. Det är rent härligt att skåda. Fräscht nästan. Makabert men fräscht.

För övrigt känns The Salvation som ett animerat jättefartyg utan kapten som gått på grund på en sten som inte finns. Allt känns så hittipå. Omgivningarna känns som billiga kulisser som retuscherats i efterhand av några vindögda Sin City-medarbetare i behov av extrapengar. Musiken är ren westernsmörja, skapat enligt westernsmörjaformeln 1A. Till och med det obligatoriska westerntypsnittet har används. Lukten av B-film är starkare än stanken av krutrök, levrat blod och svett.

Att jag inte ger filmen det allra lägsta betyget beror på fräschheten jag beskrev här ovan plus att det var fint att se Eric Cantona skådespela igen samt att någon haft den goda smaken att casta Eva Green som en karaktär som saknar tunga. Men betygstvåan är inte stark, den är i princip genomskinlig och kan trilla ner till en etta ungefär precis när som helst.

Vi var sju filmspanare som såg The Salvation tillsammans som avslutningsfilm på Malmö Filmdagar. Av alla filmer vi såg, av alla filmer som passerade så undrar jag om det inte är denna som blir/blev den största vattendelaren. Några var jättenöjda men samtidigt hörde jag nån stå och köra motorsågen på tomgång uppe i hörnet. Jag var ”muttrande negativ mitten” nånstans, lite som en centerpartist som vaknat på fel sida.

Klicka här för att läsa vad bloggkompisarna tyckte: (jag fyller på med länkar när texterna är publicerade)

Fripps Filmrevyer

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Har du inte sett den (blogg)

 

 

Publicerat

A MOST WANTED MAN

Har du sett Tinker Tailor Soldier Spy?

Om ja, förstod du filmen?

Om ja – lyllo dig.

Om nej – du är inte ensam.

Gillar du normalt sett böcker av John le Carré som sen blir filmatiserade, typ Tinker Tailor Soldier Spy? Torra, grå-beige-bruna men ändå snygga politiska filmer där alla på ett eller annat sätt är förlorare på slutet?

Om ja – A most wanted man är nåt för dig.

Om nej – saknar du Philip Seymour Hoffman?

Om ja – filmen är nåt för dig oavsett om du avskyr genren.

Om nej – se nåt annat.

Med A most wanted man tar regissören Anton Corbijn med oss till den tyska staden Hamburg där några fina amerikanska skådespelare (Philip Seymour Hoffman, Rachel McAdams och Willem Dafoe) spelar tyskar som pratar engelska med påhittad tysk brytning, den tyska skådespelaren Nina Hoss gör likadant fast med genuin tysk brytning liksom den spansk-tyska skådespelaren Daniel Brühl. Det tar ett tag innan man accepterar alla accenter i hjärnan. Robin Wright dyker dock upp efter ett tag och spelar en amerikanska som pratar sitt eget språk. Skönt. Det la sig ett lugn över accentskaoset för en stund där.

Filmen handlar till stor del om terrorrädslan efter 9/11 och som av en händelse är det just detta datum idag. Är det samma typ av konstigt öde som ninjasköldpaddorna råkade ut för med sin omtalade bioaffisch måntro? Det är ett otäckt datum det här, mycket elände som hänt.

Så vad tyckte jag då om filmen? Eftersom jag inte riktigt förstod Tinker Tailor Soldier Spy säger jag hurra åt A most wanted man. Min hjärna hängde med, jag fattade historien! Och eftersom jag saknar Philip Seymour Hoffman som F A N hade jag ibland svårt att svälja den ledsna klumpen i halsen när jag såg honom. Han var i dåligt skick, flåsig, orakad, psykiskt effektiv men knappast fysiskt dito – men GOSSE, I love him!

Det var en del surr kring filmen när jag såg den på Malmö Filmdagar. Vi var många som såg fram emot att se Philip Seymour Hoffman igen på vita duken och det kändes som att många reagerade som jag, att det var ett kärt återseende men samtidigt väldigt tungt. Vad mina filmbloggarkompisar tyckte om filmen kan du läsa här:

Jojjenito

Fripps Filmrevyer

The Velvet Café

Har du inte sett den? (blogg)

Rörliga bilder och tryckta ord

 

Publicerat

CUBAN FURY

Det är nåt med dans som kan få även den minst dansante att sprudla när hen väl försöker.

Jag upplever mig normalt sett som en människa med två vänsterfötter och jag kan inte påstå att jag dansar nykter sådär jätteofta men för åtta år sedan gick jag en salsakurs och nånstans inne i lektion tre fattade jag grejen. Jag förstod det roliga och jag förstod det på riktigt. Jag gjorde dansläxan överallt, jag dansade i duschen, framför TV:n, jag visade en jobbkollega stegen så hon kunde dansa med mig på arbetstid, jag hade Ricky Martin, Marc Anthony och Tito Puente i hörlurarna och fötterna var aldrig still. Och när fötterna inte var still så följde höfterna med och när höfterna tjongade igång följde armarna och händerna med. Så där stod jag, dansande med hörlurar och glad som en spillevink, dagligen, i månader efter att salsakursen tagit slut, i år.

Bruce (Nick Frost) dansade salsa som ung pojke och han var grym! Han vann varenda tävling han ställde upp i, han tränade för Den Store Ron Parfitt (Ian McShane) och spåddes en lysande framtid inom dansen. Men så en kväll på väg till en tävling blir han nedslagen av ett gäng mobbare, han trycks ner i en vattenpöl och tvingas äta upp paljetterna från tävlingsskjortan och efter den dagen trodde han på vad idioterna sa, att dans var för mesar och han dansade inte mer.

Tjugofem år senare jobbar Bruce på ett företag med Drew (Chris O’Dowd) som närmsta medarbetare. Drew är ett skithål och inte ett dugg bättre än mobbarna Bruce tvingades hantera som liten men vuxenmobbing visar sig på lite andra sätt. När den nya chefen Julia (Rashida Jones) gör entré förändras det mesta för Bruce och Drew. Drew vill dra över henne och tänker inte ge sig och Bruce vill samma sak men inser att han har en smartare väg in: salsan. Hon dansar salsa och han kan ju alltid börja igen.

Nick Frost har fått en genuint trevlig roll att jobba med här. En snäll tjock man som ”got the right moves” även i beiga shorts. Chris O´Dowd däremot, han drog nitlotten. Visst spelar han bra som alltid men Drew är så vansinnigt osympatisk att det är svårt att se den vanligtvis så gullige O´Dowd spela vidrig. Det blir nästan jobbigt.

Rashida Jones å andra sidan är så mysig att jag vill bjuda hem henne på spagetti och köttfärssås och sitta och samtala om livet en hel kväll. Jag tycker väldigt mycket om henne som skådespelare även om jag hittills ”bara” sett henne spela ”gulliga tjejen” i filmer såhär långt. Eller så beror min omtycking på just det. Hur kan man inte gilla henne?

Cuban Fury är en mysig bagatell, en underhållande film som får mig att må bra och som får mig att vilja dansa salsa igen. Finns Club El Benny kvar i Gamla Stan?

Publicerat

COLD IN JULY

Det finns filmer och det finns Filmer.

Det finns filmer man hör en massa om, läser en massa om, har koll på, ser trailers, längtar efter, tror på och så finns det filmer som liksom bara dyker upp som från ingenstans och är alldeles självklara och alldeles strålande bra. Mud var en sån film, Killer Joe likaså.

Jag vet inte om det är ett kosmiskt sammanträffande att det är just dessa två filmer min hjärna direkt hittar när jag letar jämförelser eller om det beror på att Matthew McConaughey är med i dom båda och att Don Johnson är med i Cold in July och är så inihelskotta lik en äldre McConaughey både till utseende och tal att jag ibland nästan tror att det är samma person.

Utan att berätta för mycket kan jag beskriva Cold in July som en thriller som utspelar sig i Texas 1989. Den välskrivna och ytterst välspelade historien kretsar kring tre män som spelas av Michael C. Hall, Don Johnson och Sam Shepard. Det är mörkt, det är tungt, det är beväpnat och det lättas endast upp av ett 80-talsinspirerande soundtrack som stundtals för tankarna till Kavinsky och Drive. För att vara gjord 2014 är det helt enkelt väldigt mycket 1989 över filmen.

Jag sitter helt ärligt som på nålar. Jag blinkar inte i onödan. Mina tankar är inte nån annanstans än mitt inne i filmen. Jag har helt enkelt svårt att värja mig. Fast varför måste jag värja mig mot nåt som är svinbra?

Jag hoppas att jag inte ger någon orimliga förväntningar nu men jag tror Cold in July kommer leta sig upp på mångas årslistor när 2014 ska sammanfattas. Än så länge har den i alla fall en given plats på min.

Tack Filmmixern för tipset. Det här är en film jag sannolikt inte hade sett utan era superlativ.

Publicerat

MEDICINEN

Filmens Johanna (Helena Bergström) är 45 år, skild sedan några år, ensamstående tvåbarnsmamma med stressigt och rätt krävande jobb, komage, gäddhäng och taxöron – ”rena Kolmården” som hon uttrycker det själv. Bortsett från en minus på några år så skulle hon på pappret kunna vara jag.

Med lite tur borde alltså Medicinen kunna vara en film för mig. Jag borde kunna känna igen mig, visserligen kanske skruva lite på mig i biofåtöljen men samtidigt skratta gott åt dråpligheter jag både omedvetet och medvetet har gjort själv och situationer där våra liv krockat. Som dom gör. Om man lever liknande liv. Och är ungefär lika gamla. Och bor i samma stad. Och går på samma gator. Och har barn i samma åldrar. Men nä. Nä nä nä nä nä.

Filmer som Medicinen, Heartbreak Hotel och Eat Pray Love (för att nämna tre exempel men det finns hundratals), filmer som handlar om personlig utveckling, om att hitta sig själv, blomma ut, sluta vara rädd och istället våga chansa, såna filmer funkar hela vägen om det finns krokar av igenkänning att haka fast sig vid och upp sig på. Saknas detta faller filmen tämligen platt.

Visst, det kan finnas ett värde i att se filmen ändå, har man en faiblesse för medelålders blondiner är Medicinen en ypperlig film. Är man svintrött på manliga filmkaraktärer och vill se en film med 99% kvinnor i rollistan, sure, kolla på den men sänk för bövelen kraven på att kvinnorna ska ha nåt vettigt att säga och göra under filmens gång. Medicinen är en solklart A-märkt film men sällan har A-märkningen varit mer av ett icke-bevis för kvalitetsfilm än här.

Jag inser att det finns 40-plussare som inte är som jag, ganska många dessutom. Jag förstår att det finns jämngamla kvinnor ”där ute” som faktiskt känner igen sig i Johanna och som kanske till och med kan lära sig nåt av henne och få en spark i baken. Det jag däremot har väldigt svårt att förstå är varför just Colin Nutley skulle regissera denna film.

Daniel Réhn och Edward af Sillén har skrivit ett manus som jag tror var både kul och smart i själva grundutförandet. När det sen hamnar i Colin Nutleys händer läggs det till minuter på minuter på minuter av långrandig, onödig, konstig improvisation, scener som i dom allra flesta fall faller pladask på grund av skådespelarnas oduglighet vad gäller just improvisation. Det är fan inte lätt att improvisera men det är heller inte rätt av en regissör att fortsätta köra sitt race även om skådespelarna uppenbarligen inte behärskar tekniken. Det är rent av taskigt. Filmen hade tjänat på ett tajt skrivet manus i 90-minutersklassen, inte denna flummiga, luddiga, hattiga tvåtimmarsuppvisning i misslyckad teatersport som jag blev vittne till nu.

Trots en medioker filmupplevelse är det värsta av allt John Farnham. Att lägga in John Farnsham´s hit You´re the voice inte mindre än TVÅ gånger i filmen är för mig totalt obegripligt. Den var rutten redan 1987 och känns inte direkt hypermodern idag.

Det här var den fjärde filmen jag såg på Malmö Filmdagar. Colin Nutley och Helena Bergström var på plats för att presentera filmen och det kändes som att Colin slog huvudet på spiken när han sa att han hoppades att vi skulle gilla filmen men att vi precis lika gärna kan avsky den. Precis så är det ju alltid med film.

Jag såg filmen tillsammans med ett gäng filmbloggare och här är deras syn på filmen: Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.