Kategori: 2015

Publicerat

KUNG FURY

Svissch säger det. Filmen börjar och som i ett trollslag åker jag tillbaka till 1985. Att filmen i sig utspelar sig detta år hjälper självklart till men det balla är att hela jag hamnar där igen.

David Sandbergs Karate Kid-lika superpolis Kung Fury får i uppdrag att resa tillbaka i tiden, närmare bestämt till nazityskland för att döda en man som heter Adolf Hitler aka Kung Führer. Till sin hjälp har han The Hackerman som ”med rätt algoritmer kan hacka sig tillbaka i tiden”. Och han lyckas. Han lyckas kanske lite FÖR bra för Kung Fury kommer lite för långt tillbaka i tiden. Men inte mig emot.

Under den här halvtimmen får man nämligen träffa på idel sköna typer och hela manuset är så utflippad och nästintill vansinnigt att jag ler som en full jazzdansare i soffan. Charmigt som fan är det! Och musiken är som Idomin på ett varande skavsår för en synthnisse som jag. Magnus Betnér och Björn Gustafsson har en riktigt rolig mustaschscen och David Hasselhoff bjussar på sig själv i musikvideon till filmens ledmotiv True Survivor

Jag kan inte låta bli att jämföra Kung Fury med en annan svensk film som också kryllade av 80-tals-referenser: Dyke Hard. Men där Dyke Hard siktade mot stjärnorna och ramlade på första bästa trottoarkant och slog ut framtänderna där lyckas Kung Fury med det mesta. Imponerande knasigt och fnissigt är det och när filmen är slut vill jag se mer. Mycket mer.

Blir det en långfilm? Det blir det väl? Va? Ja? Hurra!

Filmen finns att se på SvtPlay till den 24 november 2015.

Publicerat

TOMORROWLAND

Tänk dig att du är mätt. Alltså jättemätt. Typ alldeles nyäten och det du åt var både vällagat, näringsriktigt samt toppat med ost.

Sen sträcker någon fram en vit plastsked av matskedsstorlek. Du är tvungen att ta den. Oklart varför men du känner dig hotad på nåt sätt. Du håller i skeden och framför dig står en såndär gigantisk konservburk med billig ravioli. Kall är den också. Hela den tomatkladdiga pastauppenbarelsen är allt annat än aptitlig, du är som sagt inte ens hungrig men med en sked i taget, en tugga åt gången, kommer du äta upp hela burkens innanmäte. Maten växer i munnen mer och mer för varje tugga, du sväljer men kräkreflexerna vaknar, du hulkar men härdar ut. Hotet är överhängande. Du måste äta och du äter.

130 minuter senare är raviolin slut. Du är kladdig som en 7-månaders bebis runt munnen, en bebis som precis käkat morotspuré med händerna OCH du vill bara kräkas. Samtidigt, alla vet hur jävla äckligt det är med raviolispyor. Raviolispyror ser ut precis som ”oäten” ravioli vilket gör hela maträtten ännu mer – för att röra sig med ett engelskt ord – gross.

Vad har då denna matliknelse med Tomorrowland att göra? Jo. Tänk att den goda maten du åt i början av texten är bra film. Alla sorters film, film som gör dig nöjd, glad, mätt och belåten. Sen kommer en film som Tomorrowland och bara stinker overload av ravioli. Totalt meningslös film (föda) som inte är något annat än hundraprocent CGI (mättnadskänsla) utan mening (näring).

Jag är SÅ trött på den här typen av film. Jag är less på filmer som känns som dåliga TV-spel när den enda idén verkar vara att så lite som möjligt i filmen ska vara skådespeleri och ”vanlig film” och så mycket som möjligt ska fixas av efterbearbetningsfolk, animatörer och allehanda andra programmerare. Menlöst är vad det är och Tomorrowland är ett sömnpiller av guds nåde. (Och app-app-app, kom inte dragandes med liknelser i form av CGI-fester som Transformers, Godzilla, Pacific Rim och såna filmer, den typen av filmer har en baktanke som totalt saknas i Tomorrowland och det är att dom vill UNDERHÅLLA. Inte SÖVA.)

Jag tänkte ett tag att jag skulle ge filmen en tvåa på grund av dom två unga tjejerna i filmen som båda är riktigt bra, Britt Robinson som Casey och Raffey Cassidy som Athena men sen tänkte jag vafan då för? Filmen är ju pissdålig.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har också sett Tomorrowland och hennes text är betydligt mer nyanserad än min. Läs den gärna – här!

Flmr-Steffo har också sett filmen och är han inte alldeles…mysnöjd…minsann? Hans recension finns att läsa här.

Och nu har även Filmitch sett den. Ravioli eller popcorn? Kolla här.

Publicerat

MAD MAX: FURY ROAD

Om jag ska börja från början så är jag inget fan av Mad Max-filmerna. Dom tre filmerna från 1979, 1981 och 1985 regisserade och påhittade av George Miller med Mel Gibson som Mad Max med uppspärrade ögon och sandig hockeyfrilla skulle sammantaget få en fyra av mig om jag skulle betygssätta direkt från minnet. Mad Max 1/5, The Road Warrior  2/5 och Mad Max beyond Thunderdome 1/5.

Förutsättningarna för att se George Millers nya skapelse var därmed jättebra, utan ironisk underton. Låga förväntningar är – liksom ett gott samvete – den bästa huvudkudden. Att Tom Hardy spelar Max gör visserligen en hel del för min sugenhet att se filmen, kanske inte för att han allena kan rädda den om det visar sig vara ännu ett ökentorrt postapokalyptiskt actionhaveri, men jag vet att han inte kommer göra bort sig. Han kommer vara den bästa Mad Max som går att frambringa. Att Charlize Theron har den kvinnliga huvudrollen som Furiosa gör mig ännu mer trygg. Hon är alltid bra, precis lika stabil som Tom Hardy.

Så jag köper mig en biljett, väljer bort 2D för en gångs skull då jag vägrar sätta mig i nån liten skitsalong med 70-tumsduk för att se den här filmen. Precis som med Furious 7 så känns det som att ju större duk och ju högre ljud desto bättre kommer jag tycka om filmen och med facit i hand (och brist på IMAX på hemmaplan) tänkte jag rätt.

Mad Max anno 2015 är ingen film, det är en upplevelse. Det är bara att tömma hjärnan, släppa sargen och bege sig in i en värld som osar högoktanig bensin och sällantvättade skinnkläder. Mad Max anno 2015 är en mash-up av öken-rock-opera, Pimp my ride och en helkväll med Cirkus Cirkör och 3D:n utnyttjas på ett ypperligt sätt.

Det brummas, gitarr-riffas, gasas, skriks, skjuts, sprängs, floffas, sploffas, kloffas, sprayas lite silverfärg, dödas, vattnas, tankas, lagas, rejsas, grejsas, funderas och dödas. Det sistnämnda en hel del. Mycket död blir det men det dödas på kreativa sätt och blir – faktiskt – aldrig tråkigt. Nej trist hinner jag inte ha för det går undan från första scenen till den sista och enda gången jag suckar är åt det klyschiga citatet i slutet på filmen.

Jag tycker det var härliga två timmar i sällskap av Max, Furiosa och resten av gänget. Jag gillade att hela filmen sjuder av Girl Power Deluxe och att den är snygg som ett helvete. Varenda scen skulle gå att pausa och tryckas som fototapet.

Sen måste jag tillägga att det trummas en hel del. Jaaaa….mmmm….samma typ av trummande som i The Dark Knight Rises….och Tom Hardy har en mask för ansiktet….och han pratar. Så SJÄLVKLART får filmen en redig fyra. Mitt logiska tänkande slutar nämligen fungera när dessa tre parametrar möts. Som tur är händer det inte alltför ofta.

Jojjenito har också sett Mad Max. Här är hans tankar om filmen. Filmparadiset går nästan ner i brygga av filmen, liksom Flmr-Steffo, The Nerd Bird-Cecilia,  film4fucksake och Filmitch. Fripps filmrevyer är aningens mer kritisk, liksom Sofia. Plox har också skrivit om filmen och nu även Movies-Noir.

Publicerat

PITCH PERFECT 2

”I’ve got my ticket for the long way ’round, two bottle whiskey for the way. And I sure would like some sweet company and I’m leaving tomorrow, what d’you say?”

Jag tror det var många med mig som satt skräddare på golvet och slog på plastmuggar efter att ha sett första Pitch Perfect-filmen. Anna Kendrick var ju bara så jävla cool när hon gjorde sin audition för att bli en av Barden Bellas, den bästa a cappella-gruppen på skolan, ja kanske den bästa a cappella-gruppen i hela USA?

Nu är vi tillbaka på skolan. Barden Bellas gjorde ett bejublat *host* uppträdande inför självaste president Obama med familj, ett uppträdande som slutade med att ”Fat Amy” (Rebel Wilson) kom ner från taket i en gunga och ja…nånting gick…lite tokigt. Nu tycker jag kanske att det som gick tokigt inte var FULLT så häpnadsväckande tok-hemskt som dom där konstigt moraliska amerikanerna verkar tycka. Fan, det var ju en OLYCKA, knappast något någon kunde förutspå men hur som helst, det som hände gjorde att Barden Bellas hamnade i nånslags karantän. Dom får inte rekrytera nya förmågor och heller inte tävla på hemmaplan. MEN dom får åka till a cappella-VM i Köpenhamn och OM dom vinner – vilket dom inte kan göra eftersom ”hela världen hatar USA” –  släpper a cappellaförbundet på straffet och allt blir som vanligt igen.

Pitch Perfect 2 är en direkt fortsättning på första filmen och även om man säkerligen ”hänger med” i filmen och förstår premisserna i tvåan så tror jag det är ett enormt mervärde om man sett första filmen. Alla tjejerna från första filmen är med även här, med Hailee Steinfeld som det enda nya fejset och vi får se och höra killarna i Treblemakers med Jesse (Skylar Astin) i spetsen. Och har man – som jag – en viss förkärlek för synthmusik och den typ av kläder som dessa musikaliska utövare brukar ha på sig så är den här filmen julafton på riktigt. Jag säger bara DAS SOUND MACHINE! Det är den tyska (!) a cappella-gruppen som blir Barden Bellas antagonister i tävlingen och dom tar verkligen denna aningens ”töntiga” musikform till en helt ny nivå.

Jag såg filmen med The Nerd Bird-Cecilia och här kan du läsa hennes tankar om filmen. För egen del var det 115 minuters tok-mys! Jag log, fnissade, gungade med i musiken lite försiktigt, skrattade, skämdes lite, mådde bra och ja, klämde nästan fram en liten tår framåt slutet. En störtskön filmupplevelse helt enkelt!

Publicerat

CHILD 44

Jag såg trailern till Child 44 och förstod inte mycket. Amerikanska, brittiska och svenska skådespelare som spelar ryssar som pratar engelska med rysk brytning. Det kändes rätt lökigt faktiskt och vad filmen egentligen handlade om kändes rätt luddigt nedkortat på två minuter.

När jag läste lite mer om filmen kände jag hela tiden varför just denna film? Vem tycker att den behöver se dagens ljus? Dessutom är det den svenske regissören Daniel Espinosa bakom spakarna, har han verkligen valt detta själv eller är han typ…tvingad?

Så det var med mild skepticism inbakad i en skön känsla att få se Tom Hardy på vita duken igen som jag satte mig i den halvlilla salong nummer 9 på Filmstaden Sergel igår eftermiddag. Det var precis fullsatt och jag hade strategiskt valt en plats längst bak med en pelare på ena sidan. Pelare äter som bekant inte snacks och lajjar mig veterligen mycket sällan med mobiltelefoner.

När filmen är slut två timmar och sjutton minuter senare tittar jag mig omkring och ler. Vilken visning! Vilken exemplarisk publik! Vilken film! Inte ett pip från någon, inte ett knaster, inte ett prassel, inte tillstymmelse till sörpel och inte en enda upplyst mobilskärm som störde. Alla var vi helt inne i filmen och DET om något måste väl kunna ses som ett fint betyg? Daniel Espinosa, om du läser det här, sug i dig! Sånt här får man vara med om i Stockholm var femtonde år eller så!

Jag såg Susanne Biers film Serena häromdagen, en film som utspelar sig i en annan tid på en specifik plats där scenografin och omgivningarna är A och O för att filmen ska fungera. Det mesta med Serena var allt annat än tillfredsställande men det slog mig under visningen av Child 44 vilken otrolig skillnad det gör bara att jag köper konceptet. Jag ÄR i Moskva, jag TROR på att det är 1953, jag KÖPER att skådespelarna pratar engelska med rysk brytning, jag tänker faktiskt inte ens på det efter ett tag. Det funkar.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig sett Noomi Rapace bättre än här. Lisbeth Salander var kanske en mer spännande rollfigur men där kunde Rapace gömma sig bakom smink, piercingar och kläder, det kan hon inte här. Fares Fares fortsätter att imponera, liksom Joel Kinnaman som knappast har fått någon hjältegloria i den här filmen och Gary Oldman är Gary Oldman, han är stabil, såklart.

MEN, det finns såklart ett stort MEN här, ett MEN som för en gångs skull inte är negativt utan positivt som tusan, ett MEN som gör att filmen lyfter nåt så vansinnigt. Tom Hardy! Snubben är med i princip varenda scen filmen igenom och jag vet inte hur han gör, jag struntar egentligen i hur han gör, jag vet bara ATT han gör nåt som känns banne mig magiskt precis hela tiden. Kroppsspråket, tonen i rösten, ögonen. DÄR är en skådis som har riktigt snälla ögon! Hade inte han varit trovärdig som Leo Demidov hade filmen bombat helt. Nu lyser han.

Jag tycker om att filmen tar god tid på sig att berätta historien. För en gångs skull finns det faktiskt något att berätta som behöver plus två timmars speltid utan att det är utfyllnad av actionscener som inte gör någon jäkel glad.

Och jag vet att jag inte skrivit en rad om handlingen, det tänker jag inte göra heller. Jag tänker att den får du klura ut medans du ser filmen. För jag hoppas att du gör det, ser filmen alltså, för det är den verkligen värd. För det är Tom Hardy värd!

Hittills verkar jag dock vara rätt ensam om att vara recensent och gilla filmen. Den fick en tvåa i Expressen, en överkryssad fyr i GP, en tvåa i Sydsvenskan, en etta av Onyanserat och ja – faktiskt – , en stabil trea på MovieZine och i DN. Men, som sagt, biopubliken igår verkade mer än nöjda.

Publicerat

AVENGERS – AGE OF ULTRON

Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) går och trånar efter Bruce Banner/Hulken (Mark Ruffalo) och jag förstår henne verkligen. Han är en sån jävla perfekt snubbe. Han är ett manligt kinderägg tamejfan. Mjuk på insidan, totalt jävla stenhård på utsidan – och grön! Kan det bli bättre?

Ja….hmmm…vore han verklig skulle jag nog önska mig några fler egenskaper på pluskontot men som superhjälte är han perfekt och det märks så väldigt tydligt när han är tillsammans med sina polare. Det finns liksom superhjältar som inte är fullt lika…karismatiska….som Hulken. Hawkeye till exempel. Vad är det för superhjältekraft att kunna skjuta pilbåge? Är det en superhjältekraft att kunna skala potatis jättefort också?

I Avengers – Age of Ultron är hela gänget från Avengers tillbaka och två nya ansikten presenteras: tvillingarna Wanda och Pietro Maximoff (Elizabeth Olsen och Aaron Taylor-Johnson) eller Scarlet Witch och Quicksilver som dom också heter. Quicksilver kan vara en av dom träligaste ”hjältar” världen skådat (och Taylor-Johnsons tveksamma skådespeleri gör inte saken bättre) men hans beiga nuna gör å andra sidan att syrran lyser ännu mer. Elizabeth Olsen gör Scarlet Witch jättebra!

För övrigt är det inte mycket i filmen som ÄR jättebra. Den är 141 minuter och det är många och långa transportsträckor och i ärlighetens namn, actionscenerna, alltså nej Joss Whedon, det här är inte okej.

Joss Whedon är alltså filmens manusförfattare och regissör (han låg bakom även första filmen) och jag har precis samma problem med den här filmen som med den förra: det är inte tillräckligt snyggt, inte tillräckligt påkostat, inte tillräckligt unikt på något sätt. Jag känner mig bortskämd med blockbusters som är så in i minsta detalj perfekta rent utseendemässigt, som har så extraordinära actionscener och spektakulära effekter att när det kommer en film som denna som är ”sådär” så känns det inte okej. Jag kräver mer än såhär och jag tror inte jag är ensam om det.

Jag kan ta några exempel. Våra hjältar skiftar i storlek mellan klippen i samma scen och då får jag känslan av att filmen gjorts med vänsterhanden, att någon inte gjort sitt jobb hela vägen ut. Sen är bilden suddigt ibland, 3D:n används inte som en tillgång en enda gång, den känns bara totalt bortkastad och i en hel del scener blir det blir alldeles uppenbart att skådespelarna spelar mot en bluescreen/greenscreen. Det känns…fattigt. Fjuttigt. Banne mig onödigt. När en sånhär film inte är over-the-top på något enda sätt så blir den bara…meningslös. Så meningslös som en MARVEL-film nu kan vara i min värld, vilket inte är SÅ meningslös ändå, jag gillar det ju – egentligen. Jag vill bara att filmen ska vara lika perfekt som min Hulk.

Dom allra bästa scenerna är i mitten av filmen när gänget samlas i ett hus (berättar inte var och hur pga vill inte spoila) och alla är ”sig själva”, alltså så vanliga som superhjältar nu kan vara. Där hade jag gärna stannat kvar. Jag skulle GÄRNA se en indie-spin-off med Tony Stark, Bruce Banner, Steve Rogers,  Clint Barton, Thor och Natasha Romanoff som huvudkaraktärer, jag behöver inte alla dom där grumliga hoppa-slå-explodera-göra kullerbyttor-tappa sköldar-scenerna för att bli glad, det där är mina kompisar ju, mina homies.

Betygsmässigt kan det inte bli godkänt, det finns inte en chans. Däremot tipsar jag om den lilla scenen som smugit sig in i eftertexterna, den ger vissa rätt sköna förväntningar på nästa film. För visst kommer det en till. Klart det gör. Nothing can stop MARVEL och ingen är gladare än jag för det – trots allt!

Publicerat

BECK – FAMILJEN

En ljusskygg gangsterboss blir skjuten i sitt hem mitt framför ögonen på frun, svärfar och dom små barnen. Det är inte första gången någon försöker ha ihjäl honom men det är första gången det lyckas (nähääää?). Varje gång har dock resten av familjen klarat sig utan fler men än dom psykiska.

Polisen har svårt att klara upp fallet och Martin Beck (Haber) och hans superteam blir inkallade. Det är konstigt, jag får aldrig känslan av att det är nåt superdupermegasmart team det där men dom har en uppklarningsfrekvens som är imponerande.

I den här filmen får två av dom kvinnliga birollerna lite mer plats, poliserna Jenny Bodén (Anna Asp) och Ayda Cetin (Elmira Arikan). Jag gillar båda två jättemycket, deras karaktärer är trovärdiga och dom båda spelar kvinnor som är välbehövliga i denna typ av filmserie. Poliser som råkar vara kvinnor helt enkelt, inte inkvoterade kvinnoroller som funkar som reagens på dom manliga.

Överlag känns det som att det hänt ”nåt” med Peter Haber och Mikael Persbrandt i denna film, ”nåt” som i betydelsen ”något positivt”. Det känns som att dom tycker det är roligt på jobbet. Det är schyssta vajbs mellan dom, ögonkontakt som klaffar, det är banne mig riktigt härligt. Den förr ständigt så grumpiga Gunvald Larsson har taggat ner ett par knop och här visar han till och med prov på lite äkta känslor. Vad än regissören Mårten Klingberg gör så gör han uppenbarligen helt rätt.

Publicerat

BECK – RUM 302

Jag är medveten om att den mest okreddiga åsikt som kan uttalas högt i detta land är att man tittar på – och tycker om – Beck. Det är är snäppet mindre coolt än att se på Let´s Dance, garva åt Lasse Kronér eller att äta varm mat med ananasring ovanpå.

Jag har svårt att se Beck-filmer som filmer. För mig är det en serie med långfilmslånga avsnitt och det är därför svårt att bedöma varje film för sig. Jag skulle inte betygssätta varje enskilt avsnitt i en TV-serie och det är lite samma sak med Beck-filmerna även om jag just nu ska försöka att skriva om den första filmen i den nyaste omgången av Beck. Det har gjorts åtta nya filmer, fyra har premiär i år och fyra under 2016.

302 är numret på ett hotellrum vid Stureplan i vilken en ung flicka hittas mördad. Det hittas sperma, det finns misstänkta, bland annat den dryge rikemanssonen Emil Ahre (Filip Berg), han som bekostar sitt uteliv med pappas plastkort och har en faiblesse för unga lättfotade blondiner.

Martin Beck (Haber) och Gunvald Larsson (Persbrandt) jobbar på men nu under en ny polischef, Klas Fredén. Fredén (Jonas Karlsson) har tagit över efter Margareta Oberg (Marie Göranzon) och han känns som en bra castad skådis. Korrekt och lite sliskig på en och samma gång. För övrigt känns i princip samtliga skådespelare igen från förr vilket är en förutsättning för att filmerna ska funka alls. Återseendena är viktiga, grannen (Ingvar Hirdvall) och hans torra skämt är ett måste även om han i denna film drog ett ”skämt” som var så underligt att jag inte förstod det.

Rum 302 är varken bättre eller sämre än någon annan ”vanlig” Beck-film. Det finns riktiga lågvattenmärken i serien (Den japanska shungamålningen) precis som det finns toppenbra delar (Sista vittnet, Pojken i glaskulan, Spår i mörker) och det finns en hel drös som betygsmässigt hamnar på tvåa-stark tvåa-svag trea. Där placerar jag Rum 302, en svag trea som ger mig mersmak. Sju filmer kvar att se fram emot, sju söndagsfrukostfilmer.

Publicerat

FURIOUS 7 (IMAX)

Jag börjar från början.

Det är fjorton år sedan den första The fast and the furious-filmen hade premiär. En hjärndöd bagatell som inte föll mig det minsta i smaken. Av delarna två till sex har jag sett sporadiskt av tvåan, trean och femman och ingenting av fyran och sexan. Den här vuxenfranschisen av Disneyfilmen Cars har helt enkelt inte lockat mig alls.

Men nu befinner jag mig i New York och det var min tur att bestämma kvällssysselsättning. Med promenadtrötta trampdynor och en glödhet kärlek till IMAX-visningar fanns det liksom bara en sak att göra: passa på när chansen fanns! Att filmen ifråga kändes rätt trist var inget att göra åt, vi fick helt enkelt se den film som visades och erfarenhetsmässigt brukar det vara värt biljettpengarna bara att få se trailers på megastor duk.

Sonen såg fram emot sitt första IMAX-besök, dottern längtade efter att få sova i två timmar och jag….jag satt mest och sprattlade med fötterna och gjorde raketen om vartannat. Tittade mig runt omkring, kände doften av alla korvar, tacochips med dip och alla medhavda pizzaslices som åts med god aptit i salongen och kunde inte slita blicken från våra ”small sodas” som stod i läskhållaren. En liten läsk är alltså 1,2 liter. Sådärja.

Vad jag än hade väntat mig av Furious 7 så blev ingenting som jag trott. James Wan regisserar, det bådar gott, han har haft koll på prylarna i Saw, The Conjuring och Insidious. Men skräckfilm är en sak, det här är action, ren action, pojkaction, mansaction, gubbaction om man så vill. Furious 7  är en film som – om man vill vara spydig – hade platsat som handen i handsken 1989. Det är genustrist så man smäller av, kvinnorollerna är extremt få (om man inte räknar in stringbimbos med inzoomade stjärtskåror) och mansrollerna är som huggna i granit. Snubbarna är anabolapumpade och pratar i oneliners, även om viktiga saker. Och när dom pratar så läggs en hög pumpande bakgrundsmusik på för att verkligen förstärka det där tuffa/coola/viktiga/machoaktiga som sägs. Trist, som sagt, men också alldeles….alldeles….(jag blir fan tårögd nu) UNDERBART!

Vilken jävla resa alltså! Vilken sjukt underhållande film! Visserligen kan IMAX-formatet rädda vilken skräprulle som helst från ett underkänt betyg men här snackar vi en film som verkligen gör sig på stoooor duk. Flera av actionscenerna är så spektakulära att dom hade platsat i vilken James Bond och/eller Mission Impossible-film som helst och DET trodde jag faktiskt inte att jag skulle få se. Jag trodde på däckbrännande scener med närbild på gasande fötter, perfekt  polerade karosser och värstingfälgar och visst, jag fick det med men jag fick det i kombination med hundraprocentig hjärndöd tokaction från början till slut.

Vin Diesel är cool som alltid och jag kan inte sluta tänka på hur lik han är Adam Sandler i sitt sätt att agera. Och den där Groot-hesa rösten är så mysig. Paul Walker är som bekant död och det var intressant att se hur dom löst det problemet i filmen. Snyggt jobbat säger jag, slutet var väldigt fint och det snyftades lite i salongen (dock var jag inte en av dom skyldiga för EN gångs skull). Dwayne Johnson har överarmar som ser ut att vara på sprängningsgränsen och hur han lyckas uttala sina manusrader med hedern i behåll är en gåta men jag köper det även om jag fnissar till några gånger för att det han säger låter så jävla korkat.

Kurt Russell har en ganska stor biroll och det är alltid kul att se honom och Jason Statham spelar Bad Guy och jävlariminlillalåda vad han är BAD. Och BRA. Perfekt castad för rollen!

Filmens sista jakt-del hade kunnat kortas en hel del men förutom detta finns inte mycket att klaga på. Påkostat och helt jävla galet tokigt härligt kreativt och en väldig positiv överraskning sett till mina förväntningar. Betygsmässigt känns en lagom-trea alldeles för snålt och trots att jag vet med mig att det är IMAX:en som gör att filmen stjälper över på en redig stadig fyra så är det så det är, det är min upplevelse av filmen och den upplevelsen går inte av för hackor.

Om sonen var nöjd med IMAX-visningen? Oh yes! Nu förstår han äntligen vad jag tjattrar om. Om dottern var utsövd efter filmen? Nej, inte direkt. Hon sov inte en blund. Hon försökte men det gick inte, filmen var ”alldeles för bra”.

Publicerat

HOME

Oh (som på svenska heter Å) är liten, lila och älskar att ordna fester. Oh tycker det är jätteroligt med fester när dom han bjudit in kommer men det är nåt Oh sällan får uppleva. Hen är liksom lite utstött, oklart varför. Oh ser nämligen ut exakt som dom andra utomjordningarna, det verkar bara som att resten av befolkningen bestämt sig: Oh är udda och hen ska inga polare ha.

Oh och hans utomjordingsklan har beslutat sig för att inta Jorden och så blir det. Alla människor förflyttas till nån form av läger (inte tältläger, mer radhusläger) i Australiens torrlagda delar och i den här förflyttningen kommer Tip och hennes mamma ifrån varandra. Tip blir ensam kvar i stan och försöker hålla sig borta från utomjordingarna så gott hon kan, samtidigt har den lila lilla tjommen Oh gjort ännu en brutalmiss och bjudit in både alla ufo-bekanta OCH galaxens antagonister (monstren/the bad guys) på inflyttningsfest. Han är därför wanted dead or alive kan man säga. Tip är ensam, Oh är ensam och självklart stöter dom ihop och självklart blir dom vänner.

Den här premissen har man sett hundra gånger förut och speciellt i animerad film. Omaka personer/varelser blir vänner för livet och inte sällan är det figurer som på ett eller annat sätt känner sig mobbade, utstötta och helt enkelt ensamma men som hittar ett sammanhang där dom får plats och duger precis som dom är.

När jag hör barnens reaktioner på filmen i biosalongen slår det mig hur viktig denna typ av film är. Det tjoades, ropades, hejades och gräts och oftast när jag som vuxen ser denna typ av barnfilm kan jag förstå reaktionerna rent logiskt men jag känner dom inte själv. Men när jag såg Home kände jag mig som fem år i kroppen. Jag var med, jag var där, jag njöt av filmen, av åkturen som den bjuder på. 3D:n var jättebra och jag var glad att jag såg filmen med svenskt tal utan text (i brist på engelsk tal utan svensk text), jag tror nämligen att frånvaron av textning gjorde att jag hamnade ännu mer INUTI filmen.

Home är en charmig, härlig, rolig film med en grymt skriven och ritad kvinnlig huvudkaraktär i tuffa Tip som klarar biffen iklädd jeans och Converse. Och den lille Oh är alldeles ljuvlig. Nästa gång jag känner mig som ett ufo ska jag titta mig i spegeln och tänka på Oh. Kan Oh, kan jag.

Publicerat

IT FOLLOWS

Om du någon gång undrat hur viktig musiken är för en film – se It follows så förstår du.

Suggestiv elektronisk musik a la vilken gammal hederlig John Carpenter-film som helst, eller Drive för den delen och jag bara myser. Härligt är det. Jag märker hur jag liksom…vaknar. Filmen växer och jag lyckas på nåt mycket underligt vänster hålla mig koncentrerad på handlingen trots att det är bra jävla oroligt i salongen. Prat och smask och konstiga ljud, högljudda gäspningar och vanligt spring. Herreguuuud så många överfulla urinblåsor det var under just denna visning.

It follows är en skräckfilm som – håll i hatten nu, rita kors i taket, kasta salt över axeln, lägg inte nycklarna på bordet, gå inte under en stege och undvik A-brunnar – känns superfräsch! Handlingen är helt nyuppfunnen och det är inget man är direkt bortskämd med om man gillar denna genre. Men det är också detta fräscha som gör att det ofräscha i filmen känns så alldeles onödigt.

Som första scenen till exempel. En ung tjej med vitt linne som spänner över brösten, korta silkiga pyjamasshorts och röda högklackade skor med sylvassa klackar kommer springande. Hon försöker uppenbart fly från något/någon och hon klapprar fram på asfalten med dom där jävla klackarna. ”Men ta av dig skorna då dumjävel!” vill jag utbrista eller kanske i en lite snällare ton:  ”Hur tänkte du nu?”. Det känns som om manusförfattaren och regissören David Robert Mitchell borde kunna bättre än att trilla ner i dessa tröttsamma svarta skräckfilmsfloskelhål som man sett tuuuusen gånger förut. Samma kläder men med ett par gympadojor på fötterna hade räckt för att kännas nytt.

Det finns lite fler saker med filmen som jag är tveksam till men jag väljer att inte gräva ner mig i dessa, det känns både onödigt och orättvist. Jag gillar ändå det mesta i filmen. Maika Monroe är jättebra i huvudrollen som Jay, det är schysst att filmen utspelar sig i Detroit av alla amerikanska städer, det är härliga omgivningar och en otroligt skön stämning filmen igenom och – som sagt – den nyskapade idén att detta ”förföljande något” överförs via sex som vilken könssjukdom som helst har åtminstone jag aldrig sett på film förut. Samtidigt är det klurigt, ligger det nån sunkig moralisk filt över filmen, skuldbeläggande av sexuellt aktiva ungdomar?  Jag vet inte, jag avstår att analysera filmen på det sättet just nu.

It follows är alltså en nyskapande skräckfilm men den är mindre läskig än jag önskade och trodde. Den har en hel del bra scener och visst fick jag en liten hurv längs ryggraden ett par gånger. Betygsmässigt får den en stark trea, så stark att den är på väg att tippa över till en fyra.

Jag såg filmen med Jojje och Joel. Länkar till deras texter kommer när inläggen är publicerade. Och ja, vi sprang alla tre när en gul sopningsbil ”jagade” oss över Hötorget. Fan vet vem som körde.

Nu har Sofia också skrivit om filmen, likaså Flmr,  Filmparadiset och film4fucksake.

Filmmusiken kan du lyssna på här.

Publicerat

I NÖD ELLER LUST

Dagen till ära sitter jag längst bak i salongen med en pelare på min högra sida. Jag har liksom överblick, tänker att jag kommer ha full koll på reaktionerna i publiken. Baksidan är att jag kommer få se drösavis av upplysta mobilskärmar om filmen upplevs som tråkig men det har jag kalkylerat in i biljettvalet. Jag ville liksom vara lite bakom, lite….ifred.

Filmen börjar och det är mysigt och lättsamt. Det ska bli bröllop, det unga paret Jenni (Ellen Bergström) och Gabriel (Adam Pålsson) ska gifta sig. Jennis moster Isabella (Magdalena in de Betou) och hennes man Målar-Micke (Peter Magnusson) är i andra änden av äktenskapet. Så nära skilsmässa man kan komma utan att ha skickat in pappren. Det är surt, det är bittert, det är respektlöst, det spottas fanimej beska droppar när dom pratar med varandra.

Jag får en äkta vibb av alla rollkaraktärer. Visst är det lite tillspetsat och uppjackat men det är film och inte en enda gång tänker jag att ”det där känns helt fel, det där skulle hen aldrig kunna säga”. Det finns dock EN grej i filmen som gäckar mig. EN enda grej och jag måste få ur det ur systemet innan jag kan skriva vidare.

Bröllopsfesten hålls på nån form av herrgård. Exteriört är det vackert som tusan och interiört ska det (tror jag) se gammaldags och påkostat ut. Kameran tar med oss in genom entrén och jag känner hur jag liksom fryser till, blir helt stel i ryggen och böjer mig lite framåt. ”Vad fan äääääär det där? Vad har dom gjort? Tapeterna ser ju förjääääävliga ut, skuggiga, bubbliga, som om dom är uppsatta med SMÅSPIK! Såna här missar får man liksom inte bara gööööööra!”

Jag svettas ymnigt, sånt här stressar upp mig alltså. Hjärtat slår som hos en jagad kanin. Makabert jobbigt är det ända tills Målar-Micke påpekar samma sak som jag just såg, ifrågasätter vem som satt upp tapeterna och varför som är uppsatta med nubb?

Det var alltså en ”grej” det där med tapeterna. Det skulle vara så. Det var inskrivet i manus. Jag släpper grejen för stunden men jag känner att den kommer tillbaka i varenda scen som utspelar sig inne i herrgården, dvs många. Varför? Jag undrar hur manusförfattaren Monica Rolfner tänkte när hon skrev detta? Hela den vackra herrgården blir i mina ögon bara ett….papphus. Det skulle aldrig hända i verkligheten, aldrig aldrig någonsin att någon som driver en festlokal av denna digniteten skulle köpa småbitar av handmålat papper som fästs ihop till våder och som sedan SPIKAS upp på väggen.

Nu sitter det kanske nån och suckar och tycker jag är svinlarvig som fastnar såhär på petitesser men till dig kan jag bara säga: it´s not a petitess! Det här är viktiga grejer. För mig är det det. Det här är vad jag jobbar med, det här är det jag kan, sånt jag ser.

Fast det finns en annan sak jag kan också, jag kan se en film objektivt och bedöma den utifrån vad enbart jag själv tycker och jag tycker I nöd eller lust är bra film. Jag fick precis det jag hade hoppats, en rolig stund på bion, en svensk komedi som inte är någon ny Tomten är far till alla barnen men väl en mycket mer gedigen produktion än många av dom flåshurtiga ”komedierna” som prånglas ut under främst skolloven (läs Sune-filmerna, Åsa-Nisse, Göta Kanal-filmerna osv).

Det jag kan säga är att publiken, den i princip fulla eftermiddagssalongen, hade SUPERKUL. Det skrattades mycket, högt och ljudligt, mycket mer, högre och ljudligare än jag själv skattade. Så min medeltrea i betyg blir alldeles lagom för mig men jag skulle med glädje tipsa andra om att se filmen, speciellt den del av Sveriges befolkning som ser 1-2 biofilmer om året varav 1-2 är svenska.

Publicerat

CIRKELN

Nånting händer i Engelsfors, den lilla bruksorten i Bergslagen. Magin vaknar. Tegelvillorna från 60- och 70-talen samsas med aprikosa hyreshus byggda på 80-talet och i den nedgångna skolan försöker eleverna göra sitt bästa för att helt enkelt stå ut.

Rebecka (Josefin Asplund) är ihop med Gustaf (Vincent Grahl) och verkar ha det ganska bra, Elias (Gustav Lindh) mår dåligt men är på bättringsvägen, Anna-Karin (Helena Engström) är mobbad och har en mamma som aldrig kan hålla truten. Vanessa (Miranda Frydman) trivs inte hemma, Minoo (Irma von Platen) är olyckligt kär i sin lärare, Linnéa (Leona Axelsson) gömmer sig bakom smink och snygga kängor och Ida (Hanna Asp) är skolans snygging och en elak jävel.

I filmen – precis som om det hade varit verklighet – är rollfigurerna inte alls så stereotypiska som det kan kännas när jag skriver om dom på detta vis. Dom sex tjejer filmen handlar om är komplexa människor, det är välskrivna karaktärer och egentligen förtjänar dom betydligt mer ingående presentationer men jag väljer att avstå detta på grund av spoilerrisk.

Jag vet att vi är många som läst boken Cirkeln, skriven av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Jag vet att vi är många som tycker om den. Jag inser att dom flesta av oss har en väldigt tydlig bild av hur dessa huvudkaraktärer ser ut, det är otroligt lätt att se tjejerna framför sig när man läser boken. Det härliga är att filmen inte gör mig besviken. Minoo är precis som Minoo i boken, Linnéa med, Ida med och Anna-Karin också, speciellt Anna-Karin. Helena Engström gör henne så OTROLIGT bra, det är verkligen ingen enkel roll att spela. Hon gör dessutom sina egna stunts!

Cirkeln är verkligen en bra filmatisering, boken kan inte ha varit superenkel att göra om till filmformat. Vissa karaktärer är helt borttagna och vissa relationer har fått mindre plats men i det stora hela tycker jag Sara Bergmark Elfgren och Levan Akin lyckats över förväntan med manus. Dialogen flyter, alla pratar ”som man pratar på riktigt”, effekterna är mycket bra, scenografin är oklanderlig, till och med tapeten i hallen hemma hos Vanessa är trovärdig (det är när det blir fel på såna smågrejer som svenska filmer ”tappar mig” men jag har ingenting att klaga på här).

Jag är uppvuxen i en ort liknande Engelsfors, har gått i en skola som ser ut som den i filmen och jag kan helt enkelt säga att hela Engelsforskänslan känns väldigt…genuin. Den där tragiska, tomma, trötta, trasiga, bortglömda känslan som infinner sig i tragiska, tomma, trötta, trasiga, bortglömda små städer på landsbygden, alltså, den känslan är så stark för mig att jag nästan kan ta på den och Cirkeln levererar även där.

Betygsmässigt kanske det verkar snålt med en trea men jag tycker det är en stark och stabil trea. Jag skulle utan att tveka kunna säga till ALLA att se filmen, alla åldrar, oavsett om man läst boken eller ej. Kanske kanske kaaaaanske att filmen upplevdes lite mindre spännande eftersom jag visste vad som skulle hända men jag tror det är marginellt, det är i alla fall inget som sänker filmen betygsmässigt.

Att filmen inte når upp till ett högre betyg för mig beror endast på att jag inte blev så känslomässigt berörd och där kan jag nog skylla på min ålder. Jag är 42. Hade jag varit 14 eller 16 eller för den delen 19 eller 22 och hade skolans jobbiga gruppdynamik och tonårshormonella svängningar i något färskare minne hade filmen lätt varit uppe på toppbetygen och nosat.

Scenen från skolgården med Kate Bush´s Running up that hill i bakgrunden är dock en FULLPOÄNGARE. Den scenen kommer bli en svensk klassiker.

Vi hade en extrainsatt filmspanarträff i lördags, allt för att hedra Sara Bergmark Elfgren. Sara var länge en filmbloggare precis som vi men hon har av naturliga orsaker (såsom otrolig SUCCÉ med boktrilogin Cirkeln, Nyckeln och Eld) tagit en paus i bloggandet. Till vår stora glädje och ära var Sara med på träffen i lördags och vi fick höra väldigt många intressanta historier om filminspelningen och allt annat spännande som händer i hennes liv. Vilken framgångssaga! Så otroligt kul och väldigt välförtjänt!

Alla vi filmspanare som såg filmen i lördags skriver om den idag. Här är deras recensioner. Och TACK Sara för sällskapet!

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

The Velvet Café

Publicerat

FIFTY SHADES OF GREY

När Filmspanarna planerade in februari månads träff på Alla hjärtans dag av alla dagar fanns det inget annat alternativ än att gå all in. Det var aldrig någon tvekan om att filmspanarfilmen skulle bli Fifty shades of Grey, lite hollywoodtillrättalagd BDSM i goda vänners lag kan väl aldrig vara fel?

Jag har inte läst E.L James bok som filmen baseras på och trailern som knappast gått att undvika har inte fått mina förväntningar att slå i taket direkt. Därför satte jag mig på min plats på Grand tom som ett blankt papper inför det som komma skulle.

Anastasia Steele (Dakota Johnson) åker på att intervjua stormogulen och en av USA´s mest eftertraktade miljadärssinglar Christian Grey (Jamie Dornan) när hennes studiekompis Kate (Eloise Mumford) blivit sjuk. Iklädd postorderblommig blus och nåt blått på underkroppen åker hon upp i Grey House-skyskrapans hiss och ramlar in på kontoret med det blankpolerade golvet.

Han är intagande den där Mr Grey. Bruna intensiva ögon som knappt verkar behöva blinka. Anastasia känns ovanligt lugn, hon verkar ta mötet med fattning, känns inte direkt nervös och Mr Grey fortsätter titta. Flirtar han? Uppenbarligen ser han något alldeles speciellt i denna unga kvinna för han kan inte släppa tanken på henne. Intervjun är slut, Anastasia har åkt men bara någon dag senare letar han upp henne.

Jag måste pausa lite här för det dyker upp lite prylar som skaver för mig. Med risk för att jag skriver nåt i texten som kan uppfattas som en spoiler så varnar jag nu.

Har du inte läst boken eller sett filmen och är känslig för spoilers – sluta läs nu.

Anastasia är en student. Åldersmässigt hade jag gissat på att hon skulle spela 18-20 år max men i boken är hon tydligen 22. Mr Grey är en affärsman, en kändis och jag hade gissat på att han var 35 men i boken är han 27. Han är en as-rik svinsnygg hunk som fotograferas i tidningarna, en singelman som jag kan tänka mig är ett villebråd för varenda mer-eller-mindre-framgångsrik och mer-eller-mycket-mer-vacker kvinna i hela USA. Men Mr Grey vill ha den tämligen ordinära tjejen Anastasia och Anastasia själv verkar inte tycka att det är särskilt ögonbrynshöjande. Hon verkar helt enkelt befriande svårimponerad måste jag säga.

Han fotograferas med henne på examensdagen och bilden trycks i tidningen och hon reagerar knappt, hennes rumskamrat fnissar som om Mr Grey vore vilken jämnårig bokmalspojkvän som helst och att han dyker upp på dom mest konstiga ställen för att träffa henne när han samtidigt driver ett företag med över 40000 anställda verkar hon inte tycka är konstigt alls. Dessutom är hon alltså 22 OCH oskuld. Hur mycket köper jag DEN grejen? Inte alls faktiskt. Det blir BARA löjligt. Den informationen har inget värde, inte åt något håll.

Ännu larvigare blir det av att denna 22-åriga oskuld har KANONSEX med Mr Grey redan vid första försöket – men å andra sidan DÅ trillar polletten ner hos mig. Det är för fan en SAGA, det är en fucking fantasi. Det är här det märks att boken startade som Twilight-fanfiction, att Anastasia Steele och Christian Grey från början hette Bella Swan och Edward Cullen.

Det finns liksom lika mycket grundad realism i Fifty shades of Grey som det finns i Twilight, det här är lika mycket en påhittad erotisk fantasi som den att vampyr-Edward knullar sönder både sängen (bokstavligt talat) och Bella (bildligt talat) på deras bröllopsnatt men skillnaden för min egen del blir att jag (jämfört med Twilight) köper den här passionerade historien rätt av.

Varför köper jag filmen trots att jag har en hel del invändningar? Jo det ska jag förklara. Anastasia är en verklig människa och Dakota Johnson spelar henne med den äran. Hon ser ut som en vanlig tjej, hon är inget våp, hon står på sig, har skinn på näsan, hon har en bra personlighet, rediga trosor och hon verkar som sagt föga intresserad av Christians pengar. Christian är en komplex personlighet med dels en total fallenhet för BDSM och dels en öm sida som jag tycker visas riktigt trovärdigt. Han må ha sin böjelse men han går inte över gränsen, det är Anastasia som har kontrollen där, Christian gör inte en enda grej med henne som hon inte själv okejat. Han känns också betydligt mjukare och mer romantisk än han själv vill ge sken av.

Scenerna när dom går i korridoren i hans lägenhet och han tar hennes hand är jättefina, precis som när han gör dom ultimata kärlekshandlingarna: håller bort hennes hår när hon kräks samt flätar hennes hår. EN SNUBBE SOM KAN FLÄTA! *det är en saga Fiffi, en saga. Såna här snubbar finns inte i verkligheten, saga, saga, saaaagaaaaaaa*

Jag kan förstå att flera av den äldre stammens manliga recensenter inte tycker att filmen är bra nog eftersom den inte får det att ”rycka i baguetten”. Men vad får dom att tro att filmen ska lyckas med det? Fokus på filmen är ju en jättesnygg Jamie Dornan med världshistoriens näst snyggaste händer (Benedict leder tämligen ointagligt), en man som fattat grejen att blicken, närvaron, är A och O om man ska lyckas med nåt alls här i livet. Med tanke på hur en stor del av den kvinnliga delen av publiken lät under filmens gång så skulle jag säga att Fifty shades of Grey i alla fall kan få det att rycka i den kvinnliga varianten av franskt bakverk.

För kom igen liksom, Christian Grey, välklädd, väluppfostrad, trevlig, charmig, omhändertagande, snygg, en vän av ordning och reda SAMT kan konsten att hångla upp den han vill ha i en hiss, vilken kvinna faller inte för det? Dom flesta andas tungt bara vid tanken på en man som inte kladdar av snusiga fingrar på byxbenen.

Betygsmässigt är Fifty shades of Grey en spretig film men som alltid är det min magkänsla som till slut får bestämma. Att manuset är en Harlequin-osande lökig 2:a spelar i detta fall mindre roll. Huvudrollsskådespelarna är båda 5:or och filmen känns lyxig och påkostad som en klar 4:a. Soundtracket är förföriskt genomtänkt och helt otippat älskar jag Ellie Gouldings låt ”Love me like you do”.

Vad Twilight är för många andra är tydligen Fifity shades of Grey för mig. Jag kanske ska börja skriva fanfiction om Christian och Ana?

 

Min kvinnliga intuition säger mig att åsikterna kommer gå vitt isär gällande dagens film. Klicka dig vidare in på mina filmspanarvänners bloggar för att läsa vad som tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Den perfekta filmen (podd)

Jojjenito

The Nerd Bird

The Velvet Café

Filmparadiset

 

 

 

Publicerat

JUPITER ASCENDING

”FUCK STAR WARS!” ropade hon rätt ut i salongen precis innan hon började applådera. Hon är Hanna, vinnaren i gästrecensionstävlingen jag hade här på bloggen strax innan jul.

Hanna och jag beslutade oss för att gå och se en film tillsammans och skriva en kombinationsrecension efteråt och med facit i hand har jag svårt att tro att vi kunnat välja en bättre film än Jupiter Ascending. Man kan nämligen säga som så att jag inte riktigt kände för att spontanapplådera när eftertexterna rullade. 

Det här är alltså ett fantasyäventyr sprungen ur hjärnorna på syskonen Andy Wachowski och Lana Wachowski. Dom är duktiga på sånt här, på att uppfinna helt nya världar. Kolla bara på Matrix-trilogin och Cloud Atlas, otroliga filmer fullsmockade med kreativa lösningar för att ge oss som tittar en visuell åktur vi aldrig ska glömma.

Fiffi: För mig går inte Jupiter Ascending att jämföra med dom tidigare filmerna. Cloud Atlas var ett mästerverk i mina ögon och Matrix är ju Matrix. Jag är inte sådär jätteimponerad av den här filmen även om Mila Kunis såklart är gullig och Channing Tatum var fin i kajal.

Hanna: Alltså, allt som oftast är actionscener värsta snarkpajen. Fingrarna börjar fippla på telefonen och hjärnan funderar på shoppinglistor till helgen. I denna rulle stämmer icke detta. Alls. Jag märker hur jag sitter och håller andan och följer med i rörelserna som en katt på jakt efter laserpekaren. Om laserpekaren hade kajal och jetstövlar.

Fiffi: Haha, du satt verkligen framåtlutad och liksom rattade med i actionscenerna, som om du också hade ett par flygande rullskridskor på dig precis som Channing. Jag blir lite avis på dig nu för det är ju så himla härligt när man får sån feeling, att man är DÄR, på plats. Men hur tyckte du att skådespelarna skötte sig då? Eddie Redmayne som bad guy var ganska…maffig….ändå.  Överspelande och musikal-artikulerande men ändå härligt långhalsad på nåt vis.
..
Hanna: Eddie balanserade precis på gränsen och ramlade ibland över på fel sida, jag tänkte ibland ”Oj, vad han SKÅÅÅDESPEEELAR nu.”. Känslan av underbart söndagsmatinéäventyr hölls intakt av resten av ensemblen. Och! Av scenografin! Jag ville pausa filmen så jag kunde få nörda ner i alla detaljerna. Lite IMDBande visar på att det är samma gäng som jobbat med Wachowskianerna förut, och det känns som om de fått fet budget och fria händer denna gång. Det är sån kärlek till detaljrikedom. Jag ska spendera min dag här inne med telefonen avstängd och dreglet hängande ner över hakan. Men innan det kanske vi ska snacka lite politik? Kritiken mot vårt överkonsumerande på naturens och de svagas bekostnad var ju uppfriskande för att vara Hollywood!
.
Fiffi: Där har du en poäng även om just överkonsumtionsfrågan, stormaktsägande och i viss mån miljöproblem blir vanligare och vanligare i filmer. Annars fick jag vissa vibbar av filmen som går att föra över till vårat kungahus, det här med att födas in i rikedom, att ärva land och riken (eller planeter). Jag tror det var därför jag blev extra glad åt slutklämmen i filmen (som jag inte ska spoila här), men det handlar i alla fall om yrkesval. Fick du bra vajbs mellan Mila Kunis och Channing Tatum? Kände du något love in the air?
.
Hanna: Om vi nu spoilar det vi alla redan kunde gissa, så satt jag med huvudet på sniskan och händerna knäppta som i bön under hakan och suckade förtjust när de ÄNTLIGEN fick kyssas! Åååh. Jag vill ha en egen varghybrid, hur går det med kloningsbranschen egentligen? Men, ja, deras kemi är påtaglig och känns trovärdig. En annan grej som är tidens tecken i film är att även männen framställs som sexsymboler, i denna har vi ju inte bara Magic Mike-skådisen Channing Tatum, men även burly Sean Bean och en uppbiffad Eddie å han den pussiga brorsan, vad han nu hette. Huruvida det är en bra grej eller inte, att objektifiera män lika mycket som kvinnfölk har blivit genom historien vetefan. Men det är väl nån slags bakvänd jämnställdhet? Vi heterobrudar får vårt ögonsocker iaf.
.
Fiffi: Mmmmm. Verkligen. Och heja för mer kajal på snubbar! (fan, jag har verkligen fastnat i vinkelvolten….) Pussiga brorsan, menar du Douglas Booth? Svincoolt namn har han i filmen i alla fall, Titus Abrasax. Men du, om vi ska ta och knyta ihop påsen litegrann här, du tyckte alltså väldigt mycket om filmen, jag tyckte sådär. Du tycker den är bättre än Star Wars och det tycker inte jag men om man jämför med till exempel Blade Runner, hur tycker du den står sig då?
.
Hanna: Med risk för att bli ihjälmobbad av hela internet så måste jag erkänna att jag bara sett Blade Runner en gång för hundra år sen och minns inte så mycket av den. Borde kanske se om den men jag blir så obstinat mot såna där tokhypade grejer. Så till slutklämmen, crescendot, målgången – hur många kajalpennor får Jupiter Ascending? Fem kajalpennor. Av fem möjliga. Solklar femma. Mjau.
.
Fiffi: Jag säger väl voff då. Voff voff.

Hannas betyg:

Mitt betyg:

Dagen till ära skriver ännu en filmbloggarbrud om denna…rymdsaga. Klicka dig in på Sofias blogg för att läsa vad hon tyckte.