Kategori: 2015

Publicerat

DAFT PUNK UNCHAINED

Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo. Ingen skulle känna igen dom på stan men alla, ALLA, har hört deras musik.

Har du inte bott under en sten eller i en källare av Fritzltyp dom senaste tjugo åren så är det jag precis skrev dagens sanning. Du kan inte ha undgått att höra dessa två mäns skapande under bandnamnet Daft Punk. Oftast iklädda hjälmar och andra ut-eller-uppklädningskläder på scen och i videos. Hemliga herrar det här. Och genier i sin genre, ja banne mig, genier!

När jag fick reda på att en dokumentär om bandet fanns på Netflix ilade jag hem efter jobbet och fullkomligt voltade ner i soffan med tungan hängande ut genom mungipan. Andfådd som fan. Upprymd. Förväntansfull.

I filmen får vi följa Daft Punk från dom första stegen i början av 90-talet när gruppen hette Darlin´och var tämligen okända till 2014 när dom fick en Grammy för Årets album, fullständigt magnifika ”Random Access Memories”.

Det är klart jag var nöjd där i soffhörnet. Njutande nöjd. 85 minuter bra musik på jätte-TV:n. Som dokumentär är den kanske inte direkt Janne Josefsson-grävande men what the heck, vem behöver det om gruppen som skrev filmmusiken till 2010-års bästa film?

Publicerat

JAMES WHITE

Ännu en film i raden av alla som handlar om att det där lilla i livet egentligen är det stora Som hur vardagen ser ut för en strax-under-trettio-årig kille vars mamma är svårt sjuk i cancer. Hur går dagarna? Hur reagerar han? Hur orkar han? Hur går det med framtidsutsikter, dejtande, partyprisselivet? Jobbsökande? Drogande? Sorgbearbetning?

James White spelas av Christopher Abbott (Charlie i Girls) och han är jättebra trots att han är en smula lik Kit Herrington (Jon Snow i Game of Thrones). James sjuka mamma spelas av Cynthia Nixon (Miranda i Sex and the City) och ska jag skriva direkt från hjärtat (vilket jag givetvis ska) så tycker jag inte hon är jättebra på att spela någonting annat än Miranda i Sex and the City. Jag får lite klåda av henne, kan inte specificera det bättre än så.

Det här är en film som vunnit en massa priser, bland annat publikens pris på Sundancefestivalen 2015 och den visades på Stockholms Filmfestival förra året. I min värld är det här urtypen av en festival-indie-film och som en sådan är den helt okej.

Publicerat

TANGERINE

Kan man spela in en hel långfilm med en mobiltelefon? Klart man kan. Kan man spela in och få till en RIKTIGT BRA långfilm enbart med en mobiltelefon? Ja, det går. Tangerine är ett ypperligt exempel på det.

Med ett bra manus, väl utvalda skådespelare och en Iphone 5S har regissören och manusförfattaren Sean Baker fått till en yster film som med dokumentär stil tar oss med på en resa bland amerikanska medborgare som man kanske inte ser alltför ofta på film.

Transpersonerna Sin-dee Rella (Kitana Kiki Rodriguez) och Alexandra (Mya Taylor) sitter på ett fik. Det är julafton och Sin-dee har precis kommit ut från fängelset. Hon gömde knark åt sin pojkvän (och hallick?) Chester (James Ransone) men har alltså sonat sitt bort och verkar nu drömma om ett stabilt liv med honom. Alexandra vet däremot att Chester inte är den trogna typen och råkar försäga sig. Samtidigt får vi följa ett par taxichaufförer och deras dagliga rutiner med kunder i baksätet och upplockade prostituerade i framsätet.

Filmens olika sidohistorier flätas ihop i varandra så tillslut blir Tangerine en helhet som känns väldigt fin att ha fått se. Filmen känns sådär ungdomligt frustande, som om Sean Baker VILL så himla mycket med sitt filmande och liksom bara står och hoppar för att kunna knö in allt. Det känns fräscht. Upplyftande. Snabba klipp, hög musik och en skön känsla filmen igenom.

Nu blir jag jättesugen på att se fler filmer av Sean Baker och ännu gärna ännu fler exempel på bra mobilfilmade filmer. Som sagt, det är inte bra idéer och berättelser som kostar pengar, det är allt annat runtomkring.

Publicerat

LONDON ROAD

Det finns en gata i Ipswich som heter London Road. Under senhösten 2006 mördades sex prostituerade kvinnor på just den gatan och i februari 2008 dömdes en man vid namn Steven Wright till livstid för dessa mord.

Under tiden då morden var ouppklarade intervjuades dom boende på gatan om hur dom kände och tänkte, om dom var rädda för att gå ut, vem dom trodde var den skyldige, ja, dom pratade om det mesta som rörde dessa hemskheter. Det dessa människor berättade har sedan använts för att göra ett manus som sedan blev sångtexter. Ja. Precis. London Road är alltså en MUSIKAL, från början gjord för en teaterscen men nu alltså omgjord till en film.

Det är kanske inte så bra det här, det tycker jag verkligen inte, men jag gillar konceptet att mixa ihop seriemördardrama, intervjuteknik och sångnummer, det blir liksom crazy på riktigt, fast verkligt. TV-reportrarna sjunger fram nyheterna, poliserna tar också ton och den seriemördarintresserade taxichauffören spelad av Tom Hardy försöker också få fram sina funderingar med hjälp av sång.

Ganska jobbig musik är det också, inget direkt trallvänligt och lättsmält men filmen är relativt kort, det är bra. Annorlunda brittiska hemskheter och knasigheter alltså, framfört av personer som verkligen inte normalt sett försörjer sig som sångare. Det sjungs betydligt hellre än bra.

I avsnitt 31 av Snacka om film snackas det massor om musikaler och jag pratar om denna lilla film. Jag ger den dock 1,5 i betyg i podden och stod i valet och kvalet om det skulle bli en etta eller tvåa här på bloggen men jag friade hellre än fällde – den här gången. Filmitch har också sett filmen och han var lite hårdare mot dom hårda.

Publicerat

BONE TOMAHAWK

Om den här filmen inte hade varit så (satans) lång hade jag LÄTT jackat upp betyget ett snäpp. Filmen är nämligen riktigt bra men precis som så många filmer (och kanske speciellt westerns) så vinner den inte på att vara utdragen in absurdum. Nåja. Bortsett från det så är det en skön film!

För att handlingen lite kort, fyra män beger sig ut i vildmarken för att rädda några som hamnat i händerna (ja inte bara händerna) på kannibaler, mer än så tycker jag nog inte man behöver veta på förhand. Det är ingen jätteklurig historia direkt, ingen pusseldeckare. Det är bara att bädda ner hjärncellen och börja titta.

Gillar du westernfilmer är detta definitivt nåt att lägga på bör-se-listan. Har du en weak spot för kannibaler, lägg filmen i samma lista. Lider du av blodfobi bör du dock undvika den.

Kurt Russell spelar sheriffen Hunt i imponerande ansiktsbehåring och i övriga roller ser vi bland annat Patrick Wilson, Matthew Fox, Richard Jenkins och David Arquette. Kvinnorollerna är kanske inget att skriva hem om men det är bara att göra som kannibalerna: hacka i sig det.

Publicerat

THE INVITATION

I den här filmen är Logan Marshall-Green i sin roll som Will, mannen som blir bjuden hem till sitt ex tillsammans med sin nuvarande flickvän och en samling gamla vänner, otroligt lik Tom Hardy. Alltså, han är så sjukt lik Hardy att jag fastnar i vinkelvolten och långa stunder inte kan tänka annat än ”men guuud vad dom är lika, dom mååååste ju få spela bröder i nån film snart!”

Det är en dum tanke att fastna i när man ser en film som är så pass skum som The Invitation. Filmen behöver nämligen ens fulla koncentration och ja…min drog iväg ibland, det gjorde den. Det tar nämligen en bra stund innan det ”händer nåt” i filmen och jag skriver ”händer nåt” inom ”” för att det är en sanning med modifikation. Det händer grejer precis hela tiden men det bubblar mest under ytan. Filmen flyter på men har inget tydligt mål. Jag famlar liksom i mörkret och minns sånt jag läst om filmen, att det är en ”rysare”, att den är ”jätteläskig”, en ”nagelbitare”.

Jag tycker inte filmen är nåt av det men jag tycker den är ”intressant creepy”. Det är ett luddigt kammarspel med en samling personligheter som egentligen inte säger mig nåt men när John Carroll Lynch kommer in handlingen förstår jag att shit is about to come down. Shit kommer alltid när John Carroll Lynch är i närheten. Det där är en man så typecastad som ”an ordinary looking very bad guy” att det skulle gå att blåsa honom ren på inälvor och gjuta tennsoldater i hans kropp som föreställer ”ordinary looking very bad guys på film”.

Det finns mycket att fundera på med den här filmen. Den stannar kvar hos mig. Den är otvetydigt en skummis och jag är inte helt hundra säker på dess kvalitéer men godkänt blir det trots allt. En liten film att bita i helt enkelt.

Vill du höra mer om denna film så pratar både jag och Steffo om den i avsnitt 35 av podcasten Snacka om film.

 

Publicerat

NO WAY JOSÉ

Vad händer om du planerar din framtid med din fästman, får tips på en app du borde ha, laddar ner den och får the chock of your life?

Appen heter Ipervert och visar på en karta var dömda sexuella förbrytare befinner sig. Chocken som sagt, chocken när den där punkten visar sig inte vara vara på din gata, i ditt hus utan så nära som I DIN SÄNG!

Detta händer Dusty (Ahna O´Reilly) och José (Adam Goldberg) och det blir en ”liten” ”fnurra” på tråden kan man säga, ”tilliten” i ”relationen” får sig en törn.

No way José är en filmhistorisk bagatell med en ganska långsökt grundpremiss MEN om man kan se över det och istället gå vidare och fundera på det här med ens plats på jorden, med vuxenhet, med att hitta sig själv, ja då kanske man kan gnugga fram nåt riktigt bra ur den här filmen. Jag kunde det inte.

Publicerat

KNIGHT OF CUPS

Jag kunde inte hålla mig borta. Det gick inte. Fan också.

Det är klart att jag egentligen VISSTE att jag inte skulle kunna ta till mig den här filmen, ingen av Terrence Malicks filmer har ju funkat på mig. Samtidigt, mirakel händer. Det kunde ha gått. Konstigare saker har hänt här i världen och även om jag känner mig precis lika frustrerad och på gränsen till förbannad som vanligt när jag sett en film av denne man så är jag samtidigt noll procent besviken. Knight of cups är nämligen PRECIS den film jag trodde att den skulle vara.

Knight of cups skulle kunna vara en två timmar lång reklamfilm för Ellos-kläder. Det skulle också kunna vara en filmisk variant av mindfulness-app. Det kan också vara videokonst från nån kreativ högskoleelev.

Alltså, jag biter mig i tungan och sammanfogar fingrarna med silvertejp för att inte använda mig av ”det där ordet” men jag kan helt enkelt inte låta bli. ”Det där ordet” har för mig blivit synonymt med just Terrence Malick och ordet är såklart pretentiöst – i ordets allra sämsta bemärkelse. Jag känner att han vill göra en film som utmanar tittarens intellekt men mig gör det BARA irriterad. Det känns kvasi. Blaj bara.

Filmens stora affischnamn är Christian Bale, Cate Blanchett och Natalie Portman. Ingen av dom ger mig den minsta pulshöjning. Imogen Potts däremot, eller Joel Kinnaman, Brian Dennehy och Antonio Banderas känns betydligt mer intressanta och deras inhopp i birollerna är tacksamma elchocker i en annars stentråkig film.

Gillade du The tree of life, The thin red line eller To the wonder så kan du strunta totalt i mina ord här ovan. Chansen är nämligen ganska stor att du i såna fall kan tycka om även Knight of cups. Undertecknad är däremot ännu ett steg närmare att för evigt ge upp mina försök att närma mig Terrence Malick som filmskapare.

I avsnitt 33 av Snacka om film försöker jag formulera nån form av klokskaper runt denna film. Det gick inte bra alls.

Publicerat

HE NEVER DIED

Är det här en extraordinär filmpärla eller ett mediokert försök att leka konstnärlig enbart via ett sengångartempo? Filmen could fool me. Jag vet nämligen inte.

En del av mig känner att det här är jättebra, att Henry Rollins odödliga sävliga alfahanne-man vid namn Jack porträtteras med stil, finess och en annorlunda touch, en touch som gör fjärilar av halväckliga larver. En annan del av mig säger att He never died inte är nåt annat än en larv som somnat i solen och som blir till mjöl om man petar iväg den med tummen och pekfingret.

Jag är helt enkelt konfys men ger betyg efter magkänslan. Rollins själv förtjänar dock en trea men EN väsande karaktär gör ingen film.

I avsnitt 32 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om denna lilla underliga film.

Publicerat

UNDER SANDEN

När jag ser den danska filmen Under sanden kan jag inte låta bli att tänka på tiggare. Jag tänker på skillnaden mellan att bara gå förbi den lilla högen av kartong, filt och ihopkurad människa (och samtidigt fundera på vilken TV-serie man borde knäcka härnäst) eller att vrida huvudet en smula när jag går förbi, titta den lilla trasiga människan i ögonen och säga hej.

Att inte se människan bakom pappmuggen gör tiggeriet som samhällsproblem tämligen enkelt. Det går att förkasta det helt, jävla skitgrej det där, tigga för brödfödan, spott och fräs men öppnar man ögonen och ser människan, möter man blicken, alltså det ÄR ofantligt svårt att vara oberörd. Det är ett blodomlopp som sitter där. Det är ett hjärta, en hjärna, det är längtan, rädslor, ensamhet, ilska och hopp. En människa är ju så mycket mer än det första som passerar ögonvrån och samma känsla av närhet och uppvaknande når mig när jag ser Under sanden.

Andra världskriget är slut och nazisterna lämnar Danmark men kvar är inte bara 1,5 miljoner nedgrävda landminor längs Danmarks kust, kvar blir även ett tusental unga tyska soldater som blir satta på nån form av straffarbete att gräva upp minorna och desarmera dom.

I denna film får vi följa fjorton soldater som jag vid första anblicken vill spotta snorig saliv i ansiktet på. Dom är vidriga tyska soldater och vem vet vad dom gjort, hur många dom dödat i kriget? Den danske sergeanten Carl Rasmussen (Roland Møller) är en stenhård jävel, hatisk mot nazister och inte rädd för att visa det. Han blir befäl över minröjarna och dom tyska killarna får varken vatten eller bröd. Sergeanten kunde inte bry sig mindre om dom lever eller dör.

När filmen börjar är pojkarna ”bara” soldater men sen presenteras dom vid namn, man ser blickarna, känslorna, dom blir mänskliga. Detsamma gäller Carl. Han klarar i längden inte att se dessa unga män enbart som fiender, inte när han har dom så nära. Försök titta in i någons ögon och interagera, efteråt är det svårt att se på personen som ett neutrum, som en själlös figur eller som – i det här fallet – ett monster.

Jag tycker om stämningen i den här filmen. Musiken, sanden, ljudet av pickandet mot hittade minor, spänningen när man inte vet vem som ska sprängas och när (för det är klart att många sprängs i luften, det är liksom filmens premiss på nåt sätt) och jag tycker om skådespelarna. Alla dom tyska pojkarna är perfekt castade. En otroligt homogen grupp men med personligheter som gör att det är lätt att skilja dom åt.

Det som hamnar lite på minus med filmen är att den känns tillrättalagd ”hollywoodstyle”, att vissa scener är onödigt ”otroliga” samt att jag hade önskat ett lite mer….brutalt….slut. Summa summarum, en stark trea!

 

 

 

Det här var april månads filmspanarfilm och det var Sofia som valde den. För att läsa mer om filmen, klicka gärna på länkarna så kommer du till mina filmspanarvänners bloggar.

Sofia
Jojje
Carl

För att få reda på det som VERKLIGEN hände under visningen och som gjorde mig STENFÖRBANNAD hänvisar jag till nästa veckas avsnitt av podcasten Snacka om film (avsnitt 34) för jag ids helt enkelt inte klaga på visningar mer i textform just nu. Jag känner mig så tokless både på bio och på mig själv. Men prata om det kan jag göra för det här är bortom sans och vett tamejtusan. Helt sjukt. Håll i hatten SF!

Publicerat

THE PROGRAM

Jag tror faktiskt att dom allra flesta människor vet vem Lance Armstrong är, även dom totalt ointresserade av sport i allmänhet och cykling i synnerhet. Hans framgångar var liksom utomjordiska. Han var en atlet det snackades om. Oövervinnerlig. Outtröttlig. ”En gigant!” som Ernst-Hugo Järegård hade sagt – och spottat lite på sista t:et.

När det offentliggjordes att denna stora idrottsman använt otillåtna prestationshöjande medel i åratal höll världen liksom andan för en stund. Luften gick ur oss, i alla fall alla oss som finner nånslags skönhet i extraordinärt idrottsutövande. Dopade idrottsmän ses som paria, lögnare, skithögar och Lance Armstrong ses kanske som den största fuskaren av dom alla.

The Program handlar om sportjournalisten David Walsh (Chris O´Dowd) som är övertygad om Armstrongs (Ben Foster) fifflande och han ger sig tusan på att hitta bevis på att så är fallet. Vi får följa dessa två från Armstrongs första höjdpunkter i karriären genom hans canceroperation och vägen tillbaka, den som innefattade bland annat bloddopning och lite annat ”smått och gott”.

Stephen Frears är regissören bakom denna mediokra mellanmjölksfilm som inte tillför ett endaste dugg vad gäller förståelse eller engagemang kring Armstrong som person eller journalisten Walsh som på intet sätt är nån ”hjälte”. Det är helt enkelt en osedvanligt tråkig film det här även om Frears ska ha cred för att han vågade porträttera Armstrong som en i många stycken riktigt otrevlig människa. Det händer inte alltför ofta i based-on-a-true-story-filmer.

Eftertexterna till tonerna av ”Everybody knows” med Leonard Cohen är bäst i hela filmen och tar slut alldeles för fort. Jag får lite Tour de France-Kraftwerk-feeling av det grafiska där och det är vad jag kommer ta med mig av filmen. Resten är ungefär lika upphetsande som…cykelbyxor…på män.

Publicerat

BRÄND

”Vi är ööööööverallt” skanderar ett av Stockholms mindre trevliga fotbollslag allt som oftast på publikplats. Jag vet en skådis som skulle kunna sjunga samma ramsa fast byta ut ”vi” mot ”jag”: Alicia Vikander. Hon ÄR nämligen överallt just nu. Precis överallt.

Nu har hon verkligen ingen stor roll i dagens film men hon är med och hon spelar mot Bradley Cooper, det är inte så många svenska skådisar som kan skryta med den grejen. Det är inte skrytläge för Bradley Cooper heller, hans rollprestation som den otrevlige stjärnkocken Adam Jones som pajat sitt liv med knark och divalater hör inte till den övre halvan i hans CV direkt.

Jag vetetusan vad det är som gör att den här filmen inte alls funkar, matfilmer brukar ju vara mysiga (kolla bara på Chef) MEN jag antar att det krävs rollfigurer som man bryr sig om för att filmen ska flyga. Adam Jones är så svårgillad att jag önskar att han skulle stoppa näven i fritösen ”baraföratt”. Det är dålig karma på den snubben, dom där blå ögonen hjälper föga.

I övriga roller ser vi till exempel Sienna Miller, Omar Sy, Daniel Brühl, Emma Thompson och Uma Thurman men ingen av dessa skådisar har tillräckligt matnyttiga manuskort för att kunna göra någon större skillnad för helheten. Det mest sevärda är kanske Sienna Millers bristfälligt tvättade hår filmen igenom.

Det pratas bränd kock i avsnitt 28 av Snacka om film. Här är länken dit om du vill lyssna.

Publicerat

NASTY BABY

Polly, en snart-inte-så-fertil-längre-kvinna med massiv barnlängtan (Kristen Wiig) försöker bli gravid med en av sina bästa kompisar, homosexuelle Freddy (Sebastián Silva) men det går inge bra. Fem misslyckade försök senare har Freddy kollat upp sina spermier och dom är för slöa för att det ska kunna bli några barn gjorda.

Polly är jätteledsen, Freddy är jätteledsen men oj!, det finns ju en sambo också! Freddys kärlek Mo (Tunde Adebimpe) kanske kan bli övertalad om att bli pappa istället?

Samtidigt på gatan nedanför, en svart hemlös homofobisk man, en surjävel till granne och en kvinnlig polis. Samtidigt i gayparets lägenhet: Freddy försöker få ihop en konstnärlig happening genom att ”spela bäbis”, ligga på rygg, sprattla och skrika. Samtidigt i mitt huvud: vad tusan är det jag tittar på?

En stund senare är jag ett ännu större frågetecken för filmen svängde 180 grader och blev nåt helt annat. Blodigt. Nästan en thriller. Jättekonstigt. Knasbollefilm, men ändå inte. Asch, jag vetefan faktiskt. Kristen Wiig är dock alltid bra, så även här.

Jag försöker förklara den här filmen lite mer ingående i avsnitt 29 av Snacka om film. Jag vet inte om det gick nåt vidarevärst bra men jag gjorde mitt bästa i alla fall.

Publicerat

FLOCKEN

Jag känner mig lite konfunderad nu. Hur många minuter/scener måste en skådespelare ha i en film för att kunna bli Guldbaggenominerad för Bästa biroll? Jag trodde nog att det behövdes mer speltid än att man hinner säga ”poughkeepsie” och blinka ett par tre gånger. Alltså, missförstå mig rätt nu, ingen skugga ska falla på Henrik Dorsin, han är jättebra i den här filmen men han är också med jättelite. Man skulle kunna kalla det till och med pyttelite.

Jag fick (som flera andra kan jag tänka mig) upp ögonen för den här filmen just på grund av Guldbaggegalan. Den hade svept förbi mig helt obemärkt på bio och hade den inte funnits att hyra på triart.se hade mitt medvetande sannolikt fått klara sig utan den i många många år till. Antagligen hade jag klarat mig ganska bra även utan att ha sett den för med Efterskalv i färskt minne står Flocken sig tämligen slätt.

I korta drag handlar filmen om Jennifer (Fatime Azemi) som säger sig ha blivit våldtagen av sin klasskompis Alexander (John Risto). Ord står mot ord och inte många vare sig i skolan eller i byn där dom bor är på Jennifers sida. Den gemene åsikten om henne verkar vara att hon är en ”slampa” och en ”slampa” kan väl aldrig tala sanning?

Jennifers mamma Mia (Malin Levanon) och Alexanders föräldrar Susanne och Tony (Eva Melander och Henrik Dorsin) spelar otroligt bra alla tre och uppvisar vuxenhet på tre tämligen olika sätt. Alla sätten får mig att mer eller mindre skämmas över att vara just vuxen. Skolungdomarna är också bra och filmen känns ibland mer som en dokumentär än som en spelfilm och jag tycker det är ett plus.

Regissören Beata Gårdeler har fått ihop en bra och sevärd film MEN, som sagt, en film som kommer samma år och befinner sig i samma genre som Efterskalv kommer inte undan. Jag jämför, det blir så.

Flocken – Efterskalv 0-1.

Publicerat

SECRET IN THEIR EYES

Det hade såklart varit toppen att göra en Fiffis filmtajm jämför med denna film och originalet som gjordes 2009 och heter El secreto de sus ojos på spanska och Hemligheten i deras ögon på svenska. Det hade varit toppen OM det inte varit så att jag säkert tio gånger börjat se filmen på Netflix men varje gång efter en kvart drabbats av narkolepsi.

Början av filmen saknar i princip tempo. Tänk en cyklist som inte har styrfart utan ramlar på sidan rätt ner i diket hela tiden, SÅ uppfattar jag Hemligheten i deras ögon. Jag förstår rent logiskt att filmen säkerligen är bra om jag bara orkar härda ut MEN jag orkar inte härda ut. I vissa lägen får man faktiskt ge upp.

Jag gillar Nicole Kidman. Jag gillar Julia Roberts. Jag gillar Chiwetel Ejiofor. Hur skulle jag kunna låta bli Secret in their eyes? Nej precis, jag kan inte låta bli och jag vill inte låta bli. En thriller med tre kanonskådisar, jag vill bara hoppa upp i luften och slå klackarna mot varandra, såna växer inte på träd.

Secret in their eyes är filmad i dåtid och nutid, där dåtiden är tretton år tidigare och endast går att urskilja från nutiden för att datorskärmarna är klumpiga och Nicole Kidman har tofs. Jag tycker ofta att detta sätt att berätta en film kan vara rätt problematiskt, det blir jobbigt och hattigt om det inte görs med perfekt fingertoppskänsla och det är få filmmakare som har det. Regissören för dagen, Billy Ray, har det inte riktigt  – även om han gör ett gott försök.

Nicole Kidman är sval, smal och vacker – precis som vanligt. Chiwetel Ejiofor är lugn, trygg och mysig – precis som vanligt. Julia Roberts har lugg, utåtstående öron och ser ut som Lloyd Christmas (Jim Carrey i Dum och dummare) syster – kanske inte riktigt som vanligt alltså. Men OJ vad hon är bra på att spela nedtonad och vanlig. Hon lyckades bra med detta även i En familj – August: Osage County så det är kul att hon vågar ta – och få – andra rollar än att ”bara” spela ”den snygga”.

Jag tycker första halvtimmen av filmen är jättebra, jag tycker filmen har ett par-tre scener som är pinsamt usla och jag tycker sista tjugo är jättekonstiga på ett dåligt sätt. En ganska ojämn film alltså men sevärd är den, absolut.

I påskavsnittet av podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Gör det någon skillnad om man sett originalet innan? Lyssna får du höra.