Kategori: 2015

Publicerat

GLADA HÄLSNINGAR FRÅN MISSÅNGERTRÄSK

Det finns ett visst värde i att få precis det man förväntar sig.

Beställer man en Big Mac så vet man att den smakar precis som en Big Mac. Man förväntar sig ingen saftig lammfärsburgare men heller ingen skolbespisningsskosula mellan två rostbröd.

Köper man en biljett till Glada hälsningar från Missångerträsk så förväntar man sig inget ångestdrypande drama eller actionstänkare, man förväntar sig ett småkuligt ytligt tjejigt romantiskt tidsfördriv som man glömmer i samma sekund som man lyft rumpan från biosätet och vet du, det är okej! Det är helt okej att vilja se sånt ibland och därför är det mer än okej att filmen ÄR precis som man tror.

Här köps ingen gris i säck, här snubblar Martina Haag och hon åker rullator och Ola Rapace är grinig och skäggig men charmig ändå och Bert-Åke Varg är ett såndär as till egoistisk gubbjävel som jag hoppas kommer dö ut i och med 30-talisterna. Det finns ingenting av förändra-världen-mentalitet, det är noll procent ledsen-klump-i-magen-scener och det närmaste Carpe Diem man kommer är att Martinas Erik-tatuering på överarmen zoomas in ett par gånger men den är numera snyggt övertatuerad med ett mer passande mönster.

Mellanmjölk är riktigt gott ibland.

Jag såg filmen tillsammans med Henke på Malmö Filmdagar. Klicka här för att läsa vad han tyckte om filmen. Sofia har också sett den men på hemmaplan. Här är hennes tankar om filmen.

Vill du höra mig prata om filmen så kan du lyssna på avsnitt 3 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

ETT PÄRON TILL FARSA – NÄSTA GENERATION

Det hände första gången 2004 med Along came Polly. Jag skrattade så jag halkade ner mellan stolsraderna på bion, låg på golvet och kippade efter andan. Två år senare var det dags igen och denna gång hette filmen Borat. Jag skrattade så kinderna låste sig i upp-läge och jag hade träningsvärk i flera dygn efteråt.

Det tog hela sju år tills jag skulle få en skrattattack av samma magnitud igen och denna gång var det till filmen Movie 43, denna kritikerhyllade publiksuccé. Nähä, var den inte det? Så konstigt. Fölk har förjävla konstig smak ibland och är uppenbarligen helt humorlösa men JAG älskar den filmen i alla fall, även om jag är ensam på jorden om just det.

Men nu är det 2015 och vem kunde ana att detta år skulle bjuda på en sån skrattupplevelse, en filmvisning på Malmö Filmdagar som blev nånting så alldeles hysteriskt galet over-the-top-kul att jag utan att tveka tjongar till med bloggens allra högsta betyg för Ett päron till farsa – Nästa generation.

Jag skrattade så jag grät och jag kunde inte sluta vare sig skratta eller gråta. Jag skrattade så det blev såndär ”baksugsljud” och ibland fick jag inte luft. Jag hade en t-shirt i väskan (oklart varför men det var tur) som jag torkade ögonen med och när filmen var slut satt varenda uns av smink på tröjan. Glasögonen var prickiga av saltvatten och utsmetad mascara och bredvid mig satt Henke och om han hade varit en välsminkad man i sina bästa år hade hans ansikte troligtvis varit lika rengråtet som mitt.

För att sätta betyget i någon form av perspektiv (annat än att jag hade jävligt roligt) så måste jag tillägga att jag inte är något fan av någon av dom gamla Ett päron till farsa-filmerna och anledningarna till det kan nog vara många. Kanske beror det på att jag har rätt svårt för Chevy Chase? Kanske såg jag dom när jag var för gammal, alltså, jag har ingen som helst nostalgi kopplad till filmerna? Kanske är dom helt enkelt inte kul? Hur det än är med den saken så tycker jag att den här nya filmen träffar HELT RÄTT i alla försök att både vara nyskapande OCH kärleksfullt blinkande mot föregångarna.

Ed Helms som Rusty Griswold, Christina Appelgate som frugan Debbie, Skyler Grisondo som äldste sonen James (I just love him!!!!), Steele Stebbins som den yngsta brorsan Kevin, Leslie Mann som Rustys syster Audrey, Chris Hemsworth som Audreys snubbe Stone  (jävlar vad han bjussar på sig själv här!) och – såklart – Beverly D´Angelo och Chevy Chase som Ellen och Clark Griswold – ALLA är toppenbra, ALLA är perfekt castade och jag vill gruppkramas med hela högen och åka i en blå albansk hyrbil till Walley World, bada i varma källor, kolla på tvättbrädor och träffa kor.

Men det jag ALLRA HELST VILL just nu är att se om filmen! Och det kommer jag göra. Många gånger!

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Henke från Fripps filmrevyer. Här är hans tankar om filmen.

Vill du även höra mig prata om filmen, klicka här för att komma till första avsnittet av filmpodden Snacka om film.

Publicerat

RICKI AND THE FLASH

Get ready for Ricki står det på filmaffischen. Get ready for WHAT? är frågan jag ställer mig. Eller, Get ready – varför då??

Varför behöver jag ”göra mig redo” för en över-medelålders ”rockersbrud” vars musikaliska uttryckssätt knappast ens kan ses som rock?

Ricki och hennes band The Flash är ett medelmåttigt kvarterskrogscoverband på sin höjd och skulle jag mäta min min puls under filmens musikaliska nummer skulle diagnosen antagligen bli att jag är medvetslös. Det är förlamande tråkig musik som spelas och det spelar ingen roll att bandet ”hottar upp sig” genom att trycka in dansbandscovers på Lady Gaga och Pink.

För såhär är det. Ricki (Meryl Streep) är en ”artist”, en trebarnsmamma som lämnade sina barn när dom var små till fadern (Kevin Kline) och lät honom ta allt ansvar för hon ”kan inte leva och andas utan musiken”. Girlpower? Feministisk förebild? Nä. Knappast. En Ingrid Bergman-klon kanske? Japp, till hundra procent.

Ricki är dessutom är en medioker sångerska som knappt kan försörja sig på musiken och än mindre spela gitarr även om jag som tittar förväntas TRO det. Meryl Streep är bra på mycket men INTE på att se bekväm och trovärdig ut med en gitarr på magen. Hon tittar lika mycket på strängarna som en tredjeklassare som tar sin första gitarrlektion framför en lärare med Stig Järrel-aura.

Den här filmen förbryllar mig så jävla mycket! Jag såg den för några veckor sedan på Malmö Filmdagar och jag valde att se den på grund av en recension jag läst där skribenten skrev att det var ”en otroligt härlig feelgoodfilm om kärlek, familj och relationskomplikationer” och att ” Cody (manusförfattaren Diablo Cody) är fantastisk på att nyanserat skildra komplexa kvinnokaraktärer, som inte enbart är publikfriande till sitt sätt, utan mer som folk faktiskt är, med både bra och dåliga egenskaper. Något som Ricki är ett fint exempel på.”

Det var längesedan jag höll med någon så lite som jag håller med denna recensent. I mina ögon kryllar nämligen filmen av närmast äckligt stereotypa kvinnokaraktärer med barnens fars nya fru som den värsta av dom alla. Maken till leende, förstående, verbal, förlåtande, oklanderligt vuxet agerande och samtidigt – givetvis – übervacker kvinna har jag aldrig skådat och hon är alltså allt detta TROTS att hon tvingats hantera Rickis omogna skitbeteende sen dom nu vuxna barnen var små.

Nää, jag köper ungefär till noll procent att det här är en må-bra-film. Det är rent larv, inget mer än det. Och vad är det för jävla trend att göra film av morsor som sätter ett gäng barn till världen och sen lämnar dom för att ”förverkliga sig själv” – och sen HYLLAS dessa kvinnor för sitt beteende?

Jag ÄLSKAR verkligen människor som lyssnar på sin inre drivkraft och försöker leva sina liv på sätt som gör dom lyckliga MEN när det görs på bekostnad av barn så kan jag bara inte klappa händerna – och det gäller oavsett kön på föräldern. Det är INTE skuldbeläggande och bestraffning av just kvinnor så don´t go there.

Får Meryl Streep en tröttsam oscarsnominering för den här rollen kommer jag att hånskratta. Rick Springfield (som hennes pojkvän) gör däremot en väldigt fin rollprestation. Han KAN dessutom spela gitarr på riktigt.

Jag såg filmen med Sofia på Malmö Filmdagar. Här är hennes tankar om filmen.

Publicerat

SÅ OCK PÅ JORDEN

Det har gått elva år sedan Kay Pollak gjorde braksuccén Så som i himmelen.
1 158 415 biobesökare såg filmen 2004 vilket gjort att den legat i topp vad gäller svensk film och publikstatistik sen dess, ända tills Hundraåringen körde om den 2013.

Elva år har alltså gått sen sist men när Så ock på jorden börjar har det bara gått nio månader. Daniel (Michael Nyqvist) dog där under elementet på toaletten i Österrike och Lena (Frida Hallgren) var precis så gravid som hon sa sig vara efter deras första natt tillsammans. Där behövdes ingen Clearblue för att bli säker inte, hon bara visste.

Nu ska barnet födas, Lena är ensam och ledsen över att ha mist sitt livs kärlek och hon verkar försörja sig på att sjunga i ett coverband bestående av ett gäng av byns män, Arne (Lennart Jähkel) inkluderad. Mitt under en spelning går vattnet och med arton mil till närmaste BB blir det en intensiv och lång första scen. Farsartad till och med. Slapstick? Ja, så kan man nog se på saken. För egen del kändes det mest….mustigt. Mycket liksom. Allt på en gång. Sorg, glädje, snor, en glömd sko, fyllisar, räddisar, snällisar, liv, död, snö, blod, svett och tårar.

Frida Hallgren drar ett stort lass och hon gör det bra. Hon behöver ingen världsberömd dirigent för att klara biffen och i min värld är hon en betydligt bättre feministisk förebild än Ingrid Bergman någonsin är eller var (syftar till min text om filmen Jag är Ingrid).

Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl. Det är en såndär floskel alla ungar får höra när dom ska ge sig in i tävlingsmoment för allra första gången och jag skulle vilja säga just detta till Kay Pollak. Du vann inte men du kämpade på bra i alla fall. Det var ingen jävla Jante i vägen mellan dig och slutprodukten, du bara körde på och jag gillar det lika mycket som jag hatar jantejäveln! Full fräs från början och in i mål och trots att det finns massor (MÄNGDER!) med om/men/fel/brister i den här filmen så kan jag inte ge den annat än godkänt.

Jag hade inte tråkigt trots att filmen var för lång, jag skämdes inte trots att det ibland överspelades å det grövsta (hallå, Björn Granath måste ha kunnat använda sina inspelningsdagar som aggressionsterapi), jag tycker människorna känns vanliga och mänskliga trots att jag vet att många tycker dom är karikatyrer. Arton år i en liten håla gör att man känner igen inskränkta kärringar, män utan ryggrad och religiöst mumbo jumbo utan att det känns särdeles påhittat eller påklistrat. Sånt fölk finns att hitta i varenda liten svensk by.

Så jag väljer att fria hellre än att fälla, jag sväljer alla mina aber med filmen och går på känslan jag hade i magen när filmen var slut. Fan, den var helt okej ju! Så kändes det då och så känns det fortfarande och därmed är betyget givet trots att trean inte är stark alls.

Vi var fler filmbloggare som såg filmen tillsammans på Malmö Filmdagar. Jag fyller på med länkar när deras recensioner är publicerade.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito

Publicerat

STUNG

Ett bi gör ingen sommar. Två är en liten klunga. Tre en trio väl värd att ducka för. Fyra…alltså nu börjar det bli otrevligt. Fem, sex, sju, åtta ettriga jävlar, nu vill man gå in.

Men vad skulle du göra om det kom en hel drös getingar stora som hamstrar, eller ännu värre, i människostorlek?

I den här filmen får man i alla fall reda på vad Paul (Matt O´Leary) och Julia (Jessica Cook) skulle göra i just den situationen. Dom håller i catering och servering för ett utomhusparty på landsbygden och partyt urartar kan man säga.

För att vara en B-film (om jag är snäll) så innehåller Stung en hel del scener med riktigt bra effekter. Det är slemmigt och blodigt och precis sådär härligt gore:igt som man vill att det ska vara i den här typen av film, inte alls billigt och plastigt som det ofta kan vara. Det märks att en hel del av budgeten på 2 500 000 dollar har lagts på effekterna, desto mindre på skådespelare av rang. Den enda skådisen jag kände igen var Clifton Collins Jr, hans rollfigur Sydney känns som en udda fågel jämfört med roller han vanligtvis spelar.

Rätt underhållande och ganska dumt men samtidigt ingenting att se om man har fobi för flygfän.

Publicerat

JAG ÄR INGRID

Vad är en dokumentärfilm egentligen? Jag läser förklaringen på Wikipedia:
”En dokumentärfilm är en film som dokumenterar en aspekt av verkligheten. En dokumentärfilm är inte dramatiserad eller iscensatt och historien som berättas är inte fiktiv.”

När jag sitter och funderar på filmen jag just sett, den kritikerrosade om Ingrid Bergman, så fastnar jag i dokumentärfilmstanken. Jag är Ingrid är i mina ögon nämligen ingen dokumentärfilm. Det är en hyllning till och en reklamfilm för en av våra största och mest kända skådespelare och jag känner mig både förvånad, förstummad och rätt förbannad såhär precis efteråt.

Förvånad för att jag inte kunnat undgå att se hyllningarna, dom höga betygen, tweetsen om filmen och jag känner att jag inte förstår dom. Förstummad för att musiken, specialskriven av Michael Nyman, var så fruktansvärt enerverande enahanda och låg som en alldeles för hög ljudmatta genom i princip hela filmen. Förbannad för att regissören Stig Björkman inte riktigt gjort sitt jobb, i alla fall inte om det är en dokumentärfilm han tror sig skapat.

Problematiken med filmen  – för mig – ligger i att:

* Ingrid Bergman blev helt föräldralös vid 13 års ålder (mamman dog när hon var tre och pappan tio år senare) men ingenstans i filmen beskrivs det var Ingrid tog vägen sen. Vem tog hand om henne?

* Det sägs i filmen att fler nära släktingar samt en kusin också dött när Ingrid var ung men det berättas ingenting om att fastern hon tvingades flytta till efter faderns död också dog när Ingrid bott hos henne blott ett år. Så hennes tre närmaste vuxna förebilder dog innan Ingrid fyllt femton. Hur påverkar det ett barn att bli av med all sin trygghet så tidigt? Kan detta faktum ha något med att göra hur hon skött sina egna relationer genom åren, att hon inte verkar ha velat vara ensam längre stunder, alltså ensam i betydelsen utan en man i sitt liv och att hon inte velat ha några rötter (som i ett fast boende i ett speciellt land)?

* Ingrid födde en dotter, Pia, 1938 och var (som det verkar i filmen) förälskad i och trygg med sin make Petter. Men hon lämnar maken och dottern i Sverige för att flytta till USA och ge filmkarriären en chans och när karriären tar fart flyttar dom efter till USA. Fast Ingrid håller till i Hollywood och Petter och Pia i New York och Ingrid träffar dom ytterst sällan. Flera år senare får Ingrid tre barn till (med nya maken Roberto Rossellini): Ingrid, Roberto och Isabella, barn som överges även dom då Ingrid väljer jobbet före barnen.

Mitt problem är inte ATT Ingrid Bergman väljer karriären före barnen, mitt problem ligger i att det sägs att i perioder tog vare sig Ingrid eller pappa Roberto hand om barnen i Italien (då dom startade upp varsina nya familjer på annan plats), men VEM tog hand om dom då? Såna saker kan inte bara släppas vind för våg! En fyrabarnsmamma som väljer att inte vara nära sina barn och som tycker om att vara kompis med dom istället för mamma, det ÄR INTRESSANT. Jag vill veta mer men får inget mer kött på benen än ett lojalt överslätande från samtliga barn som inte verkar vilja tala illa om sin ”roliga” mamma.

Fast…det handlar inte om att tala illa om, inte som jag ser det. Det handlar om att jag saknar gnugget, viljan att skrapa lite hårdare på ytan för att kunna presentera Ingrid Bergman som en komplex människa, en kvinna med både fel, brister OCH en fantastisk karriär och där tycker jag Stig Björkman misslyckas fatalt. Jag får känslan av att Jag är Ingrid är en piedestal på vilken Björkman satt sin favoritskådespelerska och där ska hon allt få sitta kvar.

Anna Håkansson skriver i Expressen att ”filmen höjer Ingrid Bergman från filmisk ikon till feministisk förebild. Till en normbrytare som trotsade idéerna om hur en kvinna bör leva sitt liv och lyckades förena inte bara en, utan multipla familjer med arbete och konstnärskap. En kvinna som vägrade ge avkall på sin livshunger och frihetsiver.”

Jag läser och känner mig som ett frågetecken. Feministisk förebild? För att hon gör precis det som männen gjort i alla tider och som fått mängder av kvinnor att förbanna dessa värdelösa fäder och patetiskt dåliga äkta män? Two wrongs don´t make a right. För mig har den här filmen absolut ingenting med feminism att göra, inte det allra minsta. Men om nån skulle vilja bevisa för mig att egoism och rätten att vara en kass förälder är detsamma som att vara feminist så backar jag, men då har jag heller ingen lust att kalla mig feminist längre. Då är det ingen ism för mig.

Till sist kan jag inte låta bli att tänka hur filmen hade blivit med en ung regissör bakom rodret istället för en man född 1938. Antagligen hade den inte blivit av alls. Å andra sidan, som min filmspanarkollega Sofia så intelligent påpekade: Jag är Ingrid är samma film som Ricki and The Flash. DEN såg man inte komma!

[Och just precis IDAG skulle Ingrid Bergman ha fyllt 100 år! Hurra! Hurra! Hurra! Hurraaaaa!]

Jag såg filmen tillsammans med några filmspanarvänner på Malmö Filmdagar. Här är deras tankar om filmen (länkar finns när texterna publicerats).
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Är du nyfiken på att höra mer om mina tankar om Jag är Ingrid (och konstig betygssättning)? Klicka in dig på Snacka om films hemsida och lyssna på avsnitt 2.

Publicerat

INSIDAN UT

Som mamma till tonårsbarn kan jag ibland känna att vafan, har dom ingenting mellan öronen, är det helt fucking TOMT därinne? Jag synar dom i sömmarna, ser att motoriken fungerar men sen då? Var ligger fokus? Var tar hjärnenergin vägen?

Efter att ha morrat en stund alternativt bitit mig i tungan brukar jag försöka minnas hur jag själv var i den åldern och då inser jag att dom nog inte är så annorlunda mot vilka andra tonåringar som helst. Jag var också sån. Hjärndöd. Totalt jävla blåst i perioder på grund av att hjärnan helt enkelt hade siktet inställt på viktigare saker än hjälpa till med disken eller lägga smutstvätt i tvättkorgen. Jag tänkte på killar. Och döden. Och att hoppa fallskärm. Och killar. Och att åka motorcykel. Och att köpa rosa hushållsattiraljer till mitt första egna hem. Och killar.

Tänk om det hade funnits en film som Insidan ut när jag var tonåring. Då hade jag kunnat ta med min mamma på den och fräst i biomörkret: ”Såhär funkar det. Såhär funkar alla. Det ÄR inte JAG som är kockobello, det är i såna fall hela mänskligheten. Sluta gnäll och kolla nu!”

Nu när jag ser filmen och är mamma själv känner jag samma sak MEN jag vill ta med min son och fräsa till honom i biomörkret: ”Såhär funkar det. Såhär funkar alla. Här har du en förklaring till varför du just nu är idiot OCH till varför jag ibland blir arg på dig! Anteckna unge!!”

Insidan ut är en genialisk film på så himla många sätt. Den bryter ner tankebarriärer till – för en vuxen – tämligen lättfattliga segment men jag är inte säker på att små barn kommer förstå nånting alls annat än att det är ”roliga färgglada gubbar”. Det är synd. Det borde vara 11-årsgräns på filmen, alternativt att den enbart visades med engelsk tal och svensk text för att hålla dom icke läskunniga minstingarna borta. Som jag ser på saken är Insidan ut mycket mer en vuxenfilm än en barnfilm, vilket säkerligen kan vara svårt att förstå om man bara ser till reklamen OCH till det faktum att den i många städer endast visas i dubbad version.

Det här är en film som kan funka som diskussionsunderlag både i skolklasser och hemma vid köksbordet, den kan vara ställföreträdande psykolog om man behöver bena ut ett och annat med sitt eget mående och den kan ses enbart ur underhållningssyfte – för den ÄR just det, den är både klok, rolig, smart, annorlunda och färgglad. Härliga egenskaper för en film!

Så se filmen och säg HEJ till Ilska, Glädje, Avsky, Vemod och Rädsla. Du kommer aldrig känna någon av dessa känslor igen utan att tänka på den här filmen.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med några bloggvänner. När deras recensioner är publicerade finns länkar här nedan.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

JOHAN FALK 19: LOCKDOWN

Slutet närmar sig obönhörligen. Snaran dras åt runt GSI, det finns en råtta i polishuset, Patrik (Mikael Tornving) ska få sin dom gällande prostatacancern och letterna fortsätter att hota Johan (Jakob Eklund) och hans familj.

Själv sitter jag i soffan med klump i halsen och saltsprängda tårar som vill ta sig ut. Denna del i filmserien är den absolut starkaste och den som berört mig allra mest ända in i hjärteroten. Jag känner mig nästan lite illamående. Vissa delar av vissa scener ligger väldigt nära min egen verklighet och sånt jag tvingats gå igenom själv. Oftast kan jag hantera sånt rätt bra men när det skildras så verklighetstroget som det gör i den här filmen då är det svårt att inte dras in i det. Och nej, det handlar inte om att sälja stulna diamanter, kom igen, jag är en snällis.

Manuset är fortfarande väldigt välskrivet men det känns som att det tajtats till ännu ett snäpp nu på sluttampen. Filmens enda svaga kort är Johan Hedenberg som Örjan. Lite tveksamt skådespeleri där kan man säga om man vill vara diplomatisk.

Efter att ha varit lite i bakgrunden ett tag kliver nu Johan fram igen och visar var skåpet ska stå, vem som är Falken! Och jag jublar. Och ryser. Och gråter lite. Fy faaaan va bra det är!

Publicerat

ODÖDLIGA

Alla som är äldre än sjutton år kan nog känna igen sig i känslan att inte passa in. Att vara för dålig, att vara för duktig, att vara för lagom, för högljudd, för tyst, för snygg, för ful, för smal, för tjock, för lång, för kort, för mycket ompysslad och påpassad eller för bortglömd och lämnad vind för våg.

Det går att vara för mycket eller för lite av vad som helst egentligen, med det dom flesta av oss har gemensamt är att tanken på tonårstiden skaver. Jag tror att det vassa, grogrunden för skavet, karvar ut den vi är, den vi blir, ja den vi blev när vi ser tillbaka och summerar litegrann. Jag tror också att det är på grund av detta skav som filmer om ungdomar och unga vuxna är så lätta att ta till sig. Även om man inte känner igen sig helt i rollfigurernas problem så kan man tänka in sitt eget, det man själv brottades med, och därmed känna mer förståelse för filmens huvudpersoner.

I Odödliga får vi under några sommardagar lära känna Isak (Filip Berg) och Em (Madeleine Martin). Två olika personligheter men lika ensamma själar träffas – som så ofta – av en slump och dras till varandra som magneter. Em ska ta sig till Torneå (tror jag det var) för att stjäla en cello till sin syster och Isak som inte har nåt bättre för sig än ett enahanda sommarjobb på Grönan sjukskriver sig. Dom snor Ems föräldrars gamla SAAB och så tar resan sin början.

Odödliga är en roadmovie som skulle kunna visas som reklamfilm för Sverige på turistbyråer utomlands. Maken till vackra vyer över solnedgångar, övergivna byggnader, öppet vatten, skogar, vägar, skyltar har jag aldrig sett, det är verkligen fantastiskt fint fotat!

Filip Berg och Madeleine Martin har en personkemi som gör att jag tror på dom som kärlekspar och det känns som A och O för filmen.Torkel Peterson som Isaks pappa levererar om möjligt än starkare än han brukar och Fanny Ketter (som spelade Andrea i Bitchkram) är befriande allvarlig i sin roll som Felicia, Ems syster.

Allt detta sammantaget gör att jag är helt inne i filmen från början till slut. Jag köper historien även om den svajar till för en stund här och där och jag gillar att den både är klassiskt berättad och känns sprudlande fräsch. Jag tyckte speciellt mycket om en scen med kepsar, snusnäsdukar och en bensinstation i centrum, en scen som ackompanjerandes av Staffan Hellstrands Lilla fågel blå. Inte helt tippat i en film från 2015. Soundtracket är överlag smakfullt och alldeles på pricken, precis som det varit även i Andreas Öhmans tidigare filmer.

När jag gick från visningen kände jag filmen i hela kroppen. Jag var sorgsen, jag var glad och jag var hoppfull. Hur jag tolkar slutet tänker jag inte skriva här men det är ett smart slut, så mycket kan jag säga.

Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö.

Publicerat

JOHAN FALK 18: BLODSDIAMANTER

Efter förra filmen som var filmseriens första och enda riktiga bottennapp var det bara att sätta sig i båten igen och bege sig in i Falk-världen. Blott tre filmer kvar att se, jag känner abstinensen redan.

När eftertexterna till Blodsdiamanter rullar messar jag den enda jag känner som fastnat i filmerna lika hårt som jag. ”Jag kommer behöva terapi när sista filmen är sedd. Jag hoppas nästan att sista två är ruttet dåliga så blir det lite lättare….”

Kanske lättare men föga troligt att dom skulle vara så dåliga va? Nu JÄVLAR har nämligen nästa växel lagts i och spaken har inte varsamt förflyttats i rätt läge med hjälp av en ömsint kopplingsfot, nej, femman har tvingats i med en motor som varvas så det ryker och luktar bränt och koppling, vad är det? Det går väl att aggroväxla om man är på det humöret?

Och DET humöret är filmen på. Satan alltså! Det var spännande så jag fick stickningar under fingernaglarna! Jag hade så gärna sett den här filmen på bio. Tänk att se den i en fullsatt salong, det hade gått att ställa valfri PET-flaska direkt på luften, så stilla och så tjock hade den varit.

Det bästa av allt med filmen OCH med att ha en blogg där jag får skriva precis vad jag vill är att jag kan använda mig av min frihet och välja att inte skriva ett endaste någe om handlingen. För det bästa med filmen och anledningen till att jag hoppas att så många som möjligt ser den som den artonde filmen i ordningen och med sjutton sedda filmer innan – helst – är att den kommer få HÖGSTA BETYG! Det finns inget annat, jag är golvad, genomsvettig och superimponerad av alla inblandade!

Den artonde filmen och den första femman!

Manus: Peter Lindmark
Regi: Peter Lindmark

Publicerat

THE MAN FROM U.N.C.L.E

Två aurabefriade manliga skådespelare och en svenska som just nu erövrar världen i en film som baseras på en TV-serie från 60-talet som knappt någon har koll på och som dessutom är regisserad av en grymt överskattad man.

Det var premisserna som gällde i min hjärna när jag valde The Man from U.N.C.L.E som månadens filmspanarfilm. Hade det funnits något annat och bättre alternativ hade jag antagligen valt det men just denna vecka kändes lite skral sett till biopremiärer, denna sommarblockbuster fick helt enkelt ”duga”.

Och ja, den visade sig duga ganska bra, i alla fall jämfört med dom låga förväntningarna jag hade. Sladdar man in på biografen efter att precis ha avslutat en 58-timmars arbetsvecka får man vara glad om man lyckas hålla sig vaken och *kors i taket och ta i trä* jag var inte i närheten av att slumra till en endaste gång. Så cred till filmen för det! Samtidigt….jag kan inte med all vilja i världen säga att det är en BRA film, men den är tillräckligt bra och underhållande nog för att ändå kännas….godkänd.

Jag vet att jag är snäll nu och att flera i mitt biosällskap hade svårt att se något försonande alls i filmen MEN jag tänkte ge mig på att lista filmens plus. Alla minus struntar jag i just nu, det finns alldeles för många.

+ Henry Cavill, aka Stålmannen, aka prins Carl-Philip (i vissa vinklar) visade sig klara biffen betydligt bättre än jag hade trott. Han lyckas få sin Napoleon Solo att bli en trovärdig överklass-spion med både utseende-manér-och-uttalsmässiga likheter med Roger Moore.

+ Armie Hammer som KGB-agenten Illya är till en början blek och skrattretande underlig i första scenen….Stoppa en bil med fötterna? Tror han att han är superhjälte? Eller terminator? Men han växer in i rollen/filmen och framförallt lyckas han frammana nån tom av liv – glimt(!!) – i ögonen, vilket jag trodde var en omöjlighet. Samspelet mellan honom och Cavill funkar över förväntan och alla känslor han har åt höger och vänster (som han tvingas lägga locket på) visar han med sköna små uttryck.

+ Alicia Vikander, vilken hjältinna! Manuset till hennes rollfigur Gaby är grundare än regnvatten på byggplyfa, hon har fan INGET att jobba med annat än tidstypiska kläder och accessoarer men jag tycker hon klarar sig bra. Hon är jättebra i hela första scenen inklusive biljakten i Berlin och i dansscenen känns hon skönt avslappnad. Dock känns det som att hon försvinner under sista tredjedelen av filmen och det är riktigt synd.

+ Det är ett plus att filmen faktiskt har en regissör MEN det är synd att det är Guy Ritchie. Okej, det blir lite minusskriverier i alla fall märker jag. Jag tror nämligen att någon annan än Ritchie på ett bättre sätt hade kunnat få ihop dessa efter varandra staplade coola scener till en helhet, för det är DET som är filmens stora minus. Det känns inte som en solid film, det känns som ett intro till en franschise (som kanske inte blir av) eller som en lång pilot till en TV-serie.

Men jag ska inte in där och gröta, jag ska torrt och enkelt konstatera att filmen funkade – för mig – som underhållning för stunden, helt utan motvind och tuggmotstånd. Ljummet vatten, mellanmjölk, kalla det vad du vill men jag har sett tusentals filmer som är sämre än denna och betyget kan därför bara bli en trea även om den är vääääldigt svag.

 

.

.

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om filmen? Klicka på namnen så får du se.

Sofia
Jojje
Henke
Carl
Fredrik

Publicerat

TRAINWRECK

Hahahaahahaaa! Hon är fan galen, Amy Schumer, galen på ett BRA sätt! Modig och cool och verkar till synes inte ha några spärrar och det är så JÄVLA befriande att titta på!

Den amerikanska komikern Schumer har skrivit manuset till dagens film och hon spelar själv huvudrollen som passande nog heter Amy, en ung kvinna som har vissa problem med att hålla sig till en kille åt gången. Monogami är liksom inte hennes grej, mest på grund av rädsla kanske, det krävs trots allt en del mod för att släppa in någon på riktigt i sitt liv.

Vi får följa Amy genom misslyckade dejter, one-night-stands, trassliga familjeförhållanden, på tidningsredaktionen där hon jobbar under den minst sagt knepiga chefen Dianna (Tilda Swinton) och när hon träffar kirurgen Aaron (Bill Hader).

Filmen regisseras av komediesset Judd Apatow och kantas av mer eller mindre kända ansikten i mer eller mindre stora biroller: Brie Larson, Ezra Miller, Daniel Radcliffe (som rökande hundvakt), Marisa Tomei, Method Man, Matthew Broderick  (som spelar sig själv) och LeBron James (som spelar sig själv – med skön självdistans dessutom).

Jag tycker filmen är otroligt charmig och vissa scener fick mig att garva läppen av mig. Manuset håller från början till slut och blir aldrig sådär sliskigt sockersött som en del (många) romantiska komedier tenderar att bli framåt slutet.

Så rikta spotlighten mot Amy Schumer, det är hennes förtjänst att Trainwreck blev så bra!

Publicerat

JOHAN FALK 17: TYST DIPLOMATI

Nu börjar jag faktiskt bli lite rädd.

Förra filmen, Ur askan i elden, kändes som ett steg tillbaka jämfört med dom tidigare filmerna, i alla fall för egen del i känsla och engagemang. Jag berördes inte alls på samma sätt som jag gjort med flera av dom andra filmerna.

Nu kommer Tyst diplomati och jag sitter som ett frågetecken i soffan. Är det såhär Johan Falk-sagan ska sluta, med ett sammelsurium av trådar som kretsar kring lettisk maffia, vapenhandel till tjetjenier och svartmuskiga terrorister som kallblodigt avrättar folk ”för skojs skull”, med skrattretande överspel hos några av dom nya kriminella fejsen (Daniel Larsson och Björn Bengtsson, kom igen!!), med ”relationen” mellan Sophie Nordh och Seth Rydell som känns så icke trovärdig att jag sitter och fnyser så det sprutar lite snor ur näsan.

Om poliser uppträder såhär i verkligheten, om dom sköter sina infiltratörer på detta vis, om dom så öppet kan smyger/filmar/fotar bus, ja då undrar jag om det inte finns fog för ett visst Kling&Klang-mobbande. Jag vill inte tro det, jag vill inte gå på det och OM jag inte går på det så blir hela handlingen bananas.

Tyst diplomati är från början till slut precis det i mina ögon. Bananas. Det här är larv.

Här nedan kan det förekomma vissa spoilers. Sluta läs här om du är känslig för sånt!

Jag köper inte Alexandra Rapaports agerande i filmen, jag tror inte på att lettiska maffian lägger upp bilder på Johan Falks son Ola på Instagram – på OLAS Instagram dessutom OCH jag tror inte på att hans mamma Helén (Marie Richardson) skulle lämna Ola för att resa från Göteborg till Stockholm för att träffa en intet ont anande – och övetridsarbetande – Johan på hotellet för att få honom att prata om maffian. Om ambassadfester sköts så klantigt som den i filmen tycker jag vi ska lägga ner all form av ambassadverksamhet och om det inte gick att hitta bättre skådisar än killarna med utländskt ursprung som ska spela bad guys så kanske man skulle ha skrivit om manuset, alternativt letat lite längre än näsan räckte.

Om du upplever att texten ovan osar irritation så är det helt rätt uppsnappat. Jag känner mig vred. Det här är riktigt dåligt och jag är inte van vid det, jag blir beklämd. Det är bara tre filmer kvar nu och jag är LIVRÄDD att det ska urarta ännu mer.

Jag önskar att nästkommande filmer backar lite, kommer tillbaka till det lilla, till relationsproblematiken som skötts så snyggt i alla tidigare delar. Jag har alltid känt att jag bryr mig om rollfigurerna men i den här filmen kunde jag inte vara mindre intresserad av hur det går, inte för nån av dom. Spräng hela GSI i luften, who cares, ja typ så och jag vill inte känna såååååå.

Manus: Richard Holm och Tage Åström
Regi: Peter Lindmark

Publicerat

EX MACHINA

Ibland känns det så obegripligt hur filmbolag och SF tänker. Hur kunde Ex Machina inte gå upp på svenska biografer? Vem bestämmer detta och hur resonerade hen? Jag vill veta. Jag vill faktiskt PÅ RIKTIGT veta.

Varför får vi svenskar inte chansen att se högkvalitativa omskrivna filmer som Ex Machina på bio? Den visas i stora delar av världen (releaseinfo finns här) men i Sverige hamnar den ”direkt på DVD” och detta trots att vi kan stoltsera med Alicia Vikander i en av huvudrollerna.

När jag ser Ex Machina blir jag förbannad. Jag blir förbannad att jag sitter i hemmets lugna vrå och ser filmen när det hade kunnat vara så mycket häftigare på Rigoletto 1. Sen blir jag ännu mer förbannad för att SF fortfarande inte byggt klart den där IMAX-biografen i Solna. Är det inte november snart?

Sen lägger sig irritationen, klart den gör det. Jag njuter av alla små ljud när Ava (Vikander) rör sig, jag får kalla kårar av betonginteriören hos hightechmagnaten Nathan (Oscar Isaac) även om jag tycker det är ett helfräsigt boende och jag tycker Domnhall Gleeson funkar rätt okej i rollen som Caleb, programmeraren som vunnit en vecka tillsammans med Nathan för att denne ska ”lära honom allt han kan” samt visa sin nya AI-skapelse, ja just precis, Ava.

Rätt okej, skrev jag om Domnhall Gleeson här ovan. Nån mer sprudlande komplimang än så kan jag tyvärr inte bjuda på. Han är inte en skådis som imponerar på mig och jag skulle kunna räkna upp tjugo skådisar i hans ålder som jag hellre hade sett som Caleb. MEN det stör inte så att det förstör filmen.

Alicia Vikander däremot, hon är alldeles…ja vad tusan ska man använda för beskrivning egentligen…ljuvlig (?) i rollen som Ava. Det är ingen enkel roll att spela men hon lyckas utstråla känslan av en artificiell människa med känslor i blickar, i små knyckar med nacken, med kroppsspråket – fast hon inte har så mycket kropp.

Det finns en del att tänka på när filmen är slut och det mesta har inte med SF att göra. Men jag ÄR irriterad, det är jag.

Publicerat

DARK PLACES

Gillian Flynn skrev romanen Gone Girl, samt även manus till den filmen. Utan att ha läst boken kan jag gissa att den är betydligt bättre än filmen, för filmen var allt annat än bra. Knappt ens duglig.

Samma Flynn har skrivit romanen Dark Places som denna film baserats på och nu med facit i hand kan jag känna att jag hoppas slippa se fler av hennes alster i filmformat för det här är verkligen INTE bra.

Libby Day (Charlize Theron, som för första gången i mitt vuxna liv inte levererar) var sju år gammal när hennes mamma och två systrar blev mördade i hemmet. Libby var hemma, liksom brodern Ben som i 28 år suttit fängslad för morden, mycket på grund av ett vittnesmål från den unga Libby.

Libby som tydligen levt på donationer från allmänheten som ”tycker synd om henne” ser nu sitt konto sina och behöver inkomst av något slag. Hon blir kontaktad av en ”hemlig nördgrupp” som roar sig med att forska och luska i gamla mordfall och dom är helt säkra på att Ben är oskyldig. Om tre veckor går deadline för överklagan ut och dom köper Libbys motvilliga närvaro i dessa tre veckor för att räta ut frågetecknen.

Just ja. Frågetecknen är lika många som bin i en aktiv bikupa. Ett såna jävla myller av lösa trådar, ”fakta” som känns helt kockobananas och Libby som är en totalt icke-trovärdig karaktär. Hoppen i tid mellan dåtid och nutid fungerar säkert jättebra i bokform men jävlar va illa det blir här. Tye Sheridan som unge Ben är däremot en ynnest att beskåda, Corey Stoll som den äldre ser mer ut som en blandning av nyfrälst och nyskiten.

Precis som när jag såg Gone Girl så lämnas jag med en känsla av att ha blivit behandlad som en idiot. Vem tror ni att jag är? Vilka tror ni är biopublik? Tror filmskaparna inte att vi har hjärnor att tänka med, ögon att se med? Tror ni att förmågan till kritiskt tänkande avtar i och med att man har biobiljetten i handen?

Grrr. En sån korkad story var det länge sen jag såg på film. Ja, det var förresten i oktober 2014 när Gone Girl hade premiär.