Kategori: 2015

Publicerat

CHAPPIE

Att Neill Blomkamps filmer efter Disctrict 9 inte fått några superhyllningar direkt måste bero på höga förväntningar. Bara. Väl? Lite samma sak som M. Night Shyamalan har fått uppleva efter Sjätte sinnet. Att göra en omvälvande, nyskapande, type of klassiker som första film kan verkligen inte vara lätt, speciellt inte om man har för avsikt att göra fler.

För egen del känns det som att jag går mot strömmen när det gället Blomkamp. Jag tyckte visserligen District 9 var en mycket bra film men Elysium knockade mig helt. Jävlariminlillalåda vilken bra film! Och nu har jag äntligen sett Chappie, filmen som försvann så snabbt från biograferna att inte ens en doer som jag hann med.

Jag har drömt om att köpa och bo i en industrilokal i snart tjugo år. Längtan går lite upp och ner i styrka men den finns alltid där, latent, redo att när som helst blomma ut. Efter att ha sett Chappie håller jag nästan på att bli tossig både i huvudet och hjärtat. Jag vill så gäääärna bo där Yolandi och Ninja håller till, med streckgubbarna kvar på väggarna såklart. Jag njuter av varenda sekund som filmas i dessa omgivningar – och det är många.

Yolandi och Ninja förresten… Die Antwoord, det finfina sydafrikanska elektrotechnobandet, ringer det en klocka? Alla som någon gång sett en video med bandet måste känna igen gruppens två frontfigurer och dom passar verkligen som händer i handskar i Chappie, dom behövde nog knappt byta kläder mellan fritid och screentime.

Det som känns nytt med filmen Chappie är egentligen inte så mycket. Chappie är en robocop som stjäls av programmeraren Deon (Dev Patel) och Deon gör liksom om Chappie från början, programmerar hen så att hen blir som ett barn som får lära sig allt från början, allt från att prata och måla till att känna tillit. Inget nytt under solen, varken robocop-grejen eller att göra en AI som kan känna och tänka. Ändå….ändå känns det så himla fräscht! Jag blir glad av filmen. Den sprudlar av energi och skaparglädje och den är ofantligt snyggt filmad. Jag kan inte INTE tycka om Chappie. Det går bara inte.

Neill Blomkamps lägstanivå är skyhög och peppen inför 2016 och hans Alien-film är högre än högst. Han har helt klart en plats på topp-10 av världens mest intressanta regissörer.

Publicerat

SOUTHPAW

Det finns en filmgenre som jag av födsel och ohejdad vana är mycket svag för och det är boxningsfilmer.

Det är nåt med den där ledsna (oftast) underdoggen, killen (oftast) som befinner sig på botten och som inte kan nå toppen utan att slå sig fram, upp och någon annan på käften. Det är nåt med boxningslokaler som får mig att vilja inreda mitt hem som Dirty Joe´s Gym i Harlem (hittipånamn men skulle kunna finnas i verkligheten) med tegelväggar, gaffatejpade säckar, välanvända päronbollar, rostiga plåtgrejer på väggarna och nån livsklok gubbe i skägg som sitter på en pall iklädd gamla gympabrallor med revärer, såna som ger hipsterpojkar halvfjång. Byxorna alltså, inte gubben i sig.

Jag visste ingenting om Southpaw innan jag satte mig på den stenhårda biografstolen igår kväll, ingenting annat än dom bilder jag sett på Jake Gyllenhaals superdeffade kropp och det berättar ju föga om handlingen. Jag är glad för min ovetskap. Jag är rätt säker på att jag hade tyckt filmen var sämre om jag vetat vad som väntade mig, åt vilket håll historien skulle svänga. Nu satt jag mest och tänkte ATT något pissigt skulle hända men inte VAD.

Jake Gyllenhaal spelar alltså mannen med det på gränsen till patetiskt fantasilösa superamerikanska namnet Billy Hope. Han är en boxare, en vinnare, obesegrad i 43 matcher på raken. Han är gift med Maureen (Rachel McAdams), en kvinna som verkar vara bra men som också verkar leva för att curla sin snubbe. Han har sannolikt förlorat både en och två hjärnceller i ringen, han verkar liksom rätt van vid att bli slagen i ansiktet. Tillsammans har dom dottern Leila (Oona Laurence), en glasögonprydd liten tjej med fötterna på jorden.

Vad som händer familjen kommer antagligen stå i varenda recension (det står även på den treradiga filmförklaringen på ImdB) men den informationen kommer ingen få här. Jag hoppas att du går och ser filmen UTAN att ta reda på nåt alls och definitivt UTAN att se trailern. Jag såg den inatt när jag kom hem och jag är otroligt glad att jag inte kom till biografen med den i bakhuvudet. Den är nämligen värsta sortens trailer, den som visar en kortversion av hela jäkla filmen!

Trots att jag tycker filmen är väldans bra så finns det en del som hamnar på minus. Klippningen till exempel, den är jättekonstig i vissa scener. Jag vet inte om det är meningen att man ska fylla i luckor och tänka själv eller om filmmakarna bara gjort det lätt för sig. Jag har upplevt samma klipp-problem i flera av regissören Antoine Fuqua´s filmer (The Equalizer, Shooter och Olympus has fallen till exempel) och jag tycker det är synd. Det är nämligen det som skulle göra filmen som mest känslosam som klippts bort.

Nu kan jag säga att det inte är nåt problem med känslosamheten som helhet i den här filmen – inte för mig i alla fall. Sista tjugo minuterna rinner tårarna oavbrutet och jag får nästan (jag sa nästan) samma känsla som i slutfajten mellan Rocky och Ivan Drago i Rocky IV. Det är så mycket som står på spel, så mycket mer än att ”bara” vinna matchen.

Många kommer säkert referera till denna film som ”gammal skåpmat” och visst, jag köper det. Det osar mycket Rocky, en del The Wrestler och ja, det går nog att klämma in uns av varenda känd boxningsfilm som producerats om man vill det men samtidigt tycker jag den känns fräsch. Jake Gyllenhaal porträtterar Billy på ett sätt som kanskekanskekanske kan ge honom en Oscarsnominering, Rachel McAdams gör sin Maureen så långt ifrån Ani Bezzerides (i True Detective) att det knappt går att fatta att det är samma skådespelare och med dottern Oona Laurence har vi sett en ny stjärna födas.

Jag känner mig som om Billy fått in en riktig vänsterkrog rätt över näsbenet. Jag är banne mig golvad. Härligt. Biosommaren 2015 fortsätter leverera!

Jag fick sällskap av Movies-Noir-Christian på visningen. Klicka här för att läsa hans tankar om filmen. Även Fripps filmrevyer-Henke var med. Hans recension hittas här.

Publicerat

KVINNAN I GULD

1907 målade den kände konstnären Gustav Klimt ett porträtt av en kvinna vid namn Adele Bloch-Bauer. En kvinna i guld helt enkelt. Denna kvinnas brorsbarn hette Maria Altmann (Helen Mirren) och hon flydde från Wien till USA under andra världskriget.

Den här filmen handlar om Marias kamp att återfå den konst som nazisterna stal av hennes familj under kriget och som hängt på museum i Österrike sedan dess. Det rörde sig om totalt fem tavlor signerade Gustav Klimt men det var just tavlan föreställande Adele som var viktigast för Maria.

Till sin hjälp tar hon sin väninnas son Randol Schoenberg (Ryan Reynolds), en nybakad jurist med privata skulder som precis som fått jobb på ett advokatkontor.

Filmen är en BOATS (based on a true story) och den typen av film kan vara riktigt svår att få till. Oftast är problemet att det är en känd människas hela liv som ska berättas och det blir bara snifferier på ytan av det hela och därför ganska…tråkigt. Här är problemet lite mer komplext än så.

Det är en sann berättelse och det som skildras är en del av Europas historia som inte får glömmas bort. Jag är med där. Både Maria Altmann och Randol Schoenberg har säkert varit både noga och ärliga när dom skrivit ner sina minnen MEN jag tror att det här är nåt som gör sig bättre i bokform. På film blir det viktigare att personerna känns åtminstone liiiiite ”omtyckningsbara” och jag är ledsen men för egen del känns både Maria, Randol och Randols fru (Katie Holmes) som personer jag inte känner varken för eller med. Jag har även svårt att se bortom skådespelarna, det blir bara Ryan Reynolds i fula 90-talskläder och Helen Mirren med bruna linser och tysk brytning.

Det mest intressanta med filmen är egentligen tavlan titeln syftar till. Den 18 juni 2006 såldes den vid en auktion i New York för 135 miljoner dollar. Det gjorde den till den dyraste tavla som dittills hade sålts. Och nej, det är ingen spoiler.

Publicerat

MISSION: IMPOSSIBLE – ROUGE NATION

Ska jag svära, ska jag hjula, ska jag sjunga Campiooooone, ska jag strössla superlativer över denna lilla konstiga man som lystrar till namnet Tom Cruise? Ska jag försöka förklara hur mina filmnerver inuti kroppen hoppar runt som om dom förätit sig på sockervadd?

Ska jag slå på stora trumman när det gäller Rebecca Ferguson, tjata hål i huvudet på alla som vill höra att jag tycker hon är den coolaste actionbruden som skådats på film sen Uma Thurman åkte motorcykel med gula skinnkläder?

Hennes Ilsa Faust skulle kunna bli den första kvinnliga actionhjältefranchisen att stå på alldeles egna stadiga ben, hon är fullt jämförbar med Jason Bourne, Jack Reacher eller ja, Ethan Hunt för den delen. Att hon dessutom har den goda smaken och förståndet att ta av sig sina högklackade skor när det vankas springscener ger henne en redig guldstjärna i min bok.

Om du läst ända hit har du nog förstått att jag är fullständigt kär i den här filmen. Som actionfilm och summarblockbuster betraktad har den allt, precis ALLT och jag har ingenting att klaga på (jo, kanske att den är tio minuter för lång men det är en minipetitess i sammanhanget, knappt värd att ens nämna). Jag satt i biosalongen och njöt för fulla muggar samtidigt som jag satt och tänkte på vilket enormt tomrum det skulle bli i filmvärlden om Tom Cruise av någon anledning skulle dö. Hemska hemska tanke. En mer stabil skådespelare kan jag inte tänka mig, helt ljuvlig att beskåda i denna typ av film.

Rebecca Ferguson är som sagt så jävla klockrent castad här, hon är cool, stentuff, självständig, vacker och noll procent bimbo, lite som en Trinity-variant av Ingrid Bergman. Hon är dock inte den enda svenska skådespelaren i filmen. Seth Rydell……f´låt, Jens Hultén spelar Janik Vinter, eller ”The Bone Doctor” som han också kallas, en roll som känns som en skön spin-off på hans roll som Seth i Johan Falk-filmerna.

Om jag ska betygsätta filmen korrekt, alltså med magkänslan och ingenting annat, så finns det efter moget övervägande bara ett betyg jag kan ge. I actiongenren anno 2015 kan det inte bli bättre än såhär.

Publicerat

ANT-MAN

Det känns som att det denna sommar gått inflation i tradiga filmtrailers. Varken Terminator Genisys, Mission Impossible: Rouge Nation eller Ant-Man har fått upp min puls högre än precis-innan-alarmet-ringer-kl-06.30, ändå går jag och ser filmerna. Såklart. Terminator G är avklarad, Tompa-filmen får vänta nån vecka till och Ant-Man bockades av igår kväll.

Paul Rudd spelar alltså Scott Lang, mannen som precis kommit ut ur fängelset och som på grund av ett nytt inbrott (som gick lite fel) kom över en dräkt som gör honom liten som en myra men ändå stark som värsta hulken. Michael Douglas är doktor Hank Pym, vetenskapsmannen som uppfunnit dräkten och hela grejen med att kunna krympa avståndet mellan atomer för att göra organismer mindre utan att för den skull paja nånting väsentligt.

Evangeline Lilly är doktorns dotter Hope och Corey Stoll är Darren Cross, snubben med brutal hybris som tagit över Pym Tech och som hittat på sin variant av liten-gubbe-i-dräk, fast såklart en bad-guy-sådant: Yellowjacket.

Det visar sig att en dålig trailer kan vara det bästa receptet för en bra filmupplevelse. Ant-Man var nämligen något så ovanligt som en rolig, egensinnig, småknasig, väldigt välspelad, alldeles precis lagom lång actionäventyrskomedi och jag tycker jättemycket om den! Att jag såg den i 2D i en fullsatt skrattande salong gjorde säkert sitt till men man ska inte förringa känslan man har under visningen oavsett om den är positiv eller negativ.

Sen hoppas jag att både Michael Peña och Bobby Cannavale någon gång ska få det stora genombrott dom förtjänar och bli lite mer ”household names”. Kanske kanske kan Ant-Man vara deras inträdesbiljett till ”vanliga biobesökares hjärtan”, Michael Peña borde i alla fall ha en rimlig chans, han är verkligen kalasbra här.

Summa summarum, Ant-Man är sommarens hittills charmigaste blockbuster! Så strunta i trailern, gå och se den bara!

Publicerat

SELF/LESS

Jag tycker om The Cell, jag tycker riktigt mycket om The Fall och jag blev väldigt positivt överraskad av Snövit-filmen Spegel Spegel. Alla dessa tre filmer är regisserade av Tarsem Singh, liksom dagens film, vald som månadens filmspanarfilm av Sofia.

Om Tarsem Singh börjar bli en av mina favoritregissörer så måste Ryan Reynolds vara en skådespelare som svalnar mer och mer för varje film jag ser honom i. Han var visserligen toppen i Buried och Just friends men dom två senaste filmerna jag sett honom i, The Captive och Kvinnan i guld (recension kommer nästa vecka), där är han riktigt jävla rackig. Jag skulle vilja använda ord som börjar på U och slutar på SEL. Så illa är det.

Så tack vare min något ljumma inställning till Ryan ”den just nu mest kända ekorren sen George W Bush försvunnit från rampljuset” Reynolds satte jag mig i biosalongen och hade väldigt modesta förväntningar på filmen, Singh till trots.

Ben Kingsley spelar Damian, en något åldrad man med långt framskriden cancer som givits max sex månader till av leva. Han är väldigt framgångsrik, tät som en troll och bor i en lyxig våning med utsikt över Central Park (om nu guldig inredning är detsamma som lyxig….jag tycker inte det men jag förstår vad herr Singh menar). Han har en dotter som han knappt har kontakt med, han verkar vara en ensam man vars främsta tillgång – förutom bankkontot – är en businessintelligent hjärna.

Nu har han fått nys på något nytt, ett sätt att leva vidare i en yngre friskare kropp. Innehållet i hans hjärna flyttas helt enkelt över till en annan man och kroppen av Damian den äldre dör. Den nya mannen, den nya Damian, tvingas äta mediciner för att hålla minnen och dylikt i schack men annars ska det vara en harmlös ”operation”. Kroppen som övertar den döendes hjärna är enligt uppgift framställd i ett labb och Damian tycker det hela verkar vara en bra idé. Han har ju pengarna och vem tusan vill dö så han kör. Damians nya kropp är i skepnad av Ryan Reynolds och mer än så tänker jag inte berätta.

Self/less är underhållande, den är välgjord, den är riktigt smart på sina ställen och lite väl enkel på andra och det finns några scener när jag verkligen känner att det är en Tarsem Singh-film och då spritter det till i mungiporna lite extra. I resten av filmen önskar jag att Singhs visuellt speciella stil skulle få liiiite mer plats men jag antar att det inte är ”den typ av film” som ”ska” vara färgstark och spektakulär men samtidigt – varför inte? Han är ju svinbra på sånt, varför inte utnyttja det? Det finns tusentals regissörer som kan göra en okej thriller och Singh kan det också men han kan göra så himla balla filmer och Self/less kommer inte i närheten av någon av dom tre filmerna jag nämnde i början, inte visuellt.

Annars gillade jag Self/less som helhet. Jag tokgillade alla scener med Ben Kingsley, han är överjävlabra när han sätter den sidan till och jag fick nypa mig i armen när jag efter halva filmen tänkte den smått otänkbara tanken: vad bra han är, Ryan Reynolds. För det är han, han är riktigt bra här! Jättekul att se!

Vad tyckte filmspanarkompisarna om filmen? Klicka på deras namn så får du se.

Sofia
Jojje
Johan

Publicerat

THE LAZARUS EFFECT

Om man följer Olivia Wilde på twitter har man inte kunna undgå att få en viss hajp för The Lazarus Effect. Hon känns genuint stolt över både filmen och sin medverkan och jag har förstått att filmen är väldans läskig.

Tillsammans med mumblecorekungen Mark Duplass har hon huvudrollen i filmen och dom två tillsammans känns riktigt sköna. En otippad kombination, speciellt för att vara i en skräckfilm. Vuxna människor utan blöta vita linnen och sillisar.

Frank (Duplass) och Zoe (Wilde) är läkarstudenter, eller forskare kanske? Genom tester på djur försöker dom hitta sätt att återuppliva döda. Tillsammans med resten av teamet har dom fått ett stort ekonomiskt anslag som gör att dom kan jobba med detta på heltid (och mer därtill) och relationen mellan Frank och Zoe har blivit lite ansträngt kan man säga. Det finns inte tid (eller lust) för så mycket mer än bara jobb. Men när det händer en olycka under ett av djurförsöken sätts kunskapen och viljan att lyckas på prov.

The Lazarus Effect är en skräckfilm som fått åldersgränsen PG-13 i USA. Det kan aldrig vara positivt, speciellt inte eftersom USA är ett land som har lite annan syn på både våld och nakenhet än vi är vana vid. Gränserna för vad som är okej och moraliskt försvarbart är liksom…lägre. Jag vet inte om filmen är anpassad för att klara en lägre åldergräns eller om den är satt efteråt, hur som helst är den inte alls speciellt otäck. Jag känner mig lite besviken faktiskt.

Publicerat

7 DAYS IN HELL

Aaron Williams (Andy Samberg), Serena och Venus Williams hittills rätt okända adoptivbror lever för tennisen. Han är ett riktigt….ess! Sen händer en ”arbetsplatsolycka” som gör att han blir utbuad, kallad för mördare och tappar greppet. Han tvingas mer eller mindre byta bana.

Samtidigt.

Hur många IQ måste man ha för att kunna sätta ihop en korrekt mening och uttala den? Charles Poole (Kit Harington) är dum som en våffla men vill inget hellre än att vinna tillbaka Wimbledonbucklan till England.

7 Days in Hell är en låtsas-dokumentär om Wimbledonfinalen 2001 mellan Williams och Poole som höll på i hela sju dagar.

Det kryllar av kända ansikten under denna timme, skådespelare som spelar roller och andra kändisar som ”bara” spelar (bjussar på) sig själva. John McEnroe, Chris Evert, Serena Williams till exempel (för alla tennisfantaster)

Filip & Fredrik-Filip Hammar spelar svensk programledare för The Swedish Hit Show (säg det fort så förstår du det roliga). Han gör det han ska.

Jag skrattar högt, rått och ljudligt åt vissa scener men samtidigt, jag HAR så svårt för Jon Snow! Precis! Han är inte död! Han spelar tennis!

Filmen finns att se på HBO!

Publicerat

SPY

Jag tittar på postern och tänker att det är förjävla synd alltihop.

Melissa McCarthy som med skurmopp/perserkatt/peruk på huvudet ska trycka sig mellan Jason Statham och Jude Law som får blickfångsutrymme på bilden för att sälja in filmen. Typ.

Tänk om dom vänt på steken. Tänk om det varit en Melissa McCarthy i mitten på bilden med samma look som hon har sista fjärdedelen av filmen och med Statham och Law på varsin sida som liksom peek-a-boo-tittar fram? Statham kanske med gigoloperuk och lösmustasch (ja, han har det i en scen i filmen)?

Nä just det. I´m sorry. Dagdrömmarna gled iväg lite väl mycket nu, nån jävla måtta får det väl ändå vara? Melissa McCarthy är ändå förstanamn både på postern och förtexterna så räkna till tio och lugna ner dig nu (ja jag tittar på mig själv…..andas in genom näsan och ut genom munnen…aaaaaandas).

I själva filmen är det ingen tvekan om vem som är huvudperson. Susan Cooper (McCarthy) jobbar på CIA som nån slags bakgrundsagent till Bradley Fine (Jude Law). Hon sitter på kontoret och kommunicerar med honom via öronsnäcka och ser honom på skärmen via diverse kameror (oklart hur detta riggas i verkligheten). Han är the flashy fancy välklädde James Bond-wannabeen som är ute på spännande agentresor och klarar livhanken med hjälp av din fixande, trixande, problemlösande – och curlande – kollega Susan. Man kan säga att han utnyttjar hennes oförmåga att inte kunna säga nej rätt hårt. Hon gillar ju honom. Lite för mycket kanske. Han är ju så….stilig…..med den där accenten och stadiga blicken och överläppen.

(Om alla överläppar i världen skulle behövas frätas bort (av nån anledning jag inte tänker utveckla här) och jag fick agera Gud och spara en så skulle jag spara Jude Laws.)

Susan visar sig ha kvalitéer som CIA kommer att behöva och kontorsråttan får nya arbetsuppgifter. Hon blir spion. På fältet. Med nytt namn, nya kläder och ny…suck….stackars jävel….peruk.

Regissören och manusförfattaren Paul Feig är väldans komedikompetent, något annat kan jag inte säga. MEN han har ETT problem. Han skulle behöva ”killa sina darligs” lite oftare för alla hans tvåtimmarskomedier är alldeles för långa. Nedklippta med tjugo minuter hade allihop, Spy inkluderad, varit tajta, balla, roliga med perfekt tempo rätt igenom. Nu känner jag att vissa scener blir långrandiga och det är så himla synd!

Bortsett från det hade jag en mysig stund. Jag fnissade flera gånger, log desto mer och skrattade ett par gånger mot slutet. Rose Byrne är på-pricken-vidrig bitch, Bobby Cannavale gör sitt jobb, Miranda Hart är skönt vanlig, Björn Gustafsson spelar Björn Gustafsson, Allison Janney tycker jag alltid om, Jude Law funkar fint som Bond-typ, Jason Statham är STÖRTSKÖN (och med alldeles för lite) och Melissa McCarthy förvandlas fler än en gång i filmen. Hon är bra cool alltså!

När sista scenen fejdar ut vill jag bara skicka ett sms till min bästis och säga: ”om vi klipper av oss femton centimeter hår så är det vi, vi är med på film!”  Jag fattar att hon aldrig kommer tro mig om jag inte har fotobevis så jag fotar och skickar bilden. ”Haha, det är ju VI!!”, svarar hon. ”Är vi bad guys or good?”

”VI ÄR CIA-AGENTER!!”

Publicerat

MINIONER

Vill man se Minioner på originalspråk i 2D på bio så får man leta med både förstoringsglas, GPS och slagruta. Men trots idogt letande och en ziljon visningar om dagen i den här stan så går jag bet, jag hittar ingen föreställning som passar. Valet får helt enkelt stå mellan skön 2D och svenska röster eller bortkastad 3D och Sandra Bullock.

Dom gula små minionerna blev kända i filmerna Dumma mej och Dumma mej 2 där dom jobbar åt den elaka Gru (Steve Carrell). I den här filmen får vi en bakgrundshistoria till minionernas förkärlek för skurkar, en historia som faktiskt går ända tillbaka till dinosaurernas tid. Så länge har dom alltså funnits och verkat, dom små sötnosarna.

För söta är dom, söta som en blandning av socker, sirap och alla kattbilder på Facebook sammantaget. Jag har så himla svårt att förhålla mig objektiv till filmen för jag är på riktigt helt KÄR i både Kevin, Stuart och Bob. Jag skulle vilja vara en minion! Å det där hittipåspråket dom pratar, nån heliumvariant av italienska med inslag av engelska ord här och där – klockrent! Det gör minionerna universella på nåt sätt. Man behöver inte förstå vad dom säger för att förstå allt dom menar.

Sen var det det här med Sandra Bullock då. Självklart ville jag höra hennes röst som världens ondaste människa Scarlett Overkill och självklart var det värt 91 minuter med 3D-glasögon för att få höra samtliga röster sådär som dom var tänkta. John Hamm, Michael Keaton, Steve Carrell, Jennifer Saunders, Allison Janney, Geoffrey Rush och Steve Coogan. Och Sandra, åh Sandra! Jag ser henne framför mig när Scarlett svischar runt och jävlas!

Summa summarum tycker jag det här är en trevlig liten film. Jag tror banne mig jag log i en och en halv timme. Och ibland fnissade jag. Och skrattade gjorde jag också några gånger. Jag mådde helt enkelt BRA av filmen och det är ett bra betyg.

Att historien är betydligt grundare än i Dumma mej-filmerna är ett faktum men ingenting jag direkt stör mig på. Man får helt enkelt ta filmen för vad den är, en reklamfilm för minioner så dom kan tryckas på ännu fler t-shirts och bifogas i ännu fler Happy Meal-kartonger. Men inte mig emot, det finns betydligt tristare figurer som prånglas ut än dessa små gula charmtroll.

Publicerat

PRÄSTEN I PARADISET

I genusdebattens vagga, i Sverige 2015, kommer ”sommarens stora svenska komedi” med ett manus så unket att jag sitter i biosalongen och undrar hur FAAAAN det kunde slinka igenom PK-nålsögat hos samtliga finansiärer.

Krister (Kjell Bergqvist), en (lite över) medelålders vit man, dito präst, flyttar till Thailand. Eller flyr. Anledningen till flytten är aningens luddig men likväl, han bor där nu och han har fått en rejäl summa pengar av kyrkorådet (?) för att bygga en svensk kyrka på Phuket. Men ”Mister Klister” tycker att det är bra mycket roligare att göka, kröka och spela bort pengar på tuppfäktning och annat trams och snart är pengarna borta. Han får mer pengar. Spelar bort dessa också. Bara DET är ju korkat nåtsåinihelvete. Som om en präst skulle få cash av svenska kyrkan ”bara sådär” och som om kyrkan inte skulle kräva någonting i gengäld, som en befintlig kyrka till exempel eller ett BEVIS av något slag att bygget är på g. Eller kanske SVAR på mejlen som skickas men som Krister av leda, lättja eller pur nonchalans vägrar svara på. Har han ens en dator förresten? Fan vet.

Carola (Eva Röse) är en ung svensk präst med ambitionen att få en egen församling på Ingarö. Hon reser till Thailand för att hjälpa Krister med sista touchen med kyrkan innan den kvinnliga svenska statsministern kommer på besök för invigningen.

Krister är en infantil alkoholist med lillebrorskomplex, så jävla van att bli omhändertagen och att snacka sig ur sina problem att han inte höjer på ögonbrynen när Carola ordnar fram 20000 dollar i ett KICK för att lösa hans skuld hos en inhemsk lånehaj. Men vad gör han? Spelar bort dom där nästan 200 000 kronorna – också!! Skuldkänslor existerar inte, hey, det finns ju billig öl, billig sprit och jävligt billiga kvinnor.

Att se en vuxen man bli curlad av en kvinna på det här sättet gör mig beklämd. Det är så omodernt att axelvaddar hux flux känns supertrendigt. Krister är den typen av loser som jag inte kan tycka är charmig även om jag skulle få betalt. Jag HATAR snubbar som Krister. Ja jag sa det, jag sa H-ordet och ja, det är en stark känsloyttring, hata gör man inte till höger och vänster men jo, jag HATAR rollfiguren Krister. Och att hata en rollfigur i en komedi som – antar jag – är skriven för att man ska tycka att han är rolig….hrm….det blir problematiskt.

Det finns inte en enda scen i filmen som får mig att skratta. Jag fnissar inte ens. Ärligt talat så drar jag inte på smilbanden en endaste gång. Prästen i paradiset är ett 86 minuter långt frågetecken för mig. Det är bara så vansinnigt konstigt att en film som denna får göras i nutid, det är knappt den hade funkat på pilsnerfilmens tid.

Varje gång Colin Nutley gör en film och klämmer in scener från något annat (ofta varmt) land kommer dom obligatoriska kommentarerna: ”Han vill bara ha en gratis semester för hela familjen”. Varför skulle man tänka annorlunda när det handlar om Kjell Sundvall och gänget? Jag HOPPAS att dom hade en skön semester i anslutning till filminspelningen för annars är hela den här geggan TOTALT jävla bortkastad – för alla.

Publicerat

A DEADLY ADOPTION

Bland det smartaste som finns är castingmänniskor som vågar välja ”fel” skådisar i ”rätt” roller. Som när vanligtvis allvarsamma, teaterutbildade Stora Skådespelare får visa komisk tajming eller motsatsen, som här, när skådespelare som mest gör komedier ska spela allvarliga roller.

Will Farrell och Kristen Wiig har alltså huvudrollerna i A Deadly Adoption, TV-filmen som får svensk premiär på Kanal 5 ikväll bara en dryg vecka efter världspremiären. Dom spelar paret Robert och Sarah Benson som när filmen börjar ser fram emot att bli föräldrar till barn nummer två men det inträffar en olycka och dom förlorar barnet. Längtan efter ännu ett barn försvinner dock inte och fem år senare verkar det som att denna önskan kommer förvandlas till verklighet med hjälp av gravida Bridget (Jessica Lowndes).

På pappret och på förhand tyckte jag filmen kändes spännande, både vad gäller själva historien och Farrell/Wiig i huvudrollerna. Nu med facit i hand skulle jag vilja ta ett snack med manusförfattaren Andrew Steele. Okej att även han hittills varit mer inriktad på att skriva roliga grejer än drama men killen kan väl inte ha bott under en sten dom senaste tjugo åren? Han måste (väl?) ha sett någon film i samma genre som denna förut eller är detta kanske inte tänkt som en ”vanlig film” utan en….parodi?

Mycket av filmen känns nämligen som just en parodi i mina ögon där jag inte vet om skådisarna ska brista ut i blooper-skratt eller kunna hålla sig tills scenen är färdigspelad. Och alla dom där trötta klyschorna om den Amerikanska Familjen, mamman som pysslar med ekologisk bakning och egen honung går självklart klädd i snickarbyxor 24/7, mannen har beiga byxor, pratar sakta och är The Great Provider och den unga sexiga Bridget gör självklar entré vid familjens frukostbord iklädd rosa negligé i barnstorlek där brösten är på väg att ploppa ut. Det finns tio, tjugo punkter till jag skulle kunna ta upp men jag vill inte spoila handlingen. Du får helt enkelt se efter själv.

Så mitt tips för en trevlig filmstund ikväll är: sänk förväntningarna. Mitt betyg höjs till en tvåa på grund av Kristen Wiig. Hon är – precis som alltid – grym men att hon ska rädda det här på egen hand kan man inte begära, det är en alldeles för stor kostym att fylla.

Ikväll kl 21.oo visas dagens film på Kanal5. Mer info här.

Publicerat

JURASSIC WORLD

”Om du kollar på trailern till Jurassic World, kolla Jessica Chastains frisyr, precis SÅ vill jag klippa mig.”

Jobbkollegan beskrev det så bra för mig, jag förstod precis vad hon menade, hur hon ville se ut. Den meningen tillsammans med reaktionen från flera av filmspanarmedlemmarna efter visningen bevisar även problematiken med att casta en skådis som är sjukt lik en annan STÖRRE skådis men som inte alls är lika bra på sitt jobb.

”Jag satt och tänkte på det hela filmen, vad ÄR det som inte stämmer med Jessica Chastain? Vad har hon gjort, det är…NÅT….alltså?”.

Ja. Det där ”nåt” är lättförklarat eftersom det är inte Jessica Chastain som spelar den kvinnliga huvudrollen i Jurassic World, det är Bryce Dallas Howard. Den sistnämnda känns i sammanhanget som en billigare (rent lönemässigt) variant av Chastain OCH en betydligt mer aurafattig och det blir såklart ett problem om man fastnar i vinkelvolten och tänker på detta istället för på handlingen.

För egen del skulle denna recension lätt ha kunnat bli en raljant text om Bryce Dallas Howard, om hennes tomma ögon, om dom där förbannade högklackade skorna, om vita kläder som håller sig alltför vita alltför länge och om ett manus som Bryce Dallas (för det är två förnamn va?) inte kan hantera utan att jag är på gränsen att fnissa i byxan varje gång hon öppnar munnen. Men nu blir det inte den typen av text. Nu blir det nånting heeelt annat.

Om jag hör Forrest Gump Theme av Alan Silvestri så spelar det ingen roll om jag är jätteglad, nollställd eller känner mig melankolisk, jag får en klump i halsen och vill börja gråta. Precis samma fysiska strängar spelar John Williams Jurassic Park Theme på. Jag behöver bara höra en strof för att mentalt transformeras tillbaka till 1993 och den utomkroppsligt starka upplevelsen det var att få se LEVANDE DINOSAURIER för allra första gången och därför….därför……dääääääärför fick jag även denna gång ståpäls och tårfyllda ögon när båten närmade sig Isla Nublar.

Att Jurassic World återanvänder originalmusiken så pass mycket och så pass tidigt i filmen är verkligen supersmart. Jag är fast alldeles direkt och jag tror inte att jag är särskilt unik i det fallet. Filmen har mig i sin hand i princip från första scenen till den sista, undantaget en stund mitt i filmen när linserna krånglade och jag ofrivilligt var tvungen att blunda en stund. Och ja….jag zonade ut och ja….jag erkänner….jag slumrade till. Fasan att rycka till, vakna och inte veta om jag missat ett par minuter eller halva filmen, det var ångestfyllda sekunder. Men det kan inte ha varit så farligt. Nån minut film försvann. Max.

Manusmässigt tycker jag att Jurassic World fått till en uppdaterad och faktiskt riktigt tankeväckande historia (om än med vissa brister och logiska luckor som jag helt enkelt väljer att blunda för just för att filmen är så härligt underhållande och inte har några ambitioner att vara mer än så). Det är EN sak att framställa DNA-klonade dinosaurier (som i Jurassic Park), en helt annan sak att modifiera arterna för att passa in i nöjesparkens koncepttänk, att göra dom ännu större, ännu mer läskiga och monstruösa för att dra ännu mer publik till parken (och fler biobesökare till biograferna) och – på sista raden – för att ägarna ska tjäna ännu mer pengar. Det är svindlande häftigt att få se parken (flygscenerna!!) uppbyggd sådär som man kunde ana att John Hammond (Richard Attenborough) drömde att det skulle se ut när han uppfann Jurassic Park för över tjugo år sedan.

Hur den i princip okände regissören Colin Trevorrow med endast en (indie)långfilm i bagaget lyckades knipa detta åtråvärda jobb skulle man kunna spekulera en hel del om. Men sanningen var att Steven Spielberg sett denna enda långfilm (Safety not guaranteed), gillade den så pass mycket att han ringde upp Trevorrow och sa att han fått jobbet*.

Hur Chris Pratt kunde få jobbet som huvudrollen Owen känns betydligt mer självklart. Vem annars undrar jag? Trevorrow återanvände Jake Johnsson, sin leading man från Safety not guaranteed, till att vara kontrollrums-comic-relief i den här filmen och han är kanon. Både välbehövlig och på pricken. Det var både skönt och smart att lägga det ”roliga” hos någon annan än Chris Pratt, även om han är charmig som få hade det inte funkat med en one-liner-ståuppare som Starlord i skinnväst här.

Dom obligatoriska ”Spielbergbarnen” finns givetvis med, här i form av Zach (Nick Robinson) och Gray (Ty Simpkins, ja precis, lillkillen i Insidious 1 och 2) och det är deras rödhåriga moster som springer omkring i tiocentimetersklackar när hon blir jagad av höghusstora köttätande bestar. Idiot.

Alltså, det finns en del rätt unkna och omoderna delar av manuset att gräva ner sig i om man är på det humöret men det är uppenbarligen inte jag idag. Jag är alldeles för betuttad i detta effektfulla dinosauriefyrverkeri för att nitpicka.

Jag är helt enkelt som en mänsklig variant av Indomnius Rex –  jag sväljer hela skiten med hull och hår, only because I can!

 

 

.

*Läs gärna hela MovieZines mycket intressanta intervju med Colin Trevorrow här.

Många av mina filmspanarvänner har också sett filmen och jag tror mig ana att omdömena kommer skifta en smula. Klicka på bloggnamnen för att komma vidare.

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (blogg)
The Nerd Bird
Filmitch

Publicerat

GAME OF THRONES SÄSONG 5

Då är Game of Thrones femte säsong till ända. Den femte säsongen som har det smaskiga taglinen: Vengeance is coming.

Det vanligtvis så föga charmiga ordet hämnd känns i Game of Thrones-förpackning som första sortens myspys. Det finns elakingar med baktankar överallt, sluga jävlar som dödar for the fun of it och gillar man inte det gillar man inte den här serien. Serien handlar om en samling AS i mänsklig form, varken mer eller mindre.

Den här säsongen är den första jag ser i realtid, alltså ett avsnitt i veckan. Dom flesta avsnitten har setts i Henkes biorum efter en smaskig oxfilépizza och Fanta Citron (som för övrigt passerat mjölk som världens godaste dryck) och det har knorrats en hel del under dessa veckora betydligt mer än under dom övriga säsongerna sammantaget.

Beror knorret på att säsong 5 är så himla mycket sämre än dom övriga eller beror knorret på dom extremt höga förväntningar man har på varje avsnitt nu när man vet att inga filmiska lagar och regler gäller? För egen del beror det på både och. Jag tycker säsong 5 är den absolut svagaste hittills och jag tycker inte den matchade förväntningarna alls. Ändå är även en mediokert avsnitt av GoT betydligt bättre än väldigt mycket annat.

När jag nu ska försöka skriva ner mina tankar om säsongen passar jag på att varna för grova spoilers i texten. Läs INTE om du inte redan sett alla avsnitt!

Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge. Så skulle jag vilja sammanfatta säsongen.

Denna väntan på att Sansa skulle få nån form av ryggrad, cojones eller vad fan som helst som gav henne lite jävlaranamma i blicken och fler tonfall än ett pratigt mellanregister. Denna väntan på att Tyrion skulle komma ut ut lådan, att Tommen skulle bli som sin bror och på att Arya skulle sluta sopa. Jag väntade på att det skulle uppstå lite romance mellan den välväxta Brienne och den välhängde Podrick, att Jamie Lannister och Bronn skulle hamna i fler fajter och att Jon Snow skulle dö. Och så väntade jag på drakarna. Dessa drakar. Hela tiden. Jag vill att dom ska vara med jämt. Det tyckte dock inte manusförfattarna utan istället har dom skrivit om den stencoola drakmorsan Daenerys Targaryen till att bli en rätt trist figur med obegriplig agenda.

Överlag känns den här säsongen väldigt ”hattig”. Superbra scener blandas med långa pratiga sjok med Jon Snow och hans menlösa anhang i fokus och jag märker att hjärnan fladdrar iväg och tänker på ann…zzzzzzzzzzzzz. Kit Harington (Jon Snow) har ett torftigare kroppsspråk än Stephen Hawking. Han har ETT ansiktsuttryck och det kör han på oavsett om han sitter och pratar i ultrarapid med dönicken Samwell Tarly eller om han är i färd med att slåss mot white walkers. Hans nuna är brutalt sövande och jag är mer än nöjd med hans öde. Jag tror jag klappade händerna lite till och med. Skadeglädje blandat med hoppfullhet över en kommande säsong 6 som kanske kan bli liiiite mer givande nu.

Hämnden skulle komma men det utlovades mer än vad som infriades. Istället sitter jag nu och flåsar, ivrigt väntandes på Cerseis hämnd med hjälp av den där läbbiga figuren i rustning. Kunde man ana lite blå död hud där under hjälmen? Och vad han typ tre meter lång? Och Sansas hämnd mot sin våldtäktsman till make, när ska man få se det? Och kanske Margaery slipar på en frustande hämnd mot svärmor? Och Jamie som bör hämnas mordet på sin dotter. Och Tyrion som hämnas allt som rör sig – och har samma efternamn som han själv.

Det är ett smörgåsbord fullt av hämnd som väntar våren 2016. Jag tror på nästa säsong, den kommer bli bra. Den kommer bli bättre. Den kommer bli….(törs man önska det?)……bäst?

Mina tankar om:
Säsong 1
Säsong 2
Säsong 3
Säsong 4

Vill du läsa fler tankar och sammanfattningar om säsong 5 så har även Fripps filmrevyer skrivit en.

Publicerat

THE HUMAN CENTIPEDE 3

Jag firade mig själv på mors dag med en skål härligt söta jordgubbar och The Human Centipede 3. Because I´m worth it…..eller nåt. Typ.

Jag kunde inte låta bli att tänka på mammorna bakom männen i filmen. Tom Six mamma, hur har hon det? Hur känns det att läsa om sin son på IMDb, att han är en regissör och manusförfattare känd (endast) för The Human Centipede, The Human Centipede II och  The Human Centipede III och så fortsätter hon läsa mer matnyttig information som att hans favoritfilmer (föga förvånande) är Brakfesten, Idioterna, Crash, Salò eller Sodoms 120 dagar och Fitzcarraldo, att han gillar vapen, har en mops som heter Nigel plus att han är ”curryholic”.

Jag tänker på Dieter Lasers mamma, mannen som spelade Dr Heiter i första centipede-filmen och som faktiskt – där – gjorde nån form av bestående intryck för den filmiska eftervärlden. Nu sitter jag och hoppas att hans mamma inte längre är i livet för skådespelarinsatsen han bjussar i denna tredje film gör INGEN mamma glad, DET kan jag lova. Han skriker i princip oavbrutet plus att man får se hans slemmiga gubbtunga i bild ungefär 1000% mer än vad man bett om.

Och sen har vi Laurence R. Harvey, HANS mamma skulle jag inte vilja byta med. Maken till otäck karl har jag sällan skådat. Att han hade det tvivelaktiga nöjet att spela äcklet Martin i andra centipede-filmen gör sitt till för min syn på honom, här är han en annan typ av vidrig man upp-pimpad med en fruktansvärd hitlermusche.

Det är mycket snack och liten verkstad när det kommer till filmens handling. Att göra en gigaaaaaaantisk mänsklig tusenfoting bestående av fångar i ett helt fängelse kan kanske kännas lite kittlande för oss med skadade hjärnor men när det där Dieter Laser-aset bara fortsätter och fortsätter skrika filmen igenom känner jag att det räcker med EN tusenfoting. En stor jävel. Som äter upp det där vrålande överspelande mans-avskredet en gång för alla.

Som film betraktad är The Human Centipede 3 så erbarmligt utförd på alla sätt att det inte kan bli tal om ett betyg ens. Omdömesmässigt hamnar den i samma kategori som Göta Kanal 3 och Flying Virus. Det är bland det sämsta jag någonsin sett i filmväg.

Filmitch och Filmparadiset har också sett denna episka rulle.