Kategori: 2016

Publicerat

THE HOLLARS

Det är nåt med 2018 som förändrat något i mig. Jag har visserligen alltid kunnat gråta till filmer men just i år har jag slagit rekord. Jag gråter liksom till allt. Filmer, Så mycket bättre, fotbollsmatcher, Idol, gulliga tecknade figurer, ja det mesta faktiskt. Det är som om något måste ”ut” ur systemet, nån slags ledsenhet som byggts på dom senaste åren och som måste rensas ut.

Kanske att det beror på att en värld i konstant förändring är ganska jobbig för en trygghetssucker som jag. Jag letar liksom efter något beständigt, trivs med tanken att det finns saker ”som är som dom alltid varit”, även om jag VET att inget sådant existerar och att jag inte är en traditionalist per se. Men jag har mina fasta punkter, dom som bara är mina, dom som inte beror eller kan ändras av någon annan än mig själv. För hur är det nu igen, den enda man till slut KAN lita på och den enda man kommer ha bredvid sig hela sitt liv är sig själv. Är det inte så?

2018 var året John Krasinski gjorde sig ett namn som regissör i och med A Quiet Place. Många skrev att det var hans långfilmsdebut, vilket är fel eftersom det bara behövs en enkel knapptryckning in på IMDb för att se att det är hans tredje film. Jag beslutade mig i alla fall för att leta upp den andra filmen han gjorde, The Hollars, från 2016.

Här får vi en berättelse om familjen Hollar skriven av Jim Strouse, mannen som även ligger bakom manus till små guldkorn som People Places Things och The Incredible Jessica James. John Krasinski regisserar och spelar även en av huvudrollerna, familjens yngre bror John. John är tillsammans med Rebecca (Anna Kendrick) och dom väntar sitt första barn.

När John får ett telefonsamtal att hans mamma Sally (Margo Martindale) hastigt blivit sjuk och att läkarna hittat en hjärntumör stor som en softball i skallen bestämmer han sig för att åka hem till staden han växt upp i, till mamma, pappa (Richard Jenkins) och storebror Ron (Sharlto Copley) för att finnas där som ett stöd.

Grundhistorien är inte något nytt under solen men jag vill påstå att slutresultatet blir något mycket över det ”normala”. Kolla bara in namnen jag satt inom parentes här ovanför. Kolla casten bara! Finns det någon där som inte andas mysig människa? Duon Martindale/Jenkins är sån jävla filmkärlek så jag smäller av. Lägg därtill Randall Park som läkare och Charlie Day som sjuksköterska (och gift med Johns ungdomskärlek) så har du hela skådisensemblen som i en liten ask.

Det fanns ingenting med den här filmen som jag inte kunde ta till mig, ingenting jag inte tyckte om. Den la sig på mig som en eluppvärmd filt och även om jag grät flera gånger så var det gråt av godo, fingråt som man säger.

Ingenting är ju beständigt, ingen lever för evigt. Hur mycket jag än hatar tanken på det så är jag en intelligent människa, jag FATTAR att det är så och att ingen av oss kan göra ett skit åt det. Men ändå. Orättvisan i att bra personer blir sjuka när elaka jävlar kan leva tills dom blir hundra, jag mår illa av det. Och här är det ledsamma kanske inte sjukdomen i sig, det är konsekvenserna av den. Samtidigt får den familjen att tajtas ännu mer och att uppskatta varandra. Fint så ju, egentligen.

Själv sitter jag i soffan, snörvlar och får dödsångest. Tack för det John Krasinski. Det gjorde du bra. Och nej, jag är inte det minsta ironisk, du gjorde det verkligen toppenbra! Det här är en KANONFILM, inget mer eller mindre än så.

Publicerat

OFFICE CHRISTMAS PARTY

Ja jösses, vilken film. Vilken jävla OREDA dom skapar på det där gigantiska kontoret där årets julfest håller hus. Jag känner att jag blir stressad och nästan nervös där i soffan, jag börjar tänka på helvetet det måste vara att städa upp skiten, att BYGGA UPP allt igen. Pengarna det kostar att återställa allt. Jag kan inte bortse från det och det är både onödigt och jobbigt faktiskt plus att det tar bort fokus från filmen.

Med namn som Jason Bateman, Olivia Munn och Jennifer Aniston i rollistan måste jag ändå säga att det här är Kate McKinnons film. JAG. ÄLSKAR. KATE MCKINNON. En kvinna som får chansen att FISA på film – och SOM hon gör det – hallelujah va härlig hon är!

Som helhet tycker jag dock filmen är svajig. Den har en hel del roliga scener men samtidigt är storyn så krystad att det är svårt att känna nån riktig fascination för filmen. Så himla mycket julkänsla blir det inte heller. Tänk såhär, tänk julafton med barn motsvarande tre dagisavdelningar och mängden paket dessa får, högen av papper, snören och allmänt elände denna paketöppning ger upphov till, tänk att det är ditt jobb att rensa upp efteråt. Det är svårt att känna riktig julglädje då va? Ja, eller hur! Precis så känns det att titta på den här filmen.

Publicerat

THE PHENOM

Så tittar Ethan Hawke fram igen som den lilla otippade gubben i lådan. Här i en sportfilm, ett lågmält baseballdrama, där han spelar pappan till filmens huvudperson Hopper Gibson (Johnny Simmons).

Hopper är ett pitcher-löfte i Major League, en såndär kille det snackas om, en yngling som förväntas bli en av dom stora vad det lider. Det är dock nåt ”tok” med Hopper, han har svårt med koncentrationen och skapar inte dom resultat klubben önskar. Hopper tvingas gå till en idrottspsykolog, en mental coach, för att få fason på hjärnspökena medans tid är.

Coachen Dr Mobley (Paul Giamatti) är ingen duvunge i sammanhanget, han tar sig an Hopper, frågan är bara om det blir nåt bättre av det hela när Hoppers pappa hela tiden finns där kring honom som en psykiskt misshandlande vuxen.

Klart jag blir glad när jag hittar en film med Ethan Hawke jag inte sett och klart jag blir dubbelt glad när det visar sig vara en sportfilm, en genre som sällan misslyckas helt. The Phenom är dock rätt svag som sportfilm betraktad och det spelar liksom ingen roll hur hårt Hawke spelar byxan av dom andra inblandade när speciellt huvudrollsinnehavaren inte kan matcha honom alls. Det hade behövts en kille, en skådespelare, som fick mig att känna lite mer med honom, något som Johnny Simmons inte lyckas med. Han har helt enkelt inte den utstrålningen filmen behöver.

Ethan Hawke och i viss mån Paul Giamatti räddar filmen men mer än en tvåa blir det inte. Okej för stunden men ingenting som fastnar alls. Tyvärr.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: WE ARE NOT ALONE (2016)

Okej, We are not alone är ingenting nytt under solen, inte på pappret i alla fall. Ett hus, en liten dotter som upplever att det händer konstiga saker (plus att hon saknar sin döda mamma), en pappa som inte tror på henne (plus saknar sin fru. Han har dock en ny flickvän som bor med dom), en gammal garderob med dubbeldörrar, en trappa som knarrar, det spelas på en speldosa av metall med en målad clown på, en källare som gömmer våldsamma barnteckningar, möbler som är övertäckta med lakan, ja, precis allt finns, alla klyschor för vilken standardskräckis 1A som helst.

Men, den här filmen är inte amerikansk. Den är inte från något land som jag vanligtvis ser skräckfilmer ifrån. We are not alone är en peruansk film och den lilla familjens hus ligger utanför Lima.

Det här är en mörkt filmad film (som så många i den här genren) och den känns i perioder nästan svartvit. Tänk typ The Others, en sån känsla. I många scener är bara en liten del upplyst, nästan som en spotlight på det filmmakarna vill ha i centrum – och det kan vara var som helst i bild. Resten är i princip svart. Jättesnyggt foto, det där spelet med ljus och skuggor. Jag som tittar känner en riktning åt VAR jag ska titta men inte alltid varför och det är spännande.

Den här typen av film innehåller nästan alltid sin givna mängd jumpscares och ja, We are not alone är inget undantag. Den påminner en hel del om The Conjuring faktiskt, både i manus och stämning (men inte i känslan rent visuellt). Jag vet inte om jag lurar mig själv och gör kulturskillnaderna större än dom egentligen är men jag tycker det blir läskigare bara av att dom pratar ett språk jag inte kan och därmed måste läsa texten. Jag fokuserar till max och filmer ger mig utdelning. Det här är inte en film jag skulle se själv om jag inte behövde – men nu behövde jag det. Och det gick ju…bra. Fick kolla på tre avsnitt av Världens sämsta indier på SVTPlay sen för att kunna sova.

Filmen finns att se på Netflix och här är en lista på resten av filmerna i temat. Där kan du se både titlarna samt vilket land filmerna kommer ifrån. 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: BODOM (2016)

Precis som den där dagen i juni 1960, åker fyra ungdomar i filmen Bodom till Bodom träsk i Finland för att tälta. I filmversionen är ungdomarna ute efter att rekonstruera händelserna från 56 år tillbaka, då tre av fyra ungdomar mördades kallblodigt och Bodommorden är fortfarande inte uppklarade. I verkligheten dog Seppo (18 år), Irmeli (15 år) och Anja (15 år) medan den fjärde killen, Nils (18år) överlevde. Nils skadades men minns ingenting av händelsen på grund av en hjärnskada men den där hjärnskadan har bestridits och minnesförlusten har påståtts vara simulerad.

Det finns alltså en hel det manusmässigt positiva saker man kan väva in i en film som Bodom. På pappret känns det som en finsk variant av första Fredagen den 13:e-filmen, men att den är baserad på verkliga – på riktigt riktiga – händelser. Eller, jag kanske skriver in för mycket hopp och förväntningar i filmen, så kan det vara. Hur som helst tvekar jag inte att lägga 49 kr på Itunes för att se filmen. Jag menar, hur illa kan det bli?

Jag tycker filmens regissör Taneli Mustonen har fått till en fullt funktionell skräckfilm, en sådan av typen att ju yngre man är när man ser den desto läskigare framstår den. Jag fyller snart 46, jag skulle – till exempel – aldrig få för mig att tälta längre, det är liksom en ointressant översovningsmetod. Däremot förstår jag att jag skulle vara livrädd OM jag sov i ett tält och blev väckt av ljud som inte skulle vara där.

Det är ett smart användande av ljud i filmen – och icke-ljud, skådespelarna är helt okej och den är snyggt filmad överlag, även om jag ibland reagerar på att scenerna är ljussatta på ett sätt som inte känns naturligt ute i vildmarken. Men det är kanske nörderier att peka på sånt? Att se skräckfilmer från andra länder än dom engelskspråkiga (och Sverige) är dock alltid ett plus. Det är spännande, jag gillar känslan att försöka ha koll på om dom filmar på ett annat sätt än man är ”van vid” och ibland blir man glatt överraskad och ibland känns det som att filmskaparna sett för mycket amerikanskproducerad skräck för att klara av att hålla sig unika.

Bodom är, i mina ögon, inte direkt unik MEN den härliga nordiska mysteriefilten ligger som ett våtvarmt omslag kring hela historien. Ett plus, i min bok.

Det finns en hel del matnyttigt att läsa om Bodommorden på Wikipedia, klicka här för att komma direkt till den sidan.

 

 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: FENDER BENDER (2016)

Om du – liksom jag –  är lite småsvag för 80-tals-slashers KAN det här vara en film för dig. Massmördare med smått otäck svart bil, synthiga blipp-blopp-ljud i bakgrunden, fåniga tonåringar som agerar irrationellt och olycklig kärlek.

Innan du läser vidare måste jag förstås tillägga att det inte går att jämföra Fender Bender med till exempel filmer som The Prowler (1981), Maniac Cop (1988), dom första Fredagen den 13:e-filmerna (1980-1982) och The New York Ripper (1982) MEN den sätter en ton som påminner om dåtidens skräckfilmer och DEN gillar jag.

Dagen börjar inte direkt bra för 17-åriga Hilary (Makenzie Vega). Först bestämmer hon sig för att lyssna på sina vänners diskreta tips om att snygge pojkvännen Andy (Harrison Sim) inte är någon svärmorsdröm och med egna ögon får hon se honom kyssna en snygg tjej med icke-kluvna hårtoppar på ett café. På väg därifrån blir hon påkörd bakifrån av en man i en svart bil. Typiskt, då hon lånat mammans precis nyköpta bil, den dom ska åka på semester med dagen därpå. Mannen i bilen stannar, dom byter försäkringsuppgifter och Hilary fotar både skadorna på bilen och den påkörande mannen.

Nu visar  det sig att den där mannen inte bara är orsaken till en fender bender (exakt förklaring enligt Urban Dictonary: ”small, harmless accident that does nothing but bend the fender, hence the name”) utan han har andra baktankar. Dödliga sådana. Och Hilary som blir lämnad ensam hemma på grund av krocken, som straff. Hon får lite att bita i kan man säga.

Okej, du har redan förstått att jag gillar det här. Jag tycker filmen är spännande och jag bryr mig om hur det ska gå för Hilary (och hennes vänner). Att se den ensam mitt i natten ger ett solklart mervärde till filmen, det ska jag inte sticka under stolen med och förvånande nog håller den från första början till sista bildruta utan någon egentlig svacka. Det skulle inte förvåna mig om det kommer dyka upp en Fender Bender 2 vad det lider.

Här är en lista på resten av filmerna i temat. Fender Bender finns att kolla in på C More om du blir nyfiken.

Publicerat

HUNT FOR THE WILDERPEOPLE

Lille Ricky (Julian Dennison) blir fosterhemsplacerad nånstans ute i den Nya Zeeländska bushen hos en mysig kvinna vid namn Bella (Rima Te Wiata) och hennes kuf till man (Sam Neill).

Ricky som aldrig verkar ha haft vare sig familj eller en trygg plats i tillvaron har till en början svårt att anpassa sig men det går bättre och bättre tills den dagen då Bella trillar ihop knall och fall och dör. Hector (Neill) slutar fungera och det är uppenbart att Bella varit hans liv även om han aldrig skulle säga det högt. Han beslutar sig för att lämna tillbaka Ricky till socialen, han känner inte att han klarar av pojken själv. Men Ricky är inte med på det, han kommer på andra tankar och det slutar med att den udda duon rymmer in i vildmarken. Efterlysningen kommer som ett brev på posten och ”alla” letar efter dom.

Man skulle kunna kalla Hunt for the wilderpeople för en liten feel-good-pärla så det är det jag gör nu. Det är en liten feel-good-pärla det här. Kanske ännu större pärla för många andra än det är för mig. Jag tycker om filmen, jag tycker om Hector och Ricky men berättelsen berörde mig inte in i benmärgen. Men, det är okej. Filmen är underhållande, ibland lite sorglig, ibland riktigt kul och det är klart den är det med Taika Waititi bakom spakarna. Han spelar förresten en präst i filmen och han gör även det bra.

Jag skulle säga att det här är en perfekt söndagfrukostfilm, en film hela familjen kan titta på. I alla fall alla som är stora nog att läsa undertexter.

Filmen finns på Viaplay.

Publicerat

MAUDIE

Kanadensiskan Maud Lewis, född Dowley, föddes 1903 och kämpade med svår reumatism i hela sitt liv. Tunn, krum och i perioder i svåra plågor kämpade hon sig igenom ett liv med sorger och bedrövelser men också i vuxen ålder med kärlek och så småningom med stor berömmelse för sin konst.

Filmen Maudie beskriver hennes liv i korta drag men fokuserar mest på den inte helt enkla relationen mellan henne (spelad av Sally Hawkins) och den buttre, inåtvände fiskaren Everett Lewis (Ethan Hawke). En kärleksrelation som började som en anställning som hembiträde hos en ensam man som vägrade släppa in någon på livet men som sedan utvecklades till något mer. Men det tog tid. Och det var ingen självklarhet.

Det här är en film som är både mysig och enerverande. Jag har väldigt svårt för män som Everett, det finns alltför många i hans generation som beter sig som genuina bufflar utan nån som helst koll på normalt socialt beteende och empati. Samtidigt, när man skrapar på ”den karga manligheten” hos en sådan man, som så ofta är en sköld runt dom mest normala manspersonerna, kommer det fram ett varmt hjärta och kärlek – även om det sitter långt inne.

Att se Sally Hawkins som Maud blir som ett öppet sår i mitt mellangärde. Jag har en weak spot för människor som kämpar med sina kroppar, som mot alla odds tar sig framåt trots krångel och smärtor, som sällan klagar och gnäller och hennes skeva uppenbarelse och otroligt vackra vakna ögon är hjärtskärande. I den här filmen ska detta samsas med att bli orättvist behandlad av sina allra närmaste, att bli slagen och nedvärderad och det är klart att mitt hjärta blöder.

Aisling Walsh har gjort en mycket fin film som faktiskt är hennes första sedan The Daisy Chain (2008) men den allra första gjorde hon redan 1988, Joyriders.

Här är ett urval av Maud Lewis härligt färgglada målningar. Filmen finns att se på Viaplay.

Publicerat

BRIMSTONE

Det kom ett mejl från en podlyssnare vid namn Malin. ”Har just sett Brimstone. Måste ses. Sanslöst intensiv.”

Dagen efter läste jag Filmitch-Johans recension av samma film. ”Brimstone är verkligen inte någon fredagsmysfilm. Spädbarnsskallar krossas, folk stryps med sina egna tarmar och annat smått och gott. Det finns få ljuspunkter i detta drama om kvinnors utsatthet för Liz är inte enda kvinnan som råkar illa ut i den här filmen och varje försök till att hävda sig mot männen slås obönhörligen ned med våld och förtyck.”

Återigen dagen efter sätter jag mig i soffan och klickar på play och har egentligen ingen aning om vad som väntar annat än att jag hoppas att jag ska bli lika bortsvept som Malin och Johan. Exakt två och en halv timme senare är jag med i matchen igen. Vad fan var det jag just såg? Är det nån som skojar med mig? Får man göra såna här filmer, är det ens lagligt?

Jag har sån jävla puls att det blir svårt att somna och när jag väl gör det tar sig filmen in i mina drömmar och det min vän som läser detta, det är nåt som inte har hänt på över trettio år. Brimstone är nämligen så obeskrivligt obehaglig att jag märker att jag försöker klä på mig nån form av Iron Man-dräkt för att stå ut medans jag tittar men inte ens det hjälper. Filmen tar sig in.

Historien om den unga kvinnan (Dakota Fanning) berättas med fenomenal fingertoppskänsla av regissören och manusförfattaren Martin Koolhoven och han delar upp den i fyra delar som inte visas i kronologisk ordning. Detta är ett tilltag som kan kännas jobbig men endast på grund av att hjärnan behöver arbeta och lägga ett pussel som med facit i hand gör att jag ler och faktiskt – hur absurt det än låter – blir fullständigt förälskad i denna film.

Filmen är så genomvidrig på alla plan men samtidigt så genomarbetad, så smart berättad, så snyggt filmad och med så väldigt bra skådespelarprestationer att jag helt enkelt inte kan göra annat än att applådera Koolhoven och hans medarbetare. Det här är nämligen en Film-Film, det finns ingenting att klaga på och vore den inte holländsk skulle säkert hela världen känna till den på ett helt annat sätt än den gör nu.

Om det är någon som ifrågasatt Dakota Fanning och hennes skådespelartalang blir mitt tips att se den här filmen. Detsamma gäller Guy Pearce som aldrig varit en kille i min bok men här, här…..fy fan för i helvete vilken ond man han spelar! Emilia Jones (som spelar Dakota Fannings roll som ung) är en tjej vi definitivt kommer se mycket av framöver. Hon är helt förtrollande tycker jag och påminner  utstrålningsmässigt om en ung Cara Delevingne (och hon är faktiskt precis tio år yngre, Emilia är född 2002, Cara 1992).

Som självständig, tänkande, empatisk kvinna anno 2018 är det en ren plåga att se den här filmen MEN det är en plåga man inte ska varken förkasta eller förringa. Men filmen tar, det gör den och den tär, också. Samtidigt är det precis denna typ av film jag önskar springa på från tid till annan, en film som får en plats i mitt filmhjärta och som med en smärtsam hulling alltid kommer hålla sig kvar där.

Betyget är lika självklart som min genuina avsky för denna films manliga huvudkaraktär. Jag hatar honom verkligen. HATAR honom så jävla hårt.

Filmen finns att se på bland annat C More. Se den. GÖR DET BARA!!
Och som ett brev på posten måste jag givetvis uppdatera min topplista för 2016 efter att ha sett den här filmen. 2016 som redan innan var ett sjukt starkt filmår, det är trångt om platserna på listan och bubblarna är jättemånga men Brimstone tog sig bra långt upp. Bra långt. Här är en länk till Filmåret 2016 a la mig.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE OTHER SIDE OF THE DOOR (2016)

Johannes Roberts är namnet på regissören bakom en av de senaste årens mest spännande hajfilmer: 47 meters down. Den gick så pass bra att han håller på med en uppföljare nu med det kreativa namnet 48 meters down. Hur som helst, året innan han gjorde hajfilmen kom The other side of the door, en film som legat på min ska-se-lista sedan dess (2016) men som alltid fått se sig omsprungen av någon annan film i sista stund.

För såna som mig är det perfekt att detta tema finns, speciellt för att bocka av skräckfilmer på ska-se-listan och extra perfekt blev det när filmen dök upp på Viaplay. Bara att gona ner sig i soffan och hoppas på att bli skrämd.

96 minuter senare kan jag konstatera att varken Roberts eller filmen gjorde mig besviken. Det här är historien om mamman Maria (Sarah Wayne Callies) som har svårt att komma över den lille sonen Olivers tragiska död (spelas av Logan Creran) och griper ett halmstrå, en chans att få säga hejdå till honom en extra gång. Grejen är att hon ska kunna prata med honom genom en dörr i ett gammalt indiskt tempel men får stränga förmaningar om att inte öppna dörren. Och det här är en skräckfilm. Och vad händer i skräckfilmer när någon (gammal som ung) blir tillsagd att INTE göra något? Såklart. Hon öppnar dörren.

Varför indiskt tempel kanske du undrar? Jo, Maria, hennes man och barn (den överlevande systern) bor och jobbar i Indien och det är där filmen utspelar sig. En kulturkrock alltså, mitt i det tragiska och kanske även en inblick i världsreligionen hinduism.

Gillar man skräckfilmer tycker jag den här filmen är väl värd en titt. Den har sina minnesvärda scener även om helheten kanske inte är något som gör den till en framtida klassiker. Inte som 47 meters down.

Här kan du läsa om övriga filmer i temat.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: FROM A HOUSE ON WILLOW STREET (2016)

Det har kommit några skräckfilmer på senare år där handlingen inte är som premissen först får oss att tro. Det handlar alltså inte om någon twist i egentlig mening utan mer om att vilka som är förövare och utsatta kan ändras under filmens gång.

I den här filmen är det en ung kvinna som kidnappas av tre personer men det kidnapparna inte vet är att det lurar en DEMON i skuggorna. Eller skuggor och skuggor….vi alla vet var demoner håller hus nånstans. Väl?

Jag roade mig med att läsa IMDb:s användarrecensioner av filmen och man kan väl säga att citatet: ”Why is the rating so high for a movie so horrible??” användes av många. Filmen var nämligen uppe på imponerande 7,9 i betyg (men har nu sjunkit till mer modesta 5,2). Personligen tyckte jag den hade vissa kvalitéer, jag gillar mörkret och scenografin jättemycket och jag har definitivt sett sämre filmer i den här genren MEN det är dom manliga skådespelarna som drar filmen i smutsen. Det är nämligen ingen effektfilm det här, det är en historia som i grund och botten handlar om människor och deras reaktioner på det som händer och då kan man inte stå med uppspärrade ögon och artikulera ord som om det saknades ett par kromosomer – eller tre.

Summa summarum, regissören Alastair Orr kanske är en snubbe man bör hålla koll på framöver om man gillar skräckfilm?

Här kan du läsa vilka övriga filmer jag skrivit om i detta söndagstema. Jag försöker hitta skräckfilmer från lite olika länder och denna är en sydafrikansk produktion.

Publicerat

MARAUDERS

Ett brutalt bankrån med maskerade rånare, kreativt och snyggt genomfört. Den som dör i rånet dör dock inte av en olyckshändelse, det är avrättning det handlar om och alla bevis leder till toppen, till bankchefen (Bruce Willis) och höjdarna han håller under armarna.

Polischefen Montgomery (Christopher Meloni) ger sig fan på att lösa brottet och till sin närmsta hjälp har han charmknutten och onelinerproffset Stockwell (Dave Bautista) och det nya stjärnskottet Wells (Adrian Grenier).

Det här är urtypen av en film som faktiskt är mycket mer och mycket bättre än man vid första anblicken kanske tror. Manuset har definitivt fler bottnar än jag någonsin hade kunnat förutse och det var dryga hundra riktigt underhållande minuter i soffan.

Som fredagskvällsunderhållning är Marauders perfekt, i alla fall för alla oss som gillar lite vanlig hederlig actionfilm. Denna inkluderar även lite skön humor OCH hjärta. Inte pjåkigt alls.

Publicerat

THE BAD BATCH

Sällan har väl låten All that she wants med Ace of Base använts i ett intressantare sammanhang än just här? Några minuter in i The Bad Batch får Arlen (Suki Waterhouse) delar av sin kropp avsågade med just denna låt i bakgrunden. Krocken blir total och jag jublar! Woooow! Sånt här gillar jag! Galenskaper, knaserier, att aldrig riktigt kunna veta vad man ska få se – och det är över hundra minuter kvar! Mums!

The Bad Batch är skriven och regisserad av kvinnan som gav oss A girl walks home alone at night härom året. Ana Lily Amirpour heter hon och efter att ha sett den här filmen måste jag säga att hon känns som en av dom stora framtidsnamnen när det kommer filmskapande. Utan att ta i så jag kräks så fick jag Tarantino-vibbar av den här filmen och detta trots att filmen är extremt dialogfattig.

I en postapokalyptisk värld nånstans strax utanför Texas utspelas denna historia om den självständiga, supercoola och lemlästade Arlen som kämpar för sin överlevnad bland kroppsbyggare, ökentorka, kannibalism, laglöshet, extremvåld och diverse udda karaktärer.

Dessa udda karaktärer ja, vilken cast! Vi får se Keanu Reeves, Giovanni Ribisi, Jason Momoa och Jim Carrey glida in i filmen och sätta guldkant på birollerna och alla gör det väldigt bra. Fotot av Lyle Vincent är absolut flawless, alltså filmen är snygg så man smäller av och musiken är jättehärlig rätt igenom med några extrema glädjespridare i form av Die Antwoord, nämnda Ace of Base och Culture Club (!!) som grädde på moset.

Jag tror inte det här är en film för alla men det är definitivt en film för mig. Den känns som en mix av Planet Terror, The Road, Bone Tomahawk och Mad Max men sedd genom en kvinnas ögon. Att filmen är liiiite för lång och med fördel hade kunnat tajtats till en aning är petitesser i sammanhanget. Bege dig in på ett äventyr tillsammans med Suki Waterhouse som definitivt är en kvinna i min bok efter den här filmen.

Filmen finns att se på Netflix!

Publicerat

PETER OCH DRAKEN ELLIOTT

Pete/Peter (Oakes Fegley) är en liten kille på roadtrip med sina föräldrar. En helt vanlig biltur genom vackra skogsvägar alltså. Han sitter i baksätet, föräldrarna fram, allt är precis som vanligt förutom en liten grej: det händer en olycka. Båda föräldrarna dör där i skogen och Peter går ur bilen alldeles ledsen och vimsig. Längre och längre in i skogen går han och mitt i en glänta ser han den, den där stora varelsen. Draken.

Peter och draken Elliott är nästan samma saga som Djungelboken om man ser till att Mowgli tas om hand av djur och Peter växer upp med en drake som vårdnadshavare. Andra människor syns inte till, inte förrän Peter hamnar hos en familj med en mamma (Bryce Dallas Howard), en pappa (Wes Bentley), en syster (Oona Laurence) och en morfar (Robert Redford) som berättat skrönor om den där gröna draken i skogen så länge familjen kan minnas.

Jag tycker det här är en trevlig film, välgjord, mysig och väldigt snäll. En familjefilm i så motto att även vuxna kan se den och ha utbyte av den. Såna filmer kryllar det inte av.

Ps. Karl Urban är också med i rollistan. Jag väljer att ignorera det. Ds.

Publicerat

PARIS CAN WAIT

Att som kvinna långfilmsdebutera som regissör när man precis fyllt 80, det är inte många förunnat. Kanske hade det inte gått den här gången heller om nu inte kvinnan i fråga hetat Coppola i efternamn.

Det är nästan ett år sedan jag skrev om peppen på denna film på en Fredagsfemma och jag har faktiskt gått och småfunderat på den sen dess. Undrat var den tog vägen. Men så hux flux dök den upp på Itunes och den sena natten fick bli ännu senare. Jag måste ju bara se filmen!

En av mina verkliga mys-feel-good-favorit-filmer är Under Toscanas sol – med Diane Lane i huvudrollen. Hon har huvudrollen även här och handlingen är inte förlagd till Italien utan till en roadtrip genom Frankrikes landsbygd. Anne Lockwood (Lane) befinner sig i Frankrike med sin ”filmmogul” till man, Michael (Alec Baldwin). Dom umgås med Michaels vän Jacques (Arnaud Viard) och när Michael tvingas åka snabbare än väntat för jobbets skull beslutar dom sig för att sammanstråla i Paris om några dagar. Jacques ska ändå åka dit med bil och erbjuder Anne skjuts istället för att ta tåget. Sagt och gjort, det blir en resa genom natur- och matupplevelser som borde kunna bli väldigt mysigt att beskåda.

Borde skriver jag. Borde. Allt med den här filmen borde klicka – på pappret. Vackra vyer, närbilder på extremt vällagad mat, klirr i dyra glas, mysiga boendes, picknickar, doften av hav, blommor och bensin.

För att en film som den här ska ta sig in i kroppen på mig måste EN sak funka 100% – kemin mellan mannen och kvinnan. Och det är här skon klämmer för mig. Vad det är meningen att Anne eventuellt ska se i Jacques är för mig omöjligt att förstå. HON ÄR GIFT MED ALEC BALDWIN FÖR BÖVELEN!! Om Fru Coppola hade bytt plats på männen och satt Baldwin i rollen som Jacques hade filmen blivit klockren – tror jag. Att karaktären Jacques är skriven som ett stort naivt barn gör inte saken bättre MEN med en sprakande personkemi hade jag kanske köpt det? Jag finner honom inte charmig alls. Dom där stora stirrande bruna ögonen som säkert ska kännas inbjudande, öppna, varma och intensiva blir för mig bara SLUTA GLO!! Alla närmanden när fingrar plötsligt rör fingrar blir bara larv och det är så SYND, så jättesynd!

Diane Lane gör det hon ska, det finns ingenting att klaga på där och filmen går givetvis att se som tidsfördriv men någon ny Under Toscanas sol är den verkligen inte.