Kategori: 2016

Publicerat

THE DO-OVER

Ja herregud asså. Tänk vad ett namn kan göra.

”Netflix, the world’s leading Internet TV network, will be the exclusive home of four feature films starring and produced by comic icon Adam Sandler, whose movies have delighted hundreds of millions of fans all over the world.”

Hundra miljoner fans kan inte ha fel. Adam Sandler är en komisk ikon och Netflix var inte sena att påpeka det när det blev klart att dom, tillsammans med Sandlers produktionsbolag Happy Madison Productions, skulle producera FYRA filmer exklusivt för Netflix användare världen över.

En sån som jag som har garvat läppen av mig åt Adam Sandler och hans dummerjönsfilmer genom åren borde ha gått ner i brygga av en sån deal men jag undrar om inte Sandler själv med detta uttalande visar att han är den gladaste av oss alla:
– ”When these fine people came to me with an offer to make four movies for them, I immediately said yes for one reason and one reason only….Netflix rhymes with Wet Chicks. Let the streaming begin!!!!”

Nåja. Glädjen över ett simpelt rim gör ingen film och det visade Sandler med all önskvärd tydlighet i den första Netflix-filmen The Ridiculous 6 som var så erbarmligt dålig att jag inte haft minsta lust att skriva en endaste rad om den. The Do-over är ett steg i rätt riktning men det är fanimej inte ett stort.

”Skämten” andas så himla mycket 1989. Mycket av det som var kul då funkar inte längre, det är en annan tid nu. Kanske har Sandler letat fram nåt gammalt skrivbordsgömt-och-glömt manus och dammat av det, enkelt och smidigt javisst, snabba pengar och en deal som måste hållas, jag fattar grejen MEN filmen är allt annat än bra.

Att den klarar sig från det lägsta betyget beror på mitt grundgillande av Sandler och att filmen – jämfört med The Ridiculous 6 – ändå går att se utan bestående men.

I avsnitt 42 av podcasten Snacka om film försöker både jag och Steffo bena ut våra tankar om den här filmen. Det var allt annat än lätt.

Publicerat

INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN

Jag tänker på MTV Cribs. Ja precis, TV-programmet.

Jag sitter alltså i biosalongen, ser fortsättningen på Independence Day från 1996 (eller är det Armageddon 2) och funderar på MTV-programmet där amerikanska rapartister och andra typer av rika kändisar visar upp sina hem. Det är människor som har redigt med stålars men uppenbarligen ingen egen smak eftersom det ofta är välbetalda inredare som bestämt att det är flådigt med badrum i marmor, guldkranar i köket och sju tusen tofsar på hudfärgade sammetsgardiner. Man kan köpa mycket för pengar men inte en personlighet, inte en egen själ.

Och det är DÄR denna film och MTV Cribs förenas i en stel hajk-kram (där man slår varandra torrt och halvhårt i ryggen samtidigt, det får ju inte bli för intimt). Independence Day: Återkomsten är nämligen den mest själlösa film jag sett på år och dar och jag fattar fan inte hur regissören Roland Emmerich har kunnat misslyckats såpass som han gjort.

1,4 miljarder kronor har filmen kostat att göra. Svindlande siffror för nåt så mediokert men också – precis som MTV Cribs – ett bevis för att pengar inte kan köpa varken klass, stil eller en film man med lätthet kan tycka om även om man försöker allt man kan.

För så är det, jag VILL hemskt gärna tycka om filmen men det är jättesvårt. Det är lika svårt som att lösa samurajsudoku samtidigt som man lyssnar på hästjazz på skyhög volym.

Finns det verkligen inte NÅT försonande med filmen då, kanske du undrar? Jo det gör det. Jag blir glad av att se Jeff Goldblum igen. En gråtande Bill Pullman i hipsterskägg var också fint och Maika Monroe (från It follows) skötte sig bra. Sen är effekterna givetvis hisnande snygga men vad hjälper det när manuset är…..HAhhhaaaahahahaahooooohaaaa, manus???!!!??? Fy fan vilken skämtare jag är. Nicolas Wright, James A.Woods, Dean Devlin, Roland Emmerich och James Vanderbilt har totat ihop den här röran och fått betalt för det och det är ju EN sak. En ANNAN sak är att ingen producent, ingen annan filmbolagsmänniska med veto har satt ner foten och vrålat:

”APPAPPAPPAPPAAAAAAPP, vad i hela världen gör ni? Vad är det som händer? Såhär kan vi ju inte ha det, ni måste ju skriva ett manus som är begripligt på NÅGOT sätt i alla fall va, ni kan INTE ha med varenda stereotyp som existerar, killar, det är 2016!! Okej att ni förnyar den flaggviftande actiongenren med att skriva in en kvinnlig president i handlingen men varför göra henne HJÄRNDÖD? Och fick ni inte lära er på manusskrivarkursen att det inte går att skriva in 2000 pers i handlingen som dessutom inte har nån som helst värde för storyn OCH – dessutom – utan uppbyggnad av historien så bryr man sig inte ett skit om nån av dom. Kvinnor, barn, djur, det spelar ingen roll. Dyker dom bara upp *vips* så förblir dom neutrum, utomjordingarna kan käka dom till frukost, vem fan bryr sig?”

Det kanske jäkligaste med hela filmen är att jag inte blir förbannad. Jag tittar, blinkar, dricker kaffe, funderar på allt möjligt, dricker lite mer kaffe, flyttar runt mig på stolen, får lite träsmak trots att filmen ”bara” är 120 minuter men jag tycker aldrig filmen är så pass dålig att jag blir arg eller så pass seg att jag somnar. Därför kommer jag inte att ge filmen mitt lägsta betyg även om det kanske verkar så i texten här ovan. Den är som sagt ”bara” själlös, den är inte genomrutten.

Å andra sidan, det ÄR inte ”bara”. Det ÄR ett jättemisslyckande att inte kunna prestera bättre än såhär. Roland Emmerich borde skämmas. Så mitt tips om du känner för att se katastrofer i rörlig bild i sommarnatten, titta på dokumentären om slukhål på SvtPlay.

Tillägg. Jag ser att jag gav första filmen en etta vid min omtitt. Fan också. Den är INTE sämre än denna, första filmen har ändå en charm som denna film helt saknar. Nu rämnade marken under mig. Detta är helt orimligt. Jag KAN INTE ge den här filmen bättre betyg än den förra, det går inte, nej det gör det inte. Så här kommer den, nudu Independence Day: Återkomsten, nu är det ingen återvändo, nu kastar jag den rätt i ditt fejs: DET ENDA VETTIGA BETYGET!

 

 

Publicerat

NOW YOU SEE ME 2

– Ska vi se om den? sa sonen direkt när eftertexterna till första Now you see me-filmen rullade.

Konstigt, han sa ingenting i närheten av det när vi gick från biografen i torsdags kväll efter att ha sett uppföljaren. Han sa faktiskt ingenting alls förrän jag frågade vad han tyckte.

– Jättebra, sa han.
– Vadå jättebra? Är det en fyra eller vad? sa jag.
– Ja. En fyra.
– Lika bra som första filmen alltså?
– Ja, helt klart.

Det där ”helt klart” håller jag inte med om. Inte alls. Jag tycker Now you see me 2 är en otroligt blek kopia av den första filmen. Den är som diskvatten, inte tillräckligt rent för att dricka, inte tillräckligt skitigt för att fungera som näring.

Visst finns det ett par spektakulära scener men manusmässigt är det korkat så jag smäller av. Första filmen var kanske inte heller helt solid men det var inte förrän i allra sista slutminuterna som det havererade totalt, dock utan att känslan av helheten pajjade helt. Men manuset till denna uppföljare har bara ETT för ögonen: att existera så att filmen kan vara möjlig att producera. En högre ambitionsnivå än så går inte att känna i den stappliga dialogen och historien i sig kunde inte gå att göra mer ihålig ens om man stod och sköt sig svettig med en k-pist på den.

Ingen skugga bör falla på någon av skådespelarna, herregud, dom kämpar på för brödfödan, visst gör dom det och det är tack vare deras samlade rutin som filmen ändå har nån form av grund-underhållningsvärde. För den ÄR snygg men den är också dum. En allt för vanlig kombo.

 

Publicerat

THE NICE GUYS

Jag vet inte riktigt vad titeln på denna film syftar till för särskilt trevliga är dom väl inte, Jackson Healy (Russell Crowe) och Holland March (Ryan Gosling). Snarare lite skönt korkade, i alla fall Holland. Som en manlig bimbo ungefär. Healy är lite mer charmigt plufsigt hårdhänt streetsmart.

Filmen är skriven och regisserad av Shane Black, snubben som ligger bakom coola-partner-in-crime-filmer som Dödligt vapen-filmerna, Long kiss goodnight och Den siste scouten, så han kan det här med att få ihop personkemin runt huvudpersonerna.

Crowe och Gosling känns kanske som två udda fåglar i detta sammanhang men dom klickar hårt både med varandra och med oss som tittar för JÄKLAR vad det skrattades och skrockades i salongen. Den (uppenbarligen) gifta mannen till höger om mig skrattade så högt att både han och jag hoppade i stolen åt alla – ALLA – såhär-är-det-att-vara-gift-skämt. Och det var MÅNGA.

Det här är en film som känns gammaldags på ett bra sätt. Visserligen utspelar den sig i Los Angeles nånstans 1977-78 (om man går på filmaffischerna med Hajen 2 och Airport´77 dom passerar i downtown LA) så retrokänslan kommer liksom automatiskt men det jag syftar på med gammaldags är man sällan ser actionkomedier nuförtiden. Jag skulle kunna säga att denna genremix är lika utdöd som dinosaurierna men att Shane Black med The Nice Guys är både Steven Spielberg och Michael Crichton i en och samma kropp. Det är dessutom lika självklart att det kommer en Nice Guys 2 som det var att Jurassic Park skulle få en uppföljare.

Jag tycker det var en väldans trevlig film! Ryan Gosling har en komisk tajming han sällan får chans att visa i sina andra filmer (men kolla gärna in honom i SNL-avsnittet han är med i!), Angourie Rice som spelar Goslings dotter var en frisk fläkt och Russell Crowe med ett knogjärn är inte att leka med. Johan, det var ett val bra val av månadens filmspanarfilm. Betygsmässigt är den riktigt nära en fyra men jag håller den på en stabil Misty Mountain-trea.

 

 

 

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om filmen? Klicka på länkarna så får du se.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Har du inte sett den?

Publicerat

THE CONJURING 2

Så kom då dagen då jag lyckades hitta sällskap modig nog att gå och se Conjuring 2 på bio!

För ja, jag kan erkänna mina tillkortakommanden, nos problemos. Att gå och se skräckfilm på bio ensam är ett sådant. Jag är lite harig på det viset, jag är inte riktigt bekväm med att hoppa en halvmeter av varenda jumpscare och sen riskera att hamna i knät på en främling bredvid. Det har nämligen hänt. Främlingen blev inte sur eller så men jag skämdes så mycket att filmupplevelsen blev lidande. Att hoppa och flaxa bredvid någon jag känner känns liksom…lugnare.

Så igår var jag lugn, jag var till och med riktigt lugn. Med Markus och Johan som biosällskap (vi såg faktiskt första The Conjuring också tillsammans) och en film som inte var i närheten så läbbig som jag trott tog jag mig igenom 154 minuter som en promenad i parken. I solnedgång. Med småtrötta kvittrande fåglar. Och sköna skor. Det var en smooooooth stund i biografen helt enkelt – även om jag flög ett par gånger och pulsen höjdes litegrann ibland. Konstigt vore väl annars? Det är ju ändå en rätt ryslig skräckfilm.

Det är samma folk bakom spakarna nu som i första The Conjuring, samma manusförfattare och James Wan regisserar. Stabil kille det där, han är väldans begåvad vad gäller att skapa en creepy stämning OCH han är duktig på personregi. Den stora anledningen till att The Conjuring 2 fungerar så pass bra som den ändå gör är nämligen skådespelarnas prestationer i kombination med välskrivna rollfigurer.

Vera Farmiga och Patrick Wilson spelar återigen huvudrollerna som paret Ed och Lorraine Warren som arbetar som medium/andeutrivare och den här gången får dom resa ända till en förort i norra London för att hjälpa familjen Hodgson där en av döttrarna, Janet, har blivit besatt av en demon. Janet spelas av Madison Wolfe och SOM jag tycker om henne! Hon är så himla mycket en ”vanlig tjej” och hon är otroligt bra på att visa känslor utan att det en endaste gång känns påklistrat, smörigt eller för mycket.

Det som gör att filmen är så himla lång är att det egentligen är två historier i en film. Dels får vi följa familjen Hodgsons öden och äventyr, rätt mycket innan Warrens kommer på besök och ganska mycket även med dom närvarande. Men första halvan av filmen handlar mycket om paret Warren hemma i USA och syner som Lorraine har som inkluderar en jävligt otäck demonnunna. Denna nunna ska naturligtvis få en egen spin-off-film så jag förstår varför den sidohistorien planteras rätt väl i den här filmen (du kan läsa mer om The Nun-filmen här).

Dagens film hade dock mått bra av en ansning i speltid, en trimning av berättandet, det hade den. Inte för att jag hade tråkigt, för det hade jag inte, men vissa scener kändes som upprepningar och vissa scener kändes för utdragna. Kanske är det petitesser i sammanhanget? Kanske är två timmar och fjorton minuter en vettig speltid för en vanlig skräckfilm?  Njaaaa….jag tycker nog inte det. Skräckfilmer och komedier håller mycket sällan för en speltid över två timmar.

Men scenografin är spektakulärt bra, effekterna är precis lagom och skådespelarna är som sagt oklanderliga. Så visst får filmen godkänt, så pass att jag säkerligen kommer se om den (när den kommer till Netflix). Om inte annat för att sy ihop början med slutet, för visst hör det ihop? Mysteriet med pojken med den randiga tröjan måste utredas men det får bli en annan dag.

Publicerat

THE NEON DEMON

Igår var vi sju hugade biobesökare som besökte Victoria för en lunchdejt med den 16-åriga modellwannaben Jesse (Elle Fanning) som flyttat till Los Angeles för att prova lyckan framför kameran. Hennes föräldrar är döda, säger hon. Jag har ingen aning om det är sant. Att räta ut frågetecken är inte denna films starka sida. Hon blir dock tillsagd av modellmamman (Christina Hendricks, som är med i blott EN scen i filmen) att ljuga. 19 år är hon. 19. Tjena.

Jesse hyr en sjabbigt motellrum av en testosteronaggro snubbe (Keanu Reeves, som är med i TVÅ scener i filmen) och hennes enda ”trygghet” är Dean (Karl Glusman), en ung kille med fotografdrömmar som är uppenbart förälskad i henne. Dom unga vackra kvinnorna hon träffar på jobben ser inte bara ut som skyltdockor, dom är ungefär lika djupa också. Plus att dom är missunnsamma och rent elaka. Härlig kombo.

Sminkösen Roby (Jena Malone) är den första tjej Jesse träffar på i L.A och hon är inte ”en av dom snygga” men hon har koll på sammanhangen, modellerna, fotograferna, hela det glamorösa livet.

Vid det här laget har jag sett alla filmer Nicolas Winding Refn regisserat. Pusher, Bleeder, Fear X, Pusher II, Pusher III, Bronson, Valhalla Rising, Drive, Only God Forgives och The Neon Demon.

Denne dansk gäckar mig. Är han ett geni eller en one-hit-wonder? Jag älskar Drive men medelbetyget för resten av hans filmer kommer knappt upp i en femma sammantaget (nåja, nu var jag lite uppkäftig men det är anmärkningsvärt många ettor bland dessa filmer).

The Neon Demon liknar Only God Forgives väldigt mycket i den suggestiva stämningen, färgerna, musiken – och den är fullsmockad med sekunder av tystnad mitt i dialoger (det jag försökte förklara i min Efterskalv-recension då det funkade så bra – där – men här blir det bara bajsnödigt pretentiöst).

På nåt sätt tycker jag The Neon Demon är en bättre film än Only God Forgives (jag vet att jag gett den sistnämnda för högt betyg, en omtitt bevisade det…). Den är konstigare och enklare på samma gång, den är djupare och ytligare samtidigt. Otroligt svårförklarat. Jag fattar bara inte varför Nicolas Winding Refn behöver göra filmen så….skum. Ett stort kattdjur mitt i alltihop. Varför? Och kannibalism? Say what?

Det är många tunna lättklädda/halvnakna/nakna kvinnokroppar i närbild, gärna duschandes i slowmotion eller insmetade i färg och jag känner att jag tittar på gubbsjuka fantasier i kombination med extrem koll på färg och form. För snyggt är det! Och knepigt! Och drömska scener som borde få David Lynch att klia sig i huvudet.

Att filmen både fick applåder samt buades ut på Cannesfestivalen förvånar mig inte.

 

Publicerat

ZOOTROPOLIS

Judy Hopps (Ginnifer Goodwin) må vara en liten kanin men hon har stora drömmar. Hon tänker bli polis när hon blir stor, den FÖRSTA kaninpolisen någonsin och hon struntar högaktningsfullt i att inte ens föräldrarna tror på henne – hon SKA bli polis!

Och skam den som ger sig. Trots vissa fysiska svårigheter att ta sig genom polisskolan så står hon där, på scenen, som en utexaminerad och fullfjädrad polis och längst fram sitter mamma och pappa kanin, lika förvånade som stolta. Femton års strävan och beslutsamhet för att komma in på skolan och ett jävlaranamma genom hela utbildningen visade sig dock vara peanuts när det kommer till arbetslivet för vilken polischef tar en liten kanin på allvar? Herregud, hon ser ju inte klok ut. Pytteliten och tjej! En polis ska väl vara stor och bred och typ varg eller noshörning eller nåt annat ballt djur?

Judy blir satt på världens jävla skitjobb men har den där härliga egenskapen att hon ger sig fan på att göra även detta så bra som hon bara kan. Då träffar hon på räven Nick (Jason Bateman) och hans elefantson i en glassaffär…

Punkt punkt punkt alltså. Precis. Resten får du se NÄR du ser filmen. Inte om, NÄR. Den här filmen SKA du nämligen se om du inte redan gjort den. Den kvalar in bland dom bästa Disney-filmerna någonsin, i alla fall i min bok, fan jag ÄLSKAR den här filmen. Alla animerade ögon, ryckningar, ljudet av små kaninnaglar mot hårda stengolv, varenda nanometer av varenda bildruta är perfektion och lägg då till en berättelse som inte sackar av mot slutet, som är rolig, mysig, knasig och jag vill bara high-fajva hela världen när jag ser Judy. Hon smittar av sig på mig och jag hoppas hon gör det på alla yngre filmtittare också.

Det är bara man själv som sätter sina gränser och ger man allt i alla lägen så ska det mycket till att man misslyckas. Tror du inte på mig? Se Zootropolis. Vet du att det stämmer men hamnar i svackor? Se Zootroplis. Skiter du i självhjälpsfloskler och bara vill se en galet underhållande film? Se Zootropolis.

När Steffo och jag pratade om Zootropolis i Snacka om films 40:e avsnitt hände nåt som ALDRIG HÄNT FÖRUT. Lyssna så får du höra vad 😉

Publicerat

SPECIAL CORRESPONDENTS

Det här är alltså en Netflix-originalfilm skriven och regisserad av Ricky Gervais och med honom även i den ena huvudrollen. Eric Bana har den andra. Bra duo!

Frank (Bana) är en journalist som kanske spetsar till verkligheten en aning för att få till en bra story. Och ljuger, hittar på och går över lik. Typ. Hans ljudtekniker Ian (Gervais) hänger mest bara med.

Frank har ett one night stand med en kvinna (Vera Farmiga) som visar sig vara Ians fru och samtidigt händer det grejer i Ecuador så dom behöver åka dit på uppdrag. Men kommer dom dit? Nixpix. Dom bygger upp nån slags fejkstudio på ett fik i Queens och låtsas vara i Sydamerika. Det går ju fint – ett tag.

Jag har inte så mycket vettigt att skriva om den här filmen och inte så mycket ovettigt heller. Det är en ”helt okej” film med allt vad det innebär av mellanmjölk och noll eftersmak. Samtidigt led jag inte under tiden. Det gick bra att se den utan att vare sig somna eller blir arg men nån prisvinnande recension kan jag inte prestera om den, det får nån annan göra.

JO! Nu kom jag på en grej i sista sekunden. EN scen gör mig redigt irriterad faktiskt och det är när Ians fru drar med sig Frank hem och Frank tittar på en hylla med Marvel-figurer och säger att han ser att hon är gift för ingen kvinna gillar såna leksaker. Idiot!

I avsnitt 39 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen OCH som slutlåt har vi Vera Farmigas fina lilla sång från filmen.

Publicerat

MONEY MONSTER

Lee Gates (George Clooney) är en TV-personlighet som leder ett program som heter Money Monster som handlar om finanser, aktiemarknaden, ja, ekonomi, typ, fast på ett superytligt amerikanske sätt. Han ger råd om köp och sälj till tonerna av tuff musik och grafiska effekter och Amerika lyssnar. Som person verkar han vara en buffel med ett ego stort som Vintergatan och producenten Patty (Julia Roberts) vänder ut och in på sig själv för att dels få programmet att flyta och dels slippa magsår. Ett nytt jobb på en annan TV-kanal ligger i pajpen men det är ingenting hon berättat för Lee om. Varför skulle hon? Som om han skulle bry sig?

Mitt under direktsändning dyker plötsligt en ung man upp i studion bärandes på ett par kartonger. Kyle Budwell (Jack O´Connell) har en liten annan agenda än en vanlig budkille skulle ha, han är nämligen en av alla som lyssnat på Lee´s råd och köpt aktier i ett bolag som i ett huj gått fullständigt bankrutt och nu är alla besparingarna borta. Han är vansinnig över vinster som storföretag gör på småfolkets bekostnad och han tycker att Lee bör ta ansvar för det han säger och gör. Att kidnappa honom i direktsändning och under pistolhot skulle alltså hjälpa tycker Kyle (som inte är den vassaste kniven i lådan för att uttrycka det diplomatiskt).

Jag tänker att manuset till Money Monster säkert är okej skrivet. Jag tänker att Jodie Foster antagligen gjort det hon kan som regissör. Jag tänker att George Clooney och Julia Roberts kan bibehålla sin levnadsstandard ett tag till i och med denna lönecheck men det är inga utmanande roller direkt. Agera med vänsterhanden klarar dom dock fint, båda lever på sina sympatiska anletsdrag och jag köper det. Jack O´Connell har visat världsklassform i flera filmer men här är det mycket grimaser och överspel. Kanske stod det i manus, kanske freebejsade han, I dunno. Jag vet bara att jag satt i biosalongen och försökte ta på vad tusan det är som gör att filmen känns banal. Skulle man analysera alla turer filmen presenterar skulle man säkert upptäcka hål i Marianergravensize, grejen är bara den att filmen är så smart klippt att man blir bortkollrad.

Jag blir som en av Money Monsters åskådare, jag litar på att det jag ser är bra/verkligt/sant och som TV-tittarna litar på Lee Gates så litar jag på Jodie Foster. Jag tror inte hon skulle göra nåt som är helt knas, hennes lägstanivå är hög, hon är smart. Men hur jag än tänker, betygsmässigt hamnar jag på en rätt svag men ändock trea. Filmen är tidsfördriv, inget mer än så.

I avsnitt 39 av Snacka om film lägger jag ut texten lite mer om filmen samtidigt som jag får leverans av veckans matkassar.

Publicerat

THE ANGRY BIRDS MOVIE

Det är klart som korvspad att jag har spelat spelet. Jag har spelat det så mycket så jag tvingade mig själv radera appen, jag fastnade liksom, dessa fåglar och grisar är helt klart beroendeframkallande. Sen började man se figurerna i leksaksaffärer, på T-shirts, på läskburkar och nu har filmen dykt upp på bio. Filmen! Går det verkligen att göra film av detta enkla spel, är det inte som att koka soppa på en väldigt liten och väldigt icke rostig spik? Blir det nån smak alls? Mitt svar på den frågan är:

JA DET BLIR DET!

Jag skrattade riktigt gott många gånger åt denna rediga knasfilm som bitvis är så oborstad och så politiskt inkorrekt att jag hoppas att skämten flyger över huvudet på dom minsta kidsen. Jag satt nästan och ålade i biofåtöljen när det dök upp skämt med sexuella anspelningar, kiss-och-bajs-skämt (fast mest kiss den här gången….HYSTERISK rolig scen by the way, den där med vatten/kissa väldigt länge/tvätta tungan!) och ja – faktiskt – även skämt med pedofilkaraktär.

Nu såg jag och filmspanargänget filmen med talad svensk text och många skämt blir uppenbart tokiga/feltolkade i översättningen MEN bortsett från det så störde inte språket speciellt mycket. Jag känner dock för att se om filmen på originalspråk för att ta reda på vad jag missat, för jag är övertygad om att det är en hel del.

Det är Fredde Granberg som gör rösten till den röde arge fågeln Red, Allan Svensson är Den Mäktiga (och brutalkissande) örnen, Jens Hulthén gör rollen som Bomb, den arga svarta fågeln som kan spränga sig själv och Nassim Al Fakir är Chuck – min FAVVO Chuck!

Jag tänkte när jag såg filmen att jag hade velat ha en såndär kamera som det ibland finns när man ser stora fotbollsmatcher, att man kan välja vilken av spelarna man vill fokusera på. Jag hade LÄTT sett bara Chuck! En strålande animerad karaktär – tydlig, udda och absolut skitrolig!!

Jag hade bestämt för mig att Angry Birds var ett spel konstruerat av svenskar men där hade jag fel, det är finskt. Det förklarar också alla finska namn i eftertexterna. Nån förklaring till varför jag tyckte att filmen var långt mycket roligare och bättre än jag på förhand trott kan jag dock inte ge. Jag är helt enkelt bara glatt överraskad och jag kommer definitivt se filmen igen.

Den är lite för utdragen på slutet för att nå det riktiga kanonbetyget men den trea jag tänkte ge den är efter några dagars funderande faktiskt för lågt. Stark trea eller svag fyra….vad får den? En FYRA såklart!

 

 

 

Det här var maj månad filmspanarfilm och det var Jennifer som valde den. Ett kul val tycker jag, modigt, inte alls självklart och jag måste passa på att säga t a c k för nu har jag sett ännu en film jag inte hade gått och sett av egen kraft och vilja. Här är kompisarnas tankar om filmen:
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird

 

Publicerat

LONDON HAS FALLEN

Precis när Star Wars: The Force Awakens hade premiär dök det upp en app som man kunde använda på sina egna filmer för att få det att se ut som att det sprängdes och hade sig. Att se London has fallen är som att se en långfilmsvariant av denna app i kombination med en mobilfilmad turistpromenad genom London.

Okej, det är nååågot överdrivet men det är fanimej inga häpnadsväckande effekter filmen bjussar på. Det är aldrig några närbilder utan kameran zoomar ut ordentligt när broar och byggnader sprängs, vilket gör app-känslan ännu mer påtaglig. Vilken någorlunda teknikintresserad fjortis som helst hade kunnat göra den här filmen. Budgeten har (antar jag) mest gått till Gerard Butler, Aaron Eckhart och Morgan Freemans löner för utan dom – ingen film. Å andra sidan, det blev ingen höjdare även MED dom.

Filmen är ospännande, ocharmig och fjuttig och det hjälper inte att det trummas på med överdriven musik och en hes-skrikande Gerard Butler som tar i från tårna för att få oss – och USA´s president – att förstå allvaret i manus. Att stoppa in superfloskeln med en höggravid fästmö som går hemma och väntar och som trots att shit goes down och att hon inte kan kontakta den blivande pappan är heeelt kolugn…..ääääääääh, kom igen! Spräng Big Ben hur mycket ni vill, det kan inte bli mer overkligt än så!

I avsnitt 36 av podcasten Snacka om film går jag och Steffo loss i diskussioner kring denna film. Så kan det gå när man inte tycker lika.

 

Publicerat

HOW TO BE SINGLE

Amerikanska filmer som går ut på att meningen med en kvinnas varande på jorden är att träffa en man att gifta sig med går det 11,5 på ett dussin av. Puuh vilken jobbig meningsbyggnad det blev där men ja, du fattar säkert vad jag menar.

Tvåsamhet är grejen och den ENDA grejen dessutom. Allt en kvinna gör, vad hon har på sig, utbildar sig till, dricker på krogen, säger till sina vänner, allt grundar sig i att hon ska träffa ”den rätte”, gifta sig, skaffa barn, hus, hund, hela det köret. Och visst, det vore väl toppen alltihop om det visade sig att den rätte faktiskt ÄR den rätte och inte bara nån random dude som dök upp i rättan tid och typ ”dög tillräckligt”. Jag får nämligen ofta känslan av att den där drömmen om Mr Right får sig en törn eftersom även män är mänskliga väsen som har fel och brister. Kvinnor däremot får inte ha sånt. Fel och brister alltså. I alla fall inte i amerikanska filmer.

How to be single avfärdade jag länge som en i mängden av dessa letande-efter-den-rätte-filmer men med facit i hand måste jag erkänna att jag hade lite fel. Även om filmen kryllar av floskler och hollywoodlösningar på både det ena och det andra är andemeningen ändå att det är okej att vara singel, att det tjänar ett syfte att faktiskt hitta sig själv – också – och inte bara en snubbe.

Lucy (Alison Brie) har gjort nåt dataprogram som räknat ut hur hon ska kunna träffa den rätte på nätet och hon har valt ut en strategisk bar i vilken hon har alla sina dejter. Bartendern Tom (Anders Holm, denna mystiska skådis från bla The Intern) verkar lagom nöjd med det. Robin (Rebel Wilson) festar, dansar, super och kör bortamatcher som om det inte fanns nån morgondag, vilket det faktiskt inte verkar finnas för henne då hon uppenbarligen kan komma och gå som hon vill på sitt receptionistjobb på en advokatfirma.

På samma advokatfirma börjar Alice (Dakota Johnson) som har en ”paus” från sin kille  Josh (Nicholas Braun) då dom ska se om dom saknar varandra eller inte. Robin tar med Alice ut i partyvimlet och det dröjer inte så länge innan hon slutat sakna Josh. Tror hon. Eller inte.

Alice syster Meg (Leslie Mann) jobbar som förlossningsläkare och försöker trycka undan sin längtan efter barn. Hon är singel och ”lite till åren”, det börjar bli bråttom om det ska gå vägen. I samma veva som hon bestämmer sig för en insemination möter hon Ken (Jake Lacy), en kille som är sådär skönt bombsäker på sin kärlek till Meg och vägrar ge upp trots att Meg är superskeptisk, taskig och allmänt dum i huvvet.

Jag hade en rätt trevlig stund i sällskap av den här filmen. Den förändrar inte min världsbild på nåt sätt MEN den var inte fullt så korkad som jag hade trott. Dessutom måste jag slå ett slag för Jason Mantzoukas som på senare tid blivit något av en birollernas mästare och som lyser så fort han är i bild.

 

Publicerat

TEAM FOXCATCHER

Jag tyckte väldigt mycket om Foxcatcher, filmen som kom 2014 och som handlade om den excentriske brottartränaren Jan du Pont (Steve Carell) och hans förhållande med sina brottaradepter David Schultz (Mark Ruffalo) och hans bror Mark (Channing Tatum).

Team Foxcatcher är en dokumentärfilm som gräver sig ner ytterligare i den bizarre du Pont-mannens liv och det blir tämligen närgånget faktiskt. Många autentiska filmsnuttar och bilder hjälper till att bygga pusslet och kanske komma med en förklaring till hur ”sagan” om träningsanläggningen/atletboendet Foxcatcher kunde sluta som den gjorde, med att Jan de Pont blev en mördare och en av USA´s mest framgångsrika brottare togs av daga.

Det första som slår mig när jag ser den här filmen är hur extremt porträttlikt Steve Carell och Mark Ruffalo gestaltade sina verkliga förlagor. Har man inte superkoll på Jan du Pont och ser Carell med jättesnoken på film kan man lätt se det som ”Steve Carell med lösnäsa” men närå, i Foxcatcher ser han precis ut som Jan du Pont gjorde i verkligheten.

Det andra som slår mig är att det är otäcka bilder och föga smickrande personliga filmer regissören Jon Greenhalgh fått tag på. Som när du Pont hanterar en k-pist från sitt eget fönster till synes utan att ha den minsta kontroll, alltså det är läbbigt. Lägger man sedan till att han var paranoid och inbillad maktfullkomlig med alla sina pengar och inflytande, han var inte en man att leka med.

En KLART sevärd dokumentär, även om man inte gillar brottning.

[Filmen finns på Netflix]

 

Publicerat

CRIMINAL

För ungefär tre år sedan fick jag nog av stök, bråk och att bli kallad både det ena och det andra. Jag satte helt enkelt ner foten och lovade mig själv att aldrig snudda vid Heron Citys golv igen.

Löftet var lätt att hålla, otroligt lätt faktiskt. Det är ofta det när bägaren runnit över. Åren har gått och jag har inte haft anledning att ens fundera på ett besök där i krokarna – inte förrän nu.

Igår hade Criminal Sverigepremiär. Det här är en film vars reklamkampanj jag följt på Instagram och jag hade byggt upp en rejäl pepp, så rejäl att när premiärdagen kom och det visade sig att filmbolaget/distributören/SF kanske inte trott helhjärtat på den utan lagt premiären på Filmstaden Heron City kl 21.05 på salong 18 – och ENBART där och då – ja, vad tusan skulle jag göra, det var ju bara att ta på sig kevlarvästen och åka till Skärholmen.

Visningen visade sig gå alldeles utmärkt och vi tjugotalet hugade Kevin Costner-fans föll in i nåt slags unisont skäms-mys-skratt när Costner fick gå bananas i sin roll som psykopat-kåkfararen Jericho som utan fungerande stamceller i frontalloben var den perfekta patienten när den mördade CIA-agenten (Ryan Reynolds) minne behövde en ny bärare. Läkaren (Tommy Lee Jones) gjorde sitt bästa under operationen som visade sig vara rätt lyckad. Minnena fördes över och jakten på en väska full med pengar och en mystisk holländare kunde fortsätta. Han fick lite andra minnen på köpet också, larmkoden till hemmet, känslan av en hand som smeker frugans (Gal Gadot) ben och synen av dottern Emmas hår som behöver borstas. Bland annat.

Det är ingen lätt match att bedöma den här filmen. Den pendlar mellan det djupaste djup och det högsta av berg och allt där emellan. Gary Oldman spelar CIA-chef Quaker Wells och det är en roll som kräver just det som många av hans senaste roller krävt: ett ENORMT överspel. Nu är Oldman en skådespelare som är stabil ÄVEN när han spelar över MEN det blir lite FÖR mycket av det goda här i vissa scener. Ryan Reynolds är inte med i många minuter, han känns mest som ett affischnamn.

Gal Gadot gör sin roll som agent-änka så bra som man kan begära och Michael Pitt har den otacksamma rollen av att spela holländaren Jan Stroop som dyker in i filmen utan nån direkt förklaring annat än att han är eftersökt inte enbart av CIA utan även av Xavier Heimdahl (Jordi Mollà), en man med noll procent verklighetsförankring, storhetsvansinne och som teatraliskt förkunnar sin vision om att krossa samtliga världens regeringar på högljudd spanskbruten engelska.

Min egen största behållning av filmen är dock Kevin Costner som utstöter nån form av argt brunst-stön så fort nåt går honom emot, vilket är rätt ofta. Han är stenhård och totalt empatistörd, ger folk stryk helt oprovocerat, sådär som man nästan inte sett på film sen actionfilmerna på 80-talet och det känns som att han njuter av att spela rollen. Det är ett våldsamt anger management han pysslar med.

Plotholes finns, många och rejält stora och betygsmässigt hamnar manuset på en svag tvåa. Men….en handfull riktigt bra scener, superbra musik och en glänsande Costner med stort ärr i bakhuvudet lyfter filmen så pass att den till slut hamnar på en svag trea. Det kommer dock dröja minst tre år innan jag åker till Heron igen. Hela stället ger mig ågren.

(Filmens absolut bästa låt och kanske bästa scen innefattar Late night (Solomun remix) med Foals och en diggande Costner i en stulen blå van. Här finns smakprov på låten, Spotify har den inte. Än. Men den finns att köpa på Itunes. Väl investerade 12 kronor.)

Publicerat

GET A JOB

När de sena 80-talisterna och 90-talisterna ska ut på arbetsmarknaden kan man hålla sig för skratt. Det här är kidsen som fick applåder när dom lyckades gå på toa själva, som satts på pidestal och kallats för prinsar och prinsessor och som så fort dom fått mer än godkänt på ett prov vill ha betalt – och får det.

Detta är inte mina cyniska ord, det är filmens. Den här filmen handlar alltså om att få ett jobb, eller bli av med ett och söka nya, eller ha såna höga tankar om sig själv att man inte fattar arbetsgivare som tackar nej. Jag tycker premissen låter rätt kul, en komedi om jobbsökande och med två unga klippor som Anna Kendrick och Miles Teller i huvudrollerna och det kändes värt att hyra den för 39 spänn på Itunes. Med facit i hand, haha, nääääää, den är inte värd dom pengarna. En tia kanske, max!

Filmen har så många problem att jag knappt ids lista dom men jag kan droppa dom fem största.

* Anna Kendrick har en alldeles för liten roll. Hoppas hon fick rejält betalt för att sätta sin nuna på den här affischen.
* Bryan Cranston har en alldeles för stor. Roll. Alltså.
* Christopher Mintz-Plasse är med. Överskattad tjomme det där.
* Detta jävla fokus på boffande!
* Det kaskadkräks, dricks hjortsperma, kiss-expoderas… Om jag säger såhär, i rätt sorts film kan dessa ingredienser fungera som något form av ”komiskt mervärde” men Get a job är inte den sortens film.

Nä. Den här filmen var inte alls som jag trodde. Riktigt rutten faktiskt.