Kategori: 2016

Publicerat

CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR

Det här är den tredje filmen där Captain America är huvudperson och den trettonde filmen i Marvel Cinematic Universe. Första filmen var riktigt bra, andra var i mina ögon kanske den bästa Marvel-filmen hittills så självklart är det med vissa förväntningar jag sätter mig på en av dom hårda stolarna på Park för att avnjuta pressvisningen av denna film.

Mentalt var jag superpepp och jag hade laddat med kaffe, rejält med kaffe faktiskt. Det jag inte förberett var att kropp och knopp skulle vara såpass avdomnad efter en långhelg i Malmö med minimalt med sömn, maximalt med skratt och en hel massa skrikande och hejande på den handbollsspelande sonen och hans lag, jag var under vissa perioder så pass väck i hjärnan att jag faktiskt kände att jag inte riktigt hängde med i svängarna trots att jag var vaken.

För det händer en hel del i den här filmen. Tempot är högt från början till slut, speltiden är i sammanhanget rätt normala 147 minuter (men det ÄR bra långt alltså) och det är DRÖSVIS med superhjältar som ska få plats. Varför filmens titel är förknippad med just Captain America förstår jag inte riktigt, den kunde precis lika gärna ha hetat Avengers 3.

Det är snyggt – såklart, det är skön humor – såklart, det är karismatiska skådespelare i samtliga roller utom en, den kanske viktigaste i just denna film, huvudrollen. Jag tycker väldigt mycket om tjommigheten, jag tycker om känslan, jag tycker om samspelet. Det jag inte tycker om (och som det känns att jag påpekar i ALLA filmer av denna sort) är att slagsmålsscenerna är alldeles på tok för utdragna. Jag fattar inte vem som har glädje av att se minuterna rinna iväg och det slåss, sparkas och kastas runt personer hit och dit tillsynes inte till någon nytta.

Filmen är dock underhållande och mysig, ett måste för alla som tycker om Marvel-världen. Sen kan jag ju erkänna att en omtitt kommer vara nödvändig för att jag ska känna att jag tagit till mig filmen på rätt sätt men jag känner mig tämligen säker på betyget. En stabil trea får det bli, den kan inte mäta sig med Captain America: Winter Soldier men är hästlängder bättre än Batman v Superman.

I avsnitt 34 av podcasten Snacka om film pratar både jag och Steffo om våra tankar kring denna film.

Publicerat

MISCONDUCT

Typiskt. Det är kvinnorna i den här filmen som gör dom bästa skådespelarinsatserna men syns dom på affischen? Självklart icke. Men jag ska försöka ta det från början.

Denning, den stenrika ägaren av ett läkemedelsföretag (spelad av Anthony Hopkins, 79 år) har en blond söt flickvän vid namn Emily  (Malin Åkerman, 38 år). Inget konstigt med det. Ska bara ta en paus och kräkas lite nu. Strax tillbaka.

Hej. Sådärja. Okej då kör vi. Juristen Ben (Josh Duhamel) håller på att medvetet jobba ihjäl sig och man kan anta att det beror på dels att han vill klättra på karriärsstegen och dels för att han inte vill vara hemma hos frun Charlotte (Alice Eve), för dom verkar ha allt annat än lajbans tillsammans. Bens chef (Al Pacino) är urtypen av en skrupellös advokathöjdare med uppspärrade ögon och svindyra gadgets och han bryr sig inte så mycket om sina anställda OM det inte är så att dom kan inbringa en galet massa pengar. Och det kan Ben. Han kan nämligen sätta dit läkemedelssnubben Denning med hjälp av inside information han fått av sin före detta flickvän. Ja precis. Det är Emily. Det är film, allt är så jävla enkelt då.

Men hur enkelt det än är och hur mycket man än köper vissa glapp i manus så får det tamejfan inte bli dumt – och det blir det här. Jättedumt. Jag är bara så förtjust i denna genre, vill så gärna att det ska bli sådär vibrerande härligt smart spännande som rättegångsthrillers kan vara men nej….nej nej nej….den här filmen är inget av detta.

Det som räddar filmen från det allra lägsta betyget är Malin Åkerman som gör sin sexiga blondin skönt sliskig och Alice Eve vars blick är så jävla läbbig!

Publicerat

THE FINEST HOURS

Det skulle vara så enkelt att skriva långt och raljerande, ja, till och med humoristiskt om dagens film. En katastroffilm till havs baserad på en verklig händelse men som är så jävla dum att om den vore baserad på sanningen så handlar den bara om en bunt imbecilla män med en jävla tur, helt enkelt.

Jag kan köpa mycket när jag tittar på film, logiska luckor och regelrätta fel, jag hackar i mig det mesta om jag tror på ramhandlingen och får en bra känsla för filmen som helhet. Min gräns går vid regelrätta dumheter och den här filmen bjussar på ett pärlband av sådana som jag helt enkelt förväntas svälja. Som ostron. Ruttna sådana.

Jag kan några exempel. Bernie (Chris Pine) och tre av hans närmaste arbetskamrater är ”hjältarna”, dom ska trotsa stormen och rädda (typ) 32 man på en större båt, fast ute på havet. Det är iskallt, alltså vinter, ändå är det bara en av dessa fyra män som har mössa. En av snubbarna tycker dessutom att det är en bra idé att stå i ett hål i fören med underkroppen inuti båten och överkroppen ovan. Det blåser satan, vågorna är höga och slår in över båten heeelaheeeela tiden, ändå står han där och liksom ”trotsar” helvetet – fast han inte behöver! Han kan vara I båten om han vill, i torrt och tryggt förvar. Men nä. Logiken säger att han borde ha frusit ihjäl efter en timme därframme.

Båten ja. En räddningsbåt. Bernie sitter inne i båten och styr. Det finns dörrar att stänga om sig men nej, låt dom vara öppna för allt i världen. Låt vågorna, det iskalla saltvattnet, skölja in i båten fast ni inte behöver. Mysigt att vara genomblöt och nedkyld. Jättesmart. Men det är klart, ni vet bäst, ni jobbar ju med sånt här. Detsamma gäller när ni ska tuffa er igenom dom GIGANTISKA vågorna. Ni kör rätt in i vågorna, vågorna sköljer över båten, ni är UNDER vattnet med hela båten i flera scener och det iskalla vintervattnet tar sig in överallt på båten MEN ni härligt modiga mösslösa män, era hår är alldeles torra!

Orkar inte mer, orkar verkligen inte! Det här är Disney-bjäfs när det är som allra mest hjärndött. Buuu!

Jag yppar nästan inte ett ord om den här filmen i avsnitt 33 av Snacka om film men Steffo säger desto mer (han tyckte om den). Jag bet mig i tungan så det försvann stora sjok.

Publicerat

EDDIE THE EAGLE

Fan vad jag gillar människor som inte är riktigt som alla andra! Det jag gillar snäppet ännu mer är kombinationen av udda personligheter som snöar in på något smalt och speciellt och sen slår sig blodiga för att nå målet med det dom gör – och lyckas! Erfarenheten säger mig att ger man 100% så blir det bra, det kan inte bli nåt annat samtidigt som jag får lite kräk i munnen av ordspråket ”det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl”. Alla med ett uns tävlingsinstinkt i kroppen vet ju att det inte är sant, samtidigt, återigen, har man gett 100% kan man å andra sidan inte skylla på nåt även om man kommer sist.

Filmen Eddie The Eagle handlar om den mjölkdrickande mannen med flaskbottsglasögonen vid namn Michael ”Eddie” Edwards (Taron Egerton) som redan i unga år drömde om att ta sig till Olympiska Spelen, det var egentligen egalt i vilken gren. Idrottsgrenen ”Hålla andan under vatten” var han en klippa på som barn, sen försökte han med stavhopp och alla möjliga (och omöjliga) grejer – till föräldrarnas förtret, oro och förundran. Detta OS alltså… Vilket tjatande!

Det Eddie har är en mamma som får Tjuren Ferdinands mor att kännas ADHD-hispig, hon är ko-lugn (ha!) och stöttande, vägrar falla in i pappans ifrågasättande och det känns som han till och med skäms för sin son. Ungen är ju så jäkla konstig! Och han skulle ju bli murare som far sin!

Eddie börjar åka slalom och lyckas ta sig in i skidlandslaget med en hårsmån. Anledningen till att den brittiska olympiska kommittén inte lät honom åka till OS var (i alla fall i denna filmens värld) att han inte var tillräckligt säljbar som person sett till sponsorer och dylikt. Om denna del av historien stämmer eller inte törs jag inte säga men dom där kostymklädda gubbtjuvarna är verkligen sjukt otrevliga. Bajsmänniskor.

Nåja. Eddie är inte killen som ger upp. Tvärtom. Motgångar verkar funka som bensin för grabben och han får den lysande idén att börja med… BACKHOPPNING! Storbritannien hade inte deltagit i OS i backhoppning sedan 1920-talet – var det inte dags nu?

Jag tycker oftast väldigt mycket om denna typer av filmer. Sportfilmer med en solklar underdog, ball musik, kämpaglöd, nån peppande side-kick (som i detta fall spelas av en störtskön Hugh Jackman) och en lugnande vetskap om att det blir ett gott slut. Här kan man dessutom plussa på med en massa najs 80-talskänsla eftersom filmen utspelar sig runt Calgary-OS 1988 och det var grymt att höra ”Two tribes” med Frankie goes to Hollywood samtidigt som Eddie släpper taget om sittbänken på 70-meters-backen.

Vi var fyra personer i biosalongen när jag såg den här filmen och det blev rätt dammigt där på slutet, tårarna rann längs mina kinder. Det jag ville säga med att vi var fyra pers var att det LÄT som om fler än jag grät. Filmen funkade alltså på fler än det gråtmilda känslofluffet som är undertecknad (även om det kanske inte går att göra nån klinisk studie enbart på denna lilla folksamling). Men en stabil, snyggt gjort film är det absolut och Taron Egerton är bra lik verklighetens Eddie, han petar upp glasögonen på näsan med en lätthet, det är som om han aldrig gjort annat.

Jag tror banne mig det här är en film jag vill se om. Snart.

Tips!
Kolla in coola filmrecensenten Jonna när hon inför filmens premiär fick åka till Holmenkollen och prova backhoppning – OCH träffa Hugh Jackman på riktigt nära håll! KLICKA HÄR!!! 7,5 minut störtskön underhållning!

.

Jag pratar om den här filmen i avsnitt 32 av Snacka om film.

Publicerat

BECK – SISTA DAGEN

Martin Beck (Peter Haber) har fått nog och i den sista filmen för året tänker han lämna in sin avskedsansökan.

Han droppar informationen muntligt för den nya polischefen Mats Hedvall (Niklas Engdahl) men hinner inte säga upp sig i skrift innan han får en otäck polisskjutning på halsen.

Det finns en hel del som är sevärt och bra med den här filmen. Simon J. Berger som kepsprydd pistolinnehavare till exempel och Kristofer Hivju fortsätter att dominera auraligan.

På minussidan finns dock en tokjävladum scen som jag faktiskt inte förstår varför den ens fick vara med. Poliserna letar efter någon och tror sig ha fått honom på bild på övervakningskamera vid en bensinstation. Polisen Oskar pratar med kassörskan. Hon ”kände igen bilen för att hennes mamma har en likadan”. Polisen frågar om han ”bara handlade” och kassörskan svarar: ”Ja, en kaffe och en Daim”. ”Betalade han med kort?” frågar polisen Jenny och kassörskan svarar: ”Nej, kontant. Men jag har kvittot. ”

Så tar hon fram kvittot som hon då uppenbarligen och av någon helt obegriplig anledning sparat och haft liggande bredvid sig på disken sen igår kväll. VARFÖRDÅ? Vilken butik sparar ett kontantkvitto då en kund köpt en kaffe och en Daim? Jag fattar faktiskt inte och jag fattar inte att någon i själva produktionen kunde säga ”app app, det räcker att du säker nej, kontant. Sluta där. Say no more.”

Well, bortsett från lite dumskallighet och en del överspel på vissa håll så är det en fullt godkänd Beckfilm. Underhållande under åttiofem minuter och snyggt korsklippt. Och ja, jag längtar efter fler filmer, det gör jag.

Publicerat

DJUNGELBOKEN (IMAX 3D)

Rudyard Kipling skrev The Jungle Book 1894. Om han var före sin tid, en smart businessman eller bara red på en räkmacka förtäljer inte historien men redan året därpå kom han ut med uppföljaren (med det fullkomligt utflippade och jättekonstiga namnet *obs! ironi*) The Second Jungle Book.

Sagan om den lilla människovalpen Mowgli och hans äventyr bland stockar, lianer och vilda djur i den indiska djungeln har lästs av många generationer och redan 1942 kom den första spelfilmen, nominerad till fyra Oscars men vann inte någon. 1967 kom Disneys tecknade version av filmen och utan att ha läst böckerna så känns dagens film mer som en remake av den tecknade filmen än som en adaption av boken. Flera av låtarna från Disneyfilmen har till och med återanvänts i denna film, en film som i Jon Favreaus händer blivit ett datoranimerat CGI-spektakel av sällan skådat slag.

Alltså, missförstå mig rätt här, filmen är otroooooooligt snyggt gjort. Alltså otroooooooligt! Alla dessa djur, alla dessa pälsar i närbild. Pälsar som ju inte finns på riktigt men som är så verkliga att jag nästan blir förbannad. Dom indiska vilda djuren pratar av nån anledning felfri engelska allihop –  ett mindfuck man helst ska undvika att tänka på om man ska få nån behållning av filmen – men det är fint på nåt sätt tycker jag, munnarna rör sig helt perfekt (såklart) och ja, jag tror på att dom kan prata, jag köper det.

Jag tycker Neel Sethi som Mowgli är ett rackarns obehagligt litet barn. Han kommer inte hamna på någon av mina mer positiva listor över barnskådespelare MEN ett plus ska grabben ha och det är att han trots allt agerat mot och med INGENTING genom hela filmen. Han kan inte ha gjort annat än travat runt på en green screen-inspelning och försökt agerat som om det var helt naturligt att prata med kryss och pilar. Så jag känner mig lite taskig som dissar honom men likväl, även om han klär i knutna röda underbyxor och påminner om den tecknade Mowgli så utstrålar han nåt obehagligt.

Jag tycker det bästa med filmen är dom små grejerna som händer liksom i periferin. Den lilla sköldpaddan i slutet till exempel, den som fastnar mellan två boksidor. Jon Favreau känns som en man som inte struntar i det andra skulle kalla petitesser och det gillar jag. Jag gillar dom där konstiga djuren också, dom där med mössliknande ansiktena, oproportionerligt stora öron och knepigt smala fågelben. Vetetusan vad dom heter, jag är inte så bra på djur, men söta var dom.

Den här filmen har biopremiär idag och har 11-års åldersgräns. Ett tips till alla föräldrar med små barn, även om kidsen får gå i målsmans sällskap så är detta ingen film för dom riktigt små knattarna. Det är många högljudda och spännande actionscener, det är ond bråd död och faktiskt lite läskigt ibland. Att det är så pass verkligt gjort gör att det kan vara svårt att vifta bort detta med att det ”bara är en film”.

Upplevelsen av IMAX-salongen i Filmstaden Scandinavia:
Den här gången hade jag perfekt plats, mitt i mittenraden mitt i salongen. Jag hade linser i ögonen istället för glasögon på och 3D-glasögonen var sprillans nya och fräscha. Ändå….ändå…..ÄNDÅ var det en värdelös 3D-upplevelse. Rörde jag huvudet det allra minsta blev halva duken suddig och sista halvtimmen fick jag kisa för att ögonen skulle orka med och för att försöka hjälpa konturerna på traven. Vilka konturer förresten?  Den där glasklara bilden som presenteras i reklam-förfilmen har jag hittills inte sett en enda sekund av i dom vanliga filmerna (varken i denna eller i Star Wars: The Force Awakens).

Helt ärligt, jag orkar inte ens vara arg. Jag känner mig mest besviken och blåst på konfekten. Skitsalong! Jag kommer att ge IMAX:en EN chans till då jag vill se en icke-3D-film i den salongen, men 3D-filmer behöver jag inte se vare sig där eller någon annanstans. Trams! Bläk!

Publicerat

HUSH

Nu ska vi se.

Home invasion-filmer. Är det läskigt?
Japp.

.
Home invasion-filmer där hemmet är långt ut i skogen utan grannar i absolut närhet, det då, är det läbbans?
Jomen!

.
Home invasion-filmer som utspelar sig i ett öde hus i skogen och  där mördaren hux flux står utanför ett fönster och tittar in?
Ja.

.

Home invasion-filmer som utspelar sig i ett öde hus i skogen och  där mördaren hux flux står utanför ett fönster och tittar in och har en VIT MASK för ansiktet?
Va? Skojar du? Klart det är otäckt! Vita mask-mördare är det värsta som finns!

.

Home invasion-filmer som utspelar sig i ett öde hus i skogen och där mördaren hux flux står utanför ett fönster, tittar in och har en VIT MASK för ansiktet OCH där den kvinnliga huvudpersonen är heeeeelt ensam i huset?
Jaaaa. Men suck, ta i då! Kom med nåt ÄNNU värre!

.

Home invasion-filmer som utspelar sig i ett öde hus i skogen och  där mördaren hux flux står utanför ett fönster, tittar in, har en VIT MASK för ansiktet och där den kvinnliga huvudpersonen är heeeeelt ensam i huset OCH hon är dessutom DÖV!
LÄGG AV! Satan va creepy!

Ja, precis. Det är Hush. En tämligen creepy film faktiskt.

Och den finns på Netflix!

Publicerat

BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE

Sällan har jag varit mindre pepp på en superhjältefilm än på Batman V Superman.

Skyltdockan Henry Cavill var aurafattig redan i Man of steel och nu ska han alltså dela screentime med en skådespelare som – diplomatiskt sett – ligger ganska långt ner på min favvoskala. Dom trailers som pumpats ut kan dessutom få en likvaka att kännas som paaaaartttteeeeeyyyyy. Det är mörkt, det är dystert, det är gravallvarligt och filmen som helhet är precis likadan. Det här handlar nämligen om två superhjältar som inte kan stava till självdistans och ironi.

Zack Snyder är en filmskapare som älskar slowmotion. Han använder sig av slowmotionscener till och med mer än John Woo gör och han känns ändå nästan besatt av fenomenet. Zack Snyder är också en filmskapare som inte direkt är känd för sina filmiska kvinnoporträtt – och så även här. Det finns tre kvinnoroller i filmen, Lois Lane (Amy Adams) som skriker ”Claaaaark, Claaaaark!” i falsett hela tiden, Diana Prince/Wonder Woman (Gal Gadot) introduceras och pidestalquinnan, mamman, Martha Kent (Diane Lane).

Tänk att superhjältar var så himla beroende av sina kvinnor! Det kunde man inte tro. Mamma Marthas blotta förnamn lyckas ensam förena Batman och Superman så att dom slutar misshandla varann och istället blir såta vänner, Wonder Woman hjälper grabbarna genom att kicka ass (och CGI-troll) och Lois Lane är en omhändertagande kvarleva från 50-talet, en menlös karaktär som hade kunnat skrivas ut ur manus utan att nån hade saknat henne.

För övrigt var det härligt att se Jeremy Irons igen (som whiskydrickande Alfred) och Jesse Eisenberg spelar Lex Luthor men ändå inte. Han spelar egentligen ”bara” Jesse Eisenberg och det funkar inte här. Lägg till att filmen är en halvtimme för lång, att actionscenerna må vara snygga men dom är samtidigt sjukt utdragna och att filmen slutar exakt två sekunder för sent.

Nu låter det som att det bara KRYLLAR av minus i filmen och ja, jag ser mest bara minus faktiskt. MEN, det finns ett STORT plus och det är ett plus som gör mig jätteglad och superförvånad samtidigt. Plusset heter Ben Affleck! Han är perfekt som Batman! Helt perfekt!

Sammantaget är det här en fullständigt onödig film att se om man inte är ett fan av superhjältar. Det är mycket som är larvigt, mycket som är dumt och det blir problematiskt att göra en sånhär mörk film med 11-årsgräns. När folk (föräldrar) blir skjutna på mycket nära håll utan att det syns mer än att ett pärlhalsband går sönder (I SLOWMOTION!) samtidigt som Batman bultar folk till höger och vänster och det är inte direkt barnvänliga knytnävsslag det där. Det krockar lite för mig.

Jag hade hellre sett att dom gjort en fullt-ut-15-årsfilm av det hela, en allvarsam film med Deadpool-våld, blod och skit. I och med den här filmen har fler ”polare” i Justice League introducerats och nu är det väl bara att vänta på nästa film. För det är lika klart att det blir fler filmer som att jag kommer se även dessa. Oavsett betyg på den här.

Publicerat

HOME INVASION

Här är det ord och inga visor. Två minuter och trettio sekunder in i filmen har ramhandlingen etablerats, en person är dödad och maskerade män har – brutalt – gjort inbrott i en villa där en kvinna och hennes son bor. Tyvärr ackompanjerades allt detta av billig TV-filmsmusik MEN jag beslutade mig för att inte döma ut filmen på förhand. Jag har min nya 25-minutersregel att hänvisa till om det blir för B det här, samtidigt, den har nåt som får mig intresserad. Kan det möjligen vara dom där maskerna? Vad ÄR det med masker som är så himla intressant?

Den kvinnliga huvudrollen spelas av Spieces-läckerbiten och van Damme-sidekicken (i Maximum Risk) Natasha Henstridge och hon står även som producent för filmen. Asch alltså, det bådar inte gott va? Jag får känslan av att hon har lite fuck-you-pengar på banken som hon kan sätta sprätt på samtidigt som hon behöver ett jobb och fördomssirenen som sitter på min hjässa snurrar, blinkar och låter som värsta hesa Fredrik. Snälla snälla film, överbevisa mig, få mig att känna mig som en idiot! Jag skulle tycka det var så himla härligt.

Den billiga TV-filmsmusiken fortsätter samtidigt som jag förstår att sonen inte är en son utan en styvson och att mamman (styvmamman) Chloe kanskekanskekanske inte gift sig med sin man om han inte vore så sprängrik. Det är i alla fall vad styvsonen tror. Han gillar alltså inte sin ”nya mamma” nämnvärt.

På IMDb kan man läsa en hel del matnyttigt om skådespelare, bland annat roliga/smarta/finurliga citat som dom sagt under sina karriärer. Detta är ett citat från  Natasha Henstridge: ”I was about 12 years old when I started getting boobs. I never tried to hide them because I started to realize the power I had with them.”

Filmens andra huvudroll spelas av hunken från Speed 2 Jason Patric och citatet från honom får mig att undra om han är jättenöjd med valet att göra dagens film. ”I’m willing to take less money and fourth billing and do interesting roles. I hate putting limitations on myself. I don’t set out to sell popcorn or make money for the major studios. What I’d like is for my work to have meaning.”

Om jag hade funnits med på IMDb hade du kunnat läsa detta citat från mig:
”Livet är alldeles för kort för att titta på rutten film, ändå envisas jag med att göra just det. Jag är dumihelajävlahuvet.”


Publicerat

MARTHA & NIKI

”Jag skulle vilja krypa ner i en tunna och sitta där och gråta en halvtimme….”

Det var mina första ord till filmspanarvännen Sofia när månadens filmspanarfilm Martha & Niki precis tagit slut. Ögonen var alldeles tåriga, jag hade skrattat så mycket att mungiporna inte ville trilla ner i normalläge, jag kände mig jättetrött och alldeles upprymd samtidigt och i hjärttrakten kände jag något som påminde starkt om….lycka.

Hela jag, både till själ och hjärta, var hundraprocentigt investerad i filmen från den första långa scenen som börjar med en konfrencier som ropar ”Är ni redo för lite hiphop?” och vi får se duon Martha Nabwire och Niki Tsappos dansa loss till hög skön hip-hop-musik i Solnahallen till filmens allra sista scen när tjejerna vunnit VM-plaketten, åkt på salsa-sällskapsresa med danssugna svennar till Kuba, battlat i Brooklyn, dömt danstävling i Tjeckien, pratat allvar i Johannesburg, lett workshop i Soweto och glidit ifrån varandra till den enes sorg och den andras frihetskänsla.

Regissören Tora Mkandawire Mårtens gör nåt jättespännande med den här filmen, hon vågar börja i dur och sluta i moll. Eller…hon börjar i euforiskt tok-dur, faktiskt! Fullt ös med svincool dans, glädje, en värld som låg öppen framför Marthas och Nikis fötter och sen sänks tempot gradvis för att sluta längst inne i en imaginär tygpåse som försluts i och med eftertexterna och i påsen samlas alla tjejernas känslor OCH alla mina och nu svämmar ögonen över igen. Känner mig sådär gladledsen. Och det går inte över. Satan vilken filmisk upplevelse!

Den första filmen från 2016 som får en fullpoängare!

Se. Den. Här. Filmen.

.

.

 

 

 

Tack Fredrik för att du valde just denna film i lördags!

Nu återstår att se vad mina filmspanarkollegor skriver om filmen. Här är Sofias och Fredriks recensioner.

Publicerat

BECK – VÄGS ÄNDE

Nu har den andra filmen med den nya polisen i Beck-gänget, Steinar Hovland (Kristofer Hivju), haft premiär på C More så vad är det att vänta på? Bara att titta, fundera och skriva av sig.

Den förra filmen – Steinar – var en riktig höjdare i Beck-sammanhang tycker jag. En otroligt fräsch ”nystart” om man nu kan kalla den 32:a filmen i en serie som en sådan. Det här är alltså film nummer 33 och ja….vad ska man säga… Här bjuds man på en fruktsallad med ekologiska bananer, kiwi och – såklart – ett gäng mosiga jordgubbar, såna som alltid finns i pappaskarna under det övre perfekta bärlagret.

Det här är en såndär film som Beck-belackarna skrockande kan säga ”vad var det jag sa” om dom tittar på den. Allt mindre bra finns med. Scener där skådisarna läser innantill, ett manus som uppenbara ”verklighetsfel” (som tex att det är föga troligt att han som dör i början av filmen har en son som heter Rocco) och en twist som blir en ”twist” eftersom allt som händer är så himla uppenbart.

Det finns dock en hel del plus med filmen – också. Kristofer Hivju fortsätter leverera som Steinar, Martin Beck har fått en egen sidohistoria, nån form av stillastående ”romans” som jag känner att jag bryr mig om och även Oskar (Måns Nathanaelsson) har relationsproblem.

Kvinnokaraktärerna blir för övrigt färre och färre och svagare och svagare och jag tycker det är synd att två så bra skådespelare som Anna Asp (som Jenny) och Elmira Arikan (som Ayda) inte används mer än dom gör. Lo Kauppi som Steinars ex-fru Ulrika har en ganska enahanda (och yttepytteliten) roll men hon gör vad hon kan med den.

Det är i ärlighetens namn ingen stark trea jag ger den här filmen MEN den får en trea. Den är helt klart godkänd som 90-minuter underhållning OM man har som grundinställning att man gillar Beck-filmer. Har man inte det så finns det ingen anledning att se film 33.

Filmitch har också sett denna film.

 

Publicerat

BECK – STEINAR

Det är himla coolt det här! I förra filmen Gunvald dog Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) och det fanns en viss tveksamhet hos mig hur Beck-filmerna skulle kännas utan honom. Han har på många sätt varit reagensen i hela serien, dom tämligen bleka kollegorna kan spegla sig i honom, stöta sig med honom, dras till honom eller avsky honom men han har alltid stått där i mitten med sin beiga blottarrock och svurit sig blå.

I och med denna film, den 32:a i ordningen, börjar en ny era i Beck-serien. Så känns det i alla fall nu när filmen Steinar precis är sedd. Gunvald Larsson ersätts av en kollega från Oslo-polisen, Steinar Hovland (Kristofer Hivju), en trebarnsfar med två yngre barn och fru i Oslo och en tonårsdotter på glid i Stockholm som han har tillsammans med ex-frun. En förflyttning till den svenska huvudstaden gör det möjligt för honom att vara en mer närvarande pappa, att hjälpa exet och att ha bättre koll på dottern. Självklart förstår man att det finns en hel del att hämta i denna bihistoria. Samtidigt hittas ett lik i en nedbrunnen husvagn på en campingplats avsedd för samhällets mer utslagna individer.

Steinar alltså. Här är rollfiguren som gör att jag tror på ett ytterligare liv för Beck-filmerna efter dom ytterligare två som redan spelats in (Vid vägs ände finns redan att se på C More och Sista dagen kommer 2 april). Han är cool och varm och bullrig samtidigt som han är minst lika stenhård som Gunvald. Han är dessutom intelligent på ett sätt man aldrig kunde anklaga Gunvald för att vara. Streetsmart OCH klipsk – samtidigt.

Manuset är skrivet av Josefin Johansson – en rookie i Beck-sammanhang – och det visade sig vara en FULLTRÄFF! Det enda filmmanus hon skrivit förut är Unga Sophie Bell och utan att ha sett den känns det inte riktigt som att filmerna hör hemma i samma genre. Nej, Josefins manus känns fräscht, hon har lyckas vrida samtliga inblandade rollfigurer ett kvarts varv mot normalt, till och med grannen bjussar på en anekdot man inte riktigt var beredd på.

Så jag klappar händerna rätt så frenetiskt faktiskt, det här var mycket bra! Ett stort kliv framåt och ett bevis för att långt ifrån alla förändringar är till det sämre.

Vill du höra mig plussa Steinar ännu mer? Lyssna på avsnitt 27 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

DEADPOOL (IMAX)

Det är nåt visst med att se filmer på IMAX, på riktig IMAX, utomlands. Även om det finns dårar även där som smaskar och kollar mobiltelefoner, ja det finns ännu större idioter faktiskt, galenpannorna som bestämt att det ska säljas NACHOS med köttfärs och stark salsasås i biografkiosken – varmt såklart och stinky som ett helvete! – men på nåt sätt är det enklare att tänka bort snicksnackande när det inte är ens modersmål.

Jag var alltså i London förra veckan och när jag såg att Deadpool fortfarande gick på IMAX:en tog det inte många sekunder innan jag valde bort filmer som Grimsby och Secret in their eyes. Jag gillar ju den där jättebiografen och jag gillar den ännu mer när jag slipper 3D.

Deadpool i jätteformat var verkligen en maffig upplevelse, jag tror dock att den är sevärd även när den går att streama i mobilen om ett halvår, man kommer fokusera på lite olika saker bara. Filmen är rolig. Den är knäpp. Den är finurlig som tusan (bara förtexterna gjort mig alldeles upprymd) och den är blodig. Jag vet att många jämför den med Kick-ass och jag kan förstå jämförelsen men Deadpool är ändå en helt annan grej. En alldeles egen seriehjälteknasbollgenre med ett djup och en svärta som kanske endast kan jämföras med Daredevil och humorn endast med Ant-man på speed.

För här går det undan, det gäller att hänga med och även om jag tyckte jag gjorde det så var det nog ett och annat fiffigt skämt som flög över mitt huvud. Det kryllar nämligen av dom. Manuset är smart och rappt, Ryan Reynolds kämpar på och lyckas faktiskt göra sin Wade Wilson aka Deadpool till en mänsklig komplex figur, snabb i käften, kaxig, charmig och samtidigt…ledsen.

Årets hittills bästa MARVEL-film är det i alla fall. Vadå, är det den första? Hahaha, ja…må så vara, men det är inte den sista. Jag tror dock att den kommer vara den roligaste även när året ska sammanfattas.

Publicerat

HAIL, CAESAR!

Jag har en stark tro på bröderna Coen. Jag tycker om dom som filmskapare  – inbillar jag mig. Det känns liksom så, att dom är högpresterande, att filmerna dom gjort har passat mig som handen i handsken, att medelbetyget är högt. Men man behöver inte vara Janne Josefsson för  att spräcka den illusionen, det räcker med att gå igenom bloggen för att se att väldigt få av deras filmer fått högsta betyg och att ännu färre av filmerna som fått bra betyg faktiskt klarar en omtitt utan att känslan för filmen sänkts rejält. Och nu snackar vi REJÄLT.

När det gäller dagens film hade jag faktiskt sett trailern – men utan ljud. Det visade sig vara ett redigt mindfuck då jag inbillade mig att filmen var en musikal! Trailern ser nämligen ut som en sådan, en sång-och-dansfilm av härligt gammaldags märke. Men närå, det var en ”vanlig” film, dock med EN musikalscen som var så SJUKT bra att det är det enda jag egentligen minns av filmen. Channing Tatum alltså. Vilken klippa!

Hail, Ceasar är för övrigt något så udda som en påkostat hafsverk. Det känns som ett pärlband av mer eller mindre lyckade scener som Coen-bröderna på ett ganska krystat sätt lyckats få ihop. Antagligen har dom en baktanke med det hela, det går säkert att analysera ända in på molekylnivå vem Caesar, Jesus och filmbolagshöjdaren ska symbolisera, men jag känner att filmen inte direkt lockar mig till hjärngympa. Det är inte Mullholland Drive vi snackar om här, eller Enemy, näe, den här filmen presenteras som en bagatell och då behandlar jag den som en sådan.

Jag hade inga direkta förväntningar på filmen och känner mig således inte speciellt besviken, jag sitter mer här med en känsla av förvåning. Bröderna Coen. Kan dom inte göra nåt mer intressant än….detta? Och Jonah Hill på affischen? Hur många sekunder var han med i filmen? En talroll som bjussade på en HEL mening! Så okej att alla dessa stora skådespelarfejs är med i filmen men det är inga magnifika biroller, hostar man riskerar man att missa flera av dom helt. Josh Brolin är rätt träig i huvudrollen, George Clooney klär i rollen som Caesar och Scarlett Johansson är sur. Den enda som är värd biljettpriset är Channing Tatum!

.

.

.

Hail, Caesar blev månadens filmspanarfilm för att Carl valde den och vi var en stor samling filmbloggare som möttes upp på Saga 1 för en lördagsmatiné, sköna fåtöljer men obehagligt lite benplats. Här är kompisarnas tankar om filmen:
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps Filmrevyer
Jojjenito

Publicerat

THE FOREST

När man har som nyårslöfte att gå mindre på bio och infinner sig på en biograf för tredje gången på en vecka ja, då känner man sig rätt misslyckad ÄVEN om veckans tidigare biobesök visat sig vara exemplariska både vad gäller film och publik. Men ingen lycka varar för evigt.

Visningen av månades filmspanarfilm, skräckfilmen The Forest, visade sig nämligen bli precis så piss-och-skitstörig som dom flesta biobesök varit senaste åren och som alltså är anledningen till mitt nyårslöfte in the first place.

Jag ska försöka att inte fokusera min recension på dessa rövhattar som sitter med mobilerna i högsta högg genom i princip i hela filmen, som pratar med sitt sällskap i normal samtalston genom i princip hela filmen och som ihärdigt försöker ”slå in ett paket” med (vad det lät som) en tom chipspåse genom hela filmen, för att inte tala om idioten som (lät det som) satt och slog med en enkrona på armstödet genom en del av filmen eller att det projicerades dels en grön och dels en gulorange ruta på duken från projektorrummet. Det sista tämligen irriterande eftersom stora delar av filmen utspelade sig nattetid.

Men att tro att man kan stå över dessa störningmoment och se filmen enbart för vad den är…det GÅR INTE! Jag kan det inte i alla fall. Det finns inte en enda film som vinner på att ses ihop med respektlösa scumbags. Men. Så. Nog rantat om detta. Nu till filmen.

Jag hade inga förhoppningar om att filmen skulle förändra mitt liv, ens att den skulle vara speciellt bra MEN då den kändes mest intressant av veckans premiärfilmer så valde jag den. En skräckfilm som utspelar sig i en japansk skog dit invånare går som vill ta sitt liv, kan den vara helt värdelös? Nej, det kunde den inte. Inte helt värdelös. Det är nämligen en tvillingfilm och tvillingfilmer gillar jag allt som oftast.

Sara (Natalie Dormer) bor i USA med sin pojkvän medans tvillingsystern Jess (Natalie Dormer) flyttat till Tokyo för att jobba som lärare. Men systern är försvunnen efter en utflykt i Aokigaharaskogen som är belägen nordväst om berget Fuji, en plats som inte enbart besöks av självmordsbenägna personer utan som även enligt japansk mytologi kryllar av demoner. Sara hoppar på flyget till Japan för att försöka hitta sin syster för även om japanska myndigheter slutar leta efter 48 timmar då dom ”räknar med” att personen lyckats ta sitt liv om den inte kommit tillbaka så känner hon i kroppen att tvillingsystern lever.

Ett plus kan man ge The Forest och det är att filmen lyckas med sina jumpscares. Jag hoppade och flaxade med armarna flera gånger och jag tycker det är rätt härligt med den där skrämselhickan man får i hjärtat av att sitthoppa en halvmeter. Men därifrån till att säga att filmen är bra är steget långt. Jag tyckte om hur Natalie Dormer lyckades göra systrarna rätt olika (inte bara med olika sminkningar) men jag tycker inte hon är en….solid….skådespelare. Hon har inte så värst många uttryckssätt så hon har inget annat val än att överanvända dom hon har. Det funkar bättre i Game of Thrones än här om man så säger.

Jag säger helt enkelt NJA till filmen, NEJ till att se film på Filmstaden Sergel och JA till filmspanarträffar.

 

 

 

Vi var inte så många filmspanare som såg filmen men några tappra var det. Här är deras tankar om filmen.

The Nerd Bird
Jojjenito
Har du inte sett den?