Skräckfilmssöndag: SCARE CAMPAIGN (2016)

Det här med pranks verkar ju vara modernt men för egen del fattar jag ingenting av dess storhet. Att skrämma folk från vettet av till synes ingen annan anledning än ”underhållning för stunden” är för mig obegripligt. Det är nåt med det där att göra sig lustig på andras bekostnad som stör mig. Antagligen för att det är för banalt. Det är helt enkelt ett jävla sätt att rikta nån slags komikerspotlight på sig själv (som prankare) när det enda det egentligen syftar till är att utnyttja någon annans goda minne och känsloliv.

Dagens film, den australienska skräckfilmen Scare Campaign handlar om just precis det. Att pranka folk, att skrämma skiten ur dom och att filma eländet samtidigt. För att det ”är kul”. För att det är ”bra TV”. Jag blir tokig. Samtidigt, jag TYCKER att det är läskigt och jag har inga problem med att sätta mig själv in i dom utsattas ställe. Kanske är det därför jag inte kan se filmens komiska sidor, något jag inser att den har men som sagt, jag skrattar inte.

Scare Campaign är alltså namnet på TV-showen, en populär sådan som dragit tittare i många år. Men med ökad konkurrens i samma liga behöver programmet utvecklas, stramas till, göras ÄNNU mer edgy och eftersom money talks och tittare räknas är det bara att dra åt snaran och göra pranksen ännu mer utstuderade, det är ju det som krävs.

Jag måste erkänna att jag hoppade till ett ANTAL gånger under den här tittningen. Det är liksom jump-scare-fest för hela slanten och lika tröttsamt som det kan kännas, lika effektivt är det för blodtrycket. Så som skräckfilm funkar den även om jag retar mig på premissen som sådan. Det är ju liksom två helt skilda frågor.

Filmen är skriven och regisserad av bröderna Cameron och Colin Cairnes och det är deras andra gemensamma långfilm. Den första, 100 Bloody Acres (2012) verkar vara en film i samma anda.

Nästa vecka reser vi från Australien till en annan del av världen. Här kan du se vilka filmer och länder temat tagit sig till hittills.

Skräckfilmssöndag: HUSET (2016)

Huset känns som urtypen av en ”man tager vad man haver-skräckis”, i alla fall i nordisk bemärkelse. Det är vinter, det är kallt och urrigt, det är kargt, sparsamt med ljus och det är säkert jätteexotiskt – om man är till exempel amerikan, asiat eller sydeuropé.

Filmen handlar om Jurgen och Andreas, två tyska soldater som tar norrmannen Max till fånga. Det är andra världskriget, Norge är ockuperat av tyskarna och bara DÄR är grundpremissen läbbig. Sen att dom dessutom väljer att låsa in Max i ett ödsligt hus mitt ute i skogen gör ju inte saken bättre. Eller sämre. I huset finns åtminstone värme vad det verkar, maten står och puttrar på spisen och Jurgen och Andreas tycker dom hittat ett smultronställe. Men om maten håller på att lagas bor det kanske någon där? Eller?

Det är rätt bra atmosfär i filmen som sagt, det ligger en viss spänning i luften när man börjar fundera på vem – eller vad – som befinner sig i huset men jag tycker inte riktigt premisserna håller för en långfilm. En femton minuter lång kortfilm, absolut, men det blir lite utdraget det här. Jag hade dock inte tråkigt när jag såg filmen, det saknades bara ”det” för ett högre betyg.

Nästa söndag dyker det upp en ny skräckfilm här på bloggen. Ingen norsk dock.

Skräckfilmssöndag: WICHITA (2016)

Inte sedan Tommy Wiseaus uppsyn i The Room har en skådespelare och en film gett mig samma klåda innanför huden. Här heter rollfiguren Jeb och skådespelaren Trevor Peterson. Jag avskyr den jäveln och jag avskyr varenda bildruta i den här förbannade filmen.

Uselt manus, värdelös regi, hemsk ljussättning, ful scenografi, allt, alltså ALLT gör mig sjukt irriterad. VARFÖR I HELA HELVETE HYRDE JAG DENNA FILM PÅ ITUNES? 49 SPÄNN! 49!!!! Maken till ovärd utgift alltså. Jag hoppas att jag slipper se Trevor Petersons skådespelande fejs så länge jag lever. Han är creepy på ett dåligt sätt. Han ser inte frisk ut. Han utstrålar obehandlad urinvägsinfektion, rödkål och silverfiskar i kalsongerna. Och filmen är så dålig så dålig så dålig att jag får ont i lederna.

Hoppas på bättre tur nästa söndag.

Skräckfilmssöndag: SHELLEY (2016)

En dansk Rosemary´s baby, så skulle man kunna beskriva Shelley i något förenklade ordalag.

Filmen handlar om paret Louise (Ellen Dorrit Petersen) och Kasper (Peter Christoffersen) som bor tillsammans i ett enkelt hur långt ute i den danska spenaten. Dom försöker leva självförsörjande och har inte ens el i stugan. Deras största önskan är att bli föräldrar, något som är en omöjlighet då Louise fått en sent missfall och efter det fått komplikationer och tvingats operera bort livmodern. Den dödfödda dottern klarade 24 veckor i magen innan Louise var tvungen att föda fram henne bara för att direkt begrava henne.

Den unga rumänska (och enligt IMDb hushållerskan) Elena (Cosmina Stratan) reser till paret i Danmark för att föda deras barn och här kan jag erkänna att jag blir lite bortkollrad i manuset, ja, det blir jag. Hur och varför är för mig oklart men äsch, man kan inte få allt här i livet.

Elena är hur som helst gravid och hon känner hela tiden att något är fel. Hon går på koll hos barnmorskan som hela tiden bedyrar att Louise känslor är fel, att barnet mår bra och att allt är normalt. Men nej, Elenas graviditet är inte normal, det är en SKRÄCKFILM vi pratar om här.

För att vara en skräckis så är Shelley en diskbänksrealistisk sådan, det är inga storvulna effekter eller blodiga klafsscener. Det här är smygande skräck och effekterna är sparsmakande men funktionella. Jag gillade filmen, jag tyckte om den smutsiga känslan och preggoskräckisar ÄR alltid otäcka tycker jag, det är nämligen inte så svårt att leva sig in i situationen och känna rädslan över att barnet i magen är något annat än ”bara” en liten bebis…

I skräckfilmsavsnittet nummer 112 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen. Här kan du lyssna på avsnittet. Nästa söndag kommer en ny skräckfilm här på bloggen.

HUNDRAETTÅRINGEN SOM SMET FRÅN NOTAN OCH FÖRSVANN

Det här är en film som självklart aldrig hade blivit gjord om inte Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann hade blivit en sån formidabel succé. Men som så många gånger förut är ett framkrystat uppföljarmanus inte den bästa huvudkudden för ännu en framgång Jag hoppas att sagan om Robert Gustafsson i gammelgubbemaskering är slut nu och jag hoppas det för samtliga inblandades skull.

Jaaaa……visst, jag är cynisk nog för att förstå att vissa personers bankkonton har mått jättebra av den här filmen men räcker det? Är det anledning nog?

Filmen finns att se på C More. Som tur är finns det MASSOR med andra filmer att se där – också! Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

CARRIE PILBY

Carrie är 19 men beter sig som 27 eller 12. Hennes åldersmässigt ojämna personlighet är dock fullt förståelig eftersom hon hoppat över fyra klasser i skolan, för ett år sedan tog examen från Harvard, bor ensam pga pappans flytt till London, mamman dog när hon var 12 och hon är en extremt osäker ung vuxen med egentligen noll koll på det mesta utom det man kan läsa sig till i böcker.

Pappan (Gabriel Byrne) är orolig för sin dotter men har ändå svårt att ta sig från London till New York (av en anledning som sedan droppas i filmen) och han har inte bara ordnat en jättefin lägenhet till henne (givetvis med öppen spis och allt), han har även sett till att hon går till en terapeut (Nathan Lane) samt får jobb som korrekturläsare av domar på ett advokatkontor.

Terapeuten försöker få henne på fötter på alla sätt som går men kläcker till slut idén med en bucket list och den funkar. Carrie går med på att beta av den och försöker göra allt som står på bästa sätt. Skaffa ett husdjur. Gå på en dejt. Läsa om din favoritbok.

Carrie spelas av Bel Powley, tjejen från The diary of a teenage girl och jag tycker hon spelar sin roll mycket bra. Att hon pendlar mellan att vara en jobbig jävel och en smart ung kvinna kan kännas lite schizat men det är ju precis det hon är och ska vara. Männen i filmen är antingen äldre och trygga eller yngre, ganska snygga och stöpta antingen i hipstermallen eller smartisfacket. Den unga Professor Harrison till exempel (spelas av Colin O´Donoghue) har mjuk rundhalsad kashmirtröja och Måns Zelmerlöw-kroppsspråk och det finns antagligen ingen intelligent hormonstinn 19-årig tjej i världen som kan värja sig mot någon som honom. Perfekt skriven rollfigur alltså.

Det här är en film som med sina 98 minuter rinner iväg i ett skönt tempo. Att filmen utspelar sig i ett höstmysigt New York gör inte saken sämre direkt. Jag längtar tillbaka dit, jag längtar efter stickad halsduk, sparka löv i Central Park och dricka varm dryck i fluffig soffa med tvåhandsfattning, uppdragna ben och mörkhårig snubbe bredvid mig som citerar Keats och Rousseau.

Den här filmen finns att se på Netflix och jag fick den som ett mejlat tips från Moya. Fler filmtips som jag fått från henne, sett och skrivit om kan du se här.

MIKE AND DAVE NEED WEDDING DATES

Okej. Det finns filmtitlar och så finns det filmtitlar. Personligen tycker jag att en filmtitel ska vara just en titel, nåt klatschigt, nåt inbjudande, nåt som gör sig bra i snygga typsnitt på posters, inte en innehållsförteckning.

Filmen Mike and Dave need wedding dates handlar om precis just det och titeln är således inte missvisande men det är så båååååring. Hade den hetat något annat hade den antagligen hamnat i min fast lane vad gäller att se filmjäkeln men nu….ja….den kändes sisådär helt enkelt.

Hur kan en film som Mike and Dave need wedding dates kännas sisådär kanske du undrar? Med skådespelare som Zac Efron, Anna Kendrik, Aubrey Plaza och Adam Devine i huvudrollerna, hallååååå personaaaaaalen, det finns absolut ingenting att ogilla där. Det är faktiskt bara titeln som får mig att känna så och nu när jag sett filmen tycker jag titeln är om möjligt ännu sämre. Det här är nämligen en riktigt kul film! Det är en lyckad komedi på många sätt och jag hoppas den når fram till sina rätta tittare oavsett vad den heter.

Skådiskvartetten filmen kretsar kring är klockrena alla fyra och det är extra fint att få se Kumail Nanjani (från The Big Sick) i rollen som massören Keanu. 98 minuter försvann i ett HUJ och jag kanske inte gapflabbade oavbrutet men jag fnissade till en hel del gånger. Inombords.

Den här filmen kan du se på C More ända till 14 juli 2018!  Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Skräckfilmsveckan: BEWARE THE SLENDERMAN


Den 31 maj 2014 gick tre 12-åriga tjejer, tre bästisar, en promenad i skogen. Platsen var Waukesha, Wisconsin, USA. Bara två av flickorna kom ut ur skogen. Den tredje hade lämnats att dö där bland träden, knivhuggen 19 gånger av sina allra bästa vänner. Orsak: flickorna upplevde att dom var tvungna. Slenderman hade tvingat dom, annars skulle alla deras nära och kära dö.

Slenderman (eller Slender Man, det är lite olika om det särskrivs eller inte) är en så kallad ”creepypasta”, en form av vandringssägen kan man säga, en legend kanske till och med? Han skapades som en internetmeme av Eric Knudsen 2009 och har sedan dess ”synts till” på mängder av platser. Ett tips om du blir nyfiken är att kolla in fenomenet på youtube, det finns mycket, MYCKET, att se där (i skrivande stund 3,2 miljoner resultat). Men nu tillbaka till filmen.

Den här dokumentären är alltså tänkt att gräva i historien om dessa två flickor och försöka hitta en förklaring till att det kunde gå så jävla fel. En ganska viktig del av detta är att den stackars knivskurna flickan faktiskt inte dog och att tjejerna alltså inte är mördare i egentlig mening även om det var kanske mer tur än skicklighet. Men, ingenting i dokumentären belyser offret, ingen i hennes familj kommer till tals och jag känner att det hade behövts för att på riktigt förstå djupet och eländet i allt som hänt. Att intervjua förövarnas mammor är också intressant men en två timmar lång dokumentär som inte tar upp åtminstone lite av alla sidor känns som ett hafsverk.

Att filmen dessutom är klantigt klippt, att den bitvis saknar flow och att den är alldeles för lång är andra problem. Det är synd tycker jag, det hade ju kunnat bli en tajt och spännande 80-90-minutersdokumentär av det här.

Laddar Sofia och Johan upp ännu ett inlägg idag? Det är klart! Sofia har sett Indisious Chapter 3 och Johan var sett…denna film!

Skräckfilmsveckan: UNDER THE SHADOW

Jag behövde bara se fem sekunder av trailern till Under the shadow (på svenska ibland titulerad ”I skuggan” ibland ”Under skugga” men då jag inte ser något av det i skrift på IMDb kör jag på originalet) så var jag säker på att jag ville ha med den här filmen i Skräckfilmsveckan.

Filmen utspelar sig nämligen i Teheran 1988 och bara DÄR är den helt udda mot alla andra skräckfilmer jag sett. Manusförfattaren och regissören Babak Anvari är brittisk-iranier och filmen är en samproduktion mellan Storbrittanien, Jordan, Qatar och Iran och språket i filmen är persiska. Vad finns det att inte säga ja tack till med detta? Vad det än blir så är det nånting helt annat än Hollywood, i alla fall på pappret.

Kriget mellan Iran och Irak pågick mellan 1980 och 1988 i krigets slutskede sker ett otal brutala bombningar åt båda håll. Shideh (Narges Rashidi) var politisk aktiv i krigets början och nu när kriget förhoppningsvis går mot sitt slut drömmer hon om att kunna ta upp sina studier igen. Men hon får nej, det finns ingen chans i världen att hon kommer bli godkänd som student efter ”det hon gjort” och hon tvingas väldigt besviket ta till sig informationen.

Shideh bor med sin man och sin lilla dotter Dorsa (Avin Manshadi) och när maken (som jobbar som läkare) får sin årliga inkallelseorder är det bara att acceptera faktum. Det är andra som är herrar över deras liv, det finns ingenting – ingenting – dom kan göra för att ändra på det. Maken ger sig iväg till Elam, mitt i striderna och Shideh blir ensam med Dorsa som drömmer mardrömmar och kissar i sängen. Hon är rädd för djinner.

Djinner är ”av Gud skapade ökenandar” och beskrivs i Koranen som ”en rökfri eldsflamma” och Shideh försöker förklara för Dorsa att det är sagor påhittade av vuxna för att skrämma barn. Men Dorsa tror inte på det, det är hennes killkompisar som berättar historierna och som även ger henne katthår och andra grejer som skydd mot andarna och som den skräckfilm detta ändå är så är det ingen spoiler att mamma Shideh till slut måste acceptera att dom där djinner-andarna kanske inte är enbart sagor ändå.

Babak Anvari vann en BAFTA tidigare i år, för ”Outstanding Debut by a British Writer, Director or Producer”, tillsammans med filmens övriga producenter och filmen/dess skådespelare har vunnit inte mindre än sjutton priser runt om i världen. Välförtjänt må jag säga. Riktigt bra FILM, inte ”bara” skräckfilm.

Vad Johan och Sofia skriver om idag kan du se om du klickar på deras namn. Spännande läsning utlovas!
Blir du nyfiken på filmen jag skrev om idag så finns den att hyra på Itunes  OCH – inte att förglömma – den finns även på Netflix! Den svenska titeln är Under skuggan.

Skräckfilmsveckan: CARNAGE PARK


Årets skräckfilmsvecka kör igång i min soffa.

Det är en söndageftermiddag som-vilken-som-helst, jag har bestämt mig för att skräckactionfilmen Carnage Park ska bli film nummer ett och jag passar på att äta lite mat samtidigt. Oxfilépasta närmare bestämt. Alltså, det är nåt speciellt det där med att äta kött när man tittar på skräckfilm, det funkar inte för mig. Jag mår illa även om filmen jag ser inte är speciellt otäck eller ens (till en början) blodig. Köttbitarna växer i munnen och jag har två val. Sluta äta eller pausa filmen. Jag väljer det förstnämnda, skadan är liksom redan skedd.

Carnage Park nominerades i tre kategorier till iHorror Awards 2017, Bästa skräckfilm, Bästa regi (Michael Keating) och Bästa Kvinnliga Skådespelare i en skräckfilm (Ashley Bell). Det blev ingen vinst men ser man sig slagen av Don´t breathe, James Wan för The Conjuring 2 och Mary Elizabeth Winstead i 10 Cloverfield Lane så kanske man inte bör vara så ledsen. 2016 var helt klart ett riktigt starkt skräckfilmsår.

Carnage Park utspelar sig 1978 och handlar om två bankrånare som tagit en kvinna som gisslan och som hamnar mitt ute i ingenting där en psykiskt sjuk krigsveteran med seriemördarlook (spelad av Pat Healy) sköter biffen på sitt alldeles egna vis.

I filmens början står det att det är en sann historia men att namnen på alla inblandade har ändrats. Jag har försökt ta reda på sanningshalten i detta men inte hittat någon information alls, således är detta i min värld fejk. Å andra sidan spelar det ingen större roll för filmens skull om historien är sann eller inte, den är ändå filmad som en typ av ”Tarantino-saga” med ett slags sandigt sepiafilter över sig. Inte alls helt oävet, i alla fall inte till en början.

Det är gritty, det är blodigt, det är spagettivästerntypsnitt i förtexterna och Ennio Morricone-wannabe-musik och det är inget snack om var den 26-årige regissören Michael Keating hämtat sin inspiration ifrån. Precis. Tarantino. Sam Peckinpah. Grindhouse. Motorsågsmassakern. Inget fel i det men det resulterar heller inte i något nytt under solen.

Helt okej under filmens gång men ingenting som fastnar vare sig på näthinnan eller i magen. Inte ens oxfilébitarna fastnade, dom hamnade i sopen. Att jag aldrig lär mig. Dagens filmtips blir alltså: ÄT INTE KÖTTBASERAD MAT NÄR DU KOLLAR SKRÄCKFILM.

Blir du nyfiken på filmen så finns den att hyra på Itunes för endast 19 kr.
Hoppa nu över till Johan och Sofia för att läsa om vilja otäcka filmer dom skrivit om idag. Johan skriver om något riktigt spännande och Sofia skriver om Last Shift
Imorgon dyker en ny skräckis upp här på bloggen precis som det kommer göra varje dag heeeela veckan lång.

ON THE MILKY ROAD

Jag undrar om jag var en svettig balkanmusiker i mitt förra liv? Det är nåt med den musiken som gör mig alldeles upprymd. Jag känner mig liksom…hemma. Den känslan kan vara bra att ha som grund om man ska ta sig igenom On the milky road utan någon form av men, det här är nämligen inte en film som kommer falla alla i smaken MEN, som sagt, har du en förkärlek för balkanmusik OCH för filmer där man aldrig kan veta vad man ska få se i nästa scen, ja DÅ är den här filmen något för dig!

En pilgrimsfalk som dansar, gäss i grupp som badar i blod, en liten fundersam åsna, krig, bomber och granater, en klocka som skär upp folk, kor som ska mjölkas, polka-dot-klänningar, shots, ormar som dricker mjölk, djupa urringningar, ett avskjutet öra och den übervackra Monica Bellucci i allsköns klänningar och mer eller mindre knasiga scener.

I filmens början står det att den är ”baserad på tre sanna historier och många många fantasier” och det sistnämnda är svårt att inte se. Hela filmen känns som Emir Kusturicas våta dröm efter att få spela med och mot just Monica Bellucci och han ska definitivt ha cred för att han lyckades dra det här projektet i mål.

Som en febrig resa mellan dröm, verklighet och ren saga, så skulle jag vilja beskriva filmen och den funkar stenhårt på mig. Jag satt och njöt och fnissade och förundrades över allt KNAS jag fick se och det är så uppfriskande med den här typen av film som egentligen saknar givna ramar, som spelar sitt eget spel utan Hollywoodregler eller andra måsten. Jag gillar det skarpt. Det var som att få en riktig energibomb rätt in i magen.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och det var inte alls meningen att jag skulle göra det, jag hade valt bort den helt. Men, jag fick ett ryck och bytte salong och det visade sig vara ett lyckokast!

AMERICAN HONEY

Andrea Arnold är en filmregissör som alltid är intressant tycker jag. Hon har gjort fyra långfilmer såhär långt, Red Road (bra), Fish Tank (mästerlig), Wuthering Heights (njä) och dagens film American Honey. Jag har alltså inga superförväntningar på filmen men ser ändå fram emot att ta mig an den, så mycket man nu kan se fram emot en tretimmarsfilm som handlar om tidningsförsäljande typ-white-trash-ungdomar som gökar och krökar.

Star (Sasha Lane) är en tjej i 17-20-årsåldern (lite oklart för mig) som bor hemma hos sin mamma. På dagarna tar hon hand om sina småsyskon och hon gör det så pass helhjärtat att man nästan kan tro att det är hennes egna barn. Och det är också så Star lägger fram det till sin mamma när hon fått jobb som ambulerande tidningsförsäljare och ska flytta, att ”det är inte mina ungar, du får ta hand om dom själv nu”.

Star sprang nämligen på Jake (Shia LaBeouf) på Walmart. Dom tittade på varandra, eller titta är kanske ett understatement. Dom STIRRADE på varandra, det var rejält heta blickar det där och hon är tonåring, han känns betydligt äldre och ändå är det HAN som börjar dansa på varubandet så att butikspersonalen får tillkalla vakter. Detta händer till tonerna av Rihannas ”We found love in a hopeless place” och vad kan vara mer hopplöst än Wallmart? Kön till soppköket kanske?

Det här är en sån film som INUTI MIG signalerar domedagsprofetia, en film som jag känner inte kan sluta bra men utan att spoila för mycket kan ju även jag ha fel ibland. Jag tänker att det är Andrea Arnolds kanske främsta egenskap som filmskapare, hennes fingertoppskänsla där hon kan få oss som tittar att balansera mellan hopp och förtvivlan, mellan tragik och framtidstro, mellan önskan att lita på människor och besvikelsen när mattan rycks bort under fötterna. På det sättet är American Honey väldigt lik Fish Tank och detta är ett stort plus i min bok.

Det här är helt klart en BRA film, en sevärd film och en film som förtjänar en stark trea men inte mer än så.

 

PET

Seth (Dominic Monaghan) är en såndär ordinär kille som ingen egentligen la märke till i skolan, än mindre skolans snyggaste tjej. Han har liksom gått genom livet som ”den beige kunden” och känner sig uppenbarligen rätt less på det.

På bussen springer han hux flux (?) på Holly (Ksenia Solo), hon som var just skolans snyggaste tjej när det begav sig. Seth har uppenbarligen inte kunnat släppa henne på alla dessa år så han går fram och presenterar sig. Holly minns såklart inte honom alls men svarar väluppfostrat på tilltal. Sen dyker Seth upp på resturangen där hon jobbar som servitris och hon minns inte honom. Han presenterar sig igen och hon skäms lite. Han gör som så många män, han anmärker på hennes utseende på ett sätt hon inte bett om och även om det är snällt menat så blir det too much, han går över gränsen och hon får svårt att le trots att det är hennes jobb.

Seth visar sig vara en kreativ man men också en man som helt saknar spärrar. Han vill att Holly ska bli hans och han menar det. Han kommer se till det på ett eller annat sätt och att ge henne en bedövningsspruta och låsa in henne på det djurhem där han jobbar känns som en bra idé. Hon förpassas till en bur och han matar henne med vatten och lite mat. Allt han vill är att få som han vill. Hon är ju så speciell. Hon är allt han inte är.

Det här är en film som jag nästan har svårt att se som ”bara en film”. Det finns så många otäcka människor i världen, så många psykiskt väldigt sjuka män som hittar på både det ena och det andra av diverse olika baktankar. Alla är inte hardcore som Josef Fritzl, det finns grader i helvetet.

Jag tycker Pet var en helt okej film och Dominic Monaghan som till vardags ser så rätt snäll ut (nåja, kanske inte på sin IMDb-bild men som Merry i Sagan om ringen i alla fall) gör sig som knäppskalle. Historien svänger lite hit och dit och är inte riktigt som man tror i alla lägen, det gör att den aldrig blir tråkig. En sevärd och otäck variant på kärlekshistoria. Typ.

MISS SLOANE

Att vara driven, ”gåpåig”, på gränsen till gapig, skrupelfri, målmedveten, supervacker, egocentrisk, bossig lobbyist känns som en match made in hell, i alla fall för männen i Washington som har med Elizabeth Sloane (Jessica Chastain) att göra. Hon är ingen lek. Hon är en sådan människa som man inte gärna har till fiende och det är många i den här filmen som blir varse just det. Och att hon är allt detta OCK kvinna gör det inte direkt lättare för någon, än minst henne själv.

Som sagt, Miss Sloane må vara skrupelfri när det gäller arbetsmetoder men moraliskt har hon en tydlig gräns och den nås när hon anlitas för att vara pro vapen, när hon förväntas få till en kampanj som riktar sig till kvinnor, till att fler kvinnor ska bli positiva till dagens vapenlagar och kanske även börja beväpna sig själva lite mer. Sloane vänder 180 grader och börjar jobba för denna kampanjs motståndare och likt en kula i Sarajevo har hon startat ett krig som många vill stoppa. Ja, inte kriget i sig kanske men Miss Sloane.

Det här är en film som handlar om principer, om gubbvälde, om det obekväma i att inte skratta med åt dåliga skämt för att det förväntas av en kvinna, om skuldbeläggning när en kvinna gör livsval som män gjort i alla tider. Jessica Chastain är som klippt och skuren för huvudrollen och John Madden är måhända en regissör som behärskar pratiga filmer (efter Shakespeare in love, Mrs Brown och Hotell Marigold-filmerna) MEN jag hade gärna sett någon regissör som är mer van vid politiska konspiratoriska filmer bakom spakarna. Martin Scorsese? Tom McCarthy? Adam McKay? Alan J. Pakula hade varit den mest perfekte men han är ju död.

Jag tycker filmen blir onödigt rörig ibland och det är synd, det hade kunnat undvikas med ett smidigare handlag kring klippning och annat. Förutom detta ”klagomål” är filmen ytterst sevärd och tänkvärd, speciellt om man gillar Jessica Chastain. Och det gör man. Ju.

 

THE BELKO EXPERIMENT

Ett gäng amerikaner tror att dom ska gå till jobbet som vilken vanlig dag men ACK så fel dom har. Detta gäng jobbar på Belko Industries i Bogotá i Colombia och en morgon som vilken som helst är det nya vakter utanför kontorskomplexet, vakter som skickar hem dom columbianska medarbetarna och kvar är alltså cirka åttio amerikaner, med olika rang och befattning, i en typ 20-våningars-kontors-hus där dom blir inlåsta på ALLA sätt som går och där en ytterst brutal röst förklarar i högtalarsystemet att dom måste döda två av sina kollegor inom en halvtimme annars kommer det sluta illa för många av dom.

Alla medarbetare har nämligen ett chip insatt i bakhuvudet, en tracer, en sändare, något som arbetsgivaren sålt in vid anställningstillfället som en säkerhetsgrej. Nu visar det sig att detta chip även är explosivt och fungerar som en bomb för den som kontrollerar ”knappen”.

Det här är en film som säljs in som en blandning av The Office och Battle Royale och det känns helt korrekt. Dock är det enda ”komiska” i filmen alla dessa dumjävlagrejer som folk hittar på i pressade situationer och jag kan inte göra annat än att skruva på mig i soffan och hoppas att jag aldrig behöver få reda på hur jag själv skulle agera i en situation som denna.

Underhållande för stunden, ingenting som biter sig kvar, lagom hjärndött och snyggt gjort för en trött fredagkväll. Såna filmer behövs också.

I avsnitt 103 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen och dess experiment.