I juni 2010 såg jag en film som heter Soraya M. Det var en filmupplevelse som gjorde mig skogstokig. Jag var arg ända in i benmärgen på dessa jävla muslimska män med en kvinnosyn som inte ens hade känts modern på medeltiden, jag såg fanimej rött, jag var galen där jag satt i soffan och beskådade den filmiska berättelsen om Soraya Manutchehrs liv.

Sameblod är ingen biopic i egentligen mening, filmens huvudperson Elle Marja (Lene Cecilia Sparrok) är en fiktiv person men det finns ingenting i den här filmen som inte hade kunnat vara sant. Amanda Kernell som skrivit och regisserat filmen är själv av samisk börd och med filmen visar hon en del av svensk historia som vi som land borde skämmas skiten av oss för.

Vi får följa Elle Marja när hon går från tonåring till vuxen till en gammal dam (i filmens början) och varför hon kände sig tvingad att glömma bort sitt samiska arv, sin familj, sitt språk, sina renar och traditioner och istället flytta till Uppsala för att ”bli svensk” – och därmed också bli behandlad som folk, som en ”riktig människa”.

Elle Marja är tonåring på 30-talet och då gjordes det rasbiologiska undersökningar på samerna. Skallarna mättes, hår och ögonfärg kartlades och det togs nakenbilder i nån form av studiesyfte. Han som grundade det rasbiologiska institutet hette Herman Lundborg och han koncentrerade sina mätningar till norra Sverige då han trott sig hitta rasblandningens följder. ”Han föreställer sig att det finns ett hot i nordligaste Sverige mot det han tänker som den ’äkta svenska befolkningen’. Hotet utgörs av dem som inte talar germanska språk utan finsk-ugriska språk och som enligt de här raslärorna inte hör hemma i Europa, inte är européer utan en främmande ras” (här kan du läsa mer om detta, samt i Maja Hagermans bok Käraste Herman).

Jag blir vansinnig. Igen. Och den här gången är det inte en historia från andra sidan jorden med svartmuskiga iranska män som hotbild, här är det Sverige, mitt Sverige och svenska jävla skitidéer som förr var vardag för många. Att vi inte skäms! Jag skäms. Jag gör faktiskt det. Scenen när Elle Marja ska studeras av okända vuxna män – och en kvinna – i skolmiljö med klasskompisarna på sameinternatet som publik OCH att det ”glömts bort” att dra för gardinerna för fönstren så att dom mobbande och misshandlade äldre killarna kan stå och titta när hon tvingas – ja, TVINGAS – ta av sig alla kläderna, alltså JAG TUGGAR FRADGA!

Det jag känner när jag ser Sameblod är att vi svenskar måste sluta leka ofelbara. Vi måste sluta klanka ner på andra nationaliteter, sluta låtsas som att alla andra alltid har fel och vi alltid gör rätt för det är VERKLIGEN INTE SANT. Det här är en skamfläck i vår historia och jag är så glad att Amanda Kernell har gjort en sådan fin, välspelad, otroligt välgjord och vacker film om något så vidrigt och hemskt och jag är tacksam för att jag sett den. Jag fick lära mig något om den svenska historien som jag förut inte kände till och jag fick se en enormt BRA svensk film.

Förresten, kan inte alla gnälltrutar bara en gång för alla sluta klaga på ”svensk film” som om det vore en homogen massa? Sameblod är en film som vore den argentinsk, dansk, ungersk, australiensisk eller koreansk (eller från något annat ”fint” filmland) så skulle alla filmintresserade se filmen och ta till sig den och säga att den är faaaantaaaastisk och OJ vad spännande att lära sig mer om andra minoriteter. Men nu är det svensk och även om den gick väldigt bra på bio och förhoppningsvis kommer kamma hem en drös med Guldbaggar så känns det återigen som att det finns en risk att den inte når ut som den skulle. Eller borde.

Det är en film som ALLA borde se. Tycker jag alltså.

I avsnitt 102 av Snacka om film går jag loss ordentligt när jag pratar om Sameblod. Ja va fan, blir man uppretad så blir man.