Kategori: 2016

Publicerat

KEANU

Nästan vilken liten grej som helst kan förändra ens liv om man bara är tillräckligt mottaglig. Det kan vara en händelse, ett ord eller som i dagens fall – en katt.

Rell (Jordan Peele) har ingen direkt livslust längre, ensam, övergiven, nedsutten i en rövsmörig soffa, herregud vad allt är kolsvart för den snubben. Men så dyker han upp, katten, den lille missen med dom snälla ögonen och Rell får en anledning att leva. Han döper katten till Keanu och tillsammans är dom både oslagbara och skiljaktiga.

Rells kompis Clarence (Keegan-Michael Key) är däremot varken ofrivilligt singel eller deprimerad, han är gift och även om äktenskapet kanske inte är direkt passionerat så känner han sig trygg. Så trygg att han utan omsvep kan skicka iväg frugan på en weekendresa med en kompis vars fru inte ska med och det visar sig bli en helg som ingen inblandad kommer glömma.

Keanu är en oförarglig film. Det är enkel humor som antingen går hem eller inte och hos mig funkar den över förväntan bra. Jag fnissar flera gånger och Keanu är söt trots att han är med för lite. Att rösten till katten görs av Keanu Reeves är självklart ett plus även om man bara får höra honom prata en enda gång.

Dessa två huvudrollsskådisar har även gjort Comedy Central-serien Key & Peele och jag undrar om jag inte tycker bättre om filmen på grund av att jag aldrig sett Key & Peele. Jag har liksom ingen relation till snubbarna.

Keanu är ren underhållning för stunden (och inte en sekund senare) och ibland är det precis vad man kan behöva.

Publicerat

HITTA DORIS


Det var tretton år sedan vi begav oss ut på jakt efter den lilla clownfisken Nemo i filmen Hitta Nemo. Där fick vi även lära känna den lilla blå firren Doris, hon som led av grava närminnesproblem och nu är det alltså dags att bege sig ut på jakt efter henne, eller inte…. För det är inte Doris det letas efter i Hitta Doris, det är Doris föräldrar eller möjligtvis Doris som försöker hitta sig själv.

I det stora hela är Hitta Nemo och Hitta Doris exakt samma film, hos mig ligger det dock ett litet problem i detta och det är att jag tycker Nemo-filmen var bättre för jag såg den först. Jag tycker även att den bjussade på lite mer och lite fler vuxenpreferenser än vad Doris-filmen gör. Den här filmen är nämligen på gränsen till larvigt barnvänlig jämfört med dom allra flesta animerade filmer som får biopremiär nuförtiden. Supergullig är den, fasiken, den innehåller till och med nåt så sockersött som havsuttrar som kramar varandra mitt på en motorväg för att få bilarna att stanna av söt-chock.

Ellen DeGeneres är originalrösten till Doris och hon är helt perfekt i den rollen. Sigourney Weaver är rösten till sig själv och DET känns som en spännande grej hur dubbningsteamet löst det på svenska. Är det nån svensk som heter Sigourney Weaver eller är det nån känd skådis som spelar sig själv?

Även om filmen har en handfull störtsköna scener så blev jag tämligen uttråkad av filmen. Den kändes lång och onödigt upprepande, det räcker liksom med att Doris är Doris och säger allting sjuttioelva gånger.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar ihop med några filmspanarkompisar. Länkar till deras texter kommer så fort dom är publicerade.
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Publicerat

LIGHTS OUT

Det var inte helt enkelt att hitta sällskap när jag ville gå och se Lights out. Många var dom som bangade. Men Filmspanarna kan man alltid lita på och i detta fall var det Joel som utan att tveka hängde med mig på en nattbio medelst skräckfilm.

Innan filmen satt vi och pratade om att vi saknar nyskapande skräckfilmer, sånt som är nåt heeeelt annat än man tidigare sett och med facit i hand, Lights out kan vara en sådan. Jag som sällan blir jätterädd för skräckfilmer och även om jag hoppar till när det dyker upp jump scares så stannar chocken liksom inte kvar i kroppen men Lights out bjussade en upplevelse som gjorde att jag flög runt som en lovikavante i biofåtöljen.

Stämningen i biosalongen hjälpte naturligtvis till att göra denna visning alldeles ypperligt härlig, massor med folk, skrik, applåder, hyschande, känslorna-utanpå-kroppen-ljud och det gick att ta på lättnaden när eftertexten rullade. Vi överlevde. Allihop. Och filmens hajp höll och manuset också, från början till slut. Jag är helt enkelt SKITNÖJD!!

David F. Sandberg gjorde alltså en kortfilm på dryga två minuter som heter Lights out och det är denna lilla film som skrivits om till en långfilm och som nu visas och hyllas över hela världen. Häftigt och stort och coolt på alla sätt och vis och det här lär inte vara den sista amerikanska filmen han får göra. Frågan är hur man följer upp detta, förväntningarna lär vara jättehöga. Å andra sidan, det var ingen som direkt trodde på Kents andra platta heller men det gick ju bra.

En stor del till att filmen fungerar så bra som den gör är skådisarna. Teresa Palmer är Rebecca, storasystern till Martin (Gabriel Bateman) som bor tillsammans med deras gemensamma mamma (Maria Bello). Rebecca är tillsammans med Bret (Alexander DiPersia), en snubbe som inte vill nåt hellre än att efter ha dejtat Rebecca i åtta månader få sova i hennes lägenhet en hel natt och/eller lämna kvar nån ägodel hos henne. En liten strumpa skulle räcka bra.´

Dessa fyra personer är en imponerande kvartett som maxar dom välskrivna karaktärerna jättefint. Lägg även till snygga sparsmakade effekter, smarta scenlösningar och ett par helt nya takes i genren så har vi hux flux årets hittills bästa skräckfilm. Och ärligt, FILM är kanske inte bäst på bio längre men SKRÄCKFILM är det!

Jag snackar loss lite mer om den här filmen i avsnitt 50 av Snacka om film och vill du läsa fler recensioner så har både Jojjenito och Filmitch skrivit om filmen.

Publicerat

THE FUNDAMENTALS OF CARING

Det kom en film för några år sedan som på svenska fick titeln En oväntad vänskap. Det var en film om en fransk rullstolsburen man som fick en ny personlig assistent, en svart vivid man med livslust och drag under galoscherna, och historien som berättades framför våra ögon var feelgood på ett lite nytt sätt. En annorlunda buddy-movie. Spekulativ tyckte vissa. Underbar tyckte andra. Jättemysig tyckte många.

Skillnaderna mellan dagens film The Fundamentals of Caring och En oväntad vänskap är inte jättestora. Kanske är den största skillnaden att det pratas franska i den ena och amerikanska i den andra och att åldersskillnaderna mellan männen är lite större i dagens film, annars är det sort of samma lika.

Här är det unge Trevor (Craig Roberts) som är i behov av en ny assistent och Ben (Paul Rudd) söker jobbet efter att ha gått en kortare utbildning i konsten att ta hand om människor. Han har fastnat i en klump av sorg och behöver försöka komma vidare men det är inte lätt och han har ingen upplyftande utstrålning direkt. Men han lyckas charma Trevor med sin torra humor och får jobbet.

Trevor lever efter sina rutiner, varje dag ser exakt likadan ut, in i minsta detalj. Det är visserligen något som gör honom trygg och han får en funktionell vardag MEN så mycket guldkant på tillvaron har han inte. Ben får dock en idé om att göra en liten roadtrip med Trevor och efter många om och men sätts planerna i verket.

Det här är en film som är svår att inte tycka om (tycker jag). Den är så genomsnäll. Det är mys från början till slut även om det finns en svärta inblandad i samtliga rollfigurer. Paul Rudd, Craig Roberts och Selena Gomez är en bra trio och filmen är helt enkelt riktigt sevärd, en såndär perfekt frukostfilm skulle jag vilja säga.

I avsnitt 49 av Snacka om film pratar vi mer om den här filmen. Den är första filmen ut i podcastens Filmklubb.

Publicerat

GRIMSBY

Man behöver inte leta upp ungerska experimentfilmer för att utmana sitt filmtittande och få se scener man aldrig sett förut. Sacha Baron Cohens nyaste film Grimsby bjuder nämligen på speciellt EN scen som klår det mesta vad gäller äckel/skämskudde/ vadihelveteäääääärdethääääär??? – puls en handfull andra scener som får mig att fnissa betydligt hårdare och högre än jag hade kunnat hoppas.

Sacha Baron Cohen spelar Nobby, en stolt far till elva barn (med kreativa namn som Django Unchained), gift med en livsglad fru med tajta syntetkläder (Rebel Wilson) och hans vänner och extended family är byns samtliga fotbollssupportrar. Nobbys bror Sebastian försvann när dom var små men Sebastians rum står fortfarande orört i huset trots att familjen på tretton pers verkligen skulle behöva boytan. Var tog han vägen? Lever han eller är han död?

Nej, han är inte död. Sebastian spelas nämligen av Mark Strong och duon Cohen/Strong kommer den närmaste timmen vara med om äventyr jag aldrig kunnat tänka ut även om jag använt dom mest geggiga av fantasier.

Jag kan förstå att manusförfattarna Phil Johnston, Peter Baynham och Sacha Baron Cohen skrivit in vissa av scenerna i historien MEN jag undrar hur filmbolag och producenter har kunnat okejat det. Modigt tycker jag och min sjuka hjärna är tacksam att dom fick ett ja. Filmen är nämligen så ”på gränsen” att jag tror att många baxnar och inte alls uppskattar denna typ av humor. Själv säger jag ”hell yes” och njuter av dumheterna.

Filmen är svajig och ojämn och kommer inte upp i Borat eller The Dictator-nivå men den är stabilt underhållande från början till slut och jag kommer aldrig se på elefanter på samma sätt igen.

Publicerat

SUICIDE SQUAD

Var ska jag börja? Jag börjar såhär.

*biter ihop käkarna*

*suckar och andas genom tänderna*

David Ayer. Da-a-a-a-avid Ayer. Vad håller du på med? Ensam manusförfattare och regissör till dagens film, jag kan ju inte göra annat än att skylla alla filmens brister på honom. För det kryllar av brister, det gör tyvärr det, det är en väldigt spretig film, en oklar film, en film som gör att jag sitter med färgglada frågetecken snurrande kring huvudet för det är NÅT med filmen som är brutalknas.

Filmen inleder med en presentation av gängets olika karaktärer. Snyggt är det, som en musikvideo ungefär, det är bara det att musiken filmen igenom är så banalt vald att jag blir frustrerad. Ett dagisbarn hade kunnat välja ut låtarna som ska funka i dom olika scenerna. Eminem, Queen, Creedence Clearwater Revival *gäsp* och sen återanvänds Black Skinhead med Kanye West, låten som dom flesta nog hörde när The Wolf of Wall Street-trailern snurrade som mest. Inga dåliga låtar, bara alltför enkla val. En film som Suicide Squad ska (väl?) ligga i framkant för hur denna typ av filmer ska göras, inte kännas som määääh, bara?

Det är många klipp, det är snabba klipp, det är frustande berättande men ändå…det är så o-köttigt. Filmen har fått 15-årsgräns men varför? Obegripligt. Okej, den är mörk och lite våldsam men man får inte se mycket grafiskt äckel eller blod. Inget blod alls om jag minns rätt.

Av den totalt blindgalna Jokern (Jared Leto) som visades upp i den suveräna första trailern är inte mycket kvar. Han är en figur, varken mer eller mindre, och hans mentala ohälsa är eoner från Heath Ledgers Joker i The Dark Knight. Will Smith gör en stabil insats som Deadshot, men inte fan tror jag på att han är en iskall mördare som dödar vem som helst bara nån öppnar plånboken. Han är mer Bad Boys/Fresh Prince-charmig här, så pass härlig att han nästan lyckas få Joel Kinnamans militär Rick Flag att brista ut i fniss i ett par scener. Det rycker bra i mungipan där.

Men det filmen har som gör att den växer  är Margot Robbie som den totalgalna Harley Quinn. Hon känns som en våt dröm för alla heterosexuella män och bara där är ju filmen givetvis i hamn sett till biljettintäkter. För mig är hon mer en grafisk förebild och det är tur att hon är med så mycket i filmen, utan henne skulle det nämligen inte ha blivit mycket till film alls. Hon levererar oneliners som ett smatterband och hon spelar på sitt snygga yttre utan att för en enda sekund missa att knäppgöken Quinn också ska lysa igenom.

Mina förväntningar var skyhöga och nej, dom infriades inte. Jag kämpar med mina inre demoner om jag ska ge filmen en tvåa eller trea men jag gör såhär: den får en tvåa med en Harley Quinn-fiffilura som grädde på moset.

 

 

Tjolahopp! Ja det kan man tycka va? Tjolahopp tjolahej, det blir betydligt mer prat om den här filmen i veckans avsnitt av Snacka om film (avsnitt 49). Lyssna här.

 

Publicerat

GHOSTBUSTERS

Att det blir en jättekort text om den här filmen beror inte på att den är så dålig som ”folk” säger, jag tror nämligen att ”folk” som säger att den är SÅ dålig inte ens sett den. Att trailern sågades jäms med fotknölarna beror heller inte på att det är den sämsta trailer som gjorts, det beror på att sånt som uppfattas som ”sanning” väldigt fort får fäste i sociala medier och då slutar ”folk” att tänka själva.

Nåväl. Det här var en rätt underhållande film tycker jag. Varken bättre eller sämre än många andra lättviktsfilmer. Att det enbart är kvinnor i huvudrollerna tänkte jag knappt på. Sen är ju animerade spöken som fenomen rätt lökiga men det är ju sen gammalt.

I avsnitt 48 av Snacka om film pratar jag och Steffo om sommarens blockbusters och det smyger sig faktiskt in några ord om Ghostbusters.

Publicerat

CAPTAIN FANTASTIC – EN ANNORLUNDA PAPPA

Som förälder händer det ofta att jag tänker ”det spelar ingen roll hur jag gör så blir det fel”. För så är det. Det blir fel, det är bara att hacka i sig.

Sen får man liksom resonera med sig själv och försöka tänka logiskt. Hur vill jag göra som förälder? Vad är det bästa för mitt barn? Känner jag mig trygg med mitt beslut även om barnet ifrågasätter det? Även om omvärlden ifrågasätter det? Är det här nåt som blir bra även i framtiden?

Svaren är ofta superenkla när jag pratar med mig själv men kanske aningens klurigare när dom ska förankras i en småtting. Ben (Viggo Mortensen) vet garanterat vad jag pratar om. Hans och hans frus vision av barnuppfostran är nämligen att bo i skogen, långt ifrån civilisationen och hemskola sina barn till att bli kloka, vetgiriga, vältränade och funktionella individer som klarar sig galant i skog och mark. Han har en stor buss som han kan forsla hela barnaskaran i när dom måste ner till stan men annars håller dom till i det välorganiserade skogshemmet.

Utan att spoila handlingen för mycket så är Bens fru, barnens mamma, inte med dom i skogen. Man förstår att något hänt men till en början inte vad och det är ingenting jag kommer skriva om här, ingenting mer än att Ben på väldigt många olika sätt får erfara det jag skrev i textens början, hur man än gör så gör man fel.

Filmen är 1.58 lång och den känns lång, men på ett bra sätt. Det hinns med osannolikt mycket i filmen, det är en känslomässig berg-och-dalbana och även om filmen stundtals är jättejobbig så mår jag väldigt bra av den. Den får mig att börja tänka efter, den får mig att börja ifrågasätta mig själv och mina idéer om vad en bra förälder är. Det är inte så dumt faktiskt.

Det känns som att jag svalt en luftrenare. Det här är mys!

Publicerat

HUSDJURENS HEMLIGA LIV

Här är filmen som har årets kanske charmigaste trailer och den åsikten kommer alltså från mig, moi, den där underliga personen som inte gillar djur i allmänhet och inte förstår grejen med husdjur i synnerhet.

Husdjurens hemliga liv är alltså en film som lockat mig länge, ända sedan januari faktiskt när det visades en lång snutt av filmen på Stockholm Filmdagar. För några veckor sedan blev jag inbjuden till en VIP-visning av filmen, en film som givetvis visades med svenskt tal eftersom många av dom som dubbat rösterna fanns på plats i publiken. Huvudrollen utgörs av den lille hunden Max vars originalröst tillhör Louis C.K. och den svenska rösten av Erik Haag. Jag tycker väldigt mycket om Erik Haags röst när jag ser att det är Erik Haag som pratar men när hans speciella röst kommer ut från munnen på en tecknad hund så blir det lite syntax error i huvudet på mig. Jag ser inte hunden Max, jag ser bara Erik Haag. Är det meningen?

Men…nåja….jag ska inte hänga upp mig alltför mycket på detta. Dubbningen är överlag riktigt bra tycker jag, det är bra läppsynk och smart castade skådisar. 3D:n var också över förväntan bra, vilket det i ärlighetens namn oftast är när filmer visas utan text. Och filmen då, hur var den?

Filmen är BRA! Jag blev redigt underhållen varenda minut, fnissade högt ibland och log en hel del. Den är söt och knasig och fantasifull och kreativ och fullt med actionspräckade scener och till och med lite läskigt ibland för dom allra minsta (i alla fall den lilla flickan som satt bakom mig som vrålade sig igenom halva filmen, oklart varför men jag tror det började med åsynen av en orm).

Jag blev inte det minsta besviken och den trea jag ger filmen är ytterst stark och väldigt välförtjänt. Den enda anledningen till att jag inte ger den en fyra är att den släpper taget direkt. Jag mindes den knappt dagen efter och då kan det inte bli mer än en trea. Såna är reglerna härinne hos mig. Kanske tänker jag annorlunda när jag sett om filmen med originalrösterna, för det KOMMER jag göra.

Publicerat

Stephen King-tisdag: CELL (2016)

2006 skrev Stephen King en roman som på svenska heter Signal och i original Cell. Tio år senare har den blivit film och King har själv varit med och skrivit manuset.

Det här är en film som får mig att vilja göra en hårddiskrens mellan öronen, jag vill liksom börja om från scratch, läsa boken och sen nöja mig med det. Jag tror nämligen att boken kan vara alldeles förträfflig men filmen är inget annat än en samling av alla element som gör mig extremt uttråkad. Dessutom…..John Cusack. Vafaaaan liksom! Han ser ut som en gammal amerikansk tant med både injicerat skit och en aura av Instagramfilter över ansiktet. Plus insjunkna kinder, en tunn tajt mössa och mycket kajal. JAG TYCKER INTE OM JOHN CUSACK SOM SKÅDIS!!!

Samuel L Jacksom har den andra huvudrollen och – utan att överdriva – han känns noll procent närvarande. Filmen känns billig, den är undermåligt genomförd på precis alla sätt jag kan komma på och jag vill verkligen inte skriva ett enda ord till om den. Så jag slutar här och längtar till nästa tisdag.

 

 

Idag skriver även Filmitch om den här filmen. Är han i mitt lag eller kommer han meja ner mig från motståndarlaget?

 

.

Publicerat

JASON BOURNE

”Hörru John”, sa Paul Greengrass till kompositören John Powell en vacker dag. Det kan i och för sig varit en regnig också, jag har såklart ingen aning då allt jag skriver här är ren spekulation.

”Hörru John. Vad säger du? Kan du tänka dig att skriva lite musik till den nya Bournefilmen som jag ska skriva och regissera?”

John Powell tittade förnumstigt på Paul. Var det inte en självklarhet att han skulle få skriva musiken? Han hade ändå gjort det till The Bourne Identity, The Bourne Supremacy OCH The Bourne Ultimatum och dom två senare filmerna hade Paul dessutom regisserat. Om det finns husmöss och hustomtar så var John en sån, fast kanske snarare huskompositör eftersom han alltså var mannen bakom musiken i alla filmer med Matt Damon som Bourne. När Jeremy Renner vikarierade 2012 var det ingen som frågade. Jävla skit-Hollywood alltså. Otacksamma jävlar. Man kan aldrig vara säker på ett jobb.

”Varför frågar du?”, säger John och spänner ögonen i Paul (det börjar likna nån form av Beatles-drama det här…) ”Du borde veta att det här är min mest stabila inkomstkälla!”

”Ja….min med”, svarade Paul och blicken slokade bakom dom runda glasögonen. ”Men nu är det så att jag får betalt på ett annorlunda sätt den här gången – och så även du. Ju mindre Matt Damon pratar, ju mer pröjs får jag och du får betalt per spelad musikalisk minut i filmen.”

”MENSÄTTIGÅNGDÅFÖRFAN!!!” skrek John i falsett. ”Skriv ett manus där Bourne är så tyst att man nästan tror att han tappat tungan och bygg upp hela filmen på misshandelsscener och långa biljakter så min musik kommer till sin rätt. Jag kan pumpa den i två timmar om det behövs, det är bara att loopa skiten. Det är ju inte som att filmen inte säljer in sig själv. Alla kommer vilja se den, du behöver inte knåpa ihop nån story. Släng in Alicia Vikander i uppsatt hår så kommer halva jordens befolkning vänta på att Bourne ska lösa upp knuten i nacken, det räcker för att hålla pöbeln vaken. Åsså min musik på det. Okej, den KAN upplevas sövande men det går att pitcha upp volymen, det finns inte en chans att nån somnar.”

John tittade på Paul. Paul tittade på John. Båda log och nickade. Så fick det bli.

Publicerat

LOOKING: THE MOVIE

Jag har verkligen saknat Patrick, Dom, Agustin, Richie, Eddie, Kevin och dom andra snubbarna i Looking!

Det här började alltså som en TV-serie på HBO som gick två säsonger och som nu får en avslutning (AVSLUTNING???!!!) med en film. Känner vi igen det från någon annan fantastisk serie på HBO? Ja precis, Hello Ladies!

Precis som med alla riktigt bra serier så känns karaktärerna som ens vänner efter ett tag. Killarna i Looking är inget undantag. Säsong två slutade verkligen inte i dur men kanske i ett hoppfullt moll för huvudpersonen Patrick (Jonathan Groff).

Nu är han tillbaka i San Fransisco igen efter att ha flyttat från stan och därmed också sitt gamla liv. Vännerna Agustin (Frankie J. Alvarez) och Eddie (Daniel Franzese) ska gifta sig och Patrick ska vara best man. Klart han flyger in för en sån stor grej! Det här kan han ju inte missa. Bara det att dom lagligt får gifta sig är hur stort som helst.

Filmen är inte det minsta annorlunda från serien, den känns som ett superlångt avsnitt och det är skönt tycker jag. Det känns så himla ärligt, äkta, naket, svettigt, mänskligt, härligt alltihop både när det gäller kärlek och komplikationer och jag har svårt att se att det är skådespelare i rollerna, jag tror det jag ser är alldeles sant.

Det är det sistnämnda som gör detta så svårt för nu är det obönhörligen över, nu är Looking slut. Och precis som med Hello Ladies så sprider sig en saknad i bröstkorgen som endast går att fylla med att se om filmen en gång till. Direkt. Så det var precis vad jag gjorde.

Lycka till killar. Det var roligt att få lära känna er en stund.

Publicerat

LEGENDEN OM TARZAN

När det började surras om att en Tarzan-film var på G blev snackisen tämligen fort det uppenbara: Alexander Skarsgårds superkropp. Små sneak-peak-bilder dök upp på magrutor som fanimej såg animerade ut och världens samlade kvinnor – och ja, män med troligtvis  – började sucka och låta konstigt.

Nu när Tarzan-filmen går på nästan varenda biograf i hela världen surras det också, men inte så mycket om själva filmen, mer om en Nya Zeeländsk småbarnsmamma vid namn Emily som recenserade filmen efter att ha hällt i sig en hel del vin (blogginlägget kan läsas här). Jag tycker texten är skitrolig men den handlar enbart om hur HET Alexander Skarsgård är och vad hon skulle vilja göra med honom. Alltså, det handlar inte om nåt annat. Alls.

”But the important thing to know is that he doesn’t put his shirt back on and he’s really wearing those pants. And his eyes. He has such puppy dog eyes. If I was with Alexander Skarsgard I would be like what’s wrong Alexander Skarsgard because he always looks so sad. And then he would say – nothing because you’re my wife. And then we would bang.”

Nu är Legenden om Tarzan ingen film som tjänar på att analyseras, stötas och blötas, den är vad den är, nämligen ett tämligen oblodigt matinéäventyr med effekter som inte kan stoltsera med Ang Lee-perfektion direkt (jämför med Life of Pi nu. Det bör man helst inte göra, det ger inga plus alls till Tarzan). Man får se en rätt trött Christoph Waltz som spelar Christoph Wa….nääää….han spelar Leon Rom, the badguy (nähä? Är HAN elak??), en precis som alltid fantastiskt vacker Margot Robbie som spelar Jane hur bra och trovärdigt som helst OCH man får se Alexander Skarsgård i all sin ståtlighet både med och utan kläder. Och han är BRA. Han är inte BARA magrutor ÄVEN om han är en enastående manlig varelse vars inkorg kommer vara helt fullskiten med erbjudanden om roller i samma fack som denna. Alltså tröjlösa actionrullar.

Jag tänker alltså inte analysera. Jag tänker inte fundera så mycket. Inte på filmen för den är nästan redan borta från näthinnan. Det som stannar kvar är dock fenomenet att filmen säljs in med Alexander Skarsgårds bara överkropp OCH att en kvinnlig bloggare och tillika feminist (om man läser hennes egen beskrivning av sig själv) har fått en viral succé med en recension som aldrig hade funkat i tvärtomvärlden.

För tänk om en man skrivit exakt samma ord om en kvinnlig skådespelare. Han hade blivit hängd på alla sätt som går.

 

 

 

Här är mina filmspanarvänners samlade tankar om denna film:
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Flmr

Publicerat

KOLLEKTIVET

Om Beyonce är Queen B så är Trine Dyrholm banne mig Queen T. Vilken jävla DOMINANT hon är i varenda film hon är med i. Hon kommer in och bara BAM!!, sätter varenda scen och får mig som tittar att vara hundraprocentigt närvarande i stunden.

Jag tittar på filmen, jag följer Trines blick, jag gör inte nånting annat på denna jord och det är få skådespelare förunnat att ha den unstrålningen. Men Trine har och Trine kan och det ska dagens film vara tacksam över.

Trine Dyrholms motsats är nämligen den andra huvudrollsinnehavaren, Ulrich Thomsen. Han är en man med livlös blick och en aura som känns otäck. Han är helt enkelt en Stor Skådespelare som jag inte riktigt förstår storheten i.

Tillsammans utgör Trine och Ulrich dock filmens nav, det gifta paret Anna och Erik, som i Thomas Vinterbergs nya film har ärvt ett hus (eller Erik har, om man ska vara korrekt) och som dom beslutar ska användas som kollektivboende eftersom dom vill bo där men hyran blir för hög för att det ska vara ekonomiskt hållbart. Huset är gigantiskt och det finns plats för en hel drös med gamla vänner – och nya – och Anna och Eriks gemensamma dotter Freja bor givetvis också där.

70-talets Danmark är tacksamt att skildra på film, 70-talet är det allt som oftast. Kläder, färger, scenografi, musik, allt bildar en helhet som ger kött på benen åt ett manus som kanske inte är Vinterbergs allra starkaste. Kollektivet är en teaterpjäs från början men det var inget jag direkt tänkte på under filmens gång. Då känns Festen mer som en pjäs.

På tal om Festen, en film som i min värld är 5/5. Det är en film som behandlar familjehemligheter på ett sätt som inte lämnar någon som tittar oberörd, samtidigt är det en rätt ”enkel” film att titta på, det känns som den är gjord med ett lätt handlag. Jakten (4+/5) är lite samma sak. Otroligt tuff grundpremiss i filmen men historien flyter på som ett rinnande vatten. Nu är Kollektivet som berättelse betydligt ”ytligare” än både Festen och Jakten MEN det är familjeångest och jobbigheter som borde kunna få mig att vrida mig i biofåtöljen. Nu gör jag inte det. Jag njuter mest.

Thomas Vinterberg är i mina ögon en mästerregissör, definitivt på pallplats vad gäller nordiska regissörer (och jag väljer att blunda för Far from the Madding Crowd när jag säger det, mest för att han inte varit inblandad på samma sätt i den filmen, med manus och så). Nu väntar en ubåtsfilm med Colin Firth och Matthias Schoenaerts och jag kommer givetvis se den men väntar med spänning på nästa film där även historien är hans egen. Då är han som allra allra bäst.

Vi som såg filmen hade inte riktigt samma åsikter om den. Såhär tyckte Jojje och Sofia. Och Daniel tyckte såhär.

Publicerat

Stephen King-tisdag: 11.22.63 (2016)

Jag har en god vän som pratat så mycket och skrivit så mycket om Stephen Kings tidsreseroman 11.22.63 att det känns som att jag läst den själv – fast det har jag inte.

Han kallar den ett mästerverk, han kallar den en dröm som inte bleknar. Stora ord. Fina ord. Jag litar dessutom på honom så pass mycket att jag förstår att boken är något alldeles extra till och med för att vara skriven av Stephen King. En tidsresa bakåt i historien, ett par steg genom en speciell garderob leder från nutid med mobiltelefoner och Icona Pop till 1960 med pillerburkshattar och Etta James.

Engelskläraren Jake Epping får denna upptäckt berättad för sig av sin döende vän Al Templeton (Chris Cooper) och Al delar med sig av sina långt gående tankar att försöka förändra historien – radikalt – på det sätt han kan. Genom att till exempel förhindra mordet på John F. Kennedy skulle mycket i världen som vi känner den se annorlunda ut.

Kings roman blev en miniserie som visades på TV i USA tidigare i år, producerad av Warner Bros. Television och den exekutiva producenten J.J Abrams produktionsbolag Bad Robots. Det blev åtta timslånga avsnitt med James Franco i huvudrollen som Jake och Chris Cooper som cancersjuke Al och eftersom jag har vetat ett tag att detta tema var på g och att jag dessutom är mer än lovligt dålig på att läsa böcker var valet ganska lätt: jag hoppade över att läsa boken och gick direkt på serien.

Det gick i ett HUJ kan jag säga, genomtittningen av denna serie. Så SATANS fint gjord! Det var väldigt lätt att sätta sig in i Jakes knepiga situation och flera avsnitt gav mig en rejäl ångestklump i bröstkorgen. Det är nämligen ingen mysryslig historia det här, det är ond bråd död, det är livshistorier som svider, det är en kärlekshistoria som känns dömd att misslyckas, det är val som ska göras som innebär att döda en person för att rädda många fler och samvetskval över detta.

Historien rymmer så himla mycket. Att boken är en tegelsten (om än bladvändare) förstår jag för det är mycket som ska med, innehållet är mastigt, mustigt, fantasieggande och jättesvårt samtidigt och jag tyckte väldigt mycket om att befinna mig i den världen.

James Franco är jättebra i huvudrollen, han har ett tidstypiskt utseende och agerar fullt trovärdigt i alla situationer han hamnar i. En annan skådespelare som stack ut i positiv bemärkelse är George MacKay i rollen som Bill Turcotte. Överlag är det väldigt skönt att dom flesta roller spelas av tämligen okända ansikten, det är bara Franco, Cooper, Josh Duchamel och Sarah Gadon (som spelade en av dom kvinnliga huvudrollerna i Enemy) jag känner igen – alls.

Betygsmässigt är jag betydligt närmare en fullpoängare än en trea och jag känner mig rätt säker på att en omtitt skulle få mig att höja betyget det där lilla snäppet uppåt. MEN, en åtta-timmars-omtitt fixar i alla fall jag inte i en handvändning så det får vänta ett litet tag. Men ATT jag kommer se om serien är jag övertygad om, det är nämligen ett litet mästerverk som jag ser det, i alla fall om man inte läst boken innan.

.

 

 

.

Hallå där! Nästa vecka är det King-tisdag igen! Då med en film som tagit något mindre än åtta timmar att se.

.