Kategori: 2017

Publicerat

SONG TO SONG

”Det är något ruttet i staten Danmark” sa Marcellus i Shakespeares pjäs Hamlet. Min parafras lyder ”Det är något överjävla asirriterande med Terrence Malick”.

Min åsikt om Terrence Malick som regissör är inget nytt om du följt min blogg ett tag. Jag känner själv att mycket av det jag tänker skriva idag blir någon form av upprepning men jag kan inte hejda mig, jag kan nämligen inte riktigt sätta fingret på varför, VARFÖR tycker jag att hans sätt att göra film är så hemskt irriterande? Varför stör varenda scen mig till vansinne? Varför kan jag inte se det poetiska, hans höga ambitioner, det unika? Kanske därför att det känns sökt. Hela tiden läser jag in en baktanke.

Som när Cook (Michael Fassbender) drar i Fayes (Rooney Mara) blus så är det inte för att han vill ha henne nära, att han vill få uppmärksamhet eller ens att han gillar hennes kläder utan det är för att Terrence Malick har en VISION av att det tunna tyget i Fayes blus kommer bli poetiskt genomskinlig i fönstrets motljus och med dom skira vita gardinerna som fond. Så Cook tar inte tag i blusen sådär som ”man tar tag i en blus om man vill nåt”, han tar med fingertopparna, sakta men inte förförande, erotiskt eller passionerat utan teatraliskt. Bara teatraliskt. Håret på kroppen reser sig i RAGG, jag fixar det inte. Vad gör du med mig Terrence, vad ÄR det för (spol)knappar du trycker på hos mig?

Nu sitter du kanske och läser det här och morrar högt vilken jävla idiot jag är som återigen ger mig i kast med en film av en regissör jag vanligtvis avskyr och ja, morra på du. Ibland har man ju fel nämligen. Fördomarna KAN komma på skam och när det händer är ingen gladare än jag. Tyvärr kom jag inte i närheten av ett sådant uppvaknande med Song to song men ingen kan säga att jag inte försökte. Och jag vore bra dum om jag inte gjorde det. Försökte alltså. Med en kvartett underbara skådespelare i huvudrollerna – Ryan Gosling, Natalie Portman, Michael Fassbender och Rooney Mara – hur skulle jag INTE vilja se filmen?

Som videokonst är filmen vacker. Visuellt har fotografen Emmanuel Lubezki gjort ett heeeelt fantastiskt jobb. Som teaterpjäs är det säkert jättespännande för skådespelarna att sätta tänderna i. Som regissör måste det vara julafton att jobba med dessa fyra enastående skådespelare. Men för mig som tittar är detta verkligen INTE någon höjdare.

Underhållningsvärdet sett till handlingen är noll, allting handlar om ifall man uppskattar att hänga med dessa skådespelare i dryga två timmar eller ej samt om man kan se det visuella som ett mervärde. Jag kan det. Jag lyckades uppskatta Rooney Maras viskande berättarröst, Michael Fassbenders överdrivna fysiska krumbukter, Ryan Goslings blinkande och tysta smygande och Natalie Portmans push-up-BH (OCH viskande berättarröst) tillräckligt mycket för att filmen skulle undgå det lägsta betyget. Men i perioder är den verkligen där nere och sniffar, för att sen skärpa till sig nåt snäpp eller två.

Jag anser att det här är en film som i dom flestas ögon utger sig för att vara något annat än den är. Har du liksom jag ett initierat filmintresse är du säkert påläst nog för att veta vad som väntar, då känner du till hur Terrence Malick är som filmare. Men, är du en vanlig normal filmtittare som ser postern, som ser skådespelarnas namn och läser att filmen är ett kärleksdrama som utspelar sig i Austin, Texas och med dess musikscen som fond, ja, då tror du SÄKERLIGEN att du ska få se något annat än ett überlångsamt konstnärligt utmanande drama.

Lykke Li är med litegrann också. Hon spelar mot Ryan Gosling. Och Cate Blanchett, Val Kilmer, Holly Hunter och Iggy Pop. Men det räcker liksom inte. Terrence Malicks sätt att göra film gör att INGENTING räcker för mig. Jag får klåda. End of story.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: CAGE DIVE (2017)

Hajfilmer alltså, jag äääälskar hajfilmer! Även undermåliga hajfilmer älskar jag. Med den informationen i bakhuvudet, här är mina tankar om Cage Dive, aka Open Water 3: Cage Dive.

Det här är ännu en film där man ”hittat en filmkamera” och sedan berättar historien sanningsenligt ”som den var”, som om den var sann. I princip ALLA av dessa filmer (Cannibal Holocaust exkluderad) lider av ett gigantiskt problem: det är ASTRÅKIGT 90% av speltiden! För att det ska bli nån form av ”spännande” historia behöver man ju visa vissa av karaktärerna och när dom är totalt ointressanta längtar man bara till att det ska dyka upp en vrålhungrig haj. Och det gör det ju. Såklart. Men fram tills dess är det zzzzzzöööööömnigt värre.

Det finns en scen när det kommer en jättestor våg, den spolade jag faktiskt tillbaka och såg flera gånger för jag mådde så illa av den. Känslan just där var väldigt autentisk och jag fick nästan inte luft. Och jag måste säga att från den scenen har filmen mig i ett skruvstäd. Kameran är liksom filmad så nära allas ansikten att det ibland känns som att jag är där, med dom och DET är inte en behaglig känsla. Jag kan inte tänka mig nåt värre än att vara kapsejsad i hajtäta vatten, än mindre utan vare sig båt eller livboj. Nä fi fan alltså, vidrig tanke rätt igenom.

Filmen finns att hyra på Itunes och jag skulle säga att den är värd sina 49 kronor.

 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: LES AFFAMÉS (2017)

Hungrade. På franska alltså. Jag tror i alla fall att det är det Les affamés betyder. I vilket fall som helst är dom till det yttre mänskliga zombiesarna i filmen väldigt hungriga.

Det är spännande att se den här historien genom den kanadensiska regissören (och manusförfattaren) Robin Auberts ögon. Den utspelar sig nämligen i en liten by utanför Quebec och bara DÄR har filmen mig eftersom jag aldrig sett någon kanadensisk zombiefilm tidigare. Vi får följa en liten samling överlevande i deras jakt på att fortsätta vara just det och den här zombieapokalypsen som drabbat området hålls isolerad i filmen så till vidare att jag inte förstår om den är bara där, i hela Kanada eller hela världen. Det är bra tycker jag, Det adderar nåt. En osäkerhet jag (eventuellt) delar med filmens huvudkaraktärer.

Ett minus för filmen är att just dessa huvudkaraktärer känns aningens aurafattiga. Såhär någon dag efter att jag sett filmen minns jag dom knappt. Filmens plus är däremot ett så pass stort sådant att det lägger sig som ett stort täcke över alltihop. Filmen är nämligen väldigt snyggt filmad med betoning på väldigt. Det är mumma för ögonen kan jag tycka, på samma sätt som att se en utställning med väldigt fina tavlor.

Den här filmen visades på Stockholms Filmfestival förra året men jag missade den då. Det gör jag inte nu, det finns liksom ingen anledning eftersom den finns på Netflix. Gillar du zombiefilmer är det absolut ett tips att kolla in denna!

Nästa söndag kommer en ny skräckfilm här på bloggen. Här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om i temat.

Publicerat

PADDINGTON 2

Jag såg den första Paddington-filmen på bio tillsammans med min lille gudson. Det var hans första besök på bio och därmed en stor dag – i alla fall för mig. Vi ville båda se Paddington och det gjorde mig ingenting att den var dubbad på svenska, upplevelsen var liksom häftig ändå. Men nu när det vankas tittning av uppföljaren och jag skulle se den ensam ville jag verkligen se den på originalspråk. Sagt och gjort, jag hyrde den på Itunes och klickade på play.

Vad är det jag hör? Svenska? Jag stannar filmen och försöker ändra inställningarna till engelska men det spelar ingen roll hur mycket jag trycker och har mig, det finns nämligen ingen annan version! Enbart svenska och utan text. Allt som finns. På Itunes. Inget annat språk heller, BARA svenska! VAD FAN LIKSOM!!!

Jag blev så ledsen och besviken, den där informationen går dessutom inte att läsa sig till INNAN man klickar på hyr eller köp, det är bara att hacka i sig skiten och börja titta. Men….ärligt talat…det är inte alls samma sak att sitta ensam hemma i soffan och kolla på kass dubbad film som det är att sitta i en fullsatt biograf med en massa skrattande barn. Luften gick ur mig och vore det inte för att filmen utspelar sig i London med allt vad det innebär med längtan och MYS så hade jag nog stängt av…

I den här filmen letar Paddington efter den perfekta presenten till tant Lucy (Imelda Staunton) som fyller respektingivande 100 år och han har hittat en riktigt raritet, en pop-up-bok som finns i en antikaffär och Paddington kämpar för att jobba ihop pengar att kunna köpa boken. När han märker att någon SNOTT den fina boken blir han självklart förbannad och ger sig ut på Londons gator för att hitta tjuven på egen hand.

Det här är verkligen en familjefilm i ordets bästa betydelse och jag kan inte säga att filmen i sig är det minsta sämre än den första. Herregud, Paddington hamnar till och med i FÄNGELSE (!!) och han är skönt gullig i randiga fängelsekläder. Han skulle platsa som stand-in i Guardians of the Galaxy ifall Rocket Raccoon skulle vilja ta tjänstledigt.

Fina skådespelarinsatser från Brendan Gleeson, Sally Hawkins, Jim Broadbent och Hugh Grant sätter guldkant till filmen men snälla snälla snälla, se den inte dubbad till svenska om du absolut inte behöver. Det. Är. Verkligen. Inte. Bra.

Alls.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: REPLACE (2017)

Den tyske regissören Norbert Keil känns som en man att lägga på minnet. Han har bara gjort två långfilmer – med tolv (12!) års mellanrum – men efter att ha sett Replace hoppas jag få se hans namn igen i skräckfilmsgenresammanhang.

Replace är urtypen av en filmfestival-skräckis, en skräckfilm som liksom ger mer för ögat än en ordinär tonårsslasher kanske gör (därmed inte sagt att det är nåt fel på tonårsslashers). Filmen andas en mix av hipster-instagram-filter och Argento och för egen del känns det som en fräsch blandning. Att musiken dessutom är härligt synthig gör såklart mig inte mindre nöjd.

Här får vi stifta bekantskap med Kira Mabon (Rebecca Forsythe) som är ung, vacker och tillsynes problemfri. Men det är klart det finns ett men. Huden på lillfingret släpper. Det går liksom att dra av den och under blottas blodigt kött. Jävla skithud, tänker Kira och börjar känna sig orolig men än så länge är det bara ett finger. Men den blir det två. Och tre. Och sen längre upp på handen. Hon går till en hudspecialist men det hjälper inte. Ingen verkar förstå vad som är fel.

Kira själv får såklart panik men denna panik gestaltas i filmen enbart genom ett lugn. Man ser i hennes ögon vad hon tänker men det är inga storvulna känslor. Hon får dock ett infall av problemlösande karaktär när hon försöker klura ut en lösning. Hon kan skära bort hud från andra kvinnor och lägga dom på sina egna ”problemytor”. På så sätt blir hon hel igen om ändå bara för en kort tid.

Gore-effekterna i filmen är superba tycker jag. Det är välgjort så det blir äckligt långt in i benmärgen. Och om jag ska jämföra filmen i känsla men någon i samma genre som kommit nyligen så blir det Raw, den konstnärligt filmade kannibalfilmen. Man får liksom mer än ”bara” en liten skräckis. Ibland kan man ta det till sig, ibland blir det för pretentiöst. Idag funkade det på mig.

Nästa vecka blir det en annan typ av hudlös film. Hehe.

Publicerat

LADY BIRD

Vi är i Sacramento, Kalifornien. Det är 2002. Christine (Saoirse Ronan) vill inte kallas Christine längre, hon heter Lady Bird. Hon är 17 år och bestämd som satan, vet precis vad hon vill och går i klinch med sin mamma Marion (Laurie Metcalf) tusen gånger om dagen. Pappan (Tracy Letts) låter henne vara lite mer, i alla fall är det så hon uppfattar det och dom bråkar inte en bråkdel lika mycket som hon gör med mamman.

Lady Bird vill gå i en skola någon annanstans. Hon längtar bort, ut, uppåt, ditåt och i en tid i livet då världen till synes ligger helt öppen för en är det kanske svårt att tänka på alla men och om och ifall-att som ska stämma för att drömmar ska kunna bli verklighet. Sånt som vi vuxna vet existerar överallt hela tiden men som unga inte ska tänka på. Det är livet liksom. Tonåringar ska vara orädda och oregerliga. Dom ska brottas och stötas och blötas och bli egna personer. Men. Det är extremt svårt för mig att titta på filmen utan att identifiera mig med mamma Marion. Att vara Marion är min vardag och min Lady Bird-tid är kanske lite för långt borta för att jag ska tycka att dottern är en behaglig filur att beskåda.

Å andra sidan, hon är inte med i filmen för att vara behaglig. Inte för att behaga heller. Hon bara ÄR och som sådan är hon en väldigt bra skriven rollfigur. Självklart uttrycker hon sig genom teater, hon är en kulturtant i en ung kvinnas nyfikna veta-bäst-kropp och det gnolar i mig när jag ser henne. Hon är både jättehärlig och skitjobbig samtidigt. Sådär som man är när man är 17.

Jag tror det är många unga tjejer som kommer kunna identifiera sig med Lady Bird. I och med det är filmen både välbehövlig och lyckad. Greta Gerwig har skrivit och regisserat och fått med både Lucas Hedges och 2017-års-rising-star Timothée Chalamet i manliga biroller men hur det än är så är det här Saoirse Ronans film. På gott och ont. Mest på gott.

 

Publicerat

HEMMA I HAMPSTEAD

Åldrande, ensamhet och bostadspolitik, det låter kanske inte som den skönaste av mix att fylla en film med? Lägg till Diane Keaton och Brendan Gleeson, känns det bättre då? För mig gjorde det i alla fall det, dessa två genommysiga skådespelare var i alla fall anledningen till att jag tryckte på ”hyr” på Itunes och därmed hamnade i ett moget romantiskt drama en helt vanlig tisdagskväll.

Hampstead är en av Londons dyraste bostadsområden och en av platserna i världen som har allra högst levnadsstandard. Emily Walters (Keaton) och Donald Horner (Brendan Gleeson) håller kanske inte med om det sistnämnda. Emily har blivit änka och den döde maken har lämnat henne med en massa skulder OCH en lägenhet i fina Hampstead som är otroligt sjabbig om man ser den från insidan. Taket läcker men det är ingenting Emily vågar säga till bostadsrättsföreningen, hon har nämligen inga pengar och därmed inte råd med en avgiftshöjning. Donald bor i skogen i Hampstead Heath och anses som hemlös trots att bostaden han byggt upp är mer av ett mysigt boende än många andra. Byggherrar vill bygga lyxlägenheter, Donald vill fortsätta vara fri, Emily vill få ordning på sin ekonomi och mitt i alltihop krockar två ensamma själar och hittar nån slags mening. Fint va? Liten tår i ögat? Jag trodde väl det.

När jag ser den här filmen känner jag ett lugn i magen. Jag känner en tro på att om jag är sjuttio år och ensam så finns det nån tovig Brendan Gleeson-snällis-människa som kommer dyka upp och göra mig sällskap. Jag tror det är det som är andemeningen med hela filmen. Bostadspolitiken kommer liksom i andra hand. Hehe.

 

Publicerat

THE VAULT

Ett bankrån som går åt pipsvängen, det har man väl sett tusen gånger på film förr? The Vault är precis en sån film MEN med en liten twist och med tanke på filmens titel behöver man inte vara Einstein för att förstå var denna twist befinner sig.

Att tjonga in James Franco i en liten roll hjälper kanske en del vid första anblicken men för övrigt gör denna film inte någon glad. Att Francesca Eastwood (ja, Clintans dotter) har ett öga på varje tinning är kanske filmens största begivenhet.

Äsch, nej, usch vilken skit. Kanske blir jag extra gnällig när en film som läggs under genren ”Skräckfilm” inte är det minsta läbbig, kanske gnäller jag bara för att filmen förtjänar det? Kolla själv om du blir nyfiken. Filmen finns på Netflix. Men säg inte att jag inte varnade dig.

Publicerat

WONDER

Auggie Pullman (Jacob Tremblay) ser inte ut som andra pojkar i hans ålder. Han har aldrig sett ut som någon annan pojke vilket ålder han än varit i. Nu är han 10 och hade han bott i Sverige hade han varit på g att börja mellanstadiet. Nu ska han göra detsamma fast i USA och det är banne mig inte lätt eftersom han fram tills nu varit hemskolad av mamma Isabel (Julia Roberts).

Mamma Isabel är ganska lik tjuren Ferdinands mamma på julafton. Hon är lugn, förstående, klok, inkännande OCH SÅ JÄVLA OMÄNSKLIG SÅ JAG BAXNAR! Höjer aldrig rösten, finns där JÄMT för den krävande sonen, ler, fixar, trixar och samtidigt verkar hon vara en varm och kärleksfull fru till maken Nate (Owen Wilson).

Pappa Nate är en cool katt. Han lattjar med Auggie, får honom att skratta, vänder på tråkigheter, ser det positiva i allt, är alltid glad, lugn, höjer aldrig rösten, kramar frun, är förstående, mysig, ansvarsfullt pappig OCH SÅ JÄVLA OMÄNSKLIG ATT JAG BAXNAR!

Auggie har blivit behandlad som en udda pojke det är ”synd om”. Han ska ha en bomullsfilt runt om sig i alla lägen för alla är alltid dumma mot honom, tittar, stirrar, glor och säger okvädesord. Föräldrarna har daddat honom nåt så inihelvete och har i och med detta skapat en pojke som inte bara är intelligent, gullig, uppfinningsrik och charmig, han är även bortskämd som satan. Alltså som satan!

Vet du vad jag inte skrivit om än? Att Auggie inte är ett ensambarn. Det är lätt att tro det. Föräldrarna verkar bete sig som det, Auggie också. Men närå, Auggie har en storasyster som heter Via (Izabela Vidovic) och är det någonting Via är medveten om så är det att hon har en lillebror. En lillebror som är annorlunda. Via är gullig, hon är en helt vanlig tonåring som blir kär, vill testa att spela teater, skriver prov och behöver prata med sina föräldrar om både jobbiga saker och spännande ting ibland. Det har Via ingenting för. Auggie går alltid först. Ändå är Via ALLTID så himla gullig mot honom, så snäll, så kramig, så ansvarstagande och i och med det känns hon så JÄVLA OMÄNSKLIG ATT JAG BAXNAR!

Äh. Det är ingen idé att jag fortsätter. Filmen är en SAGA, ingenting annat. Det finns ingenting på-riktigt-mänskligt med någon av rollfigurerna, inte Auggies klasskompisar heller, inte lärarna, inte ens rektorn Mr Tushman (Mandy Patinkin) för även han är OMÄNSKLIG SÅ JAG BAXNAR även om jag ÖNSKAR att alla rektorer fungerade som han.

Men det är just det. Trots att filmen är nån slags feel-good-in-absurdum-historia så faller jag om inte som en fura men väl som ett litet trassligt plommonträd. Det ÄR en gullig film och den är snäll som helskotta. Och vem är jag att dissa snällisfilmer? Nä, just det. Jag tycker väldigt mycket om snällisar och snällisar ska premieras även om dom är OMÄNSKLIGA SÅ JAG BAXNAR.

Edit: Den fick en trea först. Sen kräktes jag lite i munnen av för mycket sockervadd. Den får en tvåa. Jag tyar inte såhär mycket gull.

Publicerat

PHANTOM THREAD

Det finns ingen annan nu levande skådespelare som sätter en sån tråkstämpel på en film som Daniel Day-Lewis, inte för mig.  Jag kan inte säga att jag tycker han är ”dålig” på sitt jobb, nej tvärtom antagligen. Men filmerna han väljer får en automatisk tråkstämpeln för att han tar sig själv på alldeles för stort allvar. Att han själv ser sitt arbete som för stort, för viktigt, han går in i sina roller som om det vore på liv och död och som att det han gör inte skulle kunna göras av någon annan. Men det kan det. Ingen människa är outbytbar. Inte ens Daniel Day-Lewis.

En ny film av Paul Thomas Anderson brukar på förhand alltid vara intressant (i mina ögon) även om jag inte alltid är supernöjd när filmen väl är sedd. Phantom Thread däremot, nej, nämen nej. Min pepp har varit iskall, verkligen under nollpunkten men när det dök upp en pressvisning – och sällskap –  då slog jag till. Ett perfekt tillfälle att sparka sig själv i rumpan och få den sedd.

Phantom Thread handlar alltså om Reynolds WOODCOCK (ja, snubben heter det!), en mäster-skräddare i 50-talets London. En såndär kreatör med eget modehus dit dåtidens kändisar och förmögna gick för att få sig en custom made dress, en sån som ingen annan på jorden har. Reynolds (Day-Lewis) är perfektion personifierad, han är så jävla noggrann med ALLT att hade han varit i arbetsför ålder 2018 hade han garanterat varit diagnostiserad med någon bokstavskombination. Självklart är det ett plus att vara noggrann i sitt jobb men Reynolds kör stenhårt på samma linje även när det gäller fritid och människor runt omkring honom. Att han i grunden är evig ungkarl är kanske inte så förvånande trots att han verkar vara seriemonogam med unga kvinnor med den perfekta och korrekta kroppsformen för att användas som klänningsprovdocka.

Reynolds har en ”högra hand”, Cyril (Leslie Manville) och hon är kanske den enda kvinna han litar på till hundra procent. För övrigt är han i alla lägen ensam man på täppan då alla sömmerskor är lite äldre damer. Alla dessa kvinns är som hans marionetter och han styr dom med järnhand. Det verkar gå bra ända tills han springer på Alma (Vicky Krieps) på ett café. Alma faller direkt för Reynolds och flyttar in till honom i hans hus. Det hon dock inte räknat med är att bli så domderad OCH så icke-sedd som hon blir av honom. Han verkar tröttna fort på henne (även om jag som tittar knappt har fattat att han var förälskad in the first place) och hon köper inte det. Hon har en agenda och hon tänker inte ge sig.

Jag måste säga att Phantom Thread inte alls var den typ av film som jag trodde. För att vara en Oscarsnominerad ”storfilm” är den väldigt…liten. Den är avskalad, sparsmakad och snygg och hela filmen utspelar sig på väldigt få spelplatser och med väldigt få karaktärer. Det som gjorde att jag föll väldigt mycket mer för filmen än jag på förhand trodde stavs dock JONNY GREENWOOD. Han har visserligen gjort musiken till många (alla?) av PTA:s filmer men här hamnade han verkligen helt superrätt tycker jag. Trettio sekunder in i filmen hamnar jag i Woody Allen-mys-känslan och DET var jag inte beredd på. Långa kameraåkningar och lugnt klipparbete i kombination med denna musik gör att jag hamnade i en behaglig bubbla som tog mig genom filmen utan att egentligen hamna i någon enda svacka. Snyggt jobbat måste jag säga.

Manusmässigt är det egentligen en väldigt oengagerad historia PTA vill berätta men ändå, filmen har ”nåt” och ibland räcker det alldeles utomordentligt.

Jag såg filmen tillsammans med Christian från Movies-Noir. Här är hans nedskrivna tankar.
Jojjenito gillar filmen mer än jag och Sofia lite mindre.

Publicerat

GOOD TIME

Connie Nikas (Robert Pattinson) är rädd om sin bror, den förståndshandikappade Nick (Benny Safdie). Connie vill honom allt gott men har inte riktigt förmågan att förstå vad det egentligen innebär. Som att han tar med sig Nick och gör ett bankrån, ett rån som givetvis går åt helvete. Nick åker fast, Connie får panik då han känner på sig att Nick kommer bli ihjälslagen i fängelset och från och med nu gör han allt för att få ut sin bror. Lättare sagt än gjort kan man lugnt säga.

Good Time är en såndär film som blivit en riktig snackis, mest för Robert Pattinsons utmärkta skådespelarinsats men också för att bröderna Josh och Benny Safdie verkligen står bakom ALLT med filmen. Manus, regi och musik och Benny Safdie spelar en stor roll i filmen som brorsan Nick. Han känns otroligt genuin, det är nästan svårt att tro att han inte har samma problematik i verkligheten som Nick har i filmen.

Robert Pattinson gör verkligen ingen dussinroll här och det är långt ifrån hans anemiske Edward Cullen i Twilight-filmerna. Däremot blev jag inte fullt lika blown away av filmen som helhet som många andra verkar bli. Jag vet inte varför. För höga förväntningar kanske?

Good Time är en BRA film och bröderna Safdie bör man hålla ögonen på framöver. Det är en frustande film dom gjort, en film som – för mig – visar en väldig kärlek till filmkonsten och en skicklig kunskap i hur man berättar en historia. Men för mig, den här gången, blev det lite för många lösa trådar och nödlösningar i manus för att jag skulle falla pladask men filmen är sevärd, det är den helt klart.

Good Time finns att se på Netflix!

Vi pratar mer om denna film i avsnitt 126 av Snacka om film.

Publicerat

THE FLORIDA PROJECT

6-åriga Moonee (Brooklynn Prince) lever livets glada dagar tillsammans med sina bästa vänner Scooty (Christopher Rivera) och Jancey (Valeria Cotto). Dom bor i ett pastellfärgat sjabbigt lägenhetsmotell i Florida bara ett stenkast från Disney World och det dom har gemensamt, förutom fantasi som leder till hur mycket kreativt bus som helst,  är att dom alla bor med sina ensamstående mödrar och fäderna ser man inte skymten av.

Lägenhetsmotellet drivs av Bobby (William Dafoe) och han är en manager med hjärtat på rätta stället. Han vill väl. Han vill alla väl. Och han ser motellet och dess omgivningar som sitt revir, har är som en skyddsling för dom boende och han har stenkoll på allt både med hjälp av övervakningskameror och hans eget hovrande runt runt för att finnas där han behövs som bäst.

Moonees mamma Halley (Bria Vinaite) är ung och har svårt att få pengarna att rätta till. Inkomsten kommer från mindre nogräknade fysiska övningar som det besnoppade könet betalar för till  stulen parfym hon säljer vidare till annan snabb ljusskygg business. Scootys mamma Ashley (Mela Murder) smugglar ut gratismat från restaurangen hon jobbar på och jag ser inte att barnen äter något annat än snabba-kalorier-mat under hela filmens gång. Pizza, pannkakor, sylt, bacon, lönnsirap, glass…och jag vet inte HUR många gånger jag tänker att ”OJ nu skulle det sitta fint med en tomat, skivad sådär i klyftor, en 3-4 stycken blir det väl på en tomat, tänk om dom kunde få EN att dela på åtminstone.” Sådär mycket socker kan banne mig inte vara gott, inte utblandat med någonting annat i alla fall. Men gratis är gott och dålig mat är billigare än bra så vad fan ska dom göra?

Det här är en film som visar upp scener på ett pärlband utan ett egentligt början och ett slut och med en sämre berättare bakom kameran hade det kanske blivit segt att titta på. Men inte då! Regissören Sean Baker har återigen med till synes enkla medel gjort en film som verkligen berör. 2015 filmade han Tangerine enbart med hjälp av en mobilkamera och även om det inte är riktigt lika ”torftigt” den här gången så hade han bara en budget på två miljoner dollar och det är banne mig ingenting i sammanhanget. Samtidigt, vad mer behövs när han hittat 2000-talets kanske bästa barnskådis?

Att Brooklynn Prince inte blev Oscarsnominerad gör mig rent utsagt förbannad! Hon ÄR helt underbar och det känns inte för en enda sekund som att hon agerar. Hon är störtskön och jag skulle gärna följa med henne längre än dom 110 minuter som filmen är. Otroligt okonstlad, sådär som barn är när dom är som bäst! Willem Dafoe fick däremot en nominering för Bästa manliga biroll och han är väldigt fin är, väldigt likeable och långt ifrån många av dom roller han normalt spelar.

Jag tycker att The Florida Project förtjänar en hel drös med både Oscarsnomineringar och vinster för det här är en riktigt riktigt BRA film. Den känns i kroppen, jag blir både glad, ledsen och upprörd och jag skulle mer än gärna adoptera både Moonee och hennes mamma. Jag vill bara att det ska bli bra för dom. Ju.

Publicerat

A GHOST STORY

2013 kom en film som hette Ain´t them body saints (eller på svenska A Texas love story). Rooney Mara och Casey Affleck spelade huvudrollerna och David Lowery skrev manus och regisserade. Ack och ve så tradigt det var. Poetiskt och ”fint” och indie och gummistövlar och jag höll på att gäspa käkarna ur led.

Fyra år senare är det dags igen. I A Ghost Story är det Rooney Mara och Casey Affleck som spelar huvudrollerna och David Lowery har vässat pennan och värmt upp registolen. Varför tittar jag ens på detta, kanske du med rätta undrar. Det är väl klart som korvspad att det här inte kommer falla mig på läppen? Samma tempofattiga dynga. Tomma scener, stillsam kamera, får långa tagningar och varken snack eller verkstad.

Jo. Jag tittade på den här filmen för att jag vet att jag ibland har fel. Det händer att mina fördomar och förväntningar spelar mig ett spratt och ingen kan vara gladare än jag när det visar sig att jag har fel och att en film som jag trodde var skräp faktiskt var riktigt bra. Nu blev inte The Ghost Story en WOHOOOOOOW-upplevelse för mig men en fin filmstund och en upplevelse jag faktiskt bär med mig fortfarande (trots att det var flera veckor sedan jag såg den).

Tror du att det är en skräckfilm så måste du nog radera den tanken, det här är en sorglig bitterljuv kärlekshistoria, no more no less. En tankeväckande sådan, i alla fall för mig. Den är långsam och tyst precis som Ain´t them body saints och det är inget snack om att det är samma skapare bakom båda filmerna MEN den här filmen nådde fram till mig på ett helt annat plan.

Ett stort plus med filmen är att Casey Affleck inte är med så mycket i bild. Det underlättar alltid och hjälper till att hålla en balanserad magsyrenivå.

Publicerat

THE SHAPE OF WATER

Jag älskar Pans labyrint. Jag tycker definitivt att det är Guillermo del Toros hittills bästa film. Hellboy, Pacific Rim, Crimson Peak är inte tokiga filmer dom heller men tyvärr har jag märkt att jag jämför allt del Toro gör med just Pan-filmer. Då är det svårt att nå längre upp än till trädtopparna efter som det är stjärnorna man siktar på.

Mina förväntningar på The shape of water var på förhand relativt låga trots att filmer vunnit två Golden Globes (av sju nomineringar): del Toro vann Bästa regi och Alexandre Desplat vann Bästa original score. Nu med facit i hand känns båda priserna väldigt välförtjänta men i mina ögon är det nog Desplat som sticker ut sådär alldeles otroligt mycket. Att han är en utomordentlig kompositör skriver nog dom flesta filmälskare under på men det han gjort med scoret till dagens film är något alldeles alldeles extra. Det här är mer än bara musik, det här är musik som sätter tonen i filmen på två sekunder och det är musik som kommer få mig att färdas tillbaka till den här filmiska historien direkt jag hör den.

Historien förresten. Det är klart det är en historia men det är – precis som Pans labyrint – också en saga. En väldigt mörk saga. Det är den typen av saga jag inte riktigt kan värja mig emot. Den är fantasifull och verklighetstrogen samtidigt, den är romantisk och våldsam, den är tyst och skrikig och allt detta i en mix som (törs jag säga) endast Guillermo del Toro kan hantera.

Filmen handlar om en stum städerska, Elisa Esposito (Sally Hawkins) som är ganska…ensam. Hon är ensam och hon är sexuellt frustrerad, något som del Toro visar redan i filmens första scen då hon ska koka ägg, ställer äggklockan, hoppar ner i det vattenfyllda badkaret och hinner onanera innan äggen är färdigkokta. Elisa städar på ett superhemligt laboratorium och en dag får hon syn på en vattenvarelse, ett monster (?), som finns gömd i en bassäng. Då filmen utspelar sig i början på 1960-talet och med Kalla kriget som en hela tiden närvarande kuliss är det kanske inte så konstigt att amerikanarna vill använda sig av varelsen i sin krigsföring mot ryssarna (jag hängde dock inte riktigt med på exakt hur…) och att ryssarna å sin sida vill lägga vantarna på den.

Elisa får dock en annan typ av relation med vattenvarelsen (sa jag att hon var sexuellt frustrerad?) och med denna relation i centrum berättas denna vuxensaga. Denna knepiga, fina, knasiga vuxensaga.

The shape of water är väldigt speciell och jag tror verkligen inte att det är en film som passar alla men MIG passade den som badmössan på det nytvättade håret. Filmen fick mig att känna samma känsla i magen som Pans labyrint och det är verkligen ett überplus i min bok! Att aldrig riktigt kunna veta vad man ska få se, att inte kunna avläsa berättelsen och förutspå slutet, effekter av toppklass, kanonskådisar (lMichael Shannon, Octavia Spencer och Richard Jenkins!) och Alexandre Desplats magiska musik som en stor hemmastickad filt runt alltihop. Det här är en film jag kommer se om. Många gånger. Antagligen.

Steffo och jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 128 av Snacka om film. Du kan lyssna här om du vill. (Avsnittet släpps kl 00:05 torsdagen den 15/2)

Publicerat

DETROIT

Jag har en son som inte gärna tittar på film annat om det är någon ”viktig”. Han vill lära sig nåt, inte se film som lättsam underhållning. Han är helt enkelt en del av TV-serie-och-spel-generationen som är en anings mer picky än vi 70-talister som silar skitfilmer som flugor mellan framtänderna. Jag kan gilla hans inställning även om det kräver en hel del av mig för att få sällskap av honom på bion eller  i soffan.

När jag såg att Detroit fanns att hyra på Itunes gjorde jag det trots att klockan var 22:30 en helt vanlig tisdag. Föga genomtänkt kanske eftersom filmen var 140 minuter lång men det var inte direkt svårt att locka ut sonen från rummet (och youtube-tittande) när jag beskrev filmen som ”en såndär viktig, sån som du gillar, som handlar om något som hänt på riktigt”. För det är precis det Detroit gör. Filmen handlar om upploppen som skedde mellan svarta medborgare och polisen i Detroit  1967.

Det finns i mina ögon bara två nu levande regissörer som skulle kunna göra en riktigt bra film om detta: Steven Spielberg och Kathryn Bigelow. Hade det varit Spielberg kanske filmen hade gått längre än ett par veckor i Stockholm på nån mikrosalong på Heron City men nu var det Kathryn Bigelow och filmen störtade liksom i backen redan innan den fick en chans att flyga. Med facit i hand känner jag att det är SÅ synd. Detroit är nämligen en riktig håll-käften-film.

Manuset är baserat på fakta och av vad jag kunnat läsa mig till fakta allena och Bigelow har använt sig av samma manusförfattare som till The Hurt Locker och Zero Dark Thirty: Mark Boal. Han har verkligen lyckats skriva ett engagerande manus trots att det i långa stunder är rent kliniskt beskrivande. Vi vet ingenting om huvudkaraktärerna, vi får ingen backstory, vi kastas in i hetluften som små drönare och där håller Bigelow oss kvar med fucking järnhand ända till eftertexterna rullar.

Klockan är sent, sjukt sent för en vanlig vardag men jag och min son sitter tysta och utbrister svordomar. Sakta. Nästan kontemplatoriskt. Fy fan för människor alltså. Fy fan.

Det finns historier som måste berättas och även om det ibland tar emot att se filmer som denna för att det ÄR jobbigt och det ÄR inte ett dugg underhållande och man mår piss och det är kolsvart och överjävligt så MÅSTE man ibland. Det är ens förbannade skyldighet som människa kan jag tycka.

“You choose to engage or not to engage. I want to engage.” Det är Katheryn Bigelows egna ord. Jag kan inte göra annat än att säga att hon har helt rätt – och hon att hon gör det så jävla bra. Igen.

Mitt betyg:

Snart 19-åriga sonens betyg: