Kategori: 2017

Publicerat

THE DISASTER ARTIST

 

För femton år sedan kom The Room, filmen som kallas ”The Citizen Kane of bad movies”. Det är en film som bland alla tusentals filmer jag sett sticker ut som det kanske sämsta av alla sämsta, den är så dålig att den är obehaglig. Den får mig att vilja vrida mig ut och in, sådär som en daggmask på en engångsgrill.

Filmens skapare, Tommy Wiseau, har en utstrålning som gör mig nervsjuk. Usch alltså. Han kan inte förklaras, han måste upplevas. Så när det kom till allmänhetens kännedom att James Franco skulle göra en film om honom och om tillkomsten av The Room OCH dessutom spela huvudrollen som Tommy Wiseau himself, ja då undrade jag hur påtänd han egentligen var när den idén kläcktes. Och nu med facit i hand kan jag känna att hur påtänd han än var så wow James, wow bara WOW! Applåder och visslingar, fy fan vad du är värd det!

Att göra en film som The Disaster Artist utan att driva med människorna som gestaltas, utan att upphöja The Room till något det inte är och inte heller sänka filmen till något som alla fans av The Room inte känner igen, det är fingertoppskänsla vi pratar om här. Tommy Wiseau är en hemlig man som ingen vet speciellt mycket om och James Franco har tagit all fakta och gjort den till sin. Han har dessutom gjort Tommys utseende till sitt eget på ett remarkabelt porträttlikt vis, det är otäckt nästan.

Att se den här filmen var den stora höjdpunkten för mig på Stockholm Filmdagar. En nästan fullsatt salong av filmälskande människor där ingen egentligen visste vad som väntade, det var härligt och jag tror vi var många som charmades TOTALT av detta. Filmen är nämligen så galen och så rolig att det inte går att värja sig. Jag kunde i alla fall inte det. Jag njöt så jävla mycket!

Jag tror att filmen tjänar på att man sett The Room innan, jag tror också att The Room tjänar på att man sett The Disaster Artist för man blir banne mig sugen på att se om den nu. Jag ska se till att det suget lägger sig, det ska jag, för aldrig att jag vill genomlida denna anskrämliga film igen MEN The Disaster Artist kommer jag garanterat se om både en och två gånger. Och kanske, kanske, att betyget dessutom kommer höjas vid en omtitt. Det är nämligen nära en fullpoängare redan nu.

Publicerat

BRAWL IN CELL BLOCK 99

Det var många många år sedan jag såg något lika stenhårt som Vince Vaughn i den här filmen. Kan det ha varit 1998 när Edward Nortons deffade och tatuerade nuna nådde biograferna i American History X?

Bradley Thomas i Vince Vaugns skepnad är som skapad i granit men han blöder. Han är en avstängd människa, som om han vore doppad i flytande lonsdaleit strax efter att hjärtat dragerats i kevlar. Alla dessa känslor och aggressioner som yr och pyr på insidan men som han ändå lyckas behålla där trots att livet vill honom annorlunda. Testosteronfängelseaction. Skulle man kunna genrebestämma den här filmen till nåt sånt? Ja. Definitivt. Men det är ett relationsdrama också insprängt mitt i alltihop.

Att manusförfattaren och regissören S. Craig Zahler är en spännande udda fågel kan nog alla som sett hans förra (och första) film  Bone Tomahawk skriva under på. Det var en långsam kannibalwestern vars speltid klockade in på 2.12. Exakt samma längd har Brawl in cell block 99. Båda filmerna känns typ tjugo minuter för långa MEN det förtar inte någon av filmerna från att vara bra. Personligen fann jag dock denna snäppet bättre då jag är betydligt mer betuttad i fängelser som spelplats än vilda västerns.

Alla som är bekanta med mig och min blogg vet att Vince Vaughn icke är en skådespelare i min bok. En träig jävel med svinjobbig röst som aldrig gjort mig det minsta glad. Men. Här. Kommer. Vändningen. Bradley Thomas kan vara hans livs roll! Han är helt PERFEKT här. Det är jättesmart att förvandla Vaughn till den här rollfiguren istället för att stoppa in någon mer ”given”. Jason Statham tex, han hade väl antagligen kunnat göra rollen med vänsterhanden men då hade jag nog gäspat ihjäl mig.

Jag gillar den här filmen, jag gillar den a lot! Jag gillar den så pass mycket att jag ville se om den direkt den var slut. Den är mustig. Den är frustande. Den är macho-lasse-testosteronig sådär på samma sätt som Rovdjuret (inga övriga jämförelser dock). Och Vince Vaughn alltså, Vince, Vince, Vince. Dig vill man inte ha som fiende, det är ETT som är sant.

Vi pratar mer om denna film i avsnitt 126 av Snacka om film, ett avsnitt som har Tema Fängelsefilm, faktiskt!

Publicerat

WHAT HAPPENED TO MONDAY

I en framtidsvärld som våran där vi förstört miljön, där det saknas mat, bostäder och pengar där har presidenten (?) Nicolette Cayman (Glenn Close) tvingats till drastiska åtgärder. Varje familj får hel enkelt bara skaffa ETT barn. Syskon får inte existera och skulle det mot förmodan födas sådana kommer dom tillfångatas och försättas i kryosömn tills världen blir och är en bättre plats.

Hur gör man då om man får inte bara ett barn, inte tvillingar och heller inte trillingar utan SJU barn på en gång? Terrence Settman (Willem Dafoe) tvingas tänka kreativt när barnens mamma dör vid förlossningen och han står ensam ansvarig för sju döttrar. Han ger sig FAN på att se tjejerna växa upp och ja, det gör dom. Monday, Thuesday, Wednesday, Thursday, Friday, Saturday och Sunday lever sitt liv med Terrence i lägenheten och dom må se likadana ut men dom har alla sina olika personligheter och begåvningar.

Sisådär trettio födelsedagar senare ställs dock livet på sin spets ordentligt för dom sju systrarna Settman och det är där VI kommer in i bilden. Nu får vi alla möjligheten att tänka frågan: Vad hände egentligen med Monday?

Noomi Rapace får verkligen göra skäl för brödfödan i denna film eftersom hon spelar ALLA systrarna och jag tycker hon gör det jättebra. Den duktige norske regissören Tommy Wirkola lyckas dessutom filma alla dessa scener när hon spelar mot sig själv så väldigt snyggt. Här snackar vi ju inte bara en mot en (som med David/Walter i Alien: Covenant eller Jeremy Irons tvillingbröder i Dead Ringers), här är det ofta fem, sex eller alla sju i samma scen!

Tommy Wirkola ja, killen som gjorde Död Snö och Död Snö 2 (han gjorde Hansel & Gretel: Witch Hunters också men den var så obeskrivligt kass så jag vill inte gärna räkna med den) och nu gör han denna sci-fi-thrillern på ett riktigt stabilt och snyggt sätt. Jag är riktigt imponerad av filmen, den är smart och bra på alla sätt. Det är väl bara Noomis accent som stör lite. Ja. Lite.

Vi pratar mer om denna film i avsnitt 126 av Snacka om film.

Publicerat

THE POST

Trion Spielberg-Streep-Hanks skojar man inte bort i en handvändning. Klart som korvspad att dom alla tre drar folk till biograferna och lägger man dessutom till att The Post är en såndär ultramysig murvelfilm som utspelar sig på 70-talet bland tidningsmakare med riktiga skrivmaskiner, beiga gabardinbyxor och en oförställd tro på att rollen som den tredje statsmakten faktiskt var viktig, ja då får man en rätt igenom gedigen Film-Film!

Tänk alltså, på 70-talet trodde journalisterna att dom kunde göra en verklig skillnad i världen genom att inte som nu skriva om Camilla Läckbergs senast köpta leopardtofflor eller vara först med att publicera namn och bild på tafsare med namn som gör sig på löpsedlar utan genom att utmana etablissemanget, att stå upp för sin sak, ha en vision, att vara politiska. Och vet du. Det var inte bara något dom trodde, dom gjorde skillnad! Tror du mig inte kanske du borde se The Post.

Det var i juni 1971 som dom största tidningarna runt om i USA tog ställning för yttrandefriheten och publicerade dokumenten som kallas The Pentagon Papers, regeringshemligheter som varit hemligstämplade i flera decennier. Katherine Graham (Meryl Steeep) var chefredaktör och ansvarig utgivare på Washington Post – och också den enda kvinnliga chefen i den amerikanska tidningsvärlden – och det är hon som är filmens fokus. Men trots att titeln The Post syftar till just Washington Post så var det hos New York Times det hemliga materialet först landade.

Det finns absolut ingenting att klaga på med The Post, scenografin är så in i minsta detalj perfekt att det inte går att förstå att filmen är gjord 42 år efter Alla presidentens män. Meryl Streep är  – såklart – Oscarsnominerad för sin roll som Kay Graham och jag suckade när jag hörde det för det kändes så…blasé…att nominera henne så fort hon visar sig på vita duken. Men nu med facit i hand undrar jag om inte den här rollen är åtminstone topp-fem i hennes karriär? Tom Hanks har en tacksam roll som charmige redaktören Ben Bradlee och han är så likeable att klockorna stannar. För mig är det annars Bruce Greenwood som Robert McNamara som imponerar stort. Han harvar runt bland birollerna i Hollywood och är sällan dålig och även om även detta är en biroll så gör han nånting mer med den.

Är du sugen på att se en riktig film sådär som bara riktiga regissörer kan göra när riktiga skådespelare presterar på topp med ett manus som är så frejdigt skrivet och John Williams komponerat musiken och Spielbergs favoritfotograf Janusz Kaminski står bakom kameran – se The Post! Dessutom, det är så SATANS trevligt med skrivmaskinsknatter!

Publicerat

MOLLY´S GAME

Molly Bloom (Jessica Chastain) var en ung begåvad skidåkare. Hon hade siktet på vinter-OS i Salt Lake City 2002. Men när det var dags för OS-uttagningarna och hon var mitt i första åket hände en olycka som tvingade henne att avbryta sina tankar på en karriär inom skidsporten. Hon tog en paus, ville göra något annat och levde på sparade pengar några månader.

Under den tiden började hon jobba åt en snubbe som anordnade hemliga pokerkvällar med höga insatser, populära bland Los Angeles högdjur, skådespelare, regissörer, män med makt och möjlighet att få fram stora mängder pengar i kontanter. I filmen är några av dessa män spelade av skådespelare som helt klart fått jobbet för att dom skulle kunna vinna look-alike-tävlingar, det kan omöjligt vara en slump vad gäller utseendemässig likhet, så känner jag. En av pokerspelarna, Player X, spelas av Michael Cera och jag trodde ett tag att han faktiskt spelade sig själv men är man bara lite lyhörd förstår man utan tvekan vem hans verkliga jag är.

I sitt jobb som assistent har hon nu tillgång till alla dessa spelares mobilnummer och detta utnyttjar hon. Hon blir sin egen. Hon bjuder in till egna pokerkvällar – och hon höjer insatserna! Med ens är det inte vara ”vanliga” storspelare som vill vara med, Mollys hemliga svartspel lockar samhällets riktiga skithögar, maffian, såna grabbar och det dröjer inte länge förrän FBI är henne på spåret.

Filmen Molly´s game är baserad på Mollys Blooms egenskrivna bok och filmens manus är skrivet av ingen mindre än dialogfilmernas Dalai Lama: Aaron Sorkin. Som grädde på moset gör han även sin regidebut. Så det Molly´s game är – förutom en boats – är en Sorkin-film in i minsta atom. Det pratasprataspratas och när det inte pratas så är Jessica Chastain/Molly voice over. Man kan alltså utan att krydda det minsta säga att 98% av filmen består av ord. Det är pratet som är det viktiga, inte bilderna.

Är det då en film? Är det en ljudbok? Behövs ens scenerna för att föra filmen framåt? Ja. Jo, det gör dom. Dom behövs för att det är en sån jävla YNNEST att se Jessica Chastain och Idris Elba agera. Dom är ljuvliga båda två OCH dom har en personkemi som gör mycket plus för filmen. Att Idris advokat Charlie Jaffey är helt och hållet påhittad för filmen gör ingenting.

Jag gillar filmen, jag tycker första halvan är MYCKET bra och sen dalar den en smula. Den är lång – 2.20 – och det är minst en halvtimme för mycket. Det känns som att Aaron Sorkin blev lite för kär i sina egna ord, han kunde liksom inte döda sina älsklingar och det är både fullt förståeligt OCH synd. Samtidigt, hey, vad finns det att klaga på? En välgjord film som denna och Jessica Chastain som återigen visar vilken KLIPPA hon är. Klart den är sevärd även om den betygsmässigt inte når upp till mer än en stark trea hos mig.

Steffo går nästan ner i brygga bara man nämner Aaron Sorkin. Det spelar liksom ingen roll i vilket sammanhang. Nu har han också sett Molly´s game och vi pratar om den i avsnitt 125 av Snacka om film. Blev han besviken? Hamnade vi på samma betyg? Eller gled han av stolen med ett stön? Lyssna får du höra!

Publicerat

Skräckfilmssöndag: LEATHERFACE (2017)

När Leatherface drar igång tänker jag att det här blir mums filibabba. Hela förtexterna är som en slabbig snabbversion av Wrong Turn-filmerna fast utan dom synliga genetiska missbildningarna som det gärna kan bli om man skaffar barn med sitt syskon – och när dessa incesterier gått i arv i generationer.

Här är det en helt ”vanlig” white trash-familj som sitter runt matbordet under en födelsedagsfika men det är verkligen ”vanlig” med citationstecken. En mamma (Lili Taylor), ett gäng bröder, en tjuv, en tårta och en…motorsåg. Det är tämligen otäck stämning och det blir rätt blodigt. Snyggt filmat är det också.

Filmen utspelar sig 1955, alltså nitton år innan The Texas Chainsaw Massacre såg dagens ljus och Leatherface blev en skräckfilmsikon på riktigt. I dagens film får man se varför han blev som han blev. Och hur. Och när.

När eftertexterna rullar sitter jag helt stilla i soffan och tankarna bara virvlar runt. Det är så väldigt många scener i den här filmen som gör mig genuint ledsen. Sorgsam, liksom. Det här med att det finns folk som med sådan lätthet dödar andra ”för skojs skull”, det är ju LIV vi pratar om här. Och kom nu inte med det där snacket att det här är ”bara på film” för det ÄR INTE ”bara på film” sånt här händer. Det finns så väldigt många galna människor även i verkligheten som med ett stick/en kula/något ännu brutalare faktiskt tar någon annan av daga, en person som är någons son eller dotter, någons flickvän, pojkvän, man eller fru, nåns bästa vän, någons mamma eller pappa.

Att se en skräckfilm som denna och samtidigt befinna sig i detta tankemönster, det är fan inte bra för psyket. Verkligen inte. Jag får en klump i magen och jag undrar vad FAN jag pysslar med som alldeles frivilligt ser sånt här på min fritid. Det är ju hemskt! Vidriga människor utan tillstymmelse till empati, en mamma som jag hade önskat var ofrivilligt barnlös, läkare och mentalvårdare som saknar en hel del i sin utbildning. Och så jag då. Jag som mitt i all denna fruktansvärda och hyperblodiga misär faktiskt tänker ”men det här är ju banne mig riktigt bra!”. Jag är en sjuk människa men det är dagens sanning: jag tycker Leatherface är en riktigt bra skräckfilm. En skräckfilm som är gore:ig, blodig, vidrig, spännande, fruktansvärd OCH dessutom snyggt filmad, har jättebra effekter OCH bra skådisar – hur ofta händer det?

Lili Taylor är anledningen till att filmen ploppar upp på en 4:a i betyg för hennes närvaro är helt brutal. Hon ger mamma Verna redigt med kött på benen. Sam Strike som Jackson bör också nämnas som ett jätteplus. Filmens andra kända fejs, Stephen Dorff som polisen Hal Hartman, kör med konsekvent överspel som inte känns det minsta trovärdig i hans profession samtidigt som jag som medmänniska kan förstå varför han ballar ur fullständigt.

Nu blir jag väldans sugen på att se om den första filmen. Originalet. Den från 1974 alltså.

Jag kommer skriva om en skräckfilm varenda söndag under 2018. Här kan du läsa om filmerna jag hittills skrivit om och listan kommer fyllas på.

Publicerat

WIND RIVER

Om man vill vara lite piffig skulle man kunna säga att Wind river är skoterporr med politisk baktanke. Detta sagt på ett bra sätt. Filmen är nämligen BRA ända från förtexterna till den enkla med jobbiga förklaringstexten på slutet som gör att jag som tittar förstår varför Taylor Sheridan skrev detta manus. Han regisserade visserligen också filmen men det är ändå som manusförfattare han är mest känd.

Sicario, Hell or high water och Wind River, tre manus skrivna av Sheridan, tre filmer som kallas ”The Frontier Trilogy”, tre filmer som kanske har mer gemensamt och en tydligare röd tråd än man vid första anblicken ser. I Wind River är det en ung kvinna som hittas våldtagen och mördad i snön långt bort i outbacken och det blir den underklädde FBI-agenten Jane (Elizabeth Olsen) som tillsammans med den naturvane jägaren och spårfinnaren Cody (Jeremy Renner) ska försöka hitta den skyldige.

Cody lever med en stor sorg hängande över sig och det är denna sorg som ger honom bränsle att orka med denna mördarjakt. Han har nämligen varit med om samma sak förut så hans egen dotter mördades för några år sedan.

Komplexiteten för FBI-agenten att som 1. blond 2. ung 3. högutbildad 4. söt 5. vit  6. kvinna kunna göra sitt jobb bland män män och åter män (oavsett om det är vita män eller infödda amerikaner/indianer)  är spännande att följa och det blir ett par scener där maktbalansen svajar en hel del. Svårigheterna och kulturkrockarna är många och det är speciella levnadsförhållande vi får bevittna bland både ”white trash” och ”native american trash”.

Det här är helt klart en film jag rekommenderar alla att se och vill man grotta ner sig ordentligt i det här med ”sexualbrott i liten inskränkt byhåla” kan man alltid köra en dubbelbio med Three Billboards Outside Ebbing, Missouri som faktiskt hade premiär igår även den. Fyra icke bortkastade timmar i biografen.

I avsnitt 123 av Snacka om film pratar jag och Steffo mer om den här filmen.

Publicerat

OKÄND SOLDAT

Idag är det storfrämmande här på bloggen när min kollega Hanna bjuder på en gästrecension av den finska filmen Tuntematon sotilas, eller Okänd soldat som den heter på svenska biografer.

.

Ibland undrar jag varför jag tittar på krigsfilmer. Alltså, varför? Vad är syftet? Antingen är det nåt amerikanskt slask där ett gäng jättevita helyllehjältar slåss mot bruna orimligt elaka dummisar, eller så är det jobbigt-så-det-skär-rätt-in-i-benet-realism där alla blir våldtagna och döden dör.

Den finska författaren Väinö Linna skrev Okänd Soldat på femtiotalet, och nu kommer den tredje i ordningen av filmatiseringarna. Aku Loihimies regisserar denna, och han levererar. Med råge. Karaktärerna balanserar mellan den karga och broderliga humorn som finns i den finska folksjälen, och vad som oundvikligen händer med en människas psyke i krigets absurda fasor. Hur vissa bryter ihop och flippar fullständigt, medan andra vänder sig inåt och blir fullständigt apatiska. Hur gröngölingarna fortfarande tror att det finns ära att kämpa för, att det finns en mening med att panga fiender.

Fotot är så vackert att jag får lite lätt andnöd. Varma mjuka toner när livet är fint, och kallare och gråare ju eländigare det blir. (Finnarna har tydligen feeling för det där, kolla in Kätilö (The Midwife) av Antti Jokinen, oxå krigsfilm, oxå humor vs. allvarligt jäkla allvar, oxå sjuuuukt fint foto!) Filmen hade fått 5/5 om inte för en scen. Ingen egentlig spoiler här nu, men vill du se filmen med opartiska ögon så sluta läs nu. (Kom tebax och läs den efteråt så får vi se om du tänkte på samma grej!) När män filmatiserar så blir det gärna med en ganska redig skopa Male Gaze. Ok, såhär. De manliga soldaterna kommer hem till några kvinnfolk i den ockuperade staden, och blir bjudna på te. Det kommer fram att en av soldaterna gett sin brödranson till några av de lokala barnen. Då blir en av de tidigare så arga kvinnorna tydligen så himla tacksam att hon börjar pussa på honom och sen ställer hon sig upp och börjar… dansa för karlarna. Det är en sån underlig scen. “Här får ni lite av mej som present för att en av er visade lite medmänsklighet, varsågoda. Kåt, glad och tacksam – det är jag det!” Scenen bryter min närvaro i filmens magi, plötsligt satt jag och vred på mig i en biostol för det var så jäkla akward.

Medan jag skriver detta väljer Spotify ödesmättat nog att spela Edwin Starrs “War (What Is It Good For?)”, och jag kan liksom inte göra annat än sjunga med.

4 handgranater av 5 möjliga!


Publicerat

CALL ME BY YOUR NAME

Armie Hammer är en lurig jävel. Ja, som skådespelare alltså, något annat känner jag inte till.

Utseendemässigt ser han ut som en lång lillebror till Jude Law och Barbados-Magnus (Carlsson) och trots att det egentligen bara andas plus så är han – för mig – mest ett neutrum. Jag kan se film efter film efter film med honom i rollistan men han försvinner alltid. Ibland vet jag knappt att han varit med eller hur han ser ut.

Nocturnal Animals, The man from U.N.C.L.E, Spegel Spegel, J. Edgar, The Lone Ranger och som tvillingarna Winklevoss i The Social Network, Jahopp. Där ser man. Så känns han på´t ungefär. Armie Hammer, den genomskinliga snyggingen. Typ så. Men så kommer en film som Call me by your name och ett manus där han faktiskt ges en personlighet och får något att bita i och VIPS, jädrar, han kan ju! Rollen som Oliver är honom gjuten! Han har till och med lyckats få till en alldeles delikat gayframtoning ända ner i knävecken och inte sedan Magnus P.I´s högglansdagar har ett par alldeles för små och korta shorts klätt någon bättre.

Det är 1983 och Oliver kommer till en liten stad i norra Italien där han ska vara assistent till en forskare (?) över sommaren. Oliver är väl kanske 26, 27 i filmen och familjens son Elio (Timothée Chalamet) kan väl vara….17? Elio är nyfiken på både tjejer men kan inte slita ögonen från den livsnjutande Oliver och hans kropp. Det visar sig dock vara ömsesidigt även om Oliver in i det längsta försöker backa från sina känslor.

Call me by your name har blivit en jättesnackis och jag kan i viss mån förstå det. Jag skulle inte drista mig till att säga att det är Årets film eller nånting sånt, inte heller Årtiondets kärleksfilm eller andra superlativer som jag läst både här och där MEN det är en fin film, det är det. Känslan i det somriga 80-talets Italien  är härlig, färgerna är pastelligt dova och musiken passar mig som handen i handsken. Det känns liksom som att filmen är gammal ”på riktigt” och det är en komplimang.

Jag tror att det finns en chans att Luca Guadagnino kommer nämnas i förhandssnacket till Oscarsnomineringarna för Bästa regi och det skulle förvåna mig mycket om inte någon av killarna – eller båda? – också får en nominering. Armie Hammer kan tacka sin lyckliga stjärna att manuset hamnade i hans knä och den relativa nykomlingen Timothée Chalamet kan se tillbaka på ett 2017 som verkligen satte honom på kartan i och med denna film OCH årets andra stora ungdomssnackis: Lady Bird.

Det som hamnar på minus för mig är speltiden. 132 minuter. Så lång hade den inte behövt vara. Det är visserligen vackert filmat men långa stycken i första halvan av filmen är det väldigt sparsmakat på händelserika scener (för att vara diplomatisk). Jag kanske ska tillägga att det är James Ivory som skrivit filmens manus baserad på en roman av André Aciman och är det någonting James Ivory behärskar efter alla sina brittiska kärleksdraman så är det undertryckta känslor och förbjuden passion. Han blir för övrigt NITTIO år nästa år! Galet va?

Sevärt, gulligt, bitterljuvt, semesterlängtigt och fina boys. Där har du filmen i en mening.

Publicerat

THE GREATEST SHOWMAN

Otroligt va? En TRISS i Zac Efron-filmer den här veckan! Vilken högoddsare va? Men hur mycket Zac än sjunger och dansar i den här filmen så är den Hugh Jackmans, det måste man säga. Han är nästan lika härlig som sång-och-dansman som han är som hårig bister järv. Men jag ska ta det från början.

Jag, som den ivriga trailerhatare jag är, älskar trailern till The Greatest Showman. Den är underbar! Den har ALLT! Jag får rysningar, längtar efter en sing-a-long-version av filmen på Bio Rio, vill se om Les Misérables som uppvärmning och önskar att jag hade haft mer av en trapetsvänlig kropp när jag ser Zendaya flyga fram under cirkustaket. Att trailern tjonkar på med boost-låten ”This is me” OCH det episka citatet ”No one ever made a difference by being like everyone else” gör att jag gråter varenda gång jag ser den. Trailern alltså. Ja, jag som avskyr trailers. Du hör ju. Den här filmen har nåt alldeles extra, nåt som når ända in i mig, in genom märg, ben och kevlarhud.

Jag fick inte med mig nån till bion. Inte nån. Jag tror inte jag fått med mig någon ens om jag bjudit på biljetten. Rättare sagt, jag VET att jag inte skulle fått med mig nån oavsett för jag försökte, jag körde med mutor och allt möjligt men nej, jag fick gå själv. Och SOM jag var glad för det! Innerst inne vet jag ju att det här är en typ av film jag helst av allt ser själv. Jag, en stor mugg kaffe och ett tiopack näsdukar. Den här typen av film kan nämligen – när och om den är bra – få mig att krackelera fullständigt och även om jag inte har något problem att gråta tillsammans med andra på bio så….fulgråta, det gör jag gärna ensam. Om filmen inte heter Jag, Daniel Blake. Då fulgrät jag tillsammans med hela filmspanargänget för kroppen kunde inte hålla emot. Då är det bara att gråta på. Enklast så.

Jag trodde att The Greatest Showman var ett drama med musikaliska inslag. Jag hade fel. The Greatest Showman är en musikal, no more no less och som sådan är den bra. Bra låtar, bra nummer, bra sångare och sångerskor. Ingenting att klaga på. Men det The Greatest Showman också är är en boats, en sann historia om P.T Barnum (Jackman) som enligt Wikipedia var en cirkusdirektör och underhållningsentreprenör. Sant, båda grejerna. Det han också var var en obotlig optimist, en glad skit helt enkelt OCH han hade en förmåga att se dom udda filurerna, ”freaksen” i samhället, som något alldeles extra. Dvärgen, den skäggiga damen, världens längste man, siamesiska tvillingar, albinos, tjockisar, supertatuerade män och diverse andra knasbollar, alla fick vara med och dom fick inte vara med som ”djur i bur” utan för att dom kunde saker, dom dansade, sjöng och underhöll sin publik bigtajm.

En musikalisk boats alltså där jag är riktigt nöjd med musikaldelen men kanske lite mindre nöjd med hur manusförfattarna Jenny Bicks och Bill Condon tagit sig an boatsbiten. Dom gör det väldigt lätt för sig och skrapar bara försiktigt (och toksnabbt) på den yta som är Barnum och jag kan inte låta bli att tycka att det är synd. Filmen är förnämliga 105 minuter men det hade inte stört om den var tio minuter längre OM den med detta blivit aningens köttigare.

Hugh Jackman då, sköter han sig? Klart han gör. Mysig karl det där! Michelle Williams spelar hans fru och livsförälskelse Charity och det gör hon stabilt med vänsterhanden. Hon har inte mycket att bita i annat än att se nöjd, glad och på gränsen till dum-lojal ut mot sin idéspruta till man. Rebecca Ferguson har fått den tacksamma rollen att spela den svenska näktergalen Jenny Lind och hon är den som mimar bäst. Alla dom andra sjunger själva på soundtracket (men mimar till sina egna röster i filmen) men hon mimar till en annans röst men är den som fixar det absolut bäst. Snyggt jobbat. Hon fortsätter imponera. Zac Efron är en frisk fläkt och gör det han ska men som sagt, det är inte hans film även om han är med rätt mycket.

Regissören Michael Gracey är en man jag inte känner till sen tidigare men att han tittat mycket på Baz Luhrmans Moulin Rouge känns rätt solklart. Han saknar dock en hel del vad gäller visuell kreativitet innan han kommer upp ens till midjan på Baz men habilt är det, tro inget annat. Habilt, underhållande och….lättglömt. Ja, jag sa det. Lättglömt. Eftersmaken är tunn och jag bär inte med mig några direkta känslor från filmen även om jag drog på soundtracket i bilen direkt på vägen hem.  Jag behövde helt enkelt inte näsdukarna. Den där lille ensamme tåren som snitslade sig ner från ögat och över kinden stoppades av tröjärmen och sen var det klart. No more crybaby för mig den här kvällen. Däremot vill jag se om Logan nu. Vill man inte alltid det förresten?

Publicerat

SUBURBICON

Med vänner som bröderna Coen behöver man inga fiender.

Elak mening? Ja, kanske. Men det råder inga som helst tvivel om att Suburbicon är årets stora nepotismfilm i Hollywood. Att George Clooney känner bröderna Coen är en självklarhet efter hans skådespelarinsatser i O Brother where art thou och Burn after reading. Att bröderna Coen säkert har ett och annat mediokert manusutkast i byrålåderna står också utom alla rimliga tvivel, speciellt efter Suburbicon är ett av dessa.

Clooney vill regissera, ett halvtaskigt Coen-manus är bättre än mycket annat, Clooney känner Matt Damon, titeln är sjukt klatschig, Julianne Moore rings in för att hon är skitsnygg i 50-talsklänningar, det har hon visat på vita duken förut, Oscar Isaac som får två inspelningsdagar mot ett namn på affischen och VIPS har man en budget som håller och en film som får grönt ljus. Jag kan förstå det. Premisserna är klockrena. Så många stora namn bakom och i en film, den säljer i princip in sig själv, dummare än så är inte filmfabriken. Vi som tittar däremot, vi är kanske desto mindre smarta eftersom vi gång på gång går på det. Men…å andra sidan…vad fan ska vi göra? Man vet ju aldrig förrän efteråt om slutresultatet blev bra eller anus.

Suburbicon – för mig – är inte ända-in-i-tjocktarmen-anus, jag kan se vissa ljusglimtar även om dom inte är många. Matt Damon är en sådan. Maken till stabil skådespelare har sällan skådats med ett annat förnamn än Tom (Hanks, Cruise, Hardy). Julianne Moore är också alltid bra även om rollerna som Rose och hennes syster Margaret är så endimensionella att hon säkerligen hade kunnat göra detta i sömnen. Oscar Isaac skulle kunna vinna VM i Glimten I Ögat, det är klart han är bra även här men sen då…..sen då….allting annat.

Att bli skriven på näsan är sällan en funktionell åtgärd om man vill få fram sin åsikt OCH få till en verklig förändring och i Suburbicon är antirasismen så övertydlig att en blind kan läsa bokstäverna med fingertopparna trots att dom är skrivna med blyerts under en två decimeter tjock glasskiva. Ändå är den svarta familjen i ”den perfekta amerikanska förorten” kanske dom mest intressanta personerna av dom alla. Sablar vilket tålamod dom uppvisar. Ett knyta-handen-i-byxfickan-jävlaranamma av sällan skådat slag. Att denna del av filmen är både onödigt stor och samtidigt irriterande liten bevisar att manuset är rätt taffligt. Clooney vill berätta saker men manuset håller inte för det.

Det enda jag egentligen bär med mig av filmen är lille Nicky, den enda rollfiguren som jag känner för och med. Bra skådespelare också. Noah Jupe har ett imponerande CV trots att han är en youngster och vi kommer få se massor av honom framöver, det är ett som är säkert.

Något annat som är säkert är att det här är en film jag inte kan ge godkänt, den är alldeles för undermålig för det MEN jag hade heller inte supertråkigt och jag har sett många långt mycket sämre filmer. Så. En medelmåttig tvåa får det bli.

 

Det här var december månads filmspanarfilm. Klicka på namnen för att läsa mina filmspanande vänners tankar om filmen. Joel skriver inte om den men han hade planer på att lämna biografen efter halva filmen, det kanske är betyg nog?

Sofia
Cecilia
Jojje

 

Publicerat

THE HITMAN´S BODYGUARD

Har du ett oändligt tålamod med Samuel L Jacksons faibless för ordet ”motherfucker”?  Tycker du att Ryan Reynolds ekorriga uppsyn är något alldeles utöver det vanliga? Lockar synen av en temperamentsfull Salma Hayek med cleavage lika djupt som sadelutrymmet mellan två kamelpucklar. Är du svältfödd på actionkomedier? Tycker du att det bästa med Bourne-filmerna är ”den europeiska touchen”? Hat du lätt till skratt? Har du kanske lite FÖR lätt till skratt? Uppskattar du under-bältet-humor?

Svarar du ja på fler än tre av dessa frågor är The Hitman´s Bodyguard troligtvis en film för dig. Svarar du ja på nästan alla kanske du till och med ger filmen samma betyg som jag.

Steffo och jag pratar ganska mycket mer om den här filmen i avsnitt 105 av Snacka om film.

Publicerat

STAR WARS – THE LAST JEDI (IMAX 3D)

Jag skulle utan att tveka byta ut min originalaffisch på Star Wars  från 1977 som hänger på sovrumsväggen till den här versionen av Star Wars: The Last Jedi. Det här måste vara årtiondets snyggaste filmaffisch! Jag får hjärtklappning. Den röda färgen. Dom rundade kanterna. Rey. Mark Hamills blick. Det är perfektion tamejfan!

Tyvärr, ja jag använder mig av ordet tyvärr redan nu, det enda som är perfektion med den här filmen är just postern. Det mesta annat är mig väldigt likgiltigt. Konstigt likgiltigt. Irriterande likgiltigt. Jag menar, Star Wars-världen ligger mig varmt om hjärtat och jag såg fram emot filmen men var inte överdrivet pepp, inte sådär så att förväntningarna låg som en spikmatta mellan mig och upplevelsen. Jag satt där på IMAX-salongen i Solna exakt på min uträknade favoritplats, den som minimerar ögonstrul när man tvingas se film i bajs-3D. Jag hade kaffe med mig och kroppen var på helpaus då mobilen låg och vilade i en vaktad påse utanför entrén. Det fanns ingenting runtomkring som störde. Ingenting att skylla på. Jag kan bara säga att regissören och manusförfattaren Rian Johnson inte är en snubbe i min bok. Inte alls faktiskt. Och detta varken före eller efter The Last Jedi.

Filmen tar vid där Star Wars: The Force Awakens slutade, där Rey (Daisy Ridley) kommit till den där gröna ön där Luke Skywalker (Mark Hamill) befinner sig. Och sen är det det gamla vanliga med motståndsrörelser och farkoster och rymdkrig och sprängningar och ord man inte förstår och platser man inte sett förut och lasersvärd, CGI-gubbar, elakingar och snällisar och allt däremellan. Och den unga svarta killen och den unga vita tjejen och den stora håriga killen och han den långa med stora näsan och hon den jättelånga stormtroopern och den rödhåriga irländaren har nu fått en ny kompis i en manga-kindad asiatisk flicka och en stammande puertorican. Det är ju fint. PK-rätt och riktigt. Flera av dessa unga skådespelare gör sitt jobb mycket bra och en av dessa är inte Domhnall Gleeson.

Sen är det Laura Dern med världens längsta hals som i flera scener får mig att vilja sitta bredvid den blå anden från Aladdin bara för att kunna gnugga på den där flaskan eller vad det nu var och önska mig en skämskudde gjord av mörkläggningstyg. Den känslan kommer till mig lite då och nu faktiskt och det med fler skådisar i bild än Dern. Till och med Mark Hamill lyckas med den bedriften i en scen då han med uppspärrande ögon ser mer ut att passa i en SNL-sketch än någonting annat. Rian Johnson och personregi alltså. Ingen match made in heaven direkt.

Överhuvudtaget känns filmen i långa stunder tråkig för att sedan blixtra till här och där och bli om inte bra så väl en fröjd för ögat. Slutklämmen på den röda saltytan till exempel. Kanonfint. Men för övrigt, är det ett mastodontavsnitt av Planet Earth (Planet Space?) jag kollar på? Så SJUKT mycket djur överallt. Allt från ekorrar med samma gulliga uppsyn som Mästerkatten i stövlar när han vill ”nåt” från white-walkers-rävar till nåt konstigt med fyra bröst och grön mjölk och det är ett helt GÄNG med fler djuriska varelser och jag kan inte låta bli att fundera på hur alla högljudda Jar-Jar Binks-haters tar detta. Funkar det? Är dessa gulliga gimmick-figurer okej? Blir det för mycket? Ja, jag tycker nog det. Det blir för mycket av både djuren och den underliga humorn som sipprar in här och där. Rian Johnson och humor alltså. Inga BFF´s direkt.

Det var länge sedan två timmar och trettiotvå minuter kändes längre än nu. Det var i april 2016 närmare bestämt och då hette filmen Batman v Superman: Dawn of justice. Betygsmässigt hamnar båda dessa filmer på samma betyg pga just tråkig, oengagerad och för lång. Det här med tajt klippning och kill your darlings är inte så dumt faktiskt. Hör du det Rian Johnson?

Jag, Steffo och vår gäst Frippe pratar mer om den här filmen i avsnitt 119 av filmpodcasten Snacka om film. Här kan du lyssna.

Publicerat

ANNABELLE: CREATION

Svenske regissören David F. Sandberg gjorde den finfina skräckisen Lights out förra året och nu har Hollywood gett honom förnyat förtroende med prequelen till Annabelle från 2015. Mitt hat mot porslinsdockor kände inga gränser redan innan denna film och jag kan inte säga att jag blivit mer tålmodig efteråt. Vad är det för jävla påhitt egentligen? Porslinsdockor? Bääääähh! Fi fan. Grisäckligt.

Om det är någonting David F. Sandberg är bra på så är det att använda sig av inte bara musik för att få oss som tittar i rätt stämning utan även ljud. Andra ljud. Alla ljud. Kontrasten mellan oljud och tystnad till exempel. Otroligt smart gjort och det är dessa fingerfärdigheter som gör att den här filmen helt klart blir sevärd trots ett manus som kanske inte förtjänar en Oscarsnominering direkt.

Skådisarna sköter sig, effekterna är bra och trots att jump scares känns himla mycket 2015 så funkar dom även här. Jag höll på att skita ner mig rejält ett par gånger och mer än så kan man inte begära av en skräckfilm.

I årets Halloweenavsnitt i podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om just denna film. Sugen på att lyssna? Klicka här.

Publicerat

BABY DRIVER

Edgar Wright är en regissör att lita på. Även om många av hans filmer börjar i hundra knyck och det-här-blir-en-fullpoängare-känsla så är det väldigt ofta andra halvan saggar betänkligt och jag hamnar på en 2,5-3 till slut ändå. Men, det är ändå SEVÄRDA filmer. Scott Pilgrim, The World´s End, Hot Fuzz, Shaun of the dead, klart det är filmer man bör ha sett, inget snack om saken, ojämna eller inte.

Att Baby Driver på pappret känns som en film i min smak är solklart. Efter första kvarten är jag i himmelriket. Kreativt, kul, coolt, massor med musik, fullt ös medvetslös. Jag borde ha fattat redan då att det var början på slutet men jag ville så gärna att det skulle hålla in i mål. Tyvärr gjorde det inte det. Det höll knappt alls.

Vissa scener är jättecoola men det är så långt emellan dom att filmen inte kan bli godkänd trots allt. Att Jon Hamm ser ut som sångaren i Rammstein är ett jätteplus i min bok men inte heller det hjälper upp betyget. Tjatigt och enahanda, så känns det. Inte alls lika fluffigt, fartigt och färgglatt som trailern utlovade.

Årets besvikelse såhär långt, i alla fall för mig.