Kategori: 2017

Publicerat

SOLSIDAN

När den populära TV-serien Solsidan blir film är det SJÄLVKLART att jag vill se den. Inte för att jag är något hardcorefan av serien MEN har jag lidit mig igenom Svensson, Svensson-filmen (pga gillade serien på 90-talet. Oklart varför dock) samt Reine och Mimmi i fjällen (pga gillade Tre Kronor, för övrigt detsamma som i förra parentesen) så känns det som att Solsidan har alla förutsättningar att lyckas betydligt bättre som film.

Och ja, det är helt sant. Solsidan ÄR en lyckad långfilm så tillvida att den går att se även om man inte har tok-koll på alla karaktärer och den har en egen berättelse som räcker för en hel långfilm. En välskriven sådan dessutom. Lägger man till riktigt bra skådespelarprestationer (där Felix Herngren sticker ut ordentligt och imponerar stort) så får man en svensk familjekomedi som verkligen gör skäl för namnet.

Filmen börjar med att Alex (Herngren) och Anna (Mia Skäringer) droppar chockbeskedet att dom ska skiljas för Fredde (Johan Rheborg) och Mickan (Josephine Bornebusch) på självaste julafton och därifrån skjuts pilar åt olika håll. Alex ensamhet i den sunkiga ungkarlslyan, Annas nyförälskelse med den vivida David (Henrik Schyffert), Ove Sundberg (Henrik Dorsin) som är rädd att bli lämnad av frun (Malin Cederblad) pga dåliga spermier, Fredde och Mickans unga son som påvisar personlighetsdrag av socialistisk karaktär och farfar Mauritz (Sven Wollter) som Fredde misstänker är den skyldige till detta.

Det blir en resa genom det många av oss skulle kalla vardagen men självklart är det twistat en aning. Ibland fnissar jag av igenkänning, ibland vrider jag mig i biofåtöljen av att vissa saker kommer för nära och när Ove är i bild vill jag bara gömma mig bakom en såndär hård sittkudde för barn. Många i salongen tänker dock tvärtom och skratten både mullrar och rullar när Ove dominerar i sina pinsamma scener. Lyckat, såklart. Att JAG inte tokskrattar betyder ingenting i sammanhanget. Jag FATTAR grejen, jag tycker bara att det är MER skämmigt än hysteriskt kul.

Summa summarum delar jag ut en mycket stark trea till Solsidan och jag undrar samtidigt: varför fick den inte juldagspremiär? Det här är verkligen en film för ALLA och den är det på ett BRA sätt. Hur ofta händer det?

 

Publicerat

THE BABYSITTER

80-talet är inte enbart på tapeten när det gäller kids-i-Gooniesinspirerade-grupper-med-ET-cyklar-som-löser-spännande-problem (som i Det och Stranger Things). Under 80-talet var skräckkomedier riktigt stort och det känns nästan FÖR självklart att filmbranschen ska köra vidare på den grejen just precis nu.

Skräckkomedier med lökig grundstory, nån nördig ung snubbe, nån lättklädd blondin och en jävla massa blod och klafs, när man ser The Babysitter känns det inte som om någonting hänt på trettio år. Tiden har stått stilla, på gott och ont.

Jag tycker inte det är dåligt men jag tycker inte heller att det är bra. Effekterna ÄR toppen men jag känner mig trött filmen igenom. Den känns så omodern i bemärkelsen ofräsch. Samtidigt snygg och ett hjärndött skönt tidsfördriv.

Jag är skeptisk helt enkelt.

Nyfiken på filmen? Den finns att se på Netflix.

 

 

Publicerat

THE LOVERS

Mary (Debra Winger) och Michael (Tracy Letts) har varit tillsammans i tusenmiljoner år. Åtminstone är det så man känner när man ser dom tillsammans. Leda. Vardag. Känslomässig istid. Ingen närhet. Inget engagemang. Berlinmuren mellan dom i sängen. Med en utflugen son som enda barn kan man ju undra varför dom inte bara skiljer sig?

Michael har en annan. Lucy. En mycket yngre kvinna. Balettdansös. Hon är allt för honom som fru Mary inte är. Det är sex och känslor all over the place, i alla fall hos henne. Svartsjuka. Passion. Höga berg och djupa dalar. Han ljuger oavbrutet. Totar ihop historier. Försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Han vill ju lämna Mary men vågar inte ta steget. Och snart kommer sonen och hälsar på också, innan dess vill och kan han inte göra nåt. Sen kanske han inte vill göra Mary ledsen heller.

Mary har en annan. Robert. En mycket yngre man med T-shirt och författarambitioner. Han är allt för henne som Michael inte är. Det är  sex och känslor all over the place, i alla fall hos honom. Svartsjuka. Passion. Höga berg och djupa dalar. Han vill att hon lämnar sin man. Han tjatar. Kräver. Hon lovar. Ljuger. Vågar inte riktigt ta steget. Och snart kommer sonen och hälsar på också, innan dess vill och kan hon inte göra nåt.

Mary och Michael är alltså lika goda kålsupare båda två. Det går inte att ondgöra sig för den där otrogne skitstöveln – bara. The Lovers är en jättebra film på det sättet, den tar inte ställning, den försöker inte förklara, den bara…är. För filmen är mer än det jag beskrev, den snurrar till det många varv innan eftertexterna rullar och allt är bra. Manus är bra. Skådespelarna riktigt toppen. Det finns ingenting att klaga på annat än att jag hade velat bli lite mer investerad i karaktärerna, känt lite mer. Tänkt ”nämen hur ska det gåååååå” nån enda gång. Jag vet inte om det är filmens fel eller mitt eget att jag inte nåt dit men hur som helst kan det inte bli högre betyg än en stark trea för denna – trots allt – fina, vuxna, filmen.

Det här var tredje filmen av fyra på Filmspanarnas heldag på Stockholms filmfestival. Vad övriga i gänget tyckte? Recensionslänkar kommer när texterna är publicerade.
Henke
Sofia
Jojje

Publicerat

THE KILLING OF A SACRED DEER

Jag avskydde Dogtooth. Jag avstod Alper. Jag gav The Lobster ett alldeles för snålt betyg, jag gillar den skarpt.

Det där är mina samlade tankar kring greken Yorgos Lanthimos tidigare filmer. Lite hitan och ditan alltså, men egentligen inte alls ”min bag”. Ändå valde jag att se hans nya film The killing of a sacred deer på Malmö Filmdagar och detta var ett enkelt val. Jag var helt enkelt nyfiken. Jag är ofta det och lika ofta till synes utan genomtänkt anledning.

I The killing of a sacred deer får vi se Colin Farrell igen (han spelade huvudrollen även i The Lobster) och denna gång spelar han Steven, en snyggt skäggig kirurg. Gift med Anna (Nicole Kidman), pappa till Kim (Raffey Cassidy) och Bob (Sunny Suljic) och ganska fyrkantig i sitt sätt att vara. Eller ”ganska” förresten, han är VÄLDIGT fyrkantig. Strikt, stel, fåordig och han, precis som övriga rollfigurer, har ett ganska onaturligt sätt att prata på. Känslolöst, korthugget, effektivt. Inte ett ord för mycket. Detta är något jag kan tänka mig kan reta många som ser filmen men för mig funkade det bra, det kändes som ett med filmen på nåt vis.

Filmen som helhet är nämligen också väldigt kall. Nästintill klinisk. Mina tankar far iväg till en kombination av Stanley Kubricks filmer och ljudet av broskbitar mot metallskål, eller njursten och sånt där kiss-bäcken. Typ. Vissa likheter med Michael Hanekes Funny games kan jag också hitta men likheterna stannar vid oresonligheten, vid det där otäcka i gränslösa personligheter, människor som helt saknar sociala koder och som tar sig innanför huden.

2011 kom det en film som heter Sleeping Beauty. En udda historia, suggestiv, kall, svår, jobbig och den satte sig som en tagg i mig, jag tänker på den väldigt ofta och jag blir inte riktigt klok på varför. The killing of a sacred deer kommer göra Sleeping Beauty sällskap nu, dom kommer häfta sig fast i mig och gäcka mig till död-dagar. Fantastiskt egentligen med såna filmer, speciellt med tanke på hur MÅNGA filmer jag faktiskt ser. Dessa filmer blir verkligen som diamanter i filmminnet och hur otäcka och skakande dom än är så vill jag inte vara utan upplevelsen. För jag kan lova att det ÄR en resa att se The killing of a sacred deer. Du har troligtvis inte sett nåt liknande och du har definitivt inte sett någon obehagligare ”vanlig” kille på film än Barry Keoghan, inte sen Arno Frisch och Frank Giering tog på sig äggplockarhandskarna 1997.

För mig är detta Yorgos Lanthimos tveklöst bästa film, betyget är betydligt närmare en femma än en trea och det är en jättebra anledning till att fortsätta att aldrig säga aldrig till filmer man kanske inte tror på ”på pappret”. Plötsligt händer det!

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar, det gjorde även Jojje. Christian har också sett den.

Publicerat

OH LUCY!

Setsuko Kawashima (Terajima) är en medelålders (?) uttråkad storrökande kontorsråtta och tillika hoarder som saknar sociala spärrar och, för att dra till med en klyscha – ett liv. Hennes systerdotter tipsar om en engelskakurs hon borde gå, en kurs som hålls i ett överpiffat hotellrum i något som känns som en bordell och läraren är en over-the-top-jobbig amerikansk kramig man vid namn John (Josh Harnett).

Setsuko får dra en lapp ur en låda som John sträcker fram och på lappen står det Lucy. Det blir alltså Setsukos amerikanska namn under dessa kurstillfällen. Men en dag ställs kursen in, det finns ingen lärare får hon veta. John har slutat, han ska åka tillbaka till USA. Setsuko ser hur John hoppar in i en taxi – med SYSTERDOTTERN! – och som den otäcka stalkerkvinna hon är så åker hon efter. Inte för att hon engagerar sig i systerdotterns rymning till ett annat land utan för att hon kärat ner sig i John.

Ju mer jag tänker på den här filmen ju mindre gillar jag den. Setsuko är en kvinna som det är hopplöst svårt att tycka om och filmen har ganska många likheter med den japanska festivalfilmen från 2014, Kumiko, The treasure hunter. Den gången fattade jag inte att Kumiko var psykiskt sjuk, jag trodde bara att hon var allmänt udda men den här gången kan Setsuko försöka agera ”bara” knepig hur mycket hon vill, jag genomskådar det. Hon ÄR galen på riktigt och jag tycker inte om henne alls. Hon är otäck och jag bryr mig inte om henne. Jag börjar tänka på en regntunna igen faktiskt. Skulle vilja doppa henne i den. En snabbis bara.

Och sen vet jag inte om det känns fräscht och nyskapande eller bara äckligt med en scen som skulle kunna få en man att skriva #metoo på sin facebooksida.

Det här var en av filmerna under Filmspanarnas heldag på Stockholms filmfestival. Länkar till övriga filmspanares recensioner kommer när dom är publicerade.
Henke
Sofia

 

Publicerat

Skräckfilmsveckan: GERALD´S GAME

Det är mycket Stephen King just nu och det gör mig ingenting, ingenting alls. Med både The Dark Tower och Det på biorepertoaren och TV-serien Mr Mercedes så känns 2017 som ett av hans starkaste år på länge – och det redan innan Gerald´s Game dök upp som en Netflix Original-film på just Netflix.

Filmen är alltså baserad på Stephen Kings bok från 1992 med samma namn och handlar om ett gift par som åker till sin sommarstuga för att försöka krydda till sexlivet som gått en smula i stå. Mannen, Gerald (Bruce Greenwood) låser fast fru Jessie (Carla Gugino) med handbojor vid sänggaveln tämligen ögonaböj och där börjar nåt som urartar å det grövsta.

Som skräckfilm funkar Gerald´s Game rätt bra, faktiskt. Jag lägger till ett ”faktiskt” för det är inte helt självklart. Boken tycker jag var riktigt tokspännande, speciellt mittdelen, men bok är bok och film är film och det är en hel del av den otäcka nattstämningen i boken som inte riktigt når fram i filmen. MEN, faktiskt, filmen funkar ändå. Dess svaga punkt är slutet och det var likadant i boken. Det blir övertydligt och tillrättalagt och i filmen nästan skrattretande. Men men, man kan inte få allt här i livet. Ibland får man nöja sig med en hand-scen som kommer gå till historien nästan på samma sätt som en häl-scen i Jurtjyrkogården.

Idag skriver Johan och Sofia om helt andra filmer. Sofia har sett Sinister 2 och vad Johan har sett är förklätt i dunkel ända tills du klickar här.

Publicerat

THE DINNER

Vad konstigt det här blev. Oj så tokigt. Fan också.

Jag hade sett fram emot The Dinner ett bra dag, jag menar, hur skulle jag inte ha kunnat göra det? Laura Linney, Richard Gere, Rebecca Hall, Steve Coogan och Chloë Sevigny, finfina skådisar alltihop i en film som säljs in som en dramathriller. Snygg poster också, peppen växer. Så bullar jag upp med kaffe och gummilimpmacka efter en tuff jobbdag och nääääää vad tusan alltså, usch vilken besvikelse.

Jag tror aldrig jag sett någon jobbigare jävel på film än Steve Coogans rollfigur Paul. Kanske irriterar han mig extra mycket för att han är en rätt vanlig personlighetstyp i verkligheten och såna retar mig till fucking VANSINNE även öga mot öga. Men ärligt, det är på gränsen att jag stänger av filmen så mycket avskyr jag honom. Spydig, negativ, totalt anti-socialt beteende, sånt beteende som kräver av kvinnor (eller EN kvinna, dvs frun) att släta över mannens vidriga sätt och pisksnärtande ord annars kan dom inte vistas bland folk tillsammans. Hur denna typ av män kan bli gifta är för mig en gåta, speciellt när killar som Roland har så svårt att hitta kärleken.

Jag känner mig sur nu. Jag vill inte skriva mer. Hejdå.

Ett dygn senare.

Fan. Filmjäveln släpper inte. Texten jag skrev skaver. Är min känsla om filmen korrekt eller är jag orättvis, baserar betyget enbart på mina förväntningar som inte infriades? Det finns bara en sak att göra. Se om filmen.

Två timmar senare.

Varför är Richard Gere första namnet på affischen och i förtexterna när Steve Coogan är i bild i varenda scen? Det är den första tanke som slår mig. Men sen, sen dyker det upp andra funderingar. Som att manuset egentligen är jäkligt bra. Intressant på många plan. MEN, filmen är fortfarande ingenting som den utger sig för att vara. Det här är ett kolsvart familjedrama med en samling rätt osköna personer i fokus. Jag gillar egentligen inte någon av dom, alltså bryr jag mig inte så mycket om det som händer och vad som händer personerna i fråga. Det är i grunden inga schyssta människor, det är den känslan jag har. Inga bra vuxna, inga bra föräldrar och heller inte några bra barn. Hur det ska bli bra barn när dom uppfostras av rätt kassa vuxna förebilder är en heeeelt annan fråga.

Historien var bättre andra gången jag såg filmen, bitar föll på plats. Men karaktärerna vill jag mest bara slå på käften och det ger inte en behaglig filmupplevelse direkt. Och nu har jag genomlidit detta TVÅ gånger. NU räcker det. Men ge Steve Coogan en Razzie by all means. Det förtjänar han.

Publicerat

BAYWATCH

Hahahaha, ja jösses! Dwayne Johnson är verkligen som en stor jävla tatuerad hypertränad nallebjörnsstämpel när det gäller god kvalitet på film. I alla fall när det gäller den typ av filmer han gör, som han är bra på, kanske till och med bäst? Komisk tajming som första klassens ståuppare, en bjussighet vad gäller egna tillkortakommanden som man sällan ser män ge av på film och som kanske slås endast av hans skådespelarkompanjon i dagens film: Zac Efron.

Efron blir kallad både det ena och det andra (nedlåtande) som syftar tills hans High School Musical-era och hela den här filmens manus är FULLPROPPAD med blinkningar och retningar gällande alla skådespelare och filmerna dom varit med om. Och det skojas en hel del om Baywatch-bruttornas minimala badkläder, om alla dessa slowmotion-löpningar, om David Hasselhoff, om Pamela Anderson, om kiss, bajs, sex och ALLT kul man kan tänka sig.

Jag hade riktigt roligt åt och med den här filmen, betydligt roligare än jag hade kunnat tro (även om trailern var väldans underhållande). Betygsmässigt står filmen och väger mot en fyra. Kanske snäppar jag upp filmen vid en omtitt för DET kan jag lova, jag kommer se om den.

Publicerat

HERR OCH FRU ADELMAN

Hur gestaltar man ett 45-årigt passionerat äktenskap på film på bästa sätt? Man har två timmar på sig och det borde finnas väldigt mycket att berätta. Fyra och ett halvt decennium med allt vad det innebär av ungdom och åldrande, av kläder och scenografi och av händelser som formar personerna i centrum.

Herr och fru Adelman, Victor och Sarah, spelas av Nicolas Bedos och Doria Tellier och dom spelar sina roller filmen igenom med mer eller mindre smink och mask. Det är en av filmens smartaste och starkaste kort kan jag tycka, jag ser att det är dom och dom åldras gemensamt även om personligheterna inte alltid dras åt samma håll.

Mitt enda egentliga problem med filmen är att jag inte förstår vad Sarah såg hos Victor där i relationens allra första fas. Jag tror att jag hade behövt det för att dras in i historien på det sätt filmen förtjänar, istället satt jag med en bekymmersrynka mellan ögonbrynen och lite klåda i pannan. Sarah din dumma jäkel, vad ska du med den där egocentriska drummeln till? Konstnärsmän som sätter sig själva på en pidestal och Quinnor som tillåter dom vara kvar däruppe, som i princip eldar på det hela, som förminskar sig själva, som daddar och hjälper och fixar och curlar, alltså JAG FATTAR DET INTE.

Nu låter det kanske som att jag retar upp mig jättemycket på filmen men det är verkligen inte sant. Herr och fru Adelman är en BRA film, helt klart. Den är välgjord och har en kärlekshistoria som är värd att berätta (även om JAG inte förstår den) och kanske kan den lära oss ett och annat gällande långa förhållanden och det här med att våga släppa taget. Filmens manus är dessutom skriven av filmens två huvudpersoner och regisserad av Herr Adelman himself OCH dom är ett par även i verkligheten. Kanske är DEN informationen det allra mest intressanta med hela filmen.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar. Var det någon av mina filmspanarvänner som också gjorde det? Jag minns inte. Men dyker det upp någon recension så hamnar länken till den här. Jag pratar om filmen i avsnitt 111 av Snacka om film också. Lyssna här vettja.

 

 

Publicerat

THE MEYEROWITZ STORIES (NEW AND SELECTED)

Det här gör mig SÅ glad! Den här filmen gör mig SÅ glad! Fasiken alltså, jätteglad! Att se Adam Sandler castad i en RIKTIG icke-flams-trams-roll igen, jag vill bara klappa händerna tills jag får stickningar, ropa ”Vad är det jag alltid har sagt? Adam Sandler ÄR bra!”, droppa micken och vända på klacken.

Han är helt underbar i rollen som Danny, den haltande storebrodern Meyerowitz som varit hemmapappa i hela sitt liv, är jättetajt med sin unga vuxna dotter Eliza (Grace Van Patten) och är nyseparerad. Nu tvingas han sova på soffan hos sin åldrande pappa, Den Store Konstnären Harold (Dustin Hoffman) och dennes fru, hippiealkisen Maureen (Emma Thompson). Kanske ingenting man strävar efter i vuxen ålder men Danny försöker göra det bästa av situationen. Eliza ska precis börja på college och då är han liksom ensam, på riktigt.

Det fadern Harold verkar fokusera mest på, bortsett från sitt eget missförstådda geni och skulpturer gjorda för många decennier sedan, är yngste sonen Matthew (Ben Stiller). Han är framgångsrik, upptagen och förmögen och lägger inte många sekunder av sin fritid på vare sig föräldrarna eller den något udda lille sonen Tony som han inte verkar träffa så mycket i verkligheten, det blir mest mest facetime. Eller…..försök till detta.

Det här är alltså en film som är skriven och regisserad av mannen bakom The Squid and the whale, Mistress America, Margot at the wedding, Frances Ha och While we´re young: Noah Baumbach. En ytterst stabil filmmakare i mina ögon och ett välkommet tillskott till Netflix Original-filmerna som kanske inte alltid bjussar på högkvalitativ underhållning. Men The Meyerowitz Stories ÄR precis detta, det är två timmar kanonfilm som går som et HUJ förbi hornhinnorna, hjärncellerna och magen. Riktigt supermysigt måste jag säga.

För ordningens skull ska jag tillägga att Emma Thompson och Grace Van Patten och Elizabetg Marvel (som spelar systern Meyerowitz) spelar sina roller med den äran, precis som Ben Stiller OCH Dustin Hoffman. Det är alltså inte enbart Adam Sandler som briljerar. Det är alla. Men det är Adam Sandlers närvaro som gör mig gladast. Han är så fin.

Publicerat

HOME AGAIN – KÄRLEKEN FLYTTAR IN

Jag har försökt hitta en liknelse till dagens film i musikhistorien men det har varit svårt. Det första som dök upp var Michael Bolton men även den mest slätstrukna av ballader får ändå ett oumpf av Boltons röst. Så det närmaste jag kommer är faktiskt hissmusik. Såndär totalt ogenerisk plinketiplonk har man ju hört både här och där med Home again-hissmusik är en helt egen sort, en sån som ligger som en ljudmatta i bakgrunden MEN den är SÅ slätstruken, SÅ snäll och SÅ totalt menlös att ingenting, absolut INGENTING, fastnar mellan öronen. Det rinner ut som ljummet vatten i duschen. Rent ljummet vatten. Alltså helt utan spår av vare sig shampoo eller tvål.

Direkt efter jag sett filmen på Malmö Filmdagar kände jag att det var en etta. Den hade liksom….ingenting. Nu, med några dagars funderande känner jag att även ingenting kanske kan vara någonting. Home Again retar inte upp mig, det gör den inte. Den är alltså inte frustrationsdålig så den förtjänar det lägsta betyget. Filmen är heller inte produktionsteknisk undermålig, den har inte skådespelare som skämmer ut sig, den är bara så fasansfullt MESIG.

Det finns ingenting som skaver i filmen, alla är schyssta, det som skulle kunna bli problem blir det aldrig, vuxna beter sig vuxet. barnen är barn, känslorna är beskedliga och mitt i smeten är Reese Witherspoon som en leende slev som rör runt sig själv utan att någonsin bli riktigt trött, grinig, lycklig, panikslagen eller besviken. Hon är ett satans neutrum filmen igenom. Gullig som en rosa nalle såklart och söt som fyrahundra sockervadd. Jag hade så gärna velat se henne TOKFLIPPA, göra NÅT som stack ut men nej, det finns ingenting negativt, smutsigt eller fel i filmen. Och en flawless film är ungefär lika intressant som en flawless människa. Inte alls alltså. Men ointressant och urdålig är inte alltid samma sak så jag klämmer till med en tvåa, den är dock genomskinlig som nyklorat poolvatten.

Nu återstår att se vad mina filmspanande vänner tycker om filmen. Lika blasé som jag?
Carl
Jojje
Henke

Publicerat

BLADE RUNNER 2049

Det här är första gången i år som jag känner att mina Gollum-kvalitéer gör sig påminda. ”Å ena sidan” brottas med ”Å andra sidan” och i mitten sitter jag i biofåtöljen alldeles stabilt och avslappnat och tänker tankarna som blir som en tennismatch i hjärnan.

Det är inte länge sedan jag såg om Blade Runner. Det var inga roliga timmar. Segt som bortglömd knäck på spisen, andefattigt men ändå inte en besvikelse. Den var som jag mindes den, på´t ungefär. Förväntningarna på denna uppföljare kanske borde ha varit superlåga då kan man tycka men nej, inte när min favoritregissör är framme. Denis Villeneuve är en man som gör mig pepp. Han kan sina saker och jag känner mig trygg oavsett vad han tar sig för. I min värld finns det ingenting som kan göra Blade Runner 2049 sämre än föregångaren. Ingenting.

Jag stoppar ner högerhanden i plastmojängen som är gjord för läsk eller kaffemugg, den som sitter längst fram på armstödet. Det är skönt på nåt vis, handen ligger still där, vilar liksom. Hela stolen skakar. Den vill gärna göra det när Hans Zimmer är i farten. I fallet med dagens film är det både Zimmers musik och Villeneuves huskompositör Jóhann Jóhannssons bröl vi får njuta av. ”Å ena sidan” ler. Ler från öra till öra. Det brölas! Det brölas så jag får ståpäls på armarna. ”Å andra sidan” ler också (hur ska den sidan kunna låta bli) MEN tänker ett steg längre. ”Å andra sidan” tänker på historien, på manuset, på att en fantastisk ljudbild aldrig någonsin kan rädda en hel film.

”Å ena sidan” ber ”Å andra sidan” tänka på Tron Legacy, där var det exakt så. Daft Punks musik gjorde hela skillnaden och fullpoängaren satt som en smäck. ”Å andra sidan” ber ”Å ena sidan” att tänka på Jared Leto och hans blindlinser. Är inte varenda scen med honom totalt bortkastad? Skulle inte den två timmar och fyrtiotre minuter långa filmen LÄTT ha kunnat kortats en halvtimme och av dom en kvart – lätt –  Jared rätt ner i papperskorgen. Det hade inte retat någon. Ingen hade heller saknat honom. Det ultimata beviset för en helt felskriven och onödig karaktär.

”Å ena sidan” koncentrerar sig på bilderna. På stämningen. På det OTROLIGA fotot, på den MAGISKA scenografin, på allt det perfekta, visuellt supersnygga, på en film som kommer stanna kvar på näthinnan länge länge. ”Å andra sidan”, karaktärerna. Platta som farmors pannkakor, det finns ingen jag engagerar mig i, jag känner varken för eller med Ryan Goslings ”K” (jaaaaa ”Å ena sidan”, han ÄR bra), det är nostalgimys att se Harrison Ford igen men gör han någon glad med sitt skådespeleri? Grunda karaktärer och en oengagerande historia kan aldrig ge toppbetyg till en film hur snygg den än är och hur ballt och högt det än låter.

”Å ena sidan” älskar varje scen men behöver inte höra någon prata. ”Å ena sidan” skulle kunna tänka sig att blunda och bara lyssna på filmen. ”Å andra sidan” tycker att historien hade kunnat berättas på 90 minuter. ”Å ena sidan” älskar fortfarande Denis Villeneuve, ”Å andra sidan” önskar att det var 2013 igen och då bara riktiga filmnördar hade koll på vem han var.

Det är veligt det här. JAG är velig. Jag är en schizofren Gollum som tycker och tänker en hel massa om den här filmen men det stora problemet är att jag inte känner något. Filmen är iskall och jag likaså. Allt jag resonerat mig fram till har med hjärnan att göra och alla som läst min blogg ett tag vet att jag ser filmer med magen. Med hjärtat. Blade Runner 2049 når in i min mage ungefär lika mycket (eller lite) som första Blade Runner. Det här är däremot en MYCKET snyggare film rent visuellt. Det är fint att Villeneuve kärleksfullt återanvänt en del från första filmen så att alla Blade Runner-fans känner igen sig och mår bra men han har även utvecklat spelplanen till något betydligt mer minnesvärt än första filmen, i alla fall för mig.

Det jag fick med mig mest från filmen är att jag längtar efter att se om Sicario. Och Arrival. Och Enemy. Och Prisoners. Och Nawals hemlighet. Och Polytechnique. Och Maelström. Och Un 32 août sur terre. Han är nämligen fantastisk den där Denis Villeneuve. Med eller utan Blade Runner 2049 i bagaget.

 

 

.

Jag känner att jag inte riktigt kan släppa Denis Villeneuve med det som varit. Det finns ju en framtid också, det finns projekt att se fram emot och SOM jag ser fram emot i alla fall en av hans tre kommande filmer. Han ska göra en remake på David Lynchs Dune (från 1984),  han ska göra Cleopatra med Angelina Jolie i huvudrollen som just Cleopatra OCH han ska filma Jo Nesbøs roman Sonen med Jake Gyllenhaal i huvudrollen! Man glider ju av stolen när det gäller sista filmen, gör man inte?

.

Vi var ett gäng filmspanare som såg månadens film och här är deras tankar om den:
Jojjenito
Sofia
Cecilia
Henke
Johan
Christian
Steffo
Och här är min gode vän Calles tankar om filmen.

Jag och Steffo pratar en hel massa om den här filmen i avsnitt 110 av podcasten Snacka om film. Du kan lyssna här. Till exempel. Fast inte förrän imorgon (torsdag). Hehe.

Publicerat

DE BEDRAGNA

När jag satt och tittade på Sofia Coppolas nya film som på svenska heter De Bedragna (i original The Beguiled) kunde jag inte sluta fundera på Bechdeltestet.

Jag har skrivit om det förut (här till exempel) och min åsikt är fortfarande att det är ett ytterst värdelöst sätt att mäta det här med vettig kvinnlig inblandning i film. För att klara testet måste filmen innehålla minst två namngivna kvinnliga karaktärer som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män. Jahopp. Det var det. Är det viktigt för att en film ska vara sevärd/jämnställd/politisk korrekt? Uppenbarligen är det så för många men jag köper inte det argumentet.

Som här till exempel.

De bedragna är en film regisserad av en kvinna med sju starka namngivna kvinnliga rollfigurer, alla med sin egen utmejslade personlighet och EN ynka man. Ändå är det tveksamt om filmen skulle klara Bechdeltestet då i princip varenda bildruta handlar om och syftar till mannen i centrum och kvinnorna som svassar runt honom med sin nedtryckta frustrerade sexualitet och brist på beröring och bekräftelse. Jag skiter en hel hög i om filmen får ”godkänt” eller inte, det spelar ingen roll annat än att det bevisar för mig att Bechdeltestet inte är något annat än rent larv.

En bra film är en bra film är en bra film oavsett kön på regissören, oavsett kön på rollfigurerna. Är det en välskriven historia som engagerar och berör så spelar könet absolut ingen roll, inte på någon av alla inblandade. Tycker jag. Måste tillägga det, då jag vet att många är av motsatt synpunkt. Men om man kan se en film som De Bedragna och ÄNDÅ hitta nåt kvinnosaks-jämlikhets-grej att klaga på då kanske man ska se över sitt liv och vara tacksam för att man inte har RIKTIGA problem att brottas med.

Svinbra film. Jag har inget mer att tillägga. Nicole Kidman, Colin Farrell, Elle Fanning, Oona Laurence och Kristen Dunst är härliga att se. Och i mitten av november får vi se Kidman och Farrell tillsammans igen, i en film jag redan har sett och som definitivt kommer finnas med när filmåret 2017 ska sammanfattas här på bloggen. Men fram tills dess, njut av Sofia Coppolas näst bästa film. Den här alltså.

 

Publicerat

KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE

2015 flög det in en liten smygarfilm under radarn, en film som hette Kingsman: The Secret Service. Den dök verkligen upp från ingenstans och rockade i alla fall min värld en hel del med sin fräscha input på hemliga agenter och modernt äventyr.

Det blev självklart en succé och som med alla andra kassakossor kan en lyckad film inte få vara ”bara” EN lyckad film utan självklart ska den transformeras till en franchise. För trots att uppföljaren Kingman: The Golden Circle inte verkar ha emottagits särskilt väl bland dom filmrecensenter jag följer så kan INGENTING stoppa mig från att betta en månadslön på att det kommer en trea runt 2019.

Nåja. Jag satte mig i alla fall i biofåtöljen med modesta förväntningar och – det kan inte sägas nog ofta – det är det BÄSTA med att gå på bio. Skit i sällskapet, snacksen, VIP-stolar och läsk, låga förväntningar är den allra bästa ledsagaren när man går på bio. Jag hade förväntat mig ett långtråkigt sömnpiller (filmen är trots allt två timmar och en kvart) men istället fick jag en over-the-top-film som nästan, men bara nästan, nådde upp till första filmens fröjd. Det är nåt speciellt ändå med filmmakare som vågar – och får – sätta sina egna gränser.

Här är Eggsy (Tarin Egerton) tillbaka och nu är han sambo med den svenska prinsessan aka analsexnjutaren Tilde (Hanna Ahlström). Det är dags att träffa dom blivande svärföräldrarna för första gången, alltså Kungen och Drottningen (Björn Granath RIP och Lena Endre). Samtidigt har världens knarkdrottning Poppy (Julianne Moore) förskansat sig i en specialbyggd 50-tals-stad i Kambodjas djungel där hon BÅDE har kokat ihop en dödsdrog OCH kidnappat Elton John för att ha honom som husmusikant.

Jag tror inte jag ska dra storyn så värst mycket mer i detalj, dels för att det är onödigt, dels för att det låter så lökigt i skrift och dels för att alla logiska luckor känns Marianergravendjupa om man analyserar för mycket, det är bättre att bara sätta sig i biomörkret, stänga av mobilen, koppla loss skallen från resten av kroppen och njuta av full fräs och hjärndött actionäventyr med kostymklädda män och Halle Berry i morgonrufsperuk.

Och…..en sak till! Kan man kombinera Jane Austen med zombies och cowboys med aliens så borde man kunna kombinera Kingsman 3 med Magic Mike. Eller hur?

Jag kör en microrecension av den här filmen i Snacka om film avsnitt 109. Inget nytt under solen där inte men det är ett rätt trivsamt avsnitt för övrigt. Lyssna här så får du se. Och höra.

Publicerat

ESCAPE ROOM

På förra årets konferens tog jag med mitt färgbutiksgäng till ett ställe i Stockholm som heter Roomescape. Ett perfekt sätt att utveckla samarbetsförmåga och laganda tänkte jag och bokade rummen Bunkern och Zombie Lab. Min förhoppning om aktiviteten stämde, det VAR ett bra sätt att fördjupa teamwork på. Det var också jättesvårt, spännande och extremt stressande. Och läbbigt. Jag som var i zombielaboratoriet tyckte verkligen det. Riktigt verklighetstroget med skärmar där man såg zombies som försökte ta sig in och vi hade en timme på oss att tänka ut VAD vi letade efter, varför och hur. Det enda vi visste var att OM vi lyckades skulle zombisarna inte kunna ta sig in i rummet.

I den här filmen är det entreprenören Brice (Skeet Ulrich) som äger ett Escape Room-ställe och som i sin iver att ”pimpa” ett av rummen kommer över en trälåda i en second hand-butik. Nu är det inte vilken låda som helst, det är en demooooooooon i lådan och om detta är affärsinnehaverskan (WTF! Sean Young!) väl medveten. Hon tror så stenhårt på detta att lådan inte är till salut. Brice skiter dock i vilket och snor lådan (okej, han lämnar en liten bunt pengar efter sig men det är ändå stöld….är det inte?).

Samtidigt har fyra ungdomar bokat in sig för ett besök på Escape Room. Dom vill göra något speciellt tillsammans och speciellt it will be. Ett rum fullt av ledtrådar och 55 minuter på sig att lösa gåtan. Varenda sekund räknas. Inga mobiler är tillåtna, det är ljudisolerat och precis som för vårat gäng i Zombielabbet så tar det ett litet tag innan dom acklimatiserar sig till uppgiften. Men sen så…

Det här var riktigt riktigt dåligt. Hade jag haft ett överskott av ruttna tomater och en iver att tokstäda hade jag kastat dessa på TV:n och buat högt, sådär som engelsmän med peruk gör åt varandra i parlamentet. Det finns ingenting med den här filmen som gör den sevärd, ingenting mer än dom sekunder Sean Young är i bild och då får man dödångest för man fattar att om HON är sådär gammal så är JAG rätt till åren kommen själv. Mitt tips blir istället att prova grejen på riktigt istället. Det finns på många ställen och kostar inte skjortan.