Kategori: 2017

Publicerat

TRANSFORMERS: THE LAST KNIGHT

Ibland händer det att jag ser en film som transformerar mig tillbaka till en tid då ord som pretentiös, minimalistisk, gruppdynamik och åsiktskorridor inte existerade i min hjärna. Ibland händer det att jag tittar på en film som beamar mig tillbaka till en mycket yngre version av mig själv och jag älskar den känslan.

Att hänvisa till regression är verkligen både nödvändigt och av godo när man ser en film som Transformers: The Last Knight. Enligt Sigmund Freud är regression ”ett slags försvarsmekanism som leder till en tillfällig eller långvarig återgång (regress) av jaget till ett tidigare utvecklingsstadium, vilket föredrages framför att behöva hantera oacceptabla impulser på ett mer vuxet vis.”

Oacceptabla impulser. Ett mer vuxet vis. Jadu. När den där jättestora blåröda transformersroboten visar sig för första gången i bild och säger med sin omisskännliga mörka röst ”I AM OPTIMUS PRIME” så kan jag försöka hantera mina oacceptabla impulser på ett vuxet vis hur mycket jag vill för det gååååår bara inte. Det stockar sig i halsen. Håret på armarna reser sig, det går en hemtrevlig rysning längs ryggraden och jag känner mig som 11 år igen. Fine fine Optimus!

Fan vad jag älskar den här världen med svinstora robotar, coola metalliska småljud, tuffa bilar som åker i sedvanliga Michael Bay-karavaner genom karga landskap, den där härliga mixen av CGI och vanliga miljöer, en manlig huvudperson (Mark Wahlberg) som gör sitt jobb, en kvinnlig huvudperson (Vivian, spelad av Laura Haddock) som kanske inte genomgått en total morfos sen Megan Fox:s minishortsdagar 2007 MEN i Michael Bay-mått mätt är skillnaden ENORM. Vivian är tro´t eller ej både smart OCH utbildad och även om hon hånas för detta i filmen så tråkas hon även för att hon klär sig som en strippa. Hur man än gör blir det fel, alltså, typ??

Anthony Hopkins knäcker extra som överklassbritt, Josh Duhamel är tillbaka i matchen igen efter att ha pausat sig själv i Trans4mers – Age of extinction och den annars så lättomtyckta Stanley Tucci drog den makabra nitlotten och fick spela den medeltida Merlin i beklagansvärd peruk och tröttmössepåsar under ögonen.

Att manuset är allt annat än rättat med rödpenna är en sak. Att historien känns berättad av ett gäng holkbrukare en annan. Men hur illa det än är med dom filmiska kvalitéerna så sitter jag nästan och bölar filmen igenom och då når filmen fram och in ÄVEN om det enbart handlar om att jag har en reptilcrush på jätterobotar. Jag erkänner mig besegrad, jag kan inte bete mig vuxet och se filmen för det mish-mash den faktiskt är – jag gillar den här skiten och jag står för det. Jag är kanske inte Optimus Prime men jag är försvarare av dom som behöver min hjälp och i detta fall kallas dom transformers.

I avsnitt 95 av Snacka om film går jag loss och pratar en hel del om just denna film. Because I can.

Publicerat

IT COMES AT NIGHT

Återigen, trailers är ett jävla skit och nu har den tagit mig ända hit.

It comes at night har en trailer som är nåt grönjävligt missvisande jämfört med filmen i sin helhet. Trailern visar mörka läbbiga scener som får mig att hamna i en skräckfilm där det KAN vara monster som döljer sig i skogen, det KAN också vara något helt annat men oavsett vad det är så blir jag sugen på att se mer. Filmen däremot, filmen är jordnötter jämfört med trailern. Osaltade jordnötter.

Filmen hade biopremiär igår och det var en riktigt charmig visning jag var på. Fullsatt på en av Filmstaden Sergels minsta salonger med allt från tonårstjejer till pensionärer i publiken. Det tjejskreks redan till Annabelle 2-trailern som visades före filmen (jävligt bra trailer den med by the way) och alla kändes pepp på att se skräckfilm klockan 15 på dagen. Det var förväntningar i luften som man säger.

Till och från filmen igenom ser jag huvuden som nickar till. Jag hör små snarkningar, det kollas klockor och mobiler och ja, jag förstår varför. Filmen har nämligen – bitvis – ett tempo som får bilregisterdjuret i Zootropolis att kännas rask. Historien berättas otroligt sakta för att nån gång här och där tjonga till med en jump scare som får en att skaka till en smula men knappast bli rädd. Fan alltså, jag känner mig besviken faktiskt, jag hade ju trott så väldigt mycket mer om den här filmen.

Joel Edgerton går får klarhet till klarhet och han är mycket bra även här. Hans son Travis spelas av Kelvin Harrison Jr och det är en ung man vi lär få se i många filmer framöver. Väldigt närvarande och duktig. Carmen Ejogo spelar frun och även hon är bra. Riley Keough, Christopher Abbott och en liten pojke vid namn Griffin Robert Faulkner har resten av dom bärande rollerna och jag tycker om dom alla tre.

Att filmen inte är någon toppenrulle i mina ögon beror nog mest på kombinationen FÖR höga förväntningar och att den är mer ett psykologiskt drama än den regelrätta skräckfilm den säljs in som. Jag hade gärna sett lite monster om man säger så.

Det absolut bästa med filmen är dock ljudet. Vilket JÄVLA ljud alltså! Tänk att du står i en tunnel och slår på ett oljefat med nåt stort strumpförsett föremål och att man sen lägger en djup basgång på ljudet, så låter det genom hela filmen. Brummar liksom. Ashärligt. Med en budget på knappt 5 miljoner dollar har man ändå lyckats få ut väldigt mycket bra, det är bara inte tillräckligt för mig.

Filmen:

Ljudet:

Publicerat

JOHN WICK: CHAPTER 2

Det får bli en kortis om den här filmen för det finns inte så mycket att skriva om den annat än att om du gillade första John Wick-filmen kommer du gilla denna. Jag tyckte den här var snäppet ännu bättre faktiskt. Snyggare, råare, ännu mer pang-poff-action liksom. Och Keanu är GRYM i den här rollen. Han är en maskin, han är ostoppbar, outtröttlig, odödlig, skäggig och less på livet. En väl fungerande kombination om man har hans yrke.

Sen är det en bonus att få se Keanu Reeves spela mot Laurence Fishburne igen. Har det hänt sen Matrix? Tror inte det.

Det här är en film för alla som gillar stenhård känslokall old-school-action med en hund inblandad. Det gäller både första filmen och denna.

Steffo och jag pratar om den här filmen i avsnitt 93 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

THE MUMMY

Vad kan man kräva av en sommar-blockbuster egentligen?

Kan man kräva att det är en genomarbetad historia som berättas på ett högkvalitativt sätt? Kan man kräva något som totalt rockar ens båt och får en att tänka i nya banor?  Kan man kräva att filmen är värd biljettpriset med råge eller räcker det att salongen har en fungerande AC och att man får luta huvudet mot ett löss-fritt nackstöd en liten stund? Eller kan det vara som så att det ENDA man kan kräva av en sommarblockbuster är att få känna sig underhållen i hundra minuter?

Mitt svar på frågan är egentligen nej på alla frågor utom den sista. Sommarblockbusters lever ett eget liv för mig. Jag har allt som oftast NOLL krav på dessa filmer, jag har väldigt sällan höga förväntningar då dessa filmers trailers brukar vara totalt hjärndöda och göra mig allt annat än sugen. The Mummy är inget undantag. Trailern är ren skräp och med tanke på vad jag läst om filmen (recensioner och annat) så fanns det ingen logisk del av hjärnan som trodde på mer än att filmen skulle vara ren dynga.

Men, kanske du tänker nu, dynga och Tom Cruise är väl två ord (eller tre) som sällan går ihop? Nej, visst är det så. Tom Cruise har en fingertoppskänsla som är fenomenal när det gäller att välja roller (vilket verkar vara ett förenande drag hos många skådespelare med just detta förnamn. Tänk Hardy. Tänk Hanks. Tänk Hiddleston. Tänk Berenger, Holland, Selleck ). Han gör INGA dåliga filmer. Han är Tom Cruise, han KAN INTE vara med i dyngrullar. Det är DAGENS SANNING. Men hur går detta ihop med att The Mummy i medelbetyg av den svenska kritikerkåren (i skrivande stund) ligger på (för att uttrycka det mild) blygsamma 1,8? Jo det kan jag tala om. Det går ihop för att The Mummy faktiskt inte ÄR den formidabla skitfilm som många vill göra gällande. Den är faktiskt – i mina ögon – helt okej.

Universal har med The Mummy dragit igång något som kallas Dark Universe där dom ska göra remakes på klassiska monsterfilmer. Dagens film är den första i denna serie och går man in på länken i förra meningen (samt kors-googlar en del) kan man se bild som vittnar om att Johnny Depp är klar att  spela osynlig man i The Invisible Man, att Russell Crowe kanske kan få en egen film som Dr Jekyll and Mr Hyde (han spelar denne man även i The Mummy) samt att Javier Bardem ska spela Frankenstein i Bride of Frankenstein (med premiär 2019). Att The Mummy-sågningarna inte varit nådiga är självklart en tråkig start för Universal, samtidigt, hyllades denna typ av film ens när dom var nya?

Det finns MASSOR att gnälla på med The Mummy om man vill, alltså MASSOR. Det är klaff-fel in absurdum, det är rena dumheter som med enkelhet borde ha kunnat strykas från manus, det är tveksam humor med skämt som man knappt fattar är skämt, det är den svåra balansgången mellan scener som borde vara allvarsamma men som ska ”skämtas till” och ibland blir det riktigt jobbigt, speciellt när man gör mord/död till något lättsamt. Det är liksom inte den typen av film kan jag tycka. Samtidigt är filmen inte alls den billiga CGI-fest som jag trott efter att ha sett trailern, det är snarare en actionfylld äventyrsfilm med övernaturliga mumie-inslag (och BRA cgi dessutom) och det var ett stort plus för mig.

Sofia Boutella är bra som mumien Ahmanet som pratar helt felfri engelska trots att hon legat begravd i flera tusen år och knappast kom från en engelskspråkigt land när det begav sig, Annabelle Wallis (som var så bra i Annabelle) får fram sin del av manuset med bra trovärdighet, en sämre skådis hade antagligen bombat helt sett till allt mumbojumbo hon tvingas låtsas att hon kan/förstår och Tom Cruise fixar SÅKLART biffen hur bra som helst. Vem är det minsta förvånad? Att han är 55 år går dock inte att fatta när han tar av sig tröjan. Herregud vilka gener den mannen har! Man kan nästan tro att han är….mumifierad.

För att summera det hela en smula så kan jag förstå alla som toksågar The Mummy, jag köper alla argument till att den är undermålig men JAG tycker inte att den är det. Jag tycker det här är hjärndöd underhållning för stunden, jag tycker det är välgjort rent filmtekniskt men att manusbearbetningen har en hel del övrigt att önska.

Filmens stora mervärde är dock Tom Cruise. Jag tycker ALLTID om att se honom på bio, han är en filmstjärna uti fingerspetsarna och han ensam kan bära upp en film på sina axlar och få den att fungera. Det visade han med all önskvärd tydlighet här. Smart castat av Universal!

 

 

.

.

Jag såg filmen tillsammans med mina Filmspanarvänner och här är deras syn på filmen:
Sofia
Jojje
Carl/Johan
Micke
Cecilia
Steffo

Publicerat

MARCUS & MARTINUS: TILLSAMMANS MOT DRÖMMEN

Ibland förvånar jag till och med mig själv.

Jag har Netflix, HBO, Viaplay, C More, jag har Itunes rätt in i TV:n och jag har en redig hylla med ”riktiga” filmer. Tusentals och åter tusentals filmer att välja mellan. Sen säger det ”klick-klick” och högerhanden har tydligen tagit ett helt eget beslut.

Jag betalar alltså 39 kronor för att hyra filmen om Marcus & Martinus! Två norska sjungande tonårspojkar som jag aldrig fått för mig att lyssna på själv men självklart inte undgått att varken se eller höra. Jag är ju ändå lite ”med i nutidsmatchen” och jag är inte född igår. Jag har småtjejer i min närhet som avgudar dessa välfriserade killar och som kan varenda danssteg.

En dokumentär alltså. En saga som börjar i den lilla byn Trofors i Nordnorge, en by med blott 800 invånare och där enäggstvillingarna Marcus och Martinus Gunnarsen föds den 21 februari 2002. Privata videoklipp från pojkarnas första år får mig att förstå hur enormt tajta killarna är och hur mycket dom gillat sång och dans från riktigt unga år. Ett litet uppträdande på ett hotell i Thailand gav killarna en spark i baken att söka till Melodi Grand Prix Junior 2012 – vilket dom vann! Och på den vägen är det kan man säga.

Dom säljer ut arenor, får kids att köa huuur länge som helst för en autograf, dom gör läxor i konferensrum medans pappan är på möten med skivbolag och dom är tillsammans hela hela HELA tiden.

Många såna här musikdokumentärer känns som reklamfilmer för artisterna ifråga men jag tycker regissören Daniel Fahre lyckats med konststycket att berätta om dessa speciella killars liv på ett nyanserat sätt. Det går inte alltid bra, dom mår inte alltid toppen, det tjafsas och bråkas som det gör mellan syskon, dom är självklart trötta och sega i perioder och att bli tillsagd av din pappa att le fast man inte vill eller orkar kanske inte alltid är så kul?

Jag hade gärna velat få reda på lite mer om vem som skriver musiken och även varför mamman Gerd Anne inte är med så mycket. Klart jag förstår att någon måste vara hemma med lillasyster Emma men det är bara pappan Kjell-Erik som coachar, peppar och fixar hela tiden. Sen hade jag kanske hellre sett den här dokumentären om fem-sex-sju år istället när killarna själva kan titta på den här tiden i backspegeln och sätta ord på vad som hände och hur det kändes att växa upp på det här viset. Dom är trots allt bara femton år nu och har endast gjort två skivor.

Men…nåja. Det konstiga filmvalet blev inte så tokigt ändå. Där ser man.

 

Publicerat

PIRATES OF THE CARIBBEAN: SALAZAR´S REVENGE (IMAX 3D)

Normännen Espen Sandberg och Joachim Rønning har fram till dags dato regisserat tre långfilmer tillsammans och jag har sett alla tre: Bandidas, Kon-Tiki och Max Manus. Hur det kom sig att just denna duo blev kontrakterad till att göra den femte filmen i Pirates-franschisen har jag ingen aning om MEN jag kan konstatera att den som kom på idén antagligen fick en snilleblixt.

Dom tidigare fyra filmerna har väl inte fått mig att glida ur soffan direkt (med ett undantag) och därför var mina förväntningar allt annat än maxade när jag satt på IMAX-salongen i Solna med dom där förbaskade 3D-glasögonen på näsan. Disneyloggan dyker upp och Hans Zimmers karakteristiska Pirates-musik, som i denna film inte är skriven av Hans Zimmer utan av Geoff Zanelli, pumpar ut ur högtalarsystemet och en liten parvel vid namn Henry Turner dyker upp. Ja precis, sonen till Will Turner (Orlando Bloom) och Elizabeth Swann (Kiera Knightley).

Will Turner lever långt ner under vattenytan med sin förbannelse som Henry (Brenton Thwaites) är fast besluten att upphäva. Han ska bara hitta Poseidons treudd först. Samtidigt har en ung kvinna vid namn Carina Smyth (Kaya Scodelario) en bok med nån slags stjärnkarta på framsidan och hon letar efter något helt annat. Och döingen Kapten Salazar (Javier Bardem) letar efter Jack Sparrow (Johnny Depp). Och Jack Sparrow letar efter banken han ska råna. Och flaskan han ska dricka. Och hux flux letar även Henry efter Jack och Carina efter Henry och tjofaderittan vad det här skulle kunna skrivas om till en slänga-i-dörrar-pirat-fars på nån privatteater OM det inte vore för alla coola effekter.

För hur mycket stålars man än lägger på löner så att stora kända skådespelarnamn ska vilja visa sina fejs i en film som denna så är det effekterna som spelar huvudrollen. Är det inte mastodontscener och coola lösningar så blir det bara blaj, man SKA liksom sitta där och häpna lite för att känna att det är en sommarblockbuster värd namnet som man tittar på. Och ja, jag kände det. I could fiiiiiiiiil it. Och ingen på jorden är mer förvånad än jag.

Jag tycker det här var en helt okej film, bra underhållning för stunden, jag fick exakt det jag trodde och lite mer därtill, jag hade inte tråkigt alls, jag tycker manuset höll från start till mål och framförallt tycker jag att den norska regissörsduon inte behöver skämmas det allra minsta för sin insats. Det här är inte sista gången vi ser storfilmer undertecknat Sandberg & Rønning, det är absolut början på flickidolen Brenton Thwaites era OCH – och MEN – det är förhoppningsvis sista gången vi ser Paul McCartney i en familjeactionäventyrsfilm.

I avsnitt 90 av Snacka om film snackar jag lite mer om just denna lilla film. Fast….liten kanske är att förminska den in absurdum?

Vill du läsa andra åsikter om filmen rekommenderar jag ett hopp in på Sofias blogg. Jag känner på mig att hon inte är riiiiktigt lika förlåtande som jag när det kommer till just denna piratfilm.

Publicerat

ALIEN: COVENANT

När jag satt i biosalongen i onsdags och väntade på premiärdagens första visning av Alien: Covenant kände jag en hurv gå genom hela kroppen. Jag var bara sju år när första Alien-filmen gick upp på biograferna och det är en av mina stora filmsorger, att jag inte fick se Alien på bio, då, då när den var ny. Det är nämligen SÅ man ska se Ridley Scotts Alien-filmer. På stor duk och med full koncentration. Så av ren självrespekt och av kärlek till filmmediet tänker jag inte lägga min energi på att kasta en mental facehugger i plytet på idioten bredvid mig som roade sig med att prassla med godispapper i två timmar istället för att se på filmen, jag tänker försöka bortse från detta och bara skriva av mig om filmen (även om jag vill DÖÖÖÖÖDAAAAAAAAA när jag tänker på fanskapet).

Var var vi?

Jag har nyligen sett om alla fyra Alien-filmerna men med facit i hand, den enda jag BORDE ha sett var Prometheus. Den här filmen utspelar sig mellan Prometheus och första Alien i tid och med Prometheus i färskt minne kan man nog se betydligt fler beröringspunkter än dom alldeles uppenbara, alltså dom jag la märke till. Androiden David (från Prometheus, spelad av Michael Fassbender) introducerar filmen med pianospel och barfota teserverande när hans skapare Peter Weyland (Guy Pearce) är fikasugen men på rymdskeppet Covenant är det en uppgraderad android vid namn Walter (Michael Fassbender) vi får se.

Två gånger Fassbender alltså. I mångt och mycket är det hans film. Inga av dom andra skådespelarna kommer i närheten av hans skådespelarprestation och detta utan att dom andra är det minsta bleka. Katherine Waterston (från Fantastic beasts and where to find them, bland annat) spelar den kvinnliga ”Ripley-karaktären” Daniels med kort mörkt hår och sedvanligt linne. Gråter hon inte extremt mycket? Jo, jag tycker det. Tårarna rinner i var och varannan scen men inte för att hon är vek, mesig eller handlingsförlamad av sorg utan för….? Jag vet inte.

För visst händer det sorgliga saker i filmen, visst utsätts besättningen på Covenant för omänskligheter MEN överlevnadsinstinkten är stark, det är bara att bita ihop och gå vidare. Den lilla stugan SKA byggas på en okänd planet även om den ska byggas med två händer istället för fyra.

Där Alien är en helt igenom oklanderlig film rent manusmässigt (ja, på ALLA sätt, det måste framhållas) där har Alien:Covenant vissa riktigt blajjiga fel och luckor, småsaker som är jättekonstiga och som med lätthet hade kunnat skrivits om/bort men av nån outgrundlig anledning är kvar i filmen (väljer att inte skriva ut dessa i texten då det kanske kan upplevas som spoilers, är du nyfiken på vad jag menar, skriv en kommentar så kör vi spoilers där). Jag kan dock med lätthet blunda för filmens fel och brister för det här är en fröjd för både ögon och öron, det är Hollywood när det är som mest och bäst och varenda använd dollar syns på duken. Det är snyggt så man smäller av och det är MYS för kropp och själ att få se både facehuggers, chestburster (OCH backburster för den delen!) OCH ett riktigt Alien-monster på stor duk.

Jag tycker Alien:Covenant är en superbra film och jag vill se om den utan prassliga godispapper vid min sida. Jag vill se om den NUUUU!!!

I avsnitt 89 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen. Lyssna här om du vill.

 

Publicerat

GET OUT

Så är den då sedd, årets första lilla film som blivit en snackis. En film som mixar rasism, kärlek, splatter, humor, hypnos och skräck och som med en budget på 5 miljoner dollar redan spelat in 167. Vad säger man? Nåt rätt har han gjort Jordan Peele.

Jordan Peele är alltså manusförfattare och regissör till den här filmen (hans långfilmsdebut!) och annars mest känd som Peele i TV-serie-duon Key and Peele, eller den ene snubben i kattfilmen Keanu som kom förra året (där den andre är Keegan-Michael Key). Men nu kan både Peele och produktionsbolaget skratta hela vägen till banken för en film som Get Out görs inte så ofta.

Om jag ska jämföra Get Out med någon annan film blir det 2015-års lilla-stora-skräck-snackis It Follows. Filmerna har samma tempo, samma ljudbild, samma ”hipstriga” känsla, samma diffusa skräck (för den som tror att Get Out är en ”vanlig” skräckis kommer bli grymt besviken), det leks med kameravinklar och jump scares, det mesta händer i dagsljus och det otäcka är inte det uppenbara.

Här är det den unge svarte fotografen Chris (Daniel Kaluuya) som efter fyra månader (eller är det fem?) ska följa med sin vita flickvän Rose (Allison Williams, ja precis, Marnie i Girls) till hennes rikisföräldrar över helgen. Han är lite orolig för att Rose inte berättat att han är svart men hon insisterar på att det inte spelar nån roll, att föräldrarna inte kunde bry sig mindre. Och nej, det kanske dom inte gör, men det faktum att neurokirurgen och hans hypnoskunniga fru håller sig med färgad arbetskraft i hemmet gör Chris en smula konfunderad.

Det här är en film som är brutalt spoilerkänslig och jag tänker därför inte skriva mer om handlingen med rädsla för att paja nåt för dig som tänker se den. Jag hoppas nämligen ATT du tänker göra det för filmen är helt klart sevärd OCH den är intressant. Den sätter igång tankar i skallen jag inte hade innan och det är alltid ett plus. Sen är jag kanske inte fullt lika blown away av filmen som många andra verkar vara men att det är en BRA film kan jag skriva under på.

I avsnitt 86 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om våra upplevelser av Get out. PLUS, filmen till ära, har vi ett BONUSAVSNITT enkom för att prata spoilers. Här hittar du det vanliga avsnittet och här är bonusavsnittet som vi kallar ”Afterburner”.

 

Publicerat

FAST & FURIOUS 8 (IMAX)

Fast & Furious 8 eller The fate of the furious, oavsett titel så är det här den ÅTTONDE delen i franschisesagan vars primära mål är att krascha så många bilar som möjligt på kortast möjliga tid till ball musik och guppande rumpor.

Jag är inget hardcorefan av filmerna egentligen MEN jag ÄLSKAR den sjunde filmen så jävla otippat mycket. Det var en superhärlig upplevelse att se den med alla over-the-top-actionscener som fick mig att sitta på biofåtöljskanten och göra raketen med händer och fötter.

Efter att ha sett trailern till film nummer åtta ett antal gånger samt följt inspelningen via Dwayne Johnsons Instagram fanns det ingenting som tydde på att denna film skulle göra mig besviken. En biljakt med fucking UBÅT! Hallå, kom igen, man smäller ju aaaaav!!

Jag skulle ljuga om jag sa att pulsen inte var högre än vanligt när jag satt på min favoritplats i IMAX-salongen i Solna. Det var pressvisningsdags, jag hade en stor Starbucks-kaffe med mig och kände uppriktig glädje över att kunna känna mig bio-pepp bara dagar efter terrordådet på Drottninggatan. Så filmen börjar och filmen pågår och efter tre fjärdedelar tänker jag att njääää, det HÄR var väl inte så vidarevärst kul va? Det är nåt så inihelvete dumt bara. Actionscener som är så välkoreograferade och påkostade att det dels gör mig förbannad och dels får mig att längta tillbaka till sjunde filmen som till råga på all over-the-top-action var sååååå läckert snygg! Åttan är inte snygg. Den är mer gritty. Mer ojämn. Mer korkad liksom.

Men.

Men.

Meeeeeeen. Så drar sista halvtimmen igång och med den kommer ståpälsen som ett brev på posten. Fasiken alltså, nu är det plattan-i-mattan-tempo! Nu är det så överdrivna och galna actionsekvenser att jag fnittrar som en skolflicka. Högt också. Haha, jag känner mig som en crazy person. Wohoooooo! Vin kommer flygande och nån surfar på en bildörr och där kommer ubåten – UBÅTEN!!! – och det bara MÖRSAS in en massa svindumma lösningar som ingen jävel tror på och typ ALLA hade varit döda redan i första filmen om dessa bilar och förare hade funkat som vanliga bilar gör. Men ingenting funkar som det ”ska” i Fast & Furious-filmerna, fan, inte ens JAG funkar som jag borde. Jag borde ju hata den här skiten men det går inte, jag gör inte det.

Sista halvtimmen gör att filmen går från en ganska svag tvåa till en trea och det är ju okej MEN det är inget jämfört med sjuan som slutade på en stark fyra hos mig. Regissören F. Gary Gray må vara duktig på det han normalt gör men den här typen av filmer kanske han ska strunta i framöver. Charlize Theron lägger inte två strån i kors för att göra något extra med sina screentimeminuter, dock är hon aldrig någonsin dålig så jag kan inte klaga på henne alls. Det är långt från Mad Max-kvalitéer bara, that´s all I´m saying.

Dwayne Johnson är pumpad och charmig, Vin Diesel fortsätter se lågintelligent ut men det funkar, Jason Statham är cool, Michelle Rodriguez är tyst, samlad och förstående, precis sådär som kvinnor ”ska” vara i filmer som denna. För det är ju så att om man inte lyckas skicka hjärnan på semester så går man mentalt sönder av att se en film som Fast & Furious 8. Om man däremot lyckas (och vill) ge sig själv en hjärndöd paus så är den här filmen kanske precis det man behöver?

Publicerat

GHOST IN THE SHELL

1995 gjordes det en animefilm som heter Ghost in the shell. En film jag såg för fem år sedan och inte minns jättemycket av mer än att jag gillade den (text om den finns här för den nyfikne).

Nu har den alltså gjorts igen men denna gång som en spelfilm och med Scarlett Johansson i plastig naked-suit i huvudrollen, nåt som naturligtvis gör sitt till när man vill få unga män och gamla gubbar att pallra sig iväg till biografen.

1995 års Ghost in the shell var nästintill omöjlig att förstå men den här är aningens enklare. Den har en någorlunda rak story och även om jag inte har originalet i färskt minne så är det flertalet scener som är plagierade rätt av – vilket jag tycker är ett klart plus. Dom har alltså gjort filmen lite mer anpassad för en bredare (?) publik men ändå lyckats behålla animekänslan OCH tagit in en populär vit hollywoodskådis i huvudrollen som japanska Motoko/Mira/Major. I övriga stora roller ser vi dansken Pilou Asbæk, fransyskan Juliette Binoche, amerikanen Michael Pitt (men som nu tydligen heter Michael Carmen Pitt) samt japanen Takeshi Kitano.

Med en budget på 110 000 000 dollar och med endast 24 223 450 inspelade dollar (i USA tom 6 april) anses filmen inte som nån jättehit. Det skulle förvåna mig om den kommer gå med plus i slutändan. Däremot fattar jag att filmen kostat det den gjort för HERREGUUUUUUD va snygg den är! En fröjd för ögat på ALLA de sätt! Stor cred till alla inblandade i scenografin och med efterproduktion framför skärmar).

Musiken är nog annars det som fastnade mest hos mig. Det där elektroniska mys-blippet (som påminner om en sämre variant av Daft Punk´s ikoniska soundtrack till Tron: Legacy) är i sina stunder både kontemplatoriskt och pulshöjande. Kompositörerna Lorne Balfe (The LEGO Batman Movie, 13 hours och Terminator: Genisys mm) och Clint Mansell (Stoker, Black Swan, The Wrestler, Moon mm) har verkligen lyckats!

Det konstiga är att jag tyckte filmen var bra ändå var den sövande och jag slumrade till en stund när musiken var som härligast samtidigt minns jag knappt filmen såhär direkt efteråt. Den satte sig inte. Alls. Kanske beror det på att jag inte kände något för någon av rollfigurerna, jag hade behövt att Scarletts rollfigur presenterats lite mer ingående i början av filmen. För att karaktärsutveckling ska funka måste karaktären ha nån form av startposition. Nu kastades vi egentligen rätt in i filmen och det kan man säkert tycka både bra och dåligt om. Jag tycker lite dåligt.

Det bästa med filmen är dock Scarlett Johansson, när hon med sin docklika perfekta kropp slåss som en ninja och travar sunt som en skogshuggare med stolpig gång och fuktiga ögon. Hur kan man INTE gilla henne?

 

 

.

Det här var april månads filmspanarfilm och här kommer mina filmspanande vänners tankar om filmen:
Sofia
Henke
Carl
Johan
Mackan

Publicerat

LOGAN

Hugh Jackman, din jävel. I sjutton år har du varit Wolverine, den enda Wolverine värdig att filmas. Du har sprungit och frustat, du har varit skitig, extremskäggig, söndertrasad, sjuk, ledsen, ensam och ful men du har aldrig förlorat din själ, du har alltid varit cool.

Du har dödat, men dödandet har aldrig varit på skoj. Precis som Hulken är det skithögarna som får det dom förtjänar, aldrig snällisar, aldrig någon annan. Wolverine har både självdistans och ryggrad och det finns ingen på jorden som kan göra den Marvel-figuren bättre rättvisa än du Hugh Jackman.

Logan är en film för oss som väntar. Logan är en film för oss som fattar grejen, för oss som uppskattar när en film med 15-årsgräns faktiskt har det – och får det – av en anledning. Det här är en film som luktar svett och motorolja, det här är en film som känns som när man går vid vägrenen på en motorväg en varm sommarnatt, nedkissad med sönderslagna knogar men skitglad ändå.

Det här är en film för alla som säger att dom inte gillar superhjältefilmer i allmänhet och X-Men-filmer i synnerhet för Logan spelar i en helt annan liga, en helt NY liga. Jag kan inte göra annat än att falla ner på knä låta handflatorna möta marken precis framför Wolverines imponerande tår. Det här är stor filmkonst, det här är make-up-effekter i världklass och det här är välskrivet, engagerande, spännande och vackert.

Hugh Jackman, din jävel. Din Logan ÄR Logan och jag vill inte se någon annan ta vid denna roll under min livstid. Att avsluta sagan om Wolverine på det här sättet är inget annat än intelligent och vackert. Det räcker nu. Sagan är slut, jag är slut och regissören och manusförfattaren James Mangold har satt en ny nivå för kommande superhjältefilmer att knäcka.

Hugh Jackman, Logan, din jävel. Jag älskar dig.

.

Vill du se den mest fantastiskt charmiga intervju med X-männen Hugh Jackman, Patrick Stewart och Ian McKellen? Klicka här!
Vill du se Jonna från MovieZine intervjua Hugh Jackman, klicka här och vill du se henne intervjua Patrick Stewart, klicka här.

I avsnitt 80 av Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om Logan.

 

Publicerat

XX

Jag är en såndär jobbig människa som inte tror på könskvotering. Jag tror inte på att kvinnor ska ges möjlighet att FÅ plats TROTS att vi är kvinnor utan att vi ska TA plats för att vi ÄR kvinnor och jävligt bra på det vi gör. Jag fattar att vi ibland måste bevisa in absurdum hur bra vi och att det inte ska behöva vara så i ett modernt samhälle men till slut kommer poletten trilla ner, till slut kommer alla fatta att kvinnor är precis lika bra som män på ALLA positioner. Kvinnor kan allt, precis allt, och kvinnor kan utan att behöva åka shortbus in på männens områden, kvinnor kan av den enkla anledningen att begåvning, idéer, kreativitet och kunskap inte sitter i mufflan.

XX är en film som bevisar min tes! Här är det fyra kvinnor som regisserat varsitt segment och tillsammans blir det till en skräckantologi som är bland dom bästa, mest homogena och skrämmande jag sett!

Jovanka Vuckovic regisserade ”The Box”, filmen som handlar om något föräldrar fasar för: när ens barn helt slutar äta. Anne Erin ”Annie” Clark som är mer känd under artistnamnet St. Vincent har regisserat film nummer två, ”The Birthday Party” där Melanie Lynskey spelar en mamma som försöker få ihop nerverna när ett barnkalas strax ska börja OCH livs-mattan rycks undan under fötterna – samtidigt.

Roxanne Benjamin har regisserat skräckfilmen Southbound (2015) samt varit producent för vissa av segmenten i dom kända V/H/S-filmerna och här regisserar hon ”Don´t fall”, en film som handlar om vad som kan hända när fyra vänner campar mitt ute i skogen.

Den sista delen i antologin heter ”Her only living son” och är regisserad av Karyn Kusama, kvinnan som regisserade Charlize Theron i Æon Flux (2005), Megan Fox i Jennifer´s Body (2009) och Tom Hardys look-alike Logan Marshall-Green i The Invitation (2015). Den här lilla filmen är bra otäck alltså och Christina Kirk spelar den panikslagna mamman Cora med imponerande trovärdighet. Hennes son fyller 18 om en dag och det är sista chansen för henne att behandla honom som ett barn. DET är en del av jobbigheterna, den andra är att sonen beter sig allt annat än snällt mot sina skolkamrater. Han är helt enkelt…konstig.

Jag gillade VERKLIGEN den här filmen, den kändes så himla nyskapande! Förutom ”The Box” så är alla manus skrivna av dom inblandade kvinnorna och det känns verkligen att skräcken är gestaltad ur ett kvinnoperspektiv – och detta alltså på ett bra, spännande och NYTT sätt!

”The Box”

”The Birthday Party”

”Don´t fall”

”Her only living son”

Filmen som helhet:
med ett mardrömsplus i kanten för filmen släpper inte taget.

 

 

 

Publicerat

KONG: SKULL ISLAND (IMAX 3D)

Det händer ibland att jag ser filmtrailers trots att jag egentligen inte vill men när jag såg trailern till dagens film gled jag fanimej av stolen. SKOJAR NI MED MIG????? tänkte jag när jag flämt-andades och kinderna blev alldeles röda. VILKEN JÄVLA TRAILER! Och efter en sån resa finns det bara två slutdestinationer: antingen har man redan fått se allt av värde och filmen är kass ELLER så levererar filmen över all förväntan.

När jag satt på ”favoritplatsen” på IMAX-biografen i Solna (den enda platsen jag lyckats hitta där det går att se 3D utan att bli vansinnig – och ja, jag har provat mig fram den hårda vägen) och höll krampaktigt och handsvettigt i filmaffischen man fick vid entrén var jag på gränsen till rädd. Jag var så sjukt pepp på att äntligen få se filmen att det kändes som att fallet skulle bli så jävla högt och att jag om två timmar kommer hitta mig själv som en besviken blöt fläck på golvet. Kong och två timmar kom och gick och ja, jag låg där på golvet till sist men inte på grund av en filmisk flopp utan för att jag var helt svettig!

Kong: Skull Island är en ORGIE av dödscoola effekter som bara MATAS filmen igenom. Det är tufft, det är högljutt, det är flåsigt, det sprängs, skjuts och dödas på löpande band och vissa scener är väldigt grafiskt otäcka. Då slår det mig att filmen faktiskt är från 11 år och det känns faktiskt helt orimligt i min värld. Det här är nämligen inte ”bara” ett actionäventyr som King Kong-filmer varit genom historien, det här är mer som om mittentimmen i Peter Jacksons tretimmarsversion från 2005 satts på repeat – gånger hundra.

Att det är stora skådespelarnamn i egentligen samtliga roller är riktigt coolt för man har inte superkoll på vilka som kommer överleva ÄVEN om jag hade kunnat sätta en tia på både Tom Hiddleston och Brie Larson. Samuel L Jackson är med och gör en ordinär Samuel L Jackson-roll, John C Reilly ger filmen lite mänsklighet och värme, John Goodman gör det han ska, Corey Hawkins (Dr Dre i Straight Outta Compton) fortsätter imponera genom att välja/få roller som är väldigt olika varandra och Jason Mitchell visar att det inte var en engångsföreteelse att han var jättebra som Eazy-E i nyss nämnda musikfilm, han är kalas här med.

Kong själv görs med den äran av Toby Kebbell (som även har en ”vanlig” roll i filmen) och han har ju visat förut att han kan det här med att spela apa. Koba i Apornas Planet: Uppgörelsen, någon?

Det filmen förlorar på är att den går i samtliga klassiska ”been-there-done-that”-fällor. Till exempel, alla beväpnade militärmän har massor med kläder, kängor och hjälmar och den lilla kvinnliga fotografen Mason Weaver (Larson) springer runt i djungeln med sin kamera endast iklädd jeans och ett enkelt linne. Hon blir heller aldrig smutsig i håret och det torkar och lockar sig med rekordfart när hon i en scen hamnat i vattnet.

Men….orka gnugga sönder filmen när den är så COOL som den faktiskt är. Under flera scener sitter jag och tänker ”men alltså, är det inte FANTASTISKT vad dom kan göra???? Tänk att det går att få se filmer som ÄÄÄÄ SÅ HÄÄÄÄÄR!!” Så betygsmässigt blir det klurigt men jag spaltar upp det lite. King Kong är en hjälte och ska som en sådan bedömas. Hur skulle världen se ut utan honom? Vilka monster skulle vi tvingas brottas med? Det kanske är dags att skicka honom till Amerikat igen en gång för alla?

Manus och skådespelare:

Effekterna:

Jag hjärta King Kong-känslan:

 

Publicerat

T2 TRAINSPOTTING

Redan i första scenen får jag ståpäls. Förra filmen började med att det sprangs rätt rejält och även denna uppföljare börjar så, dock på ett heeeeelt annat sätt. Musiken pumpar på. Lust for life med Iggy Pop som är så karaktäristisk (om man tänker på Trainspotting från 1996) har fått en modern remix och Renton (Ewan McGregor) ser aningens fräschare ut än han gjorde för tjugo år sedan. Frågan är: är han så pigg som han verkar?

Sen kommer dom som på ett pärlband, Begbie (Robert Carlyle), Spud (Ewen Bremner) och Sick Boy (Jonny Lee Miller). Vad har det blivit av dom? Vad har livet gett dom? Vad har livet tagit? Jag tänker inte spoila någon del av handlingen här men så mycket kan jag säga att regissören Danny Boyle bjuder oss alla på one hell of a movieride! Dom tokiga kreativa scenlösningarna som Danny Boyle är en sån MÄSTARE på!

Och färgerna! Och tempot! Och musiken! Alltså… MUSIKEN! Soundtracket är precis lika helgjutet som i förra filmen (om inte snäppet ÄNNU vassare). Visst kändes det som ett liiiiitet antiklimax när låten Born Slippy med Underworld användes flera gånger under filmens gång – men BARA introt. Jag satt som på nålar för att få höra lite längre, för att låten skulle komma igång men nä, det blev aldrig så. Synd på så goa…clementiner. För övrigt anser jag att det här inte är en film man ska läsa om, den ska UPPLEVAS på stor duk och med högt ljud!

Nu har jag inte sett sketamånga filmer från 2017 men av dom jag sett är T2 Trainspotting garanterat den hittills bästa. Jag är helt kär i den här filmen och jag längtar efter att se om den. Jag ville se om den direkt efter att eftertexterna började rulla – SÅ härlig tycker jag att den var. Så tycker du att Trainspotting var det minsta bra, se den här filmen. Se den och njuuut!

[Här är mina tankar om Trainspotting från 1996]

Vill du höra mig prata om filmen kan du lyssna på avsnitt 79 av Snacka om film.

Publicerat

FIFTY SHADES DARKER

Alla som följt denna säsong av På spåret har kunnat höra Fredrik Lindströms upprepande prat om Cajsa Warg, upprepningar som blivit så pass tjatiga att Kristian Luuk en gång lämnade studion för att han inte orkade höra hennes namn en gång till.

När jag sitter i en väldigt-långt-från-fullsatt Rigoletto 1 och tittar på uppföljaren till kalasfilmen Fifty shades of Grey (ja jag TYCKER den är bra. So sue me!) så känner jag mig lite som Fredrik Lindström. Det är nämligen väldigt mycket Cajsa Warg över Fifty shades darker. Det är koka-soppa-på-en-spik-men-ojsan,-vi-hade-visst-inte-ens-en-spik-känsla.

Visst, filmen är såklart baserad på E.L. James andra bok om Anastasia Steele och hennes brännmärkta sadistmiljonär Christian Grey, men allt det där som var lite edgy i första filmen, det som kunde kännas både sagolikt romantiskt, spännande och smått förbjudet, allt detta är som bortblåst nu. Deras relation är på nåt sätt etablerad nu och Anastasia var redan i första filmen tydlig med vad hon inte gillade med Christians sexuella preferenser och hon står fast vid det och Christian är fortsatt så besatt av Anastasia att han hux flux inte behöver sina lekar och leksaker längre. Bara han får Anastasia så är han lycklig. Och då vill Anastasia hux flux bli lite spankad. Nämen SÅ DET KAN BLI när man ska försöka laga mat utan ingredienser.

Jag känner att jag låter lite gnällig nu, att det kanske går att läsa både på och mellan raderna att det här inte är en speciellt bra film? Ja det kanske du kan tro men bara för att du tror det betyder det inte att det är rätt. Jag tycker nämligen inte att det är fullt så illa som jag kanske ”borde” tycka. Jag gillar nämligen kemin mellan Dakota Johnsons Anastasia och Jamie Dornans Christian, som filmpar tycker jag dom är jättehärliga ihop.

Allt med historien är hundra procent en överdriven, skruvad SAGA men trots alla fel, brister, ytlighet, ren dumhet och brist på smakförstärkningar har jag ändå en trevlig stund i biomörkret. Den här filmen är inte i närheten så bra som den första och det är ingen stark trea jag delar ut men jag kan inte ge en underhållande film som denna underkänt ÄVEN om jag tycker det är jättesynd att Sam Taylor-Johnson inte ville regissera även uppföljaren. Nu heter regissören James Foley och han ska regissera även film nummer tre i serien, Fifty Shades Freed, som kommer om exakt ett år. Under eftertexterna på dagens film bjöds det föga förvånande på en trailer till trean. Jag kommer sitta som på nålar ända till Alla hjärtans dag 2018, SEN är det slut på eländ…..f´låt, sagan.

Jag såg filmen ihop med Sofia (konstigt att inte fler filmspanare ville hänka på….jättekonstigt). Här är hennes tankar om filmen.

Jag pratade om den här filmen i avsnitt 76 av Snacka om film. Här kan du lyssna på det om du blir sugen.