xXx: RETURN OF XANDER CAGE

I torsdags kväll intog en fredagkväll på Filmstaden Heron City salong 1 på Grand. Omständig mening, javisst  men ändå helt sann.

För första gången på länge fick jag den stora äran att böja mig framåt och vänligt men bestämt be mannen på raden framför att stänga av mobilen då han fotade duken och facebookade oavbrutet och verkade inte ha den minsta tanke på att sluta trots att filmen börjat. Det är irriterande som fan att ha en upplyst mobilskärm i plytet normalt sett men på en 3D-visning är det ännu värre. Ögonen får liksom….spunk.

Under visningen av denna film, uppföljaren till xXx från 2002, var det fler kroppsdelar än ögonen som fick spunk, så mycket kan jag säga. Något så satans omodernt trodde jag faktiskt inte kunde få hollywoodpengar 2017 för det här är en film som skulle ha luktat härsket manschauvinistiskt rövsmör redan på åttiotalet.

Vin Diesel som Xander Cage fyller femtio i år och alla kvinnliga motspelare/sexfantasier ser ut att vara typ tolv. Det är bikinibruttor i extrem närbild och det är en ”ful” kvinnlig skådis i den andra huvudrollen och en blind kan fatta att Toni Collette som pratar genom tänderna inte är en helt igenom reko dam.

Det är så mycket med den här filmen som är så DUMJÄVLAIDIOTISKT SKITDÅLIGT och jag ids inte börja lista hela helvetet. Jag hade inga förväntningar på filmen när jag satte mig i salongen och ändå – ÄNDÅ – är den så långt mycket sämre än jag någonsin kunnat tro. Visst ringde det en klocka då pressvisningen lades klockan 20.30 kvällen innan premiären men ändå – ÄNDÅ – inte FAN kunde jag veta hur illa det skulle vara.

Pressvisning ja….hrmpf, det var alltså en pressvisning jag var på. Jag såg inte ett enda känt fejs av dom jag brukar se på ”vanliga” pressvisningar, nä det här var nånslags kompisars-kompisars-visning och det var ett jävla liv överallt. Kepsar, mobiler, högt prat och tjoande och detta i kombination med totalt värdelös 3D OCH en salong som var varmare än en redig finsk bastu. Detta kan vara en topp-fem-sämsta-filmer-jag-någonsin-sett. Det fanns ingen, absolut ingen, förlåtande eller ens försonande scen. Vin Diesel, hur fan tänkte du här?

Eftersom skadeglädjen är den enda sanna glädjen kan jag inte göra annat än att fnissa mig hes åt följande siffror: filmen hade en budget på 85 000 000 dollar och har hittills bara spelat in 24 ooo ooo dollar. En film som den här fFÅR FAN INTE gå med vinst! Det FÅR INTE göras fler! Nån jävla måtta måste det väl ändå vara på idiotierna därborta i väst?

Okej….Trump, men det här? Det här tar fanimej dumhetspriset!

 

 

.

.

MÅSTE GITT

 

Metin (Can Demirtas) bor i Jordbro med sin mamma och yngre bror. Han försörjer sig på att pantsätta kinesiska Rolex-kopior, råna kiosker och tända eld på bilar åt folk som vill ha hjälp med sånt och hans kompisgäng är av samma skrot och korn.

I hemlighet skriver han dagbok, för någon form av ”logg” över all skit han gör och är med om, med klockslag, namn på kumpaner, allt. Hela hans liv här på jorden hänger på att den där svarta boken aldrig blir synlig för någon, han skulle inte leva många sekunder om han tok-golade på det sätt som texterna i boken visar. Samtidigt när han en dröm om att bli skådis och söker i hemlighet till en teaterskola. När informationen om intagningen kommer åker han till skolan för att provspela och det går rätt sådär för att vara diplomatisk. Det mest häpnadsväckande är att han tappar den svarta boken och en av skolans lärare (Lena Endre) hittar den. Och hennes man är bokförläggare.

Att gå och se en svensk film på premiärdagen (alltså en fredag) och salongen är knökfull hör inte till vanligheterna (och ja, jag bortser från 100- och 101-åringar och män som hatar kvinnor och heter Ove nu). En salig blandning av ungdomar, medelålders och gamlingar samsades om platserna och det var KNÄPPTYST under hela visningen – förutom ljudet av en hel massa skratt. Inte en lysande mobilskärm så långt ögat nådde! Att filmen dessutom avslutades med jubel och applåder när eftertexterna rullade är något jag inte varit med om varken före eller efter Trevligt folk, ja, förrän nu då.

Jag blev alldeles glad av den här filmen! Can Demirtas och Ivica Zubak har verkligen fått till ett kanonmanus och att Can själv gör huvudrollen är ett genidrag. Så jävla likeable (som Quincy Jones III skulle ha sagt). Vilken härlig start på det svenska filmåret!

Mitt betyg:

Snart-18-årige-sonens betyg:

Jag pratar om den här filmen i avsnitt 71 av filmpodcasten Snacka om film.