Kategori: 80-tals action

Publicerat

DIE HARD

Det lackar mot jul. New York-polisen John McClane (Bruce Willis) ska fira den i Los Angeles tillsammans med sin ex-fru Holly (Bonnie Bedelia).

En grupp tyska terrorister med Hans Gruber (Alan Rickman) i spetsen har intagit Nakatomi Plaza, tagit gisslan och förklarat krig. Men en man på plats har givetvis lyckats att inte bli upptäckt. För John McClane kommer det här bli en jul han sent ska glömma och dom tyska samvetslösa mördarmaskinerna kommer förbanna den dagen då dom sprang på en ensam trött polis på semester som dessutom är utan skor.

Die hard är en film som skulle kunna användas som transpirationsmätare vid framställning av nya svettstoppande deodoranter. Alltså, jag var helt färdig när jag såg den på bio. Helt slut! Visserligen var det 1988 och det går att skylla på att actiongenren då inte var som den är nuförtiden men jo, det VAR den faktiskt. På många sätt var actionfilmerna mer action då än nu för man satt inte i biosalongen och kände sig lurad av alla datorgjorda effekter hela tiden.

Die hard är en köttig action, det är människor det handlar om, onda människor med tysk brytning mot den gode amerikanen i linne och det är full fart från första sekunden till den allra sista.

I min värld är detta både en av filmhistoriens mesta och bästa actionfilmer OCH en riktig julfilm.

Publicerat

FIRST BLOOD

En ensam krigare, en loner utan familj, utan mening och mål hamnar i en liten stad. Han är där för söka upp en gammal vän men vännen visar sig vara död och den ensamme mannen blir än mer ensam.

Den ensamme mannen ser inte ut som alla andra, han är en udda filur och både du och jag vet hur udda filurer blir bemötta i små inskränkta städer. Det pratas skit, det sprids rykten, det gaddas ihop sig och blir det inte sverigedemokrater av urinvånarna så blir det i alla fall omänskliga utfrysare och mobbare som gör minsta viskning till en sanning.

Byhålans polis är inget undantag. Han gör allt som står i hans makt – och lite till – för att jaga ut den ensamme mannen ur staden. Men den ensamme mannen är inte vilken man som helst, han är vietnamveteran, han är John Rambo och när han får nog då ÄR det nog.

First blood är filmen som stoppade in Sylvester Stallone i mitt hjärta och tejpade igen det med hårdhomogaffa. First blood är en actionfilm som befinner sig i den absoluta toppen av listan bestående av världens bästa filmer – alla kategorier.

Jag saknar ord. Jag är bara kär. Det finns inget negativt att skriva och SATAN vad skönt det är ibland.

Publicerat

ROVDJURET

Det är inte bara i Danmark som det är nåt ruttet, det är det i djungeln nånstans i centralamerika också.

Dutch (Arnold Schwarzenegger) och hans grupp av välpumpade soldater kallas in i djungeln för att rädda några överlevande höjdare som råkat ut för en helikopterkrasch. Men det finns nåt annat i djungeln, en tingest så mycket värre än dom någonsin kunnat ana. Ett rovdjur som inte är från denna värld.

Trots att jag har sett mängder av riktiga snubbe-action-filmer och macho-lasse-rullar genom åren så är det bara en handfull som får mig att gro pung.

Rovdjuret är en av dessa. Rovdjuret är en film som ger testosteronet ett ansikte. Det fullkomligt strömmar ut manliga hormoner från TV:n, det är som att det finns en osynligt rör mellan snubbarna i bild och min egen binjurebark och det är inte utan att det börjar fantomklia mellan benen när testiklarna lägger sig på plats.

För här snackar vi VM i biceps. Här snackar vi inte en påse bilar till eftermiddagsfikat, här är det en kånkenrygga med anabola och snabbkaffepulver med sked.

I den här filmen snackas det inte känslor i onödan, här är det mestadels rätt tyst. Alan Silvestris aggressiva mastodontmusik tuggar sig igenom djungeln som en ångvält och rovdjuret springer omkring mellan träden som en extremt stor kameleont.

Scenerna när rovdjuret inte ska synas, när djungeln liksom ”äter upp den”, håller inte direkt nuförtiden, däremot när rovjuret visar sig som the monster itself, DET är fortfarande extremt bra gjort. Effektkungen Stan Winston kan nöjt sitta på sitt moln och vara stolt.

Det är klart som korvspad att Rovdjuret var bra mycket ballare som film betraktad när jag var 15 år än den är nu, men den funkar.
Det är en underhållande film, den är bitvis spännande, den är skönt kleggig och inte direkt förskönande. Arnold är inte världens bästa skådis men han är Arnold och det räcker en bra bit. I alla fall Arnold anno 1987.

Publicerat

SPANARNA

Det var hösten 1989 och min familj hade flyttat från lägenhet till hus på landet. Jag fick hela källarvåningen för mig själv, en gillestuga med obehandlad furupanel på golv, tak och väggar.

Jag åkte till skolan en helt vanlig vardag och när jag kom hem på kvällen stod ett paket i mitt rum. En stor ny svart TV! Så jag tog mina sista korvören och köpte en alldeles egen video-bandspelare och efter den dagen lämnade jag sällan mitt rum när jag var hemma.

På den tiden hade jag bara tre filmer att titta på: Garp och hans värld, Spanarna och brorsans exemplar av Ingen knäcker Sharky med Burt Reynolds.

Jag såg Spanarna i stort sett varenda kväll, ibland två gånger per kväll. Jag kunde inte få nog av poliserna Chris (Richard Dreyfuss) och Bill (Emilio Estevez) som var satta att spana på en lägenhet där en förrymd fånges flickvän (Madeleine Stowe) bodde och där denna våldsamma fånge (Aidan Quinn) misstänktes dyka upp.

Spanarna spanar med sina kikare, käkar skräpmat i påse och skämtar med varandra på en nivå som bara poliser i 80-tals filmer kan göra. Självklart kryddas hela historien med att den äldre polisen kärar ner sig i den påspanade ärtan på andra sidan gatan.

Spanarna (Stakeout) är en skön actionkomedi och på slutet av 80-talet var det en självklar femma för mig. Det är den inte nu. Däremot är nostalgifaktorn så hög att bara Köppäbävisan, ballongdansen och Dunderklumpen ligger före.

I avsnitt 41 av podcasten Snacka om film snackar jag och Steffo om just denna film.

Publicerat

SPLIT SECOND

Om man bemödar sig med att göra en framtidsthriller 1992 så känns det en anings korkat att den ska utspelas redan 2008. Det blir liksom inte så trovärdigt.

Split second utspelar sig alltså 2008 i London som är värsta misären av översvämningar och föroreningar. Mitt i denna kalabalik springer en bestialisk mördare lös, en mördare som alltid slår till när det är fullmåne och som lämnar ett
mindre inferno av blod efter sig. Som tur är ingår Harley Stone (Rutger Hauer) i polisstyrkan och med sina egna lagvidriga metoder tar han upp kampen på mördaren.

Jag älskade Split second när den kom och jag gillar den fortfarande. Den har nåt skönt 80-talistiskt över sig. Däremot känns den kanske inte så fräsch längre.
Visst är det lite spännande och Rutger Hauer är så bra som Rutger Hauer var när det begav sig. SATC-Samantha Kim Cattrall har den andra stora rollen, så stor som en roll nu kan bli bredvid die grosse Rutger.

Publicerat

COBRA

Marion ”Cobra” Cobretti (Sylvester Stallone) är allt en supercool 80-tals actionpolishjälte ska vara: stenhård, tystlåten, tandpetartuggande, solglasögonbärande, ensam – och självklart får han tjejen på slutet.

I Stallones fall måste karaktären även ha klackskor för att komma över 170 centimetersgränsen och i just detta specifika fall hade han kunnat skita i det eftersom filmens leading lady heter Brigitte Nielsen och är både två meter lång och nämnde mans dåvarande blivande fru.

Filmaffischdevisen Crime is a disease, meet the cure stämmer. Den något simpla historia grundar sig i att en seriemördare härjar vilt i staden och tuffa Cobra som tar tag i problemet. Man behöver liksom inte krångla till saker i onödan.

Filmaffischen satt på väggen i mitt flickrum från när filmen var ny 1986 tills jag flyttade hemifrån och jag har ofta tänkt att jag borde sätta upp den igen. Cobra är nämligen en film som håller. Jag brukar se den nån gång varje år och varje gång tror jag att jag tröttnat, att jag blivit för gammal, för synisk, för analyserande för att gilla den. Men, det händer inte.

Cobra är suggestivt spännande och försöker inte vara något annat än precis bara det filmen är: underhållande enkel action med en Riktig Filmstjärna i huvudrollen.

Publicerat

TOTAL RECALL

Den här killen är guvernör i Kalifornien. Tänk om nån hade sagt dom orden i mitten/slutet av 80-talet när han pangade och tjongade, spände sig, sprang och hoppade som bäst. Gud vad världen hade skrattat.

Det är 2084. Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) är en vanlig tjomme, en byggnadsarbetare med en enda dröm: att få resa till Mars.
Han beger sig till Rekall, ett företag som tillhandahåller artificiella resor genom att plantera in fuskminnen i hjärnan. Du kan resa var du vill, som vem du vill med vem som helst. Quaid vill åka som ”James Bond in space”, han vill till Mars och han vill träffa en brunett för han är en brunettkille.
Nånting går fel med hela tjottaballongen och Quaid kommer ”hem” från sin resa utan att minnas ett jota bara för att innanför hemmets dörrar bli attackerad av sin egen blonda fru (Sharon Stone).
Quaid kan självklart inte finna sig i att bli nerbrottad av ett fruntimmer, jösses, karln har biceps som en Belgian Blue, och snart är hon nere för räkning. Det behövs inte många tusen nålar innan hon börjar berätta vad hon vet: att allt han minns, allt han trott var verklighet, är fake. Till och med deras äktenskap är en bluff. Vem är han? Var kommer han ifrån? Och vilka är dom arga männen i övervakningskameran som är på väg upp till hans lägenhet i detta nu?

Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg och när Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg löser han problem på det enda sätt han kan: med våld och mysig B-action.

Det här är en härlig matinérulle som gärna ska avnjutas på VHS då effekterna ändå är så keckiga att lite grynig bild och raspigt ljud inte försämrar filmupplevelsen ett endaste jota.