Det började hos Fandango, Joel tog tag i staffettpinnen, Filmitch, Film bara film, Blue Rose Case, Filmrepubliken, Micke Movie, Fripps filmrevyer, Royale with cheese, The Velvet Café, A freak like me, Addepladde, Rörliga bilder och tryckta ord och Flmr hängde på och nu är det min tur.
Att välja ut en endaste film från vartenda år jag funnits på jorden, ja, det är allt annat än lätt. Vissa år är det nästintill en omöjlighet, vissa år är det superenkelt.
Mina urvalskriterier är enkla: jag har valt den film som satt starkast prägel på mig som person. Det behöver inte nödvändigtvis ha med BRA film att göra, det kan vara situationen då jag såg den som gör att jag minns den bäst. Klicka på titeln så kommer du till en recension eller nåt annat kul som har med filmen att göra.
Välkommen in i mitt liv via filmens värld.
Jag föds samma år som en av världens absolut bästa filmer spelas in men det visste jag inte då. Då fattade jag inte ens att Drutten och Jena gick på TV eller att Geena Davis gick i skolan i Sverige och kallades för just….Jena.
Just 1973 kunde jag inte tänka mig att en kaskadkräkande liten tjej skulle störa min nattsömn nämnvärt i framtiden men jodå, Exorsisten skrämde mig ordentligt och när jag var ett enstaka år var Max von Sydow 43.
Uppföljaren till mig (dvs min lillebror) föds samma år som filmvärldens absolut bästa uppföljare spelas in. Hade ödet nåt med det att göra? Nej, inte alls. Är det ett underligt sammanträffande? Ja, kanske lite då.
Nu snackar vi skiträdd på riktigt! Hajen fick mig att badvägra den sommaren jag såg den och den satte ett frö som började gro i det som kallas badkrukan.
Adrieeeeeeeen! Boxning, kärlek och en snedögd och sluddrande Sylvester Stallone var en kombination som inte bara smälte en massa hjärtan i oscarsjuryn utan även mitt.
Det var egentligen Jedins återkomst som var mitt första och största Stjärnornas krig-minne men den allra första (ja, ja, inte NU längre) filmen duger fint den med.
Det här var inget toppenår filmmässigt men Grease är en film alldeles god nog.
I rymden kan ingen höra dig skrika och trots att det tog mig några år att få ändan ur vagnen och se denna film så skrek jag allt vad jag hade – inombords. En riktigt klassiker med världens coolaste Ripley i huvudrollen.
Det här var första filmen hela familjen såg på bio i samlad trupp. Mamma skrattade så hon tjöt åt Jon Skolmens dans på grisfesten. Jag har inte hört henne skratta på det viset varken förr eller senare.
Den andra filmen vi såg tillsammans alla fyra. Jag var nio år och kärade ner mig i Björn H:son Larsson (Stig Engström). Än idag förstår jag varför.
Det är målfoto mellan denna och First Blood men då E.T gett mig men för livet måste jag välja den. Jag har nämligen en mamma som under min barndom var extremt åldersgränsanal. Jag hade inte fyllt 11 när E.T kom till byhålan och hon vägrade låta mig se filmen med resonemanget ”åldergränser finns av en anledning!”
Hon var benhård.
Jag var ledsen.
Hon var stenhård.
Jag var rabiat.
Men det går att komma hela vägen till en biograf med hjälp av tjat – och en och annan krokodiltår.
I tuff konkurrens med en av min barndoms absolut starkaste biominnen (Jedins återkomst) vinner Filmen G som detta års viktigaste film. Jag var i exakt rätt ålder för att kunna ta till mig denna film till max. Soundtracket på LP lyckades jag spela sönder och Hundarna brinner går fortfarande varm på spellistan på Spotify. Niclas Wahlgren var ack så söt, Sebastian Håkansson så tuff och Joakim Schröder förstod jag mig inte på alls. Han såg mest oduschad och knarkig ut, inte alls min typ.
Den här fick jag inte se på bio (heller) men jag smög iväg när jag trodde att ingen såg och mamma smög efter. Jag satt på rad fem med mina kompisar och på rad tio satt nån hispig kärring och skrek svinhögt att det var läskigt. När filmen var slut såg jag vem ”tanten” var. Min mamma. Lika gammal då som jag är nu.
Sylvester Stallone klämmer till med att både regissera, skriva manus och spela huvudrollen i boxningfilmernas boxningsfilm. Jag tycker SÅ mycket om den här filmen! SÅ MYCKET! SÅÅÅÅ mycket! Jag får ståfräs på armarna bara jag skriver om den. Ouuuiiiiiiii!
Om kriminalitet är en sjukdom och Marion Cobretti är botemedlet då vill jag också vara sjuk. Satan i gatan, det här är en dyngskön 80-talsrulle och filmaffischen prydde mitt flickrum ända tills jag flyttade hemifrån.
Jag började gymnasiet och hade känt mig vuxen ett bra tag och 18-års dagen var en hägring långt långt i fjärran. Så kommer Michael Douglas och är ett otroget svin och Glenn Close en blindgalen kaninkokerska och hela min världsbild förändrades en smula. Vem fan vill bli vuxen med SÅNA förebilder?
Luc Besson lyckades med Det stora blå få till den ultimata filmen. Jag har hittills aldrig sett någon som är bättre men mitt mål med filmtittarhobbyn är självklart att någon gång mer i mitt liv få uppleva den totala euforin av ett mästerverk.
Ett biominne från Israel som jag minns hur tydligt som helst. Filmen började och många män med mustasch satt och viftade med röda tygflaggor i salongen, men dom var tysta. Efter ungefär halva filmen stängs den av och det sägs nånting i högtalarna som jag inte förstår. Männen reser på sig och går ut. Brinner det? Har filmen gått sönder? Vad är det som händer, för tusan också, Sly som är så fin i runda glasögon, jag vill se MER! Resten kan läsas som kommentar här.
Jag hade precis flyttat till Stockholm och hade hela storstadens bioutbud att frossa i – och SOM jag frossade! Att gå på bio ensam var min nya drog och jag drogade som en besatt och en riktig härlig långsittningsmatiné som tre timmar Dansar med vargar var Nirvana för mig.
Ett glas Chianti och en bit blodig biff blev liksom aldrig mer detsamma efter Hannibal Lecters intrång i filmmedvetandet.
Det var första dejten med killen som några år senare skulle bli min äkta man och ännu några år senare pappan till mina barn. Whitney Huston kändes drogfri, Kevin Costner var skitsnygg och självklart sjöngs superhiten ”I will always love you” av en kvinnlig sångfågel i kyrkan under vigselakten. Våran alltså.
Filmer som förändrar ens liv för evigt växer inte på träd. Jurassic Park fick mig att på riktigt TRO att jag sett dinosaurier och filmen har fått mig att hacka tänder många gånger i närheten av blåsande träd av varierande slag. Och jag skulle aldrig ställa ett vattenglas på instrumentbrädan i bilen. ALDRIG!
Jag bodde på Holiday Inn i Hollywood några veckor sommaren 1994. Jag såg Sverige spela fotbolls-VM mot Kamerun på Pasadena Rose Bowl, Bruce Willis stannade sin stora jeep vid ett övergångsställe i Beverly Hills och vinkade åt mig att passera, jag såg O.J Simpson bli jagad i sin vita bil live på TV och jag hade perfekt utsikt över den mytomspunna biografen Mann´s Chinese theatre från hotellfönstret. Sen var jag på premiären av Lejonkungen och grinade som en barnunge.
Jag åkte hela vägen till San Juan i Puerto Rico för att se inspelningsplatsen, för att sitta på torget och känna mig som Julianne Moore, för att titta upp mot fönstret där Antonio Banderas låg och klämde med hagelbrakaren och för att under varje steg, under varje skosuleisättning, känna vajbsen av att Sylvester Stallone gått där bara nåt halvår före mig.
Tuffa tjejer på film är en bristvara. Jena…f´låt…Geena Davis är fantastisk!
När en upphaussad film håller måttet på det sättet som Titanic gjorde, det är fullt jämförbart med en idrottsman som håller för favorittrycket och vinner OS-guld. Det är ingen lätt match men James Cameron gjorde allting rätt och skapade en modern klassiker som har allt. Synd att det där jävla isberget kom ivägen bara.
Jag hade gärna sett den här filmen när jag var 14, inte när jag var 24, men hellre när jag var 24 än inte alls.
Hela filmupplevelsen av Magnolia var för mig nästan en utomkroppslig upplevelse och något jag kommer minnas till den dag jag dör (klicka på filmtiteln för att läsa mer).
Den här filmen sprang jag på av en slump och det är gånger som denna som jag verkligen tror på ödet. Före stormen är en utomordentligt fin film som inte bara framkallar en klump i magen utan ett helt jävla bergsmassiv.
Något såhär charmigt har inte setts på film sen Julia Roberts log för första gången.
Norrmannen Petter Næss har regisserat en varm må-bra-film om manlig vänskap och om vetskapen om att vara annorlunda i en värld som är både lite läskig och vansinnigt spännande. Det går mer än utmärkt bra att känna igen sig även om man som jag råkar vara kvinna, svensk och någorlunda mentalt frisk.
Att andra världskriget var ett helvete för många och ett öppet sår i historieböckerna är ingen nyhet. Att det gick att göra en film i ämnet vars första kvart berör mer än hela Shindler´s list, ja, det trodde åtminstone JAG var en omöjlighet. Men jag hade fel.
Det finns ingen film – INGEN film – som på samma sätt som Love actually kan agera plåster för ett brustet hjärta eller energiboost för en glåmig dag. Att det är kärleken som är meningen med livet står helt klart och visste man det inte innan så vet man det när eftertexterna rullar.
Killinggänget hade extremt höga förväntningar på sig när dom skulle göra sin första långfilm. Dom var komiska GUDAR från TV:n men dom hade den där Jante i hälarna också. ”Vilka tror dom att dom är? Långfilm? Och TRE timmar dessutom! Hörmpf!”
Men resultatet blev alldeles prima. Personligen tycker jag dom lyckades ta svensk film till en helt ny – och egen – nivå med sin blandning av hjärtskärande drama, slapstick, kärlek, pedofili och död.
Den här såg jag på den första biodejten med världens mest fantastiska man. Klart det är en film jag minns och har i mitt hjärta och det inte BARA för att det var en jävligt mysig dejt.
Att få skratta sådär så kroppen nästan stänger av det händer inte alltför ofta. Borat tog fram det hysteriska i mig på många plan. Jag skämdes, jag grämdes, jag plågades, jag tyckte om och hela tiden skrattade jag tills jag kiknade.
När effektfilmer görs med både plånbok, hjärta och hjärna i full fokus så kan det bli precis såhär bra. Färgglatt, spännande, välspelat och framförallt välgjort, jag smälter som en ICA-kasse på en spisplatta och njuter av varenda sekund.
Det blev inte som det brukar. Det blev inte en serietidningsfilm vilken-som-helst. Att Heath Ledger gick och dog gjorde att filmen hajpades men filmen hade på fötterna och var PRECIS så bra som jag hoppades och Heath Ledger var PRECIS så infernaliskt rätt som Jokern som jag trodde. The dark knight är färgglad tuff action och härlig spänning från första scen till sista.
Det här året stod det mellan denna och Precious. Precious som fick en fullskiten femma i betyg när jag såg den första gången, Up in the air fick en sval trea. Men sen hände något. Up in the air släppte inte taget. Jag tänkte på den, jag såg om den, det är fortfarande inget mästerverk för filmen håller inte rätt igenom men efter att ha sett den fem gånger är den nu uppe i en stark fyra. När jag såg om Precious dalade den till samma betyg.
För mig är det här filmen som fick mig att förstå den verkliga storheten i George Clooney och är inte DET en världsomvälvande upplevelse – dock i det lilla – så vet jag inte vad som är det.
Nuff said.
2011 ?
Jag vet inte än men det känns lite spännande.
