Kategori: Aaron Eckhart

Publicerat

Neverwas

”Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.”
Så sa Pippi Långstrump innan hon käkade sina krumelurpiller för att försäkra sig om att aldrig bli vuxen.

Jag skulle kunna sätta en månadslön på att hon bjussade sin killpolare på ett par stycken också – MEN – jag tror att kompisen inte alls hette Tommy utan Aaron och att han numera försörjer sig som aktör någonstans på den amerikanska västkusten.

Aaron Eckhart är född 1968. När han spelade in Neverwas var han 37 år. Kolla på bilden här ovanför – är det ett normalt fejs för en 37-åring (det är Eckhart till vänster, INTE till höger)?

I filmen Neverwas spelar Aaron psykologen Zach Riley som tjatar till sig ett jobb på nåt slags psyk/mentalsjukhus där hans pappa vårdades innan han dog. Pappan var författare och skrev barnboken Neverwas, boken som kanske även var anledningen till att han blev institutionaliserad eftersom han led av vanföreställningar. Eller gjorde han det? Var fantastierna som ledde fram till boken fantasier eller skrev han om verkliga äventyr?

Jag blev jätteglad när jag hittade den här filmen! Min nya favvo-Aaron i ett såndärnt härligt färgglatt fartfyllt barn-och-ungdomsäventyr, wohooo, fram med maraccas och xylofon liksom! Första halvtimmen är precis sådär bra som jag trodde, ja, kanske lite mer än så till och med. Sen dalar filmen sakta sakta hela tiden för att sluta i ett ganska likgiltigt ”jaha”.

Brittany Murphy, frid över hennes minne, har en fin liten roll och mysfarbrorn Ian McKellen gör en större och mer blindgalen arbetsinsats som den schizofrene Gabriel Finch. Han har såna fina lite ledsna och gamla ögon och det slår mig att såhär, precis såhär, kommer Haley Joel Osment se ut när han blir gammal.

Nick Nolte, Jessica Lange, Vera Farmiga, Alan Cumming och William Hurt är även dom med i den imponerande rollistan, det känns bara lite synd att det inte blev den tredubbla saltomortalen jag hoppats på utan mer ett litet magplask, fast utan det obligatoriska svidet.

Här hittar du filmen.

Publicerat

World Invasion: Battle Los Angeles

Jag vet inte varför men när jag tittar på World Invasion: Battle Los Angeles kommer jag på mig själv sittandes och gnola på den gamla barnvisan ”När lillan kom till jorden”. Det är inte ett särdeles bra betyg åt en actionfilm av denna kaliber.

Jag nynnar liksom inte som man ska. Istället för textraden ”När lillan kom till jorden det var i maj när göken gol sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol” så gnolar jag ”När aliens kom till jorden det var vid påsk när solen sken och Eckhart visar upp mer än vä-ä-ältränade ben”. Jag tror nämligen jag är lite kär i Aaron Eckhart efter hans intsats i Rabbit hole.

Ja, det är konstigt, jag är själv förvånad då Eckhart i min värld (den värld jag så tryggt levde i INNAN jag såg Rabbit hole) inte är vare sig manligare eller hetare än en huggkubbe som glömts kvar mitt på en leråker över sommaren. Må hända en huggkubbe med fitthaka, men ändå.

Flera gånger sitter jag och tänker att han måste vara korkad som lämnat sin fina och sorgsamma Nicole Kidman-fru för att istället jaga aliens på L.A´s gator. Sen slår jag mig själv över tinningen så hjärncellerna hamnar rätt igen.
”Fiffi, det ÄR JU INTE SAMMA FILM, det är inte ens en uppföljare. Den heter inte World Invasion: Battle Rabbit hole, kom iiiigeeeeen”, säger jag till mig själv och suckar högt samtidigt som mannen bredvid mig mumlar nåt om ”Ååååååh, är det härliga Jerry Bruckheimer som ligger bakom den här kanonrullen kanske?”

Enligt mina efterforskningar på Imdb har han inte ett enda finger med den här filmen att göra men visst är det en omisskännlig ”Bruckheimer-känsla” över filmen och visst är han ofattbart lik Björn Ulveaus?

World Invasion: Battle Los Angeles hade kunnat vara en riktigt bra läskiga-aliens-invaderar-världen-rulle, det hade kunnat vara en känslostorm a la vilken härlig katastroffilm som helst men nej, det funkar inte på mig. Filmen är inte spännande alls, storyn är lövtunn, effekterna okej men inte mer och jag får ingen känsla för någon av karaktärerna, mer än Eckhart då, eller Aaron som jag kommer kalla honom från och med nu.

Michelle Rodriguez är både snygg och tuff men har fastnat på nån enkelriktad kombat-kvinna-väg som jag gärna skulle se att hon gjorde en handbromsvändning bort ifrån. Jag är övertygad om att hon kan mer än att ständigt aspirera på titeln som Årets covergirl för tidningen Guns&Ammo.

Näe, usch, jag säger det här med en gäspning, en rysning och en uppriktigt ledsam blick: Fy fan viiiiilken besvikelse!

Publicerat

RABBIT HOLE

Att göra film av extremt sorgliga historier görs oftast på något av dessa två sätt:

1. Det delas ut näsdukar i biofoajén, det hörs tyst viskande från raden bakom ”Vilken tuuuuur att jag har Lancômes nya vattenfasta mascara, jag är så blöööödig när det gäller sånthär”, det är extrema närbilder på snyggt gråtande stora filmstjärnor där tårarna liksom faller i perfekt uträknade banor nedför dom supersminkade släta kinderna och det ackompanjeras av ståkar och fanskap i parti och minut.

2. Allt i filmen är brunt, beigt, grått och svart, ordet MISÄR liksom blinkar i urinfärgade neonbokstäver. Det luktar gammal snus, tunnelbana och moderkaka, alla är fula, allt är skit, alla dör och jag sitter i salongen och tänker ”Jaha, det var som fan, undrar när Pizza Hut stänger”.

Efter idag finns det en punkt 3. Den heter Rabbit hole.

Becca (Nicole Kidman) och Howie (Aaron Eckhart) har förlorat sin son i en hemsk olycka. Pojken sprang ut i gatan jagandes sin hund Taz och en ung kille kom körande. Det behövs inte mer än så för att tragiken ska bli ett faktum och livet aldrig mer bli sig likt. Ett ögonblick verk.

Åtta månader har gått och Becca och Howie lever som i en bubbla. Dom sörjer på varsitt sätt, Howie med en önskan om att gå vidare, att kanske få närma sig sin fru fysiskt igen, Becca genom att baka kakor och utåt sett vara allmänt perfekt.

Men en sånhär livsomvälvande olycka går inte att strutsa bort, det går inte att förtränga, att glömma eller hålla för öronen och sjunga ”LALALALALALA” så högt det bara går. Dom måste fejsa faktum för att kunna gå vidare.

Rabbit hole är ett lysande exempel på hur två vuxna människor på ett konstruktivt sätt växer isär och ihop på en och samma gång. Det är inte så mycket sorgligt gegg, det känns väldigt äkta, paret Becca och Howie skulle mycket väl kunna finnas på riktigt och att dom gestaltas av Kidman och Eckhart som rent objektivt är väldigt docklika, felfria, nästan lite kalla, ja, det kunde inte bli bättre. Att se fasaden rämna på en Kendocka ger liksom ännu en dimension till begreppet vardagsrealism.

Det enda som står emellan mig och högsta betyg är en salt droppe som vägrar produceras i ögonvrån. Det hade behövts en enda men nej, det ville sig inte.

Publicerat

LOVE HAPPENS

För att börja med det första först: börjar jag titta på en film som heter Love happens så tror jag att jag kommer att få se en film om kärlek. En romantisk film helt enkelt. Jag känner mig ganska så bombsäker på det.

För det andra: om Jennifer Aniston är med på filmomslaget i samma frisyr som hon alltid har så tror jag mig veta vad jag får: en romantisk komedi, som även om den inte är jättekul i alla fall är underhållande.

För det tredje (och det är nu jag anar en smula oråd): om Aaron Eckhart är den manliga huvudrollsinnehavaren och spelar mot Jennifer Aniston och jag inte läst en endaste rad om romantikrykten och relationsskvaller dom emellan så KAN det vara så att det är en rätt medioker rulle som inte ens tjänar på dålig snaskreklam i kvällstidningarna.

För det fjärde så vill jag inte tro att filmindustrin är så jävla puckad att dom prånglar ut en film som heter Love happens och försöker lura folk att det är ett mysigt romantiskt drama om det sen inte är det.

MEN JO. PRECIS SÅ PUCKADE ÄR DOM!

Love happens handlar inte ett skit om kärlek. Love happens handlar om Burke Ryan (Aaron Eckhart), en författare som på nåt slags hallelujah-moment-vis försöker hjälpa människor i sorg att komma över den genom att ”bjuda in” folk till sessioner (= betala dyra pengar såklart) och själv prata om boken han skrivit, om sorg givetvis, eftersom han själv vet allt om det pga att hans fru dog i en bilolycka och han själv var med i bilen.

Så springer han på Eloise (Jennifer Aniston) som har en blomsterhandel och är sådär charmigt tankspridd som bara Jennifer Aniston kan vara och hon har en liten fläta i håret bara för att visa att hon är lite KRÄÄÄJSY som tjej liksom (samma grej i Along came Polly då denna lilla ynkliga fläta skulle ”bevisa” att hon levde nåt slags hippieliv) och jag vill bara flyga in i TV:n med sekatören och klippa av henne det där långa jävla avocadoinpackade perfekta håret och skrika:
BYT FRISYR! TA PÅ DIG PERUK I NÅN JÄVLA FILM! Var inte så idiotjävla likadan hela tiden, jag är TRÖTT på det, TRÖTT är jag, för jag brukade gilla dig men du är så mainstream och full av botox att jag blir gaaaaalen.

Ja. Man kan väl säga att just DÄR dog filmen för mig.

Sambon däremot satt tyst och still i soffan. När jag frågade mitt i filmen vad han tyckte så sa han: Den är bra. Den funkar på mig.

Men när det var en kvart kvar av filmen ställde han sig upp och ropade: NU DOG DEN! Vad fan är det för jävla HAKFITTA han har? Har han haft det hela filmen? VA? HAR HAN DET??

Euhm…Ja…

Summa summarum: Love happens borde aldrig ha hetat Love happens. Den borde ha hetat Grief happens.