Kategori: action

Publicerat

DRIVE

Alla som känner mig vet att en viss del av min musiksmak kan läsas som en öppen bok.

Det går att höra på dom första sekunderna av en låt om det är en ”fiffilåt” eller inte (här är tre exempel på såna låtar: 1, 2, 3), det är liksom inget att snacka om. Jag älskar 80-talsmusik i alla former och jag älskar blipp-blopp och när dessa två ingredienser blandas ihop finns det inte en del av min kropp som inte ler eller hoppetihoppar.

Det finns vissa filmer som har precis samma inverkan på mig, filmer som redan efter dom första förtextsekunderna liksom står med en handtextad banderoll och hoppar och skriker ”You´re gonna LÖÖÖÖÖVE this!” och jag nickar sakta och känner den där sköna värmen sprida sig i kroppen och jag vet att nu kan ingenting gå fel, ingenting. Inledningen på Rocky IV är ett klassiskt exempel på detta.

När förtexterna till Drive visas vet jag. Rosa kursiva bokstäver av 80-talssnitt, musik som skulle passa i vilken 80-tals thriller som helst och en tystlåten Ryan Gosling i en snabb bil med en tändsticka i mungipan (homage till Marion Cobretti månne?). Jag får ståpäls på armarna. Hade jag haft redigt hundkrull i nacken (sådär som en del korthåriga killar med naturligt lockigt hår får om dom väntar några veckor för länge mellan klippningarna) hade krullet stått som spikes rätt ut från bakhuvudet. Jag hamnar i The Freaky Fantastic Film Feeling på direkten och nu finns det ingen återvändo, nu vankas det filmmys av den högre skolan och jag jublar.

Den danske regissören Nicolas Winding Refn har slagit an en ton jag inte sett på film sedan Blue Valentine förra året och att jag känner så beror inte bara på att Ryan Gosling spelar huvudrollen i båda dessa filmer. Jag tror att känslan beror på avsaknaden av ord. Både Blue Valentine och Drive är filmer som inte är rädda för tystnaden, för att låta blickar tala. Det är en fantastiskt skön känsla när denna grej funkar på film, när bilderna blir det viktiga, när historien är bra nog att berätta sig själv utan en massa förklarande ord.

Ryan Goslings namnlöse stuntman, kvinnan Irene (Carey Mulligan) och hennes son Benicio är en trio viktig nog för filmen, sen kryddas detta med Irenes äkta man som i början av filmen sitter i fängelse och en handfull gangsters som alla har sin del i historien. Historien ja, historien. Biljakter, mord, blod, passion, nattbelysning, onda män, en god och vacker mamma, Drive har ingenting nytt rent manusmässigt men det är just det som gör filmen så speciell, att det 2011 fortfarande går att göra en tämligen enkel rånar-action-relationsthriller som känns helt igenom egen, fräsch och annorlunda.

Jag har inte mer att säga än att Drive är för mig i år vad Tron:Legacy var 2010.

Du som känner mig förstår vad jag menar.

Du som inte känner mig förstår nog ändå.

Publicerat

DÖDLIGT MÖTE

Okej. Jag tror jag måste ta det ifrån början.

Det var november 1995 och jag befann mig i Sydney. Jag hade bara någon månad tidigare varit i Tokyo och sett premiären av Judge Dredd (med Sylvester Stallone) och hade liksom fått Sly-testosteroner inpumpade i blodomloppet plus att jag den senaste tiden sett två filmer med en viss Antonio Banderas som fick mitt hjärta att slå fortare (Desperado och Four rooms).

Jag såg filmaffischerna över hela staden, Assassins med Stallone och Banderas, herregud, det här var en riktig jävla BULLS EYE för mig. Jag tog min nyblivna make i handen och drog iväg till biografen och där satt vi i 127 minuter och det vete tusan om jag ens andades under den tiden. Möjligtvis att jag krystade genom stängd mun. Kanske.

Stallone var yrkesmördaren Robert Rath, den tyste, coole, välklädde. Banderas var Miguel Bain, den hetlevrade, svettige, galne med nerverna utanpå kroppen som även han dödade för pengar. Mitt i allt detta var Julianne Moore, Electra, datahackern som även hon tjänade pengar på fiffel och båg och som levde ett liv utanför samhällets lagar. Stallone var så härligt italienskt manligt proper i sin grå stickade tröja, Banderas så spanskt kladdmacho med sin backslick och flackande mörka blick och Moore så snygg i svart plastjacka, jeansshorts, kängor och röda solglasögon, jag satt bara och njöt i fulla drag åt en film som – då – kändes absolut fulländad.

Några dagar senare åkte vi vidare till New York för vidare färd mot Västindien och när vi stod där med vårt flygpass i handen, fyra valfria stopp på västindiens samtliga öar så fick jag ett ryck.

– Jag vill åka till Puerto Rico, sa jag, kanske aningens för högt. Jag vill åka dit, jag vill gå i Stallones fotspår.

– Puerto Rico? sa han bredvid. Varför dit?

– Jag såg i eftertexterna till Assassins att filmen var inspelad där. Hette inte stan San Juan?

– Inte vet jag…..

– Jag vill dit i alla fall. Ska vi åka dit?

Vi åkte till Puerto Rico. Han såg väl min glansiga och smått galna blick och ville inte skilja sig, inte där, inte då och inte på bröllopsresan. Staden hette mycket riktigt San Juan och jag vet inte hur många jag frågade efter banken, byggnaden som var med filmen och torget på vilken Julianne Moore satt och fikade och det gamla fallfärdiga huset där Banderas låg och tryckte när han skulle skjuta Stallone (som då var på banken på andra sidan torget) men till slut fick jag napp.

– Menar du stadshuset? svarade någon på min fråga.

– Jag vet inte, sa jag. En stor vit byggnad var det och i filmen var det en bank.

– Menar du det DÄR huset?

Och där var det! Byggnaden tornade upp sig framför mig liksom torget och det fallfärdiga huset och på torget fanns det ett fik, precis som i filmen, och parasoller vid utemöblerna, precis som i filmen och jag satt där, precis som Julianne Moore hade gjort och jag drack kaffe och önskade att håret kunde snabbväxa ut och bli alldeles rött så jag kunde ha fina flätor precis som hon och hade jag haft några vita kläder i min ryggsäck (backpackande uppmanar tyvärr inte till vita resekläder) så hade jag sett ut exakt som Electra (i alla fall i min fantasi) och tittade jag upp mot det fallfärdiga huset så kunde jag se Miguel Bain i fönstret med svettdroppar på kinderna och jag kunde se Robert Rath i ljus kostym öppna dörrarna till banken och gå ut.

Där satt jag i timmar som jag minns det och jag tänkte att här, HÄR har Sylvester Stallone gått i sina dyra italienska skor med klack och här är jag nu och är inte livet alldeles fantastiskt konstigt härligt ibland?

Det är upplevelser som denna som jag stoppar i en liten burk och tar fram när vardagen känns lite för vardaglig och livet liksom går på rutin. Det är då jag försöker minnas att vad som helst faktiskt kan hända precis när som helst. Jag hamnade i San Juan i Puerto Rico bara sådär, en plats på jorden jag aldrig vetat om ens fanns om jag inte lusläst eftertexterna på en (egentligen) tämligen medioker actionfilm.

Så kan det gå.

 

Publicerat

D-Tox

Vet du vad dom tre mest överskattade sakerna i världen är? Enligt en alkad polis i den här filmen är det ”homemade food, homemade fuck and FBI”. Jag har ingen personlig  relation med någon inom FBI men jag kan väl säga att jag inte håller med honom om dom andra två prylarna.

I D-Tox är det Sylvester Stallone som spelar den överskattade FBI-agenten Malloy, en polis på jakt efter en seriemördare som specialiserat sig på att döda poliser på dom mest brutala vis.

Att det är Malloy som är mördarens centrala person och den han egentligen är ute efter står helt klart när han ger sig på – och dödar – Mary, Malloys mycket kära flickvän.

Malloy tar till flaskan, han går ner sig ordenligt i sorg och bedrövelse och blir efter några månader tvångsinsatt på en ”polistork” långt ut i ingenstans, en avgiftningsklinik som drivs av en före detta polis (Kris Kristofferson).  Malloy låses in tillsammans med nio andra poliser i samma situation och där ska dom vara tills dess att beroendet gått ur kroppen och hjärnan är med i matchen igen. Men hans medintagna droppar av som flugor, begår självmord, dör på allehanda mystiska vis och ahaaaa, Malloy är inte dum, det kan ju vara så att seriemördaren är på plats där i bushen även han.

I D-Tox visar Sylvester Stallone nästan samma skådespelartalang som han gör i Copland. Ja, faktiskt gör han det, tro´t eller ej. Jag är förvånad själv över hur trovärdigt ledsen han ser ut, hur han sörjer och går ner i vikt tills det nästan bara är skinn och ben (och en jävla massa muskler förstås) kvar av karln. Han är insjunken och glåmig, smal i ansiktet som aldrig förr och han ser uppriktigt ut som den ensammaste cockerspanielnmannen i världen. Sen att filmen inte har någon kvalité som är ens i närheten av Coplands förtexter det är en annan femma.

D-Tox är en hundraprocentigt icke-spännande film som egentligen saknar allt att värde som gör en actionfilm värd att se. Det filmen har är en Sylvester Stallone i högform och en birollslista som gör mig glad i hjärtat. Tom Berenger ser ut som Tom Berenger ska (han är verkligen skitsnygg!) vilket är lätt att glömma eftersom han nuförtiden ser ut som en tolvårig kinesisk porslinsdocka i ansiktet.

Den kvinnliga promillen av filmen utgörs av en död Mary i tillbakablickar samt Jenny (Polly Walker), sköterskan på torken. Den sistnämnda är en karaktär som med lätthet kunde ha strukits ur manus och därmed sparat in en månadslön till produktionsbolaget.

Men…på riktigt….det här är inte en så värst bra film men gillar du Stallone så se den. Det tillhör liksom allmänbildningen.

Publicerat

ADÈLE AND THE SECRET OF THE MUMMY

Luc Besson tillhör det absoluta toppskiktet av filmregissörer efter filmer som Léon, Det stora blå och Det femte elementet. Att han även ligger bakom Taxi-filmerna och minimojrullarna bortser jag ifrån litegrann.

Även om jag medvetet sållar bland hans storfilmer och bara kommer ihåg det jag vill minnas så blev jag ändå väldigt glad när jag såg att denna film var på G. Det kändes härligt. Välgjort actionäventyr på franska med lite mumier och tokerier och (vilket är ganska vanligt när det vankas Besson) en tuff kvinna i huvudrollen. Det kan aldrig blir fel. Eller kan det det?

Jo.

Som fan faktiskt.

Luc Besson har gjort det stora misstaget att snegla på tok för mycket på sina landsmän och regissörskollegor Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet. Men där Caro och Jeunet är närmast analt precisa i varenda liten mikrometer av filmrutan där hafsar Besson igenom allt och jag sitter i soffan och eldar upp mig. Vem tror karln att han är? Vem försöker han lura? Han glömmer att barn och tonåringar sett påkostade äventyrsfilmer sen dom gick på dagis, dom GÄSPAR åt filmer gjorda med vänsterhanden. Ska man prompt ha med en dinosaurie i en film, gör den perfekt eller slopa hela grejen. Ska en bil krascha ner i vattnet, se till att göra den aningens mer realistiskt än vad ungarna kan se i sina mobiltelefonspel. Ska det vara actionfyllda sekvenser i ett rungande tempo så går det inte att köra rullator från a till ö, det måste till fler hästkrafter.

Men, vad handlar filmen om då kanske du undrar? Jo, om Adèle Blanc Sec (Louise Bourgoin) som är journalist, författare och äventyrerska och hon beger sig till Egypten för att hitta mumieresterna av Ramses II. Hon ska nämligen försöka få liv i döingen för att kunna bota sin tvillingsyster som ligger i koma efter en tennisolycka.

Tycker du att dom två ovanstående meningarna är bland det mest spännande du läst, se filmen. I alla andra fall, se något annat. Någon av Luc Bessons mästerliga filmer till exempel. Eller minimojerna. Vad som helst utom detta, i alla fall om jag får bestämma.

Publicerat

SPEED

Jag tror att alla som var över femton år sommaren 1994 minns precis vad dom gjorde då. Jag tror att alla vi som var lite äldre än så minns lukten, värmen och det totalt galna i  att få vara med och uppleva nutidshistoria genom TV-apparaten under fotbolls-VM. Det var en glad sommar och för mig personligen ett av mitt livs allra bästa såhär långt.

När Speed hade premiär (just precis den sommaren) befann jag mig i USA. Keanu Reeves var stor fixstjärna efter Bram Stoker´s Dracula i allmänhet och Point Break i synnerhet och filmen var en riktig snackis på samtliga av hotellets TV-kanaler. Sandra Bullock var både en uppkomling och nykomling även om jag hade full koll på vem hon var efter Demolition man.

Jag bodde på ett fint hotell i New York och det var typ tusen grader varmt och biosalongerna fungerade som oaser med luftkonditionering och en stunds vila för skyskrapstittande ögon och promenerande fötter.

Att se Speed var – då – som att få sig en injektion med C-vitaminbrus, pulverkaffe och adrenalin rätt in i blodomloppet. Inte sedan Die Hard sex år tidigare kickstartade maxpulsen på samma brutala vis och detta trots att Speed, i princip utan konkurrens, har filmhistoriens absolut fulaste förtext. Speedresan börjar i en hiss nånstans i LA och slutar strax utanför Mann´s Chinese Theatre i Hollywood och däremellan får vi vara med om en åktur av sällan skådat slag.

Dagen efter jag såg Speed flög jag till Los Angeles för att titta på fotboll. Hotellet jag bodde på låg femtio meter från sista-scenen-kraschen och jag gick där, gatan upp och ner för att se om jag kunde hitta lagningar i vägen, konstiga asfaltskokor, bromsspår, ja  några bevis för att allting hade hänt just där alldeles på riktigt.  I min värld hittade jag bevis, fast jag hittade dom på Universal Studios ännu någon dag senare, strax efter att jag började grina för att jag fick en kram av mannen som jobbade där utklädd till ”Beetlejuice”.

Att se om en film nästan tjugo år senare som rotat sig fast så i djupet av mitt filmhjärta är vanskligt, det är på gränsen till idioti. Men i mitt tycke är och förblir Speed en av världens absolut bästa actionfilmer. Fan, det är nästan så jag behöver både pannband, vattenflaska och sekond för det här ÄR en svettig upplevelse.

1994:

2011:

Publicerat

PLANET TERROR

Quentin Tarantino och Robert Rodriguez hade en gemensam dröm: att göra en hyllning till  favorit-exploitation-filmerna dom såg som barn och att göra hyllningen som det hade sett ut då när det begav sig.

Projektet landade i det som blev Grindhouse, två filmer som var tänkta att visas direkt efter varandra (alltså som en dubbel-bio, vilken det gjorde i USA men inte i Europa) med hittipå trailers före och mellan filmerna och hela konkarongen.

Filmerna var Tarantinos Death Proof och Rodriguez Planet Terror och dom påhittade trailersarna var så coola att dom senare blev egna filmer (Machete och Hobo with a shotgun).

Death Proof är i mitt tycke ett magplask, ett formidabelt skämt, men jag gillar ändå Tarantinos höga filmarambitioner och att han alltid är konsekvent i det han gör. Här är det manus som sviktar, inget annat. Planet Terror däremot, ooiiuuuuwwwwwwh (*andas ut som om jag hade värsta gluggen mellan framtänderna*), det här är ren och skär njutning!

Tänk att ha makten, möjligheterna, manusbegåvningen och miljonerna att få göra en film som Planet Terror. Tänk att ha fria tyglar och att kunna sitt hantverk så pass bra att något så underhållande, så skojigt, så lekfullt, så respektlöst, så äckligt och fullständigt uuunderbart kan bli verklighet.

Det handlar om Cherry Darling, en strippa som fått nog. Det handlar om ett dödligt virus, ett virus som gör att huden börjar bubbla sig och att folk blir zombies-look-alike men levande sådana. Det handlar om en ex-pojkvän som aldrig skjuter snett och en restaurangägare i ständig kamp att hitta det perfekta grillsåsreceptet. Det handlar om en läkare och äkta man som inte borde vara något av det och hans fru som injicerar sprutor som andra käkar Polly. Det handlar om att inte bli en mes fast man amputerat benet, om att aldrig ta skit och om att kämpa för sitt liv till sista blodsdroppen.

Jag ska gifta mig med Rose McGowan tror jag. Hon är stentuff och jättesnygg och så jävla cool att hennes prestation – och hela filmen – borde visas på kvinnofilmskonferenser världen över i ett försök att få folk att fatta att det inte behöver vara ett likamedtecken mellan tjejfilm och fluffiga bröllopsklänningar eller tjejfilm och utdragna-dödsscener-med-vitsminkad-skådis-utan-hår eller tjejfilm med Jennifer Lopez på omslaget.

Marley Shelton spelar samma roll som hon gjorde i Death Proof, Dr Dakota Block och även hon är sjuuukt bra.  Josh Brolin, Freddy Rodriguez, Michael Biehn, Jeff Fahey, Bruce Willis och Lost-snyggingen Naveen Andrews är alla klockrena i sina roller och Quentin Tarantino  ger verkligen ordet droppsnopp ett ansikte. Som den lilla pojken Tony ser vi Rebel Rodriguez, son till Robert själv och bror till Racer, Rocket, Rogue och Rhiannon. Han är inte med så mycket men han och hans syskon har jäkligt balla namn.

Jag är lite i extas här. Jag är svettig både här och där. Jag har skrattat ljudligt och tjoat och suckat fundersamt och nästan stått upp i soffan av pur upphetsning för jag tycker det här är SÅ JÄVLA BRA. JÄVULSKT BRA till och med! Jag kan massor med svordomar och andra fula ord jag skulle kunna använda som prefix till BRA men jag tror du fattar vad jag vill säga ändå.

Har du inte sett Planet Terror, gör det!

Har du redan sett den, se den igen. Och igen. Och varför inte igen?

Publicerat

HANNA

Hanna (Saoirse Ronan) bor ensam med sin pappa Erik (Eric Bana) i en stuga någonstans i den finländska vildmarken. Hon lär sig jaga vilda djur, pappan lär henne allt han kan om närstrid, om vapen, om historia, biologi, språk och bröderna Grimm. Han gör allt han kan för att förbereda henne för ett ”normalt liv” men hennes uppväxt har gjort henne till allt annat än en ”normal” 16-åring då hon är specialtränad för att bli den perfekta mördarmaskinen.

Marissa (Cate Blanchett) är en känslokall, hutlös kvinna som jobbar åt nån organisation (CIA?) och är en av dom få som vet om Hannas – och Eriks – existens. Hennes primära mål här i livet är att döda Hanna och det vet Hanna om när hon en dag ”är klar” och beger sig ut i livet. Det är att döda Marissa eller dödas själv som gäller.

Jag blir inte riktigt klok på den här filmen. Jag vet inte vilka den riktar sig till. Är det riktigt unga tjejer så är den way too våldsam. Är den till äldre tonåringar så finns det filmer som är sååå mycket tuffare att se än denna. Är det till såna som jag, såna som suktar efter coola tjejer på film som inte är fullskitna av nervgift och löshår så ja, kanske, men det är inte jättetroligt. Jag vet i ärlighetens namn inte och det är en fråga som gäckar mig (gäckar är för övrigt ett ord som används alldeles för sällan. Det är ett i princip utdöende ord. Synd tycker jag).

Hanna är en MYCKET våldsam film men utan blodsprut vilket filmmakarna antagligen har en baktanke med (för att få en lägre åldersgräns) men det är mycket OUGFF och TJOFF och KABLAAFFS och med The Chemical Brothers tuffa elektroniska ljudmatta och arga hårda trummor så blir det actionscener som får även min halvdöda puls att stegras. Jag tycker om Saoirse Ronan, hon är en fin och begåvad tjej som det absolut kommer finnas plats för i Hollywood för en lång tid framöver och att se Cate Blanchett spela satmara i dräkt och page är en frisk fläkt och jag tänker flera gånger att satana perkele, den där kvinnan är nästan FÖR bra för sitt eget bästa.

Jag hoppas att Hanna blir en kassasuccé, det vore häftigt med tanke på att flera av sommarens blockbusters hittills har känts så väldigt testosteronstinna. Heja Hanna! Banka på gubbsen bara!

Jag håller tummarna men jag tror inte på min egen förhoppning. Egentligen.

 

 

Publicerat

TRANSFORMERS 3 – DARK OF THE MOON

När jag sitter inne på den kalla biografen och det är trettio grader varmt ute och kroppen skriker efter en såndär saltsten som marsvin brukar ha fastsurrad med ståltråd på burkanten och jag ser först Washington sen Chicago och, om det vill sig riktigt illa, hela världen bli erövrad av onda Decepticons så tänker jag: Nämen! Vad härligt! Är det katastroffilmstidag?

När jag sitter där och ser skyskrapor bli fullkomligt demolerade på dom mest fantasifulla och tekniskt perfekta sätt kliar jag mig i huvudet och skakar på det samtidigt. Herregud. Undrar hur många övertidstimmar filmens hundratals datorprogrammerare och effektmakare har haft det senaste året? Undrar hur många äktenskap som gått åt pipsvängen för att den ena partnern vägrar höra ett ord till om Optimus Prime, Autobots och Bumblebee? För helt ärligt, jag häpnar av filmen. Jag blir fan förstummad. Jag har ALDRIG sett totalgalna effekter så verklighetstrogna som här. Aldrig någonsin. Det är filmens stora styrka och samtidigt dess svaghet.

Sam Witwicky (Shia LaBeouf) är självklart med även i denna den tredje delen. Självklart säger jag, för jag kan inte tänka mig dessa filmer utom honom och definitivt inte denna. Snyggingen Megan Fox är utbytt mot en annan ögongodisbabe, Rosie Huntington-Whiteley, men jag sätter tänderna i henne lite senare. John Malkovich är med på ett hörn, den mest populära asiaten i Hollywood just nu (fast han egentligen är infödd amerikan) Ken Jeong har en ”rolig” roll, Frances McDormand är CIA-chefen Mearing och John Turturro är tillbaka som Simmons. Men inget av detta hjälper nämnvärt för att få bort den plastiga känslan av filmen. Ingenting är ju på riktigt. Allting kan fixas med ettor och nollor och att alla dom där skådespelarna egentligen spelar mot ingenting märks, det märks på alla utom på Shia LaBeouf. Han skriker och gormar, får panik, springer, hoppar, skrattar, gråter, fixar och trixar och jag tror på honom. Jag tror på att han finns, på att han känner riktiga känslor och på att han  får lite ont i tonsillerna när han skriker som en galning.

Att som tjej se Transformers 3 gör nästan lite ont. Filmen är så manlig att biografpersonalen borde kräva Y-front och en doft av Axe Temptation i armhålan av samtliga åskådare redan vid entrén och tittar jag mig omkring i biografen kan jag nästan tro att den tanken är verklighet. Det är väldigt få personer av kvinnligt kön i salongen. Det är jag, min dotter och EN tjej till från rad fyra och framåt – och biografen är fullsatt – och jag hör killarna med keps på raden framför skratta hårt och länge åt skämt jag inte visste fanns, än mindre att dom var roliga.

Dom enda två av kvinnligt kön i den 157 minuter långa filmen är nämligen Frances McDormands torra och arga översittarchef som tyvärr inte kan beskrivas med något bättre ord än bitterfitta (hon är en sån som säkerligen får den belevade frasen ”Du kan fan inte ha fått kuk på länge” efter sig) och Rosie Huntington-Whiteley, ja…..vad ska jag säga om denna mänskliga Bambi?

Okej, jag vet, det är tokfel att jämföra henne med 1. ett fyrfota djur och 2. någon av manligt kön men det är det första jag tänker på när jag ser henne.

Jag förstår att hon är med som mänsklig Viagra för männen i publiken världen över men det känns bara så jävla…banalt. Jag hade önskat att jag kunde hitta några hippa små indiefilmer i hennes CV eller kanske en teateruppsättning av Ibsens Ett dockhem på nån liten scen lokaliserad på någon av Londons mindre upplysta gator men nej, inte så mycket som en skolpjäs hittade jag om man nu inte kan kalla ett gäng The Victoria´s Secret Fashion Shows som teatralisk utbildning. Hon springer omkring i sina svarta 15-centimeters-klackar fast världen håller på att rämna men samtidigt ska hon ha cred för att hon inte falsettvrålar sig igenom filmen för det kunde mycket väl ha hänt.

Transformers 3 är den tyngsta och den mörkaste filmen av dom tre men också den med mest gadgets. Att använda sig av små knasbolliga effekt-sidekicks funkade fint i Men in black (dom där avlånga alien-tjommarna som kokar kaffe och röker till exempel) men mindre bra i dom nya episoderna av Star Wars (tänker såklart på Jar Jar Binks). Här funkar det väl okej. Dom är ganska söta, jag skulle gärna ha en hemma men jag är nog egentligen inte målgruppen för att flina åt dessa filurer.

Jag är nog egentligen inte målgruppen för denna film alls vad det verkar men jag hade en trevlig stund i biomörkret, jag hade hög effekt-puls flera gånger men spännande blev det aldrig. Inte en enda sekund.

En sak till. 3D är ett SKÄMT!


 Här kan du se vad jag skrev om Transformers 1 och 2.


Publicerat

Kött och blod

Kött och blod tilldrar sig år 1501.

Det är medeltid och således jävligt skitigt överallt. Folk har dåliga tänder, trassliga frisyrer, trasiga kläder och föder barn i närmaste gränd. Martin (Hauer) är legoknekt och han blir anlitad för att återta ett slott som ägs av en tämligen ocharmig krigsherre men vad gör man inte för pengar om man inga har? Hur som helst, Martin utför sitt jobb men krigsherren backar ur och Martin får inte så mycket som lukta på en peng. Det enda han känner vittring av är hämndens starka odör och som alla vet: den luktar starkt!

Det är svårt att tänka sig nu men det fanns en tid i världen när jag tyckte Kött och blod var en BRA film. Nu menar jag inte BRA i betydelsen helt okej utan BRA som i välgjord, spännande, rekordeligt blodigt och med en snygg Rutger Hauer som grädde på moset.

Paul Verhoeven hade inte gjort något som kan klassas som storfilm före denna (och ej heller någon engelskspråkig film) och sett till slutresultatet så är det ett under han inte blev tvingad att byta yrkesinriktning för att klara sin försörjning .

Jag kan liksom inte ta filmen på allvar. En kvinna som ska spela gravid springer omkring med en polyesterkudde under klänningen som skumpar mjukt när hon rör sig och flera gånger tänker jag ”Är det dansk gladporr?” och lika ofta ”Tittar jag på The Young Ones?”. Jag blir inte klok på filmen, jag vet bara att trots extreeemt stora brister så är det som att injicera en jättespruta med hundraprocentig nostalgi att se den. En del av mig blir 14 igen men det är inte det kritiska tänkandet som regreggerat, inte alls. Jag tycker inte att det var bättre förr. Inte ens Rutger Hauer var bättre förr.

Här kan du läsa fler recensioner av filmer signerade Paul Verhoeven, filmer som är betydligt bättre än denna.

Här finns filmen att hyra.

 

Publicerat

Unknown

Det är samma visa i februari-mars varje år. Schlagerfestivalen drar igång och i soffan sitter mängder av oss, nynnar med och säger samma sak: ”Meeeeh, den här har jag hört förut. Det här är ju ingen NY låt!” Och precis så är det. Att skriva en låt som känns egen och aldrig-förut-hörd är ingen enkel match.

Att skriva ett filmmanus som sticker ut i mängden är inte heller så lätt och där kan man göra på två sätt som manusförfattare. 1. Vrida sin hjärna ut och in och försöka sätta sitt personliga bomärke i filmhistorien. 2. Agera kleptoman och snatta friskt från redan gjorda – och framgångsrika – filmer.

Bakgrunden till filmen Unknown är Didier Van Cauwelaerts roman Out of My Head. Vad han tycker om filmen har jag ingen aning om men om det var jag som hittat på denna historia skulle jag slå mig själv i ansiktet med en såndär elektrisk getingsmällare. Jag skulle inte göra det för att boken/filmen är urbota jättedålig, jag skulle göra det av rent självhat för hade jag inte bättre fantasi än att laga middag på gamla sopor så skulle jag nog göra nåt annat med min fritid.

Historien kretsar kring den snygge doktorn (Liam Neeson) och hans unga vackra fru (January Jones) på besök i en europeisk huvudstad (Berlin) där invecklade turer avlöser varandra och det tjoffas på med spänningsmoment i form av ajaj, nu glömde han portföljen på flygplatsen och shit, vad jobbigt, han är PASSLÖS, hur ska han nu komma hem?

Det är jättemycket Frantic över Unknown och det är en hel del Jagad men det dom båda filmerna har som Unknown saknar är Harrison Ford. Liam Neeson har i mina ögon helt klart passerat bäst-före-datumet och han känns bara gammal och väldigt väldigt trött och har ett rörelsemönster som påminner väldigt mycket om Peter Habers Martin Beck.

Nu låter det som att jag torrkör motorsågen i väntan på den stora stubben men nejdå, inte idag. Unknown må vara en ganska hjärndöd film men även hjärndöda filmer kan vara underhållande ibland.  Den är alldeles på tok för lång (113 minuter), det är en konstig och ganska korkad plot men hey, det funkar. Unknown är helt okej som tidsfördriv. Jag glömde bort den direkt när eftertexterna började rulla men jag tänkte å andra sidan inte på all världens elände under tiden, jag tänkte inte ens på jobbmöten och semesterplaner. Hjärnan dog en stund och det var skönt men nån repris blir det inte. Unknown är ett once-in-a-lifetime experience som jag redan sett många många gånger förut.

Filmen har biopremiär på fredag (17 juni).

Publicerat

X-MEN: FIRST CLASS

Helt ärligt, jag vet inte var jag ska börja. Ska jag börja med filmen eller med omständigheterna kring den? Äsch, jag börjar med det tråkigaste.

Jag såg filmen nu ikväll på en biograf i en halvstor ort i mellansverige (*host* Borlänge).

Jag skulle kunna hänga ut både biografen och denna salongs maskinist men i nuläget väljer jag vänta på eventuellt svar på mitt mejl till SF samt att svälja tungan och förlama fingrarna för inget gott kommer ur förnedrande könsord skrivna i affekt, jag är bara så grymt besviken.

Att stora delar av reklamen och en trailer blev ”förstörd” pga suddigt ljud och sprakande högtalare, det är trist men inget stort problem. Det tråkiga var att problemen fortsatte även när filmen började och dom första tio minutrarna av filmen var så suddiga att händelserna knappt var skönjbara och texten gick inte att läsa alls. Några minuter till gick och maskinisten fick till det. En rand i mitten av duken – ca 2 meter bred – hade perfekt bild, resten var fortsatt suddigt. Efter ytterligare tio minuter fick jag nog och gick upp och pratade med maskinisten som då stod inne i salongen för att titta på den suddiga bilden som han enligt egen utsago ”inte fick till bättre än så”. När jag ifrågasatte detta så svarade han: ”Jag kan inte göra mer”.

Att en av dom vänstra högtalarna dessutom var sprucken och såg till att alla höga ljud och actionsekvenser lät som en klockradio gör på maxvolym, det liksom bara brölade och sprakade, det gör inte saken ett dugg bättre.

Mitt förslag till maskinisten var att stänga av filmen och åtminstone förklara läget för oss alla som var där men när jag sa det tittade han på mig som om jag kom från månen. Att i det här läget fortsätta visa filmen med sämre bild än en sönderspelad VHS, det tycker jag är rent respektlöst mot oss som betalat pengar för att se filmen.

Nu kanske du undrar varför jag inte bara reste mig och gick och krävde pengarna tillbaka? Jag valde att inte göra det för att jag åkt 7,5 mil enbart för att se filmen och att åka 7,5 mil tillbaka igen utan att ha sett den alls kändes inte bra det heller. Filmen var däremot….bra. Mycket bra till och med!

Att få följa Charles Xavier ända från 12-års ålder tills han blev Professor X och den polska judiske pojken Erik Lehnsherr som såg sin mamma bli ivägskickad till koncentrationslägret och hela hans resa tills att han blev Magneto det kändes både maffigt och fint. Det här är verkligen en prequel som gör nytta!

James McAvoy som Xavier och Michael Fassbender som Magneto är båda helt fenomenala i sina rolltolkningar. Fassbender är verkligen en framtidens man som jag tror kommer segla upp och bli en av dom riktigt stora när som helst. Han är redo, frågan är om världen är det.

Jennifer Lawrence, tjejen alla med ett mänskligt hjärta tyckte synd om i Winter´s bone, spelar Raven/Mystique och jag har jättesvårt för henne i den rollen. Den känslan släpper visserligen efter halva filmen men nånstans är det ändå så att hon spelar exakt likadant oavsett om hon är seriemutant eller trasig hillbilly. Om det är att vara en ”bra skådespelerska” eller om det är att ha lättillgängliga manér det vet inte jag, jag vet bara att jag retade mig på henne i lårhöga stövlar när hon pratande på samma sätt som när hon var Ree.

Det jag tycker allra mest om med X-men: First class är ändå Matthew Vaughn, regissören. Jag tror jag är lite kär i honom. Han har alltså inte bara lyckats göra kultfilm av Kick-ass, här lyckas han göra en serietidningsaction som håller hela vägen från start till mål, som får min puls att gå på högvarv i 132 minuter, som får mig att längta efter en ledig dag med brutal nederbörd så jag kan se om dom tre tidigare X-men-filmerna OCH som får mig att le som en proppmätt bonnkatt hela vägen hem från bion TROTS allt detta tjafs med suddig bild och spruckna högtalare.

Heja Matthew Vaughn, jag är med i ditt lag!

Uppdaterat 11-06-05.

Jag fick svar från SF imorse:

”Hej,

Tack för ditt mail.

Va tråkigt att det hade blivit så. Jag har kontaktat biografansvarig angående ditt ärende. Behåll biljetterna så länge så kommer vi återkomma till dig.”

Ett par timmar senare fick jag följade mejl:

”Jag har varit i kontakt med biografansvarig och vi vill ersätta dig med ersättningbiljetter som du kan använda till valfri film (giltig alla dagar i 3 månader). Skicka in dina biljetter till oss.”

Mitt svar till SF:

”Tack för snabbt svar.

Jag skickar in mina biljetter och tar med glädje emot nya. Samtidigt undrar jag hur det blir med alla andra som ser/har sett den här filmen i denna undermåliga salong, dom som inte mejlar er eller pratar med personalen på plats. Visst förstår jag att det är upp till var och en att protestera men det känns som att det inte är första prio att laga utrustningen inför kommande föreställningar och dom som inte klagar högt kanske istället väljer att aldrig mer komma tillbaka.

I vilket fall så tackar jag på förhand för nya biljetter och jag hoppas jag kan gå på samma salong på samma biograf när Transformers 3 har premiär utan att behöva få magsår och sitta och kisa hela filmen igenom.”

Publicerat

THE FAST AND THE FURIOUS

Jag fick en trevlig förfrågan från Joel om att recensera den här filmen och självklart svarade jag ja.

Det är tio år sedan jag såg The fast and the furious första gången och på tio år kan mycket hända. Då tyckte jag filmen var en jättetråkig bagatell men ändå stod jag på Biltema dagen efter och letade underredsbelysning till min gula lilla Skoda.

När jag denna gång stoppar filmen i DVD-spelaren försöker jag verkligen se filmen med öppna ögon, tvättade öron och ett rent samvete. Om det gick bra? Ja, det tycker jag.

Som jag ser det är The fast and the furious – fortfarande – en fullständigt onödig film. Den kostade 38 miljoner dollars att spela in, vilket skulle kunna vara BNP för ett mindre afrikanskt land om jag överdriver en smula. 38 miljoner dollar! Tänk så mycket nytta dom pengarna hade kunnat göra i någon annans händer än regissören Rob Cohens. Om filmen hade varit det minsta underhållande hade jag inte klagat alls. Det finns mängder av hjärndöd action som fungerar alldeles utmärkt när jag vill blåsa bort skallen och tänka på nåt annat än tvättstugetider, färgsättningsförslag och handbollsturneringar för en stund men The fast and the furious är ingen sådan film.

En polis som jobbar undercover för att komma åt stadens kriminella streetracinggäng med Dominic (Vin Diesel) i spetsen kan inte få upp pulsen på mig. DET GÅR INTE. Om jag 2001 såg filmen som en sug-och-svälj-bagatell så är den anno 2011 snarare som ett jävla fästingbett som vägrar sluta klia och nånstans vet jag att om jag inte får det ur systemet så riskerar jag att få hjärnhinneinflammation. Inte ens Michelle Rodriguez är särskilt tuff. Jag griper halmstrån här men jag kan inte för mitt liv hitta något som är genuint och bra med den här filmen.

The fast and the furious är som en biltidning i rörligt format. Glamourmodeller kommer och går och det är knappt dom fungerar som ögongodis. Dom balla snabba bilarna och gaspedalen är i centrum och det räcker inte för mig. Det räckte inte ens i Driven och då satt ändå Sylvester Stallone bakom ratten.

Filmens regissör Rob Cohen har gjort videon till Rammsteins fantastiska låt Feuer Frei och han teamade upp med både Vin Diesel och nämnda band redan året efter (2002) och gjorde filmen xXx. Men DET är en heeeelt annan historia.

 

 

.

Läs gärna Joels analys av filmen. Jag behöver nog inte tillägga att vi har ganska olika åsikt om filmen i fråga.

Publicerat

Brutt

Jag fick ett mejl från en ung filmare med en förfrågan om jag ville se och recensera hans andra långfilm Brutt.

Klart jag nappade! Att vara först med att se nästa generations Fares, Herngren, Hallstöm, Widerberg (eller Bergman för den delen, man vet ju aldrig) är hur ballt som helst.

Brutt handlar om fyra killkompisar: Acke, Fabbe, Alle och Bonke. Äntligen är det dags att ta studenten. Det sista sommarlovet och resten av livet väntar bakom hörnet men det gör även Ronkas. Alle och Acke är skyldiga honom pengar och dom har en vecka på sig att pröjsa men hur löser man det problemet om man inga pengar har?

Att regissören Jimmy Johansson själv är en filmnörd råder det ingen tvekan om. Filmens intro med musiken, med typsnittet (och att bokstäverna dessutom är gula) och med den första scenen som kretsar kring ett runt bord där killarna sitter och pratar med varandra är vid första anblicken en ren studentikos efterapning av första scenen i Quentin Tarantino´s Reservoir dogs (eller nästan vad som helst av nämnde regissör). Men självklart är det ingen simpel efterapning, snarare en homage och när jag sedan hör VAD killarna pratar om blir det meta-kul på riktigt eftersom det är just Tarantino och hans filmer som diskuteras.

Att det är en grabbig film OM grabbar AV grabbar och kanske till och med FÖR grabbar är det ingen tvekan om och det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt, MEN, nu lägger jag till ett ”Tony Irving-MEN” för jag saknar någon form av kvinnligt deltagande som inte är 1. en träig morsa eller 2. ett pökbart objekt.

Det är mycket möjligt att den kvinnliga delen av befolkningen kan delas in i dessa två grupper för killar i gymnasieåldern (och mycket senare ändå) men som tjej/kvinna hade det varit skitintressant att få se åtminstone EN kvinnlig karaktär med någon form av verklig personlighet. Det hade vägt upp det übergrabbiga på ett skönt sätt tycker jag.

Filmen är gjord med minimal budget och lokala skådespelartalanger – och det märks. Däremot inte sagt att pengar och teaterlektioner ensamt gör en film sevärd. Jag tycker det är häftigt att se vad ren vilja och kreativitet faktiskt kan åstadkomma och jag är inte säker på att stora kända regissörer hade fått till ett bättre slutresultat med dessa givna förutsättningar.

Att Jimmy Johansson (manus och regi), Tommy Johansson och Benny Johansson (bild, ljud och ljus) brinner för att göra film kan Stevie Wonder se och jag är rätt säker på att deras namn kommer dyka upp i mer publika sammanhang framöver, det gäller bara att dom fortsätter tro på sin grej och sikta mot både trädtopparna och stjärnorna. Grenarna når dom redan.

(Dock med en STOR guldstjärna för det hysteriska GAPSKRATTET jag fick åt stjärtscenen. Gooosch! Tårarna rinner fortfarande!)

T I P S !
Vill du också se filmen?
Fredagen den 3:e juni kl 19:00 har du chansen. Då premiärvisas Brutt på Biograf Fokus i Jönköping (Stadsbiblioteket).
Filmen kommer även släppas på DVD.

Mer info om filmen hittar du här.

Publicerat

World Invasion: Battle Los Angeles

Jag vet inte varför men när jag tittar på World Invasion: Battle Los Angeles kommer jag på mig själv sittandes och gnola på den gamla barnvisan ”När lillan kom till jorden”. Det är inte ett särdeles bra betyg åt en actionfilm av denna kaliber.

Jag nynnar liksom inte som man ska. Istället för textraden ”När lillan kom till jorden det var i maj när göken gol sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol” så gnolar jag ”När aliens kom till jorden det var vid påsk när solen sken och Eckhart visar upp mer än vä-ä-ältränade ben”. Jag tror nämligen jag är lite kär i Aaron Eckhart efter hans intsats i Rabbit hole.

Ja, det är konstigt, jag är själv förvånad då Eckhart i min värld (den värld jag så tryggt levde i INNAN jag såg Rabbit hole) inte är vare sig manligare eller hetare än en huggkubbe som glömts kvar mitt på en leråker över sommaren. Må hända en huggkubbe med fitthaka, men ändå.

Flera gånger sitter jag och tänker att han måste vara korkad som lämnat sin fina och sorgsamma Nicole Kidman-fru för att istället jaga aliens på L.A´s gator. Sen slår jag mig själv över tinningen så hjärncellerna hamnar rätt igen.
”Fiffi, det ÄR JU INTE SAMMA FILM, det är inte ens en uppföljare. Den heter inte World Invasion: Battle Rabbit hole, kom iiiigeeeeen”, säger jag till mig själv och suckar högt samtidigt som mannen bredvid mig mumlar nåt om ”Ååååååh, är det härliga Jerry Bruckheimer som ligger bakom den här kanonrullen kanske?”

Enligt mina efterforskningar på Imdb har han inte ett enda finger med den här filmen att göra men visst är det en omisskännlig ”Bruckheimer-känsla” över filmen och visst är han ofattbart lik Björn Ulveaus?

World Invasion: Battle Los Angeles hade kunnat vara en riktigt bra läskiga-aliens-invaderar-världen-rulle, det hade kunnat vara en känslostorm a la vilken härlig katastroffilm som helst men nej, det funkar inte på mig. Filmen är inte spännande alls, storyn är lövtunn, effekterna okej men inte mer och jag får ingen känsla för någon av karaktärerna, mer än Eckhart då, eller Aaron som jag kommer kalla honom från och med nu.

Michelle Rodriguez är både snygg och tuff men har fastnat på nån enkelriktad kombat-kvinna-väg som jag gärna skulle se att hon gjorde en handbromsvändning bort ifrån. Jag är övertygad om att hon kan mer än att ständigt aspirera på titeln som Årets covergirl för tidningen Guns&Ammo.

Näe, usch, jag säger det här med en gäspning, en rysning och en uppriktigt ledsam blick: Fy fan viiiiilken besvikelse!

Publicerat

HOBO WITH A SHOTGUN

Ibland behöver jag inte alls vänta för länge när jag väntar på nåt gott. I alla fall inte när goda vänner uppmärksammar blogginlägg och kommer med filmen ifråga i present, bara sådär liksom.

På postern är Rutger Hauer så sjuuuuukt rynkig, alltså det är bortom en söndersolad amerikansk gammal tant med skinnväskehy, det är mer som en figur skapad i George Lucas fantasi, eller Jim Hensons för den delen. Han ser fan inte frisk ut, bara randig, som karvad i cernitlera.
Det roliga är att han ser precis likadan ut i filmen. Han har blivit en ålderman gamle Rutger – and I love it. I det redan innan karaktäristiska utseendet har adderats ännu några dimensioner såsom mänsklighet, klokhet och (tro´t eller ej) charm.

Hobo with a shotgun är för mig ingenting annat än en blodsprutande och nedskitad version av Falling down men där Michael Douglas var välklippt och bar portfölj och designade glasögonbågar där går en oborstad Rutger med en kundvagn och luktar rövsmör.

Båda befinner sig balanserande på samma gräns, båda är så jävla nära att få nog att när dom väl får det går allt överstyr. Jag som beskådar det hela sitter mest om klappar händerna för hämnden ÄR ljuv, den är ju det och i Hobo with a shotgun finns en samling riktigt vidriga personligheter som alla faktiskt förtjänar det öde Rutger utsätter dom för.

Som genomarbetad film betraktad är det svårare att jämföra denna med Falling down då den sistnämnda har ALLT och Hobo bara fragment. Hobo känns inte riktigt klar, det känns som om regissören haft bråttom och hans smala lycka är just Rutger Hauer som ÄGER varenda scen han är med i. Han är så bra så bra, jag vet inte hur många gånger jag sa det högt för mig själv – ”Han är så BRA Rutger!” – för han ÄR bra och jag har saknat honom som FAN och jag hoppas han får chansen att göra fler balla roller på äldre dar för så stenhård som han är nu har han aldrig varit.

Sylvester Stallone, om du läser det här (HAHAHAHAHA!), ge honom en roll i Expendables 2 och jag ska lämna stora recensentmotorsågen hemma på premiären. Jag lovar.