Kategori: action

Publicerat

REVOLVER

Jake Green (Jason Statham) är en första klassens buse med ständiga bad-hair-days. Han har suttit massor med år på kåken, har buntvis med pengar i ett bankfack och en rätt bra intuition som han inte lyssnar på.

Jake Green satt alla dom där åren i fängelset oskyldigt dömd för ett brott gangsterbossen Dorothy Macha (Ray Liotta) stod bakom. Åren i fängelset spenderade han i en cell mitt emellan en storstötarnas mästare och ett schackgeni och Green lyckades såklart snappa upp en hel del av deras kunskaper. Så mycket att när han väl är en fri man ger han sig ut efter Macha och lyckas spela av honom en gigantisk summa pengar, vilket såklart resulterar i att Macha, den ocharmige solariebrände tandblekte fan, sätter alla sina män på att döda Green.

Sen får Green små lappar tilldelade sig, som mystiska skrivmaskinsskrivna intuitionsbevisen – plus en ovanlig blodsjukdom och diagnosen tre dagar kvar att leva.

Jag slutar där. Jag vill inte berätta mer. Jag tycker nämligen du ska se filmen.

Om Lock, stock and two smoking barrells var Guy Ritchies partykostym så är Revolver den där galna pudelrockarperuken från Buttericks.

Om Snatch var Guy Ritchies Dry Martini så är Revolver den där TUNNAN med kalamataoliver, direktimporterade från nån liten ekoodlare i Grekland (men nånting säger mig att kalamataoliver är svarta och att man har gröna oliver i Dry Martini, men vad vet jag, jag dricker inte sånt bjäfs).

Hur som helst så är Revolver en sjukt underhållande film som med fördel lyssnas på med hörlurar, för filmmusiken är en stor del av upplevelsen, liksom Jason Stathams stencoola berättarröst.

Vad är det med mig och den nyvunna fascinationen för brittiska män i öronen?

Publicerat

Unstoppable

Denzel Washington är utan jämförelse USA´s mest bredröviga skådespelare.

Nej, jag har inte stavat fel, jag menar inte bedrövlig, jag menar precis det jag skriver: bred-rövig. Det finns ingen man (mig veterligen) som varit med i så många actionfilmer som Denzel Washington utan att ha setts springa.
Han går. Han går alltid. Han tar långa lite omständiga kliv, det går inte undan när han tar sig framåt och hans breda bakdel maskeras ofta med halvlånga jackor och/eller halvkroppsbilder, gärna i sittande ställning.

I Tony Scott har Denzel funnit en filmande kamrat som inte räds hans saktfärdiga tempo utan som istället för femte gången castar honom i en actionfilmshuvudroll. Rött hav, Déja vu, Man on fire, The taking of Pelham 1 2 3 var dom första fyra och nu är det dags för tågaction igen i Unstoppable.

Om man som filmtittare inte lider av färgblindhet känner man igen en Tony Scott-rulle på tio sekunder. Ingen regissör är lika kär som han i blå-grön-turkosa toner i kombination med gult. I Unstoppable, liksom i Man on fire, finns dessa två kulörer med i varenda scen. Varenda. Men trots att jag är färgfascistoid så hjälper det inte. För mig som en tänkande människa, som kvinna, som en person som inte lekt med tågbanor som liten och som någon som lätt kan komma på bättre grejer att göra än att gå på en banvall och sparka i gruset, för mig är Unstoppable ingenting annat än en lång jävla gäspning.

För mannen bredvid mig i soffan är däremot filmen en dreggelreagens. Jag tror knappt han blinkade på 98 minuter. Hornhinnan var som ett fucking grovkornigt sandpapper och jag såg minsann att han torkade av handflatorna mot soffkanten ett antal gånger.

Så, baserat på mina iakttagelser från ett vanligt hem strax söder om Stockholm så är Unstoppable ingenting annat än en snubbefilm. Personligen orkar jag inte ens dra handlingen i korthet för den är helt ointressant. Gillar du tåg, se filmen. Älskar du tåg, se filmen. Är du tågofil, se filmen. Tycker du däremot att tåg inte är särskilt kul eller att Denzel Washington inte är the sexiest man alive, kolla på nåt annat, sticka en halsduk eller gå och lägg dig och läs en bok. Bara ett tips i all välmening.

Publicerat

THE HOST

Att titta på The host är som att åka världens ballaste berg-och-dalbana med Lars Norén bredvid sig. Nu tänker jag mig en sån där berg-och-dalbana gjord i trä, en sån som vobblar av både friktion och blåst och som det känns att spikar, skruvar och muttrar lossnar på hela tiden.

I vagnen framför sitter Steven Spielberg och skrattar sig hes och i vagnen bakom samsas partihöjdarna i Fi som inte vet om dom ska fnissa sig kissnödiga eller gråta blod.

The host är ingen enkel film att recensera. På ytan är det en simpel mosterfilm, i mellanskiktet en lättsam action och på djupet råsvart humor och genusvridet familjedrama och alltihop är packeterat i ett skitsnyggt fodral fullt av berättarglädje.

Om jag hade varit korean hade jag säkert förstått lite mer exakt HUR kul den här filmen är, nu förstår jag inte riktigt allt men skrattar ändå. Om jag hade varit korean hade jag antagligen kunnat förutse vissa delar av handlingen som jag som västerlänning inte köper, men jag tittar och blir både förbannad och förvånad. Om jag hade varit korean hade jag varit jättestolt över regissören Joon-ho Bong som då hade varit min landsman. Tjohoo, liksom! Jag vill åka IGEN!

 

Publicerat

Red

Red är en film jag har sett fram emot ända sen jag såg trailern första gången. Den kändes pillemarisk på ett fräscht sätt, filmat med nya grepp och snabba klipp, lite som en MTV-variant på James Bond eller kanske en långvårdsvariant på Kick-ass – eller Scott Pilgrim om man vill ta i från tårna.

Men en trailer är en trailer och det är inte alltid det blir samma känsla i själva filmen när det kommer till kritan. Glädjande för mig måste jag ändå erkänna att Red är precis som jag trodde, både på gott och ont.

Handlingen är enkel men effektiv. Frank Moses (Bruce Willis) är en pensionerad CIA-agent som lever ett avskalat och ensamt liv. Den enda kontakt han har med omvärlden är telefonledes med sin handläggare Sarah (en jättebra Mary-Louise Parker!) som skickar ut hans pensionsutbetalning en gång i månaden.

Det visar sig att Frank är stämplad som RED – Retired and Extremely Dangerous – av CIA och dom skickar ut ett gäng nästan larvigt beväpnade agenter för att döda honom, vilket skälvklart inte hjälper. Hallå! Vi snackar Brucean här, han dör inte i första taget!

I filmen för vi även lära känna Franks gamla kollegor Joe (en mys-pysig Morgan Freeman), borderlinepersonligheten Marvin (det känns som om John Malkovich spelar sig själv) och Victoria (Helen Mirren, bra som alltid) och jag tittar på filmen och glömmer världen runt omkring mig för en stund men när eftertexterna rullar minns jag nästan ingenting.

Red är ingenting mer och ingenting mindre än en habil underhållning-för-stunden-rulle. Välgjord och välspelad och det finns ingenting som är direkt dåligt men heller ingenting som är riktigt bra.

Jag vet inte om det går att ge en film en mer solid trea än just den här. Vore jag en stenhuggare hade jag hackat in betyget i en stor granitbumling, bara för att.

Publicerat

MOONRAKER

När DVD:n gick sönder i sommarstugan och popcornen redan var poppade fanns det ingen annan lösning för filmkvällen än att bege sig mot VHS-hyllan. Jag och min 11-årige son dyker in bland fodralen.

Jag: Ska vi se James Bond?
Son: Vilken?
Jag: Moonraker. Jag tror det är den enda vi har. Har du sett nån Bond-film?
Son: Ja, jag såg Quantum of solace hos en kompis, mendetfickjaginteva?
Jag: Haha, jodå. Tyckte du den var läskig?
Son: Neheeeeej.
Jag: Ja, men då så. Ska vi se Moonraker?
Son: Är DEN läskig?
Jag: Inte ett dugg.
Son: Men kolla här! Den är ju från FEMTON år!!
Jag: Jaaa…
SOn: Jag får inte se den.
Jag: Säger?
Son: Jag VILL INTE se femtonårsfilmer. Dom är läskiga.
Jag: Men du, jag kan lova dig att en femtonårsfilm 1979 inte direkt är samma sak som en femtonårsfilm 2010.
Son: Okej då. Men lova att stänga av om jag blir rädd.
Jag: Jag lovar.

Vi sätter på filmen och har tittat i två minuter ungefär.

Son: Hahahahaha!
Jag: Är det kul?
Son: Ja!! Hahahaha.

Efter femton minuter.

Son: Hahahaha!
Jag: Fortfarande kul?
Son: Ja!! Är det en komedi? Varför sa du inte det?

Efter femtio minuter.

Son: Hahahaha. Jag döööööör!
Jag: Att du ORKAR skratta…
Son: Det är skitroligt ju. Dom slår ju flera meter från varandra när det är slagsmål och han den där långa killen med järn i munnen, han ser ju alldeles knäpp ut. Det är som en såndär Kommissarie Späck-film.
Jag: Att dom driver med andra filmer?
Son: Ja. Precis.

Efter en timme.

Son: Zzzzzzzzz.
Jag: Äntligen.

(enligt både mig och sonen)

Publicerat

Resident evil: Afterlife

Musiken under dom första minutrarna påminner som sånt jag gärna dansar till på skumma synthklubbar. Då känner jag mig lite glad.

Sen börjar det skjutas frenetiskt. Jag fattar inte varför, det är ingen handling alls att tala om, det känns som att jag är mitt inne i nåt dåligt animerat TV-spel där hjältinnan filmas i slowmotion inte för att det ser ballt ut utan för att förlänga filmens speltid. Den manliga skurken, om han nu är en skurk, har solglasögon och pratar sådär entonigt och med sammanbitna käkar som Agent Smith (Hugo Weaving) gör i Matrix.

Men Resident evil: Afterlife är inte Matrix. Resident evil: Afterlife är inte ens Resident evil, inte om man ser till första filmen – och i viss mån andra – som faktiskt var sköna fungerande actionfilmer med en handling som man inte behövde vara universitetsutbildad för att fatta, eller TV-spelsskadad småunge.

Vad än Paul W.S. Anderson har för baktanke med att skriva och regissera detta, om han försöker ge frugan Milla Jovovich en skjuts uppåt på karriärsstegen, så har han absolut fel i sina tankegångar. Att skriva och regissera dynga har nämligen inte hjälpt någon på traven och det blir inte ett dugg bättre av att dra in nära släktingar i den illaluktande högen. Snarare pinsamt av honom – och jääävligt korkat av henne att tacka ja.

Publicerat

Long kiss goodnight

Det finns oanade och slumrande förmågor hos oss alla. Det är Samantha (Geena Davis) ett levande bevis på.

Samantha tappade minnet för åtta år sedan men lever nu ett stilla liv med man och barn. Hon ser ut som en sån mamma som använder hårinpackning dagligen och är noga med fuktbevarande lotion efter duschen för att bevara ungdomlig spänst och lyster, inte för sin egen skull, nej för mannens för så gör man.

När ett gäng beväpnade män tar sig in i huset så knastrar det till i synapserna och kunskaper från förr vaknar till liv. Samantha tar död på inkräktarna som vore hon värsta elitsoldaten och minnesfragment börjar komma tillbaka. Med hjälp av världens sämst klädda privatdetektiv Mitch Henessey (Samuel L Jackson) börjar hon sakta med säkert att lägga pusslet som kallas hennes förflutna. Vem är hon? Hur kommer det sig att hon behärskar vapenhantering som värsta stridisen och framför allt: varför klipper hon av sig håret och blonderar det?

Long kiss goodnight är en perfekt helgaction med micropopcorn och en stor Cola i handen och trots att den har några år på nacken så håller den hela vägen. Det är inte överdrivna effekter, det är ren och skär tuffis-ös med en kvinnlig hjälte som är så ball och snygg att jag fanimej ser ut som Marty Feldman i soffan.

Jag älskade den här när den var ny och jag älskar den nu. Den är bara millimeter från ett toppbetyg och skillnaden i det här fallet mellan en femma och en fyra är bara lite lite magkänsla. Det är nåt som fattas, men det är så lite att det nästan är larvigt.

Publicerat

PREDATORS

Det här med uppföljare är ganska intressant. Jag kan känna att ska man som regissör sätta tänderna i en film som redan är gjord så ska idén med remaken vara 1. rejält nyskapande och 2. hålla hela vägen. Detsamma gäller med musik. Att leka härmapa gör ingen glad men blir covern personlig och annorlunda, fine, kör på.

Predators klarar sig undan med blotta förskräckelsen eftersom den inte är nån remake i egentlig mening, mer en spin-off på originalet och den börjar bra. Riktigt bra faktiskt. Ett gäng till synes slumpmässigt utvalda tjommar faller bokstavligt talat ner från himlen rätt ner i djungeln.

Det är människor från världens alla hörn. Det är den hårda mexikanen (Danny Trejo, såklart, vem annars?), det är en dödsdömd amerikansk fånge (Walton Goggins, som jag har jättesvårt att se som någon annan än Shane Vendrell i världens bästa polisserie: The Shield), det är ryssen Nikolaj (Oleg Taktarov), det är den store svarte soldaten (Mahershalalhashbaz Ali – haha, vilket schysst namn! Jag tror inte hans mamma tyckte så mycket om honom), asiaten i blå kostym (Louis Ozawa Changchien), den tuffa sydamerikanskan (Alice Braga), den beläste läkaren (Topher Grace) och det är filmens affischnamn: Adrien Brody.

Adrien Brody är en personlig favorit. Jag gillar honom som fan i allt han gör men jag erkänner, jag var skeptisk till honom som tuff testosteronfylld actionhjälte. Med lite längre och otvättat hår ser han ut som vilket konkavt popsnöre från Södermalm som helst men tanken var kanske att hitta Schwarzeneggers totala motsats när dom letade huvurollsinnehavare. I såna fall har dom lyckats. Adrien Brodys Royce-karaktär fungerar förvånadsvärt bra som ledare för den brokiga Lost-wannabe-samlingen jagade jägare. Han kan prata sådär hest tufft, han är snygg även när han är skitig och han behärskar både krigslist och framförhållning.

Men hur var filmen då? Ja… Jag hade ganska höga förväntningar på den tills jag läste recensioner som var både lite ros (Andreas filmblogg och Filmitch) men också massor med ris (Flmr och Movieshine). Hade filmen stannat vid första halvtimmens tempo och känsla hade jag gjort vågen och klafsat till med ett toppenbetyg men nu blev det precis tvärtom. Laurence Fishburne dök upp och i och med det dog filmen.*

Sambon: Sover du?
Jag: Mmmmmm.
Sambon: Han lever inte längre nu.
Jag: Ummhummm. Vad bra.

 

 

* Jag har ingenting emot Laurence Fishburne som skådis men från att ha varit ett furiöst köra-motorväg-på-natten-i-180-blås-tempo i filmen så blev det gammal-lårbensopererad-dam-med-rullator och detta hände så fort Fishburne visade sig och det höll i sig resten av filmen.

Min recension av originalet kan du läsa här.

Publicerat

Knight and day

En actionfilm med Tom Cruise i huvudrollen är sällan genomtråkig, för att inte säga aldrig.

Cameron Diaz gör sällan ett genomuselt jobb, bortsett från lågvattenmärket Charlies änglar 2 som inte är nåt annat än en kompostrest från helvetet om någon frågar mig.

I Knight and Day spelar dom mot varandra. Cruise är Roy och Cruz är June och storyn känns lite som en såndär teckning där en person ritar huvudet på en gubbe och sen viker pappret, sen ritar nästa person nacken och viker pappret och nästa ritar överkroppen, nästa underkroppen, nästa benen och den sista fötterna och sen viker man upp pappret och ser hur gubben blev. Jag kan väl säga att handlingen inte är helt…kosher. Helt ärligt så hänger jag inte riktigt med, jag förstår inte allt, men det är egentligen lite skit samma.

Tom Cruise är manligt lugn och trygg i varenda situation hur mycket det än smäller, pangar och skjuts runt omkring honom. Cameron Diaz är andfådd, skrikig och flamsig precis som en tjej ”ska” vara och filmen, hur är den då? Ja, den är väl precis vad jag förväntar mig av något som släpptes som en sommar-blockbuster – lagom hjärndöd underhållning för en trött kväll men så hiskeligt bra vet jag inte om den är. Ganska medioker faktiskt.

Cruise och Cruz funkar däremot bra tillsammans. Det hade varit kul om dom varit gifta och lagt till varandras efternamn efter sina egna. Ungefär lika kul som om Glenn Close och Glenn Hysén gifte sig. Då skulle båda heta Glenn Hysén, eller om man tänker lite mer modernt: Glenn Close.

Publicerat

MACHETE

Danny Trejo är en skådis som fastnat rätt hårt i birollsträsket. Han måste visserligen vara en av världens mest anlitade sådana men huvudrollerna har lyst med sin frånvaro, tills nu, tills han fick rollen som Machete, den lilla mexikanen med dom vassa knivarna.

Det börjar klia i huvudet efter bara några minuter. Vafaaaaan, ännu ett manschauvinistiskt epos där män är korta, satta, balla och fula och kvinnor är fagra våp som bresar och tackar ja till att knulla allt med bifogad plånbok. Satan också, det här kan bli en låååång film.

Redan fyra minuter in i filmen kommer denna högintelligenta dialog (Machete har just slafsigt slaktat ett tiotal män och öppnar dörren till ett angränsande rum där en naken tjej ligger i sängen).

Machete: Get dressed!
Naken dum blondin i säng som direkt börjar tokflirta med massmördaren: It´s too HOT for clothes.
Machete lyfter upp henne och bär ut henne ur rummet. Hon börjar tafsa på honom.
Naken dum blondin som nu står på golvet: What´s this loooong haaaaaard thing?
Machete: My machete.

Jag hade kunnat släppa filmen precis där och då, hela min kropp fullkomligt skriker KALKON och jag gör höns-kackel-ljud alldeles tyst för mig själv, men jag sitter kvar, jag ger inte upp och det ger utdelning. Det kommer nämligen ett men, det kommer ett stort MEN, för Machete som film är inte vad första anblicken säger. Den är inte vad min fördomssiren tjuter om. Den är mer än så och det på ett bra sätt.

Filmen kretsar kring hämnd som så många filmer före denna. Det är ett tacksamt tema, något vi alla kan ta till oss, men jag hoppas vid gud att inte så många tar efter Machetes version på hur man hämnas som en man.

Danny Trejo kommer aldrig bli en stor karaktärsskådespelare men i denna rollen är han perfekt. Han är liten, han är bitig, han har påsar stora som fatboys under ögonen och för övrigt ett personligt och använt ansikte och oavsett om ärren och fårorna kommer från elak ungdomsacne, att han slagit sig själv i fejset med ett knogjärn, att han är gammal och hårdrynkig eller en kombination av allsköns dåliga gener så är han helt perfekt i rollen som Machete.

Robert DeNiro spelar en senator som skulle kunna vara klippt och skuren ur Sverigedemokraternas årsbok. No amnesty for parasites är hans slogan när det gäller mexikansk invandring. Det är skönt att se honom i en rätt igenom osympatisk roll, precis som det är skönt att se Steven Seagal och Don Johnson placerade i samma fack. Det är både coolt och smart av Robert Rodriguez att damma av dom där gamla stolfilerna och ge dom blodtransfusion, ett par liter C-vitaminbrus, en hård spark i röven och tvinga dom att prestera för se hur det gick med Mickey Rourke efter The wrestler. Det är svindumt av föredettingar att inte ta chansen när den kommer, serverad på silverfat liksom.

Den gamle gräsklipparmannen Jeff Fahey får plats här även han, precis som han fick i Planet Terror. Han är ingen personlig favorit men han gör heller inte bort sig fullständigt.

Kvinnoporträtten däremot lämnar ett hel del övrigt att önska, men jag tar för givet att det är med mening. Michelle Rodriguez är visserligen både skitsnygg och tuff som en tarantella, men Lindsay Lohan, ja hon är Lindsay Lohan och Jessica Alba, herregud, vad fan gör hon för nytta för mänskligheten egentligen? Jag bara undrar.

Summa summarum: Machete är ett stycke underhållande piece-of-shit och Danny Trejo har fattat grejen att även en redigt ful karl kan se rätt okej ut om han odlar långtradarmustasch.

Den tuffa trailern kan du se här.

Publicerat

Snabba cash

Det finns två anledningar till att jag väntat med att se Snabba cash och nu troligtvis är den sista i mellansverige som sett bokens JW förvandlas till Joel Kinnaman.

1. Jag ville glömma bort boken en smula. Jag gillade den och ville försöka se filmen för vad den är, inte jämföra mig galen med boken.

2. Jag har jävligt svårt på ett personligt plan för en av skådespelarna. Vem det är spelar ingen roll, men det är en anledning till att jag väntat.

Nu är väntan över, filmen är sedd och jag blev inte det minsta besviken. Regissören Daniel Espinosa har gjort ett toppenjobb, manus är visserligen omskrivet för att passa filmformatet men det är inte en sån stor förändring att jag stör mig och skådespelarna är alldeles förträffliga.

Om jag börjar med Joel Kinnaman så är han en skådis jag inte har superlativ nog för att beskriva. Jag tycker han är helt enastående och hans insats här och i Johan Falk-serien är bland det bästa jag sett i svensk film någonsin. Matias Varela (som Jorge) är också lite av en favorit och hade detta varit Trackslistan hade jag lugnt röstat på honom som veckans raket.

Om jag ska försöka beskriva min känsla av resten av skådisensemblen, specifikt dom skådespelare som spelar det kriminella knarkbuset, så är det just dessa som är både filmens styrka och svaghet. Styrka för att dom är förjävla bra, svaghet för att det finns en anledning till att dom är förjävla bra. Anledningen kan vara att det antagligen inte är så knivigt att spela sig själv och att det inte är så svårt att bete sig som en gris framför kameran när det är så enkelt i verkligheten. Jag överdriver en smula nu, det gör jag, men som jag ser det är ett drägg ett drägg även om han exponeras på stor duk.

Snabba cash är en bra thriller med många mänskliga bottnar. Den får mig inte att vilja läsa boken igen men kanske att jag kommer se om filmen.

Klicka här så kan du se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

IRON MAN 2

Om jag skulle drabbas av hjärtstillestånd och samtidigt behålla ögonen öppna så skulle det ha samma verkan på min hjärtfrekvens att visa MARVEL-bläddret i början på en seriehjältefilm som att tjonga i mig ström från sånadär el-spatlar.

Jag blir så glad så glad av MARVEL-loggan att fötterna liksom klapprar mot vardagsrumsgolvet som händerna på en trumslagarapa, en sån man kan dra upp med en metallnyckel i ryggen.

Iron man var en bra film. Egentligen var den mycket bättre än den trea jag gav den vid första tittningen. Iron man 2 är också en bra film, fast på ett lite annat vis.

Robert Downey JR är fortfarande som klippt och skuren för rollen som Tony Stark. Han gör sin hjälte mänsklig på ett sätt som jag inte har sett sen Bill Bixby var Dr David Banner i The incredible Hulk, en TV-serie som för mig som liten var känslosammare än Lilla huset på prärien.

Mickey Rourke borde tacka sin lyckliga stjärna för alla misslyckade operationer för det var inte bara ansenliga mängder diffust jox som sprutades in här och där, det var ett par-tre injektioner skådespelartalang och personlighet också – och SOM dom gjort nytta!

Fan han är BRA alltså! Vem hade kunnat göra den galne ryssen Ivan Vanko bättre än Mickey Rourke? Ingen på denna sida Vintergatan i alla fall.

Scarlett Johansson, Samuel L Jackson och Don Cheadle klarar sig också med beröm godkänt men sen kommer mina två men, mina två STORA men som gör att filmen stannar vid ett medelbetyg för det här är fanimej inte okej.

Gwyneth Paltrow var bra i första filmen som Pepper Potts, Starks assistent som inte kan lura en blind med sina känslor för chefen. I den här filmen går hon ett steg längre och beter sig som om hon är den överbeskyddande, duktiga storasystern som inte kan släppa kontrollen över sin ansvarsskygge och flamsige lillebror (Stark). Det gör mig skitirriterad! Låt fanskapet vara! Låt honom sköta sig själv, stå inte där och se ut som en trånande kossa, blir förbannad, dra, hångla upp honom, texta ett stort plakat med ordet KNULLA? eller nej, byt ut frågetecknet mot ett utropstecken och sluta var en sån jävla MES.

Och detta jävla skrikande såfort hon hamnar i händelsernas centrum, vad är det för otyg? Hon verkar aldrig vänja sig heller, allt är läskigt, hon har tummen mitt i handen, hon är en riktig velpotta rent utsagt och värsta sortens bimbo dessutom. Hon är en sån tjej som lever för och trånar efter en man istället för att leva sitt eget liv. Näe, skaffa dig ett liv Pepper Potts. Eller en ryggrad. Fast det ena brukar leda till det andra i det fallet.

Och sist men inte minst kommer vi till den formidabla plattfoten i filmhistorien, Sam Rockwell. Här är killen som inte kan glädja ens sin egen mamma med sin uppenbarelse. Han spelar Justin Hammer, Starks antagonist och inte i en enda scen tror jag på att han är Hammer. Jag tror fullt och fast att han är Austin Powers som ska sätta sig i en liten gul bil och försöka vända i en tunnel. Han är så skitdålig att det svartnar för ögonen. Han förstör mer än myggsvärmar gör när man ska bada en varm sommarnatt.

Sammantaget är Iron man 2 en sevärd rulle, den är välgjord och skön och Robert Downey JR går verkligen från klarhet till klarhet för mig. Nu hoppas jag på en trea men utan idioter, vilket aldrig kommer ske eftersom Stark inte klarar sig en sekund utan glosögde Pepper Potts och med den insikten sjönk även han mina ögon.

Men bara lite.
Han är ju så snygg.
Blink, blink.

 

Publicerat

Tre om en: Tre recensioner av filmen Gamer

Att titta på film är sjukt kul! Att prata och skriva om film är nästan lika roligt.

Men att diskutera film eller att läsa recensioner kan även vara ruggigt enerverande. Speciellt jobbigt kan det bli om man själv har en stark åsikt i ämnet och dialogkombatanten och/eller recensenten inte förstår den alls.

Ibland läser jag en recension skriven om en film och jag sliter mitt hår i undran över om det är samma film vi sett. Jag får liksom inte ihop det.

Dagens Tre om en får därför fungera som ett typexempel på just detta.

Det är tre recensioner skrivna av tre olika filmbloggare, men av samma film och det roliga är: det finns inget om är rätt och fel. Filmtittande är subjektivt och personligt skrivna recensioner är bland det roligaste som finns att läsa, även om man inte håller med.

Eller vad tycker du?

Recension nr 1.
Skriven av Andreas från AddePladdes (j-vla) filmblogg

Med nästintill bara dåliga omdömen och bottenbetyg är det lätt att sänka förväntningarna till noll. Gamer är ett sånt fall. Jag försöker å andra sidan att vara så vidsynt som möjligt, så när jag mötte en kille som sa att den där Gamer är ju rätt skön, så fick det räcka för att jag skulle ge den en chans.

En actionrökare av Crank-skaparna med en stenhård Gerard Butler i huvudrollen och den fantastiskt karismatiska Michael C Hall (Dexter) som skurk kan ju inte vara helt värdelöst. Måhända att handlingen är en Running Man-kopia med toppmoderna cgi-effekter, det är ändå ett helt okej upplägg för en hyfsad upplevelse.

Faktum är att det faktiskt blir rätt trevligt. Som jag skrev ovan, Butler är stenhård och Hall är karismatisk. Ingen gör något oväntat, men det krävs inte mer. Visserligen kan jag få fnatt på den intensiva klippningen, men eftersom det verkar vara så det ska göras nu för tiden är det väl bara att vänja sig. Annars tycker jag ändå den håller hög klass med sina effekter.

Visst ser jag också brister, men jag har sett betydligt sämre och mer meningslösa actionfilmer. Gamer har en tillräckligt engagerande story för att hålla mig vaken. Därtill hyfsat storslagna actionsekvenser och självaste Dexter som skurk. Med andra ord; jag är nöjd!

Betyg: 3/5

Recension nr 2.
Skriven av Andreas från Andreas blogg (förmodligen världens sämsta filmblogg):

”Gamer” utspelar sig i en nära framtid, en tid då tankekontrollsteknologi har tagit samhället med storm. Människor kontrollerar andra människor i ett gigantiskt multiplayerspel över Internet.

Den enstörige miljardären Ken Castle är skapare till den kontroversiella underhållningsformen Slayers – ett mäkta populärt spel som låter miljoner agera ut sina innersta lustar och fantasier online – framför en världspublik. Spelandet har utvecklats in i en ny, skrämmande dimension…tankekontroll…manipulation…människor som spelar med människor.

I centrum finns Kable, superstjärnan och kulthjälten från det ultrabrutala spelet Slayers. Kable styrs av Simon, en ung spelare med rockstjärnestatus, som fortsätter att trotsa oddsen och för Kable till seger varje vecka. Bortförd från sin familj, inburad och tvingad att strida mot sin vilja måste Kable – den moderna tidens Gladiator – överleva länge nog att kunna fly från spelet, frita sin familj, återfå sin identitet och rädda mänskligheten från Castles hänsynslösa teknologi.

Alla FPS-spelares drömfilm. Asball. Jag har för några dagar sedan precis avslutat Call of Duty: Modern Warfare 2 och den här kom precis i rätt tid. Såg den i HD och måste säga att det var en perfekt HD-film. Mycket färger och skitläckra filmfilter. Handlingen är rätt ok om man tillåter sig själv att hänga med lite. Kul att se Dexter Morgan från serien Dexter häri också i en annan roll än just Dexter. Gerard Butler svek mig som fan i kärringfilmen PS. I Love You.
Men nu har han min fulla respekt igen.

Typisk kill-film med våld, blod, action, tuttar i mängder med massa massa morbida människor som lever i en fantasivärld.

Betyg: 3,5/5

Recension nr 3.
Skriven av Fiffi från Fiffis filmtajm:

Oftast behöver man bara några minuter för att komma in i en film och få känslan av om det kommer bli bra eller anus.

Med filmen Gamer behövde jag en minut för att känna ”njääääää”, två minuter för att tänka ”vad fan är det här?” och efter dryga fem minuter kommer denna välskrivna dialog:

TV-chefen Bob: Jag tänker inte sumpa tre asiatiska krig på grund av nära.
Nån manlig assistent: Ingen bryr sig om döda asiater. Dom bryr sig om Ken Castle.
TV-chefen Bob: Jag vill prata med Gina.
Programledaren Gina: Okej…Bob. Castle har bara framträtt en enda gång i medierna, i sista intervjun med Walters innan hon dog för nio jävla år sedan.
Bob: Sluta menstruera och säg bara om den blir av för fan!

Exakt där gav jag upp mentalt. Känslan jag fick tämligen direkt av att Gamer inte var något annat än värsta typen manschauvenistisk hjärndöd smörja visade sig stämma. Men Gamer är mer än så.

Gamer är en fullkomligt fördummande pojkaction. Det är en orgie i fördomsrapningar. Kanske har filmskaparna gjort en enkät bland High School-killar i USA om vad dom vill se i en actionrulle och sen skrivit manus utifrån:

1. ball rynkig känd-från-300-snubbe i närbild
2. unga tjejer som dansar i bikini och putar med rumpan
3. unga tjejer som utan egentlig anledning lyfter på tröjan och visar brösten
4. vapen, skottlossning och actionscener med sprutande grus, blod och svett i sådana närbilder att man inte ser vad som händer
5. supersnabba klipp som hjälper till att få bort fokus från den egentliga handlingen och som gör att man inte hinner lyssna så noga på vad karaktärerna pratar om, vilket i och för sig inte gör nåt eftersom det ändå bara är floskler och totalt innehållslösa sådana dessutom.

Jag vill inte tro att det här är vad unga killar vill se i actionfilmsgenren. Jag tror dom har högre krav än så. Jag HOPPAS att dom har högre krav.

JAG nöjer mig i alla fall inte med det här, men å andra sidan, sist jag kollade hade jag ingen snopp.

Publicerat

16 BLOCKS

Det fanns en tid i världen när Bruce Willis var snygg.

Det fanns en tid i världen då Michael Madsen gjorde sitt bästa för att i alla lägen härma Willis rörelseschema och bli den nya Bruce. Jag tror inte han gör det längre. Jag tror han mer än gärna låter Bruce vara ensam Bruce på täppan för den täppan nuförtiden är både låg, ensam och ganska oansad.

I filmen 16 blocks visar Bruce Willis alla sina sämsta sidor – samtidigt. Han spelar polisen Jack Mosley som är alkad, har fjunig mustasch, fiskögon, dålig hållning och tycker livet är alldeles på tok för långt. Allt det där SKA han spela, det står i manus men det som OCKSÅ går fram genom rutan är hur jävla tråkigt han tycker det är. Han bryr sig inte ett skit om varken rollen eller filmen, han vill nog mest bara få sin lön och gå hem.

Jag tänker filmen igenom på hur det hade varit om Sean Penn spelat hans roll. Eller Michael Madsen för den delen, eller någon annan man som fortfarande ser skådespeleriet som ett riktigt yrke. För Bruce Willis som person drar ner den här filmen bra långt ner i gyttjan – men han är inte ensam om det.

Dom två andra huvudrollsinnehavarna är Mos Def som spelar fängelsekunden Eddie som ska vittna mot en hel hög av New Yorks korrumperade poliser och David Morse som, precis som vanligt, spelar just en av dom osympatiska vidriga poliserna.

Om Bruce Willis är isberget som får hela 16 blocks-produktionen att sakta sjunga mot havsbotten så är David Morse kaptenen som skiter i alla förvarningar och Mos Def är ankaret som simmar hundsim mot botten för att få hela skiten att sjunka snabbare.

Bruce Willis ser ut som om han är utklädd och ska gå på en illa planerad maskerad, David Morse ser ut som Sandra Bullocks ex-man Jesse James i ansiktet, med blekt bockskägg och svullna kinder och Mos Def, herregud, Mos Def låter som om han sugit i sig något han trott var en helium men både Dr Jekyll och Mr Hyde var framme och mixtrade med gasen. Han har en röst från helvetet! Han har en röst så vidrig att lyssna på att jag ett tag sitter med muteknappen under pekfingret för att slippa höra den.

På pappret borde 16 blocks vara en ordinär och fungerande actionrulle, en sån man ser, tycker är okej för stunden och glömmer medans eftertexterna rullar.

Det är den inte.

Publicerat

THE EXPENDABLES

Det här är en hård nöt för mig att knäcka.

The expendables är utan jämförelse den svåraste filmen hittills för mig att recensera och jag ska försöka förklara varför.

1. Jag har sett fram emot den här filmen sen jag hörde första knystet om den. Det var flera år sedan.

2. Jag har älskat Sylvester Stallone sen jag lärde mig stava till italian stallion.

3. The expendables saknar en av hörnstenarna i det som kallas film, nämligen ett manus skrivet för åskådare med ett IQ över 2.

4. Sylvester Stallone har både skrivit manus och regisserat filmen.

Så, hur gör man? Hur sågar man sin forne filmstjärneidol jäms med fotknölarna på ett kärleksfullt och konstruktivt sätt?
Ja, det är väl bara att säga precis som det är antar jag: The expendables är en riktig skitfilm.

Den är så usel att Sliver känns som Den gröna milen i jämförelse. Det som skulle vara ett kärt återseende av actionshjältarna från min uppväxt känns mer som en varningsfilm från Socialstyrelsen som borde visas i väntrummen hos samtliga plastikkirurger i hela västvärlden.

Vi snackar tuffisar här, tuffa karlar med många gröna dollars på banken, karlar med koll, karlar med assistenter och agenter och managers men ÄNDÅ finns det ingen som kan säga STOPP PÅ BELÄGG och få dom att fatta att det inte är speciellt MANLIGT att vara 64 år och ha porslinsansikte, att det inte är speciellt hårt att bygga på underkäken så man ser ut som som Gaston i Skönheten & odjuret och att det inte är speciellt macho att spruta läpparna fulla med nervgift så dom putar ut mer än på Linda Rosing och hon den där Olinda, samtidigt.

Det finns liksom nåt som inte går att köpa för pengar och det är att åldras med värdighet och det är nåt som varken herr Stallone, Willis, Schwarzenegger eller Rourke kan stava till.

Det tar ett tag att vänja sig vid synen av Stallones brutalt ådriga, uppumpade underarmar och en kropp som känns totalt fullsmockad av ryssfemmor och en cocktail av diverse tillväxthormoner. Fan, han är lika gammal som min pappa (ja, mamma med för den delen) men efter ett tag när jag hackat mig igenom plasten känner jag mig som hemma igen. Det känns som förr i tiden och jag förstår varför filmen blev av, jag fattar vitsen.

Sylvester Stallone visste säkerligen vilka polare han ville ha med i filmen och han skrev antagligen rollerna utifrån vem som skulle spela dom. En figur som Gunnar Jensen, en blindgalen stor blond viking, kan inte ha blivit skriven med nån annan än Dolph Lundgren tankarna. Den lille snabbe asiaten Ying Yang, vem skulle spela honom om inte Jet Li? Sen finns det ju några jag saknar. Jean-Claude van Damme, Carl Weathers och Steven Seagal för att ta några exempel.

Mitt enda sätt att hantera den här filmen är att se den som en återträff. Jag ser den som en reunion, men inte av en högstadieklass utan av ett gäng moppepojkar som nu inte längre behöver skruva hoj i någon förälders skumt belysta garage för nu har det kommit nån med en stor låda pengar och orden ”Gör vad faaaan ni vill me´rom” och det är precis vad snubbarna har gjort.

I The expendables låter pistolerna lite högre, maskingevären tuggar ammunition lite fortare, bomberna sprängs lite maffigare och dummisarna dödas lite klafsigare. Däremot räckte nog inte pengarna till skyddsglasögon för filmfotograferna verkar ha stått en bra bit ifrån och zoomat järnet, för sällan har jag sett så mycket hård action i sån närbild att jag egentligen inte får se ett skit.

Jag har ingen aning om vem som dör, vem som slåss med vem, vart blodet kommer ifrån, varför den där kniven är där just nu och hur dom där kunde ramla in från taket, för allt är så nära att en lupp inte hade fått mig att komma närmare.

Hur mycket jag än sitter där i biostolen och motorsågar filmen medans jag tittar, hur mycket jag än hånskrattar åt dom där männen som ska vara så ofantligt manliga men som ser ut som gamla tanter som ska på tebjudning i ansiktet ja, hur mycket jag än vill kunna motstå det här så kan jag det inte.
Jag njuter, jag fnissar, jag ler för The expendables är inte bara den här filmen, det är känslan som finns kvar av ett par decennium då dessa män faktiskt var dom tuffaste grabbarna som fanns.Så jag lägger huvudet på sned och låter dom tro det.
Jag har fått vad jag betalade för. 95 spänn för 103 minuter nostalgi är inte fy skam men just i fallet som rör dessa inblandade skådespelare så stämmer faktiskt floskeln det var bättre förr.

Filmens betyg:

Att se Sylvester Stallone på bioduken igen: