Det är mörkt, det är dystert, det är spännande och det är en smutsig Adrien Brody.
Kan det gå fel?
Fiffis filmtajm ser fram emot: Wrecked
Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 1.
Vad gör du när det kommer en film med två huvudroller varav den ena spelas av någon du högaktar och respekterar och den andra av någon du gärna skulle se tugga grus alldeles fullsmockad med klipulver? Skulle du strunta i filmen eller hur skulle du göra? Titta men blunda och tänka på annat när den jobbige fan är i bild? Det är klurigt det där.
Hur pass mycket sämre blir en film av att den ena skådisen är en irriterande sopa? Kan det till och med vara så att irritationsmomentet känns mindre på grund av en strålande motpol och att filmen blir riktigt sevärd ändå?
Jag tänkte ta mig an tre filmer framöver som jag tycker lider av detta problem. Först ut är The jacket med en av mina stora favoriter, Adrien Brody, i den manliga huvudrollen och som den kvinnliga ser vi Kiera Knightley. Henne har jag föga till övers för. För att tala klarspråk, jag tycker hon är helt jävla USEL!
Handlingen i korthet: Jack (Brody) är soldat i Gulfkriget. Han blir skjuten i huvudet, överlever men drabbas av minnesförlust. När han kommer hem igen blir han anklagad för att ha mördat en polis. Han blir inlagd på mentalsjukhus, fullproppas med starka mediciner och tvingas genomgå en omänsklig behandling. Under drogpåverkan börjar han mentalt resa in i framtiden och där träffar han Jackie (Knightley) och hon kommer på att han befinner sig fyra dygn från sin egen död.
Ja, det är flummigt så det förslår, hela filmen är som en mörk LSD-tripp. Adrien Brody gör dock precis som vanligt, han har sitt manus och han vrider det mellan händerna som en gammal disktrasa och han lyckas göra det absolut bästa av det råmaterial han har till förfogande. Kiera Knightly gör inte riktigt samma sak.
Jag skrev om Kiera och hennes insats i The jacket redan 2005 på min andra, nu avsomnade, blogg (inlägget om henne och två andra kända miffotjejer går att läsa här) och trots att det gått nästan sex år och att jag egentligen inte ser mig som en långsint person så kan jag inte släppa det. Hon är S Å D Å L I G i allt hon gör men det finns grader även i helvetet och med The jacket har hon grävt sig så långt ner att till och med lavan skriker när den träffar henne.
Den bra skådespelarens insats:
Den dåliga skådespelarens insats:
Filmen som sådan:
Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?
Ja. Jag hade sluppit slita mitt hår och svära mig grön i ansiktet över Kieramänniskans bedrövlighet men det handlar inte bara om det. Scenerna när Brody och Knightley spelar tillsammans är skrattretande dåliga och med någon annan i hennes roll kunde det bara bli bättre. Vem som helst kunde ha gjort det bättre. Vem som helst.
SPLICE
Clive (Adrien Brody) och Elsa (Sarah Polley) är inte bara ett kärlekspar, dom jobbar tillsammans också.
Båda är forskare med specialinriktning på celldelning, kloning och sånt. Dom lyckas skapa nån underlig varelse som mest ser ut som en rörlig geggaklump (eller bajsblobb om jag ska uttrycka mig aningens mer ofint) genom att kombinera DNA från olika djurarter. Sen urartar forskningen en smula. Dom får hybris och vill dra experimentet ett steg längre genom att göra en hybrid av en människa och en mängd olika djur. Det blir en ganska okontrollerbar varelse. Det som föds är något som kan liknas vid en kombo av en minimal alien, en skinnflådd hare och ett stort ollon.
Varelsen blir mer och mer människolik ju äldre hon blir. Hon döps till Dren och Elsa blir väldigt fäst vid henne, lite som en mamma till ett barn hon aldrig haft. Clive blir misstänksam, han tror att Elsa är långt mycket mer inblandad i experimentet än hon berättat för honom och även män bör förlita sig på sin intuition när den knackar på axeln.
Splice är ett science fiction-drama som skulle ha kunnat bli väldigt bra. Sarah Polley och Adrien Brody är bra i sina roller men filmen i sig är väldans förutsägbar och trots alla effekter så känns den rätt…billig. Det är synd tycker jag.
Dessutom upphör jag aldrig att förundras över många mäns totalt gränslösa potens när det kommer till film. Oavsett situation, oavsett skick på ”partner”, nog fan vill dom göka. Det som händer i Splice gör mig nästan förbannad för hux flux ser jag inte ”monstret” som monster utan mannen som ett totalt freak.
Se filmen och bedöm själv. I say no more.
The Darjeeling Limited
Jag har aldrig förut retat mig så mycket på en gul kudde som jag gör nu.
Efter att i affekt ha skrivit kommentaren ”Jag tyckte den här var så dålig att jag inte ens iddes skriva en recension om den. Och DÅ är den dålig!” på Addepladdes recension av denna film så inser ju även jag att det är en pendel som kommer slå tillbaka – och det hårt.
Självklart MÅSTE jag skriva om filmen. Herregud, jag skrev ju om den här och den här, The Darjeeling Limited kan väl ändå inte vara sämre än dessa? Egentligen inte, men jo och jag ska försöka förklara varför.
The Darjeeling Limited börjar med en förfilm, en ”prolog” som helst ska ses före filmen för att man ska ”förstå” den riktiga filmen. Ja, du hör ju, redan där vill jag ge regissören Microlax och en smäll på käften.
Jason Schwartzman, i en lite för förvuxen mustasch för att klassas som en fitteslickarmusche, ligger i en hotellsäng med ett gul-och-vit-randigt överkast och där, på den andra sidan av dubbelsängen ligger den helt oprovocerat – den fula gula jävla kudden!
Hade The Darjeeling Limited varit regisserad av någon annan än småkrafspedanten Wes Anderson så hade jag inte brytt mig, men Wes Anderson kan i sina sämre stunder reta upp celler i mitt inre jag inte visste fanns. Han är nästan pinsamt noggrann med färg och form (vilket kan bli snyggt och fint som i Life aquatic) men som den färgfascist jag själv är så är jag svårflirtad och ibland misslyckas han och då bränner det till, det är då jag skulle vilja dra igång den motordrivna röjsågen och gå loss i hans fullkomligt anala scenografi och liksom ja, göra den en smula mer intressant. Som att massakrera det där hotellrummet med motorsåg utan att be fitteslickarn att gå ur sängen för att ta ETT exempel.
Det andra är att be Natalie Portman förklara varför hon tackade ja till den där jävla prologen. Hon spelar nånslags ex till fitteslickarn, en knepig tjej med blåmärken och det är tydligt in absurdum att höjdpunkterna i manus är när denna tjej visas naken, men det är INTE höjdpunkterna för Natalie. Jag sitter fan och vrider på mig i soffan. Hon känns så missanpassad, så fel, så fullkomligt oavslappnad att en bortglömd planka i en snödriva på den sibiriska tundran är varmare och softare. Som tur är är prologen bara 12 minuter eller nåt så jag inbillar mig att plågan snart är över.
Men icke.
Sen börjar filmen.
Det är 91 minuter TILL av krystat jag-vill-leka-svår-men-ändå-vara-grafisk-snygg-drama. Eller om det är en komedi? Jag vet inte. Är det tänkt att vara roligt så är det för folk som skrattar med stängd mun för att minimera risken för rynkor.
Dom tre bröderna Francis (Owen Wilson), Peter (Adrien Brody) och Jack (fitteslickarn) åker tåg i Indien för att gemensamt göra en ”själslig resa” och nu kastar jag Microlaxet till förmån för ett såntdär megalavemang blivande mödrar får på BB strax innan det vankas förlossning.
The Darjeeling Limited är för mig ingenting annat är vänskaps-korrumption i långfilmsformat. Jag tror inte ett skit på Wes Anderson som regissör, jag tror inte på manusförfattarna Roman Coppola, ja det är Francis Fords son och Jason Schwartzman vars fucking FARBROR är samme Francis Ford (och vars mamma för övrigt är Rockys fru Adrian: Talia Shire). Wes Anderson själv verkar bara vara den-lite-fulare-killen-med-kameran i sällskapet som lärde känna Owen Wilson vid exakt rätt tidpunkt i livet och på den vägen är det.
The Darjeeling Limited är svågerpolitik, obegåvning och alldeles för mycket pengar i en våldsamt ocharmig sammanslutning och allt detta med fruktansvärt enerverande indisk plingplongmusik i bakgrunden.
Nej, fy fan för det här.
Fy faaan.
PREDATORS
Det här med uppföljare är ganska intressant. Jag kan känna att ska man som regissör sätta tänderna i en film som redan är gjord så ska idén med remaken vara 1. rejält nyskapande och 2. hålla hela vägen. Detsamma gäller med musik. Att leka härmapa gör ingen glad men blir covern personlig och annorlunda, fine, kör på.
Predators klarar sig undan med blotta förskräckelsen eftersom den inte är nån remake i egentlig mening, mer en spin-off på originalet och den börjar bra. Riktigt bra faktiskt. Ett gäng till synes slumpmässigt utvalda tjommar faller bokstavligt talat ner från himlen rätt ner i djungeln.
Det är människor från världens alla hörn. Det är den hårda mexikanen (Danny Trejo, såklart, vem annars?), det är en dödsdömd amerikansk fånge (Walton Goggins, som jag har jättesvårt att se som någon annan än Shane Vendrell i världens bästa polisserie: The Shield), det är ryssen Nikolaj (Oleg Taktarov), det är den store svarte soldaten (Mahershalalhashbaz Ali – haha, vilket schysst namn! Jag tror inte hans mamma tyckte så mycket om honom), asiaten i blå kostym (Louis Ozawa Changchien), den tuffa sydamerikanskan (Alice Braga), den beläste läkaren (Topher Grace) och det är filmens affischnamn: Adrien Brody.
Adrien Brody är en personlig favorit. Jag gillar honom som fan i allt han gör men jag erkänner, jag var skeptisk till honom som tuff testosteronfylld actionhjälte. Med lite längre och otvättat hår ser han ut som vilket konkavt popsnöre från Södermalm som helst men tanken var kanske att hitta Schwarzeneggers totala motsats när dom letade huvurollsinnehavare. I såna fall har dom lyckats. Adrien Brodys Royce-karaktär fungerar förvånadsvärt bra som ledare för den brokiga Lost-wannabe-samlingen jagade jägare. Han kan prata sådär hest tufft, han är snygg även när han är skitig och han behärskar både krigslist och framförhållning.
Men hur var filmen då? Ja… Jag hade ganska höga förväntningar på den tills jag läste recensioner som var både lite ros (Andreas filmblogg och Filmitch) men också massor med ris (Flmr och Movieshine). Hade filmen stannat vid första halvtimmens tempo och känsla hade jag gjort vågen och klafsat till med ett toppenbetyg men nu blev det precis tvärtom. Laurence Fishburne dök upp och i och med det dog filmen.*
Sambon: Sover du?
Jag: Mmmmmm.
Sambon: Han lever inte längre nu.
Jag: Ummhummm. Vad bra.
* Jag har ingenting emot Laurence Fishburne som skådis men från att ha varit ett furiöst köra-motorväg-på-natten-i-180-blås-tempo i filmen så blev det gammal-lårbensopererad-dam-med-rullator och detta hände så fort Fishburne visade sig och det höll i sig resten av filmen.
Min recension av originalet kan du läsa här.
THE BROTHERS BLOOM
Bröderna Stephen och Bloom Bloom (Mark Ruffalo och Adrien Brody) är ena riktiga superfifflare. Dom blåser folk och hittar på genomtänkta skådespel och hela livet är en enda stor teater.
Bloom (Brody) får nog och vill starta ett nytt liv, ett riktigt liv, men går med på att göra en sista kupp som egentligen trotsar allt dom tidigare bestämt att dom aldrig ska göra: fiffla en kvinna.
Den soon-to-be-fifflade kvinnan heter Penelope (Rachel Weisz) och är en rik, vacker och excentrisk arvtagerska och Bloom blir naturligtvis kär i henne. Den andra brodern håller fast vid sin fästmö Bang Bang (Rinko Kikuchi) som är en stor del av filmens behållning. Den andra delen är Adrien Brody.
The brothers Bloom är en ganska spretig film. Det känns som om regissören egentligen velat göra två, tre, kanske fyra filmer men varit nödgad att mixa ner alla idéerna i ett manus. Det funkar sådär. Bitvis är filmen grymt underhållande, bitvis är jag som ett frågetecken. Bitvis är den gripande och sorglig, bitvis skitknepig.
Det allra bästa i hela filmen är första och sista kvarten. Den stympade katten man får se i början som sitter i nåt slags rullstolshemmabygge är stor komik och slutet är jättefint. Däremellan är det som en berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan.
CADILLAC RECORDS
Leonard Chess (Adrien Brody) har hittat värsta tjejen. Han är jättekär, hon vill gifta sig med honom men han tvekar, han har inga pengar. När Leonard pratar med tjejens pappa om sina framtidsplaner och pappan strör salt i såret genom att håna honom för sin fattigdom och sina polska rötter bestämmer han sig: han ska bli nåt. Han ska tjäna pengar och han ska banne mig se till att han (blivande) fru kan köra en Cadillac.
Lenard Chess startar skivbolaget Chess records och snubblar över en otrolig gitarrtalang vid namn Muddy Waters (Jeffrey Wright). Resten är en framgångssaga med kända namn som Chuck Berry (Mos Def), Willie Dixon (Cedric The Entertainer) och Etta James (Beyoncé Knowles).
Filmen utspelar sig i 50-och 60-talets Chicago där rasmotsättningarna frodas och rock´n´roll är en livsstil. Man behöver knappt vara vid liv för att hänga med i handlingen, men gillar man snygga bilar, 50-talsmusik och Adrien Brody är den absolut värd att se – men kanske bara en gång.
KING KONG
Undrar om han finns någonstans därute.
Han, den där mannen som vill rädda mig från allt ont.
Han som bara genom en blick kan få mig att smälta.
Han som bara genom en blick från mig blir alldeles lugn.
Han som brottas med bestar (för min skull).
Vrider nackar av dummisar (för min skull).
Leker busiga vinterlekar med mig på frusna insjöar (dammar eller konstfrusna skridskobanor går oxå bra).
Klättrar upp med mig hand i hand på högsta toppen, bara för att visa mig världen.
Han som kanske skulle snegla på andra tjejer som liknade mig, men kasta iväg dom på soptippen vid närmare granskning.
Han som skulle äga mitt hjärta.
Han som skulle typ dö för min skull.
Undrar om han finns? Min Mr Kong. Min King Kong ute i världen.
King Kong är fantastisk på många sätt. Enbart sista halvtimmen var värd biljettpriset (eller DVD-priset). Det är makalösa effekter, skitäckligt ibland, det är spännande och svulstigt när Peter Jackson slår på stora bongon. Naomi Watts är jättesöt, Adrien Brody är skitsnygg, Jack Black är Jack Black men här spelar han en Jack Black-typ och är acceptabel. Men framförallt är King Kong underbar, fullkomligt underbar. Apan alltså!
