Kategori: advokatthriller

Publicerat

THE LINCOLN LAWYER

Lilla jag gick åstad och vann en tävling! Biobiljetter och soundtracket till The Lincoln lawyer gjorde att en rätt medioker dag i början på veckan blev en sprudlande glad dito.

Tack Debaser och Noble Entertainment för att jag äntligen fick användning för min kunskap i ämnet vilket-instrument-spelade-Matthew-McConaughey-på-gatan-alldeles-spritt-språngande-naken-när-han-blev-arresterad-av-en-polis. Vad det var? Bongotrumma såklart!

Nu har jag alltså varit på bio och sett filmen. Till att börja med så är det enormt snygga förtexter. Det bådar gott. Sen kommer en Matthew McConaughey i bild som ser lika utmärglad ut i ansiktet som väl Christian Bale i The machinist. Jag blir lite orolig, han som alltid brukar se så frisk och frodig ut.

McConaughey spelar Mick Haller, en brottmålsadvokat med inget annat än dollars för ögonen. Klienterna kan vara skyldiga, dom kan vara oskyldiga, han skiter i vilket. Det är i och för sig hans jobb då alla förtjänar en lagens man på sin sida i rätten men Haller skiter i det från botten av sin själ. Han kan konsten att ta betalt, han är skrupellös vad gäller att casha in stålarna OCH han ger dom åtalade valuta för lönen.

Louis Roulet (Ryan Phillippe), sonen till en mycket rik dam (Frances Fisher) står åtalad för att ha grovt misshandlat en kvinna. Han hävdar sin oskuld och vill inte ha någon annan advokat än Haller och är det något mer än pengar som biter på Haller så är det smicker.

Han åtar sig fallet som redan till en början har glappande hål och med hjälp av sin utredare Frank (William H Macy i en frisyr ingen sett honom i förut och så borde det ha förblivit) luskar han reda på att Roulet ljuger och att han ljuger om mycket.

The Lincoln lawyer är baserad på Michael Connellys bok med samma namn. Jag har inte läst boken och för filmens skull är jag glad för det. Jag tror nämligen att boken är så mycket bättre än filmen. Filmen är i det närmaste två timmar lång, känns som fyra men utan att egentligen bli tråkig. Den är liksom bara…lång. Filmen är också extremt mycket yta. Haller är snygg, hans ex-flamma och mamman till hans barn (Marisa Tomei) är snygg. Dom är båda karriärister, dom gillar uppenbarligen varandra fortfarande och flirtar hej vilt (med varandra) på restauranger om kvällarna (och givetvis sitter jag och funderar på var dottern håller hus). Det är snyggt filmat, det är dyra kostymer, det är välkammat, fina boenden, vyer och liksom bara sååå jävla tillrättalagt.

Jag gillar rättegångsfilmer, jag gillar dom mycket, ofta och länge men såna här filmer behöver en redig twist för att hålla hela vägen. Twisten i The Lincoln lawyer luskade jag ut redan efter tjugo minuter. Till filmens fördel ska sägas att jag gäspade inte, slumrade inte till, retade mig inte på pratande biografbesökare, nej, jag hade helt enkelt bara en alldeles lagom skön lugn stund i en biosalong. Sen att biobesökets stora händelse inte var just filmen utan att jag lyckades bli starstrucked av Stellan Skarsgård på fiket strax innan gör ingenting alls.

Stellan och Ryan Philippe på samma dag! Pieuuuwww. Ge mig en handduk!

Publicerat

Veckans Gosling: Bristande bevis

Med start idag och ett gäng torsdagar framöver kommer jag att skriva om filmer med en viss Ryan Gosling i rollistan.

Jag blev lite betuttad i honom i Blue valentine och jag tror jag missbedömde honom rätt rejält i Dagboken så nu tänker jag titta igenom några fler filmer och syna honom i sömmarna. Bristande bevis från 2007 blir först i raden och återigen hade jag tokfel om en film bara genom att överanalysera ett fodral.

Den här gången gällde felet inte kvalitén utan innehållet. Anthony Hopkins och Ryan Gosling i ett advokatdrama med innehållande mord, ja, jag trodde det var Hopkins som skulle spela advokat och Gosling misstänkt (lite som i Primal fear) men så var det inte, det var precis tvärtom.

Ted Crawford (Hopkins) blir bedragen. Hans vackra yngre fru (Embeth Davidtz) träffar sin älskare två gånger i veckan på ett hotell och Ted luskar reda på det. När han konfronterar henne säger det klick inte bara i hjärnan utan även i den pistol Ted håller i. Han skjuter henne kallblodigt rätt i ansiktet.

När poliserna omringar huset blir polisen Robert Nunally (Billy Burke) den som Ted släpper in. Han står där med pistolen i handen, den döda frun på golvet och han erkänner sitt brott rätt av. Inte mycket till plot kan tyckas men jo, Ted är mer intelligent än så. Nunally är nämligen mannen frun bedragit honom med och han har ingen aning om att kvinnan han älskar är gift.

Ryan Gosling spelar Willy Beachum, uppkomlingen, åklagaren, stekaren som vunnit 97% av alla sina fall och han har inte för avsikt att förlora mot en gubbe som trots allt faktiskt erkänt.

Bristande bevis (som för övrigt är en sann titel sett till filmens handling men en SKITDÅLIG översättning av originaltiteln Fracture) är en smart och snygg film som i sakta mak låter mig som tittar involveras i Hopkins och Roslings intriger, lite likt en skalbagge i ett spindelnät. Det blir aldrig riktigt spännande men det är heller aldrig ointressant.

Gosling har ett kameleontutseende som jag tror kommer bli hans smala lycka i arbetslivet. Ibland ser han ut som David Arquette, ibland som Giovanni Ribisi men alltid som Ryan Gosling ändå på nåt vis. Som skådespelartyp är han ”Edward Nortonsk” vilket är en stor komplimang och Anthony Hopkins går från klarhet till klarhet på äldre dar. Om några dagar kommer en annan recension där han spelar bedragen farbror, ett fack han behärskar till fullo!

Summa summarum så är Bristande bevis en potent thriller med ett extremt välskrivet manus (bitvis hysteriskt kul faktiskt!) som ger mig mersmak både på genren i sig och huvudrollsinnehavarna.

Här hittade jag filmen.

Publicerat

Michael Clayton

Smarta thrillers växer inte på träd, det gör dom verkligen inte. Därför blir jag lite glad när jag börjar titta på Michael Clayton.

Bara efter nån minut kommer jag in i thrillerkänslan och dom första tio minutrarna är ett garnnystan av lösa trådar som jag egentligen inte fattar ett jota av och detta till ljudet av störtskön åka-bil-på-natten-musik med en George Clooney i huvudrollen som har mer kajal än vanligt runt ögonen.

Som sagt, George Clooney är Michael Clayton. Han är ”städare” på en stor advokatfirma, han fixar snabba lösningar på trubbel, han har koll, han har dom rätta kontakterna. När hans firmakollega Arthur (Tom Wilkinson) gör bort sig på diverse olika sätt när han jobbar med en av firmans allra största klienter får Clayton uppdraget att få fason på Arthur, att tysta honom då han kommit över en del graverande information om nämnda klient.

Men, som sagt – igen – det är ett garnnystan där ingenting är varken självklart eller enkelt och trådarna är många och ibland rätt lösa.

Det går inte att vara trött och titta på Michael Clayton. Inte sömnig heller. Det gäller att hjärnan är tipp-topp-pigg och fräsch, det underlättar om man sitter rak i ryggen och helst då inte i soffan utan på en hård pinnstol utan armstöd och är det nån gång Red Bull har existensberättigande (förutom tillsammans med Jägermeister på krogen) så är det nu och med fördel intravenöst.

Michael Clayton är en bra film, inget snack om den saken. Men jag tycker det är nåt som fattas. Det är nog det där berömda ”det” eller så är den helt enkelt FÖR smart för mig.

Publicerat

FALSKT ALIBI

Jag undrar vem som skötte ekonomin i den här filmen. Jag undrar om han/hon har jobbet kvar.

Jag undrar om det är riktigt försvarbart att ha en budget och sen ge 95% av den som lön till Michael Douglas för att han ska tacka ja och sen sitta där alldeles viljelös och inte kunna bjuda på nåt godare än havregrynsgröt för resten av pengarna.

Okej. Jag fejsar fakta. Det fanns ett manus som på pappret säkerligen var bra. Filmen är en remake av Beyond a resonable doubt från 1956 och kanske var det en spännande film, vad vet jag? Filmbolaget hittade en regissör som villigt la ner sin energi i filmen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att regissören är Peter Hyams och att han hade sin storhetstid för 15 år sedan med van Damme-rullarna Sudden death och Timecop.

En sånhär film är bra om det är en twist som blir en twist till på slutet, om man som åskådare är fullständigt bortkollrad. Jag kunde gnomskåda hela filmen efter första kvarten och det är inte godkänt. Långt därifrån.

Michael Douglas gör sitt jobb och som vanligt gör han det bra. Den andra huvudrollen görs av Jesse Metcalfe som är mest känd som Gabrielle Solis unge älskare John Rowland i Desperate housewives. Han är genomskinlig som en manet.

Nej. Jag säger nej till det här. Det kunde ha blivit bra men det blev en riktig djupdykning där Michael Douglas får agera både flytväst, livbåt och åldrad sjökapten.

Publicerat

KNIVEN ÄR ENDA VITTNET

Den här filmen gjordes samma år som Challenger exploderade och hela besättningen dog, samma år som Sture Allén blev Svenska Akademins ständige sekreterare, Palme blev skjuten till döds och det hände tokiga grejer i Tjernobyl. Den gjordes samma år som Macken visades på TV och Usain Bolt, Olsen-tvillingarna, Megan Fox och Björn Gustafsson föddes.

1986 var ett fint filmår men frågan är om inte Kniven är enda vittnet är den bäst lysande thrillerstjärnan från det året.

Teddy Barnes (Glenn Close) spelar en advokat som har gett sig den på att försvara den manupulativa och supercharmige miljonären Jack Forrester (Jeff Bridges) som är misstänkt för att ha mördat sin fru. Den stenhårde åklagaren (spelad av Peter Coyote) kämpar med näbbar och klor för att göra en politisk karriär och använder sig av just detta fall för att samla billiga poäng. Barnes gör den verkliga aja-baja-grejen för en advokat – hon kärar ner sig i sin klient och sen…..ja…..sen händer det prylar som jag inte tänker berätta för då är ju vitsen borta med att se filmen och det vore synd.

Det är spännande, välspelat, det är smart och inte helt lätt att gissa slutet. Helt enkelt en typ av film som det inte dräller av på biograferna nuför tiden.

Publicerat

PRIMAL FEAR

För det första: Jag såg den här filmen för första gången 1997. Jag hade aldrig förstått Richard Geres storhet. Okej, han var oklanderligt klädd i En officer och en gentleman och han köpte sex men ändå inte i Pretty woman, det var väl det jag visste på ett ungefär.

För det andra: Edward Norton. Vem fan är Edward Norton?

I Primal fear spelar Richard Gere Martin Vail, en rätt osympatisk försvarsadvokat som får en riktigt stor och knakig bit fläsk att bita i när ärkebiskopen blir mördad och en välkammad körgosse (Edward Norton) anklagas för mordet.
Själva sanningen får man gräva långt ner i dyn för att hitta, men en skrupelfri försvarsadvokat, är han verkligen intresserad av sanningen eller vill han bara vinna målet?

Richard Gere är bra. Laura Linney är bra. Frances McDormand är bra. Filmen är bra men Edward Norton är något alldeles extra. Han blev oscarsnominerad för sin roll som den stammande körgossen Aaron men det var Cuba Gooding Jr som kammade hem guldgubben för sin roll i Jerry Maguire det året. Och fast jag tycker att oscarsjuryn valde fel så är det svårt att värja sig när Cuba blev så glad, så glad för priset. (Tips! Ta fram näsduken om du tänker titta på klippet).