Kategori: Alec Baldwin

Publicerat

Working girl

På färjan från Staten Island och Frihets-gudinnan sitter Tess (Melanie Griffith) med sina tjejkompisar.
Jobbet på Manhattan är målet, ett Manhattan som då fortfarande stoltserade med två höga torn och en tuff men naivt skön syn på omvärlden och en Melanie Griffith med tuperad helikopterlugg och en liten, men ändock mänsklig, dubbelhaka.

Tess är en driftig, målmedveten och allt annat än arbetsskydd kvinna med skinn på näsan som inget hellre vill än att få och behålla ett bra jobb. Men en rak ryggrad och en stor käft gör att hon sätter sig själv i skiten (om man nu kan säga att det är det hon gör när hon står upp för sig själv mot skitskallechefer) och blir omplacerad, återigen. Hon får en fjärde och sista chans och blir förflyttad till en annan våning där hon blir sekreterare till Katharine Parker (Sigourney Weaver).

När Katherine råkar ut för en skidolycka hamnar allt ansvar på Tess och snart har hon både medvetet och omedvetet nästlat sig in i Katherines liv på massor med olika vis, varav ett av sätten stavas Jack Trainer (Harrison Ford).

Alltså, smaka på det. Working girl. 1988. Tänk, Alec Baldwin var tunn som en räka, Kevin Spacey såg ut exakt som nu, Carly Simon sjöng på ett soundtrack som var riktigt jäkla ballt när det begav sig. Joan Cusack såg ut som sin bror fast med väldigt långt och högt hår, Melanie Griffith hade ingen Antonio-tatuering men hon hade läppar som gick att stänga utan att hon såg ut som en badanka. Sigourney Weaver var lika snygg då som nu och Harrison Ford var mer Indy än geriatrisk klinik.

Jag gillar Working girl precis lika mycket nu som jag gjorde när den var ny. Det finns själ, hjärta och hjärna i manuset och skådespelare som lyfter den lättsamma berättelsen till oanade höjder. Inte alls ett dumt sätt att tillbringa en vintrig eftermiddag på.

 

 

Det här var första filmen som hackade vid uppspelning. Inte jättemycket, jag kunde se klart den, men det var ändå rätt irriterande.
Det fanns ett väldigt smidigt ”felrapporteringsformulär” på hemsidan där det bara var att klicka i vad som var fel samt om man vill ha ett nytt ex av samma film hemskickad eller en annan film.

Jag måste säga att det känns som den smidigaste lösningen som går att frambringa på ett problem som visserligen skriker I-land men som ändå är ett faktiskt sådant när man sitter där och längtar efter att se filmen.

Publicerat

Woody Allen-helg: Alice

Alice (Mia Farrow) är gift sedan 16 år men letar efter det mesta här i livet: tanken på vad kärlek egentligen är, svaret på varför hennes man (William Hurt) är så ointresserad av att ligga med henne, meningen med att vara så moralisk hela tiden och den perfekta akupunktören.

Hon träffar en charmerande musiker (Joe Mantegna) och blir så smått förälskad och när hon sen hittar en mystisk kines som ger henne skumma ”kryddor” som gör henne osynlig, ja, då tvingas hon se med helt nya ögon på sitt aristokratiska och jävligt torra liv.

Alice är en charmig glad-i-magen-film, twistad och välskriven och rolig och kanske inte den första av Woody Allens filmer man tänker på när man ska namedroppa en höjdare men kombinationen Woody Allen och Mia Farrow på film är helt och hållet oslagbar.

I verkligheten blev det kanske lite mer…sunkigt…när dom två efter ett mer än tio år långt förhållande och tre barn (två adpterade och ett biologiskt) separerade på grund av att Woody fallit för ett av Mias andra adoptivbarn, Soon-Yi. Dom är nu gifta och har två gemensamma barn.

Jag skulle gärna käka lite av dom där osynlighetskryddorna eller vara en fluga med diktafon på matsalsväggen under en Thanksgiving-middag med den där släkten.

Publicerat

IT´S COMPLICATED

Nancy Meyers är drottningen av mysig film. Hon har gjort filmer som
Brudens far, The holiday, Galen i kärlek och Vad kvinnor vill ha och nu har hon skrivit manus och regisserat Meryl Streep, Alec Baldwin och Steve Martin i en film och vuxen kärlek och dess komplikationer.

It´s complicated är kanske den minst komplicerade film jag någonsin sett. Det här är som en lektion i glidmedelsfilmande. Det är perfekt castat, perfekt scenografi, det är perfekt timing mellan skådespelarna, perfekt regisserat, allt är oklanderligt, skitsnyggt och friktionsfritt.

Blir det tråkigt? Nej, inte alls. Däremot är det så perfekt att jag lägger märke till det och jag vet inte om det är bra det heller egentligen.

Handlingen kretsar mellan ett frånskilt par (Streep och Baldwin) som har tre stora barn tillsammans. Baldwin är gift med en ung speta som har en otroligt irriterande unge vid namn Pedro. Streep äger ett bageri/café som blomstrar och är i startgroparna att bygga om sitt redan fantastiska hus. Hon anlitar en arkitekt (Martin) som också är frånskild och i samma veva blir ex-maken kär i henne – igen – och dom inleder ett förhållande. Men han den där arkitekten är ju intressant. Också.

Som sagt, det här är bra skit. Det är underhållande och mysigt och fnissigt och allt är jättebra fram tills en tjugo minuter från slutet. Då lackar jag ur lite. Det känns som ett riktigt ”nödslut” och flera av karaktärernas beteenden är så konstiga att jag inte hänger med. Vuxna barn som plötsligt beter sig som 3-åringar, nja, jag köper inte det.

Men, bortsett från det så är filmen kalas. Meryl Streep agerar inte, hon är. Alec Baldwin spelar inte kär, han ÄR betuttad på riktigt. Nancy Meyers har en enastående förmåga att få stora skådisar att kännas helt igenom naturliga och det är en förmåga alltför få regissörer har.