Det var den 24:e januari i år som Svinalängorna var snackisen på allas läppar. Skulle filmen vinna storslam på Guldbaggegalan? Javisst, självklart skulle den det. Jag tror dom allra flesta med inblick i svensk film trodde det.
Ett tungt, svart drama om alkoholmissbruk och familjemisär med stora skådisar i dom största rollerna och ganska okända – men fenomenalt bra – skådisar i birollslistan och sen Pernilla August som regidebuterar som grädde på moset. Kunde det gå fel? Ja, det kunde det, i alla fall sett till antalet Guldbaggar. Åtta nomineringar blev tre priser: Pernilla August för bästa regi, Outi Mäenpää för bästa kvinnliga biroll och i klassen särskilda insatser fick Åsa Mossberg pris för bästa filmklippning.
Nu undrar jag en sak: vad är det med den här filmen som gör att den känns så totalt ointressant? När den gick upp på bio fanns det inte en cell i min kropp som ville gå iväg och se den. Inte ens när den blev upphaussad i guldbagge-sammanhang kom jag iväg. Jag tänkte inte ens tanken, vilket inte är likt mig. Nu när den finns på DVD hyrde jag den men varför? Vet inte. Jag var inte så sugen på att se den nu heller och detta inte för att jag tror att det är en dålig film, mer att den känns som att den redan är gjord hundra gånger förut.
Leena (Noomi Rapace) lever sitt liv med man (Ola Rapace) och två döttrar. Hennes förflutna har gett henne svårläkta ärr och hennes enda sätt att hantera sin trasiga barndom har varit att förtränga det mesta och sopa under mattan. Hon växte upp i ett miljonprogramsområde i Ystad kallad Svinalängorna med finska föräldrar som söp hejdlöst i perioder och spott, spe och slag var aldrig långt borta. I filmen gestaltas den unga Leena jättefint av Tehilla Blad och klippen mellan nutid och dåtid fungerar bra.
Den vuxna Leena har tryckt minnet av sina föräldrar så långt in i benmärgen att resten av familjen knappt minns att hon har en mamma så när mamman en dag ringer från sjukhuset, ligger för döden och ber Leena komma dit är det ingen självklarhet att hon ska åka. Men hon har en ansvarskännande make som tar tag i saken och mot hennes vilja packar in väskor och barn i bilen och åker mot Ystad.
Susanna Alakoskis bok med samma namn var en habil och stabil läsupplevelse men inget världsomvälvande. Filmen för mig är likadan. Det är ett starkt drama, det är välregisserat och välspelat men det saknar något, kanske det som kallas ”det”. Jag tittar med öppna ögon och öppet sinne, men jag fastnar där. Jag känner ingenting. Jag tar inte till mig allt det jobbiga och jag kan inte förklara varför. Upplevelsen av filmen blev således precis som jag anade innan. Frågan är bara om det är filmens ”fel” eller mina förväntningars?
